Vygotskij (1896-1934) är den främste nytänkaren i sovjetisk psykologi. Han verkade under en kort men intensiv period. I den kulturhistoriska teorin är det medvetandet som är det viktiga begreppet och grunden för en persons utveckling. För barnet är det leken som är den viktigaste formen att utveckla sin kännedom om världen. Leken handlar också om fantasiuppfyllelse och i leken kan barnet förverkliga orealistiska fantasier. Vygotskij såg leken som den viktigaste källan till utveckling av intellektet och känslan och viljan och i leken är de inte åtskilda från varandra enligt Lindqvist (1996).
Vygotsky såg utvecklingen ur ett sociokulturellt perspektiv och det betyder att stor betydelse tillskrivs kontakten framför allt mellan barn och pedagog. Lärandet inträffar inte i ett tomrum betonade Vygotsky utan är ständigt bundet av sitt sammanhang. Lärandet sker i ett samspel med den sociokulturella miljön. Det är pedagogen som kan inspirera barnet och utmana barnet i hans eller hennes utveckling (Orlenius, 2001). Att leka är en målinriktad syssla för ett barn enligt Vygotskij (1980). I idrottslekar kan man vinna eller förlora, man kan komma sist eller komma först, syftet bestämmer leken menade Vygotskij (a.a.).
Under förskoleperioden uppkommer speciella behov som är mycket viktiga för bar nets hela utveckling och som uttrycks i leken enligt Vygotskij (1980). Om det uppstår behov som inte kan tillfredställas, så bidrar de till att lek uppstår menade Vygotskij. Han ansåg att leken uppfinns vid det tillfälle då omöjliga fantasier uppkommer i utvecklingen. Förklaringen till varför ett barn leker måste tolkas som en fantasiuppfyllelse av barnets omöjliga önskningar enligt författaren (a.a.).
Vygotskij (1995) ansåg att alla människor är skapande, och att det är den påhittiga leken som gör att barnet kan framkalla något nytt. Detta kallade Vygotskij för fantasi. Han menade att ju rikare verklighet desto mer tillfällen till påhitt och i fantasin tolkas upplevelser och känslor
30 hos barnet. Vygostskij menade att fantasiprocessen är en förklaring med sammanhängande helhet av förvandlingar, segregeringar, samlingar, och överdrifter.
I leken finns grunden för allt skapande menade Vygotskij (1995). Där förklarar barnet sina erfarenheter och ger dem liv, dramatiserar och förändrar och överdriver genom att betona det utmärkande. Författaren betonade också att i leken berättar barnet en historia, och att historien samt leken hör nära ihop. Vid mycket tidig ålder finns det skapande processer som kan iakttas i barnets lekar. I leken sitter barnet på en pinne och låtsas att det är en häst, barnet som i leken förvandlas i till sjörövare, polis, och tjuv. Dessa lekande barn visar exempel på äkta skaparkraft enligt Vygotskij (a.a.). Vygotskij ansåg också enligt Hägglund, (1989) att detta förutsätter mycket framskridna tankeoperationer. Först har barnet sett t. ex en häst och sett hur den har betett sig, rört sig, och hur den låter. Det är sådana här lekhandlingar som grunden läggs för allt framskridet tänkande längre fram i tillvaron för barnet. (a.a.).
Vygotskij (1995) påpekade att barnets lek ofta fungerar som en upprepning av vad de sett och hört från vuxna, men inte desto mindre återberättas aldrig i leken dess livsmiljö ur barnets tidigare erfarenheter exakt sådana som de var i verkligheten. Vygotskij betonade att barnets lek inte är en enkel minnesbild av det upplevda, utan en kreativ påverkan av upplevda intryck. Ett förtydligande menade Vygotskij är att se leken som en livsviktig funktion och inte som en syssla utan innebörd och sammanhang. Han menade att det skulle vara ett mirakel om fantasin kunde skapas ur ingenting.
Vygotskij ansåg att det är viktigt att utvidga barns erfarenheter. Ju mer ett barn har hört, sett samt upplevt desto större, viktigare och produktivare blir barnets fantasi. Härmningen spelar en stor roll i barnets lek. Barnets lek fungerar mycket ofta som ett bevis av vad det sett och hört från de vuxna. Sambandet mellan fantasi och verklighet består i att alla skapelser av fantasin kommer från barnets tidigare erfarenheter. Det är nödvändigt att vidga barnets erfarenheter om de ska få en stadig grund för dess skapande verksamheter betonade Vygotskij (a.a.).
