Bostadsförsörjning för nyanlända: En komparativ fallstudie av landsbygdskommuner och storstadskommuner

UPPSATSER:

Kulturgeografiska institutionen

Bostadsförsörjning för nyanlända

- En komparativ fallstudie av landsbygdskommuner

och storstadskommuner

ABSTRACT

Almquist, K. 2020. Bostadsförsörjning för nyanlända – En komparativ fallstudie av

landsbygdskommuner och storstadskommuner. Kulturgeografiska institutionen, Uppsatser, Uppsala universitet.

I denna studie kommer utvalda landsbygdskommuner och storstadskommuners bostadsförsörjning och boendelösningar för nyanlända att undersökas. Syftet är att jämföra landsbygdskommuners och storstadskommuners strategier för bostadsförsörjning för nyanlända och att undersöka vilka faktorer som påverkar försörjningstrategiernas utformning och förändring över tid, samt att undersöka vilka bostadslösningar som finns för nyanlända och vilka olika kriterier kommunerna använder och att ta reda på om kommunerna ser förbättringar i bostadsförsörjningen. Syftet uppnås genom intervjuer med kommunala tjänstepersoner på fyra kommuner spridda över landet. Resultatet visar attkommuntypernas bostadsförsörjningsstrategier och boendelösningar har likheter och olikheter. Båda kommuntyperna har utmaningar med integration och segregation och ser bosättningslagen som problematisk. I storstadskommunen har man använt sig av olika typer av boendelösningar med tillfälliga kontrakt medan man i landsbygdskommunerna alltid haft ett stort bostadsbestånd och använt sig utav permanenta kontrakt. Den största utmaningen för landsbygdskommunerna är de begränsade arbetsmarknaderna och problem med aktiv medverkan, medan det för storstadskommunen är att hitta bostadslösningar som fungerar över tid och att det kommer ett ojämnt flöde av nyanlända till kommunen vilket skapar svårigheter i planeringen.

Keywords: bostadsförsörjning, nyanlända, kommunal planering, integration, bostadsplanering.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING ... 1

1.1 Syfte & frågeställningar ... 1

1.2 Disposition... 1

1.3 Avgränsningar ... 2

1.4 Bakgrund och begrepp... 2

2. TIDIGARE FORSKNING OCH TEORETISKT RAMVERK ... 5

2.1 Integration – bostäder och arbetsmarknad... 5

2.2 Bostadssegregation ... 6

2.3 Bosättningen av nyanlända ... 6

2.4 Bostadspolitik & rätten till bostad ... 7

2.5 Urban/rural ... 8

2.6 Aktiv medverkan ... 9

3. METOD ... 10

3.1 Val av metod ... 10

3.2 Urval ... 10

3.3 Analys och bearbetning av data... 11

3.4 Etiska övervägande... 11

3.5 Tillförlitlighet och äkthet... 11

4. BESKRIVNING AV STUDIEOBJEKT ... 12

4.1 Den undersökta storstadskommunen ... 12

4.2 De undersökta landsbygdskommunerna ... 13

5. RESULTAT & ANALYS ... 13

5.1 Storstadskommunen ... 13

5.2 Landsbygdskommunerna... 18

5.3 Jämförelse mellan kommunerna ... 22

6. SLUTDISKUSSION OCH SLUTSATS ... 24

6.1 Slutdiskussion ... 24

6.2 Slutsats... 26

7. KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING... 27

1

1. INLEDNING

År 2015 sökte rekordmånga personer asyl i Sverige, 163 000 stycken. Sedan dess har det varit en sjunkande trend och 2019 sökte knappt 22 000 personer asyl (Migrationsverket, 2020d). Flyktingströmmar går i cykler och styrs av migrationspolitiken på internationell och nationell nivå. Detta har även påverkats av coronapandemin som bröt ut 2019. I en majoritet av svenska kommuner råder det idag ett underskott på bostäder för både självbosatta och anvisade nyanlända. Landets kommuner har tagit och tar emot nyanlända för bosättning via anvisningslagen. Kommunerna har olika strategier för att lösa bostadsfrågan för de som själva väljer att bosätta sig i kommunen samt de som blir anvisade dit (Boverket, 2020).

Rätten till bostad stadgas i regeringsformens 1 kapitel 2§: ” Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska den allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa” (RF 1kap 2§). Nyanlända personer i Sverige befinner sig i en utsatt position och tillgången till en bostad är en förutsättning för att kunna etablera sig i samhället och på arbetsmarknaden och bli självförsörjande (Holmlin & Weber, 2018 s .8). Boende för nyanlända har varit ett återkommande inslag i samhällsdebatten, främst sedan flyktingkrisen 2015, och det är uppenbart att vissa kommuner är mer framgångsrika än andra i sina försök att möta nyanländas behov av boende. Under hösten 2019 blev fenomenet ”social dumpning” ett återkommande tema i medier då små rurala kommuner ofta drabbas av att större urbana kommuner med mer resurser aktivt medverkar till bosättning i andra kommuner (Statskontoret, 2020 s .11).

I denna uppsats undersöks tre landsbygdskommuner och en storstadskommuns mottagande och deras bostadsförsörjningsstrategiers skillnader och likheter, boendelösningar för nyanlända personer över tid, i dagsläget och hur framtidsutsikterna inom dessa frågor ser ut. Syftet och frågeställningar besvaras genom intervjuer med tjänstepersoner på nämnda kommuner.

1.1 Syfte & frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att jämföra landsbygdskommuners och storstadskommuners strategier för bostadsförsörjning för nyanlända och att undersöka vilka faktorer som påverkar försörjningstrategiernas utformning och utveckling över tid. Ytterligare ett syfte är att undersöka vilka bostadslösningar som finns för nyanlända och vilka olika kriterier kommunerna använder vid placeringen utav nyanlända, samt att se om kommunerna ser förbättringar i bostadsförsörjningen. Utifrån syftet har följande frågeställningar formulerats:

• Hur ser kommunernas bostadsförsörjningstrategier för nyanlända ut? Vad finns det för likheter och skillnader mellan strategierna?

• Vilka olika boendelösningar finns i de två olika typerna av kommuner? Var finns de? Hur bestäms placeringen utav nyanlända?

• Vilka förändringar kan identifieras över tid i bostadsförsörjningstrategierna?

• Vad ser kommunerna för utmaningar och förbättringsmöjligheter i sina strategier?

2 Uppsatsen är indelad i sex kapitel där det inledande kapitlet börjar med en bakgrund till studien. Detta kapitel åtföljs av en översikt på tidigare forskning och teoretiskt ramverk inom studiens område för att sedan, i det tredje kapitlet följas av en metoddel där studiens metod presenteras och en diskussion kring denna redogörs. Kapitel fem utgör en grund för analysen, här ges en beskrivning av studiens objekt. Den empiriska delen, vilken utgör huvuddelen av uppsatsen redovisas i kapitel fem genom resultat och analys och avslutningsvis sammanfattas studien i en slutdiskussion och slutsats i kapitel sex.

1.3 Avgränsningar

Denna studie fokuserar på kommuners bostadsförsörjningsstrategier. Det finns många aspekter av mottagandet som hade varit intressant att studera, såsom integrationsarbetet och de nyanländas syn på boendelösningarna och deras boendesituation, men fokus har legat på kommuners bostadsförsörjningsstrategier ur ett kommunalt tjänstemannaperspektiv. I studien har det inte tagits hänsyn till de kommunanställdas bakgrund som genus, etnicitet eller ekonomiska förutsättningar utan fokuserats på deras egna attityder och hur de ser på kommunernas strategier. Det är endast fyra kommuner som tagits i beaktning och studien ska därför inte ses som en allmän undersökning av Sveriges storstadskommuner och landsbygdskommuner utan endast som en pilotstudie om hur det kan se ut.

1.4 Bakgrund och begrepp

Kapitlet avser att introducera en bakgrund till ämnet. Genom att först presentera och definiera relevanta begrepp och sedan presentera ämnet bostadsförsörjning för nyanlända genom att redogöra för Sveriges migration, lagverk, bostadsmarknad och bostadsförsörjning.

1.4.1 Begreppsbeskrivning

I följande underkapitel presenterats ett antal definitioner på begrepp som används i uppsatsen och anses relevanta att introducera och tydliggöra. Det är dessa definitioner som används i uppsatsen.

Asylsökande – En person som kommit till Sverige och ansökt om asyl men ännu inte fått ett

slutgiltigt svar på ansökan (Migrationsverket, 2020a).

