Verkställandet av rättsliga åtgärder och konventionernas restriktioner

Informanten Bibi förklarade att den afghanska staten försöker realisera de olika

konventionernas restriktioner om bland annat kvinnors rättigheter, där det framgår att män och kvinnor har lika rättigheter. Detta gäller även kvinnans rätt att neka till giftermål, men att det av olika skäl inte omsätts i praktiken säger hon. Vidare säger informanten Bibi att:

”På landsbygden saknas domstolar och andra viktiga rättsliga institutioner, vilket försvårar för kvinnors anmälan om att de tvingats ingå äktenskap”

Bibi och Torial hävdade vidare att det informella systemet är den främsta orsaken till att tvångsäktenskap fortfarande existerar i Afghanistan, eftersom detta systemet är uppbyggt av traditionella normer, som de flesta av invånarna på landsbygden utgår ifrån. Bibi säger att det informella systemet bidrar till att kvinnors rättigheter förnekas och motverkas istället för att främjas säger Bibi. Walby (1990) menar på att statens diskriminering är den offentliga formen

41

som hör till de stater där patriarkatstrukturer finns. Vilket betyder att den informella systemet som Bibi tog upp, går emot kvinnors rättigheter genom att den diskriminerar kvinnor för att kvinnor ska inte ha en hög samhällsställning (1990, s. 238-239).

Diskrimineringsgruppen mot kvinnor kan vara föräldrar som tvingar sina döttrar att ingå äktenskap, men även byarnas ledare och statligt anställda, som begår brottet trots att det strider mot lagen hävdade Bibi, vilket överensstämmer med det som klargörs i en rapport från Regeringskansliet (2007), att det ofta handlar om en blandning av förövarnas offentliga och privata intressen. Det föreligger svårigheter att kunna förhindra att tvångsäktenskap sker i fortsättningen, på grund av problemet att kunna avgöra om en offentliga eller privat maktutövning har skett och om denna är olaglig, eller ej (Regeringskansliet, 2007, s. 3). Kvinnosituationen i Afghanistan kan förklaras utifrån begreppet marginalisering som Young (1990) tar upp, där majoriteten av afghanska kvinnor tillhör den ovanstående lägre värderade samhällsgruppen och utesluts därmed ur samhället. Kvinnors rättigheter varken tas på allvar, eller respekteras, liksom att deras försörjningsmöjligheter minskas. Kvinnor förhindras från utbildning som informanten Torial tog upp tidigare. Kvinnor blir hemmafruar eftersom de inte har någon utbildning, eller arbete så att de kan försörja sig själva.

Informanten Sorgul betonade att staten måste tillse att lagarna respekteras och vidta rättsliga åtgärder mot dem som inte åtlyder dessa. En anmälan ska ske omedelbart, då tvångsäktenskap har ingåtts och de ansvariga ska ställas till svars, oavsett om de är statligt anställda eller civila. Ahmad däremot förklarade att den afghanska staten har viljan att stoppa förekomsten av tvångsäktenskap dels via lagen om förbud mot detta, dels de åtgärder som har vidtagits för att främja kvinnors rättigheter. För de kvinnor som riskerar att utsättas, eller har blivit utsatta för tvångsäktenskap, finns till exempel skyddsboenden. För tillfället saknas däremot tillräckliga resurser för att kunna genomföra förbättringar, som bidrar till att antalet tvångsäktenskap minskar. Som tidigare nämnt har den afghanska staten ratificerat bland annat

tilläggskonventionen om avskaffande av slaveri som strider mot tvångsäktenskap.

Tilläggskonventionen förklarar att tvångsäktenskap inte får ske, oavsett om en kvinna i en konventionsstat bortlovas mot ekonomisk ersättning, eller andra förmåner för att kompensera hennes föräldrar eller övrig släkt (United Nations, 2014). Hasrats och Pfefferles (2002, s. 9- 10) förklaring att tillämpningen av den afghanska grundlagen inte är tillräckligt stark, för att kunna förhindra tvångsäktenskap och kunna bidra till att detta upphör i fortsättningen överensstämmer med Ahmad när han skriver att, existensen av tvångsäktenskap beror på

42

statens oförmåga och staten måste därför utöka sina insatser. Däremot motsäger Hasrats och Pfefferles (2002) och Ahmad, Sorguls uttal eftersom han menar att det ligger i statens ansvar att lagarna respekteras och rättsliga åtgärder vidtas vid till exempel tvångsäktenskap.

