Vems behov styr?

7.3.1 Jag eller ekonomi?

För att arbeta med brukare och möta deras individuella behov krävs resurser, men vilka resurser man kan tillgå styrs av verksamhetens ekonomi. Då brukare har väldigt olika förutsättningar och behov behövs olika grader av stöd från personal. Samtliga intervjupersoner har påtalat att så kallade

nivåbedömningar görs av kommunen, dessa bedömningar fastställer nivån av de behov brukaren har.

Beroende på vilken nivå brukaren anses tillhöra utgår en viss ersättning till verksamheten. När rätt nivå sätts upplever personal att det finns goda möjligheter att tillgodose brukarens behov. “Där vi lyckas få en nivå som motsvarar behovet har vi goda förutsättningar att klara uppdraget”

(Intervjuperson 7).

LSS-handläggare gör en initial bedömning men det är biståndskansliet som gör den slutliga bedömningen trots att de inte träffat brukaren. Personalen beskriver det som ett underligt system och problematiskt eftersom nivån kan bli felbedömd. “Handläggaren sätter en första bedömning sen kommer en person utifrån som aldrig träffat deltagaren som bara träffar personalen och gör en bedömning” (Intervjuperson 1).

Det leder ofta till en lägre nivå än vad personal anser är behövligt och verksamheten får svårt att möta brukarens behov. Flera beskriver att kommuner har blivit alltmer restriktiva med åren vilket kan tyda på att kommunens ekonomi styr i större utsträckning än förr. Detta bidrar till att ekonomiska medel som dagliga verksamheter får för att möta individuella behov styrs av de ekonomiska resurser som finns att tillgå i kommunen.

Tycker att bedömningssamtal är en ganska märklig företeelse, man märker att de blir hårdare och hårdare. Om vi backar 5-6 år så har det blivit mindre tid …. Ganska stora möjligheter att tillgodose deltagaren men det blir svårare och svårare då vi får mindre betalt och är mer restriktiv med nivåerna som man får betalt efter (Intervjuperson 1).

Processen för att få en ny prövning till stånd upplevs svår. För att biståndskansliet ska göra en ny bedömning krävs det att brukaren först börjar på daglig verksamhet. Det gör att resurser tas från andra brukare och kvaliteten blir bristfällig då resurserna inte räcker till.

Bedömningskansliet gör egna bedömningar utan att ha träffat deltagarna men ändå gör de bedömningar. Dessa görs efter fyra kriterier, psykologiska , sociala, pedagogiska och den medicinska utredningen. Kan vara så att en får en 2a men vi märker att den borde vara en 4a. Då kan vi skriva till

bedömningskansliet och så kommer de och gör en intervju med oss, då får man kanske förhöjd nivå. Först då kan man tillgodose deltagarens behov, får vi inte det så blir det ett hinder, då finns inte resurser för att göra det man vill och behöver (Intervjuperson 5).

Personal beskriver att beslutsfattare bedömer behov efter fastställda kriterier men genom det förbiser individen. Brukare kan ha mycket stora behov med vissa delar av vardagen och samtidigt ha stora förmågor i andra. Den mall som skapats för dessa nivåbedömningar är fyrkantig vilket leder till att många inte stämmer överens med brukares behov. När nivån inte överensstämmer med verkligheten har personal stora svårigheter med att möta brukares behov. Det kan delvis vara genom att inte ha tillräcklig personalnivå i förhållande till antal brukare. Detta bidrar till att personalen misslyckas med insatsen.

Det kan vara svårt med de som har stort behov av personalstöd samtidigt som de har stora färdigheter i vissa saker. Man kan ta sig kommunalt och fixa med hygien och kläder men att sitta i en grupp och jobba med uppgifter kan vara en stor svårighet och de kan bli utåtagerande mot sina kamrater. Då har vi svårt utifrån den ersättningsnivå att ha den bemanning som krävs, det är ett problem. .… Stort hinder att ha bemanning som krävs om man får fel ersättningsnivå (Intervjuperson 7).

7.3.2 Att lyckas/misslyckas med insatsen

För att kunna möta brukares individuella behov krävs diverse resurser, personal beskriver utbildning och kompetens hos personal, anpassade lokaler och hjälpmedel som särskilt viktigt. Personal måste ha utbildning och flera satsar på att anställa personal med högre utbildning och kompetens om

målgruppen. Erfarenhet nämns ofta som ett av de viktigaste verktygen. Majoriteten av verksamheterna har personal med särskild utbildning inom området och värdesätter en bred variation av kunskap i arbetslaget. Intresse och nyfikenhet för målgruppen nämns också som centralt. “Vår erfarenhet är det

viktigaste verktyget, att vi kan de här personerna. Vi har bra med personal här. De som anställs måste ha utbildning, måste förstå vad det handlar om och vara intresserade av människor” (Intervjuperson 2). “All personal har gått låg affektivt bemötande. Vi har ett projekt där vi försöker implementera

pedagogiska förhållningssätt och arbetssätt som också är det sätt att jobba med all form av problematik” (Intervjuperson 7).