Nyanländ – En person som är mottagen i en kommun och som har beviljats uppehållstillstånd

för bosättning. En person är nyanländ så länge personen omfattas av lagen om etableringsinsatser, vanligtvis två till tre år (Riksdagen, 2018).

Anläggningsboende (ABO) – Migrationsverkets olika boenden i en samlad benämning som

anläggningsboenden. Här ingår bostadsanläggningar vid ankomst och bostad under asylutredning, (Migrationsverket, 2020c).

Lagen om eget boende (EBO) – Den asylsökande kan förutom att bo i ett av migrationsverkets

3 är från 1994 med uppdaterades 2020 genom att den asylsökande inte längre har rätt att bosätta sig i vissa socialt utsatta områden bestämda av migrationsverket och regeringen (SKL, 2020).

Anvisningslagen – En lag från 2016 som innebär att alla kommuner blir skyldiga att ta emot

nyanlända för bosättning efter anvisning från myndigheter. Lagen innehåller bestämmelser om hur anvisningen till kommunen ska gå till, när kommunens mottagande senast ska ske och vilka som omfattas av anvisningen (Regeringskansliet, 2016).

Bosättningslagen – Lagen reglerar att nyanlända som beviljats uppehållstillstånd ska få hjälp

med att finna bostad, samt anhöriga till dessa personer som beviljats uppehållstillstånd och tillhör samma hushåll. Idag omfattas nyanlända som bor i migrationsverkets anläggningsbostäder och kvotflyktingar av lagen (Migrationsverket, 2020b). Lagen reglerar att samtliga av Sveriges kommuner mottager anvisade nyanlända via fastställda fördelningstal. När det tas beslut om kommuntal tas hänsyn till hur mottagandet ser ut i kommunen gällande egenbosatta personer (Malmö stad. 2020).

Segregation – Uppdelning av människor utifrån socioekonomisk status, etnicitet eller

demografi, åtskillnaden innebär att det blir kluster av människor med liknande bakgrund till exempel i bostadsområden och på arbetsmarknaden (Delegationen mot segregation, 2020).

Integration – De sociala processer som innefattar att minoriteter slussas in i samhället och blir

delaktiga i det. Det kan gälla exempelvis bostads-och arbetsmarknaden och det sociala, kulturella och politiska livet (NE, 2020).

Aktiv medverkan/ Social dumpning – Aktiv medverkan är när en kommun genom sitt

agerande får en person med ekonomiskt bistånd att flytta till en annan kommun, utan att personen själv har uttryckt en tydlig vilja att flytta (Statskontoret, 2020 s. 7). Social dumpning

är det begreppet som används för samma företeelse i media men som enligt Statskonterat är ett all för drastiskt och nedlåtande begrepp mot de personer som utsätts för aktiv medverkan (Statskontoret, 2020, s. 18).

Landsbygdskommun - Kommuner som har mindre än 15 000 invånare i den största tätorten,

där pendlingsmönstret är lågt och mindre än 30% (SKR, 2019).

Storstadskommun – Kommuner som har minst 200 000 invånare med minst lika många

invånare i den största tätorten (SKR, 2019).

1.4.2 Migration

Migrationen till och från Sverige har historiskt sett varierat, under de senaste 150 åren har utvandringen bytts ut till invandring. Sedan andra världskrigets slut har fler invandrat än utvandrat till Sverige, och Sverige har därmed blivit ett så kallat nettoinvandringsland (Svanberg & Tydén, 2005).

4 När en person som sökt asyl får uppehållstillstånd har hen rätt att bosätta sig i Sverige, detsamma gäller kvotflyktingar med skillnaden att de får uppehållstillstånd redan innan de anlänt till Sverige. De vanligaste är att de asylsökande som fått uppehållstillstånd ordnar sin bostad själva men de som inte själva kan ordna boende ska få hjälp att bosätta sig i en kommun via bosättningslagen som implementerades 2016 (Migrationsverket, 2020b).

Lagar som styr var och hur de nyanlända ska tas emot är bosättningslagen, anvisningslagen och etableringslagen. Migrationsverket är ansvariga för att anvisa asylsökande som har beviljats uppehållstillstånd och vill ha hjälp med bostad till en mottagarkommun. Hur många som ska anvisas för bosättning till landets kommuner bestäms utav länstalen som Migrationsverket tar fram i enlighet med prognoser och beslut av regeringen. Kommuntalen bestäms av länsstyrelserna (Migrationsverket, 2020b).

Rutinen för mottagandet i kommunen börjar med att Migrationsverket håller i ett samtal med den eller de nyanlända, det följs av att Migrationsverkets bosättningsenhet anvisar en kommun enligt de nyanländas behov och i linje med årsplaneringen (Migrationsverket, 2020b). Kommunen har maximalt två månader på sig från dagen då avvisningsbeslutet fattas till att genomföra mottagandet. Den nyanlända informeras om vilken kommun som blir mottagarkommun och har endast rätt till att få ett erbjudande om bosättning, om personen i fråga tackar nej upphör samtidigt rätten till logi och bistånd från Migrationsverket. I första hand matchas de nyanlända till en kommun utifrån kommuntal och årsplanering, i den mån det är möjligt tas det hänsyn till sekundära matchningskriterier som arbetslivserfarenhet och närhetsprincip (Migrationsverket, 2020b).

Till följd av coronapandemin som bröt ut 2019 och de reserestiriktoner pandemin medfört har mottagandet av asylsökande personer minskat kraftigt i Europa under våren och sommaren 2020 (Malmö stad, 2020). I EU-kommissionen presenterades i september 2020 ett nytt förslag gällande en ny asyl-och migrationspolitik som kan komma att påverka hur många asylsökande som kommer till Sverige. I förslaget lades fokus på återvändande och ett nytt gemensamt system som ska garantera ett effektivt och snabbt agerande. Förslaget innebar även ett fördjupat partnerskap som ska förbättra situationen i ursprungsländer, effektivisera återvändandeprocesser samt ett samarbete mot smuggling av migranter (Malmö stad, 2020).

1.4.3 Sveriges bostadsförsörjning

Det är kommunerna som är ansvariga för bostadsförsörjningen enligt bostadsförsörjningslagen, det ska planeras och skapas förutsättningar för att samtliga invånare ska kunna leva i goda bostäder. Generellt sett medför ansvaret inga utkrävbara rättigheter men andra lagar ger i vissa fall en utkrävbar rätt till bostad, som när det gäller asylsökande och nyanlända som blivit anvisade till en kommun (Boverket, 2020b).

I två av tre svenska kommuner råder det 2020 ett underskott på bostäder för självbosatta nyanlända och i mer än hälften av kommunerna finns ett underskott på bostäder för anvisade nyanlända. Den största bakomliggande faktorn till detta är det generella underskottet på bostäder. Andra betydande faktorer som lyfts fram är underskottet på stora bostäder samt bristen på bostäder med rimliga hyreskostnader och hyresvärdarnas höga krav för att erhålla kontrakt (Boverket, 2020a).

5 Sveriges kommuner har olika tillvägagångssätt för att säkerställa bostäder för både kommunanvisade nyanlända och de som valt att bosätta sig i kommunen på egen hand. Kommunerna har en rad olika möjligheter för att lösa bostadsfrågan. De flesta kommuner har ett regelbundet samarbete med det kommunala bostadsföretaget och en stor andel har pågående samarbeten med privata fastighetsägare. Kommuner kan exempelvis blockhyra bostäder, hyra ut kommunens bostadsrätter och småhus och förmedla bostäder från privatpersoner. Ungefär hälften av kommunerna kan erbjuda permanenta kontrakt till nyanlända (Boverket, 2020a).

2. TIDIGARE FORSKNING OCH TEORETISKT RAMVERK

I följande kapitel presenteras tidigare forskning på temana integration, lokal arbetsmarknad, segregation, ruralt/urbant flyktingmottagande, rätten till bostad, urban/rural och aktiv medverkan. Dessa artiklar skapar ett teoretiskt ramverk inom vilket det empiriska materialet sedan analyseras.

