Malmö högskola
Lärarutbildningen
Skolutveckling och ledarskap
Examensarbete
15 högskolepoäng
Lekens betydelse för barns lärande i
förskolan
Förskolepedagogers uppfattningar om leken
The importance of play on the learning passes in pre-school
Annette Poulsen
Magisterkurs i specialpedagogik, 30 högskolepoäng Handledare: Ange handledare
2009-06-04 Examinator: Lena Lang
3
Abstract
Titel: Lekens betydelse för barns lärande i förskolan – Tio förskolepedagogers uppfattningar om leken. (The importance of play on the learning passes in pre-school)
Författare: Annette Poulsen
Typ av arbete: Examensarbete (15 hp)
Handledare: Ingrid Sandén, Examinator: Lena Lang
Kurs: Lärarutbildningen, Malmö högskola, Skolutveckling och ledarskap Datum: 4 Juni 2009
Syfte
Studiens syfte var att undersöka förskolepedagogers uppfattningar och tankar om lek och lärande. Den empiriska undersökningen avsåg att besvara syftet med två frågeställningar som berör hur förskolepedagogers uppfattningar om lekens betydelse för barns lärande och hur förskolepedagoger ser på lekens betydelse för barn i behov av särskilt stöd.
Arbetet ger en översikt av tidigare forskning av leken samt en beskrivning av lek som specialpedagogisk metod
Metod
En kvalitativ metod i form av intervjuer användes och totalt intervjuades tio förskolepedagoger. De intervjuade samtliga kvinnor, var i åldrarna 25-60 år. Förskolepedagogerna arbetade på fyra olika förskolor i samma kommun.
Resultat
Utifrån min undersökning kan jag konstatera att förskolepedagogernas uppfattningar om lekens betydelse för barns lärande var att alla tycker att leken är viktig för barns lärande. De flesta av intervjupersonerna ansåg att lek och lärande hör ihop. Mitt resultat visar att alla intervjupersoner var överens om att deras roll i leken är att ibland vara passiv, observera, ibland styra och medla mellan barnen.
De flesta av intervjupersonerna ansåg att om tid fanns skulle de försöka vara med mycket mer i barnens lek. Flera av intervjupersonerna gav uttryck av att lärande underlättas genom lek, men också av att barnen lär av varandra i leken. Flertalet av intervjupersonerna nämner den fria leken som viktig för barns lärande.
Alla intervjupersoner var överens om att gå in i leken och stötta de barn som är i behov av särskilt stöd. Flera av intervjupersonerna ansåg att det kan vara språksvårigheter som gör att det blir svårigheter för barn och konflikter i leken. Mitt resultat visar att alla intervjupersoner tycker att det är en viss skillnad i pojkars och flickors lek.
Resultatet visar också att ingen av intervjupersonerna har hört talas om en specialpedagogisk metod som heter lekarbete och vilken effekt den har på barn i behov av särskilt stöd.
5
Innehåll
1 Inledning ... 9
1.2 Bakgrund ... 10
1.3 Syfte och problemformulering ... 11
1.4 Läsanvisningar... 11
2 LITTERATURGENOMGÅNG ... 13
2.1 Begrepp... 13
2.2 Styrdokument ... 14
2.3 Historik ... 16
2.4 Lek och lärande ... 18
2.5 Lek och barn i behov av särskilt stöd ... 19
2.6 Flickor och pojkars lek ... 21
2.6.1 Självbild... 22
2.6.2 Metakognition och dess betydelse för leken ... 23
2.6.3 Hälsa och dess betydelse för lek... 23
2.7 Lek som specialpedagogisk metod ... 24
2.7.1 Sammanfattning... 25
3 TEORI ... 29
3.1 Socialpsykologiskt perspektiv ... 29
3.2 Vygotskijs sociokulturella teori... 29
3.2.1 Sammanfattning... 32 4 METOD ... 33 4.1 Metodiska överväganden ... 33 4.2 Kvalitativ metod ... 34 4.3 Pilotstudie ... 35 4.4 Urval ... 35 4.5 Genomförande ... 36 4.6 Bearbetning/Analys ... 37
4.7 Tillförlitlighet och giltighet ... 38
4.8 Generalisering... 38
4.9 Etik ... 39
5 RESULTAT... 41
5.1 Lek och lärande ... 41
7
5.3 Leken och den vuxne ... 44
5.4 Lek och barn i behov av särskilt stöd ... 45
6 ANALYS ... 47
6.1 Lek och lärande ... 47
6.2 Lek och organisation ... 48
6.3 Leken och den vuxne ... 48
6.4 Lek och barn i behov av särskilt stöd ... 48
7 DISKUSSION ... 51
7.1 Diskussion ... 51
7.2 Lek och lärande ... 51
7.3 Lek och organisation ... 53
7.4 Leken och den vuxne ... 54
7.5 Lek och barn i behov av särskilt stöd ... 55
7.6 Metodkritik ... 56
7.7 Förslag till fortsatt forskning ... 57
REFERENSER ... 59
Bilaga A Intervjumall Bilaga B Missivbrev
9
1 INLEDNING
Lek och lekpedagogik är ett område som borde ha stor betydelse i dagens förskola. Diskussionen om ifall leken ska integreras i skolans undervisning har pågått under många år och är mer dagsaktuell än någonsin. Samhällets syn på lek och synen på lekens betydelse för barns lärande har varierats under skilda tidsperioder och synsättet är en återspegling av tidens samhällsvärderingar och syn på barnuppfostran (Welén, 2003). I Lpfö 98 (Utbildningsdepartementet, 1998) kan man läsa att förskolan ska lägga grunden till ett livslångt lärande. Vidare kan man läsa att leken är viktig för barns utveckling och lärande och den ska genomsyra verksamheten i förskolan.
I utbildningssystemet bör vi i allt högre grad ta tillvara förskolans lustfyllda, lekfulla syn på lek och lärande, för att främja fantasin, nyfikenheten och viljan att lära sig något nytt. Leke n har en grundläggande betydelse för barns utveckling och lärande. När barn undersöker omvärlden och försöker förstå sig själva sker det ofta genom lek (Skolverket, 2005). De flesta barn leker men leken utvecklas inte av sig själv. Det krävs tillräckligt med tid, material och plats för leken samt engagerade vuxna som tar tillfället i akt och inbjuder till lek och ger barnen upplevelser. Förskolan är till för alla barn, pedagogerna ska skapa bästa möjliga förutsättningar för varje barn att utvecklas på bästa sätt (Skolverket, 2005). Begreppet barn i behov av särskilt stöd avser inte någon homogen grupp. Alla barn behöver hjälp för sin utveckling i förskolan under vissa perioder, andra under hela förskoleperioden (a.a.). Ämnet är intressant och angeläget att undersöka eftersom leken är så viktig för barns fortsatta lärande.
I denna Studie kommer jag att behandla förskolepedagogers uppfattningar om lekens betydelse för barns lärande i förskolan. I läroplanen framhålls att förskolan ska lägga basen för ett livslångt lärande (Skolverket, 2005). Lek och lärande går hand i hand i barns tillvaro och måste också vara det i pedagogik för tidigare åldrar, eftersom barn är lekande lärande personer som är styrda mot sin omgivning för att försöka erövra en förståelse och ett kunnande i denna (Johansson & Pramling Samuelsson, 2007).
Pramling Samuelsson och Sheridan (1999) menar att barn lär sig social kompetens genom att leka tillsammans med andra, skratta, bli uppretade utan att slå varandra, känna empati och sympati. Likaså betonar Lpfö 98 att i lekens och det lustfyllda lärandets olika mönster inspireras dels förmågan att hitta på, samt förmågan att samarbeta och lösa problem. Det framhålls också att i den kreativa leken kan barnet få tillfällen att bearbeta känslor och händelser, såväl som utrymme ges för barnens egna planer, fantasi och kreativitet i lek och lärande. I leken bör särskild uppmärksamhet ägnas de barn som av olika skäl är i behov av stöd i sin utveckling. Förskolan ska ge barn en trygg miljö som på samma gå ng utmanar till lek och aktivitet. Den pedagogiska verksamheten ska genomsyras av en pedagogik där fostran, omsorg och lärande bildar en helhet (Utbildningsdepartementet, 1998).
