Uppsatsens fråga och analys

Med utgångspunkt i de resultat som analysinstrumentet gett ska jag nu kommentera svaret på den ursprungliga frågan – hur tolkar kommunerna det nationella likvärdighetsuppdraget inom skolan? Det kan konstateras att de tolkar sitt uppdrag på olika sätt i enlighet med bilden ovan. Trots att alla kommuner styrs av en röd-grön majoritet har de valt olika skolorganisationer i likvärdighetens namn. Det är förvisso oppositionen som drivit igenom det obligatoriska skolvalet i Borås men oppositionens förmåga att mobilisera sig i kommunfullmäktige kan inte förklara att kommunen ännu inte har en resursfördelningsmodell för skolan samt den

allmänna uppfattningen i kommunens organisation om att likvärdighetsbegreppet innebär ett bejakande av alla elevers individuella val och behov. Det var på förhand givet att

organisationerna skilde sig åt, men på vilka sätt som tolkningen av det nationella likvärdighetsuppdraget speglas i organisationerna har uppsatsen nu gett svar på.

Kommunerna liknar också varandra utifrån flera parametrar. De är till exempel överens om att skolan bör kompensera för ojämlika socioekonomiska förutsättningar och att en alltför

segregerad skola är negativt för skolresultaten och värdegrundsarbetet. Det är ett intressant resultat att kommunerna inte är helt genomtänkta och konsekventa i sina förhållningssätt till dimensionerna. Borås långsamma väg mot en resursfördelningsmodell och Uppsalas

ambitioner om allsidig social sammansättning i de nya skolor som byggs är exempel på när kommunerna trevar sig fram i likvärdighetsuppdraget. Det är tydligt att kommunerna har att hantera stora interna konflikter i vilken plats skolvalet egentligen ska ha i organisationen och hur bakgrundsfaktorer hos eleverna konkret ska kompenseras för. Det verkar inte vara tydligt för kommunerna hur likvärdighetsuppdraget ska tolkas utan varje kommun får hantera sina konflikter och hitta sin modell.

Av uppsatsens resultat följer frågan – vad får det för konsekvenser för likvärdigheten i

Sverige när kommuner organiserar sig olika? Även om likvärdighet som definitionen – att alla elever ska ha samma förutsättningar att nå sin fulla potential oavsett bakgrund och vilken skola de går på – finns närvarande i alla tre kommuner ser metoderna olika ut för att nå dit. I Nyköpings fall blir metoden för att uppfylla denna del av likvärdigheten till och med att ändra definition av begreppet likvärdighet till att sätta den kollektiva lärmiljön främst.

Likvärdighet i nationella termer betonar att kommunerna och skolorna inte behöver organisera sig likadant för att kunna uppfylla likvärdighet. Men när skillnaderna i

organisationens utformning kan sägas härröra från olika grundläggande resonemang om vad som är skolans ansvar när det kommer till att kompensera för de ojämlikheter som finns mellan elever, kan kommunerna riskera att bli för olika för att kunna upprätthålla den likvärdighet som i grunden avses.

Trots att avgörande faktorer för elevernas studieförmåga finns kartlagda via forskning och lokal statistik är detta inget som staten på ett tydligt sätt kräver av kommunerna att ta hänsyn till. Den starka kompensatoriska traditionen i Sverige hotas av att kommuner har möjlighet att inte ha en tydlig resursfördelningsmodell utifrån särskilda behov och socioekonomi.

Visserligen är Borås kommun på gång att skapa en sådan modell men den tid som går kan vara värdefull för de elever som är i behov av kompensatoriska åtgärder. Likvärdighet

behöver inte betyda likadant men likvärdigheten riskerar att gå förlorad om de grundläggande kompensatoriska åtgärderna inte finns på plats som syftar till att skapa jämlika

förutsättningar.