2.1 Integration – bostäder och arbetsmarknad

Sett till sociala nätverk tenderar en ny etnisk grupp att bo i grannskap där den socioekonomiska statusen är låg medan nyanlända migranter kan få hjälp av släktingar och personer som delar samma språk. Efterhand när de nyanlända lär sig språket och assimileras kulturellt påverkas deras önskan om att bo i eftertraktade områden. Med tiden avanceras deras socioekonomiska status vilket ger de medel att uppnå en rumslig assimilering. Möjligheter och resurser fördelas ojämnt och nyanlända uppmuntras att gå vidare för att förbättra sina livschanser och sin ställning i samhället (Massey, 1985 i Kadarik, 2019, s. 24). Det är främst den sociala klasspositionen som bestämmer bostadsmönster. Vilket innebär att gruppskillnader i socioekonomiska resurser är anledningen till att etniska minoritetsgrupper bor i separata stadsdelar skilda från de övriga. Rumslig assimilering ses som ett avgörande steg mot att helt integreras i samhället, strukturell assimilering är mycket svårt att uppnå utan att vara fysiskt integrerad i samhället, det vill säga att inte vara fysiskt segregerad (Massey och Mullan, 1984 i Kadarik, 2019, s. 25; OECD, 2018, s. 9).

Tillgången till arbetstillfällen på platsen där nyanlända personer bosätter sig har en avgörande roll för hur de nyanländas arbetssituation kommer att se ut (Zenou et al, 2006, s. 19). Nyanlända som bosätter sig självmant eller blir anvisade i ett område med en begränsad lokal arbetsmarknad får nackdelar i arbetsmarknaden som består tio år senare. Det har visats att om arbetstillfällena i området dubblas från början kommer cirka tre procent fler ha tillgång till arbete tio år senare (Zenou et al, 2006, s. 25). Detta bekräftas i en studie av Rooth och Åslund (2007) där de kommit fram till att arbetsförhållandena på platsen där nyanlända bosätter sig påverkar de nyanländas sysselsättning och inkomst i minst tio år framöver (Rooth och Åslund, 2007, s.440). Bostadssegregering leder till en underdrift av det geografiska avståndets betydelse för arbete (Zenou et al, 2006, s. 25). Etniska minoriteter och nyanlända har en lägre rumslig tillgång till jobb än svenskfödda. Det finns en uppenbar koppling mellan åtkomsten till arbeten och nyanländas individuella arbetsstatus, tillgången till arbete relaterar till att som minoritet få jobb i ett område med en dålig arbetsmarknadsstatus (Zenou et al, 2006, s. 26) och (Wimark et al, 2019, s. 118). Hur den nyanländas första period på arbetsmarknaden ser ut och den geografiska rörligheten är faktorer som påverkar hur nyanländas sysselsättning kommer att se

6 ut i bemärkelsen att de som bosätter sig på platser med en redan hög lokal arbetslöshet minskar sina chanser på arbetsmarknaden (Rooth och Åslund, 2007, s. 440).

2.2 Bostadssegregation

En omfattande segregation påvisas i tidigare studier mellan grupper med svensk bakgrund och grupper med utländsk bakgrund (Nordström och Åslund, 2009, s. 22). I svenska storstäder är bostadssegregationen stor och liknar varandra i de olika städerna. Segregationsmönstrerna skiljer sig åt utifrån olika invandrargrupper där de som har icke-europeiskt ursprung är den grupp som är mest segregerad. I Sverige handlar bostadssegregationen nästan bara om svensktäta och svenskglesa områden (se t.ex. Bråmå, 2006) och inte om att en enskild minoritetsgrupp dominerar området (Nordström och Åslund, 2009, s. 24). Det finns dock tendenser av att personer med samma födelseland bor i samma områden, detta kan enligt Nordström och Åslund bero på frivillig etnisk segregation (Nordström och Åslund, 2009, s. 26).

Irene Molina skriver i en rapport för integrationsverket Etnisk diskriminering i boendet från 2005 om den segregerade bostadsmarknaden (Molina, 2005). Av studier om bostadssegregation som presenterats under det senaste decenniet visas tydliga indikationer på att Sveriges medborgare behandlas olika på bostadsmarknaden. Inga yttre faktorer som inkomst, yrkestillhörighet eller utbildning kan förklara den missgynnade position utländskt födda har på bostadsmarknaden idag. Boendesegregationen tyder på att många personer har begränsade möjligheter att röra sig på bostadsmarknaden och handlar inte endast om ojämlika boendestandarder (Molina, 2005, s. 8). Med en svagare ställning på bostadsmarknaden minskar valmöjligheten på marknaden vilket kan sägas bero på institutionella och strukturella faktorer. Förklaringar till segregationen och diskrimineringen i boendet är stadens rasifiering och har i Molinas tidigare forskning (Molina, 1997) delats in i fyra analytiska fält; det sociorumsliga, det politiska, det diskursiva och det ideologiska (Molina, 2005, s. 9).

De flesta studier på området finns inom det sociorumsliga fältet då det kan mätas och beskrivas. Man kan se att personer med utländsk bakgrund koncentreras till den allmännyttiga hyresmarknaden och att en stor del av invånarna med icke-europeiskt ursprung bor i miljonprogramsområden belägna i utkanten av städerna (Molina, 2005, s. 9). I det politiska fältet tyder segregationens utveckling på att utvecklingen har att göra med den bostadspolitiska modell som började ta form i Sverige under efterkrigstiden där segregationen i boendet har varit en bestående del i den svenska bostadspolitiken. Det bör diskuteras ytterligare, hur en bostadspolitik som strävade efter något helt annat slutade med segregation genom att undersöka vilka planeringsideal och vilken social struktur som legat bakom det hela (Molina, 2005, s. 15). En insikt om att diskriminering sker i människors vardag och omgivning måste enligt Molina väckas för att förändra den rasistiska ideologin som finns i vårt samhälle (Molina, 2005, s. 19).

2.3 Bosättningen av nyanlända

Under den stora flyktingvågen 2015 var pressen stor och arbetsbelastningen hög på migrationsverkets regionala anläggningar, stört belastning fanns på kontoret i Malmö. Kommunerna arbetade med det kommande integrationsarbetet för de flyktingar som sedan skulle få uppehållstillstånd och bosätta sig i kommunen. Det planerades för insatser rörande arbeten, praktik, språkundervisning och bostäder (Hansen, 2017, s. 3). Från en kommunal

7 synvinkel ansågs nyanlända som en resurs med nya kompetenser som behövs i lokalsamhället för att skapa en hållbar utveckling. De nyanlända sågs med förhoppning som nya skattebetalare och kunder i lokala serviceföretag av kommunalpolitiker och tjänstepersoner. Arbetet kring mottagande och integration sågs som ett praktiskt problem likt språkförbistring, arbete, bostäder och utbildning (Hansen, 2017, s. 6).

Myrberg (2015) skriver om två storstäders politik och strategier för nyanlända, han skriver bland annat om samma storstad som undersöks i denna uppsats. Myrberg hävdar att kommunen verkar befinna sig i någon slags kris i mottagandet och att det finns problem med EBO-lagen, ett problem som funnits i över två decennier. Kommunen är kritiska mot EBO-lagen då deras ansvar blir för stort i och med att många bosätter sig i kommunen (Myrberg, 2015, s. 331). I bosättningslagen preciseras varken boendestandard, kontrakttyp, kontraktslängd eller kostnad (Barthoma et al, 2020, s. 24). Det finns en beslutsamhet i kommunen om att skapa så effektiva och humana mottagningsplaner som möjligt med lagarna som kommunen måste följa i beaktning. Det finns stora meningsskiljaktigheter mellan den nationella och kommunala nivån om mottagandet främst i frågan om egenbosättning. Den flernivåstyrningskaraktär som migrationspolitiken utgör gör sig uppenbar i fallet om bosättning och bostäder för nyanlända och flyktingar (Myrberg, 2015, s. 333).

2.4 Bostadspolitik & rätten till bostad

Bostadspolitiken och bostadsförsörjningen kan allmänt erkännas ligga mellan staten och marknaden. Förhållandet mellan dessa har ofta diskuterats förenklat på ett normativt och ideologiskt sätt (Bengtson & Boveri, 2014, s. 2600). Å ena sidan kan bostäder ses som vilken som helst av välfärdens sektorer likt hälsa, skola och pension vilket i politiska termer kan uppfattas som konstruerade behov eller positiva sociala rättigheter vilket alla medborgare ska ha tillgång till. Å andra sidan fördelas inte bostäder av staten likt de andra välfärdssektorerna utan via marknader där konsumenter får en negativ frihet. I denna dualism mellan behov och valfrihet har frågan om boende kallats ”the wobbly pillar of the welfare state” (Torgesen, 1987) och ”the market commodity of the welfare state” (Bengtsson, 2001 s. 2600).

