6. Resultat och Analys
6.2 Att ge ett särskilt stöd
6.2.3 När verkligheten blir ett hinder
Respondenternas utsagor kring arbetet med barn i behov av särskilt stöd tyder på en upplevd problematik i processens flera led. Signifikanta begrepps definitioner är svårtolkade och mångtydiga, ansökan om externa resurser tar lång tid och vid eventuell hjälp spenderar specialpedagogen inte tid i barngruppen. Även om den ovan nämnda problematiken skulle åtgärdas påpekar respondenterna att det finns organisatoriska brister som försvårar realisationen av det stöd som förskolorna förhoppningsvis vill och, enligt lag, är skyldiga att ge.
“Vi vet ju alla att vi hade behövt ha färre barn och då hade vi kunnat tillgodose fler av barnens behov.” - Förskollärare 6
“Det är stora grupper. Det är det som har gjort att det är mer och mer barn som kräver extra stöd, det är ju inte bara ett eller två barn, just nu på avdelningen har vi åtta barn [som behöver extra stöd].” - Förskollärare 1
“Till exempel; Ett barn som behöver extra språkstöd. Det blir inte lika bra som man tänkt sig, man har inte de resurser och förutsättningar för att skapa de smågrupper som man vill och skulle behöva. Då kan man känna sig otillräcklig. Det är en jobbig känsla att känna att man inte gjort allt man velat.” - Förskollärare 4
“Om det är ett barn som har större problem, och vi ska ändå räcka till, till ytterligare 20 barn till. Då är man just kanske en [personal] på det här barnet som har speciella behov
sen ska man var en eventuellt två på dem andra 19. Då känner man liksom att...De andra 19 kommer liksom i kläm.” - Förskollärare 7
Respondenterna uttrycker en frustration över en brist på personaltäthet och för stora
barngrupper. Förskollärare 7 antyder exempelvis att personalen under rådande omständigheter kan bli tvungna att kompromissa mellan att ge stöd till alla barn eller särskilt stöd till ett barn. Förskollärare 6 utvecklar sitt resonemang angående denna situation och menar att man efter en lång väntan på hjälp inte får möjlighet att använda sig av den hjälp som har getts.
“Vi hade kunnat hjälpa mer och göra mer, dels med utbildning om de här sakerna och sen handlar det också om att ha tid att använda det. Och där brister det jättemycket….Vi har inte tid, vi kan sätta oss ner och komma fram till det här och det här och det här, men fullt ut. Många gånger blir det svårt att följa det vi vill göra. Vi vet vad det är men det finns inte tid och möjlighet till det. Det är där det brister liksom.” - Förskollärare 6
Vår empiri indikerade i samtliga fall, till varierande grad, att vägen mot särskilt stöd är kantad av svårigheter i form av exempelvis personalbrist, stora barngrupper och lång väntetid för externa resurser. Vi frågade då respondenterna vad som görs för att försöka förändra detta. Tas den upplevda problematiken upp vid möten? Är det något som diskuteras med rektorerna?
“Alltså det har varit så i flera år, det är inte som att vi drar upp det varje gång vi har våra personalkonferenser eller APT-kvällar.” - Förskollärare 1
“Alltså det är inte lönt *skrattar*. Förlåt men det är en helt annan värld nu än när jag började jobba. Det är ingen som lyssnar, det är det inte. Det svaret du får är att det inte finns pengar till saker.” - Förskollärare 6
“Nej man känner att det inte händer något för att det är så. Man känner att ja...Det var ju flera specialpedagoger innan men nu är det en på området. Det har de ju också dragit ner på...Ja det är väl för att spara pengar förmodligen.” - Förskollärare 7
Flera av respondenterna medgav att de inte längre rapporterade de erfarna bristerna eller talade med ledning i syfte att försöka förändra tillståndet. Detta på grund av vad vi tolkar som
uppgivenhet, ett resultat av att tidigare försök att förändra situationen varit fruktlösa. Detta kan kopplas till Wentzels (2011) teori om hur upprepade interaktioner bidrar till identitetsskapande. Om en känsla av oförmögenhet att påverka samt en känsla av vanmakt att omsätta sin
kompetens till praktik slår rot i förskollärarnas yrkesidentitet har det sannolikt effekt på deras arbete. Detta kan innebära att en ofrivillig underordnad positionering blir del av en storyline, i vilken förskollärarnas möjlighet att använda sin kompetens styrs av ekonomiska faktorer.
Vissa av respondenternas utsagor tyder på att situationen de beskriver, i vilken de känner att de inte har möjlighet att ge barnen det stöd de egentligen är kapabla till, har blivit normaliserad. Förskollärare 1 beskriver hur de jobbar utifrån det de har och Förskollärare 7 menar att “Man vänjer sig, man kommer in i den här situationen”. Dessa utsagor tolkar vi som tecken på att positioneringen har blivit del av en storyline i vilken förskolläraren i relation till verksamheten och den aktuella problematiken saknar förmågan att påverka. Söderström (2006) menar att människan samtidigt både är ett ”offer” för omständigheterna och har förmågan att förändra. Ett ansvar att rätta sig efter existerande krav, förutsättningar och förgivet-tagna värderingar
samexisterar med möjligheten att ta självständig ställning till sitt handlande och påverka. Slutsatser kring huruvida våra respondenter faktiskt saknar denna förmåga är på grund av vår studies natur omöjliga att dra då vi endast undersöker deras utsagor och framförda erfarenheter. Det går dock att utifrån Harré och Langenhoves (1999) tankar kring positioneringsteori
argumentera för att en upplevd oförmåga har samma effekt. Då positionering dikterar det uppfattade handlingsutrymmet spelar den faktiska möjligheten att åtgärda problemen mindre roll. Om förskollärarnas erfarenhet och uppfattning är att de inte kan påverka, är en sannolik effekt att de förr eller senare slutar försöka.