Likande problematik blir aktuell i dimensionen som behandlar om begreppet likvärdighet innebär individ eller kollektiv i fokus. Här handlar den stora diskussionen om skolvalet och boendesegregation och vad det ger för konsekvenser för likvärdigheten. Forskning tyder på att det fria skolvalet och boendesegregationen ligger bakom en del av den ökade olikvärdigheten i svenska skolan. Staten, med de regeringsalternativ som finns, ser dock skolvalet som ett givet inslag, och inga andra direktiv ges kring hur kommunerna ska hantera det som forskningen visar. Det blir upp till kommunerna att tolka och parera de konsekvenser som kommer av boendesegregation och skolval, vilket uppsatsens resultat visar sker på olika sätt i tolkningen av begreppet likvärdighet. Antingen bejakas främst individens frihet och behov för att uppfylla likvärdighet, eller så prioriteras socioekonomisk sammansättning i lärmiljön för att främja den kollektiva likvärdigheten.

Värt att poängtera är att både en tjänsteman i Uppsala och en i Nyköping beskriver sina organisationer som att de bara följer lagen. Detta blir symptomatiskt för vad otydligheten i lagstiftningen innebär. De olika organisationerna genomförs med övertygelsen om att just deras sätt är det som likvärdighetsuppdraget syftar på. Att det finns olika vägar att nå samma

mål och uppfylla lagstiftning är inte i sig själv ett problem. Problemet ligger i om det finns en övertygelse hos kommunerna om att det bara finns ett rätt sätt och med hänvisning till samma lagstiftning skapar olika organisationer. Då har staten misslyckats i sin styrning.

Lagstiftningen får ett eget liv.

I alla tre kommunerna är det tydligt att skolvalet är en väldigt omdiskuterad företeelse i relation till likvärdighet. Jag finner det intressant att mycket av den lokalpolitiska

diskussionen i alla de undersökta kommunerna verkar handla om skolvalets vara eller icke vara trots att det inte, i dagens system, är upp till kommunerna att avgöra dess existens.

Kommunerna måste ha ett fungerande skolval enligt nuvarande lagstiftning. Det är därför anmärkningsvärt att Nyköping ger sina medborgare så knapphändig information om detta. Det går att argumentera för att likvärdigheten missgynnas eftersom det kan antas vara de elever vars föräldrar är resursstarka och försigkomna som kommer att få information om alternativa fristående skolor vilket gynnar de redan socioekonomisk starka att söka sig till samma skola och stärk varandra ytterligare. Skolvalet är en del av systemet, oavsett vad kommunerna säger eller gör. Att inte ge ordentlig information på kommunens hemsida om skolvalet och elevers och föräldrars rättigheter är en konsekvens av att likvärdigheten lämnas öppen för tolkning, där Nyköping verkar mena att skolvalet är oförenligt med likvärdighet och därför inte något som ska förespråkas. Konsekvensen av en otydlig statlig styrning om likvärdighet är att statens styrning om skolval kan hanteras på olika, och olikvärdiga, sätt.

Det är intressant, och kanske talande för det kommunala självstyret, att tre socialdemokratiska ordföranden för respektive nämnd med ansvar för grundskolan leder så skiftande

organisationer. Olika debatter får fäste i de olika kommunerna där det i Borås fall handlar om det obligatoriska skolvalets för- och nackdelar. I alla kommuner är det tydligt att majoriteten och oppositionen har olika uppfattningar om vägen till en likvärdig skola. Från intervjuer och skriftligt material från Borås framkommer spänningen där som särskilt påtaglig. Min

reflektion är att allt verkar handla om konflikten i införandet av det obligatoriska skolvalet där politikerna gräver ner sig i skyttegravar och försvarar sin princip till varje pris, medan andra delar av likvärdighetsarbetet, som resursfördelningsmodellen, hamnar i skymundan. I Uppsala och Nyköping däremot verkar det vara en betoning på blocköverskridande överenskommelser och behovet av samordning och långsiktighet i skolan som präglar ordförandens inställning till likvärdighetsarbetet.

