Institutionen för samhälle och beteendevetenskap
Det finns inga "våldsbrottsoffer", bara kvinnor
och män i olika åldrar som blir utsatta för brott
– en kritisk diskursanalys om nyhetspressens roll i
bemötandet av våldsbrottsoffer
Ellinor Rifall
C-uppsats i Socialpsykologi, VT 2007 Handledare: Tomas Kumlin
Innehållsförteckning
Introduktion 3 – Syfte 4 – Frågeställning 4 Disposition 4 Tidigare forskning 5Teoretisk och begreppslig referensram 10
– Begrepp 11
– Språk och text 12
– Ideologi och hegemoni 12
– Fairclough och media 13
– Ideologi i media 14
Metod 14
– Faircloughs kritiska diskursanalys 14
– Lingvistisk nivå 14 – Undersökningen i praktiken 15 – Diskursiva praktiker 15 – Synliggöra ideologi 15 – Urval 16 Resultat 17 Lingvistisk analys 17
– Artiklar och notisers uppbyggnad 17
– Våldsbrottoffers olika stora utrymmen 17 – Verifiering 19 Styckekombinationsanalys 21 – Kvällstidningar 21 – Dagstidningar 21 Ordanalys 22 – Kvällstidningarna 22 – Dagstidningarna 22
– Sanning och tvivel 22
– Statistik och propaganda 22
– Handling är manligt och orsaker är kvinnligt 24
Diskursiva praktiker 24
– Den värnlösa kvinnan 24
– Den självklara mannen 25
– Det tysta barnet 25 – Genrer 25
Sammanfattning av resultatet 25
Diskussion 27 – Tidigare forskning v.s. resultatet 27
– Applicering av Faircloughs teori på resultatet 30
– Reliabilitet och validitet 34 – Min roll som forskare 34 – Vidare forskning 35
Introduktion
Tidningar och Tv påverkar i hög utsträckning vår tillvaro, inte enbart för att de styr många av våra attityder utan för att de också innebär att vi får tillgång till kunskap
och information, utan vilken många av våra sociala aktiviteter vore otänkbara (Giddens 2003:385)
Jag har alltid varit väldigt intresserad av nyhetstidningar och journalistik. Det har jag varit eftersom de ska visa oss sanningen. Det är media som avslöjar stora bluffar och de som står på de svagas sida i kampen mot giriga, globala företag och regeringar som försöker försätta oss i ett ovetande och accepterande tillstånd. Jag har haft en väldigt romantisk bild av nyhetstidningar, det erkänner jag, och det är mycket därifrån som mitt intresse för media har kommit, speciellt intresset för deras sätt att sprida vad som skulle kunna kallas kunskap.
Media har enligt Giddens (2003) makten att förändra hur vi ser på fenomen, och som exempel tar han synen på mannen och maskulinitet. Under 1980-talet så syntes ”den nya mannen” alltmer i media. En man som var känslig och tog sina emotionella behov på allvar. ”Den nya mannen” tog gärna på sig sitt ansvar som far och var den direkta motsatsen till den råbarkade Rambo-typen som tidigare dominerat media (Giddens 2003:128). Tar vi Fredrik Ljungberg eller David Beckham som exempel så ser vi tydligt hur den nya metrosexuella mannen1 tar över i media, vilket i och för sig kan diskuteras huruvida det är positivt eller negativ för jämställdheten.
Giddens tar även upp demokratin som ett exempel på massmedias påverkansmöjligheter. Han menar att det till stor del är massmedias förtjänst att demokrati har spridit sig över världen och att det är demokrati som eftersträvas för att det är den som bäst ta tillvara på människans rättigheter (s 367). I och med uppkomsten av sattelit-tv så kan människor i de länder som inte har demokratiska styren se sändningar från de länder som har det, och statsmakten i dessa länder står hjälplös inför detta faktum. Diktaturer kan inte länge kontrollera vad befolkningen konsumerar och detta leder till att befolkningen kräver det de ser: demokrati. Här håller Olle Holmberg (1994) med då även han anser att media har en förmedlande funktion mellan alla de olika världar som finns i dagens alltmer splittrade samhälle. Han menar också att barn och ungdomar kan lära sig förstå och hantera sociala sammanhang som de inte på naturlig väg kommer i kontakt med i kompiskretsen, men som de kommer i kontakt med genom media. Det är många ungdomar som är tacksamma för Bullen, för Kamratpostens olika frågespalter, och för tidningarna Glöd och Chili.
Vidare menar Giddens (2003) att medias utveckling har förändrat våra liv helt och hållet eftersom massmedia inte bara presenterar verkligheten, utan också definierar vilken denna verklighet är och vad den går ut på. Detta har massmedia utfört genom att skapa en så kallad hyperverklighet (s. 393) som består av en interaktion mellan människans beteende och medias bilder och ord. Det handlar om så kallade skenbilder som endast får sin mening från andra bilder och uppfattningar och kan därför inte grunda sig på den yttre verkligheten. Även Stefan Ek (2005) menar att vi inte kan komma undan media eftersom de finns inom alla våra livsområden och där utövar sitt inflytande (s. 143). Aktörer utanför media måste följa de regler som media har ställt upp för att kunna nå ut med sitt budskap till en mer omfattande publik. Det aktörerna vill nå ut med måste först godkännas av det medium de vill nå ut igenom. Ett exempel skulle kunna vara Fox och USA:s president George Bush. Många är övertygande att han inte vunnit valen om inte FoxNews hade gått ut med att han vann och på så sätt avgjorde valet fast alla röster inte var räknade.
1
Den metrosexuella mannen är den man som inte rädds samhällets normer kring bland annat skönhetsvård. Han sköter om sin hud med krämer, han bär smycken och han följer modet
Om media nu har ett så starkt inflytande på människan så är det viktigt att syna medias inflytande i sömmarna. Media kan få oss att se annorlunda på fenomen genom att vinkla fenomenet på olika sätt, något som ger media en samhällsförändrande egenskap. Media kan skapa, reproducera och upprätthålla diskurser, men media kan också vara upphovet till motdiskurser som utmanar den rådande hegemoni som finns i samhället. Att media spelar en viktig roll i hur vi uppfattar och vilka åsikter vi bildar oss om vår värld och olika fenomen är evident. Då media har ett så pass stort inflytande frågan ställas om vilken roll media spelar i de olika diskurser som finns i dagens samhälle.
Uppmärksammas det faktumet att media kan fungera som en hjälp för människan att följa och förstå händelser som utspelar sig bortom våra erfarenheter och gränser och att människan är en kognitiv latmask så är en granskning av nyhetspressen av största vikt. Det är lättare för människan att bara läsa tidningen och titta på tv och på så vis känna sig uppdaterad och i fas med verkligheten än att faktiskt själv göra efterforskningar om hur det står till. Alltså står nyhetspressen högt upp på listan över vad som människan anser vara en tillförlitlig källa till hur världen ter sig.
Ett av de fenomen som har störst plats i media idag är våldsbrott och dess våldsbrottoffer, alla har hört talas om ”Cykelmannen” och ”Hagamannen” i Västerås. I och med den senaste tidens skriverier om den så kallade ”cykelmannen” och ”Hagamannen” och dess offer så växte tanken om huruvida media konstruerar eller reproducerar en redan existerande diskurs kring våldsvåldsbrottoffer. Då ”cykelmannens” offer tas som exempel så målades det upp en bild av oskyldiga flickor som blev oprovocerat överfallna av en galen man på cykel. I ”Hagamannens” fall blev de oskyldiga kvinnorna oprovocerat våldtagna när de var på väg hem på kvällarna. Detta är av största intresse eftersom att media har ett stort monopol på att visa världen som den är och bidrar på så vis till att forma hur individer ser på samhället, detta ger klang i andra delar av vårt samhälle.
Syfte
Då mitt intresse för media bottnar i hur den sprider en bild av verkligheten och därigenom kunskap om verkligheten så är syftet med den här uppsatsen att undersöka vilken bild av verkligheten det är som media visar. Hur media bemöter våldsbrottoffer kan påverkar hur dessa bemöts i andra delar av vårt samhälle, så som rättsväsendet. Syftet med den här uppsatsen kan sägas vara att undersöka medias roll i bemötandet av våldsbrottoffer.
Frågeställning
Syftet med uppsatsen är att undersöka den roll media har i bemötandet av våldsbrottsoffret, och de frågeställningar som görs är:
- Hur ser medias konstruktion av våldsbrottsoffret ut?
- Kan det avgöras om media konstruerar eller reproducerar diskursen kring våldsbrottsoffret?