Vygotskij menade att det är i leken som barnet blir reflekterande om sin omvärld och att det är det första tecknet på att barnet kan uttrycka vad det själv vill enligt Björklid och Fischbein (1996). Vidare skriver författarna att Vygotskij ansåg att barnet skapar själv föreställningar i leken om omvärlden, att barnet helt enkelt tänker samt att det sker ett möte mellan barnets inre och det yttre. Det är det inre som visas i yttre handling och det är barnets sätt att tolka erfarenheter och det barnet är med om menade Vygotskij. Barnet drivs framåt i sin utveckling genom leken ansåg Vygotskij enligt författarna (a.a.).
En sak som skiljer Vygotskij (1980) från andra lek teoretiker är att han menade att leken kommer in i barnets värld först vid ca 3 års ålder, innan dess är barnet bara medvetet om nuet. Vygotskij lägger betydelsen vid leken som en social process. När barnet är tre år sker en ändring som innebär att barnet börjar få en mängd långsiktiga behov och önskningar menade Vygotskij. Bland dem finns mycket som inte kan tillfredställas genast och det blir en konflikt mellan vad man vill och vad som går.
Leken är barnets sätt att lösa konflikten ansåg han. Vygotskij påpekade att alla lekar har regler. När barnet leker mamma – barn med sin docka så går det inte hur som helst. Barnet måste följa reglerna för hur en mor beter sig menade Vygostskij (1980). Han ansåg att så fort det finns en låtsas situation i en lek så finns det regler (a.a.). Vygotskij menade att lekar som spel t. ex fotboll, brännboll m.m. med regler alltid innehåller en låtsassituation som, om än avlägset på ett eller annat sätt levandegör livets situationer enligt Hägglund (1989).
31 Barnet följer regler i leken för att man lär sig snabbt och att leken blir roligare om man håller sig till de ramar som lekens situation och struktur spontant leder fram till menade Vygotskij (Hägglund, 1989). I leken godtar barnet att underordna sig vilka regler som helst. Barnet klarar av i leken att följa krångliga regler än i annat vanligt liv. Vygotskij ansåg att barnet i sin lek alltid tycks vara huvudet högre än sig själv. Barnet uppför sig mognare, förståndigare, starkare än barnet är annars. Detta tyder på menade Vygotskij att leken är källan till barnets utveckling och att i leken skapas en potentiell utvecklingszon som gör att barnet kan gå framåt i sin utveckling (a.a.).
Björklid och Fischbein (1996) framhåller att Vygotskij och några andra forskare gjorde empiriska studier på barn med olika förutsättningar och utgångspunkter samt skapade en begreppsapparat för att redogöra för utvecklingen. Vygotskijs startpunkt är också den gemensamma kognitionsteorin, stimulans och responsteorin. Vygotskij menade i alla fall att både stimuli och responsen är beroende av en gemensam miljö. Vygotskij ansåg att dessa utformas utifrån personens förmåga att använda sig av metaforer och tecken. Både inom kognitionsteorin och den sociala interaktionismen har förbindelsen med tankeförmågans och språkbrukets utveckling koncentrerats.
Detta instämmer Pramling Samuelsson och Mårdsjö (1997) i och skriver att Vygotskij betonade betydelsen av interaktionen med föräldrar, lärare, syskon och kompisar vilkas stöd gör tänkbart för barnet att åstadkomma ett mer kompetent utvecklingsläge av förståelse än om det agerar ensamt. Vygotskij hävdade vikten av att barnet deltar i kulturellt förutsatta sammanhang under ledning av en mer kunnig person som hjälper barnet att öka tankeverksamheten i sociala interaktioner. Vidare ansåg han att under hela förskoleperioden är språket viktigt för barnets förståelse. Vygotskij hävdade att den språkliga interaktionen leder till ökad mental förmåga (Svensson, 1998).
Leken blir till inre processer när barnet är i skolåldern, logiskt minne, inre tal och abstrakt tänkande enligt Vygotskij (1980). Sambandet mellan utveckling och lek kan jämföras med förbindelsen mellan undervisning och utveckling, men leken bildar förutsättningen till en förändring av behov och av medvetande på ett mycket bredare sätt. Leken är början till utveckling och skapar den potentiella utvecklingszonen. Allt finns i leken och gör den till högsta nivån på förskoleutvecklingen. Vygotskij (a.a.).
