Våldets olika former

Detta tema berör olika former av våld, bland annat psykiskt och materiellt våld. I avsnittet får läsaren än en gång ta del av Charlottes, Sandras och Elisabeths erfarenheter.

Narrativ 1: Charlotte

Den sommaren blev jag oplanerat gravid, detta var dryga två år efter lillpojkens ankomst. [...] För honom var detta det värsta som kunde hända. Den terror han utsatte mig för under denna period den här sommaren var de värsta veckorna i mitt liv så långt. Han meddelade till att börja med att om jag tänkte behålla “ungen” så

31

tänkte han inte erkänna att det var hans barn. Han skulle inte bry sig om “ungen” alls. Dessutom skulle jag omedelbart få lämna huset. Några saker skulle jag inte få ta med mig och självklart skulle barnen inte komma med mig heller. Han skrek att jag var tvungen att göra abort, samtidigt som han krossade ett tangentbord till en dator framför mina och barnens ögon. Han fortsatte med att slå sönder en köksstol som vi hade på kontoret på övervåningen. [...] Slutligen tvingade han iväg mig till gynmottagningen på sjukhuset. Jag var helt förbi av sorg och gråt och vad som kändes som kramper i magen. Han stoppade in barnen, mamman och mig i bilen och körde dit, till samma sjukhus där vår yngsta son hade fötts två år tidigare. Han stannade vid entrén och släppte av mig där. Han sa bara helt iskallt: "gå in och göra abort", detta medan våra små killar och mamman hörde på. Hon sa för övrigt ingenting. Han åkte under tiden till en sjö med killarna och mamman för att bada. Det blev inget nytt barn och tur var väl det. Graviditeten slutade med ett missfall som redan skett när jag kom in på gynmottagningen, därav mina svåra magsmärtor (Eklund 2020, s 57–58).

Charlotte börjar narrativet med att berätta att hon blev oplanerat gravid drygt två år efter lillpojkens ankomst (orientering och sammanfattning). Därefter följer ett händelseförlopp där mannen vägrar att ange sig som far till barnet. Mannen hotar Charlotte genom att säga att ifall hon behåller barnet får hon inte bo kvar i huset eller ta med sig sina saker eller barnen. Senare skriker mannen att Charlotte måste göra abort och blir våldsam och slår sönder saker framför Charlotte och deras barn. Charlotte beskriver att mannen tvingade iväg henne till gynmottagningen för att genomföra en abort. Hon beskriver att mannen tog med sig barnen och sin mamma i bilen och körde till gynmottagningen. Mannen släpper av Charlotte ensam vid entrén och åker sedan iväg till en sjö (händelseförlopp). Narrativet avslutas med att Charlotte berättar att det inte blev någon abort då ett missfall redan skett och att detta var orsaken till hennes magsmärtor (resultat och slutkläm).

I Charlottes narrativ går det att läsa om hennes känslor av sorg och hon beskriver att dessa veckor var de värsta i hennes liv. Charlotte beskriver att mannen slår sönder saker framför henne men Charlotte beskriver ingen rädsla, vilket går att tolka som att hon inte kan känna några andra känslor än sorg vid detta tillfälle. Av Charlottes narrativ framgår det inte ifall hon ifrågasätter mannens agerande. Senare i narrativet beskriver hon känslor av sorg, då hon har smärtor i magen. Charlotte beskriver även att det inte blev något nytt barn och att hon tyckte att det var

32

tur. Detta går att tolka som att Charlotte, i efterhand, inte hade velat utsätta ytterligare ett barn för det våld som förekommer i relationen. En möjlig poäng med narrativet är att Charlotte vill belysa den maktlöshet hon kände inför mannens krav gällande abort. Om hon behöll det nya barnet skulle hon förlora sina saker och sina andra barn. En annan möjlig poäng med Charlottes narrativ kan vara att hon vill framhäva att våldet eskalerar i samband med denna händelse.

Narrativ 2: Sandra

En gång när vi hade gäster sa han åt mig att “ta bilnycklarna och kör härifrån”. Jag svarade: ”Vad ska du göra annars?” Svaret fick mina ådror att frysa till is, han såg mig djupt i ögonen och sa: “Jag ska döda dig.” Jag ville inte vänta och se tills våra gäster åkt hem och vi blev ensamma, så jag vände på klacken, tog min hund och körde vansinnigt fort ut i natten utan att veta vart jag skulle. Jag hade ju ingen att vända mig till, utan var isolerad i ett främmande land. Så den kvällen for jag hem till hans föräldrar. De såg inte förvånade ut när jag kom dit med gråten i halsen och hunden i famnen. “Vad har han nu gjort?” undrade de. Jag förklarade. De var tysta. Förstod (Eklund 2020, s 83).

