Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Årgång 25 2004
I distribution:
Swedish Science Press
Göteborg: Stina Hansson, Lisbeth Larsson
Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius, Per Rydén Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Uppsala: Bengt Landgren, Torsten Pettersson, Johan Svedjedal
Redaktörer: Anna Williams (uppsatser) och Conny Svensson (recensioner) Inlagans typografi: Anders Svedin
Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet
Bidrag till Samlaren insändes till Litteraturvetenskapliga institutionen, Box 632, 75 26 Upp-sala. Uppsatserna granskas av externa referenter. Ej beställda bidrag skall inlämnas i form av utskrift och efter antagning även på diskett i något av ordbehandlingsprogrammen Word för Windows eller Word Perfect. Sista inlämningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är juni 2005 och för recensioner september 2005.
Sedan årgång 2002 av Samlaren erhåller uppsatsförfattarna ett digitalt underlag för sär-tryck. Det består av uppsatsen i form av en pdf-fil, lagrad på en diskett.
Abstracts har språkgranskats av Sharon Rider om inget annat anges.
Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfo-gande som bedömare av inkomna manuskript.
Svenska Litteratursällskapet Pg: 5367–8.
ISBN 9–87666–22–7 ISSN 0348–633 Printed in Sweden by
362 · Övriga recensioner
domen mot 70-talets marxister, vilka behandlas i memoarkapitlet med den talande rubriken ”Pro-fessorstiden. De mörka åren”. Stenström blev ju själv i samband med utnämningen till professor utsatt för en kampanj där en rad författare, bland andra Lars Forssell och Peter Curman, vände sig till regeringen med krav på yrkesförbud därför att Stenström 970 hade kritiserat den stalinistiske författaren Arvid Rundbergs roman ”969”. Ett citat ur den skrivelse där man begärde att hans professorsutnämning skulle stoppas, kan få belysa den tidens retorik: ”Om personer indoktrinerade av (…) Thure Stenström får göra sin röst hörd i landets skolor ett stort antal år framåt, kan resul-tatet bli minst sagt skrämmande.” Under 80-ta-let, rubricerat som ”de ljusa åren”, inträdde dock en lugnare och mer produktiv atmosfär på insti-tutionen, inte minst sedan Stenström lyckats ge-nomdriva spärr på forskarutbildningen.
Teoretiskt navelskåderi framstår utifrån Sten-ströms perspektiv som lika osjälvständigt och äm-nesdestruktivt som den politiskt dirigerade forsk-ningen. Mot detta ställer han i sina memoarer ”materialkännedom och sunt förnuft”, varpå han fortsätter: ”Alltför ofta blev käbblet om teori ett självändamål som hindrade ämnets yngre och oer-farna utövare från att kavla upp skjortärmarna och göra grovjobbet”. Vissa skulle naturligtvis här hävda att det inte finns något metodologiskt neu-tralt sätt att närma sig en text, utan att även Thure Stenströms mer common sense-aktiga metod för att analysera litterära texter bygger på underför-stådda föreställningar om vad som konstituerar en text, dess betydelseproduktion etcetera. Nu kan man dock mot detta fråga sig om det verkli-gen är till ämnets fördel om man för varje uttol-kande text som skrivs måste ägna en betydande del av framställningen åt teoretiskt djuplodande resonemang rörande de metodologiska förutsätt-ningarna för den analys som skall genomföras. Ett bättre sätt att fjärma sig från en tänkt publik ut-anför den egna ämnessfären torde vara svårt att hitta. Ett avståndstagande från ett dylikt teoreti-serande behöver dock inte leda till populistiskt utslätade framställningar, därom vittnar ju Sten-ströms egen skriftställning som ävenledes rymmer ett stort antal tidningsartiklar och recensioner i dagspressen och som både i dessa sammanhang och i de renodlat vetenskapliga skrifterna präglas av en genomgående strävan efter stilistisk elegans, tankemässig klarhet och metodisk medvetenhet. Till detta kan läggas en fokusering på frågor som
ter sig relevanta för den läsande allmänheten, och detta utan att analyserna utmynnar i tautologiskt självklara iakttagelser.