Leken är ett fenomen som inte kan förstås med moraliska bedömningar. Leken inbegriper alla sidor av livet och den kan skapa den skönaste ordning när det lekande barnet ger sig hän men även kasta in barnet i ett kaosartat förvirring så att barnet blir vimmelkantigt menar Rasmussen (1993).
10 Barnet har en inre drivkraft för leken och i leken lär sig barnet många saker. Barnet lär sig att formulera sig, att förstå saker och det lär sig att samverka med andra menar Fagerli, Lillemyr och Söbstad (2001).
Jag har arbetat som förskollärare i ett antal år men numera arbetar jag som grundskollärare för de yngre åldrarna i skolan. Min erfarenhet är att leken har stor betydelse för barn att förstå sin omvärld, i sociala relationer tillsammans med sina kamrater, i kommunikation med andra barn och vuxna. Därför är det viktigt och intressant att belysa och undersöka förskolepedagogers uppfattningar om lekens betydelse för barns lärande.
Specialpedagogens viktiga uppgift är att påverka och bidra med sin kompetens, inom de områden som riskerar att bli svårigheter och vidareutveckla kompetensen i arbetslaget (SOU 1997:108). Det ingår också i specialpedagogens uppdrag att slå vakt om de barn som är i behov av särskilt stöd. En viktig grundregel som gäller i förskolan är att barns behov av särskilt stöd ska tillgodoses i den vanliga verksamheten (Skolverket, 2005).
1.2 Bakgrund
Jag vill gärna beskriva vilka de bakomliggande faktorerna är till att jag kommit att intressera mig för och undersöka vilka uppfattningar förskolepedagoger har om lekens betydelse för barns lärande i förskolan. Under mina år som förskolepedagog inom förskolan har leken löpt som en röd tråd i verksamheten. Utan att jag har speciellt reflekterat över hur viktig den är för barns lärande. Jag har många gånger funderat över begreppen lek och lärande och jag har ansett att leken är viktig. Redan under mina första år som förskolepedagog kom jag i kontakt med barn som inte kunde leka. Det sätt som fungerade bäst för barnet som inte kunde leka, var att som vuxen leka enskilt med barnet, i ett avgränsande rum.
Efter att jag vidareutbildat mig till grundskollärare och senare specialpedagog kom jag att arbeta på grundskolan med de yngre barnen, där jag fortfarande är verksam. Under de här senaste åren har jag träffat på barn i skolan som inte kan leka av olika anledningar. Speciellt har jag mött barn som förstör andras lekar och bara springer rundor på rasten utan mål. Detta gjorde att jag engagerade mig i barnens lek på rasten. Wetso (2006) skriver att leken är barnets naturliga sysselsättning i förskolan och den utvecklas till att ta sig uttryck i olika modeller under de första skolåren och livet igenom. Avsikten med uppsatsen är min egen nyfikenhet och att få en djupare förståelse kring förskolepedagogers uppfattningar om lekens betydelse för barns lärande i förskolan.
Mot bakgrund av att jag arbetar med yngre barn känns det angeläget för mig att undersöka förskolepedagogers uppfattningar om lekens betydelse för barns lärande i förskolan. Arbetet vänder sig till förskolans pedagoger, specialpedagoger, och rektorer. Enligt Närvänen (1999) och Backman (2008) är det viktigt att förtydliga vem man som författare vänder sig till med sin text, eftersom olika varianter av ämnen intresserar olika sorters publik. Min förhoppning är att undersökningen ska ge insikter och reflektioner hos läsaren om förskolepedagogers uppfattningar om lekens betydelse för barns lärande.
11
1.3 Syfte och problemformulering
Syftet med studien är att belysa tio förskolepedagogers uppfattningar om lekens betydelse för barns lärande i förskolan.
Frågeställningar jag vill ha svar på i studien är:
Vilka uppfattningar har förskolepedagoger om lekens betydelse för barns lärande i förskolan?
Hur ser förskolepedagogerna på lekens betydelse för barn i behov av särskilt stöd i förskolan?
1.4 Läsanvisningar
I kapitel 2 denna del definieras olika begrepp inom lek och lärande. Därefter tas viktiga styrdokument upp för förskolan. Sedan behandlas ämnet som är kopplat till mitt syfte och frågeställningar som är vad förskolepedagogers uppfattningar är om lekens betydelse för barns lärande i förskolan. Till slut behandlas lek som specialpedagogisk metod. I kapitel 3 behandlar jag olika teorier som ligger bakom min problemformulering. I kapitel 4 presenterar jag min metod för undersökningen. Jag tar även upp min pilotstudie, urval, ge nomförande, bearbetning/analys, tillförlitlighet, samt generalisering och etik. I kapitel 5 redovisar jag resultatet. I kapitel 6 behandlar jag analys av resultat. Avslutningsvis i kapitel 7 presenterar jag diskussion, metodkritik och fortsatt forskning.
13
2 LITTERATURGENOMGÅNG
I denna del definieras olika begrepp inom lek och lärande. Därefter tas viktiga styrdokument upp för förskolan. Sedan behandlas ämnet som är kopplat till mitt syfte och frågeställningar som är vad förskolepedagogers uppfattningar är om lekens betydelse för barns lärande i förskolan. Till slut behandlas lek som specialpedagogisk metod.
2.1 Begrepp
Definitionen på vad som är lek är inte självskriven. Lek har uppfattats på olika sätt i olika tider och civilisationer. Enligt lekforskaren Birgitta Knutsdotter Olofssons (1999) definition av lek framhåller hon att den är på skoj. Lek sker för nöjets skull. Författaren menar att lusten att vilja leka kommer inifrån barnet och att leken existerar i en värld oberoende av verkligheten. Barnen bearbetar i leken sina känslor och upplevelser från verkligheten som i leken blir förtydligade, lättfattliga och begripliga. Författaren framhåller att lek har stor betydelse för barns lärande och att lärandet underlättas om den sker i lekens form. På motsvarande sätt menar Curtis (1995) att lek är en behaglig upplevelse som ger stimulans utan ett bestämt syfte. Detta anser också (Johansson & Pramling Samuelsson, 2007). I leken beskrivs fantasi och dramatik, entusiasm och inlevelse. I leken ”som om” hänförs barnet av tid och rum, leken är pratsam och symbolisk menar författarna (a.a.).
Anette Sandberg (2002) skriver att begreppet lek är komplext och svårfångat och att det innehåller många olika perspektiv. Författaren menar att lek kan ses som ett redskap för lärande och för problemlösning, och som en förberedelse för livet som vuxen.
I Nationalencyklopedin (http://www.ne.se) 2009-01-28 definieras lek som en verksamhet som är på låtsas. Det framhålls också att lek förekommer både bland personer, speciellt barn och bland högre stående djur. De som är med i leken meddelar varandra att detta är lek genom att visa olika signaler med kroppen eller olika uttryck i ansiktet, att detta är lek. Lek har alltid ett inslag av framställande. De inre föreställningarna råder alltid över de yttre förutsättningarna, en käpp kan bli en häst i leken (a.a.).
I Wikipedia (http://www.wikipedia.se) 2009-02-17 kan man läsa om att lärande kan definieras som ett allmänt drag hos alla levande varelser. Lärande är för de flesta förenat med undervisning i skolan, och även om barn lär sig något i skolan så finns det ingen självverkande förening mellan undervisning och lärande. Viljan att lära sig är medfödd och nödvändig hos alla levande varelser. Lärandet är inte heller nödvändigtvis positivt, utan bör mera ses som en anpassning till livet och dess utmaningar (a.a.).
Lekens betydelse för lärandet har varit ett av de avgörande motiven för integrering av förskola, förskoleklass och skola. Dessa verksamheter ska spegla en gemensam uppfattning på lek och lärande. Lärandet för barn påverkas i hög grad av den pedagogiska verksamheten och miljön enligt Skolverket (2004). Johansson och Pramling Samuelsson (2007) anser att lek och lärande hör ihop i barnets livsvärld, som en interaktiv helhet. Barnet leker inte bara utan leken gör också något med barnet. På samma vis kan vi reflektera över att lärandet inte bara handlar om att barn lär någonting, lärandet gör också något med barn. För att förstå barns lek och lärande måste vi se det i ett helhetsperspektiv. Dessa är integrerade i barns omvärld. Barns lek och lärande har sin speciella karaktär och stil, beroende på deras specifika upplevelser, samhörighet och perioder i livet enligt författarna (a.a.).