Disposition
I avsnittet Tidigare forskning så kommer jag att gå igenom den forskning som gjorts på ämnet media, våldsbrott och våldsbrottsoffer. Jag kommer att redovisa vad den tidigare forskningen kommit fram till och för att underlätta läsningen så har jag ordnat det i kategorier. Dessa är ideologi, handlingen versus orsaken, diskriminering, moralisering och selektiv rapportering och dess konsekvenser. Fokus kommer att ligga på forskning kring hur media konstruerar en bild av olika fenomen som rör sig kring våldsbrottsoffer.
Den teori som jag använder är Faircloughs teori kring diskurser och ideologier. Teorin kommer jag att gå igenom och förklara i avsnittet Teoretisk och begreppslig referensram. Där kommer jag även att redogöra för väsentliga begrepp som jag kommer att använda mig av i uppsatsen. Metodvalet föll på Faircloughs kritiska diskursanalys vilket kändes naturligt med tanke på teorin. Den kritiska diskursanalysen kommer jag att redogöra för i avsnittet Metod. Där kommer jag även att redogöra för mitt urval och varför jag väljer att använda metoden på det vis jag gör.
I delen som behandlar Resultatet kommer jag att redovisa det som kom fram i undersökningen, bland annat att kvinnliga våldsbrottsoffer får större utrymme i nyhetspressen i Sverige än vad manliga våldsbrottsoffer får, men att männen ändå är högst upp i hierarkin av våldsbrottsoffer. Barn anses inte själva vara trovärdiga nog att få berätta om sina upplevelser utan att vuxna intygar att barnen talar sanning och att även kvinnor följs av så kallade experter som förstärker deras historia.
I Diskussionen så kommer jag att diskutera huruvida det är nödvändigt att ens tala om en våldsbrottsofferdiskurs i svensk nyhetspress.
Tidigare forskning
Den som studerar samhället bör avslöja de förvrängda bilder som ideologin ger och på så sätt erbjuda de maktlösa ett riktigare perspektiv på sina liv och
kunna vidta mått och steg för att förbättra sina livsvillkor (Giddens 2003:395)
I det här avsnittet har jag delat upp den tidigare forskningen i kategorier för att göra den mer lättöverskådlig. Den tidigare forskningen behandlar det som undersökts kring media, våldsbrott och våldsbrottsoffer. Forskningen kring dessa våldsbrottsoffer ligger på så vis inbakad i alla kategorier och har ingen egen kategori då jag anser att den tidigare forskningen kring våldsbrottsoffer blir tydlig i dessa kategorier.
Det som finns inom forskningsområdet är uteslutande utländska studier, detta område verkar inte svensk forskning röra sig inom.
Ideologi
Hur media väljer att rapportera om brott speglar hur samhället känner inför händelsen och detta leder till att nyheterna faktiskt inte är objektivt rapporterade. Det här är något som visar sig i den tidigare forskningen, bland annat de undersökningarna gjorda av Hollandet (2001) och Russel (2003). Hollandet (2001) menar att media visar upp en bild av verkligheten där kvinnor blir våldtagna och män våldtar, lämnar en person sin ytterdörr olåst får den skylla sig själv om det blir inbrott, barn är alltid oskyldiga - vad de än gör, problemen kan alltid skylla på de vuxna eller på samhället. Det är alla dessa gemensamma idéer, tankar och åsikter som tillsammans bildar samhällets ideologi och denna ideologi har konsekvenser för det sociala livet, det sociala livet styrs av det man vet. Till exempel så vet vi här i Sverige att kvinnor som bär slöja eller burka är förtryckta.
Detta visar även Russel´s (2003) undersökning på. Ideologin är en del av vår vardag, inget vi ifrågasätter, den är naturlig – våra åsikter är så ingrodda att vi inte ens reflekterar över dem. Russel menar att reportagen i media är fyllda med stereotypiska beskrivningar av (bland annat) småstäder i USA, så som ”en stad där alla känner varandra till namnet”, ”en lugn och mysig stad där det inte händer mycket”, ”en stad där befolkningen lämnar ytterdörren olåst och bilnycklarna i bilen” och så vidare. Nyheter är mänskliga konstruktioner som speglar samhällets ideologi då reportern gör medvetna val under hela processen att få en nyhet på
papper. Denne väljer vilka som ska intervjuas, vilka källor som ska använda, vilka beskrivningar som ska användas och vad som skall lämnas utanför. Russel menar att slutprodukten reflekterar den ideologi som skapas och upprätthålls av reportern och dennes samhälle, därför är nyheter ingenting annat än en mänsklig konstruktion.
Dessa undersökningar stödjer att medias rapportering kring brott reproducerar diskurserna som finns om fenomenet och upprätthåller på så vis samhällets ideologi. Media bidrar till att forma vår vardag och det är inte något som vi reagerar över, vi är inte medvetna om det då medias rapportering är som en del av vår ideologi.
Handlingen versusorsaken
Moria, P., Francis, B., Soothill, K., Pearson, J., och Ackerley, E. undersökning från 2004 visar på att det som får störst plats i medias rapportering av brott är själva handlingen som utförs. Författarna kom även fram till att tidningarna i första hand skriver om mordet som handlig, alltså hur det gick till, var det hände, om verktyg användes, vilka dessa var och hur de användes. Näst efter handlingen kom offren - de säljer inte lika bra som ett nervkittlande mord men en tragisk berättelse tilltalar ändå den stora massan.
Joanne Coyle och Doreen MacWhannells undersökning från 2003 visar däremot på att det är orsaken som är det intressanta. De menar att när media rapporterar om självmord så är det varför personen gjorde det som ligger i fokus och inte hur, även om det kommer på en god andra plats. Det fanns det tre övergripande grupper av orsaker som angavs som skäl till varför någon skulle ta livet av sig. Dessa var hälsoproblem, sociala relationer och avvikande beteende. Författarna menar på att media och läsaren bidrar till att sökandet efter orsaken ger en konstruerad bild av självmordet. Media bidrar med så kallade fakta och läsaren bidrar med sina tolkningar av fakta som levereras av media. Orsaken blir konstruerad eftersom media har en tendens, enligt författarna, att dras åt en förklaring som bygger på en abnormitet i hälsan eller de sociala relationer som individen hade. Ett chockerande självmord säljer bra med upplagor. Konsekvensen blir enligt författarna en snedvriden bild av offer, mord och självmord i samhället då det endast rapporterades om de offer, mord och självmord som sålde bäst.
Då det undersöks hur media hanterar orsak och handlig så syns det tydligt i den tidigare forskningen att om någon har skadat någon annan så är det hur personen gick till väga som är det som är intressant. Hur bragde person A person B om livet? Media visar upp vapen, verktyg, eventuell flyktväg och faktiskt tillvägagångssätt. Här syns det tydligt att media målar upp en bild av att arbeta på samma sätt som polisen, med diagram och teckningar, och låter på så vis folket vara en del av jakten då de kan följa allt genom tidningen i sin hand. Men handlar det om en person som bragt sig själv om livet så handlar det om att förstå varför personen gjorde det. Media drar upp hela personens livshistoria för att hitta någon förklaring till denna självförödande handling, media bidrar med så kallade fakta och läsaren bidrar med sina tolkningar av fakta som levereras av media. Även här är läsaren med i sökandet efter en orsak som kan förklara en handlig.
Det verkar finnas en konflikt mellan vad som ligger i fokus hos nyhetspressens rapportering - handlingen eller orsaken. Å ena sida är det skilda typer av brott, brott mot någon annan och brott mot sig själv – och då föreligger det inte någon konflikt men om det å andra sidan ses som samma sak – ett brott, vem det än är riktat mot, så förekommer det en konflikt. Moria, P. et al. kom fram till att det var handlingen som var det som var i fokus och Coyle och MacWhannells kom fram till att det var orsaken som var det som låg i fokus.
Diskriminering
Medias rapportering kring brott följs alltid av en viss diskriminering menar Phyllis A. Anastasio och Diana M. Costa (2004). De menar att sättet media beskriver olika grupper av människor kan påverka hur övriga människor kommer att se på dem. På det viset så kommer dessa grupper behandlas annorlunda. Författarna menar att de grupper av våldsbrottsoffer som blir personaliserade, det vill säga de som det står mer personlig information om och är namngivna, får mer empati av de personer som läser om dem. Anastasio och Costa kom fram till att det är mest manliga våldsbrottsoffer som blir personaliserade i media. Att dessa våldsbrottsoffer får mer empati av individerna som läser om dem reducerar tendenserna att beskylla offren för gärningen de utsatts för. Konsekvenserna blir då, enligt författarna, att bristen på personalisering av brottsoffren i media, och då speciellt gällande kvinnligt våldsbrottsoffer, kan hjälpa till att normalisera våldet mot kvinnor.