En annan viktig aspekt som Bengtsson och Borevi lyfter är besittningsrätten och hur det är veligt att prata om rätten till bostad i bemärkelsen att hyresvärden kan tvinga ut ett hushåll utan några rättsliga begränsningar. I artikeln analyseras vilka olika aspekter som vägs in i den skandinaviska bostadspolitiken där kombinationen av marknadsorientering och positiva bostadsrättigheter definierar den fundamentala spänningen i bostadspolitiken, nämligen att uppfylla medborgarnas rätt till anständiga bostäder i en social miljö till överkomliga priser utan att kränka individens autonomi på bostadsmarknaden (Bengtsson & Boveri, 2014, s. 2601).

Den nyanländas individuella autonomi på bostadsmarknaden handlar om den nyanländas rättsliga status, deras särskilda behov och begränsade resurser och prioriteringar av politiken som handlar om integration av nyanlända. Den individuella autonomin kan begränsas då den nyanlända inte nått fullt medborgarskap och har en sårbar ställning på bostadsmarknaden. Introduktionsperioden börjar om då den nyanlända fått asyl och påbörjar någon form av introduktionsprogram som finansieras av mottagningskommunen. Även då kan ansvaret att hitta bostäder ligga hos kommunen. Det är enklare för svenskfödda medborgare att få sina positiva sociala rättigheter till en anständig bostad inom den negativa friheten än för nyanlända

8 på den öppna marknaden. I detta avseende kan nyanländas ställning jämföras med andra utsatta gruppers (Bengtsson & Boveri, 2014, s. 2603).

Sverige införde 1994 rätten för asylsökande att ordna sitt eget boenden (EBO-lagen) detta innebar en minskande begränsning för myndigheter att utöva inflytande på nyanländas bosättningsmönster samtidigt som det förstärkte de nyanländas individuella autonomi. Reformen blev betydligt mer populär än förväntat och cirka 60% av de nyanlända valde att ordna sitt eget boende och problem med segregation och dålig boendestandard rapporterades snabbt in. Reformen fick stark kritik och kritikerna menade att nyanlända bör behandlas på samma villkor som svenska medborgare utan att göra en skillnad på asylsökande och de som fått uppehållstillstånd. Enligt Bengtsson & Boveri innebar omdefinieringen sannolikt att statens oförmåga att bekämpa bostadssegregering institutionaliserades (Bengtsson & Boveri, 2001, s. 2611).

2.5 Urban/rural

Då det finns kopplingar mellan begreppen storstad/landsbygd och urban/rural lyfter jag betydelsen av urban och rural här. Det urbana-rurala kan ses som ett kontinuum där det urbana gradvis blir mer och mer ruralt desto längre bort från det urbana man kommer. En orsak till synen på det urbana-rurala kontinuumet är en önskan om att kartlägga det sociala genom rumslig variation vilket är starkt inbäddat i akademiska kretsar (Halfacree, 2009, s. 122). Kontinuumet är fortfarande användbart i forskningsmässiga termer då det är ett akademiskt koncept med stark kulturell närvaro. Idén om att rumslig form är förknippad med det sociala ligger i människors förnuft och uppfattning av världen. Den kulturella representationen av platsen utgörs dels utav människors förväntningar på platsen och dels av hur människor agerar och förväntas agera på den platsen, det som skrivits och på andra sätt skildrats av livet i staden och på landet skiljer sig så mycket åt att det inte kan ha undkommit att påverka människors förväntningar och beteende (Halfacree, 2009, s. 123).

Det rurala och urbana är möjligt att definiera på många olika vis. En definition av begreppen går att finna i rapporten Defining Rural at the U.S. Census Bureau från 2016 (Fields et al., 2016). Det rurala definieras som det som blir över när de urbana områdena har fastställts. Att bestämma var gränsen mellan det urbana och det rurala går är en komplex uppgift och var ett urbant område slutar i förorten och utanför en stadskärna är inte givet, men tvetydigheten i stadsområdets kant kan minska med tillämpningar av standardåtgärder. I likhet med denna definition definierar Woods (2009) det rurala som platser som ej är urbana och de sociala och ekonomiska aktiviteter, livsstilar och kulturer som förknippas med det. Traditionellt sett har det rurala förknippats med lantbruk men den precisa definitionen och betydelsen av rural är omdebatterad (Woods, 2009, s. 429).

Urbana områden definieras via olika kriterier som rör befolkningströsklar, avstånd, markanvändning och densitet där befolkningen är det mest betydelsefulla. Genom att använda bestämda regler i definitionen skapas en splittring mellan landsbygd och stad är det möjligt att få särartade resultat i klassificeringen. Genom att klassificeringen bygger på kvarter och områden kan ett områdes befolkning delas upp i det urbana och det rurala. Detsamma gäller mer specifika mindre områden där befolkningen kan delas upp i stad och landsbygd (Fields et al., 2016, s. 11).

9 I tidigare forskning om det rurala har fokus ofta legat på rurala områdens nackdelar och brist på pengar. Senare forskning har undersökt underliggande faktorerna som politiska och ekonomiska processer som skapar dessa förhållanden. Arbetet har också utforskat former av uteslutning och nackdelar med rurala områden, vilket inkluderar hemlöshet, problem med infrastruktur och hälsoproblem. Ännu senare forskning har ytterligare undersökt relationen och dynamiken i social uteslutning i rurala områden och tagit vara på erfarenheter från de som exkluderas och deras uppfattning om att leva i dessa områden (Woods, 2009, s. 431).

2.6 Aktiv medverkan

Med bakgrund i att många kommuner är under pågående kris då de tampas med att inte ha tillräckliga resurser för att kunna försörja sina invånare på grund av att andra kommuner anvisar invånare att bosätta sig i dessa kommuner kom i november 2020 rapporten Aktiv medverkan till

bosättning i annan kommun av Statskontoret på uppdrag av regeringen. Aktiv medverkan är

när en kommun bidrar till att en person med ekonomiskt bistånd flyttar till en annan kommun på kommunens initiativ utan att personen själv har uttryckt en vilja om att flytta. Definitionen har sin grund i socialtjänstlagen där det tydligt framgår att socialtjänstens insatser inte får förbigå den enskilda utan ska utformas i samverkan med personen som behöver stöd (Statskontoret, 2020, s. 7). En annan benämning för samma företeelse är social dumpning, detta begrepp har använts tidigare men Statskontoret har valt att använda den mer neutrala beteckningen aktiv medverkan för att undvika en nedvärderande beteckning mot de personer som utsätts för företeelsen (Statskontoret, 2020, s. 18). De grupper som mestadels berörs av aktiv medverkan är nyanlända, strukturellt hemlösa, personer med missbruks- eller social problematik och personer i behov av skyddat boende. Rapporten redovisar att 63% av landets kommuner tagit emot nya invånare som fått hjälp av sin tidigare kommun att ordna bostaden. Enligt rapporten behöver detta inte vara ett problem men kan bli problematiskt om den mottagande kommunen inte har rätt förutsättningar, såsom ekonomi, bostadsmarknad, arbetsmarknad och storlek. För redan ekonomiskt ansträngda småkommuner kan detta skapa ytterligare utmaningar, dels för kommunens ekonomi men även för de individer som flyttar dit, då det blir svårt att få ett arbete och att etablera sig i samhället (Statskontoret, 2020, s. 8).

De som flyttar genom aktiv medverkan har ofta ett stort behov av samhällsservice genom exempelvis socialtjänstlagen (2001:453), de som haft svårt att hitta bostad hamnar i undermåliga bostäder med hög hyra i en annan kommun och inte sällan är tillgången på samhällsservice, arbeten och kommunikationer bristfällig på den nya bostadsorten (Statskontoret, 2020, s. 11). Det är vanligt att redan ekonomiskt och arbetsmarknadsmässigt utsatta kommuner tar emot personer genom aktiv medverkan (Statskontoret, 2020, s. 33).

En bakomliggande faktor till fenomenet aktiv medverkan är kommunernas varierande tolkning av bosättninglagen. Vissa kommuner tolkar lagen som att de bara är ansvariga att erbjuda bostad för nyanlända under de två år som staten betalar ut etableringsersättning, kommuner har rätt till att säga upp de tillfälliga kontrakten efter två år vilket leder till att många personer blir av med sitt tillfälliga boende. De personer som då inte lyckats skaffa sig ett eget boende ska bosättningskommunen hjälpa (särskilt svårt är det i storstadsområden), personerna som då befinner sig i akut behov av bostad i områden med ansträngd bostadsmarknad kan bli erbjudna bostad i en annan del av Sverige, där det finns bostäder (Statskontoret, 2020, s. 46).