14 Några generella drag i leken som företeelse är man ganska enig om menar Lillemyr (1990). De kan tyckas givna men de är viktiga för att förstå leken som begrepp. Författaren menar att leken är ett sätt för barnet att vara och bete sig på, och en dominerande egenskap i barnets värld på förskolan som står i motsats till aktiviteter som inte är lek. Vidare anser han att leken är en aktivitet som i sig själv engagerar barnet och som verkar stimulerande. Författaren påpekar att barnets lek har ett stort praktiskt värde för förskolans pedagogik. Han anser att lek är en syssla som snabbt kan ändra karaktär, från allvar till skoj och förtjusning, från livlig fantasi till rutin. Leken fyller många ändamål för barnet:
Lek som problemlösning - barnen utforskar o mgivningen och utvecklas I kreativ riktning
Leken stimulerar utvecklingen på många olika o mråden (intellektuellt, socialt, emotionellt, motoriskt)
Genom leken utvecklar och stärker barnet sin identitet och självkänsla I leken får barnet tillfälle att pröva sina åsikter, värderingar och normer
(Lillemyr, 1990, s. 15).
Barn ger utryck för sina behov och visar den i lek för omgivningen på många olika sätt. Leken är ett huvudsakligt sätt att existera och lära som barnet kan utrycka sig genom. Lek har emellertid visat sig kunna ha många och i synnerhet olika funktioner både för vuxna och barn enligt Fagerli m.fl., (2001). Författarna menar att det är svårt att ge en uppenbar precisering av lek. En del anser att leken måste betraktas som ett mänskligt attribut och talar om den lekande personen. Många tycks anse att leken är viktig även som vuxen, vilket blir en självklarhet om den identifieras med skapande fantasi, uppfinningsförmåga, humor och konstnärlig sysselsättning enligt författarna (a.a.).
2.2 Styrdokument
Enligt Lpfö98 (Utbildningsdepartementet, 1998) är förskolans uppdrag är att erbjuda alla barn en god pedagogisk sysselsättning, där omvårdnad, fostran och lärande bildar en he lhet. Vidare står det att pedagogerna ska ge barnen stöd i att utveckla tilltro och självkänsla. Man kan också läsa att förskolan ska erbjuda barnen en miljö som utmanar till lek och sysselsättning. I läroplanen för förskoleklassen och skolan Lpo94 (Utbildningsdepartementet, 1998) framhålls också leken och skapande arbete som grundläggande delar i lärandet. Målen i läroplanen (Lpfö98) anger inriktningen på förskolans arbete. De fastställer därmed en kvalitetsutveckling i förskolan. Det är rektorn och pedagogernas ansvar att barnen ges möjlighet att nå detta. Förskolans uppdrag:
Förskolan skall lägga grunden för ett livslångt lärande.
Verksamheten skall vara rolig, trygg och lärorik fö r alla barn som deltar.
Förskolan skall erb juda barnen en god pedagogisk verksamhet, där omsorg, fostran och lärande bildar en enhet (Utbildningsdepartementet,1998, s. 4).
Barn som kortvarigt eller varaktigt är i behov av mer stöd än andra ska få detta utarbetat med omtanke till enskilda behov och förutsättningar (Lpfö98):
Personalens förmåga att förstå och samspela med barnet och få föräldrarnas förtroende är viktig, så att vistelsen i förskolan b lir ett positivt stöd för barn med svårigheter. Alla barn skall få erfara den tillfredställelse det ger att göra framsteg, övervinn a
svårigheter och att få uppleva sig vara en tillgång i gruppen (Utbildningsdepartementet, 1998, s. 5).
15 I förskolan ska barnen möta pedagoger som ser varje barns potentialer och som intresserar sig i interaktionen med både det individuella barnet och barngruppen (Lpfö98):
Förskolan skall erb juda barnen en trygg miljö som samtidigt utmanar och lockar till lek och aktivitet. Den skall inspirera att utforska o mvärlden.
De vuxna skall ge barnen stöd i att utveckla tillit och självförtroende. Barnens nyfikenhet, företagsamhet och intressen skall upp muntras och deras vilja och lust att lära skall stimuleras (Utbildningsdepartementet, 1998, s. 5).
Barnet ska få tillfällen att stärka sin förmåga att iaktta och reflektera. Förskolan ska vara en stimulerande och levande social miljö, där barnen kan ta initiativ som utvecklar deras sociala och kommunikativa kompetens (Lpfö98):
Leken är v iktig för barns utveckling och lärande. Ett medvetet bruk av leken för att främja varje barns utveckling och lärande skall prägla verksamheten i försko lan. I lekens och det lustfyllda lärandets olika former stimuleras fantasi, inlevelse,
ko mmunikation och förmåga till symboliskt tänkande samt förmåga att samarbeta och lösa problem.
Barnet kan i den skapande och gestaltande leken få möjligheter att uttrycka och bearbeta upplevelser, känslor och erfarenheter ( Utbildningsdepartementet, 1998, s. 6).
Lärandet avser att grundas lika mycket på samspelet mellan pedagoger och barn som på att barn undervisar varandra. Barngruppen menas att ses som en viktig och aktiv del i framåtskridandet och lärande. Förskolan har för avsikt att ge barnen stöd i att utveckla en positiv självbild om sig själva som lärande och skapande barn. Pedagogerna ska ge stimulans och hjälp för att barnen genom egen aktivitet ska kunna öka sin kompetens och utveckla nya kunskaper och insikter (Utbildningsdepartementet,1998).
Det finns riktlinjer i förskolan och det betyder att alla som arbetar i förskolan skall (Lpfö98):
Samarbeta för att erbjuda en god miljö fö r utveckling, lek och lärande och särskilt uppmärksamma och hjälpa de barn som av olika skäl behöver stöd i sin utveckling (Utbildningsdepartementet, 1998, s. 10).
Stimu lera barnens samspel och hjälpa dem att bearbeta konflikter samt reda ut missförstånd, ko mpro missa och respektera varandra
(Utbildningsdepartementet, 1998, s. 8).
Arbetslaget i förskolan skall (Lpfö98):
Ansvara för att varje barn får sina behov respekterade och tillgodosedda och får uppleva sitt eget värde,
Ansvara för att förskolan tillämpar ett demo kratiskt arbetssätt där barnen aktivt deltar. (Utbildningsdepartementet, 1998, s. 8).
Den pedagogiska verksamheten avser att stimulera och utmana barns framåtskridande och lärande (Lpfö98):
Miljön skall vara öppen och inbjudande.
Verksamheten skall främja leken, kreativiteten och det lustfyllda lärandet samt ta tillvara och stärka barnets intresse för att lära och erövra nya erfarenheter, kunskaper och färdigheter. (Utbildningsdepartementet, 1998, s. 8).
16
Utvecklar sin nyfikenhet och sin lust samt förmåga att leka och lära, utvecklar självständighet och tillit till sin egen förmåga.
Utvecklar sin förmåga att fungera enskilt och i grupp (Utbildningsdepartementet, 1998,s. 9).
I skolverket (2005) står det skrivet att leken har en huvudsaklig betydelse för barns framåtskridande och lärande. När barnen undersöker omgivningen och försöker begripa sig själva sker det ofta genom lek. I leken stärks barns sociala, känslomässiga, motoriska och kognitiva styrkor liksom deras kreativitet och förmåga till inlevelse. Därför är det viktigt att pedagogerna:
Använder leken som ett medel såväl i arbetet med barngruppen som i arbetet med enskilda barns utveckling och lärande.
Organiserar verksamheten så att barnen ges rikligt med tid, ru m och material för o lika former av lek samt ger dem upplevelser som stimu lerar fantasin, kreativiteten och förmågan att leka (Sko lverket, 2005, s. 27).
Vidare kan man läsa i (Skolverket, 2005) att det krävs engagerade pedagoger som tar tillvara alla situationer att ge barnen insikter och erfarenheter som inbjuder till lek. De flesta barn leker men leken förbättras inte av sig själv. För att det ska inträffa måste flera villkor vara tillfredsställda. Barnen ska få tillräckligt med tid och utrymme samt barnen behöver få möjlighet att leka utan avbrott under en längre tid och det krävs lekmiljöer som lockar till lek enligt Skolverket (a.a.).