Man har ändå satsat på att anställa personer med högskoleutbildning … och någon typ av mix mellan dem, a det är socionomer, arbetsterapeuter … kunniga om arbetsmarknaden, arbetsgivarkontakter …. Alla har minst grundutbildning i MI och många har grundutbildning i autism och

tydliggörandepedagogik som är ett krav (Intervjuperson 1).

Flera verksamheter påtalar vikten av vidareutbildning och ser ett värde i att ha personal med bred och varierande spetskompetens inom olika områden såsom pedagogik, alternativa kommunikations hjälpmedel och konflikthantering. Genom att utse och fördela olika ansvarsområden till enskilda personer i arbetsgruppen som får spetskompetens inom ett visst område möjliggör det för övrig personal att få ta del av den kunskapen utan att verksamheten behöver utbilda hela gruppen som kan vara mycket kostsamt.

Har mig som pedagogiska ledare och handledare i kognitiva och kommunikativa hjälpmedel samt en teckentolk. Vi har värderingsledare så vid varje personalmöte v.v. tas upp saker som berör värdegrund och bemötande. Har dokumentationsstödjare som har mer kunskap om social dokumentation och som hjälper personal med genomförandeplan samt att dokumentera (Intervjuperson 6).

Forskning inom funktionshinderområdet går ständigt framåt varför vidareutbildning är nödvändigt. Flertalet beskriver dock svårigheter med att vidareutbilda sig på grund av begränsad ekonomi och tidsbrist. “De anser att det är viktigt med utbildning och kompetens och möjlighet till vidareutbildning i alla nya metoder och fakta som kommer. Att man inte är kvar i ’såhär gjorde vi för 20 år sedan’ utan uppdaterar sig och utvecklar hela tiden” (Intervjuperson 7).“Begränsad budget gör det svårt att få extern handledning samt svårt att få vidareutbildning. Alla känner sig tidspressade för att kunna planera, har inte tillräcklig tid innan de påbörjar aktivitet” (Intervjuperson 6).

Då brukare många gånger kan ha svårigheter i sin kommunikationsförmåga är det av stor vikt att arbeta med alternativa kompletterande kommunikation (AKK). Personal behöver ha kunskap i hur dessa hjälpmedel kan användas och se till att brukaren har tillgång till det AKK som just den behöver.

Viktigt att jobba med AKK så deltagare har det i alla situationer. Har tillgång till det mesta inom alternativa kompletterande kommunikation (AKK). Vi har alltså de bildprogram som finns. Vi har jätte mkt datorer så alla grupper har två datorer och en Ipad, vi har kommunikationsprogram på de

plattformarna. Har tillgång till bildstöd, teckenkommunikation (Intervjuperson 6).

Begränsad ekonomi nämns som hinder för att införskaffa de hjälpmedel som krävs för att tillgodose brukarens behov. “Pengar från kommunen räcker inte till utrustning som deras verksamhet kräver” (Intervjuperson 4).Personal önskar även större ekonomiska resurser för att kunna ha större och bättre anpassade lokaler samt kunna ha marginaler för att ibland göra aktiviteter utanför verksamhet. En del

lokaler är inte handikappanpassade och har gammal inredning och arbetsmaterial som inte främjar en trevlig och stimulerande arbetsmiljö. Flera av intervjupersonerna beskriver att brukare behöver utrymme för att kunna arbeta enskilt och ostört. I synnerhet de som har autism och lätt tappar fokus av olika ljud och rörelser från andra deltagare. Det finns även de som har kognitiva svårigheter och har svårt att anpassa sig och samspela socialt i en större grupp och därför behöver arbeta ostört eller i mindre grupper om en till två personer. Dessutom har vi identifierat en till grupp av deltagare, de som blir utåtagerande i grupp på grund av olika stimuli som de inte förstår och behöver komma undan för att skydda sig själva och övriga i gruppen. “Begränsad budget är ett hinder. Skulle vilja ha större budget för att få större frihet att få göra sånt som kostar t.ex. att gå på bio” (Intervjuperson 5).“Skulle vilja ha större lokaler” (Intervjuperson 2).“Skulle vilja ha ett hus så man kunde dela upp sig mer i olika rum” (Intervjuperson 3). “Hinder är lokalerna, storlek, tillgänglig och vart de befinner sig” (Intervjuperson 5).

Lokaler är ett hinder, har en del lokaler där man går igenom andra verksamheten där man går för att komma in i vår lokal, inte alla brukare som fixar det. Behov av lokaler med mer avskilda platser så man kan jobba utan att störa andra. Har vissa lokaler som inte är handikappanpassade (Intervjuperson 7).