Vygotskij ägnade mycket arbete åt inlärningspsykologisk forskning. Han hade en kraftfull syn på pedagogens roll och var mycket kritisk till dem som anser att barn ska utvecklas i sin egen takt. Vygotskij menade att pedagogik inbegriper ett aktivt synsätt från lärarens håll till ba rnet, och att barnet kan utvecklas framåt genom att det finns ett aktivt samspel med vuxna där de presenterar nya krav, nya förväntningar och i synnerhet nya tillvägagångssätt så att barnet på det sättet får möjlighet att ta ett steg framåt i sin utveckling (Björklid & Fischbein, 1996). Genom undersökning visade Vygotskij och hans medarbetare att barn i samma ålder som fick lösa svårare uppgifter än de egentligen kunde klara på egen hand, klarade det med lite aktivt stöd av vuxen (Bråten, 1998). Vygotskij konstaterade att barnets närmaste utvecklingszon innefattar en del outvecklade funktioner som kan aktiveras med lärarhjälp eller hjälp från mer skickliga kamrater enligt Bråten (1998). Löfdahl (2002) refererar till Vygotskij som ansåg att barns gemensamma meningsskapande innehåller inte undervisning i traditionell mening, men genom att delta i leken och tolka varandras motiv så lär barn av varandra. I leken sträcker sig barnet oftast över den aktuella utvecklingsnivå och det som då ligger i zonen för den närmaste utvecklingen flyttas till den viktiga utvecklingen enligt författaren.
32 Stöd från mer kompetenta vuxna eller kamrater är i det vygotskianska perspektivet av grundläggande bekräftande betydelse menar Bråten (1998). Vidare skriver han att Vygotskij inte menade att ta bort ansvaret för barnets eget lärande utan Vygotskij ansåg att ”det barnet kan klara av tillsammans i grupp idag, kan han/hon klara av att göra ensamt imorgon”. Denna tankegång stämmer med det vygotskianska tänkandet och att det utgör exempel på en positiv syn på barnets förmåga att utvecklas enligt Bråten (1998). Vygotskijs teori är att pedagoger har stor betydelse som vägledare av barns lärande och att de måste lyssna, observera, och försöka förstå vilken utvecklingsfas barnet befinner sig i så att de med lämpliga uppgifter och visst stöd kan hjälpa barnet in i nästa utvecklingszon, den som ligger närmast den där barnet befinner sig (Egidius, 1999).
3.2.1 Sammanfattning:
Vygotskij ansåg att alla personer är skapande och att det är den påhittiga leken som gör att barnet kan framkalla något nytt. Detta kallade Vygotskij för fantasi. Han menade att ju rikare verklighet desto mer tillfällen till påhitt samt att i fantasin bearbetas upplevelser och känslor hos barnet enligt författaren (1995). Författaren betonade också att i leken berättar barnet en historia samt att historien och leken hör nära ihop. Vygotskij ansåg att barnets lek inte är en enkel minnesbild av det upplevda, utan en kreativ påverkan av upplevda intryck. Han menade att man måste se leken som en livsviktig funktion och inte som en syssla utan innehåll och sammanhang enligt författaren. En sak som skiljer Vygotskij från andra lekteoretiker är att han menade att leken kommer in i barnets värld först vid tre års ålder. Innan des s är barnet bara medvetet om nuet enligt Hägglund (1989). Vygotskij ansåg att det är i leken som barnet blir reflekterande om sin omvärld och att det är det första tecknet på att barnet kan uttrycka vad det själv vill enligt Björklid och Fischbein (1996). Leken är i hög grad ett speciellt drag för förskoleåldern ansåg Vygotskij (1980).
33
4 METOD
I denna del skildras den metod som valdes till min undersökning samt skälen till detta val. Det återges fördelar och nackdelar med min metod. Efter detta presenteras mitt urval och dessutom redogörs även för genomförande och bearbetning. Avslutningsvis hanteras frågor kring tillförlitlighet och generalisering samt etik.