Moria et al. (2004) och Baldvin Van Gorp (2005) har gjort undersökningar som visar på att våldsbrottsoffer diskrimineras beroende på vilken handling som utförts mot dem, sexuell läggning och hur gamla de är. De som osynliggjordes i media var de svarta och homosexuella som mördades av sina partners och barn under fyra år. Läsarna vill inte läsa om en styckad fyraåring eller en våldtagen ettåring, inte heller om en misshandlad två-åring. Folket vill heller inte läsa om mördade homosexuella eller svarta. Våldsbrottsoffer som är yngre än fyra år, svarta eller homosexuella blir alltså osynliga i pressen och finns på så vis inte. De som däremot hade störst chans att få ett reportage i pressen var mellan 4 – 14 år gamla och de äldre våldsbrottsoffren som det rapporterades om skulle helst vara utsatta för en hämndaktion av någon. De unga kunde ha varit utsatta för vad som helst, bara de var offer så blev det reportage, men de äldre behövde vara inblandade i en extravagant händelse för att bli uppmärksammade. Angående våldsbrottsoffren som det rapporterades om i de medier som Dowler (2004) undersökte så visade det sig att det fanns två olika grupper av våldsbrottsoffer och att de behandlades olika. Offren för innerstadsvåld minimerades (de var oftast någon minoritetsgrupp), det vill säga att de oftast fick skylla sig själva, medan offer för förortsvåld blir glorifierade (de var oftast vita). Det här resultatet liknar det som Moria, P. et al. fick fram i sin undersökning.
Baldvin Van Gorp (2005) menar på att de med avvikande etnicitet blir diskriminerade på en helt ny nivå i (den Belgiska) pressen. Han menar att media använder sig av två olika ramverk då de rapporterar om asylsökande.2 Dessa var: asylsökande är inkräktare och asylsökande är offer. Den första grundade sig i tankar om att asylsökande skulle komma hit och ta jobben, bidragen och välfärden. Asylsökarna flydde inte på riktigt utan de fuskade sig in. Det andra ramverket grundade sig på att de flydde från krig, fattigdom och elände och att de skulle tas om hand. Det var endast dessa två synsätt som fanns på asylsökande.
Van Gorp menar att det andra ramverket är vanligast och störst under julen. Under just julen så steg antalet artiklar som använde sig av ramverket asylsökande är offer högt över det antal som hade det andra ramverket. Fenomenet med att de tidningarna som van Gorp undersökte var överens om att immigranter och asylsökande var offer under julen kan kopplas till diskursen om jul och hur man ska vara god och välvillig under den perioden. Det bli då, enligt författaren, uppenbart hur media både konstruerar och reproducerar olika diskurser så som asylsökande som offer, asylsökande är inkräktare och den om julen.
Dowler (2004) menar också att det främst är etniciteten men även klasstillhörigheten som avgör vem som blir diskriminerad i media. Han menar att media (i USA) oftast rapporterar om brott som är begångna av minoriteter som mexikaner, spanjorer, svarta och fattiga. Brott
2
Asylsökande är våldsbrottoffer då de råkat ut för saker i sina hemländer som är olagliga, våldtäkt, hot om könsstympning förföljelse med mera.
utförda av vithyade menar han rapporterades väldigt sällan och om de gjorde det så handlade det om ekonomisk brottslighet, medicin- eller miljöbrott. Vita brottslingar visades dock ”upp” i samma utsträckning som minoriteterna om de var så kallade ”trailer trash”, det var endast människor ur medelklassen som undgick mediebevakning. Författaren fann att 1/20 (52/1042) brott som rapporterades utfördes av vita och då var brotten mer sofistikerade än gängbråk.
Att reproducera diskurser leder alltid till en viss diskriminering av dem som ingår i diskursen. Här visar det sig tydligt att media reproducerar diskurser om våldsbrottoffer som grundar sig på ålder, klass, handling, sexuell läggning och etnicitet.
Moralisering
Att media moraliserar i sin rapportering är ingenting som det sticks under stolen med i den tidigare forskningen. Joanne Coyle och Doreen MacWhannells (2003) fann exempelvis att media har ett moraliserande kring bland annat självmördare. Moraliseringen är kopplad till varför men även till var personen har begått denna handlig. En individ som begick självmord ansågs ha en moralisk svaghet då denne inte klarade av livets hårda gång som alla behövde gå igenom, individen ansågs ha dålig självdisciplin och ingen självkontroll. Men det fanns undantag, hade individen gjort andra människor väldigt illa eller hade en dödlig sjukdom så ansågs de inte omoraliska när de tog livet av sig, då var det snarare rätt av dem att göra så. De gjorde rätt för sig på sätt och vis, orsakade en personen en annan persons död eller allvarlig skada så var det snarare moraliskt starkt att ta livet av sig. Insåg personen vilken skada den orsakat så blev det nästan som en ädel handlig att för sitt offer bevisa den ultimata ångesten och skammen genom att ta livet av sig. Hade en person dragit skam över sig på det viset eller hade en dödlig sjukdom så var personen inte heller omoralisk utan då handlade det om huruvida handlingen var förståelig. Ingen vill väl ligga döende med svåra smärtor i ett år eller leva med att de dragit skam över sig själv och sin familj. Fanns det en förståelse för varför och vart personen hade begått självmordet så ansågs det inte omoraliskt.
Media bidrar alltså, enligt Coyle och MacWhannells, till ett slags moraliskt legitimerande av vissa typer av självmord genom att söka efter tecken på moralisk svaghet. Det finns ett antagande i samhället om att det är svaga individer som begår självmord, på så vis så reproducerar tidningarna självmordsdiskursen genom att de moraliserar och bestämmer vilka självmord som är legitima genom att belägga dem med olika moraliska värderingar.
Även andra undersökningar visar på medias moraliska mönster kring våldsbrottsoffer, gärningsmän och handlingar. Dowler från 2004 visar att minoriteter och fattiga i USA beläggs med dålig moral då det är deras brott som rapporteras, Baldvin Van Gorp (2005) visar att media moraliserar på ett konsekvent sätt då det är synd om asylsökande runt juletider och Moria, P., Francis, B., Soothill, K., Pearson, J., och Ackerley, E. (2004) menar att media lägger in ett moralvärde i vilka våldsbrottsoffer som det är mest synd om. Att individen beläggs med ansvaret och inte samhället, uppenbarade sig utan tvivel i Dowlers (2004) undersökning. Det visade sig att media menade på att det var individen som tog ett dåligt beslut som ledde till kriminalitet, och samhället hade inget med det att göra. Våldet sågs som något biologiskt och är i allra högsta grad individernas ansvar. Det dras alltså skarpa gränser, enligt Dowler, mellan rätt och fel, god och ond i medier (undersökningen utfördes i USA och Kanada).
Att media moraliserar är något som tydligt träder fram i den tidigare forskningen. Men den tidigare forskningen visar även att läsaren acceptera moraliseringen och faktiskt bidrar till den genom att lägga till sina egna funderingar och blanda ihop dessa med den moralisering som media utför. Att media på så vis reproducerar diskurser och ideologin som finns i samhället tycks vara svårt att säga emot.
Selektiv rapportering och dess konsekvenser
Dowler (2004) och Lundman (2003) är de i den tidigare forskningen som hårdast trycker på den selektiva biten av medias rapportering. Dowler (2004) pekar på den mycket viktiga aspekten att det som rapporteras ska falla i smaken hos dem som äger nyhetsbolaget och de som sköter pengarna. Brottsnyheter konstrueras och formas utefter denna premiss och ger en skev och falsk bild av verkligheten. Det är denna verklighet som folket snappar upp och gör till sin egen. Dowler skulle hålla med Frank Russel (2003) om att nyheter är mänskliga konstruktioner men han skulle till skillnad från Russel (2003), som menar att nyheter är en konstruktion på grund av att den som skriver för fram sina egna åsikter och vilja, istället säga att det som styr hur nyheten ska se ut när den är färdig är pengar. Dowler lyfter upp idén om selektiv rapportering ett snäpp, lyfter den från individen upp till dem som styr.
Lundman (2003) menar att journalister väljer att rapportera mord som spelar på fördomar som finns om etnicitet och kön då de anses vara mer nyhetsvärdiga. Detta leder till att media, genom sin selektiva rapportering kring mord, ger en bild av verkligheten som upprätthåller olika typifieringar av kön och etnicitet.