Ahmad och Bibi anser framför allt att kvinnor själva måste delta aktivt och medverka till att tvångsäktenskap upphör, förutom att påtala de kränkningar som skett av deras kvinnliga rättigheter. I annat fall finns risk för att staten misslyckas med sitt mål att genomföra förändringar och vidta åtgärder. De menade även att det ofta saknas bevis på att tvångsäktenskap sker, eftersom många kvinnor väljer att inte anmäla detta vilket

överensstämmer med Smith´s påpekande, liksom att flertalet istället bestämmer sig för att fortsätta äktenskapet (Smith, 2009, s. 8).

Ali hävdade att det i Afghanistan finns flertals olika hjälporganisationer, vars syfte är att stödja de kvinnliga rättigheterna. Flertalet av dessa inriktar sig på problematiken kring bland annat tvångsäktenskap. I praktiken är det däremot väldigt få av de anställda, som vidtar de åtgärder som lagen föreskriver, att anmäla fallet till polisen och Afghanistans oberoende kommission för mänskliga rättigheter (AIHRC), utan försöker ofta stödja de kvinnor, som har utsatts för tvångsäktenskap på egen hand.

Sorgul påstår att:

“Den afghanska lagen och de rättsliga myndigheterna kan varken skydda eller försvara kvinnor, som tvingas ingå i äktenskap av sina närstående”

Sorgul menade att eftersom rättssystemet är bristfälligt hamnar liknande rapporter ”mellan stolarna”, som i sin tur dels leder till att dessa inte når fram till berörda myndigheter. Dessutom anmäls ärendet varken till polismyndigheten eller till de rättsliga myndigheterna där den brottsliga gärningen skulle medföra åtal.

Staten måste dels tillse att kvinnors rättigheter tillgodoses, dels deras beslutsrätt vid val av make, i enlighet med lagarna, betonade Ahmad. Detta kan sammankopplas med begreppet ”perfomativitet” skriven av Butler i Gemzöes bok, som beskriver kön och genus (2003, s. 139). Begreppet belyser beteenden som avspeglar sig i det afghanska samhället, där männen är de styrande. Statliga män som bör vidarebefordra inkommna rapporter vidare till

43

någonstans. Informanten Sorgul förklarade vidare att både kvinnor och män sedan länge har vana vid denna maktordning, där männen innehar den ledande rollen och kvinnorna den underordnade. Därför kommer denna obalans även att ske i fortsättningen, menade Sorgul. Detta sammanfaller med Gemzöes (2003, s. 12-15) åsikt att för att förändringar ska ske, som bidrar till att jämställdhet råder mellan könen, måste jämställdhetsarbetet ske långsiktigt och djupgående. Det är nödvändigt att i första hand undersöka vad som betecknas som kvinnligt, respektive manligt och maktrelationen mellan könen, då man studerar de bakomliggande orsakerna till varför ojämställdhet råder i ett samhälle (Gemzöe, 2003, s. 139).

Utifrån ovanstående påstående kan förklaras att faktorer till att tvångsäktenskap fortfarande sker är att staten inte tar hänsyn till att kvinnors rättigheter respekteras och tas på allvar, utöver detta anses jämnlikheten mellan könen är inte likvärdiga. Maktordning mellan könen är av stor betydelse eftersom kvinnor har tagit förgivit att bli styrda av männen och hör till den underordnande gruppen och tvärtom att männen har till den ledande och överordnad rollen. Ojämnlikheten och maktordning mellan könen tydliggör tvångsäktenskap genom att den sker hos kvinnor som har den underordnande rollen vilket betyder att de blir styrda av den ledande rollen. Avslutningsvis är en av faktorer till tvångsäktenskap att rapporter som inkommer till de olika myndigheter rapporteras inte vidare och staten brister i att ta hänsyn till detta samt straffar inte personer som begår brott.

44