5. Vapenbrott
5.3 Vapenlagen mot bakgrund av legalitetsprincipen
Legalitetsprincipen blev föremål för Högsta domstolens prövning i ett mål kallat för Dödsboets vapen.248 Åtalet löd att den tilltalade hade gjort sig skyldig till olaga
vapeninnehav enligt 9 kap. 1 § vapenlagen (1996:67). Den tilltalade innehade ett vapen utan tillåtelse till det, brottet hade utförts med uppsåt eller oaktsamhet, enligt åklagarens
gärningsbeskrivning.249 Den tilltalade friades i tingsrätten med anledning av att personligt
ansvar inte gick att fastställas. Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd och det blev fråga om att fälla den tilltalade skulle strida mot legalitetsprincipen. Högsta domstolen var åter delad i bedömningen avseende legalitetsprincipens tillämpning.
Likt NJA 2016 s. 3 kommer även dissenternas mening att lyftas och jämföras med vad majoriteten ansåg i fallet Dödsboets vapen. Det ska tilläggas att en dom med skiljaktiga meningar nödvändigtvis inte är i mindre prejudicerande än en dom med en enhetlig majoritet, även om frågan är omdiskuterad i doktrinen.250 Likväl finns det, oaktat
ställningstagandet i prejudikatfrågan, intressanta aspekter i domar med skiljaktiga meningar då de sätter ljus på en annan tolkning av viktiga rättsfrågor, vilket i denna studie är
tolkningen av legalitetsprincipen.
5.3.1 Högsta domstolens tolkning av vapenlagens ordalydelse
245 Se Prop. 2017/18:26 s. 4. 246 Ibid, s. 1.
247 Prop. 1973:166, s. 89.
248 Mål B 5898-18, Högsta domstolen. 249 Loc cit.
250 Se Calissendorf, Kerstin, Plenum och skiljaktigheter — vad ska det vara bra för?, SvJT, 2017 s. 796, se även
Ramberg Christina, Prejudikat som rättskälla, SvJT, 2017 s. 778 f, jfr dock Bernitz, Ulf, m.fl., Finna rätt, 11 uppl., s. 155, Peczenik, Aleksander Rätten och förnuftet, 2 uppl., s. 308 och Strömholm, Stig, En svensk prejudikatlära, SvJT 1984 s. 923 på s. 938.
40 Högsta domstolen ansåg att lagstiftningen måste tolkas i ljuset av legalitetsprincipen och anförde att lagstiftningen måste vara tillräckligt precis för att en enskild ska kunna förutse när han eller hon kan bli föremål för ett straffrättsligt ingripande. Detta är ett vanligt uttryck för legalitetsprincipens innebörd.251 Vidare anförde domstolen att med hänsyn till
rättssäkerheten och förutsebarheten är det ordalydelsen som sätter gränser för vad som kan inordnas inom en viss bestämmelse på straffrättens område. Tolkningen kan endast i mycket begränsad utsträckning vara underbyggd av allmänna ändamålsskäl såvida de inte kommer till uttryck i lagtextens ordalydelse, enligt domstolen. I de fall innebörden av en
straffbestämmelse framgår av föreskrifter utanför bestämmelsen, menade Högsta domstolens majoritet att de föreskrifterna bör tolkas med motsvarande försiktighet.
Högsta domstolen tolkade rättsfallet Dödsboets vapen utifrån en ordalydelsetolkning vilket tidigare konstaterats som det viktigaste tolkningsdatumet. Med anledning av ordalydelsen fann Högsta domstolen att inneha ett skjutvapen på grund av en situation som härrör till 8 kap 1 § vapenlagen utan att ha en sådan rätt som är föreskriven kan inte anses vara
lagstridig i förevarande fall. Att inneha ett skjutvapen efter att tagit befattning med den i samband med att vederbörande omhändertagit ett dödsbo kan enbart vara lagstridigt i det fall personen i fråga inte lämnat in vapnet efter att Polismyndigheten beslutat om att det ska lämnas in. I fallet som låg för handen hade alltså ett sådant beslut aldrig tagits och
följaktligen inte kunnat efterlevas. Vapenlagens 7 kap. 1 och 2 §§ ger för uttryck när staten ska respektive inte ska kräva inlösen av vapen. Enligt bestämmelserna ska staten lösa in ett sådant vapen som vapenlagen avser när ett år har passerat från att den tidigare innehavaren avled. Det faktum att staten inte inlöst ett sådant vapen medför inte att innehavet innebär ett vapenbrott, enligt 9 kap 1 § vapenlagen.