Ann Herda-Rapps undersökning från 2003 visar också på medias selektiva rapportering. Hon tittade på konsekvenserna av medias rapportering av skolskjutningarna i USA och kom fram till att polisen och skolpersonalen konstruerade, utefter det som stod i tidningarna, en egen hotbild mot sin skola. Hotet som stod i tidningarna var att det fanns en hotbild mot alla barn i USA och de tog det på allvar. Poliserna och skolpersonalen menade att deras stad inte var annorlunda än de städer som hade råkat ut för tragedin, de uppmärksammade inte att skjutningarna förekom i väldigt få av alla USA:s skolor.
Vem som helst, var som helst
Konsekvensen av detta var att det skapades en ny mördare i de amerikanska skolorna. Herda-Rapp menade att tidningarna, efter ihjälskjutningarna, lade fram ”kunde aldrig tro att det var han” killen som mördaren. Detta ledde, enligt författaren, till en stor misstänksamhet i skolorna (det kunde ju vara vem som helst) och diverse åtgärder togs som gjorde att skolorna mer blev fängelser än skolor och fick en hård och otrevlig miljö. Författaren menar att tidningarna i gott sällskap av polis och skolpersonal skapar vad som kan ses som en självuppfyllande profetia.
Russel (2003) visar även att media skapar en bild av att något hemskt kan hända var som helst, till och med i de små trygga städerna på landet som annars anses idealiska. Våldet kryper inpå oss och finns överallt, alla är kapabla till våldsamma handlingar, ingen är säker längre.
Snedvriden verklighet. Den tidigare forskningen på detta område visar att media och läsaren båda hjälper till att konstruera en skev bild av verkligheten, media genom sin rapportering och läsaren genom sin tolkning av rapporteringen. De skapar tillsammans en bild av handling, gärningsman och offer som inte stämmer överens med hur det är i verkligheten.
Sammanfattning av tidigare forskning
Den tidigare forskningen menar att ideologi går att finna överallt i medias rapportering kring våldsbrott och våldsbrottsoffer. Nyheterna är mänskliga konstruktioner och detta leder till att den bild av verkligheten som visas upp i media är snedvriden och inte alls en objektiv spegling av den verklighet som vi faktiskt lever i. Journalisterna gör inte detta val för att de vill slänga en slöja över våra ögon och lura oss. De gör det på grund av att de, likväl som vi, befinner sig mitt i en ideologi och ett samhälle som premierar nyheter som spelar på de fördomar och moraliska värderingar vi som människor har. Känner människor att de kan relatera till eller bli berörda av nyheten så säljer den. I och med medias selektiva rapportering
kring mord, självmord och offer så osynliggörs de som det inte rapporteras om. De försvinner på så vis ur vårt medvetna. Våldsbrottsoffer får stor plats i medias rapportering om de säljer bra eller om de råkat ut för något hemskt som i sin tur säljer bra. Det visar sig tydligt att media är i stor utsträckning är styrd av pengar, försäljningssiffror, politik och ideologi.
Vidare så tyder den tidigare forskningen på att det skulle kunna förkomma en viss konflikt i vad som är i fokus gällande medias rapportering. Det beror på om man väljer att se brott mot annan person och brott mot egen person som brott, eller om man väljer att se det som två olika saker. Väljs det senare alternativet, att se det som två olika saker, eftersom det är brott med olika fokus så föreligger det ingen konflikt. Men väljs det första alternativet, att se det som samma sak, det är ju faktiskt brott vem det än är riktat mot, så finns det tendenser till en konflikt mellan att ha handlingen eller orsaken i fokus.
Vad gällande diskriminering så visar den tidigare forskningen på att det finns en viss diskriminering i media genom att kvinnor och män får olika stort utrymme och att svarta, homosexuella och barn under fyra år osynliggjordes. Detta leder till att dessa grupper försvinner och upphör på sätt och vis att existera.
Att media bidrar till ett moraliserande kring våldsbrott och våldsbrottoffer visar sig tydligt i den tidigare forskningen. Media moraliserar kring orsakerna varför ett brott begick, de moraliserar kring vem som begick det och även kring själva handlingen. Hade en individ som skadat någon annan tagit livet av sig, var det en nobel handlig, men var individen deprimerad var det en svag handlig – en person ska klara av lite motgångar här i livet. Att media moraliserar och får läsaren att acceptera och faktiskt bidra till moraliseringen genom sina egna funderingar visas tydligt i den tidigare forskningen. Det tycks därför vara svårt att säga emot att media på så vis reproducerar diskurser och ideologin som finns i samhället.
Återknytning till uppsatsen
Den tidigare forskningen har haft fokus på textens innehåll i de undersökningar som gjorts. Det jag har för avsikt att gör i min undersökning är att gå ner på en lingvistisk nivå i texten som nyhetstidningarna producerar för att se om det finns ett mönster i hur det talas om våldsbrottsoffren. Fokus för mig kommer att ligga på hur media framställer dessa grupper genom lingvistiken. Hur skapar nyhetspressen tvivel kring vissa grupper och hur stärker den andra gruppers upplevelser, vilka ord används? Jag har alltså för avsikt att göra en mer detaljerad undersökning på ord och meningars betydelse för våldsbrottsofferdiskursen i svensk nyhetspress.
Teoretisk och begreppslig referensram
Det centrala målet med den kritiska diskursanalysen är att kartlägga förbindelserna mellan språkbruk och social praktik. Fokus läggs på de diskursiva praktikernas
roll i upprätthållandet av den sociala ordningen och i social förändring.
(Winther Jørgensen/Phillips 2000:76)
Då jag har valt ett forskningsområde som är representerat i text och bild så har jag valt som metod att använda mig av Faircloughs kritiska diskursanalys. Jag har valt denna metod för att jag anser att den erbjuder de verktyg som behövs för att på bästa sätt få fram medias roll i bemötandet av våldsbrottoffer genom text och bilder. Faktumet att kritisk diskursanalys har som uppgift att undersöka och visa upp den diskursiva praktikens roll i konstituerandet av de sociala fält som medför ojämlika maktförhållanden, och att resultatet av en kritisk diskursanalys ska kunna användas för att skapa social förändring (Winther Jørgensen/Phillips 2000:69) bidrar till att jag anser den vara det bästa valet.
Då mitt val föll på Faircloughs kritisk diskursanalys så känns det naturligt att även använda Fairclough i teorin. Jag har valt att börja med att beskriva de begrepp som kommer att vara väsentliga för resten av uppsatsen för att sedan mer ingående redogöra för Faircloughs teori under rubrikerna Språk och text, Ideologi och hegemoni och Fairclough och media.
Begrepp
Diskurs definieras av Fairclough som ett språkbruk, som social praktik och som ett sätt att tala som ger betydelse åt upplevelser utifrån ett bestämt perspektiv (Fairclough 1995b:41). Exempelvis så går det att tala utefter en speciell diskurs så som den ensamma förälder diskursen eller familjediskursen. Diskurs är inte något som är oföränderligt eller verkar i en riktning, diskurs är en social praktik som både konstruerar den sociala världen och konstrueras av den. I och med det dialektiska förhållandet som diskursen har till de andra sociala dimensionerna så speglar inte bara diskursen ”verkligheten”, den är med att forma och omforma den (Winther Jørgensen/Philips 2000:67)
Ideologi (Fairclough 1995b: 12, 47) innebär vissa överenskommelser kring rättigheter, identiteter, relationer och kunskap. Ideologin blir vår ”common sense” (Fairclough 1995a:82). Dessa ideologiska överenskommelser vi har är något som är av största betydelse för att förstå hur makten i samhället fungerar. Fairclough kallar det betydelse i maktens tjänst (Fairclough 1995b:14). Förändringar i vana och omstruktureringar som innehåller representationer, propositioner och förutfattade meningar som påverkar maktrelationer kan sägas vara ideologiska (Fairclough 1995a:80).
Social praktik är stabila former av social aktivitet. Alla dessa sociala praktiker är av produktionskaraktär – det är inom dessa praktiker som allt socialt liv produceras (ekonomiskt, kulturellt, politiskt och i vardagslivet) (Wetherell 2001:234). Social praktik är bland annat varje kommunikativ händelse som inträffar. Detta beror på att den reproducerar eller ifrågasätter diskursordningen. Det innebär att en kommunikativ händelse formar och formas av den bredare sociala praktiken genom just dess förhållande till diskursordningen (Winther Jørgensen/Phillips 2000:76).
