Skolpolitiker tror och hoppas att 1-1 kommer revolutionera undervisningen. Med datorernas hjälp kommer eleverna lära sig mer på kortare tid, lärarna ska få mindre arbete och fler kommer kunna utbilda sig. Datorerna ska ”bli den murbräcka som till sist lyckas rasera motståndet mot den förändring av skolans verksamhet som samhället efterfrågat” (Johansson, 1996). Den föreläsande läraren ska bytas ut mot en handledande coach som hjälper eleverna att navigera i informationsdjungeln, vägleder de till att hitta de rätta bitarna och ger sedan rätt mängd hjälp för att eleverna ska skapa sin egen kunskap. Datorer kommer leda till att våra medborgare kommer i framtiden kunna konkurrera med alla världens länder. Datorer kommer förändra hela vårt samhälle, och det måste börja i skolan.
39
Skolpolitikerna ser enorma och oundvikliga förändringar i framtiden och skolan måste hänga med. 1-1 införs och ansvaret för att göra verklighet av visionerna faller på lärarna (Bebell och O’Dwyer, 2010:8). Har de en lika visionär inställning till datorer i undervisningen? Nej.
Samtliga av mina undersökningsdeltagare anser att 1-1 inte har revolutionerat undervisningen:
P1: ”[D]et är ju liksom inget revolutionerande egentligen.”
P2: ”Jag tror inte att, vad sa du innan, revolutionerar svenskundervisningen? Det tror jag inte att det kommer göra.”
P3: ”Jag vet inte… om det är så revolutionerande vet jag väl inte om det är […]” P4: ”Men jag tycker inte att det är någon revolution.”
Pedagogernas uppfattning om 1-1 är istället betydligt mer instrumentell. Det är viktigt att nämna att samtliga undersökningsdeltagare uttrycker en positiv inställning till att använda datorer i undervisningen och har alla gått en coachutbildning för att hjälpa sina kollegor använda datorerna. Samtliga anser även att datorn är ett av många verktyg eller redskap för att underlätta eller hjälpa i deras roll som lärare, men att datorerna inte har revolutionerat undervisningen eftersom det fortfarande är samma typ av undervisning med samma mål och att den enda skillnaden är ett nytt redskap. P2 beskriver att svenskundervisningen trots allt fortfarande handlar om att ”läsa, tala, lyssna, se” och att datorn används som ett ”hjälpmedel för att göra ytterligare kreativa övningar”. Även P1 uttrycker att arbetena i grunden är samma men att världen har vidgats lite. P3 anser att ”det är liksom ingen innovation alls” i att arbeta via en digital kursplattform, och hon fortsätter med att säga att datorn visserligen ger fler valmöjligheter, men att samma kunskap hade kunnat förmedlas via en diabildsprojektor. Lärarnas avvikande inställning till datorn jämfört med beslutstagarnas stämmer väl överens med Jedeskogs (1998) tankar om IT. Hon säger att datorn visserligen förändrar pedagogers arbete, men inte på det visionära sättet man ofta hoppas på, ”som direkt förändringsagent” (s 61), utan är istället en ”stimulerande ny symbol som lärare använder på olika sätt” beroende på hur de själva uppfattar sin praktik (ibid) och vad man kan använda datorn till. Mina undersökningsdeltagares inställning stämmer även med det som Patrik Svensson (2008) beskriver som socialdeterminism, där tekniken ses som mer instrumentell och att datorn är ”ett verktyg som används utifrån främst pedagogiska behov” (s 255).
Jedeskog (1998) beskriver en kanadensisk studie från 1994 om ITs inflytande på undervisningen. Resultaten visade ”[ö]verdrivna förväntningar särskilt beträffande inlärningseffekter och inverkan på lärares praktik/undervisning” (1998:61). De såg även att
40
”[l]äraren använder datorn inom ett etablerat arbetssätt, [sic!] Skoladministratörer och skolpolitiker förväntar sig att datoranvändandet ska leda till ett förändrat arbetssätt och utveckling” (ibid). I mina intervjuer och observationer kunde jag se ett liknande resultat som det Jedeskog (1998) beskriver. P1 resonerar kring att revolutionen av skolan genom datorer har uteblivit eftersom ”man har en övertro på datorer” och eftersom datorerna inte har ändrat lärarnas miljö och arbetssätt på en mer grundläggande nivå: ”ska man förändra skolan ska man förändra det i grunden. Vi sitter i skolan, jag har [eleverna] en timme engelska, så liksom i en liten låda, och sen går de till nästa och sen har de en timme där” (P1). Pedagogen argumenterar sedan kring att man borde förändra skolans nuvarande kurssystem och istället ha en öppen skoldag där alla ämnen är integrerade (P1). Det som P1 beskriver kallar Valiente och Svensson ett holistiskt tankesätt. D.v.s. att allt inom skolan måste förändras om förhoppningarna för IKT ska bli verklighet – om revolutionen ska ske: ”Educational change requires a holistic approach in order for the ICT promise to become a reality in schools. Learning goals, curricula, teaching strategies, didactics and assessments must change in order for this technological opportunity to be beneficial" (Valiente, 2010:8). Det intressanta i sammanhanget är att datorerna kanske inte är en direkt förändringsagent för att revolutionera undervisningen. Men att en revolution tvärtom krävs för att datorns fulla potential ska kunna utnyttjas.
Anledningen till varför den efterlängtade revolutionen har uteblivit kan förklaras med att det kanske finns en “övertro” till datorers inneboende förändringskraft. Det kan i sin tur bero på att politiker är pressade att införa IT i skolan för att inte motsätta sig det oemotståndliga utvecklingsimperativ som Beckman beskriver (i Svensson 2008:261). Därför införs 1-1 ”in the belief that if technology were introduced in the classroom, it would be used; and if it were used, it would transform schooling" (Cuban, 2002:13). Verkligheten ser dock annorlunda ut och för att revolutionen ska komma verkar det som att skolan måste förändras från grunden.