Vuxnas syn på vem det är som fotograferar

Då vi inledde intervjuerna med de vuxna valde vi att ställa frågan hur de arbetar med pedagogisk dokumentation. Pedagog D inleder med att berätta att de har med kameror i verksamheten dagligen som de fotograferar barnen med. Pedagog C delar med sig av sin syn på hur de arbetar:

Vi jobbar mycket skriftligt och vi jobbar ju väldigt mycket med bilder, det och filmar och fotograferar barnen med kameran, det gör vi mest. Och det är ju huvud taget, dels är det ju i deras projekt men också i det vardagliga, vad som händer, och det kan ju va lite ute efter vad vi tittar på just då. […] men sen är det ju även när det händer saker, när barnen är inne i någonting som vi uppmärksammar då och sedan dokumenterar vi det. (Pedagog C)

Under intervjuerna frågar vi om barnen får ta egna bilder:

Ibland, jag har sagt det att tyvärr så har det varit en hel del kameror som har gått sönder. Från början hade vi liksom fria kameror som de fick ta, men det funkade inte, utan de gick faktiskt sönder så vi sa att nu får de ju göra det när vi är med. Så det blir ju inte sådär jättefritt. […] och naturligtvis nu när vi pratar om det så kan jag ju känna att det är så att man ska låta dem göra det oftare och det ska jag faktiskt tänka på. Det var nog bra att vi tog upp det nu. (Pedagog C)

När vi ställer samma fråga till Pedagog B så svara hen att: ”Det är ofta eller det är mest jag som gör det”. Pedagog A berättar att: ”Inte så mycket, nä det är sällan. Det skulle man kunna göra mycket mer faktiskt”. Vidare förklarar Pedagog A att hen inte har märkt om barnen har antytt att de vill ta egna bilder men att detta kanske hade förändrats om de hade haft en kamera framme på avdelningen. När vi talar med Pedagog D så diskuteras det inte att hen anser att barnen får fotografera för lite. Pedagog D menar istället att:

Nä men det tycker jag att, som jag sa så kommer de ibland och vill att man ska fotografera någonting som är viktigt för dem. Och det kan ju hända när man är ute i parken också att de vill fota något som är viktigt för dem. Och sen så, och då styr de vad som ska fotograferas. Då är det på deras initiativ och då måste vi ha bägge ögonen och öronen öppna och inte bara liksom se det utifrån den vuxnas perspektiv […] det är viktigt att ta barns inflytande och delaktighet på allvar, just att de faktiskt får vara med och välja detta. (Pedagog D)

Det som synliggjordes under promenaderna med barnen blir även synligt under intervjuerna med de vuxna. Alla vuxna visar på något vis att det är de själva som fotograferar samt att barnen hade kunna få göra detta mer.

Pedagog C och Pedagog D förklarar att de använder kameror i förskolan varje dag som de fotograferar barnen med. Pedagog C berättar även att det är något som hen utför mest. Vidare menar Pedagog C att de vanligtvis fotograferar det som personalen på avdelningen tittar på just då samt om barnen är inne i någonting som de uppmärksammar. Om det är någonting som personalen tittar på och uppmärksammar betyder det då att det är något som barnen själva hade valt att dokumentera? Det som Pedagog C framför kan även tolkas som ett dilemma då det uppstår en slags kollision mellan pedagogisk dokumentation och barns inflytande. Personalens planering och deras sätt att arbeta med pedagogisk dokumentation verkar kollidera med barnens inflytande, även om de strävar efter att utgå från barnens intressen och tänkande. Med hänsyn till detta går det att fundera kring vad som främst bör prioriteras.

Pramling Samuelsson och Sheridan (2003) menar att det finns en relation mellan delaktighet och barns perspektiv samt att barn endast kan bli delaktiga om pedagoger intar barns perspektiv. Kopplas detta till intervjuerna så blir inte barnens tankar uppmärksammade när det är de vuxna som fotograferar.

Ett dilemma visar sig under intervjun med Pedagog C. När hen får frågan om barnen får ta egna bilder så blir det tydligt att det sällan sker. Detta grundar sig bland annat i att de tidigare hade kameror som tyvärr gick sönder när barnen använde dem. Pedagog A diskuterar också förskolans kameror och att barnen eventuellt hade visat mer intresse till att ta egna bilder om en kamera hade varit synlig på avdelningen. Ska barnens möjligheter att ta egna bilder verkligen påverkas av att det inte finns kameror tillgängliga på avdelningen? Blir pedagogers förhållningssätt en möjlig faktor som kan påverka barns möjlighet att styra en dokumentation? Arnér (2006) beskriver att barns röster ska bli hörda genom pedagogers förhållningssätt. Ställs detta i relation till det som Pedagog C förklarar så kan det tolkas som att hens förhållningssätt påverkar barnens möjligheter att ta egna bilder då hen har uppfattningen att kameror går sönder när de ligger framme. Valet av att inte ha kameror till barnen kan även bero på att det inte finns tillräckligt med resurser till det.

chans att styra dokumentationen eftersom barnen säger vad som ska fotograferas. Det som beskrivs under intervjun väcker många funderingar hos oss. Får barnen verkligen styra det som fotograferas när de får välja vad men inte hur något ska fotograferas? Eftersom Pedagog D väljer att fotografera får hen förmodligen inte en möjlighet att närma sig barnens perspektiv eller ta del av barnens syn på olika saker.