De diskursiva praktikerna skapar sociala subjekt, världsbilder, sociala relationer. Diskursiv praktik innebär en produktion och konsumtion av tal och skrift. I varje diskursiv praktik används olika diskurstyper (diskurser och genrer) på ett bestämt sätt. Det är inom de diskursiva praktikerna som det går att få fatt i hur den sociala praktiken formar och formas av text (Fairclough 1995b:16, Winther Jørgensen/Phillips 2000:71, 75). Diskursiva praktiker bidrar till exempel till att reproducera och skapa de ojämlika maktförhållanden som finns i samhället mellan klasser, kön och etnicitet.
Genrer är språkbruk som är förbundet med och konstituerar en del av en bestämd social praktik, till exempel en nyhetsgenre. Med andra ord, genre är ett sätt att använda språket som härrör till grunden av den social praktik som utförs. Det går också att säga att genrer är en stil av språkanvändning, till exempel så använder sig en intervjuare av intervjugenrer, det vill säga ett speciellt språk (Fairclough 1995b:56, 76).
Diskursordningar (Fairclough 1995b:56) kan till exempel vara mediernas diskursordning och innehåller olika diskursiva praktiker, där tal och skrift produceras och konsumeras och även tolkas. Diskursordningen är ett system, men inte i dess strukturalistiska mening, eftersom den både konstruerar och konstrueras genom tal och skrift. Diskursordningen är slutprodukten av alla diskurser och genrer som används inom en social institution (Winther Jørgensen/Phillips 2000:76).
Semiosis är meningsskapande genom språk, kroppsspråk, och visuella bilder (Wetherell 2001:229). Vid användningen av Faircloughs kritiska diskursanalys så börjar arbetet med ett socialt problem med en semiosis aspekt, alltså ett socialt problem där det också finns
meningsskapande genom antingen språk, kroppsspråk eller visuella bilder – eller alla tre delarna.
Språk och text
Att språket är socialt skapat och socialt skapande är centralt för Fairclough liksom för många andra samhällsteoretiker. Alla texter som finns hjälper till att forma vissa aspekter av samhället och kulturen vi lever i. Dessa aspekter är sociala identiteter, sociala relationer och system av kunskap och värderingar (Fairclough 1995b:53ff). Alltså ser Fairclough på språket som ett socialt system snarare än som en individuell aktivitet. Fairclough (1995) menar även att vårt språk och vårt sociala samspel är styrt av ideologier som vi inte alltid är medvetna om. Fairclough menar att alla som brukar språk kan förändra diskursordningen om de använder sig av diskurser och genrer på kreativa sätt. Alla kan till exempel ta diskurser och genrer från andra diskursordningar eftersom diskursordningar är mer öppna för förändring när det introduceras diskurser och genrer som tillhör en annan diskursordning (Winther Jørgensen/Phillips 2000:76).
Fairclough påpekar att man ska vara uppmärksam på det faktumet att kommunikativa händelser alltid bygger på tidigare kommunikativa händelser. Det går aldrig att undgå att använda ord som andra har använt tidigare, man börjar aldrig om från början och detta kallas intertextualitet. I och med detta kan texter ses som en serie texttyper som kopplas ihop i en kedja genom att varje text integrerar delar från andra texter och detta menar Fairclough är ett uttryck för både stabilitet och instabilitet (Fairclough 1995b:60ff). Vid användandet av diskurser som redan finns på nya sätt så skapas en förändring, men alla har dock inte möjligheten att förändra då de begränsas av maktrelationer. Dessa maktrelationer är de som sätter upp gränser för aktörernas tillträde till diskurserna (Winther Jørgensen/Phillips 2000:77-78).
Enligt Fairclough går det inte att bara använda sig av textanalys i en diskursanalys då det är lätt att missa de relationer som finns mellan texten och de samhälliga och kulturella processerna. Fairclough menar att texten ska angripas på ett tvärvetenskapligt sätt som innefattar både textanalys och social analys. Detta görs för att få med sociala praktiker (som formas av sociala strukturer och maktrelationer) som människan inte är alltid medveten om. Enligt Fairclough så ska problemet angripas på detta sätt för att öka förståelsen för hur människor aktivt skapar en regelbunden värld i vardagspraktiker (Winther Jørgensen/Phillips 2000:72).
Ideologi och hegemoni
Ideologier är konstruktioner av betydelse som bidrar till produktion, reproduktion och omformning av dominansrelationer i samhället. Ses ideologin på likadant sätt som Fairclough gör, så kan diskurser vara mer eller mindre ideologiska. Diskursen både formar och speglar omgivande sociala fenomen. De ideologiska diskurserna är de diskurser som upprätthåller eller omvandlar maktrelationer. Eftersom ideologin är sammansmält med den diskursiva praktiken så agerar ideologin som en praktik i de betydelseprocesser som finns i vardagen. Det är i vardagen som betydelsen är som viktigast för att upprätthålla maktrelationer(Winther Jørgensen/Phillips 2000:79, Fairclough 1995b:45,54).
I kritisk diskursanalys så är tanken att de diskursiva praktiker som finns bidrar till att konstruera och reproducera ojämlika maktförhållanden mellan sociala grupper och dessa effekter som då uppstår kallas för ideologiska effekter (Winther Jørgensen/Phillips 2000:69). Även text innehåller ideologiska processer och strukturer men det är inte möjligt att få fatt i ideologier bara genom att läsa texten. Detta beror på att meningarna i texten är producerade genom tolkningar och texten är öppen för olika tolkningar. Ideologiska processer hör till
diskurser som hela sociala händelser, de är processer mellan människor (Fairclough 1995a:71).
Fairclough menar att människor kan befinna sig inom konkurrerande ideologier och detta kan leda till att människan får en insikt om vika ideologiska verkningar som finns. Det beror på att när människor befinner sig olika ideologier så kan människan få en känsla av osäkerhet som kan leda till insikt om ideologierna. Idén bygger på att människans sunda förnuft innehåller olika delar som bygger på alla de betydelseförhandlingar som alla sociala grupper deltar i (Winther Jørgensen/Phillips 2000:80). Med andra ord så blir det en spänning om hur individen ska tolka situationen när en individ befinner sig inom olika ideologier. Osäkerheten beror på att individen inser att den ser flera oförenliga perspektiv på ”samma” sak.
Hegemoni är en förhandlingsprocess där det skapas betydelsekonsensus (hegemoni bygger på samförstånd, inte våld). De konkurrerande delarna som det sunda förnuftet innehåller är det som gör att människan ska göra motstånd mot hegemonin. Därför är aldrig hegemonin cementerad och oföränderlig, hegemonin är alltid förhandlingsbar och skiftande. Det visar sig tydligt i, till exempel, dagens samtal om terapiformer.
Enligt Fairclough så går det att analysera hur diskursiv praktik ingår i en större social praktik (där maktrelationer ingår) genom hegemonibegreppet. Diskursiv praktik kan ses som en aspekt av en hegemonisk kamp som bidrar till reproduktionen och omformningen av den diskursordning som den ingår i (Winther Jørgensen/Phillips 2000:80). Ideologi är knutet till handling och ideologier blir bedömd i termer av deras sociala effekter snarare än för deras sanningsvärde (Fairclough 1995a:76).
Fairclough och media
Fairclough menar även att det är viktigt att se hur medias språk agerar ideologiskt – det vill säga hur media framställer världen och konstruktioner av sociala identiteter och relationer. Det finns två viktiga frågor som alltid ska uppmärksammas då det handlar om medias språk: hur påverkar media maktrelationerna i det sociala systemet och hur arbetar media ideologiskt? Medias sociala påverkan handlar nämligen inte bara om hur den selektivt representerar världen, den handlar också om vilka sociala identiteter media projicerar och vilka kulturella värderingar som förmedlas (Fairclough 1995b:12, 17).
Enligt Fairclough så är media under professionell och institutionell kontroll och det är i regel de personer eller företag som redan har makt (så som ekonomisk, politisk och kulturell) som har bäst tillgång till media. Fairclough menar att staten har ett visst intresse av att kontrollerna media då media når ut till den stora massan och har på så vis en stor makt att influera människor och även en stor ideologisk påverkansmöjlighet. Detta beror på att media är skapad och formad av samhället men leder även till att media spelar en stor roll i sociala och kulturella förändringar som genomförs i samhället (Fairclough 1995b:40, 45, 51).