5.3.2 Alternativ ordalydelsetolkning
Minoritetens syn på ordalydelsen skiljde sig i det väsentliga kring 8 kap. 1 § vapenlagen. Justitierådet Mattsson anförde att allt uppsåtligt och oaktsamt innehav av vapen utan att ha rätt till det är straffbart, enligt 9 kap. 1 § vapenlagen. Undantaget i 8 kap. 1 § medför att den som omhändertar dödsboet även ärver den tidigare ägarens rätt att inneha vapnet under en viss period, enligt Mattsson. Vapnet får innehas utan ’särskilt tillstånd’ och detta
uttryckssätt resonerar Mattsson vidare kring. Uttrycket förekommer på flera stället i den aktuella lagen och anger en situation där ett visst redan givet tillstånd kan användas för en annan åtgärd som i och för sig skulle vara tillståndspliktig, därtill hänvisar han till 2 kap. 13 § vapenlagen, som exempel. Hade den avlidne ägaren i Dödsboets fall innehaft rätt att äga vapnet hade ett vanligt tillstånd räckt och det hade inte krävts ett särskilt sådant, menar Mattsson.
Det kan sammanfattas med att Mattsson tolkar sentensen ”utan särskilt tillstånd” som att lagstiftningen kräver att den som har hand om dödsboet måste ha ett vanligt tillstånd för att få inneha vapnet. Mattssons tolkning av ordalydelsen får nog anses vara något
41 anmärkningsvärd då den nästintill påminner om en e contrario-tolkning. Uttrycket ”utan särskilt tillstånd” förekommer på flera ställen i vapenlagen och anger en situation där ett visst redan givet tillstånd kan användas för en annan åtgärd som i och för sig skulle vara tillståndspliktig, enligt Mattsson. Han anför att om lagtexten antyder att det inte krävs ett speciellt tillstånd torde detta motsatsvis innebära att undantaget i 8 kap. 1 § kräver att ett vanligt tillstånd finns. Till skillnad från majoriteten anser alltså Mattsson inte att
bestraffning av den som tar hand om illegala vapen i dödsboet står i strid med legalitetsprincipen. Mattsson menar istället att lagtextens ordalydelse inrymmer
tolkningsalternativet att ett tillstånd krävs även för att kunna inneha illegala vapen i ett dödsbo.
5.3.3 Tolkning av vapenlagen mot bakgrund av rättsordningen i övrigt
Petter Asp var den andra dissenten i målet och anförde en annan skiljaktig mening än
justitierådet Mattsson. Asp menade att enbart en tolkning av ordalydelsen inte var tillräcklig utan att omständigheterna i målet skulle prövas i ljuset av rättsordningen i övrigt. Asp anförde att det inte går att ensamt utgå från 8 kap. 1 § ordalydelse utan en utläsning av även det övriga regelverkets uppbyggnad måste göras. Enligt 11 kap. 1 § 1 st.
vapenförordningen, ska boet göra en skriftlig anmälan till Polismyndigheten om boet innehar ett skjutvapen eller ammunition. Underlåtenhet att fullgöra skyldigheten är
straffbelagt enligt 14 kap. 1 § 2 st. vapenförordningen. Regelsystemet i vapenlagen bygger alltså på att Polismyndigheten informeras om att boet innehar ett vapen. Vidare anför Asp att lagstiftaren måste åsyftat att anmälningsplikten i vapenförordningen samt förhållandet att 7 kap. vapenlagen bygger på att polisen har kännedom om vapnet och att regelsystemet tar sikte på att boet fullgör sina skyldigheter enligt systemet. Delar av regleringen blir
redundant i det fall man tolkar 8 kap. 2 § och 7 kap. 3 § som att ett tillstånd inte krävs för illegala vapen då Polismyndigheten aldrig fått möjlighet att fatta beslut eller fått kännedom om att ett sådant vapen existerat.
