Institutionerna som respondenterna arbetar på skiljer sig åt på många vis, exempelvis i storlek men också huruvida de är låsta eller öppna avdelningar. Detta lägger i sin tur grund för vad som är möjligt att genomföra när det kommer till studie- och yrkesvägledande insatser. I det fall det är genomförbart och möjligt utifrån vad som gäller för den enskilda institutionen anordnas ibland studiebesök och temadagar för eleverna, temadagarna kan till exempel handla om olika yrken. Det som är gemensamt för respondenterna i deras yrkesroll är att de träffar samtliga
elever och för de som vill fortsätta med sina studier upprättas en individuell studieplan. I det fall eleverna kommer direkt från en skola så följer de sin gamla studieplan i den mån det är möjligt. Marie säger följande om hur hon arbetar med vägledning:
Det handlar hela tiden om att skapa någon form av samtal för vad som är möjligt, vad som går, vad som är alternativ för att det ska vara en process som finns med den här personen. Så man jobbar, om man tänker på studie- och yrkesvägledningens tre ben som är ju självkännedom, information och sen att fatta ett beslut så är det kanske inte det med att fatta beslut som jag fokuserar på utan det är självkännedom och information och alternativ. (Marie)
6.1.1 Relationsbyggande
De enskilda vägledningssamtalen är uppskattade och viktiga för dessa ungdomar, många gånger kan situationen vara sådan att de inte är redo att samtala kring framtida studier och jobb. Anna beskriver att ungdomarna först genomgår en form av acceptansprocess:
När jag träffar dem så har dem ju precis kommit, de har plockats från sin situation och har inte riktigt landat i att de har hamnat på SiS. Så det är liksom en turbulent process i det också, Varför är jag här? (...)och mitt i allt det ska de liksom prata om framtiden och dom vet ju inte ens om dom kommer att bli dömda för ett brott, dom vet inte ens, att dom har ett missbruk, så det är liksom en acceptansprocess samtidigt som dom då nånstans ska ha en syv-process. (Anna)
Anna förklarar vidare att, för att nå ut till vissa av de här ungdomarna så behöver hon sätta sig in i deras liv för att på så vis komma framåt i planeringen för vad de vill göra i framtiden. Det handlar om att vidga deras handlingshorisont för vad som faktiskt är möjligt för dem:
(...) jobbar mycket med att dom inte ska känna sig misslyckade, det kan vara lite provocerande men jag kan säga att, men om du har lyckats med ett brott, någonstans så har du ju också lyckats med något, liksom, du har rånat en hel butik på jättemycket pengar eller något, någonstans har du ju faktiskt planerat och fullföljt något (...) hur kan man använda de kompetenserna som du har, dina sociala kompetenser att du kan stjäla vem som helst eller kalkyleringsförmåga eller din vad det nu är, att du vågar väldigt mycket (...) Kan man sätta det i ett nytt sammanhang? (Anna)
Under vägledningssamtalen så framkommer det att många av ungdomarna drömmer om en ljus framtid. Att de en dag bor i ett hus, har en partner, har barn och att de har ett jobb att gå till.
Dom har liksom inga konstiga förväntningar eller drömmar jämfört med andra ungdomar. Dom finns ju där som alla, dom vill ju också vara en del av samhället (...) (Kim)
Marie berättar om hur hon arbetar analyserande med sina elever, genom att se tillbaka i tiden och låta eleverna själva reflektera över perioder i deras liv, perioder som de upplever som mest problematiska. Hon berättar även att hon ritar och använder bilder i det vägledande arbetet. Så här säger hon om det analyserande arbetet:
Jag brukar göra lite analyser med dom. Ett problemområde som dom har haft tidigare i livet, det här är ju inget som jag ska säga utan det är ju dom som liksom ska komma på vad det berodde på, varför skolkade jag så mycket? Hur kan det komma sig att det var just så i den årskursen? Det brukar faktiskt vara jättebra de här analyserna. Och då kan dom också säga själva vilket problemområde enligt dom som är det största området och då blir det också lättare för oss att jobba med just den grejen. Så där är det i princip aldrig några problem med att ha enskilda samtal utan tvärtom, det är väldigt uppskattat. Det handlar inte alltid om framtid, eller jo det kan handla om framtid men inte just om utbildning, jobb och skola utan om andra saker. (Marie)
Marie förklarar vilken betydelse SiS har och hur viktigt deras arbete är för de ungdomar som kommer till de särskilda ungdomshemmen:
Jag kan väl bara tillägga att har man fått till det, har man fått det bra så har man kanske räddat en person. Och alla runt ikring som kanske eventuellt skulle kunnat råka ut för den här personen.