För att ännu tydligare återkoppla till och nyansera diskursen om jämlikhet i förutsättningar eller jämlikhet i utfall kan det konstateras att den genomgående inställningen hos

kommunerna är ett fokus på jämlikhet i förutsättningar, även om den konkreta modellen för resursfördelning för att skapa jämlika förutsättningar ännu inte finns på plats i Borås. Det finns en genomgripande önskan att processen i skolans utlärning till eleven ska ske med jämlika förtecken där individens bakgrund ska kompenseras för. Nyköpings organisation och intervjusvar resulterar i en kedja av resonemang som leder fram till att likvärdighet i

betydelsen att alla elever ska ha jämlika förutsättningar att nå sin fulla potential oavsett bakgrund och vilken skola de går på, måste innebära att likvärdighet betyder allsidig social sammansättning. I samklang med Phillips måste jämlikhet i utfall – förstått som likadan socioekonomisk sammansättning i alla klasser – finnas på plats för att jämlikhet i förutsättningar – individens möjligheter att nå sin fulla potential – verkligen kan råda.

Intressant nog finns det en underliggande referens till en önskan om jämlikhet i utfall även i de andra två kommunerna, sett till att lärmiljön gärna ska bestå av elever med blandad bakgrund, liksom en förhoppning om att skolvalet ska förändras så att utfallet blir att alla typer av elever går i kommunal respektive fristående skola. På så sätt är Phillips

argumentation närvarande även där, då jämlikt utfall av elever som väljer en skola är ett tecken på att jämlika förutsättningar faktiskt råder. Detta kan också förstås som ett

resonemang där Rawls princip om frihet och jämlikhet i förutsättningar konkretiseras. Den avgörande frågan verkar vara hur individens valfrihet ska kunna bevaras samtidigt som en sann jämlikhet i förutsättningar upprätthålls. I denna undersökning ser vi hur Nyköping prioriterar jämlikhet i utfall genom allsidig social sammansättning medan Uppsala och Borås prioriterar den individuella valfriheten i likvärdighetsuppdraget.

Uppsatsens slutsats är således att otydliga statliga direktiv kring vad likvärdighetsuppdraget ska innebära lämnar kommunerna i en position där de har stora friheter att tolka både hur omfattande det kompensatoriska uppdraget ska vara liksom vad som blir den praktiska definitionen av likvärdighetsbegreppet. I detta tolkningsutrymme uppstår olika varianter av det nationella likvärdighetsuppdraget – en diskrepans som går ut över eleverna. Med utgångspunkt i skollagens bestämmelser att utbildningen ska vara likvärdig oavsett var i landet den bedrivs samt att utbildningen ska uppväga för skillnader i elevernas

idag. Uppsatsen pekar på att elever nationellt sett inte verkar få ta del av likvärdiga kompensatoriska åtgärder i och med att de bor i kommuner som uppfattar sitt uppdrag om likvärdighet på olika sätt.

Mina slutsatser leder inte nödvändigtvis till att skolan bör förstatligas och likriktas. Att än en gång omstrukturera det svenska skolsystemet är inte en självklar väg att gå för en redan reformtrött sektor. Någon form av översikt och vägledning från statligt håll verkar dock behövas. Ett förtydligande i lagstiftning och direktiv kring vad likvärdigheten ska innehålla skulle gynna den likvärdighet som alla är så måna om att skolan ska uppfylla. Oavsett om skolan är statlig eller kommunal, eller varianter däremellan, måste detta komplexa och viktiga begrepp som likvärdighet är, brytas ned i mindre beståndsdelar för att kunna appliceras i verksamheterna. Utan precision och diskussion kan inte likvärdigheten upprätthållas då de skiftande tolkningarna av likvärdigheten blir för olika. Det är upp till den nationella politiken att våga förtydliga och guida hur den svenska skolan ska kunna leva upp till likvärdigheten i det system och den verklighet som råder idag.

Uppsatsens bidrag har genom undersökning och diskussion förtydligats där det visar sig att en otydlig nationell målsättning om likvärdighet fylls med olika innehåll i kommunerna. Vi ser att tre på förhand olika organisationer inte nödvändigtvis ger tre väsensskilda tolkningar av det nationella likvärdighetsuppdraget, utan att tolkningarna hos de tre kommunerna

överlappar varandra men trots allt skiljer sig åt i relation till de dilemman som

analysinstrumentet gestaltar. Uppsatsen belyser den möjliga problematik som en allt för olik tolkning av det nationella likvärdighetsuppdraget innebär för likvärdigheten nationellt.