I Salamancadeklarationen (Svenska Unescorådet, 1997) står det om hur viktigt det är i förskolan att hjälpa barns sociala, fysiska och intellektuella framsteg på ett tidigt stadium. I barnkonventionen, eller FN:s konvention (artikel, 31) om barnets rättigheter kan man läsa om barns rättigheter till lek och fritid, anpassad till barnets ålder (www.unicef.se ) 2009-02-13.
2.3 Historik
För flera tusen år sedan i det antika Grekland uppmärksammade man lekens betydelse för barn. Filosofen Platon (427-347 f kr) menade att leken måste vara grundläggande i all utbildning enligt Welén (2003). Platon beskriver i sina dialoger Staten och Lagarna hur människan lär sig både effektivare och enklare under lustfyllda och lekfulla former, än under tvång och hot. Genom att studera och försöka förstå de teorier som skapats kring lek under olika tidsperioder formas också olika bilder och tolkningar av fenomenet lek (Welén, 2003). Platon lade fram en struktur där den tidiga skolningen skulle ske i hemmet och den gick ut på sagor och lekar för att skapa goda förutsättningar för lärande. Han framhöll också de första årens viktiga betydelse för barnets fortsatta framåtskridande menar författaren (a.a.).
Det är många som hävdar att Platon var bland de mest inflytelserika filosoferna i historien, men hans idéer om lekpedagogik har inte slagit igenom i praktiken. Från den senare delen av antiken, medeltiden och renässansen finns det inga teorier och tankar om leken. Det hänger ihop med att man inte tänkte på barndom, barn och uppfostran så mycket. Barn på den tiden arbetade på samma sätt som vuxna. På den tiden såg man inte lek som något som enbart barn gjorde, utan alla människor lekte (Hägglund, 1989).
På 1700- talets mitt uppstod en ny syn på barndomen hos de viktigaste romantikerna. De menade att barnet var det sanna, det genuina, det oförstörda. Flera av dem hyllade också leken. Welén (2003) refererar till filosofen Rousseau (1717-1778) som menade att
17 undervisningen för barnet skulle bygga på lek och att leken var det naturligaste sättet för barn att lära sig något. Det är bara genom att förstå detta som vuxna kan ge barnet en harmonisk och naturlig utveckling menade Rousseau enligt författaren (a.a.).
Den svenska förskolan har sina rötter i den tyska fröbeltraditionen. Fröbel (1782-1852) är Kindergartens - Barnträdgårdens förfader. Fröbel beskrivs ibland som känslosam med en omodern mognadsteoretisk syn på barnets utveckling, grundad på gissningar om barnets inre enligt Welén (2003). Fröbel framhöll att Kindergarten som han kallade sin lekverksamhet, skulle fostra fria individer. Förutom leken var det odling av växter, lärandet om naturen och hemmets fostran som var utmärkande i Fröbels pedagogik. Han framställde ett lekmaterial format efter de geometriska grundformerna, som fanns på daghem ända in på 1960-talet (SOU 1997:21). Öman (1991) menar att intresset för sånger, sagor, fingerlekar, rytmik, och leksaker kan återföras till de tyska romantikerna. Fröbels grundtanke var att barnet genom fri lek bättre kunde fatta och förstå sin miljö. Han ansåg att barnet i leken lärde sig något om sig själv, sitt inre och sina förhoppningar och önskningar enligt Öman (a.a.).
Under 1800- talet började forskare att studera leken enligt Hägglund (1989). Det hade utvecklats en rad teorier om lekens betydelse och innebörd och om de motiv som ligger bakom barns lekar. Alla med sina rötter i filosofin och med frågor som var inriktad på varför barn leker. På den tiden dominerade fyra teorier och de brukar kallas de klassiska lekteorierna enligt Welén (2003). Idag betraktas dessa teorier som föråldrande. Det här var dock de första försöken att hitta vetenskapligt underbyggda förklaringar till varför individer leker enligt Hägglund (1989). Tiden för lek ökade och övergick från den gemensamma leken där vuxna leker öppet med barn till en självständig syssla direkt avsedd för barn (Welén, 2003).
Det är först under vårt århundrade som förskolan kom att få en större omfattning och som förskolepedagogiken utvecklades. Den fröbelska pedagogiken lade grunden och med den fanns en tradition som knöt an till det pedagogiska program som började formas i början av 1900-talet. Under 1920-och 1930-talen kom idén aktivitetspedagogik att bli ledande i den pedagogiska debatten. Inom förskolan kom det nya synsättet på pedagogiken att utvecklas vidare, framförallt med bas i den barnpsykologi, som under början av 1900-talet började utvecklas. Med utgångsläge att pedagogiken skulle utvecklas med vetenskapen som grund var det naturligt att den barnpsykologiska forskningen kom att få en central roll inom förskolepedagogiken (SOU 1997:21). Det dialogpedagogiska arbetssättet blev mest uppmärksammat inspirerat av George Herbert Meads (1863-1931) interaktionistiska teori, tankar om att det måste försiggå en dialog mellan barnet och pedagogen, både på ett inre och yttre plan. Dialogens betydelse för det pedagogiska arbetet är fortfarande ett aktuellt ämne och lyfts fram i den pedagogiska debatten både i förskolan och i skolan (SOU 1997:21). Det vetenskapliga sättet att se på barn fick genomslag i barnträdgården tack vare Elsa Köhler framhåller Tullgren (2004). Leken ansågs viktig då den gav möjlighet till lärande på ett lekfullt sätt. Tullgren som, med referens till Lindqvist menade att psykologins sätt att se delar istället för helheten i barnets utveckling samt att betona normativ utveckling bidrog till att leken fick en oviktig roll i verksamheten.
Barnstugeutredningen innebar en stor förändring av det inre arbetet i förskolan och blev samtidigt en förnyelse av den pedagogiska debatten. Utredningen lade grunden för de generella pedagogiska målen för förskolan som återfinns i det pedagogiska programmet (SOU 1997:21). Leka, arbeta, lära var dominerande begrepp och barnet förväntades att lära genom
18 lek. Leken antogs bidra till barnets lärande och sättet att förstå sin miljö. I programmet ges ingående instruktioner till hur pedagogerna ska förhålla sig till barns lek. Pedagogerna ansvarade att det fanns tid för lek, att för barnet engagera sig i, och observera lekarna, medla i bråk och förse med material. Vid särskilda tillfällen kunde pedagogerna också delta aktivt i leken. Förskolan i 1990-2000-talens nydanings period syftar till omsorg och fostran samt lärande. Barns lust att lära framhålls och innehåll som språk och lek. Förskolan fokuserar på barnets utveckling av normer och värden samt på barnets inflytande menar Löfdahl (2007) och att pedagogens roll innebär att vara aktiv i det individuella lärandet.
2.4 Lek och lärande
Leken är lika gammal som människans kulturliv menar Lillemyr (1990). Leken har överenskomna ändamål, för individen har också all lek mening. För barnet har leken en nytta i sig. Leken är ett sätt att vara på och den har ett eget värde i sig. Genom leken lär barnet känna sig själv och sin miljö. Lek har inte alltid betraktats som ett viktigt område inom pedagogiken, i forskningen. Inom den pedagogiska undersökningen har leken länge varit starkt otillräcklig. Men på senare år har detta ändå ändrats till det bättre. Lek har också i anspråkslös grad blivit uppmärksammats som en metod inom specialpedagogiken enligt författaren. Lillemyr (a.a.) anser att leken är en viktig del i barnets liv och väcker barnets intresse. Leken betonas därför starkt i riktlinjer för förskolan enligt författaren (a.a.).
Det aktuella sätt att se på lek hör ihop med den föreställning om barn och lek som härskar idag och som reflekteras i läroplanen menar Tullgren (2004). Barn ses som aktiva i sina egna lärandeprocesser och leken verkar som en metod att nå dit. Från att ha sett leken som en syssla som bör vara fri från pedagogisk styrning och som en metod för barnet att befästa det barnet redan lärt sig, blir leken i och med läroplanen studerad som kommunikation och en väg till lärande enligt Tullgren (a.a.).
Barn leker för att det är kul menar Berg (1992) och Öhman (2003) och det roliga ger upphov till medvetande om den sociala tillvaron. Lek är en sysselsättning som skiljer sig från annan syssla genom att vara tillfredställande i sig själv anser Åm (1986). Barnet leker för att leka inte för att genomföra syften som ligger utanför själva lekaktiviteten. Berg (1992) skriver att barnet leker att det är en snäll eller elak mamma mot dockan, och med dockans hjälp får barnet en förståelse om vad det innebär att vara ett snällt eller ett elakt barn. Men leken leks inte för att åstadkomma detta, för barnet har ingen avsikt. Medvetenheten kommer på köpet enligt Berg (a.a.).