Fairclough menar att reportage sällan ger alla de röster som finns med i reportaget lika stor plats. Vissa röster får förtur medan andra blir undantryckta. En del röster legitimeras genom att de tas upp i reporterns röst. Men media har, enligt Fairclough, en viss balans i detta nätverk av röster och det är för att skapa ett intryck av objektivitet. Det är viktigt att uppmärksamma vilka röster som får mest plats då rösterna i ett reportage ofta, enligt Fairclough, är ordnade i en hierarkisk ordning (Fairclough 1995b:81-82). I nyhetsrapportering så menar Fairclough nämligen att det finns mekanismer som ordnar in rösterna i en viss ordning och tvingar dem på så vis in dem i en viss social kontroll och det är därför som frågan om hur rösterna vävs ihop, hur de ordnas i denna hierarki, som är det intressanta (Fairclough 1995b:84). Fokus ligger på hur händelser, situationer, relationer och människor representeras i medias texter.
Alla texter har, enligt Fairclough, en kombination av explicita meningar – vad som faktiskt sägs – och implicita meningar – det som lämnas osagt – men det som lämnas osagt tas ofta för
givet, som förförstått. Detta förförstådda är en del av textens intertextualitet (Fairclough 1995b:106).
Ideologin i media
Det finns, enligt Fairclough, representationer i media som verkar ideologiskt då de reproducerar sociala representationer i form av dominansförhållanden och exploatering. Ideologiska representationer är i regel implicita och är inbäddade i det som inte sägs, det som lämnas osagt. Det är därför som det osagda, det redan sagda och det förförstådda av största vikt i en ideologisk analys. Språket som används i en medietext används på ett sådant vis att det får läsare att ta till det som de ”redan vet”, det de tar för givet, för att hjälpa till att bygga upp diskursen och stödja ideologin (Fairclough 1995b:40, 108).
Den kommunikativa stil som används i ett reportage har ideologisk kapacitet, exempelvis som när en reporter adresserar publiken på ett konversationsvis så blir det implicita att reportern och publiken delar livsvärld, de är på samma våglängd. Den stil som används när en individ eller en text talar med kan hjälpa en ideologisk konstruerad social relation (som nämnd innan med reportern) men den verkliga naturen av relationen är bräcklig (Fairclough 1995b:13, 148).
Media gör val om vad som ska vara med i reportaget och vad som inte ska vara med och det intressanta här är vad motiven bakom dessa val är (Fairclough 1995b:104).
Metod
Syftet är att bidra till social förändring i riktning mot mer jämlika maktförhållanden i kommunikationsprocesserna och i samhället som helhet
(Winther Jørgensen/Phillips 2000:69).
Jag har valt att använda mig av Faircloughs kritiska diskursanalys då meningen med uppsatsen är att undersöka vilken roll media har i bemötandet av våldsbrottsoffer. Då mitt fenomen finns representerat i ord och bild är denna metod bäst lämpad med tanke på de verktyg som erbjuds inom just bild- och textanalys, jag kommer att redogöra för dessa nedan. Faircloughs kritiska diskursanalys
Fairclough själv använder sig av en modell med ett tredimensionellt system som en ram för sin forskning om samhälle och kommunikation. Fairclough menar att alla tre dimensionerna kan användas för att se olika sidor av samma text. Dessa tre dimensioner är: textens egenskaper (tal, skrift, bild), de diskursiva praktikerna som är förknippade med texten (produktion och konsumtionsprocesserna) och den bredare sociala praktik som den kommunikativa händelsen är en del av (kulturella och sociala aktiviteter) (Winther Jørgensen/Phillips 2000:74 & Fairclough 1995a:74).
Lingvistisk nivå (texten)
En diskurs är ett språkbruk som ger ett visst sätt att tala, vilket i sin tur ger betydelse åt upplevelser utifrån ett bestämt perspektiv. Men diskurs är, enligt Fairclough, inte bara hur det talas och skrivs utan innefattar även bilder. Tal, skrift och bild hör till textens egenskaper. Vid en analys av text med bild så ska därför ta hänsyn till bildens egna semiotiska egenskaper, och relationen mellan bilden och texten är också av vikt och skall tas hänsyn till (Winther Jørgensen/Phillips 2000:67).
Texter ska ses som en del av den produktiva aktivitet som finns och som del av producerandet av socialt liv. Detta för att en text innehåller representationer av världen,
sociala relationer, sociala identiteter och kulturella värderingar. Vid en analys av text så handlar det, enligt Fairclough, om att hitta de relationer som finns mellan lingvistiska enheter genom att undersöka just textens representationer, relationer, identifieringar och värderingar (Fairclough i Wetherell 2001:240). Text och bild är medias språk och när detta analyseras så ska detta analyseras som en diskurs. Det bör göras för att diskursanalysen hjälper till att visa på de systematiska kopplingarna som finns mellan text, diskursiv praktik och sociokulturella praktikern. (Fairclough 1995b:16). När en text ska analyseras så går det inte att analysera innehåll utan att analysera formen, eftersom innehållet alltid har en form. Olika innehåll ger olika form och vice versa (Fairclough 1995a:188). Ett domslut och ett kakrecept har inte samma innehåll, eller mål med texten, och ser därför inte likadana ut.
Undersökningen i praktiken. Då tiden för en c-uppsats inte erbjuder utrymme för att genomföra en undersökning som tar in hela Faircloughs tredimensionsmodell så kommer den här uppsatsens undersökningsfokus ligga på den lingvistiska delen vilket får konsekvensen att de diskursiva praktikerna kommer komma lite i skym undan. De kommer fortfarande att undersökas och redogöras för men fokus kommer att ligga på en lingvistisk nivå. De sociala praktikernas roll kommer jag att diskutera i diskussionsdelen men ingen tyngd kommer att läggas på en analys av dem under undersökningen.
Jag kommer att utföra en lingvistisk analys (Fairclough i Wetherell 2001:241) som innebär ett undersökande av textens språkliga organisation, det vill säga berättandet undersöks, argumenterandet, strukturen på texten, exempelvis hur en dialog är konstruerad. I den här analysen ingår det även en styckekombinations analys vilket innebär att jag kommer att undersöka styckens röda tråd och hur meningarna i mellan de olika styckena sitter ihop (Fairclough i Wetherell 2001:241). Det ingår även i den lingvistiska analysen att göra en ordanalys. Med det menas att jag kommer att göra en undersökning av vilka ord som används och vilka som inte används, vilka semantiska relationer (så som synonymer) finns mellan orden och vilka metaforiska ord som användes (Fairclough i Wetherell 2001:241). Detta görs för att få fram textens egenskaper.
Eftersom undersökningen kommer att innehålla både notiser och artiklar så kommer det inte att finna bilder till alla texter som undersökts, till detta kommer att det finns få bilder överhuvudtaget i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheters utformning, därför kommer ingen vikt att läggas vid bilderna i denna undersökning då risken för ett snedvridet resultat föreligger. Bildernas antal och storlek kommer dock att noteras.
Då en diskursanalys av Faircloughs modell ska visa på de systematiska kopplingarna som finns mellan text, diskursiv praktik och den sociokulturella praktiken så blir det som att det helheten byggs upp från de olika delarna som nämns i Faircloughs tredimensions modell. Det börjar med de delarna som kom fram i textanalysen, sen läggs delarna från analysen av de diskursiva praktikerna till. Av delarna från dessa två nivåer så bygger man upp och redogör för hur detta påverkar den sociokulturella nivån, den sociala praktiken, eller annars benämnt som - samhället.
Diskursiva praktiker
Det viktiga är att vid analysen av någon av de diskursiva praktikerna ha fokus på hur textförfattaren bygger på diskurser och genrer som redan finns för att skapa en text, och fokus ska även ligga på hur mottagaren av texten använder diskurser och genrer som redan finns när denne tolkar texten (Winther Jørgensen/Phillips 2000:75). Detta kallas intertextuell analys och kan ses som en bro mellan texten och de diskursiva praktikerna i kritisk diskursanalys.
Synliggöra ideologin. Ideologi är våra överenskommelser bland annat kring identiteter och kunskap. Ideologi är vad vi vet och det vi tar för sanning. Vet vi inte hur ideologin fungerar,
ser vi inte hur makten i samhället är kopplat till den ideologi vi har så kommer vi aldrig få se hur de verkliga förhållandena ter sig. Ideologin har bland annat till uppgift, skulle det kunna sägas, att dölja de verkliga förhållanden som finns i vårt samhälle. Ideologier genomsyrar hela samhället, på alla nivåer – även i texter så finns det spår av ideologin. Det är därför man ska vara uppmärksam på att stilen på en text kan vara ideologiskt signifikant. Institutioner (exempelvis medicin och politik) skriver sina texter på ett sådant sätt som är baserat på hur de vill förmedla sig själva (Fairclough 1995a:75). Ideologi ska dock inte ses som något konstant och förutsägbart i all mediadiskurs. Däremot är det viktigt att alltid fråga sig om det finns ideologi i den mediadiskurs som man befinner sig i (Fairclough 1995b:47).