Sandra inleder narrativet med att beskriva en händelse där mannen vill att hon åker hemifrån annars kommer han döda henne. Sandra börjar detta narrativ med en orientering (”en gång”) för att sedan gå direkt in på själva händelseförloppet: Sandra frågar Fabian vad som händer om hon inte åker hemifrån och han svarar att han kommer att döda henne. Sandra beskriver att hon efter hotet tar sin hund och åker till sina svärföräldrar som genast frågar henne vad Fabian nu har gjort. Sandra förklarar och svärföräldrarna är tysta (resultat) och att de förstod (slutkläm). I narrativet beskriver Sandra att Fabians hot får hennes ådror att frysa till is, vilket kan tolkas som att Sandra vet att han är kapabel till att döda henne. Vidare beskriver Sandra en känsla av att vara isolerad och ensam då hon befinner i ett främmande land utan nätverk. Det går att tolka narrativet som att Sandra befinner sig i en utsatt situation, då de enda hon har att vända sig till är sina svärföräldrar. När Sandra beskriver vad som har hänt för sina svärföräldrar blir de inte förvånade utan frågar “vad har han nu gjort?” och när Sandra förklarar blir de tysta, vilket kan tolkas som att svärföräldrarna är medvetna om Fabians våldsamma tendenser. En möjlig poäng med Sandras narrativ kan vara att hon vill belysa att hennes rädsla för Fabian är befogad. Sandra har, i tidigare narrativ, beskrivit att hon är rädd att Fabian ska döda henne. I detta narrativ hotar han att göra just detta.

33

Narrativ 3: Elisabeth

Olle hade gjort klart för mig att det minsann var jag som skulle sköta barnen och hushållet. Han däremot skulle sköta vår gemensamma ekonomi. Jag hade inget eget konto, utan fick tilldelat mig matpengar på vårt gemensamma ICA-kort. Sedan tog Olle hand om resten. Det hände vissa månader att matpengarna tog slut. Då fick jag be min mamma om pengar till mat så att det skulle räcka hela månaden. [...] Åren gick och Olle började shoppa mer och mer. Vårt hus såg nästan ut som ett förråd. Det var påsar överallt med saker som han hade köpt till sig själv, främst kläder och teknikprylar. Tog jag upp hans shoppande med honom, så blev han arg. Spände ögonen i mig och sa: “Det där säger du aldrig mer.” När han fick den där elaka blicken, med alldeles svarta ögon, så blev jag rädd. Det gick så långt att vi var tvungna att höja upp lånen på huset för att kunna betala för all shopping (Eklund 2020 s. 289–291).

I detta narrativ förekommer det inte någon sammanfattning eller orientering utan narrativet går direkt in på själva händelseförloppet. Narrativet inleds med att Elisabeth berättar att Olle tycker att det är hon som ska sköta barnen och hushållet. Vidare förklarar hon att det var Olle som kontrollerade ekonomin i förhållandet och att hon inte hade något eget konto utan blev tilldelad matpengar på ett ICA-kort. Elisabeth fortsätter att beskriva att matpengarna vissa månader tog slut och att hon då fick be sin mamma om pengar. Vidare beskriver Elisabeth att Olle shoppade mycket och att hans shopping eskalerade med åren. Elisabeth beskriver att Olle endast köpte saker till sig själv (händelseförlopp). Narrativet avslutas med att Elisabeth berättar att de var tvungna att höja upp lånen på huset för att kunna betala för Olles shopping (resultat).

Elisabeth beskriver att hon måste be sin mamma om mer pengar om matpengarna tar slut, vilket går att tolka som att hon är rädd för att be Olle om pengar. Det framgår även senare i narrativet att Olle blir arg på Elisabeth när hon poängterar Olles shoppande, vilket gör Elisabeth rädd. En möjlig poäng med detta narrativ kan vara att Elisabeth nu i efterhand ser i vilken utsträckning Olle kontrollerade henne och vilken makt han hade över henne.

Det som är gemensamt i narrativen är att kvinnorna beskriver att det psykiska våldet är en central del i relationen. Kvinnorna beskriver att det psykiska våldet förekommer i form av kränkande och nedvärderande kommentarer. Det förekommer även hot om våld i Charlottes och Elisabeths narrativ då männen uppträder på ett hotfullt sätt mot kvinnorna, vilket även det

34

kan anses vara en form av psykiskt våld. I narrativen blir det tydligt att männen använder våld, och hot om våld, för att kontrollera kvinnorna.