Hjort (1996) menar att barnet i leken genomför sina dagdrömmar och önskningar. Barnet skapar själv lekens innebörd och på det sätt som leken ska gestaltas. Hon framhåller att leken gör så att barnet upplever gemenskap, egenvärde och duglighet. Barn börjar tidigt leka att något föreställer något annat. Detta är också centralt i lärande anser Johansson Pramling Samuelsson (2006, 2007). Författarna menar att förstå att något symboliserar nå got annat har sin grund i samverkan med andra personer. De betonar också att utrymmet i samverkan och samtal spelar en betydande roll, vare sig dessa inträffar mellan barn och barn eller pedagog och barn och vare sig om vi kallar det lärande eller lek. Detta instämmer Knutsdotter Olofsson (2003) och (SOU1997:157) i och menar att när barn tar andras roller i leken lär de empati och att se på livet med utgångspunkt i en annans synsätt, både känslomässigt och intellektuellt. I en pedagogik med lek och lärande har det en stor betydelse vilket socialt anseende leken får och legitimitet menar Lillemyr (2002) Författaren anser att leken ges legitimitet genom att barnet lär genom leken. Det kan vara att barnet lär in något bättre och grundligare genom
19 leken enligt Lillemyr (a.a.). I detta instämmer Fagerli m.fl., (2001) och därför blir leken av grundläggande betydelse för utvecklingen. Barnets lek hänger också ofta ihop med utvecklingen av moralregler i tillvaron. Författarna menar att barns lek är universell. Leke n kan ändra karaktär mycket snabbt och av olika skäl. Detta framgår tydligt när ett barn lämnar leken eller när ett nytt barn kommer med i leken. Leken har möjlighet att utvecklas till en problemlösningsprocess där barnet utforskar miljön och sig själv, t.ex. något som kan uppstå när ett barn vill förmå ett annat barn att göra något bestämt i leken. Leken ger barnet utrymme för att bearbeta och skaffa sig kunskaper om vad problemet består i anser Fagerli m.fl., (a.a.). Lek är den aktivitet som är mest synlig i barns kamratkulturer och kanske också den syssla där det gemensamma framträder tydligast menar Löfdahl (2007). De leker tillsammans och förhandlar om innehåll, roller och miljöer. Författaren menar att så länge barn leker och är glada uppfattar vuxna det som positivt och trivsamt och därtill även som utvecklande. Det finns också en annan sida av leken som innehåller inslag av maktutövande och svårigheter. Löfdahl skriver att leken kan vara en obehaglig upplevelse för barnet när det kämpar med att skaffa sig en plats. Det är inte bara ”på skoj”, lek innefattar också uteslutningar och relationsskapande kulturer. Löfdahls (2007) och Rasmussen (1993) upplevelser bland barn i förskolan är att barn i saknad av pedagogers närvaro och delaktighet i leken kan verka vara mycket elaka mot varandra.
I den pedagogiska verksamheten har begreppet fri lek blivit en självklarhet på varje planeringsschema menar Rasmussen (1993). På många förskolor finns det ett schema över hur dagen är indelad. På morgonen när barnet kommer finns det möjlighet till fri lek. Författaren menar att därefter följer de fasta sysselsättningarna och på eftermiddagen dyker det förtrollande begreppet fri lek åter upp. Rasmussen menar att leken byter status under dagen. Det sker när en aktivitet ska påbörjas på förmiddagen och framåt eftermiddagen får leken en annan status, när barnet inte längre behöver delta i en organiserad aktivitet utan får själv välja. Dessa lekar blir fria från vuxnas inblandning. Fri lek leder inte absolut till att frihete n verkligen uppenbarar sig under leken menar författaren (a.a.).
2.5 Lek och barn i behov av särskilt stöd
I de flesta barngrupper finner man barn som inte ofta leker. Där finns det tysta barnet som sällan är aktiv eller tar för sig menar Knutsdotter Olofsson (1993). Det finns också de bråkiga som springer och hoppar och puffas utan att signalera lek. Där är de som gärna vill leka men blir uteslutna och utestängda. Vad det kan bero på menar Knutsdotter Olofsson (a.a.) är att det finns olika orsaker till detta. En orsak kan vara att barnet inte uppfattar leksignalen och tar allt för ordagrant och att barnet tror att leken är på riktigt. En annan orsak kan vara att barnet inte lärt sig de sociala lekreglerna. Lek behöver trygghet och är barnet ängslig kan ho n/han inte ge sig hän i leken. Dessa barn som inte är med och leker är pedagogens största utmaning anser Knutsdotter Olofsson (2003). Ett barn som står utanför leken kan inte sägas vara integrerat i detta ords bokstavliga mening menar Åm (1986). Lek kan vara ett förtrollande kommunikationsmedel för att nå barn som dragit sig undan kontakt. Det finns belägg på utagerande barn som genom lek kunnat utveckla sin sociala kompetens (SOU 1997:157). Kan barnet inte leka så lär sig hon/han aldrig att bearbeta obeha gliga upplevelser och känslor som barnet upplevt enligt Knutsdotter Olofsson (2003). Författaren menar att de barn som inte leker riskerar att bli emotionellt omogna och ovetande, för att känslorna blir inte tydliga för dem enligt författaren. Barnet har problem att ta del av ömsesidig lek med kamrater. Barnet som inte leker tar en risk att bli fast i verkligheten här och nu. Det är betydelsefullt betonar Knutsdotter Olofsson att visa för barnet att i leken kan man gå in och ur när man själv vill.
20 Genom att den vuxne deltar i leken kan man lova barnet hjälp och skydd. Leken är som en ”buffertzon mot verkligheten” enligt Knutsdotter Olofsson (a.a., s.85). Där kan barnet vända och vrida på och bearbeta det den varit med om. I leken lär sig barnet att skilja me llan fantasi och fiktion, och verklighet, genom att framkalla inre bilder av sina tidigare erfarenheter och då kan barnet få förståelse om tidigare händelser På samma vis menar Sandberg (2002) att samspel i lek är ett problem för många barn i svårigheter Bristen på föreställningsförmågan gör att barnet får svårt att minnas långa sekvenser och att minnas överhuvudtaget vad det varit med om. Det man pratar om i skolan vill inte bli till bilder, utan går in och ut igen utan att sätta avtryck hävdar Knutsdotter Olofsson (2003).
Precis som allt skapande kräver leken mycket övning och många förstadier. Det krävs övning lika väl som barn inte omedelbart kan rita fantasirika och detaljrika bilder, utan att ha prövat sig fram, kan barnet inte heller delta i den skapande och kreativa leken utan att först ha börjat på lekens klotterfas menar Folkman och Svedin (2003).
På förskolan kommer det osäkra barnet ofta att representera något okänt eller obekant. De ”vanliga barnen” har man träffat tidigare och de följer de offentliga målen – de är läroplanens ansikte menar Asmervik (2001). Författaren skriver att när man som pedagog möter ett barn som är i behov av stöd känner sig pedagogen ofta osäker. Denna ängslan menar författaren kommer sig av att denna tydliga eller osynliga avvikelse antar sådana dimensioner att den döljer barnets normalitet. I varje barn finns det oavsett problem en större eller mindre kärna av det författaren kallar för allmänmänskligt. I det enklaste fallet kan vi tala om barnet i behov av stöd som en helt vanlig individ som har ett problem enligt Asmervik (a.a.).
Knutsdotter Olofsson (2003) och Öhman (2003) anser att pedagogen har flera olika betydelsefulla uppgifter för att skapa optimala lekvillkor. Det är viktigt att pedagogen först lär ut lekens koder till de barn som inte kan koderna eller har svårt att kvarhålla vid dem. Det andra är att pedagogen ska ge trygghet så att barnet vågar ge sig hän i leken genom att finnas till i närheten och blanda sig i där det behövs. Då ser pedagogen barnens samarbete och lekarnas innebörd och form, dels får pedagogen viktig information att bygga vidare på menar författarna. Pedagogen ska ange ramarna för samspelet i leken dels genom att ge leken tid och utrymme. Också viktigt för pedagogen att hålla fast vid de levnadsnormer som är nödvändiga för att barnen ska kunna vara tillsammans enligt författarna (a.a.).
