Utvecklingen av ett historiemedvetande

När lokalhistoria diskuteras och huruvida den bör ha en plats i undervisningen eller ej motiveras görs det utifrån en tanke om dess syfte, vad det har att bidra med. Handlar det om ett nytt perspektiv och möjlighet till fördjupad kunskap och förståelse för ett ämne?

Ger det förklaringar till varför närsamhället idag ser ut och verkar så som det gör? Är det en intresseväckare för historieämnet som helhet? Eller kanske viktigt för formandet av identiteter? Beroende på vilket syfte som framställs kommer variationer av historiemedvetande att utvecklas. Det empiriska resultatet analyseras utifrån Jensens (1994) kategorisering av historiemedvetande.

1. Historiemedvetande som identitet

2. Historiemedvetande som möte med det annorlunda 3. Historiemedvetande som socio-kulturell läroprocess 4. Historiemedvetande som värde- och principförklaring 5. Historiemedvetande som berättelse

Att dra hårda skiljelinjer och formulera kategorier av något så abstrakt som ett historiemedvetande är svårt att göra rättvist då världen sällan är så svartvit som teorin lätt får den att verka. Olika delar av en förståelse och ett medvetande är inte isolerade från varandra utan allt hänger samman, om än det kan vara mer eller mindre framträdande. Utifrån detta har Jensens fem kategoriseringar av ett historiemedvetande sammanställts till tre: Förståelse för samtiden, Formandet av identiteter och Intresseskapande faktor.

6.3.1 Förståelse för samtiden

Historiemedvetande som en socio-kulturell läroprocess och som värde- och principförklaring kan grovt sammanfattas som förståelse för hur ett samhälle utvecklas och på vilka grunder olika beslut fattas. En vanlig åsikt bland informanterna var att lokalhistoria har en möjlighet att bidra med förklaringar till hur exempelvis sociala och ekonomiska förutsättningar uppstått. Lärare 1 talar om kopplingar till samhällsfrågor och politiska exempel och ett liknande perspektiv lyfts av Museipedagog 4 utifrån reaktioner på ett domstolsbeslut. Museipedagog 2 och Museipedagog 3 nämner de lokala industriernas betydelse och Lärare 3 pratar om hur lokalhistoriska exempel kan konkretisera historiska processer i samhället, så som industrialiseringen. Det man återkommer till är att lokalhistoria kan bidra till en förståelse för hur det lokala kopplat till dåtiden kan sammanlänkas med det lokala i nutiden.

Forskaren Kerstin Berntsson (2012) beskriver hur lokalhistoria utgör en del av ett mikroperspektiv, även kallat ”den lilla historien”, och menar att utvecklandet av historiemedvetenhet underlättas när detta perspektiv ställs i sammanhang med det stora, nationella och globala. Att lokalhistoria kan bidra till utvecklandet av ett historiemedvetande som en förståelse för samtiden går i linje med det många utav informanterna lyfter fram. Detta återkommer även i forskning av Aronsson (1992) och Hartsmar (2001), vilka menar att lokalhistoria ofta kan konkretisera hur människan påverkat natur och kultur och därmed format förutsättningarna för tillvaron. Det är inte självklart att det endast genom att presentera samband mellan då och nu, mellan det lokala och det nationella och globala, är nog för att utveckla ett historiemedvetande. Det är lika viktigt att skapa tillfällen för diskussion, först när samband bearbetas kan de förstås på djupet.

6.3.2 Formandet av identiteter

Att lokalhistoria skulle vara en del av undervisningen utifrån dess potential att bidra till utvecklandet av ett historiemedvetande kring identiteter och mötet med det som anses annorlunda är inte en lika vanlig förklaring som den tidigare. Å ena sidan menar forskarna Elisabet Jernström och Henning Johansson (1997) att man måste förstå sin kulturella bakgrund och det närsamhälle som utgör ens hem för att kunna förstå sig själv. Å andra sidan menar Margaretha Gunnarsson (2007) att det inte verkar finnas några självklara samband mellan lokalhistoria och formandet av lokala identiteter.

Bland informanterna lyfter Lärare 2, Museipedagog 3 samt Museipedagog 4 alla att studier om närsamhället kan bidra till en känsla av samhörighet men samtidigt omnämns den problematik som kan uppstå när lokalhistoria riskerar att bli en exkluderande historieskrivning. Utmaningen att utforma undervisningen så att den är anpassad för samtliga elever tas även upp av Axel Hultman (2012) och detta gör det svårt att motivera lokalhistoria utifrån detta syfte. I formandet av identiteter bestäms också vilka som ingår i gruppen och vilka som inte gör det. Sådana kategoriseringar behöver inte nödvändigtvis vara dåliga, men är heller ingenting som man kanske bör fokusera på i skolan. Detta är en möjlig förklaring till varför detta perspektiv inte ges ett lika stort utrymme i jämförelse med historiemedvetande som förståelse för samtiden.

6.3.3 Intresseskapande faktor

Historiemedvetande som berättelse kan ses som ett narrativ där dåtiden, nutiden och framtiden alla är sammankopplade och tillsammans skapar en kontinuitet. Detta sätt att se på historiemedvetande påminner om det förstnämnda – den egna bearbetningen historiemedvetenhet som förståelse för samtiden. I detta finns dock en starkare koppling till värdet av att den historiska berättelsen bör ha en nära koppling till människors egna upplevelser och erfarenheter, att det ska finnas en autenticitet. Att lokalhistoria kan fungera som intresseväckare för historia och därmed skapa en historiemedvetenhet beskrivs av flertalet forskare (Kolsgård, 1994; Hermansson Adler, 2004).

Av de intervjuade historielärarna och museipedagogerna är det främst Museipedagog 1 som belyser hur lokalhistoria kan utgöra en intresseskapare, övriga informanter fokuserar mer på de tidigare nämnda formerna. Huruvida något anses intresseväckande eller ej beror på hur det förmedlas och mottagarens förkunskap och allmänna

intresseområden. Att få i uppdrag att läsa en lång text på gammal svenska blir inte nödvändigtvis roligt bara för att den råkar handla om en händelse som utspelade sig i närområdet. För att lokalhistoria ska kunna nå sin fulla potential och bidra till en ökad aktivitet i lärandet bör undervisningen därför utgå ifrån eleverna, inte ifrån en särskild metod eller ett särskilt exempel. Att så som Aronsson (2020) beskriver det, låta lokalhistorian fungera som medel snarare än mål är därför en lämplig utgångspunkt.