10 Statskontoret föreslår i rapporten att regeringen ska se över bosättningslagen för att ge bättre förutsättningar för integrationen av nyanlända och öka enhetligheten i tillämpningen oavsett vilken kommun de anvisas till (Statskontoret, 2020, s. 10). I rapporten föreslås vidare att Länsstyrelserna bör initiera en samverkan mellan kommunerna där ansvaret ska tydliggöras och där de ska upparbeta rutiner och arbetssätt för hur de ska gå tillväga när personer flyttar mellan kommuner och är i behov av försörjningsstöd (Statskontoret, 2020, s. 57).

3. METOD

3.1 Val av metod

I studien används en kvalitativ ansats där intervjuer använts för att få en mer djupgående och nyanserad bild av kommunernas bostadsstrategier för nyanlända. Intervjuer uppges vara den troligtvis mest använda metoden inom den kvalitativa forskningen (Bryman, 2011 s. 412). I studien har semistrukturerade intervjuer genomförts då arbetet har haft ett tydligt fokus och inte undersökt ett allmänt område, och det blir enklare att genomföra intervjuerna semistrukturerade då intervjuguiden kan anpassas på ett mer relevant sätt. Intervjuerna som genomförts pågått mellan 45 och 60 minuter. Det har utformats en intervjuguide utifrån studiens syfte och frågeställningar. Guiden innehåller sex olika teman exklusive inledning och avslutning. Denna metod är lämplig då det jämförs flera fall, vilket denna studie syftar till att göra. Metodens flexibilitet möjliggör att anpassningar kan göras efter intervjupersonens formuleringar och ingångar (Bryman, 2011, s. 416).

3.2 Urval

3.2.1 Val av kommuner

Ett målinriktat urval har genomförts genom att ha studiens syfte och frågeställningar i beaktning (Bryman, 2011 s. 434). Arbetets huvudsakliga syfte är att undersöka landsbygdskommuner och storstadskommuners bostadsstrategier. De utvalda kommunerna har valts ut med hjälp av SKR:s kommunindelning från 2017 eftersom de landsbygdskommunerna och den storstadskommunen har haft flest kommunmottagna i förhållande till sin befolkning under de senaste fyra åren. För studiens syfte ansågs detta vara högst relevant då det är troligare att kommuner som mottagit många nyanlända har uttalade strategier för bostäder än kommuner som ej mottagit många nyanlända personer.

3.2.2 Val av intervjupersoner

Vidare har tjänstepersoner på kommunerna i fråga intervjuats. Tjänstepersonerna på de två kommunerna kontaktades via mail. Ett tvåstegsurval genomfördes genom sökningar på internet efter lämpliga personer att intervjua (Ahrne och Svensson, 2015, s. 40). Genom mail blev jag även tipsad om mer lämpliga personer att intervjua och dessa har sedan intervjuats. Ahnre och Svensson (2015) skriver om risken med metoden tvåstegsurval, att det kan bidra till ett mindre trovärdigt resultat då mellanhanden i jakten på den mer lämpliga intervjupersonen aktivt kan välja ut personer som ger en mer önskvärd bild utav organisationen eller i studiens fall kommunen. Studien ämnar inte ha en kritisk inställning eller en viss agenda, utan en neutral sådan. Därav behöver intervjupersonerna inte försvara sina roller utan endast beskrivande

11 redogöra för kommunens strategier. Urvalsmetoden anses vara den mest lämpade utifrån arbetets förutsättningar och tidsram för att kunna besvara syfte och frågeställningar.

Samtliga intervjuer har inneburit videosamtal på Microsoft teams/Zoom, på grund av det geografiska avståndet. I början av arbetets gång med studien var tanken att genomföra tre intervjuer med en storstadskommun och tre intervjuer med en landsbygdskommun. På grund av antalet kommunanställda var detta inte möjligt. Det har genomförts sammanlagt sex stycken intervjuer, där tre intervjuer är med tjänstepersoner från samma storstadskommun och de resterande tre intervjuerna genomförts med en tjänsteperson på respektive tre landsbygdskommuner. De tjänstepersoner som slutligen intervjuades var en utvecklingssekreterare på en storstadskommun (S1), en sektionschef för tillfälligt boende på en storstadskommun (S2), en planarkitekt på en storstadskommun (S3), en förvaltningschef för arbetsmarknad- och integrationsenheten på en landsbygdskommun (L1), en integrationssamordnare på en landsbygdskommun (L2) och en enhetschef för arbete och integration på en landsbygdskommun (L3). Tjänstepersonerna valdes utifrån deras nära arbete med integration och bostadsfrågor på kommunerna.

3.3 Analys och bearbetning av data

Tematisering har använts som presentationsform och haft sin utgångspunkt i intervjuguiden. Denna presentationsform används ofta för att belysa studiens problemformuleringar, temana arbetas därefter in i intervjuguiden (Dalen, 2015 s. 86). Under intervjuerna fick jag tillåtelse att spela in för att senare kunna transkribera. En fördel med inspelade intervjuer är att fokus kan läggas på att lyssna på respondenten fullt ut istället för att lägga fokus på att föra anteckningar (Repstad, 2007, s. 93). När intervjuerna var transkriberade kodades materialet i de olika temana för att identifiera var tyngden i analysen skulle ligga. Områden som inte benämns frekvent i intervjuerna kan även de vara av betydelse då det kan röra sig om en ”tystnad” bakom dessa (Dalen, 2015 s. 86). I analysen av materialet har det tagits hänsyn till detta genom att lyfta fram även de delar av intervjumaterialet som inte benämns mest.

3.4 Etiska övervägande

I studien förblir intervjupersonerna anonyma då det var ett önskemål från några av de intervjuade personerna. Även kommunernas namn är anonymiserade då det inte ska gå att hänföra ett visst citat till en specifik person. Det finns en risk att kommunerna kan identifieras ändå, i och med källor i uppsatsen. Källorna som kan skada anonymiteten hos kommunerna rör en större kommun där det arbetar så pass många personer att individernas anonymitet ändå bevaras. Strategin att anonymisera har nackdelar genom att det blir svårt eller omöjligt att kontrollera forskarens uppgifter (Vetenskapsrådet, 2017). Materialet kommer att vara tillgängligt för de som har deltagit i studien, på det sättet skapas en transparens som möjliggör en granskning av uppgifterna. Informanterna informerades om syftet och om planen med uppsatsen och om att deras medverkan var frivillig. Ett frivilligt samtycke är en fundamental del utav forskningen, informanten ska informeras om forskningen och deltagande innan själva intervjutillfället (Dalen, 2011 s. 25).

12 Då den kvalitativa metoden inte handlar om att komma fram till en enda absolut bild av den sociala verkligheten kan reabilitet och validitet inte tillämpas på samma sätt som inom den kvantitativa metoden enligt Gubas och Lincoln. Det finns istället mer lämpliga begrepp kopplat till tillförlitlighet och äkthet som kan tillämpas. Trovärdigheten motsvarar den interna validiteten där forskarens tolkning av den sociala verkligheten ligger som grund i om personer i den sociala verkligheten kommer att uppfatta resultatet som trovärdigt och om forskarens uppfattning av verkligheten stämmer. Överförbarheten motsvarar den externa validiteten, då den kvalitativa metoden handlar om djup och inte bredd tenderar det kvalitativa resultatet att fokusera på det kontextuellt unika och betydelsen av eller meningen hos den aspekt av den sociala verklighet som studeras. En sådan tät redogörelse förser andra människor med en databas där de själva kan avgöra hur överförbara resultaten är till en annan miljö. Pålitligheten motsvarar reabiliteten i den kvantitativa metoden och betyder att forskarna som bedömer studien har ett granskande synsätt. Det är viktigt att författaren till studien är transparent och skapar en fullständig redogörelse över alla faser av forskningsprocessen för att öka pålitligheten. Möjligheten att styrka och konfirmera motsvarar objektiviteten, då det inte går att nå en fullständig objektivitet i samhällsvetenskaplig forskning är det viktigt att forskaren handlat i god tro och det ska framgå att forskaren inte medvetet låtit personliga åsikter och värderingar påverkat undersökningen (Bryman, 2011 s. 355). Min bakgrund och position som författare påverkar studiens samtliga delar genom formuleringar och prioriteringar i material.