Metodologiskt är idealet för Stenström snarast en idéhistoriskt orienterad forskning som sätter in de behandlade författarskapen i en tydlig filosofisk miljö där olika tanketraditioner utreds grundligt för att sedan relateras till de litterära verken själva, vilka i sin tur analyseras utifrån sina egna premis-ser. Vad man kan efterlysa i en sådan forskning är snarast tydligare kopplingar till en specifik livssitu-ation i stort, samhälleligt, historiskt men även in-dividuellt, personligt. Rent generellt kan jag tycka att det finns något överdrivet cerebralt hos Thure Stenström, vars inriktning på det tankemässiga blir så mycket mer frapperande när man tar del av denna självbiografi, vilken i anmärkningsvärt liten utsträckning utspelar sig utanför musiceran-dets och textläsanmusiceran-dets värld. Samtidigt är det utan tvivel välkommet i den egocentrerade värld där vi lever att memoarskribenter inte tror sig vara så in-tressant att varjehanda trivialt göromål av privat karaktär måste redovisas – utan att man tvärtom ser sin yrkeskarriär som just representativ för större tendenser i samhällsutvecklingen.
I den bemärkelsen är dessa memoarer lika upp-fordrande som de är illustrativa för hur man kan göra akademiska frågeställningar relevanta och intressanta för flera än de närmast berörda och för hur man därmed på sikt skall öka det egna ämnets och humanioras status i vetenskapssam-hället i stort. Till och med i sina redogörelser för spelet bakom kulisserna vid professorstillsättning-arna av Brandell, Tideström och så vidare, lyckas Thure Stenström inte bara lämna initierade rap-porter som just har ett dokumentärt värde genom att de visar hur beslutsprocesserna såg ut. Därtill lyckas han faktiskt i sin framställning att få dessa på ytan rätt dammiga professorstillsättningar att framstå som riktigt spännande – och bara det bör väl ses som något av en bedrift.
Johan Lundberg Kunskapens hugsvalelse. Litteraturvetenskapliga stu-dier tillägnade Clas Zilliacus. Red. Michel Ekman
och Roger Holmström. Åbo Akademis förlag. Åbo 2003.
40-talisternas yrkesverksamma tid börjar nu närma sig sitt slut och festskrifterna duggar av denna anledning tätt. Den senaste i raden
äg-nas Åboprofessorn Clas Zilliacus på hans sextio-årsdag. Här samsas tjugo bidrag med varandra fördelade på sex avdelningar. Analyser av teater och drama, av poesi, noveller och romaner, blan-das med texter om barn- och ungdomslitteratur, presshistoria och film samt undersökningar av lit-teraturkritik och övervägande litteraturteoretiska avsnitt. Några bidrag i lyrisk form förekommer också, främst Torsten Petterssons diktsvit ”Jul-otta” med en ”autotranslation” till engelska, en hyllning till festföremålets översättargärning och forskningar om tolkningens problematik.
Som naturligt är i liknande sammanhang står faktaspäckade, genomarbetade utredningar sida vid sida med mer efemära inlägg. Janina Orlov lägger fram en komparativ studie av tre vinter- och pojkskildringar hos Tove Jansson, Topelius och Karl August Tavaststjerna, där förändring och uppbrott ur barndomen är ytterligare ett ge-mensamt element. Irmeli Niemi behandlar be-röringspunkter mellan Strindberg – i synnerhet dennes enaktare Den starkare – och texter av Ma-ria Jotuni. Båda intresserar sig för äktenskapet och kampen mellan man och kvinna, men Jotuni har inte emancipationen som mål och den aggressiva tonen och bitterheten saknas jämväl.
Pia Ingström gör en fyllig genomgång av Ulla-Lena Lundbergs författarskap och visar hur cen-trala tankegångar – koncentrerade i den något luddigt definierade termen ”antropologen” – förenar hennes skönlitterära arbeten med hen-nes dokumentära. Petra Wrede diskuterar Irmelin Sandman Lilius i Sverige mindre kända trilogi om kung Tulle. I denna ”bebyggelsehistoria för det finländska kustlandet” (s. 8), där kampen mellan natur och kultur är ett viktigt tema, koncentre-rar Wrede analysen till några noveller som kretsar kring förhållandet mellan konst och verklighet, om receptionen av konst och om konsten som privat upplevelse, otillgänglig för utomstående. I ”Tinglighetens poetik och materialets villkor” presenterar John Sundholm den tyske kulturkri-tikern Siegfried Kracauer och dennes filmteorier. Här tycks motsättningen mellan en formalistisk och en realistisk estetik ha upphävts. Mer i förbi-gående nämner han också att det finns förenings-band mellan poesi och film, ett påstående man gärna skulle ha sett utvecklas något.