Alla barn föds med en förmåga att leka, men för att leken ska utvecklas, måste vuxna leka med barnet, lära barnet leksignalen och att ”skilja på lek från det på riktigt” menar Knutsdotter Olofsson (2003, s.32). Författaren framhåller att många barn börjar på förskolan vid tidig ålder, och det är således viktigt att pedagogerna leker med barnen. Hon menar att det är ännu viktigare att lära sig att leka än att barnet lär sig äta själv, därför att äta själv lär barnet sig vad tiden lider, men att leka kommer inte av sig självt (a.a.). Knutsdotter Olofsson (2003) och Öhman (2003) anser att träning i rollek har visat sig minska osocialt uppträdande hos skolbarn. Oavbrutet tränas de sociala lekreglerna samförstånd, ömsesidighet och turtagande som är grunden i all gemenskap (a.a.). Samförstånd menas att man inte fortsätter med något sen den andre berättat att hon/han vill sluta. Ömsesidighet innebär att man anpassar sig efter varandra, och turtagande betyder att ibland är det du och ibland är det jag som bestämmer enligt Knutsdotter Olofsson (2003).
Åm (1986) instämmer och framhåller med referens till Garveys analys av vilka färdigheter som krävs för att ett barn ska kunna vara med i social lek. Det innebär att lekdeltagaren måste ha förmåga att skilja mellan lek och inte lek och i samverkan med andra barn uppfatta när de
21 leker på låtsas. Barnet som leker måste ha förmågan att abstrahera samverkansregler och dessa regler måste betraktas som bindande för alla som är med i leken.
Kärrby (1992) anser att inlärning under förskoleåldern är i hög grad beroende av barns egen lekverksamhet. Barn bygger upp sin egen kunskap, i sin egen takt med hjälp av betydelsefulla upplevelser. Kärrby menar att allt lärande är beroende av att det sätts in i ett sammanhang som är meningsfullt och begripligt för barnet samt att det finns ett positivt lärandeklimat menar Kärrby (a.a.). De meningsfulla sammanhangen anser Skogman (2004) uppstår i regel när pedagogerna lyssnar in och fångar upp barnens tankar och lek samt samlar barnen kring en aktivitet som bygger på barnens egna intressen och där alla barn kan komma till sin rätt. Det gäller för pedagogen att försöka stärka barnets relation mellan lek och skaparkraft. Det kreativa ämnet i leken är speciellt viktigt för att barnet ska utveckla sitt kreativa tänkande också i andra sysselsättningar menar Fagerli m.fl., (2001).
Det ställs krav på pedagogen i leken för att kunna stimulera lärandet och att ge den frihet som behövs i leksituationen enligt Johansson (2000). En pedagogs närvaro i leken kan bidra till att andra barn får tillträde i leken menar Lillemyr (2002). Genom att vara extra observant kan den vuxne tillvarata barnens behov av att experimentera, skapa, och hitta på och ge dem utmaningar i undervisningen menar Lillemyr (a.a.). I interaktion med andra barn utvecklar barnet sin kommunikativa skicklighet, genom att i leken beskriva de transformationer barnet gör av föremål eller händelser som beskrivs i leken enligt Öhman (2003). Öhman betonar att sätta ord på sina upplevelser, åsikter och känslor samt att lyssna till andras, är en viktig komponent i utvecklingen av barnets empati.
2.6 Flickor och pojkars lek
På samma gång som föreställningsförmågan stimuleras och barnet alltmer uppfattar andras personlighet blir det medvetet om sitt kön och sin könstillhörighet menar Öhman (2003). Att flickor och pojkar är olika ser vi inte minst i deras lekar och vad som är ärftligt och vad som är socialt bestämt är svårt att svara på. Det vi vet är att vuxna har en benägenhet att behandla pojkar och flickor på olika sätt och det bidrar till hurdana pojkar och flickor ”bör vara” menar författaren. Det går också att se tydliga skillnader mellan pojkars och flickors lek redan vid 1 ½ års ålder i deras sätt att behandla leksaker och annat i miljön enligt Öhman (a.a.).
Löfdahl (2002) skriver att traditionellt sett har förskolan varit utformad för att olika lekmönster skulle gynnas och ge viss kompetens för framtida kvinnliga respektive kvinnliga arbeten. Men även idag betonar Löfdahl struktureras förskolan på många sätt efter kön. Löfdahl (a.a.) framhåller att barn i åldersheterogena grupper är sannolikheten att finna en kamrat av samma kön mindre vilket bidrar till fler gemensamma lekar.
Knutsdotter Olofsson (1993) menar att andra skillnader i barns lek består av att flickor helst leker två och två och att pojkar ofta leker i grupp. Vidare skriver Knutsdotter Olofsson att flickor ger sig mer tid åt händelserika lekar och aktiviteter som pussel, ritning och syarbeten av olika slag medan pojkarna hellre leker med bygg och motoriska lekar. Författaren skriver att lek kan minska skillnaden mellan pojkar och flickor på minst två sätt. Dels genom att samhörigheten i intresse och aktivitet ökar attraktionen mellan lekens medverkande. Också genom att man undviker de stora skillnaderna i sätt att leka. Att försöka hitta lekar och sysselsättningar där flickor och pojkar kan mötas är en stor uppgift för förskolepedagogen enligt Knutsdotter Olofsson (a.a.).
22 Hjort (1996) betonar att pojkarna valde hjälterollen i olika tappningar och flickornas val föll på prinsessor, mamma - barn roller. Tullgren (2004) instämmer och framhåller i sin forskning att flickor oftare än pojkar väljer att leka familj eftersom den utgör normen bland lekarna på förskolan. Barnen som väljer att leka familj är flickor som uppmuntrats av pedagogerna och förstärks med inneslutande tekniker som samtidigt verkar utestängande på pojkar som väljer andra mer rörliga, ”skrämmande” innehåll för sina lekar. Denna normalisering anser Tullgren (2004) medför problem för båda könen. Pojkarna får kämpa för att finna utrymme för sådan lek som inte lever upp till normen, medan flickorna är fångade i familjelekens fallgrop och har problem med att pröva på roller med våldsamt eller rörligt innehåll.
2.6.1 Självbild
Vi föds med en lust att lära och att förstå hur allting hänger ihop. Därför är det så viktigt med specialpedagogens och andra pedagogers förebyggande arbete i förskolan med att uppmuntra och att stärka barnets jagbild att den förblir positiv hos barnet hela vägen från förskolan till skolan. Att lägga betydelse på barnens starka sidor är en grundläggande metod vid handledning av alla barn (Birkemo, 2001). I leken stärks betydelsen för utvecklandet av barnets självuppfattning och identitet menar Fagerli m.fl., (2000). Genom leken lär barnet känna sig själv och utvecklar tilltro och omtanke emot sig själv och sin kapacitet att möta utmaningar. Barnet utvecklar då en känsla av kompetens (a.a.). Sandén (2005) skriver att lekarbete har som en av sina viktigaste uppgifter att stärka barnets självkänsla och självförtroende. Sandén (a.a.) menar att i leken skapar barnet berättelsen om sig själv och när barnet börjar se sig själv byggs självbilden upp enligt Sandén (a.a.).
Spädbarnsforskaren Sterns (2003) teorier grundar sig i en barnsyn som ser barnet som aktivt och viljeinriktad individ, och meningsskapande redan från födseln. Han beskriver självets utveckling som utvecklingen av fem olika själv, som representerar olika kompetenser att uppfatta sig själv och samspelet med viktiga andra personer. Det medvetna självet växer fram genom en social process. Det lilla barnet upptäcker sig självt som en person med egna åsikter och uppslag genom andra personer.
Barn behöver se sig själv som bra i andras ögon. Många barn pendlar mellan känslan att vara stor och att vara liten. Det är inget ovanligt med det. En del barn sitter fast i en besvärande känsla av litenhet i betydelsen av att inte duga. Då är det viktigt för pedagogen att bemöta barnet så att hans/hennes negativa självbild ljusnar, med att bekräfta barnets kompetens med positiva förväntningar och lagom höga krav. För självkänslan kan det vara en avgrund mellan att vara den som kan och att vara barnet som inte kan Det är genom att leka som barnet formar bilden av sig själv som en enastående människa, på samma gång som lek med andra barn förutsätter att barnet inom sig vet vem jag är, vad jag vill, vad jag kan. Utan stabil mark för sin självkänsla går det knappt att vara ena delen i ömsesidig lek, våga visa sin vilja och vänta på sin tur och ta sin egen enligt Folkman och Svedin (2003).