Vidare har Guba och Lincoln formulerat ett antal kriterier för att kunna mäta äktheten i den kvalitativa metoden. Kriterierna rör frågor som om studien ger en rättvis bild av de åsikter och uppfattningar som studerats, huruvida ontologisk, pedagogisk, katalytisk och taktisk autencitet tillämpats. Dessa kriterier rör alltså deltagarna i studien och om studien hjälper dessa med vidare förståelse och att vidta åtgärder eller inte (Bryman, 2011 s. 357).

4. BESKRIVNING AV STUDIEOBJEKT

I detta kapitel presenteras de undersökta kommunerna närmre för en tydlig kontext och ökad förförståelse.

4.1 Den undersökta storstadskommunen

Lagändringen gällande begränsningen av eget boende med fortsatt rätt till dagsersättning för asylsökande har tillämpats på alla delområden i kommunen sedan den 1 juli 2020. Mellan den 1 juli och 27 september 2020 har 198 personer registrerat sig eller bosatt sig på en ny adress i eget boende i kommunen ändå. Om dessa personer är nya asylsökande eller personer som redan innan sökt asyl och flyttat från ett tidigare eget boende finns det ingen statistik på. Av migrationsverket har en fjärdedel av personerna hittills fått avslag på rätt till fortsatt dagsersättning. Vilka områden som kommer att undantas och hur begränsningarna påverkar individers val av bosättning råder fortfarande oklart.

Storstadskommunen har drygt 340 000 invånare. Staden är i fas med mottagandet enligt bosättningslagen och kommer även framåt att kunna erbjuda bostäder till samtliga nyanlända i upp till fyra år (Malmö stad, 2020).

13

4.2 De undersökta landsbygdskommunerna

I Värmlands Folkblad 2020 benämns problematiken med att nyanlända vallfärdar från storstadskommuner dit bostäder finns, i glesbygden (Franke, 2020). I glesbygdskommunerna har avfolkningen gjort att slitna hus står tomma. Kritiken riktas mot att för de nyanlända som tvingas flytta dit blir det ännu svårare att ta sig in på arbetsmarknaden och för kommunen bidrar det till ökade utgifter för ekonomiskt bistånd, något som leder till en ohållbar situation. Agerandet kallar författaren själv för social dumpning medan Statskontoret benämner det som aktiv medverkan till bosättning i annan kommun. Byggandet av billiga bostäder behöver öka rejält i många kommuner för att förhindra en fortgående social dumpning (Franke, 2020).

Landsbygdskommun 1 har ett invånartal på drygt 10 000 och är den kommun som tagit emot flest nyanlända utifrån dess invånare sett. I kommunen har det varit stor debatt om de problem många nyanlända på samma gång har skapat för kommunen, som skrämts med att ”gå i konkurs” (L1, 2020). Landsbygdskommun 2 är till ytan sett en stor kommun men har endast 18 000 invånare. Kommunen är belägen på en geografiskt relativt avlägsen plats och har långt till samhällsservice som högre utbildning och specialiserad sjukvård. I Landsbygdskommun 3 bor det knappt 10 000 personer.

5. RESULTAT & ANALYS

Att bostäder styr svensk migrationspolitik, det är så det är. Att nyanlända i Sverige hamnar där bostäder finns är grundproblemet vi har i landet (L1, 2020).I följande kapitel kommer studiens huvudsakliga material, de genomförda intervjuerna med kommunala tjänstepersoner att redovisas följt av en jämförelse och analys. Kapitlet är indelat i underrubriker för att ge en tydligare struktur och ett tydligare sammanhang. Intervjupersonerna och kommunerna är anonymiserade och benämns i detta kapitel som intervjuperson S1, S2, S3, L1, L2, L3 där S står för storstadskommun och L för landsbygdskommun medan kommunerna benämns som storstadskommunen och landsbygdskommun 1, 2, 3.

5.1 Storstadskommunen

5.1.1Organisation&samarbete

I storstadskommunen finns en tydlig organisation när det gäller bostadsplaneringen för nyanlända, alla intervjuade vittnar om en tydlig och god struktur. Kommunens fastighets- och gatukontor är de som står för beställningen av bostäder för målgruppen medan det är arbetsmarknads-och socialnämnden som ansvarar för att bedöma behovet av bostäder för målgruppen som omfattas av bosättningslagen. På kommunens lägenhetsenhet tecknas avtalen mellan hyresgästerna och kommunen, det är även här kontakten med fastighetsägarna sker vilket preciseras nedan:

De mjuka frågorna som mottagandet och ser till att allt funkar i bostäderna är en del av arbetsmarknads och socialförvaltningen men det som händer innan händer på fastighets-och gatukontoret, där lägger vi en beställning om hur det ser ut och det är där vi tar fram olika boendelösningar (S2, 2020).

På en tjänstemannanivå har kommunen en direktörsgrupp som är kopplad till stadens ledningsgrupp där direktörer från stadsbyggnadskontoret, fastighets- och gatukontoret och

14 arbetsmarknads- och socialförvaltningen samt stadsdirektören ingår. Det är där kopplingen till politiken finns (S3, 2020).

Kommunen samarbetar med övriga kommuner i regionen gällande bostadsfrågan men det finns inget specifikt samarbete som berör gruppen nyanlända. I och med flyktingkrisen 2015 genomfördes dock speciella träffar där grannkommunen och Länsstyrelsen träffades och diskuterade frågan och hade ett erfarenhetsutbyte om olika dilemman och lösningar. Detta kan betyda att det finns ett regionalt samarbete i området under stundande kriser men att samarbetet i övrigt inte är omfattande. En samverkan mellan kommunerna bör initieras för att tydliggöra ansvaret och upprätta rutiner kring mottagandet (Statskontoret, 2020, s. 57). I storstadskommunen finns det ett starkt samarbete med det kommunala fastighetsbolaget som är en stor aktör på den lokala bostadsmarknaden i kommunen, samarbetet beskrivs i följande citat:

Det har varit ett gott samarbete, där de har fått i uppdrag att ta fram och leverera bostäder för bosättningslagens målgrupp och om de inte lyckats ta det ansvaret fullt ut så har de lämnat vanliga lägenheter istället till den målgruppen som kommunen har kunnat använda för den målgruppen (S1, 2020).

Samtliga intervjuade benämner betydelsen av samarbetet med det kommunala fastighetsbolaget, de har bland annat tagit fram modulbostäder. Personerna tar självmant upp att samarbetet inom organisationen och mellan kommunen och det kommunala fastighetsbolaget har varit starkt, men att det med sjunkande kommuntal inte längre finns ett behov av samma slags samarbete (S1,2 & 3, 2020).

5.1.2 Förändring över tid

För att få svar på frågeställningen om vilka förändringar som kan identifieras i bostadsförsörjningsstrategierna behövs det en förståelse för hur kommunens arbete sett ut över tid. Storstadskommunen har en lång erfarenhet av invandring men då av egenbosatta som kommunen inte haft något uttalat ansvar för. I och med att bosättningslagen kom 2016 påbörjades kommunens ansvar och arbete med flyktingar och nyanlända på ett nytt sätt än (S1, 2020). Första året när lagen hade börjat gälla anvisades knappt 500 personer till kommunen medan kommunen 2020 hade 0 anvisade. När det höga trycket på bostäder kom snabbt 2016 hade kommunen det tufft att hitta bostadslösningar till dessa personer, det blev fokus på det akuta och att ordna tak över huvudet. Kommunen löste det genom att ta en dag i taget medan lokalsamverkarna jobbade hårt med att söka efter lokaler som kunde anpassas till de nyanlända (S2,2020).

Det här akuta läget var vi i 2016, 2017 och en bit in på 2018. Sen började det stabilisera sig, man hade hittat former och vi hade fått uppställt olika former på fastigheter som bättre passade målgruppens behov (S2, 2020). Under samma tid har kommunen haft en ökad och

förhöjd problematik med hemlöshet, en uttalad strategi riktad till explicit gruppen nyanlända saknas men indirekt har det gjorts satsningar som hjälpt dem (S1, 2020). Det finns alltså strategier som berör målgruppen nyanlända men inga uttalade strategier för gruppen vilket beskrivs i följande citat:

Den stora delen av de hemlösa barnfamiljerna är familjer som har varit här kortare än 3 år, de nyanlända… Så vi har hanterat nyanländas bostadsproblematik som en del av vårt hemlöshetsarbete (S1, 2020). I dagsläget har det uppstått ett överskott på bostäder för den här

15 målgruppen och dessa bostäder används nu till andra målgrupper som socialtjänsten är ansvariga för. Detta kan kopplas till det Bengtsson och Borevi skriver om att nyanländas ställning på bostadsmarknaden kan likställas med andra utsatta gruppers ställning (Bengtsson & Boveri, 2001, s. 2611). I och med kommunens förutsättningar och EBO har man minskat

antalet anvisade. Vi hade en beredskap och det byggdes, sen har bostäderna använts på lite olika sätt (S3, 2020). Här framhävs att bostäderna inte uteslutet använts till gruppen nyanlända

utan även andra socialt utsatta grupper vilket är intressant då bostadsförsörjningsstrategierna verkar innefatta fler grupper och inte vara specifika.