Resonemangen i samtliga nämnda bidrag är svåra att följa, vilket ibland beror på att de ofta tycks styras av tillfälliga associationer, utan någon urskiljbar kärna eller röd tråd, ibland på
bristfäl-ligt definierade termer och luckor i argumentatio-nen. I andra fall kan problemet bottna i att den rikssvenske läsaren saknar nödvändiga förkunska-per och dränks i ett flöde av namn och händelser som inte förklaras eller specificeras närmare.
Merete Mazzarellas korta analys av två sena noveller om självinsikt och skapande hos Hagar Olsson är också en besvikelse. Den består mest av citat och referat. Hon stimulerar knappast heller läsarens nyfikenhet genom den inledande dekla-rationen ”att det kan vara en smula tröttsamt att följa mig på färden eftersom novellerna ingalunda är av högsta kvalitet” (s. 70f).
Den avdelning som ägnas tidnings- och tid-skriftsvärlden bjuder på mer angenäm kost. Ma-rita Rajalin går igenom barnbokskritiken i Finsk
Tidskrift åren 876 – 900. Över 300 böcker
nämndes i spalterna och intressant nog behandla-des barnböcker som all annan litteratur. Recensio-nerna ingick inte i en egen avdelning utan blanda-des med vuxenböcker och facklitteratur, inhemsk och utländsk. Bristen på böcker med lokal förank-ring i Finland kändes besvärande redan då. Histo-riska romaner och berättelser rekommenderades och översättarnas så ofta förbisedda insatser gran-skades liksom språkbehandlingen i allmänhet. – Roger Holmström studerar författaren, kritikern och översättaren Ole Torvalds uppfattning om författarroll och diktning i hans dagskritik 968. Slutsatsen blir att han i detta ”omvandlingens år” med emfas hävdar diktarens etiska ansvar och dik-tens oberoende gentemot alla krav på uppslutning bakom dagsaktuella ideologier (s. 269). Möjligt-vis kan man sätta ett frågetecken inför de resone-mang som vilar på recensionernas rubriker. Van-ligtvis är det ju redigeraren och inte artikelför-fattaren som ansvarar för dem. – Ben Hellman, slutligen, uppmärksammar en glömd kulturgär-ning i det förflutna. Under några år på 840-talet fanns finländaren Julius Lundahl som medarbe-tare, tidvis som en av redaktörerna, i den ryska, konservativa publikationen Sovremennik (”Sam-tida”). Han bidrog bland annat med tolkningar av Anders Fryxell och Elias Lönnrot, samt novel-ler av Fredrika Bremer och Almqvist (”Palatset”, ”Skaldens natt” och ”Friherrinnan”).
I det rika utbudet återfinns också Mia Öst-erlunds rapport om förklädnadsmotivet i Inger Edelfeldts fantasyroman Missne och Robin. Det ingår som en strategi för att hantera den känslo-mässigt svåra övergången från flicka till kvinna, ett osynliggörande av den växande kvinnokroppen i
364 · Övriga recensioner
en period av osäker könstillhörighet. Syftet med uppsatsen kunde dock ha formulerats tydligare och det behövs väl knappast en not för att upplysa om vem Robin Hood var! – Den balt-tyska för-fattarinnan Gerda von Mickwitz skrev tre skön-litterära böcker på svenska strax före sekelskiftet 900 i Herman Bangs och J. P. Jacobsens anda. Arne Toftegaard Pedersen observerar hur rosen, kärlekssymbolen framför andra, hos henne pla-ceras i ett anti-romantiskt sammanhang: rosorna förkväver individen och hindrar hennes utveck-ling – eller så vissnar de – ett uttryck för att hu-vudpersonen lever i en överspänd fantasivärld av puerila drömmar.
I en välskriven studie behandlar Siv Storå bak-grunden till Märta Tikkanens diktsamling
Mörk-ret som ger glädjen djup (98). En son hade
drab-bats av ”virushjärnfeber” och blev psykotisk. För att få distans till det privata använde sig Tikka-nen av en ramberättelse som höjde det gestaltade till ett mer allmänt plan. Sitt material fann hon i Sofia Wecksells levnadsöde, modern till den ti-digt obotligt psykiskt sjuke författaren Josef Julius Wecksell. Storå visar hur arbeten av Arvid Mörne och Mikael Enckell avsatt spår i Tikkanens pro-log, där de två mödrarnas vånda, vanmakt och skuldkänslor speglas i varandra.