Den hegemoniska kampen som finns mellan diskurserna skär igenom alla domäner av socialt liv (kulturellt, ekonomiskt, politiskt) och hegemonier upprätthålls ideologiskt genom vårat ”common sense” i vardagslivet (Wetherell 2001:232).
När ideologier ska analyseras så ska undersökningen visa på hur ideologierna vill ta över betydelser. Även hur ideologierna använder dominanta maktanspråk och hur de på så sätt ger vissa tolkningar företräde och då har övertaget över andra tolkningar. Till skillnad från åsikter, är ideologier inget som man kan funderar över. Ideologier är något som individer tar för givet och som påverkar deras vardagliga tolkningar. För att få fram hur ideologier arbetar i texten så kommer jag ha en kritisk inställning, en kritisk medvetenhet, till texten för att försöka se hur dessa arbetar.
Urval
Jag har gjort min kritiska diskursanalys på morgon- och kvällstidningar som finns i Sverige och då närmare bestämt Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Jag har valt dessa tidningar för att få ett så stort spektrum av nyhetstidningar som möjligt. Att dessa sedan når nästa hela Sveriges befolkning är ett annat skäl till att jag valt dem.
Jag kommer att titta på 36 artiklar och notiser publicerade 2005/2006 som behandlar våldsbrottsoffer. Att det blev just 36 artiklar beror på att jag tog alla de artiklarna som fanns i Mälardalens högskolas pressarkiv som behandlade våldsbrottsoffer3 under 2005/2006 och som var publicerade i nämnda tidningar. Artiklarna kommer att vara uppdelade på 8-10 artiklar och notiser per tidning, även de som återfinns på kultursidorna och debattartiklarna, detta för att få så jämn uppdelning mellan tidningarna som möjligt och för att få den bredd på materialet som behövs för att få ett så tillförlitligt resultat som möjligt.
Jag kommer att begränsa mig till det som skriv kring våldsbrottoffer inom Sveriges gränser. Alltså kommer jag inte att analysera artiklar eller notiser som behandlar, exempelvis, offer för seriemördare i England eller offer för misshandel i Kina. Detta för att intresset för denna studie ligger på hur svensk nyhetspress bemöter offer för våldsbrott i Sverige.
Hittills i uppsatsen har ordet media använts då de ovan nämnda teoretikerna och forskarna själva använd sig av det. Men då jag endast kommer att använda mig av nyhetstidningar så kommer jag att använda mig av ordet nyhetspress/nyhetspressen. Detta för att förtydliga att det är just den delen av media som jag har fokuserat på. Dock kommer ordet media att användas igen bland annat då den här undersökningens resultat jämförs med Faircloughs teori, men då i den meningen att det är Faircloughs teori behandlar all media, inte bara nyhetstidningar.
3
De som blivit utsatta för våldsbrott så som: mord, mordförsök, misshandel, våldtäkt och överfall. Det var även dessa ord som användes som sökord i databasen.
Resultat
A critical discourse analysis must aim for constant vigilance about who is using its results for what, and about whether its critique of certain practices is not helping
to naturalize other equally but differently ideological practices (Fairclough 1995a:83)
Resultatet blev omfattande och därför har jag valt att dela upp det i kategorier med underkategorier för att få en bra struktur. En del underkategorier kan i sin tur vara uppdelade i egna underkategorier för att göra resultatet ytterligare lite överskådligare.
Det första som redovisas i den lingvistiska analysen står att finna i tre underkategorier: Artiklar och notisers uppbyggnad, Våldsbrottsoffers utrymme och Verifiering. Efter dessa så kommer den andra kategorin i den lingvistiska analysen att redovisas, nämligen Styckekombinationsanalysen som följs av två underkategorier: Kvällstidningarna och Dagstidningarna. Sedan kommer den tredje och sista kategorin i den lingvistiska analysen, Ordanalaysen. Den följs av fyra underkategorier: Kvällstidningarna, Dagstidningarna, Sanning och tvivel och Statistik och propaganda. Efter redovisningen av den lingvistiska analysen så kommer resultatet av undersökningen av de Diskursiva praktikerna. Det finns fyra underkategorier som benämns: Den värnlösa kvinnan, Den självklara mannen, Det tysta barnet och Genrer. För att sedan knyta ihop resultatdelen i uppsatsen så avslutar jag resultatdelen med en sammanfattning av allt det som framkommit.
Lingvistisk analys
Artiklar och notisers uppbyggnad
Artiklar och notiserna är uppbygga efter ett visst mönster som går igen i alla undersökningsexemplar. De börjar med en introduktion på ett par meningar och denna beskriver vad som hänt och fungerar som en snabb resumé. Sedan kommer berättelsen och fakta som bygger upp artikeln eller notisen och efter det så kommer slutet eller ”vad händer nu?”. Där redogörs för vad som komma skall och vilka konsekvenser som skulle kunna bli av det som kommer att hända. Vid de tillfällen en expert är med och uttalar sig så återfinns denne oftast i slutet av artikeln eller notisen. Exemplet nedan är från Expressen från 2006-07-13:
Man allvarligt skadad efter överfall vid Centralen i natt
En man skars svårt i halsen utanför Stockholms centralstation i går kväll. Två män greps kort efteråt, misstänkta för bland annat grov misshandel. Två kraftigt berusade män, 21och 29 år gamla, gav sig igår kväll på en man i 50 årsåldern utanför Centralstationen på Vasagatan i Stockholm. De misshandlade honom svårt. Medan han låg på marken slog de honom flera gånger med avslagna flaskor.
– Han fick skärsår i halsen och fördes till sjukhus med allvarliga skador, säger Leif Tell på Citypolisen.
Männen flydde från brottsplatsen men polisen larmades och kunde efter en kortare jakt gripa dem. De är misstänkta för grov misshandel alternativt dråpförsök.
– De är kraftigt berusade, så vi får vänta till de nyktrat till innan vi kan förhöra dem säger Leif Tell på Citypolisen.
Våldsbrottsoffers utrymme
Manliga och kvinnliga våldsbrottsoffer. Resultatet tyder på att kvinnliga våldsbrottsoffer får större utrymme i artiklarna och notiserna än vad manliga våldsbrottsoffer får.4 I artiklar och
4
Om förövaren är kvinna och brottsoffret man så tyder resultaten på att även där får kvinnan mer utrymme i artikeln eller notisen.
notiser som behandlar kvinnliga våldsbrottsoffer så är bakgrundsuppgifter om brottsoffren mer förekommande och berättandet om händelsen mer nyanserat. Tidningarna skriver mer om vad som skett, hurdant offer var och vad som kommer att ske framöver om det handlar om en kvinna. Ett exempel är olika beskrivningar av våldtäktsoffer i samma tidning. I en notis i Dagens Nyheter från 2006-06-11 som består av 19 meningar så nämns det manliga brottsoffret i tre av dem (1/7 del av antalet meningar).
En 15 åring pojke uppger att han blivit våldtagen i Ålsten i Bromma på natten mot lördagen.
– Pojken blev indragen i en buske. Gärningsmannen hotade honom till livet och tvingade honom till sex, säger Kjell Hellström, stationsbefäl vid Västerortspolisen.
I en notis i Dagens Nyheter från 2006-10-15 som är på nio meningar så nämns det kvinnliga offret i fem av dem (1/2 av antalet meningar).
Ännu en kvinna har överfallits i Västerås.
En 21-årig kvinna drogs in i ett skogsområde av en man, som sedan antastade henne och ryckte i hennes kläder, rapporterar Sveriges Radio Västmanland. Kvinnan gjorde motstånd, mannen gav upp och försvann från platsen till fots. Kvinnan har bara kunnat lämna ett svagt signalement på gärningsmannen.
Kvinnan klarade sig undan med rivmärken.
Manliga våldsbrottsoffer och vad de råkat ut för får ofta korta, konkreta beskrivningar utan omskrivningar. Det är uppradning av fakta, inga känslobeskrivningar förutom om det som offret råkat ut för är oförståeligt. Men då används inga känslosamma utsagor utan ofta så uttalar sig en auktoritet, till exempel en polis:
Han var en helt vanlig familjefar som tog en kvällspromenad, säger Mats Nylén.