(Marie)
6.1.2 Undervisningen
Respondenterna upplever samtliga att de har stora möjligheter att påverka sitt arbete när det kommer till studie- och yrkesvägledande insatser. De upplever att samarbetet med lärarna många gånger fungerar bra vilket bidrar till att vägledning i det breda perspektivet lyfts in i undervisningen och tydliggör kopplingen mellan studier och yrken. Anna säger detta om samarbetet med lärarna på hennes institution:
(...) jag jobbar ju väldigt mycket med vägledning i det breda perspektivet, jag jobbar mycket med att informera och få med lärarna på tåget om att det är jätteviktigt att vi alla jobbar utifrån ett syv-perspektiv, att vi alla hjälps åt. Alltså våra elever dom har så dåliga förutsättningar redan från början, dom har nästan alltid misslyckats i skolan, dom har ett dåligt socialt nätverk, så dom behöver fyllas på otroligt mycket när det gäller kunskap om sig själv, kunskap om att göra val, kunskap om hur skolsystem fungerar, kunskap om vilka möjligheter som finns, kunskap om yrken.
(...) och även koppla undervisningen till, alltså ämnet till arbetsliv och yrkesliv och det är ju liksom otroligt framgångsrikt när eleverna förstår att ja men jag använder matten om jag ska bli elektriker eller inom bygg. Man kan liksom använda undervisningen i sitt ämne och koppla till arbetsliv så att elevernas motivation faktiskt ökar. (Anna)
Respondenterna berättar att majoriteten av de elever som kommer till dem har en brokig skolgång bakom sig som kantats av skolmisslyckanden och förtroendet för skolan är ofta lågt.
Kim berättar till exempel att många av ungdomarna som kommer till SiS ofta antyder att
”skolan är inget för mig”. Respondenterna förklarade att det heller inte är ovanligt att de ungdomar som kommer till SiS har någon form av diagnos, exempelvis ADHD/ADD, autism och mental ohälsa och i vissa av dessa fall kan de tidigare misslyckandena bero på att det inte har lagts tillräckligt med resurser på att anpassa undervisningen efter deras behov.
Undervisningen inom SiS skola genomförs i små grupper och med en hög lärartäthet, vilket innebär goda möjligheter till att anpassa undervisningen utifrån varje individs behov och kunskapsnivå. Kim och Anna berättar följande vad de kan se att undervisningen kan resultera i för dessa ungdomar:
Vi har faktiskt en hel del unga som alltid har misslyckats som kommer till oss och faktiskt lyckas och blir liksom, wow jag har aldrig haft ett betyg!
Men så har vi ju det här som många av ungdomarna behöver, som den vanliga skolan inte erbjuder och det är små grupper och mycket personal och anpassningar som är utifrån elevens nivå. (Kim)
(...)jag har samtal med elever som säger att skolan är inget för mig, det har aldrig gått bra, jag skiter i det här men (...) dom som är här ett tag, dom får så pass mycket hjälp och dom hittar sin förmåga och hittar tron till sig själva och ser liksom en strimma med hopp, att det finns en framtid (...) ett tydligare mål, en tydligare vision om vad jag vill göra sen när jag är vuxen. Jag har ett tydligare mål och jag kan jobba för det målet och jag kan ta betyg och jag kan nå det målet. (Anna)