Genom analyserna av det empiriska visuella materialet i denna avhandling framträder egenskaper i såväl förkroppsligade handlingar som i den fysiska förskolemiljön för vilan som är återkommande, eller konstanta under hela hundraårsperioden32. Tack vare de teoretiska utgångspunkterna att undersöka hur något sett ut, the look of (Ball & Smith, 2011; Jordanova, 2012) och därtill även att ha deltagande som analytisk enhet (Goodwin, C. & Goodwin, M. H., 2004) i visuella remaker, blir det möjligt att analysera de handlingar som barn och vuxna gör och materiella egenskaper i miljön. Resultatet visar att det är utmärkande för förskolans vila att den sker på dagtid, efter lunch, i rum som möblerats om för just denna aktivitet.
Analysen av de visuella materialen från hela tidsperioden, dvs. såväl i det historiska materialet som i etnografin från den nutida förskolan, visar förskolevilan som ett gemensamt vilande för barn vid en viss tid på dagen. I såväl filmer som fotografier skildras en kronologisk ordning där vilan åter-kommande följer på ätande mitt på dagen. Det är en ordning som reproduceras över tid, vilket blir tydligt när förskoleverksamhet visualiseras.
Detta innebär att när visualiseringar av vilan från olika tidpunkter jämförs så synliggörs en kontinuitet av när under förskoledagen som vilan ska äga rum.
32 De sovmiljöer som fanns, historiskt och som var avpassade för spädbarn är, som tidigare nämnts, bortvalda i den jämförande analysen över tid, eftersom det är en typ av verksamhet som inte längre finns inom svenskförskola.
Vidare skapas genom filmer och fotografier en entydig bild av att vilan i förskolan är en kollektiv aktivitet där barn och vuxna deltar. I tidigare studier och i historiska beskrivningar av förskoleverksamheter (jfr Engström, 1984;
Markström, 2005; Månsson, 2011; Westberg, 2008) har vilan främst varit synlig som en aktivitet som ingår i dagsschemat och följer på lunchen men hur den görs av barn och vuxna har inte framträtt. Denna kollektiva aktivitet förutsätter att ett rum under en viss tidpunkt fungerar som vilrum. Vilans material, bäddar och sängkläder, är designade för att förvaras utom synhåll när de inte används.
Figur 14. Visuella exempel på hur andra aktiviteter än vilan är visuellt och materiellt påtagliga i miljön.
Prickarna (siffran 4) är symboler för de fotografier av barnen som är fastklistrade på golvet. De markerar personliga sittplatser vid samlingen.
Ett piano och stolar och bord i barnstorlek visar att det brukar pågå andra aktiviteter än sömn i rummet.
Motiv: Planritning över avdelningen Myggan. Bild IV ur Grunditz 2013.
Motiv: Figur 6a ur artikel 1.
Detta synliggörs i avhandlingen i exempelvis den schematiska redovisningen av hur dagen på småbarnsavdelningen Myggan är utformad (se tabell 4, Grunditz, 2013) och i de historiska filmerna. Detta skiljer vilans material från material för annan verksamhet i förskolan som kan vara synliga samtidigt som vilan pågår: exempelvis att man ritat (fig. 5), barnens fasta platser vid samlingen (fig. 14) och att man sjunger till piano (fig. 2 och 14).
Att ett rum under en viss tidsperiod transformeras till vilrum och den överordnade aktiviteten blir att sova eller vila samtidigt som andra aktiviteters material tillåts vara synliga, skulle kunna tolkas som att heldags-förskolan har ett spårberoende i förhållande till halvdagsheldags-förskolans ideal och organisation. I halvdagsförskolan, med rötter i barnträdgårdsrörelsen och med inredning och material utformade främst för lek och pedagogisk verksamhet, finns inget behov för barn att vila. Det är visuellt framträdande i båda studiernas empiri att vilan är en i rummet tillfällig praktik. Jag menar att denna kontinuitet i hur rummet används skulle kunna förstås som en del i
en självförstärkande mekanism hos en spårberoende institution (jfr Mahoney 2009; Scheiwe & Willekens, 2009) där halvdagsförskolans organisation av miljön blivit det ideal som återskapas även i heldagsverksamhet.
De bäddar som visualiseras i det historiska materialet har inte i någon högre grad varit utformade för att barnen själva ska kunna hantera fram- och undan plockning av dem. Detta trots att ett ideal historiskt varit att förskole-miljöer skulle vara i barns storlek både för att främja autonomi, styra barns handlade och underlätta för pedagoger (jfr de Coninck-Smith, 2011;
Westberg, 2010). Det tidiga 1900-talets förskolesängar av trä eller stålrör, innebar enligt fotografier och filmer (se fig. 5-7 & 15) ett betydande fysiskt arbete för de vuxna då de inte är möjliga att hantera av barnen själva (fig.
16).
Figur 15. I dessa bilder syns att sängarna inte är lätta att hantera för små barn och att det krävs ett avsevärt fysiskt arbeta att fälla ut fällsängen av stålrör.
Motiv: Figur 7a och bildserie 2ab. ur artikel 1.