I det fall polisen saknar kännedom om ett vapen och en anmälan inte skett från boet är det problematiskt att utröna när slutpunkten är nådd för dödsboet. En sådan slutpunkt är inte tydlig när dödsboet, utan särskilt tillstånd, får inneha vapnet. Asp menar att detta är en brist med lagstiftningen, men att mot bakgrund av regelverket kan inte den enskilde räkna med att rätten att inneha vapnet är obegränsat. En utgångspunkt till hur länge dödsboet får inneha vapnet är att rätten inte bör var mer långtgående än om en anmälan inkommit på ett
vedertaget sätt. En annan utgångspunkt, vilken är viktig för legalitetsprincipen, är att den tidsmässiga gränsen inte bör dras på helt fri hand utan istället ha stöd i regelverket, det är trots allt en inskränkning i den enskildes liv.252 En tidsgräns är att utgå ifrån 11 kap. 1 § 1 st.
vapenförordningen och tidpunkten är då tre månader efter dödsfallet. Problemet med en sådan tolkning är att bestämmelsen tar sikte på att den som inte anmäler ett vapen inom en tremånadersfrist kan bestraffas. Fristen om att anmäla respektive inneha vapnet kan därför inte vara densamma.
42 Därutöver bör av legalitetshänsyn göras en distinktion mellan anmälan och innehav. Asp menar därför att alternativet är bättre, även om det resulterar i att vapeninnehavet blir tillåtet under en längre tid. Alternativet är att istället utgå ifrån 7 kap. vapenlagen. Den
lagstiftningen ger för uttryck att ett vapen ska överlåtas till skrotning eller till någon som har rätt att inneha det. Sker inte det ska Polismyndigheten fatta beslut om när vapnet ska lämnas över, men ett sådant beslut kan naturligtvis inte fattas om det inte kommit till
myndighetens kännedom om att ett sådant vapen existerar. Med anledning av det ska istället vapenlagens 7 kap. ligga till grund för bedömningen av tidsfristen om illegala vapen vilka dödsboet inte har rätt att inneha. Har en anmälan inte inkommit till Polismyndigheten ska en ettårsfrist vara gällande.253
Den som har hand om ett vapen som den tidigare ägaren inte hade rätt att äga har därmed alltså rätt att inneha vapnet under lika lång tid som en ägare som ärvt ett dödsbo där den avlidne hade rätt till vapnet. Det är naturligtvis tänkbart att regelverket kan utnyttjas på så sätt att en kriminell låter en annan kriminell vän ärva och att ingen av de har haft rätt att äga vapnet. Under sådana förutsättningar skulle arvtagaren få inneha vapnet under ett års tid. Det är, vilket Asp även uttrycker, problematiskt om än rimligt med anledning av den bristande lagstiftningen att sådan rätt inte inskränks mer än vad lagtexten tillåter även med en relativt långtgående tolkning. Slutligen anför Asp att den tolkning han föreskriver inte kan anses stå i strid med legalitetsprincipen då det föreligger tydliga regler om straffbart innehav, enligt 9 kap. 1 § vapenlagen, tillståndsplikt enligt 2 kap. 1 § vapenlagen och anmälningsplikt enligt 11 kap. 1 § vapenförordningen. Inom detta regelsystem måste det inrymmas en möjlighet att innehav av svarta vapen ska vara straffbelagt, härom blev diskussionen även kring hur lång fristen torde vara och Asp ansåg att det fanns två alternativ. Slutsatsen blev att det mer gynnsamma alternativet mot den enskilde skulle tillämpas, det vill säga ett år istället för tre månader.254