4.1 Metodiska överväganden
Inom den kvantitativa forskningen försöker undersökaren förklara omvärlden genom att hitta allmänna metoder eller regler. Detta görs genom teorier eller antaganden samt att undersökaren testar och prövar hypoteser menar både Backman (2008), och Holme och Solvang (1997). Dessa författare framhåller också att syftet med den kvantitativa intervjun är att ge alla personer samma information. Detta innebär inte att alla uppfattar informationen likadant utan troligtvis uppfattas den mycket olika. Ett kvantitativ förfaringssätt med en hårt strukturerad intervju betyder att undersökningen är färdigstrukturerad i förväg i teori och problemformuleringsfasen. Detta gör att bearbetningen av informationen är mycket enklare än vid ostrukturerad intervju (Holme & Solvang, 1997). Generalisering av intervjuer har för vana att ifrågasättas, något som ofta framhålls som en svaghet jämfört med enkäter (Alvesson & Sköldberg, 2008). Körner och Wahlgren (2002) menar att man beroende på vilket mål och syfte man har med sina statistiska undersökningar kan skilja mellan beskriva nde undersökningar och analytiska undersökningar. Skillnaden mellan vad som är mål och syfte av undersökningar kan vara svårt att avgöra. Författarna menar att olika problem måste lösas och angripas på olika sätt. Detta menar författarna att alla undersökningar innehåller en beskrivande del och för många undersökningar är beskrivningen också huvudsyftet. Vidare skriver författarna att en analytisk undersökning innehåller ofta någon form av hypoteser som försöker ge svar på om någonting är statistiskt påvisbart.
Den kvalitativa intervjun är enligt Kvale (1997) en effektiv metod för att fånga upplevelser och betydelser ur intervjupersonernas vardag. Genom samtal kan den intervjuade förmedla sin situation, ur ett eget perspektiv och med egna ord. Likaså menar Holme och Solvang (1997) att detta är den intervjuform i vilken intervjuaren utövar den minsta styrningen vad gäller intervjupersonerna och att strävan är att låta intervjupersonerna få påverka samtalets utveckling. Utgångsläget är ofta att undersökaren är intresserad av att få kunskap om hur en viss samhällsföreteelse tar form och vill veta mer om detta för att bättre kunna förstå det som äger rum.
Det finns ingen absolut skillnad mellan kvantitativa och kvalitativa metoder enligt Solvang och Holme (1997). Författarna framhäver båda metoderna som arbetsredskap och att man kan kombinera kvantitativa och kvalitativa metoder i en och samma undersökning. Båda metoderna är inriktade på att ge en bättre förståelse av den värld vi lever i och hur personer och grupper handlar och inverkar på varandra. Skillnaden är att med kvantitativa metoder omvandlas informationen till siffror och mängder medan inom kvalitativa metoder är det undersökarens tolkning som står i förgrunden enligt författarna (a.a.).
Alvesson och Sköldberg (2008) anser däremot och refererar till Bryman som menar att en viktig och stor skillnad mellan kvalitativa och kvantitativa metoder är att kvalitativa förfaringssätten utgår från intervjuobjektets uppfattningar, medan kvantitativa studier startar från undersökarens tankar om vilka mått och kategorier som skall stå i centrum.
34 Kvale (1997) anser också att båda metoderna är ett arbetsredskap och att deras brukbarhet beror på vilka intervjufrågor som ställs. Författaren tycker också att som verktyg kräver de olika kvalifikationer och undersökarna skiljer sig i förmåga och intresse när det gäller genomförandet av kvantitativa uppskattningar eller språkliga undersökningar av kvalitativa data.
Det finns olika typer av intervjuer och en undersökning kan mycket väl innehålla en blandning av flera typer anser May (2001). Det finns strukturerade intervjuer, semistrukturerade intervjuer, ostrukturerade intervjuer och gruppintervjuer. Frågorna i en semistrukturerad intervju brukar vara detaljerade men intervjuaren har betydligt större frihet att fördjupa svaren på ett sätt som kraven på standardisering och jämförbarhet inte godkänner enligt May (a.a.).
Det viktigaste vid en undersökning är enligt Körner och Wahlgren (2002) att intervjuaren är tvungen att begränsa sig till att bara samla in de uppgifter som är väsentliga för undersökningen. När man formulerar sina frågor är det viktigt att tänka på att formulera frågorna så informanterna förstår dem. Ett visst ord kan betyda olika även bland yrkesfolk inom samma profession. Författarna skriver när man gör personliga besök ska man vara medveten om intervjuareffekten. Det betyder att informanten påverkas av undersökningssituationen och ger sådana svar som han/hon tror att intervjuaren vill ha enligt författarna (a.a.).