Nästan helt teoretiskt inriktad är Kristina Mal-mios stringenta reflexioner över metafiktionen och frågan varför den blir så rikt representerad i finsk och finlandssvensk förströelselitteratur från 920-talet, som i hög grad präglas av parodi och ironi. Hennes svar blir att litteraturens status och position förändrades vid denna tid, liksom givet-vis författarnas. Den ”bildade klassens sociala och kulturella betydelse, som delvis anknyter till litte-raturens betydelse, är på väg neråt”. Metaspråket blir ett försök att ”samtidigt ta avstånd från och anpassa sig till denna situation” (s. 33).
Även den äldre litteraturen ägnas uppmärk-samhet. Bo Pettersson anser att litteraturforskaren har något att vinna på att äga kunskaper i prima-tologi. Han inleder därför med att redogöra för studiet av schimpanshierarkier och använder re-sultaten för att belysa ”de personpolitiska konstel-lationerna i Shakespeares tragedier” (s. 28), makt-kampen och de strategiska koalitionerna. Det är en trevlig lektyr, men man undrar onekligen om det inte är menat som ett skämt. – Självfallet kom-mer också Runeberg till tals via dramat
Kung-arne på Salamis, som Michel Ekman undersöker.
Han drar fram dess brister: karaktärerna
företrä-der abstrakta principer och utvecklas inte varför den dramatiska spänningen uteblir; utgången av konflikten mellan familjens och statens väl är gi-ven på förhand. Det deterministiska synsätt som Runeberg tidigare värderat negativt får emeller-tid här en konstruktiv innebörd och står som en garant för ett ordnat liv. Gudarnas vilja styr till människornas bästa och korrigerar deras misstag. I förbifarten berör Ekman också Shakespeares in-flytande på Runeberg.
Volymens tyngst vägande bidrag ägnas Jarl Hemmer, Tove Jansson och Elmer Diktonius. Den förstnämnde är mest känd som lyriker, se-nare prosaförfattare, men hade en stark dragning till teatern. Ett av skälen bör ha varit att Svenska Teaterns position hade stabiliserats och förbättrats åren 93 – 96, som Ralf Långbacka konstaterar. Hemmers dramatiska försök avhandlar de stora livsfrågorna och anknyter till en ickenaturalistisk tradition. Intresset för hans pjäser var dock ljumt från teatrarnas sida och Långbacka vill se politiska orsaker till att de inte sattes upp. De bildade se-nare underlag för hans stora romaner.
I ”Den självmedvetna berättaren” skildrar Ma-ria Nikolajeva detaljerat och skarpsinnigt berät-tarsituationen i Muminpappans Bravader (senare
Muminpappans memoarer), den enda boken i
svi-ten som använder sig av en mångfacetterad och intrikat jag-form. Pappans berättelse utspelas på ett annat plan än hans skrivande och uppläsning av det nedtecknade. Den anpassas också efter åhö-rarnas reaktioner. Den konstnärliga friheten, den språkliga utformningen liksom genre- och stilfrå-gor upptar många av pappans tankar rörande hur en historia skall utformas och belyser tydligt be-rättarens otillförlitlighet.
Diktonius´ utveckling från ”radikal modernist till romantisk naturdiktare” (s. 76) är en kliché fastslår Fredrik Hertzberg. Hans sista diktsamling
Novembervår (95) anklagades för slapphet och
slarvighet. Hertzberg vill lägga fram en ärerädd-ning av boken och en omvärdering. I hans ögon är den en av höjdpunkterna i finlandssvensk mo-dernism. Det fanns flera skäl för den avvisande be-dömningen, bland annat en leda vid en gammal modernism som inte – som fallet var i Sverige – kunnat förnya sig. En annan orsak var den ”anti-poesi” Diktonius odlade. Nu anknyter han till barnramsa, nonsensvers, det folkliga språket med inslag av slang, finska och ryska. Mot förfining ställer han det komiska. Det handlade om att visa ”att det estetiska ligger i en dålig diktion, i dåliga
rim, i det inkorrekta” (s. 85). Detta är säkerligen en riktig bedömning och en svensk läsare har lätt att associera till den Strountes-diktning som Gun-nar Ekelöf skulle börja ge ut fyra år seGun-nare.
I en volym av detta slag är givetvis inte allt guld värt. Men skriften vittnar ändå om bredden av Clas Zilliacus intressen och den ”kunskapens hugsvalelse” han inte bara givit vittnesbörd om i sina egna böcker utan därtill lyckats förmedla till kollegor, vänner och elever.