I det historiska visuella materialet förkommer endast en sängmodell som är avsedd för barn att själva kunna bädda i ordning (fig. 16
).
Denna sängmodell är troligtvis från 1920-talet. I just dessa fotografier förefaller det som att syftet med bilderna var att lyfta fram det faktum att barnet självt kunde hantera sängen. Detta är dock ett ovanligt exempel i materialet. Det vanliga, och gemensamma för avbildade förskolesängar, är att de är utformade för att enkelt kunna ställas ut eller flyttas undan. Men i större delen av det samlade empiriska materialet är detta något som görs av de vuxna. I förskolan i den nutida studien användes madrasser som var så lätta att barnen skulle kunna ha hanterat dem. Trots detta skedde det endast i undantagsfall. Det finns således en kontinuitet via design och användningen av sängar och madrasser som skapar förskolevila som en i rummet tillfällig, men samtidigt dagligen återkommande, aktivitet som de vuxna organiserar för. Visualiseringarna synliggör en skillnad mellan ideal och praktik då rum som behöver omvandlas till sovrum både skapar merarbete för vuxna och osjälvständighet hos barn.Figur 16. Dragsängen, en ovanlig sängmodell i bildmaterialet. I bilderna demonstrerar ett barn att sängen är designad så barn på egen hand kan fälla ihop den.
Motiv: Figur 4 a b, ur artikel 1.
Att man inte ordnat med särskilda rum för vilan utan använt olika typer av flytt- eller fällbara sängar som lösning på hur barn i heldagsförskola ska få sömnbehov tillgodosett, skulle utifrån avhandlingens visuella analyser kunna förstås som att förskolans arkitektur är spårberoende. Lösningen med att inte ha särskilda rum för enbart vila permanentades genom självförstärkning, det vill säga att man inom förskolan agerade som om tillfälliga vilrum med flyttbara bäddar var den självklara lösningen och därför behövdes inte särskilda vilrum. Detta kan vara en förklaring till varför det inte heller skapades andra lösningar för barns vila med hjälp av arkitekturen när heldagsförskola byggdes ut.
Under perioden 1910-1970 visar det visuella materialet att det som särskiljer en förskolebädd från sängar inom andra barninstitutioner där barn brukat sova är att den är i barnstorlek, lättflyttad och undanställbar. Det är värt att notera att en viss förändring sker när lätta madrasser börjar ersätta flyttbara bäddar. Men även de madrasser förskolan övergår till utmärks av att de är lättflyttade, undanställbara och i barnstorlek (se fig. 8). Ytterligare ett sätt att förklara detta spårberoende på skulle kunna vara att det handlar om val gjorda av dem som tillverkat, sålt och marknadsfört förskolebäddar.
Om det finns ett sådant spårberoende och hur det ser ut ligger utanför ramen för avhandlingen att besvara. En framtida studie, baserad på arkivmaterial från såväl företag som förskoleverksamhet, skulle kunna belysa tillverkning, marknadsföring och inköp av material till förskoleverksamheter för att undersöka om det föreligger ett spårberoende som styrt utformning och inriktning för förskoleverksamheter.
Kunskapen om förskolebäddars utseende, deras plats i utformningen av förskolors miljö och hur praktiker för bäddarnas användning i förskole-verksamhet såg ut, gör att förekomsten av en bädd i bild kan användas för att avgöra om den avbildade historiska förskoleverksamheter är en hel- eller halvdagsverksamhet. När det förekommer någon sorts bädd i bilderna kan det användas som bevis för att det är en heldagsverksamhet. Däremot kan inte frånvaro av dem användas för att avgöra att en avbildad verksamhet inte var en heldagsverksamhet. Den här kunskapen är användbar vid studier av arkivmaterial, eftersom det ofta är oklart vilken typ av verksamhet som egentligen är avbildad. Det här kan vara viktigt därför att det råder en stor osäkerhet om vilken typ av verksamhet som avses med olika beteckningar för förskola (Holmlund, 1996). Ett exempel på detta i arkivetnografin är Sofia småbarnsskola som skildras i Mina barn och andras ungar (Skoglund, 1939). Sofia småbarnsskola har kvar sitt ursprungliga namn som synliggör att den har rötterna i en av 1800-talets förskoleverksamheter. Bilderna i filmen visar tydligt att det pedagogiska innehållet förändrats. Det är med andra ord samma typ av pedagogiskt material, inredning och aktiviteter för barnen som visualiseras som i andra förskoleverksamheter i slutet av 1930-talet. Namnet till trots, så är det ingen småbarnsskola längre. I denna film finns inga visualiseringar av vilan för lite äldre barn så här behövs andra källor för att få denna kunskap.
Figur 17. Jämförelse av bilder från olika tidpunkter. De tre kvinnorna lutar sig framåt för att stoppa om barnet som ska vila, samma kroppsrörelse med viss variation.
Motiv: Ur excerpt 6:1b Grunditz (2013).
Motiv: Figur 3 ur artikel 1. Motiv: Ur figur 12.