Sandén (2000) betonar för att självbilden ska utvecklas hos ett barn behövs samspel med andra personer. Sandén betonar att det fordras en positiv uppmärksamhet och bekräftelse för att ett positivt och stabilt jagmedvetande ska utvecklas. Känslan av att ”jag kan” bidrar till att barnet får en positiv självbild. Författaren menar att om barnet inte känner kompetens, kan barnet istället uppleva starka förnimmelser av underlägsenhet, vilket i sin tur leder till en negativ betydelse för självbilden (a.a.). De barn som kan leka och umgås med andra barn blir ett omtyckt och efterfrågat barn, vilket bidrar till en positiv självbild och en högre grad av välbefinnande enligt Sandén (a.a.). En förskola med ett positivt inlärningsklimat kännetecknas av att barnen känner sig accepterade och omtyckta, att det finns gränser, tolerans och
23 förståelse, samt att barnet får hjälp med det som är svårt. Författaren betonar att en positiv miljö gör att barnen växer och utvecklas enligt Taube (1997).
2.6.2 Metakognition och dess betydelse för leken
Knutsdotter Olofsson (1993) anser att leken är en mental inställning till det som sägs eller äger rum. Det är inte på riktigt utan ska tolkas efter lekens förutsättningar. Denna inställning meddelar man sitt umgänge genom en metakommunikativ signal. Lek uppfattningen och leksignalen sätter en ram runt det som försiggår, och innanför den befinner sig lekvärlden (a.a.). I leken använder barn sin förmåga att kommunicera för att bearbeta leken enligt Johansson och Pramling Samuelsson (2006). Författarna menar att barnet talar om vad de ska göra och tänker samtidigt som de spelar lektemat.
Pedagoger i förskolan kan utveckla den metakognitiva fallenheten genom att ge barnet förutsättningar och hjälp att vända perspektivet från att tänka om någon sak till att tänka om hur man tänker om någon sak (SOU 1997:108). Med en metakognitiv hållning kan man inför en arbetsuppgift fråga sig själv om man förstått uppgiften. Barn förstår inte alltid varför de inte förstår. Därför är det viktigt för den allmänna intellektuella utvecklingen att förvärva en metakognitiv förmåga menar Druid Glentow (2006).
2.6.3 Hälsa och dess betydelse för lek
Winnicott (1995) anser att leken främjar utvecklingen. Han menar att leken är en generell företeelse och som hör ihop med hälsa. Vidare framhåller han att leken främjar utvecklingen och leder till grupprelationer. För att barnet ska kunna leka måste barnet ha haft en positiv relation som mycket liten. Det lilla barnet ser ingen skillnad mellan sig själv och omgivningen. Winnicott menar att så småningom måste barnet upptäcka att det är en egen person. I den frigörelsen använder sig barnet något övergångsobjekt t.ex. en filt, en leksak, eller något annat för att ersätta modern. Barnet använder sig det i lekar och lek är någonting som börjar mycket tidigt i en individs liv enligt (a.a.). Författaren menar också att för att hantera den här övergången skapas ett tredje rum och det sker när barnet leker med sin filt, docka i ett speciellt mentalt område. Han menar att leken inte är en inre utveckling, och den försiggår inte i yttervärlden, men den försiggår i ett område som ligger däremellan. I det här tredje rummet kan barnet blanda yttre fenomen med material som det hämtat från sin fantasivärld och författaren menar att i det här utrymmet som leken och fantasin fortsätter att utvecklas enligt författaren (a.a.).
Winnicott (1995) framhåller att det är betydelsefullt att ha i minnet att lekandet i sig självt är terapi. Engagerade vuxna som gör att det finns möjlighet att leka är en form av terapi, under förutsättning att en positiv social inställning finns. Winnicott menar att denna avpassning måste innefatta inställningen om att lekandet har en tendens att bli otäck. Han anser att engagerade vuxna måste finnas tillhands när barnet leker, och att planeringen av lekar måste betraktas som en del av ett försök att förekomma lekandets skrämmande perspektiv. Det väsentliga menar Winnicott är att lekandet är en upplevelse och alltid en påhittig upplevelse, ett grundläggande sätt att leva. Allting ryms i barnets lekande. Lekens problem beror på att leken alltid ligger på den abstrakta gränsen mellan det personliga och det som uppfattas neutralt (a.a.).
Cleve (2002) är barnpsykolog och har mött många barn i kris. Författaren skriver om lekens betydelse som läkande för barnet. Bemötandet gentemot barnet i en kristerapi är passivt i det avseendet att terapeuten är avvaktande och lyhörd inför barnets behov. Barnet uppmuntras att välja lekmaterial och i allt arbete utgår sedan terapeuten från detta. Cleve menar att leken
24 ibland är det enda kommunikationsmedel för ett barn i kris, då det gäller för barnet att förstå och handskas med sina känslor.
Antonovsky (2005) menar i likhet med Winnicott (1995) att leken hör ihop med hälsa. Förskolan som del av en helhet är grundläggande i det förebyggande arbetet med barn, dels att de känner sig delaktiga och känner meningsfullhet i sitt lärande. Den mänskliga tillvaron är full av ansträngningar, bakslag, anspråk, slitningar och olika slags dilemma som måste lösas. En del av oss klarar belastningar med hälsan i behåll och eventuellt till oc h med drar lärdom av det medan andra blir sjuka. Styrkan beror på i vilken grad vi upplever tillvaron som
meningsfylld, förståelig och hanterbar menar Antonovsky (2005).
För att få meningsfullhet för barnet krävs att han/hon känner sig delaktig. Det är viktigt med det förebyggande arbetet för förskolepedagogen med barnet för att hon/han ska utvecklas positivt och få tid till att reflektera över sitt lärande, och att miljön som barnet befinner sig i blir begriplig och hanterbar. För detta formar han begreppet KASAM-känsla av SAMmanhang. Hur denna förståelse byggs upp hos barn och fullvuxna och på vilket sätt den påverkar på vår hälsa. menar författaren att desto starkare föräldrars, och pedagogers KASAM är ju sannolikare är att de skapar barnets upplevelser så att dessa leder i samma riktning enligt Antonovsky (2005).
2.7 Lek som specialpedagogisk metod
Lekarbete är en metod som bygger på lek i närvaro av en intresserad vuxen skriver Sandén (2005). Lekarbete är ett begrepp som introducerades av Kerstin Gildebrand, lektor i specialpedagogik. Metoden har visat sig hjälpa barn som är i behov av särskilt stöd, till exempel barn med koncentrationssvårigheter, otrygga barn, barn med negativ självuppfattning och barn som sörjer. Sandén (a.a.) redogör för Westman som betonar att många åtgärder som görs för att stimulera lärande och utveckling hos barn i behov av särskilt stöd, har som utgångspunkt i barnets svagheter och tillkortakommanden. Sandén (a.a.) framhåller att i lekarbete är utgångsläget barnets egen kompetens. Författaren framhåller också resultaten av åratals forskning om lek och om barns framsteg stöder huvudtankarna i lekarbete. Barnet är företagsamt, kompetent och har medfödda metoder och inre utvecklingskrafter. Läroplanen framhåller pedagogens roll och att pedagogen är den som skapar miljöer där lärande äger rum enligt Sandén (a.a.).
Sandén (2005) skriver att i lekarbete uppmärksammas duglighet och förutsättningar vilket har en positiv inverkan på barnets fortsatta utveckling. De barn som har fått hjä lp av lekarbete eller som kan föreslås detta har alla brister inom ett eller flera av följande områden, nämligen när det gäller föreställningsförmåga och koncentration. Förståelse av upplevelser och känslor och förmåga till kontroll av handlingar samt självuppfattning och kompetens menar Sandén (a.a.). Sandén betonar om föräldrarna samtycker så erbjuds barnet till ett första lektillfälle och får då välja om han/hon vill komma till lek en gång i veckan. Författaren framhåller att lekarbete är en frivillig verksamhet. Barnet delges om reglerna som gäller vid lekstunderna. Också kan barnet få välja vad han/hon vill leka med och att barnet kan bjuda in den vuxne i leken.