([Informationsansvarig vid Södertörnspolisen] Aftonbladet 2006-09-19)
Våldet var helt oprovocerat. De sparkade och slog honom i huvudet när han låg på marken, säger Kristina Berglund vid Norrmalmspolisen. (Expressen 2005-10-24)
Då en artikel eller en notis handlar om ”våldsbrottsoffer” så tyder resultatet på att exemplen som tas upp är om kvinnliga våldsbrottsoffer. Detta ser man bland annat i en artikel från Svenska Dagbladet 2005-02-22 som handlar om att uppsalapolisen ska sätta våldsbrottsoffer i fokus då de startat upp en våldsbrottsofferenhet. När de ska illustrera vad de kan göra för brottsoffren så tas exemplen upp vad de kan göra för att hjälpa misshandlade kvinnor.
Då ett besöksförbud utfärdas, exempelvis mot en man som misshandlar en kvinna, hålls ett säkerhetssamtal med kvinnan där man beslutar om hon behöver en larmtelefon eller skyddat boende.
(Svenska Dagbladet 2005-02-22)
Ingen mening i den artikeln behandlade manliga våldsbrottoffer.
HBT-personer5 som våldsbrottsoffer. Dessa nämndes endast i två (av 36) artiklar – ”Homosexuell brottsjour hedras” (Svenska Dagbladet 2005-02-23) och ”Polisen lyssnar inte på homosexuella” (Dagens Nyheter 2005-07-20). Det som kom fram i analysen var att det
5
finns en försiktig antydan om att de inte ges någon stor plats eftersom de endast fick utrymme i två av 36 artiklar under en två års period.
Äldre våldsbrottsoffer. Då endast en (av 36 artiklar) i undersökningsmaterialet berörde äldre våldsbrottoffer, ”88 åring kvinna slogs med gjutjärnspanna” (Expressen 2005-08-04), så visar det på en försiktig tendens att våldsbrottsoffer som är äldre inte får stort utrymme i nyhetspressens rapportering kring brott och våldsbrottoffer.
Unga våldsbrottsoffer. Resultatet tyder på att unga våldsbrottsoffren inte får något utrymme att själva uttala sig om sin upplevelse om de inte uppnått en viss ålder. I den samling undersökningsartiklar och notiser som ingått i denna studie visar det sig att barn under 11 år inte uttalat sig själva om sina erfarenheter utan att en vuxen, som upplevt liknande i samma åldersspann, också uttalar sig om dennes känslor och konsekvenser och det blir det som barnet också känner.
Viola Sandelius, 50, blev sexuellt utnyttjad i sömnen som sjuåring. ”Det har präglar hela mitt liv”, säger hon. (Aftonbladet 2005-11-25 – en treårig flicka blev sexuellt utnyttjad när hon låg och sov) Resultatet av undersökningen tyder även på att skolan inte anses vara samma trygga hamn som förut. Skolan beskrivs som en plats där barn och ungdomar dagligen blir utsatta för brott. Artiklar om mobbning varvas med artiklar om att skolan blundar för mobbningen och lämnar de unga brottsoffren utan hjälp och stöd (”Skolan en vanlig plats för brott - Misshandel, rån och hot hör till vardagen för många ungdomar” SVD 2006-04-21 & ”Skolan tiger om våldet – Knut Carlquist: Vilken annan arbetsplats tar misshandel så lättvindigt?” Aftonbladet 2005-05-11). Vidare finns en tendens som visar på att nyhetstidningarna anser att det svenska rättsystemet sviker de unga brottsoffren och istället för att hjälpa dessa unga våldsbrottoffer så straffas de. Detta illustreras bland annat av artiklar som ”Svenska domstolar sviker barnen” (Svenska Dagbladet 2005-12-08) och ”Unga våldsbrottoffer: Brottsoffren är de som straffas” (DN 2006-10-19). Det finns även artiklar och notiser som innehåller material som menar att unga våldsbrottsoffer som inte får stöd och hjälp själva blir kriminella i framtiden, exempel kan tas ur Svenska Dagbladet från 2005-06-19 ”Våldsbrottoffer blir ofta brottslingar” och Aftonbladet 2006-10-26 ”Misshandel gör barn till våldsmän – Jerzy Sarnecki och Lawrence W Sherman ger pris till brottsforskare idag”.
Resultatet av undersökningen gällande unga våldsbrottsoffer visar på en tendens att barn och yngre tonåringar som råkar ut för brott får litet utrymme i den svenska nyhetspressen att tala om sin egen specifika upplevelse men det de utsatts för, själva handlingen, och dess framtida konsekvenser får stort utrymme.
Verifiering
Experterna. Unga våldsbrottsoffer, vare sig det är en pojke eller en flicka, följs åt av olika experter så som polis, professorer, barnpsykologer, advokater och åklagare med mera som verifierar olika delar av barnet som våldsbrottsoffer. Psykologer och professorer intygar att barnet mår dåligt nu och kommer må dåligt i framtiden, advokater verifierar att barnet måste vara i fred och få läka i sin egen takt om de ska orka kämpa för upprättelse. Åklagare verifierar att det är ett brott som barnet utsatts för och att förövaren bör sitta i fängelse medan föräldrar ger den privata delen av hur barnet mår – huruvida det kissar i sängen, är förvirrat eller liknande.
Det handlar om att försätta barnen i ett psykiskt trauma, som skapar djup ångest och ger minnen som sitter kvar och påverkar dem för livet.
(Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt vid Stockholms universitet i Svenska Dagbladet 2005-12-08)
Det är djupt olämpligt att man hänger ut ett barn på det här sättet. Flickan behöver få lugn och ro för att läka. Nu hamnar hon i fokus på fel sätt, säger han.
(Christer Magnergård, advokat i Dagens Nyheter 2006-05-31)
Det här går igen även för äldre våldsbrottsoffer, men resultatet tyder dock på att det inte används en expertpanel då brottsoffret är en man.6 När någon skall uttala sig om vad en man gått igenom, eller ska verifiera att våldet var oprovocerat eller grovt så är denna person nästan uteslutande en polis och denne uttalar sig kort, koncist och aldrig mer än en gång.
Våldet var helt oprovocerat. De sparkade och slog honom i huvudet när han låg på marken, säger Kristina Berglund vid Norrmalmspolisen. (Expressen 2005-10-24)
Däremot, vid brott mot kvinnor, används experter för att verifiera brottet och dess konsekvenser. Experterna uttalar sig om allt från rädsla för nya överfall och brottsoffrets emotionella status just nu och framåt i tiden. Men det är färre experter som uttalar sig om kvinnorna än om barnen, men de är fler än dem som uttalar sig om männen. Alltså kan det inte sägas att en expertpanel backar up kvinnorna, utan det får benämnas som endast experter. Exemplet nedan är från Expressen 2006-04-02:
Psykologen Björn Lagerbäck för Kriscentrum i Malmö säger att det finns hopp om att kvinnor som varit utsatta kan få bra relationer med män igen – men det kan ta tid.
– Våldtäkten är en upplevelse kvinnan bär med sig resten av livet, därför är det så viktigt att den bearbetas. Som tur är har människor kapacitet att hantera ganska stora påfrestningar.
Den egna berättelsen. Resultatet tyder även på att privatpersoner och experter tilldelas olika roller vid en verifiering. Privatpersoner verifierar det personliga, upplevelsen, känslorna och inget mer. Experterna verifierar att det kommer konsekvenser i framtiden och att det faktiskt är ett brott som de utsatts för. Det illustreras tydligt i Expressens artikel från om den 3-åriga flickan som blev sexuellt utnyttjad i sömnen. Artikeln var indirekt uppdelad i två delar, först kom själva artikeln sen kom expertpanelen under. Expertpanelen bestod av en psykoterapeut, en försvarsadvokat och en åklagare. Dock fanns det ingen i expertpanelen som faktiskt upplevt en sådan händelse, utan den som råkat ut för händelsen fick plats i själva artikeln där personen talade om upplevelsen.
Viola Sandelius, 50, blev sexuellt utnyttjad i sömnen som sjuåring. ”Det har präglar hela mitt liv”, säger hon. (Aftonbladet 2005-11-25)
Experternas expertis. Att experterna verkligen är experter verifieras genom att innan denne uttalar sig så är det några rader om vad personen gör och har gjort. Exempelvis om denne har forskat på området, hur många år denne har vart aktiv inom sitt fält och om personen kan titulera sig något. Exemplet som följer är taget från Dagens Nyheter 2006-11-15:
6
Här kan noteras att en expertpanel tycks finnas om förövaren är manlig och de brott denna begått är av en viss natur, exempel på gärningsmän som haft expertpaneler är Hagamannen.