4.2 Kvalitativ metod
För att få svar på vilka uppfattningar förskolepedagoger har om lekens betydelse för barns lärande genomförde jag en kvalitativ undersökning och intervjuade förskolepedagoger. Den intervjuform som jag kom att använda var semistrukturerade intervjuer med förhandsskrivna frågor. Enligt Bell (2000) är fördelen med intervjuer dess flexibilitet och som är omöjligt i en enkät. Också Kvale (1997) menar att den stora förmånen med kvalitativa intervjuer är dess klarhet samt att det är viktigt att intervjuaren kan lyssna både till de rakt uttalade redogörelserna och meningarna och till vad som sägs mellan raderna. Intervjuaren kan försöka uttrycka det outtalade budskapet till den intervjuade för att få en direkt bekräftelse på om tolkningen är riktig eller inte.
Det finns också problem med intervjuer enligt Bell (2000) och Holme och Solvang (1997) bland annat att de tar rätt så lång tid i anspråk. Författarna menar att det kan vara svårt att analysera de svar man får, samt att formuleringen tar lika lång tid i anspråk som en enkät. May (2001) skriver om tre villkor för en bra intervju:
Tillgänglighet som handlar om att den intervjuade har tillgång till den information som vi som
undersökare söker.
Kognition som innebär att det är viktigt att den intervjuade inte bara har den information som
krävs utan också förstår vad som krävs av henne/honom i rollen som intervjuperson.
Motivation för att forskningsprojektet ska lyckas måste de intervjuade känna att deras
deltagande och de svar de lämnar är viktiga.
Denscombe (2000) hävdar att intervjuer kan vara en nyttig erfarenhet för respondenten. Vid jämförelser med enkäter, observationer och experiment finns det ett mer personligt inslag i metoden. Rossman och Rallis (2003) skriver:
35
Qualitative researchers seek answers to their questions in the real World. They gather what they see, hear, and read fro m people and places and fro m events and activities. They do research in natural settings rather than in laboratories or through written surveys. (s. 4).
Bjurwill (2001) och Holme och Solvang (1997) anser att intervjumetoden är den bästa om avsikten med undersökningen är att få fram personers uppfattningar i en viss fråga. Då måste undersökaren hela tiden vara intresserad och tillgänglig i intervjusituationen. Författarna menar att om undersökaren klarar av detta kommer respondenten känna att intervjuaren hör uppmärksamt på henne/honom och detta kan leda till att det uppkommer en förbindelse som utmärks av förtroende.
4.3 Pilotstudie
Jag genomförde en pilotstudie som spelades in på band innan jag tog kontakt med respondenterna. Syftet med detta var att utprova och känna av hur frågorna togs emot av en erfaren förskolepedagog och för att få relevans i frågeställningarna. Intervjun gjordes utav mig med en respondent som är erfaren och som arbetar med barn i förskolan och som inte berörs av studien. Detta för att upptäcka och rätta till eventuella misstag och felformulerade frågor enligt Körner och Wahlgren (2002).
Efter intervjun som spelades in, lyssnades bandet av och det resulterade i att en intervjufråga omformulerades för att minska risken för eventuella dubbeltydigheter. Den fråga som omformulerades var hur förskolepedagogerna gör för att stötta barn i behov av särskilt stöd i leken (Bilaga A).
4.4 Urval
Som tidigare nämnts var syftet att intervjua en grupp förskolepedagoger som arbetar med barn för att få deras uppfattningar om lekens betydelse för barns lärande. För att få kontakt med förskolepedagoger tog jag först kontakt med två förskolor via telefonkontakt och via e-post. De två letade jag upp via en kommuns hemsida. De olika förskolornas upptagningsområde såg i det närmaste lika ut. De var lika på så sätt att de låg i ett tättbebyggt område med hyreshus, och bostadsrätter.
I missivbrevet (Bilaga, B) lämnades en övergripande presentation av syftet med undersökningen, tillvägagångssätt, etiska överväganden etc. Det resulterade i sex positiva svar från respondenter som gärna ville ställa upp på en intervju. Alla sex utav de intresserade förskolepedagogerna arbetade på samma förskola. På den andra förskolan ansåg man sig inte