6.3 Slutsatser
Nedan redogörs kort för studiens resultat i relation till arbetets frågeställningar som repeteras nedan. Resultaten diskuteras och problematiseras sedan vidare i relation till tidigare forskning i den efterföljande del som kallas ‘Resultatdiskussion’.
● Hur definieras begreppen särskilt stöd, likvärdighet och mer ledning av förskollärarna?
Sammanfattningsvis fann vi att de definitioner av begrepp som våra respondenter gav visar ett brett spektrum av möjliga tolkningar. Särskilt stöd definierades exempelvis av vissa som något alla barn har ett behov av och ges i perioder. En annan respondent beskrev särskilt stöd som något som ges genom externa resurser. En tredje som något som behövs om barnet faller utanför en normalitet som i sin tur definieras av exempelvis BVC. Likvärdighet definierades som ett inkluderande och allomfattande förhållningssätt men på olika nivåer. Vissa av respondenterna såg likvärdighet främst som något nationellt gällande fokus och möjligheter. Andra applicerade det på en mindre skala, inom förskolan och att samma förutsättningar för lärande ska ges oavsett avdelning. En respondent relaterade begreppet till miljön inne på avdelningen och att det fysiska rummet och materialet ska vara anpassat för alla barn och deras behov. ‘Mer ledning’ förstods av två förskollärare som något ämnat för personalen. Resterande respondenter beskrev det som något som ett barnspecifikt stöd, men gav begreppet liknande definitioner som de gav särskilt stöd. Definitioner av begreppen förefaller vara framväxta som en kombination av teori och styrdokument men kanske framförallt arbetserfarenhet och personliga övertygelser. Givet detta varierar då sannolikt även åsikterna kring exempelvis vilka barn som anses vara i behov av det särskilda stödet. Utifrån detta kan vi dra slutsatsen att en mångtydighet kopplad till begreppen kan försvåra arbetet mot en likvärdig förskola för alla.
● Hur kapabla att tillgodose alla barns rätt till särskilt stöd känner sig förskollärarna?
Vi fann även att respondenterna beskrev sig själva som kapabla att tillgodose barns behov av särskilt stöd men att det vid en viss gräns, som är individuell utifrån variationen som beskrivs ovan, behövs ytterligare resurser. Detta kan bero på att förskollärarna känner att deras kunskap om hur man kan gå tillväga inte räcker till. De uttrycker då ett behov av en andra åsikt eller hjälp från en specialpedagog vars kunskap och expertis på området är större. Vidare beskrevs att förskollärarna i vissa lägen även kände sig oförmögna att utnyttja den egna kompetensen på grund av organisatoriska problem som existerar inom verksamheterna. Nämnda faktorer som försvårar processen är personaltäthet, tidsbrist, mängden specialpedagoger och barngruppens storlek.
● Vilka upplevelser, erfarenheter och utmaningar kring arbetet med att ge särskilt stöd beskriver förskollärarna?
Respondenternas utsagor om deras erfarenheter beskriver hur processen mot att få de ovan nämnda resurserna är lång och svår. Väntan på specialpedagogen sägs kunna ta flera månader och vid ett eventuellt besök vistas specialpedagogen inte i barngruppen utan lyssnar endast på förskollärarnas utsagor och dokumentation. Våra respondenter uttrycker att detta arbetssätt kan presentera utmaningar då de inte alltid är övertygade om huruvida deras bedömning är korrekt och hade velat ha en andra åsikt. Flera av respondenterna uttryckte även att de inte längre för vidare sina synpunkter och förfrågningar om ytterligare resurser till rektorer eller annan ledning inom förskolan. Detta på grund av att tidigare situationer har resulterat i ett nekande med anledning av bristande ekonomiska förutsättningar.
7. Diskussion
Inledningsvis vill vi i denna diskussion klargöra att poängen med föreliggande studie inte är att kunna dra generaliserande slutsatser rörande varken förskolor, förskollärare i stort eller de resurser som ges. Poängen är snarare att genom ett synliggörande av de erfarenheter som våra respondenter uttryckte, erbjuda mer kvalitativa data som inte framkommer i den tidigare forskning vi tagit del av. Då majoriteten av den tidigare forskning som vi fann relevant var grundad på kvantitativa studier blir en direkt jämförelse av resultat missvisande. Istället vill vi nedan diskutera våra resultat i relation till tidigare forskning, med syfte att addera djup och komplexitet. Vidare kommer även resultatets konsekvenser för vår framtida yrkesroll, överväganden kring metod och förslag för vidare forskning att diskuteras.