Rummet där leken sker är utrustat med leksaker som inbjuder till rollekar och skapande aktivitet. Författaren skriver att barnet bestämmer över material och leksaker men inte över lekpedagogen. Den stunden som barnet är i lekrummet ska användas till lek och skapande sysselsättning och inte till något annat. Lekpedagogen har också regler att följa och det är att inte ställa frågor till barnet eller att tala om vad barnet ska göra. Lekpedagogen får inte heller
25 komma med förslag på lekar. Däremot ska lekpedagogen beskriva i ord vad barnet gör och leker men aldrig berömma eller kritisera enligt Sandén (a.a.). I det projekt som Sandén var med i visade delresultatet att lekarbete stimulerar barnets utveckling och ökar barnets förmåga till sociala kontakter och kompetens. Numera talar vi inte om oroliga barn utan om barn som har svårt att ha kvar sin koncentration och barn som har svårigheter med kamratrelationer enligt Sandén (2005). Enda sättet att få uppmärksamma barn är att uppmärksamma dem. I lekarbete sker det och när barnet känner sig sedd så förstärks barnets kompetens skriver Sandén (1994). Författaren anser att lekpedagogen kan vara en av de människor med vars hjälp barnet kan sortera de händelser som han/hon överhopats av. Sandén refererar till barn som haft tillgång till lek som metod har berättat om hur de har upplevt lektillfällena som hjälpmedel till förfogande.
Wetso (2006) skriver om lekarbete och menar att metoden kan stödja de flesta barn för att ge dem stabilitet och trygghet. Metoden bygger på struktur och på att barnet själv ska finna en väg i leken med stöd av vuxen. Författaren refererar till föräldrar som tycker att barnens lekförmåga utvecklats och att aggressioner minskat vilket har lett till att barnen visat på intresse för lek på ett annat sätt än tidigare. Hjortham (2005) menar att hennes undersökning visar på att lekarbetsmetoden är en effektiv metod för barn med koncentrationssvårigheter eller svårigheter med sociala relationer. Ohlsson (2008) skriver att leken är ett specialpedagogiskt arbetsredskap, en metod som hjälper fram barnet i sin utveckling. Ohlsson anser att det är av stor betydelse att specialpedagogerna framhåller lekarbete som sin styrka i sitt arbete med barnet (a.a.).
Lek som specialpedagogisk metod finns som utbildning (15 högskolepoäng) på Malmö högskola.
2.7.1 Sammanfattning
Förskolan ska lägga grunden för ett lärande som innefattar hela livet. Det ska vara lustfyllt att lära och verksamheten ska främja leken. I styrdokumenten kan man utläsa hur viktigt det är med lekens betydelse för barns lärande. Pedagogerna råder över en viktig uppgift i förskolan som innebär att utgå från varje enskilt barn och att hjälpa de barn som behöver stöd samt att engagera barnen i leken och att utveckla den.
Värnandet av barnet som natur i likhet med värnandet om helhetssynen är en pedagogisk grundsyn som format barnomsorgen. Ända sedan Platons dagar uppmärksammade man lekens betydelse för barn. På den tiden såg man inte lek som bara barn gjorde utan alla människor lekte enligt Welén (2003). Vår svenska förskola har sina rötter i barnträdgårdens fader Fröbel. Han framhöll att Kindergarten som han kallade sin lekverksamhet skulle fostra fria människor (SOU 1997:21).
Det är först under vårt århundrade som förskolan kom att få en större omfattning och som förskolepedagogiken utvecklades. Den fröbelska pedagogiken lade grunden och med den fanns en tradition som knöt an till det pedagogiska program som började formas i början av 1900-talet. Leka, lära och arbeta var dominerande begrepp och barnet förväntades att lära genom lek. Leken antogs bidra till barnets lärande och sättet att förstå sin miljö (SOU 1997:21). Vår tids syn på lekens betydelse framgår i läroplanen (Lpfö98) att man ska använda leken medvetet för att uppmuntra barnets lärande och utveckling som ska genomsyra verksamheten.
26 Lek har inte alltid betraktats som ett viktigt område inom pedagogiken, i forskningen. Inom den pedagogiska forskningen har leken länge varit starkt otillräcklig. Men på senare år har detta ändå ändrats till det bättre. Lek har också uppmärksammats som en metod inom specialpedagogiken. Barn leker för att det är kul och det roliga ger upphov till medvetande om den sociala tillvaron (Berg, 1992). I SOU (1997:157) kan man läsa att när barn försöker förstå sin omvärld och själva sker det oftast genom lek och det går knappast att skilja lärande från lek.
I de flesta barngrupper finner man barn som inte leker ofta. Där finns det tysta barnet som sällan är aktiv eller tar för sig menar Knutsdotter Olofsson (1993). Det finns också de bråkiga som springer och hoppar och puffas utan att signalera lek. Där är de som gärna vill leka men blir uteslutna och utestängda. En orsak kan vara att barnet inte uppfattar leksignalen och tar allt för ordagrant och att barnet tror att leken är på riktigt. Det finns belägg på utagerande barn som genom lek kunnat utveckla sin sociala kompetens (SOU 1997:157).
Alla barn föds med en förmåga att leka, men för att den ska utvecklas, måste vuxna leka med barnet och lära ut lekkoden och att skilja på det som är på lek eller på riktigt (Knutsdotter Olofsson, 2003). Det ställs krav på pedagogen i leken för att kunna stimulera lärandet och ge den frihet som behövs i leksituationen (Johansson, 2000). En pedagogs närvaro i leken kan bidra till att andra barn får tillträde i leken menar Lillemyr (2002).
Att flickor och pojkar är olika ser vi inte minst i deras lekar och vad som är ärftligt och vad som är socialt bestämt är svårt att svara på. Det vi vet är att vuxna har en benägenhet att behandla pojkar och flickor på olika sätt och det bidrar till hurdana pojkar och flickor ”bör vara” menar Öhman (2003). Tullgren (2004) framhåller att flickor oftare än pojkar väljer att leka familj eftersom den utgör normen bland lekarna på förskolan. Detta medför problem för båda könen menar Tullgren (a.a.).
I leken stärks betydelsen för utvecklandet av barnets självuppfattning och identitet menar Fagerli m.fl., (2001). Genom leken lär barnet känna sig själv och utvecklar tilltro och omtanke emot sig själv och sin kapacitet att möta utmaningar. Sandén (2005) anser att i leken skapar barnet berättelsen om sig själv och när barnet börjar se sig själv byggs självbilden upp enligt Sandén (a.a.). Barn behöver se sig själv som bra i andras ögon. Många barn pendlar mellan känslan att vara stor och att vara liten. Det är inget ovanligt med det. En del barn s itter fast i en besvärande känsla av litenhet i betydelsen av att inte duga (Folkman & Svedin, 2003). Knutsdotter Olofsson (1993) och Johansson och Pramling Samuelsson (2006) anser att leken är en mental inställning till det som sägs eller äger rum. Det är inte på riktigt utan ska tolkas efter lekens förutsättningar. Denna inställning meddelar man sitt umgänge genom en metakommunikativ signal.
Winnicott (1995) och Antonovsky (2005) menar att leken hör ihop med hälsa. För att barnet ska kunna leka måste barnet ha haft en positiv relation som mycket liten. Det lilla barnet ser ingen skillnad mellan sig själv och omgivningen. Författaren menar att så småningom måste barnet upptäcka att det är en egen person. I den frigörelsen använder sig barnet av övergångsobjekt t.ex. en filt, eller något annat för att ersätta modern. Barnet använder sig av det i lekar och lek är någonting som börjar mycket tidigt i ett barns liv.
Antonovsky har myntat begreppet KASAM-känsla av SAMmanhang. Styrkan beror på i vilken grad vi upplever tillvaron som meningsfylld, förståelig och hanterbar. Denna förståelse
27 byggs upp hos barn och vuxna och på viket sätt den påverkar på vår hälsa menar författaren att desto starkare föräldrars och pedagogers KASAM är ju sannolikare är att de skapa r barnets upplevelser så att dessa leder i samma riktning.
Lekarbete står för ett specialpedagogiskt arbetssätt för att stimulera barn i förskola och skola. Lekarbete föreslås då barnet av olika anledningar uppfattas behöva extra stöd och uppmuntran och verksamma pedagoger med utbildning i lekarbete har ansvar för arbetet. Sandén (2005) framhåller att resultaten av åratals forskning om lek och om barns framsteg stöder huvudtankarna i lekarbete.