Pär Hellström
Anders Hallengren, Petrarca i Provence. Den stora
kärleken och ensamhetens liv. Norstedts.
Stock-holm 2003.
Att som Anders Hallengren (AH) överhuvudtaget våga närma sig Petrarca, ett av världslitteraturens största namn är i sig berömvärt, ja beundransvärt och extra välkommet i ett svenskt sammanhang; svensk litteraturvetenskap kan ju inte precis sägas ägna äldre litteratur det intresse den är värd.
Framställningen som präglas av lättburen lär-dom samt precist och spänstigt språk uppmärk-sammar främst Petrarcas latinskspråkiga produk-tion, medan hans italienska blott ställvis berörs. Flertalet svenska litteraturvetare och litteraturin-tresserade, om alls förtrogna med Petrarca, torde vara bekanta med hans kärleksdiktning, varför Hallengrens bok kommer sällsynt väl till pass för var och en som till äventyrs är intresserad av den dynamiska medeltidens intellektuella och konst-närliga bedrifter.
Hallengren har valt att i tämligen hög grad in-tressera sig för de biografiska och de historiska omständigheter som utgör fond för den energiske Petrarcas stora produktion på latin. Tiden, man-nen, verket står i fokus för vad som måhända bäst bestäms vara en författarskapsbiografi. Detta ute-sluter ingalunda textanalyser, varav den med vissa reservationer mest givande är den omfångsrika kommentaren till Secretum meum (se nedan).
AH är mycket angelägen om att placera in Pet-rarca i den särpräglade kontext som påveämbe-tets förfall och den ”babyloniska” fångenskapen i Avignon utgör, det Avignon som Petrarca av-skydde för dess förfall och som han ställde i bjärt kontrast till det Vaucluse han älskade. I de kapi-tel som behandlar Petrarcas förhållande till och syn på det kyrkliga förfallet är Hallengren som mest övertygande och här fungerar hans
meto-diska fusion mellan historiskt perspektiv och psy-kologiserande analys utmärkt. Här ligger bokens styrka och stora värde, ett värde som förstärks av de vackra resultat Hallengrens läsart vinner fler-städes i framställningen.
När detta är sagt, måste jag som kritisk lä-sare dröja vid några saker som skapat bekymmer. Framställningen präglas, vilket jag inledningsvis betonade, och åter vill betona, av stor lärdom och bakom hans bok ligger ett arkivarbete och ett slit med källorna som väcker stor respekt, men jag tycker nog, att AH, trots sin inledande deklara-tion (s 8–9) och med undantag av några ställen i texten under framställningens gång inte tydligt markerar sin egen röst. Han kunde ha profilerat sig tydligare mot den omfattande Petrarcaforsk-ningen än vad som är fallet.
Vidare anser jag, att AH:s hantering av vissa texter och vissa genrer utanför Petrarcas förfat-tarskap ställvis blir problematisk. Petrarcas ”up-penbara närhet till den provensalska diktning-ens huvudåder”, för att låna AH:s egen formule-ring (s 49) ligger i öppen dager, det vet alla i sa-ken någorlunda insatta, men denna beskrivning av Petrarcas italienska dikter och de occitanska trubadurernas blir här direkt missvisande: ”Det är en privat poesi, avsedd att kunna läsas av den kvinna som dikten riktar sig till, och just detta var ett provensalskt drag och en av folkdiktningens självklarheter” (s 50). Inom trubadurdiktningen är det istället ett axiom, att åtminstone de man-liga trubadurernas dikter ej alls är avsedda för privat konsumtion utan för grupper av åhörare (samkönade eller blandade). Dikterna skulle f.ö. sjungas, ej läsas. Man har inom occitanistiken alltmer kommit att betona just trubadurlyrikens retoriska rollspel.
I resonemanget om Lauras ständigt gäckande identitet blir AH på ett ställe direkt trubbig. Han poängterar att Lauras blondhet inte duger som signalement, men nämner inte, att det blonda håret är en kliché och markör för kvinnlig skön-het i all hövisk litteratur under 00-, 200- och 300-talen! Detta kunde vara en petitess, men är det inte i mina ögon, då jag menar, att detta är ett exempel på att AH inte alltid i önskvärd grad beaktar de konventioner och den retorik som be-stämmer all medeltidslitteratur, även Petrarcas!
Iakttagelsen om Petrarcas relation till den oc-citanska lyrikens debattgenre, tensó, är utmärkt (s 2), men det är dessvärre inte resonemanget kring amor purus och dess roll i den occitanska