Avhandlingen har visat att man i visuella material kan undersöka hur möblers och rums utformning påverkar hur människor rör sig i ett rum och hur de använder kroppen. Den låga säng, som användes under första halvan av 1900-talet, gjorde att små barn behövde kravla sig upp i sängen och de vuxna behövde böja sig ner för att bädda ner barnen. I förskolan på 2010-talet låg madrasser på golvet vilket gjorde att barnen inte var tvungna att klättra upp, men de vuxna fick huka sig än lägre ned för att bädda ner barnen. Det syns här en kontinuitet i de vuxnas förkroppsligade handlingar när de bäddar ner barnen (fig. 17). Dessa förkroppsligade handlingar, när barn bäddas ner under filten, görs i interaktion med barnen. Dessa handlingar
har samma avslutande funktion i interaktionen i de historiska filmerna som de visades ha under vilan på Myggan. Även i barnens sociala interaktion med varandra syns likheter över tid. I de historiska filmerna går det att se barn som är deltagare i samspel med varandra. Detta samspel har inte med nödvändighet med vilande att göra. Det är ett samspel som sker via blickar och andra förkroppsligade handlingar under aktiviteten att lägga sig och vila.
Barnen deltar både som åskådare till sådant som sker i rummet och genom att interagera med varandra. Dessa återkommande handlingsmönster är, menar jag, beroende av miljöns materiella utformning.
Figur 18. Visualiseringar av det dolda livet på vilan. Barn som interagerar med varandra genom blickar på avdelningen Myggan 2011 och i Adolf Fredriks och Gustav Vasas barnkrubba 1944.
Motiv: Ur excerpt 6:1c, Grunditz 2013. Motiv: Visuell remake i författarens ägo.
Källa: Visuell remake efter Veckorevy 1944-11-27 (1944)
Vilan är, visar den samlade empirin, i allra högsta grad en praktik som är uppbyggd av mängder av relationer som skapas av deltagarnas sociala interaktion direkt med varandra och med hjälp av vilans materiella och rumsliga utformning. Ulla (2017) menar, utifrån ett teoretiskt resonemang, att även vilan borde förstås som förskola och inte som icke-aktivitet. Denna avhandlings visuella analyser visar att barnen under vilan skapar ett rum där de i samband med insomnandet tillsammans upprätthåller en kamratkultur (se Grunditz 2013). I den nutida studien konstituerar barnen, med hjälp av de lokala ordningarna, den materiella utformningen av miljön och sina nappar, filtar och mjukdjur, ett rum-i-tiden, där de tillsammans delar och upprätt-håller en vilans kamratkultur (Grunditz 2013). Att en sådan kamratkultur inte är något som bara fanns på just avdelningen Myggan, styrks i avhandlingen dels av analyserna av det historiska materialet, dels av Magnusson (2017).
Både i Magnussons analyser av barn som vilar33 och i mina analyser av de historiska filmerna och fotografiernas vila visas att barnen genom interaktion upprätthåller ett liknande rum-i-tiden för kamratkultur. Avhandlingen visar genom detta att det finns en hög kontinuitet vad gäller hur barns praktiker för
33 Magnussons fokus är främst på barn och digitalkameror men vilan var en plats och ett rum där kamerorna användes.
vilan gjorts. En rimlig slutsats, menar jag, är att ett rumsligt socialt samspel och en kamratkultur vid vilan var en del även i en historisk förskolevardag.
Detta styrker även Grunditz (2013) slutsats om kamratkulturen som sekundär anpassning (Corsaro, 1992; Goffman, 1961) som skapar det dolda livet på vilan. Jag menar att man tack vare de detaljerade visuella analyserna kan se detta dolda liv även om den övergripande bild som visualiseras är barnen som visar upp idealvilan (fig. 18).
Avhandlingen har visat att det finns återkommande handlingsmönster, liksom likheter i miljöns utformning, som är stabila över tid. Det syns en kontinuitet hos vilan vilken framträder i de visuella analyserna av deltagarnas, barn och vuxnas, kroppsrörelser, vilka över tid, återkommande har visualiserats som ett led i att synliggöra förskolan publikt. Utifrån avhandlingens visuella analyser är min slutsats att det är typiskt för förskolan att organisera vilan genom att transformera rum till tillfälliga vilrum vilket skapat rutiniserade handlingar som återkommer i förskolan över tid.
Exempel på sådana rutiniserade handlingar är sättet som vuxna bäddar ner barn och sättet som barn pekar ut sin plats, samt att själva läggandet görs i ett interaktionellt samspel mellan barn och vuxna. Detta har varit möjligt att undersöka och upptäcka även under perioden 1910-1970 tack vare lokaliseringen av bevarade filmer som visualiserar förskolans vardag och vilan.
Som svar på frågan i inledningen, om spårberoende kan användas i den typ av analys som föreslås i avhandlingen är svaret ja. Dock har avhandlingen resulterat i en delvis ny förståelse av hur spårberoende kan användas. I tillägg till den tidigare teoretiseringen, visar avhandlingen hur spårberoende även kan fungera som teoretiskt verktyg i studier av social interaktion, deltagande, kamratkultur och material.