5.1.3 Strategier & boendelösningar

När regeringen och riksdagen beslutade om det här och att vi skulle börja vårt mottagande 2016 då blev det en rätt så stor press på vår kommun och alla andra kommuner att ta fram boenden och så, så då togs det fram en hel del olika typer av boenden för den målgruppen (S1, 2020).

Citatet ovan bekräftar att pressen och arbetsbelastningen för det kommande integrationsarbetet var hög som Hansen skriver (2017, s. 3). Kommunen tog fram olika slags boenden för nyanlända i och med flyktingkrisen 2015 vilket beskrivs i citatet ovan. Exempelvis användes gamla serviceboenden, ett gammalt sjukhusområde som gjordes om till korridorer, bostäder som varit i förändring där man till exempel väntade på bygglov och lånade bostäder från övriga förvaltningar. Kommuner har bak i tiden köpt in bostadsrätter som även de används för målgruppen (S2, 2020). Det byggdes modulbostäder på mark där tillfälliga bygglov gick att få igenom, på en fotbollsplan och en parkeringsplats. Kommunen har tidigare erfarenhet av modulbostäder för hemlösa men var inte beredda på att bygga dessa i den omfattning som behövdes (S3, 2020).

Moduler sticker ut från den andra bebyggelsen och utmaningen är att få kontakt med närområdet så att det inte blir en egen liten ö (S2, 2020). Med modulbostäderna beskriver flera

utav intervjupersonerna risken att det blir segregerat. De som bor i de stora fastigheterna med bara nyanlända har känt sig mer etablerade än de som bott i lägenheter som vilken som helst. En anledning till detta tror intervjupersonen kan vara att man blir mer bekväm om man bor nära personer som pratar samma språk och då får man inte lika mycket kontakt med området omkring. Detta benämner även Massey när han skriver om att nyanlända kan få hjälp av släktingar och personer som delar samma språk innan de språkligt och kulturellt sett assimilerat sig (Massey, 1985 i Kadarik, 2019, s. 24). Samma risk finns med de andra boendelösningarna, då alla bostäder hamnat i ganska perifera lägen. Visionen var en annan och kommunen ämnade att sprida boendena över hela staden men eftersom kommunen var tvungna att ta fram ett så stort antal boenden och bygga på tillfälliga bygglov hamnade bostäderna främst i den del av staden som är tufft belastade och redan har en större social problematik såsom trångboddhet, att många brott begås och att många lever på försörjningsstöd. Närheten till kollektivtrafik och sammanhanget med annan bebyggelse har tagits i beaktning och diskuterats men ambitionen om att sprida bostäderna över hela staden kunde inte uppfyllas (S1, 2020). Kommunen har aktivt försökt att motarbeta segregation men inte kunnat uppfylla sina visioner på grund av externa och fysiska omständigheter.

16 När de nyanlända kommer till kommunen får de hjälp med att ställa sig i bostadskön redan första veckan. Kommunens kontrakt till denna målgrupp gäller i fyra år. Man diskuterade hur

länge vi skulle ansvara för deras boenden och kom fram till att en rimlig tid var fyra år, det var det den tid som gällde i kommunen för att få en bostad via bostadsförmedlingen (S1, 2020).

Att kommunen valde att kontrakten ska gälla i fyra år handlar också om hur länge hyresnämnden kan avstå från besittningsskydd till bostaden de accepterat. Hur kommunen formulerar sig angående tiden för kontrakten visar hur de ställer sig till mottagandet och att de har tänkt igenom beslutet om att kontrakten gäller i just fyra år. När kontrakten för de tillfälliga boenden tar slut är det social-och arbetsmarknadsförvaltningen som vid behov jobbar och hjälper till med att slussa ut dessa personer på den ordinarie bostadsmarknaden (S3, 2020). Kommunen skulle vilja erbjuda permanenta kontrakt men har i dagsläget inte ett bostadsbestånd som tillåter det och erbjuder därför tillfälliga kontrakt (S1, 2020).

Vi skapade en organisation 2016 och framåt för att hantera logistiken och ta fram boende. Så jag tror att vi har en organisation och strukturering om det skulle komma ett nytt läge och vi skulle ta emot många (S1, 2020).

I ovanstående citat formuleras en framtidstro om att kunna hantera kommande flyktingströmmar på ett bra och organiserat sätt utifrån de tidigare strategier som använts, detta skulle också kunna tyda på att kommunen inte är fullt nöjd över sitt mottagande och att de vill utveckla strategierna inför ett eventuellt nytt liknande läge.

Det finns olika kriterier och riktlinjer som styr över vem som får bo var, till exempel hur många som får bo i varje lägenhet, om det är tillgänglighetsanpassat. Matchningarna görs utifrån individuella förutsättningar utifrån ett underlag från migrationsverket (S2, 2020). Vi

jobbar hårt för att det inte ska bli trångboddhet även om vissa får bor lite mer trångt först så finns möjlighet att flytta till en mindre trång lägenhet sen (S2, 2020). Kommunen arbetar för

att det inte ska bli trångboddhet men det blir trots det trångbott i vissa fall, detta kan ses som en brist i kommunens strategier.

5.1.4 Utmaningar & förbättringsmöjligheter

En utmaning alla de intervjuade tar upp är svårigheterna att planera när behoven och informationen inte överensstämmer med hur det blir och att kommunen får veta kommuntalet väldigt sent. Tidsbristen är som störst i början av året då det för kommunen kan bli väldigt bråttom att hitta boendelösningar (S2, 2020). Att kommuntalet går upp och ner gör det svårt att planera, om mottagandet hade haft en mer jämn fördelning hade kommunen kunnat behålla bostäderna och jobba mer långsiktigt. För kommunen i fråga är det inte ett så stort problem då bostäderna används till andra målgrupper för att sedan kunna återgå till gruppen nyanlända men intervjupersonen ser utmaningen som större för en mindre kommun (S2, 2020). Att hitta lösningar som håller, inte bara tak över huvudet ses som en annan stor utmaning. En den boendelösningar saknar kopplingen till miljön och utemiljön riskerar att bli torftig och det är inte det kommunen vill erbjuda. Den största utmaningen ligger enligt S3 i detta:

17

Om man vill skapa fysiska förutsättningar för en integration är det svårt att i en stad som vår att hitta platser där man kan bygga på ett sånt sätt att det känns “här är hemma”, här är jag omhändertagen, det är svårt (S3, 2020).

Här kan vi se en del av svaret på frågeställningen som rör utmaningar och förbättringsmöjligheter i strategierna. Utmaningen om att få till en bra integration lyfts i samtliga intervjuer. Svårigheterna med egenförsörjning, att för dessa personer komma in på arbetsmarknaden och hitta vägar till en egen försörjning är stora. När nyanlända bosätter sig på platser med en begränsad lokal arbetsmarknad får det nackdelar för individen som håller i sig i många år (Zenou et al, 2006, s. 25). Integrationen i kommunen blir alltså svårare delvis på grund av att arbetsmarknaden inte matchar den arbetskraft som finns.

Det skapas många arbetstillfällen i kommunen då staden är som en motor i regionen, kommunen expanderar. Trots det har vi en väldigt hög arbetslöshet på runt 15%. Befolkningen matchar inte de arbetstillfällen som finns, man är för lågkvalificerad (S1, 2020). Detta är ett

exempel på försvårad integration då de nyanländas kompetenser inte kan tas tillvara på fullt ut i och med att lämpliga arbetstillfällen saknas. När nyanlända bosätter sig på plaster med en redan hög lokal arbetslöshet minskar chanserna att ta sig in på arbetsmarknaden (Rooth och Åslund, 2007, s. 440). Problemet med att ha en hög arbetslöshet och samtidigt göra ett gott integrationsarbete är komplext och sammanfattas av kommunen här.

S3 sammanfattar kommunens bostadsstrategier och utmaningar på detta sätt:

Svårigheterna att förutse dels vad som händer i världen och hur det påverkar, dels vad som händer i landet med fördelningar av olika åtgärder… Det är ett svårt område och tyvärr har vi inte hanterat det på bästa sätt på grund av att det inte var någonting vi hade funderat över innan att hur gör vi när det kommer många hit, i bästa fall är vi lite bättre på det nu (S3, 2020).

Dock tror personerna att kommunen har dragit lärdom av tidigare mottagande och om det kommer en ytterligare kris finns dels strategier att dra nytta av men också saker kommunen kan komma att behöva bortse ifrån som de gängse kriterierna de har (S2 & 3, 2020).

5.1.5 Kommunspecifikt & bosättningslagen

Samtliga intervjuade tror att kommunens läge och att det är en urban kommun påverkar deras möjligheter och förutsättningar med arbetet med bostadsstrategier och boendelösningar. Kommunen har under 2010-talet byggt tusentals lägenheter för lite efter för att kunna motsvara deras demografiska utveckling (S3, 2020). Kommunen har haft en stor hemlöshet och en stor bostadsbrist med relativt långa bostadsköer under en längre tid vilket gör att kommunen erbjuder tillfälliga kontrakt, vilket kanske inte hade sett likadant ut med förändrade förutsättningar (S1, 2020).

Man kan tänka sig att det hade varit lättare i en del glesbygdskommuner att hitta bättre bostadslösningar ur någon aspekt men det rör det sociala som både kan vara bättre och sämre i en mindre kommun i Norrland eller någonting (S3, 2020).

18 I ovanstående citat får vi delvis svar på hur kommunen uppfattar sitt urbana läge och hur det påverkar deras bostadslösningar. Vidare benämns fördelarna med att vara en stor kommun genom att de har mer resurser men även hur belastningen blir högre på grund av ett högre kommuntal (S2, 2020). Vi har en organisation som är mer redo att anta dessa utmaningar än

en liten kommun (S2, 2020). Som exempel lyfts att en del kommuner har rivit flerbostadshus

från miljonprogrammet och att en storstadskommun som har en stor inflyttning och befolkningsökning likt deras egen har det svårare att separera ut vad som kan rivas. Om kommunen hade haft tomma lägenheter hade de kunnat hitta bättre lösningar även om de var på tillfälliga kontrakt (S3, 2020). En fördel som beskrivs är att de nyanlända i en storstadskommun har större tillgång och möjligheter till att ha ett kontaktnätverk med folk från motsvarande länder vilket kan vara en fördel på individnivå och för gruppen, vilket kan vara svårare att få i mindre kommuner (S3, 2020). Detta kan kopplas till det Massey skriver om att nya etniska grupper tenderar att bo i grannskap medan nyanlända kan få hjälp av personer som delar samma språk (Massey, 1984 i Kadarik, 2019, s. 24). Vilket kan vara en fördel i integrationsprocessen.

Det råder förvirring kring bosättningslagen och två intervjuade menar på att det är oklart vad kommunens ansvar egentligen gäller. Olika kommuner har hanterat frågan olika och hur länge kontrakt ska gälla och vilka slags kontrakt som ska erbjudas. Mindre kranskommuner har ordnat boenden i kommunen och om personerna sedan hamnat i hemlöshet kommer ansvaret att ligga på kommunens socialtjänst. Den intervjuade menar att det inte är så lagen var menad att bli. Likaså ser personen problem med att rika kommuner tvingas ta sitt ansvar i och med bosättningslagen men att de kommunerna inte vill ha invånare från denna målgrupp och inte har rätt förutsättningar utifrån att de ofta sålt ut sin allmännytta och inte bygger några hyresrätter, vilket tvingar de nyanlända att lämna kommunen efter att deras ansvar är över (S1, 2020).

5.2 Landsbygdskommunerna

5.2.1 Organisation & samarbete

Frågan om hur organisation och samarbete ser ut visar hur kommunen strukturer arbetet med bostadsförsörjningsstrategierna. De tre landsbygdskommunerna som är i fokus har generellt sett färre förvaltningar och färre anställda än storstadskommunen. På en kommun finns det en handläggare som jobbar praktiskt och har kontakt med migrationsverket och en boendeansvarig som hjälper till med att hitta lägenheter och rusta dem (L2, 2020). På den andra kommunen skapades en integrationsenhet för att frågorna om integration skulle lyftas och prioriteras, denna enhet avvecklades 2020 då behovet hade förändrats och idag är det enheten för arbete och integration som behandlar frågor som rör bostäder och nyanlända där cirka 15 personer arbetar (L3, 2020). I den tredje kommunen finns ingen enhet för dessa frågor men två personer arbetar med integrationsfrågor (L1, 2020). I likhet med storstadskommunen har även landsbygdskommunen ett flytande regionalt samarbete som även det styrs av hur läget ser ut.

Men en landsbygdskommun samverkar regionalt i frågan om migration främst med fokus på arbetskraftsreserven och den regionala arbetsmarknaden. I kommunen ser de att de nyanlända får en startbana genom att de lär känna samhället, får en god integration och en utbildning för att sedan kunna få jobb i en annan kommun då det råder brist på arbeten inom

19 kommunen (L1, 2020). I den andra kommunen finns inget samarbete med de intilliggande kommunerna då de kommunerna har ett ungefär lika stort mottagande men ett samarbete finns kring ensamkommande barn där man har en gemensam chef med mer specialistkompetens inom området (L3, 2020). De tre kommunerna har alla ett nära samarbete med respektive kommunalt fastighetsbolag. Två kommuner uppger att regelbundna träffar sker med kommunens allmännytta tillsammans med andra enheter (L2 & 3, 2020). Samtliga kommuner har även pågående samarbete med privata fastighetsägare.

5.2.2 Förändring över tid

Ur ett historiskt perspektiv så var det så att under balkankriget flyttade man till storstäderna efter asylboendetiden och skillnaden till idag är att majoriteten stannar kvar i glesbygd (L1, 2020). Samtliga intervjuade lyfter problematiken med att flyktingströmmarna har förändrats

och drar paralleller till 90-talet och balkankriget. Arbetsmarknaden har förändrats och idag finns inte arbeten i glesbygden på samma sätt som innan (L1, 2020). Att bostäder alltid funnits i landsbygdskommuner är något som de intervjuade beskriver och förtydligar att problemet med mottagandet inte främst gäller bostäder. Det är orterna där bostäderna finns som har förändrats, till exempel har industrier lagts ner och en stor utflyttning ur kommunen har skett. I och med flyktingkrisen 2015 uppstod en ny situation och ett arbete med nya typer av integrationsfrågor kommunerna inte var vana med sedan tidigare. Engagemanget var stort under den akuta fasen och det fanns mycket empati men när allt började lugna ner sig lite märkte landsbygdskommun 3 att det behövdes en strategi för hur man ska jobba med dessa frågor (L3, 2020).

5.2.3 Strategier & boendelösningar

För att svara på frågeställningen om vilka boendelösningar som använts behövs en förståelse för hur kommunernas bostadsbestånd ser ut och vilken typ av mottagande kommunen arbetar med. Ingen av kommunerna har haft problem med att hitta bostäder då bostäder alltid funnits i överflöd. Alla kommuner uppger ett samarbete med det kommunala bostadsbolaget (L1, 2 & 3, 2020).

Vi har haft nollavtal med staten när det gäller kvotflyktingar men det har inte spelat så stor roll då vi har upp emot 1500 platser på asylboenden (L1, 2020). I en kommun upplever man

att nollavtalet inte spelat någon roll då de allra flesta nyanlända egenbosätter sig i kommunen, kommunen har ingen aktiv del av bostadsbeståndet som är riktat till nyanlända utan de konkurrerar på samma marknad som alla andra. Bosättningslagen kom enligt L1 försent och tanken om att alla kommuner skulle ta ett lika stort ansvar har fått helt andra följdeffekter, att man slänger ut personerna från kommuner och då hamnar de ändå i glesbygd (L1, 2020).

En landsbygdskommun har försökt att sprida ut individerna i alla bostadsområden som finns genom samverkan med den lokala hyresgästföreningen och med lokala föreningar och organisationer på orten om det funnits (L2, 2020). Kommunen har här försökt motverka boendesegregation. Genom att informera allmänheten och grannar om vad som händer har kommunen haft en bra framförhållning och uppfyllt ett fungerande mottagande. Kommunen har genom att matcha lägenhetsutbudet efter familjers behov tänkt att lägenheterna ska vara permanenta (L2, 2020). I perioder har kommunen behövt leta efter boendelösningar i hela kommunen vilket resulterat i att vissa har blivit bosatta i mindre orter långt ifrån centralorten