Shy children in group situations

0

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Mastersprogrammet i

pedagogik

Uppsats

Blyga barn i gruppsammanhang

Danijela Dedic

Teoretiska perspektiv i pedagogiken 2011-01-30

1

Innehåll

Inledning och bakgrund 2

Syfte och frågeställning 3

Fallstudie 4

Det blyga barnet 4

Den utvalda samlingen

5

Den utvalda aktiviteten

6

Teorier

9

Barnets kognitiva utveckling

9

Barnets sociokulturella krets och dess påverkan

10

Pedagogens roll

12

Analys och diskussion 13

Barnets förutsättningar och aktiviteternas påverkan 13

Avslutande resonemang

17

Framtida arbetssätt

17

Slutsats

18

2

Inledning och bakgrund

Blyga barn och deras förutsättningar för utveckling av olika sociala kompetenser och deras inlärning har alltid varit något som har intresserat mig. Detta beror nog till stor del på att jag själv var ett väldigt blygt barn som inte stack ut överhuvudtaget under hela min barndom. Jag var nästan alltid en del av bakgrunden och kulisserna och stöttade alla andra istället för att ta för mig och utvecklas i min egen takt. Självklart utvecklades även jag men kanske inte i den takten som jag hade velat samtidigt som de flesta ganska enkelt missade min utveckling just på grund av att jag inte visade den på samma sätt som andra barn i barngrupperna som jag var del av. Mina egna erfarenheter har gjort att jag i mitt eget yrke fokuserar ganska mycket på just de barnen som inte sticker ut och är ganska tysta. Dessa tysta barn är det väldigt lätt att missa eftersom de inte syns och hörs till skillnad från dem stökiga och högljudda barnen.

Jag har varit verksam i yrket som förskolelärare i ca 2 år och under hela den tiden har jag försökt arbeta lite extra med barn som inte syns och som är ganska tysta. I arbetet har jag försökt hjälpa dessa barn att uttrycka sig på olika sätt då de kanske inte vågar göra det verbalt. Problemen som jag har stött på i mitt arbete har framför allt gått ut på att få dessa blyga och försiktiga barn att lita på alla i arbetslaget och våga uttrycka sig i hela barngruppen. Oftast är barnen tysta och vågar absolut inte varken säga eller göra något utan bara sitter där och väntar på att aktiviteten ska ta slut. Just detta är något som jag kommer att fokusera på i den här texten.

Jag avser att i kommande text föra en diskussion kring det pedagogiska problem som jag anser finns kring arbetet med blyga och försiktiga barn. Det är inte alltid enkelt för en pedagog att veta hur man på bästa sätt ska närma sig ett barn som verkar göra allt för att undvika att synas och sticka ut. Ännu svårare blir det i sin tur att veta vad barnet man försöker närma sig tycker är spännande att arbeta med eller vad den faktiskt vill göra just vid det här tillfället.

Svårigheterna är många i mötet med blyga barn och det hela försvåras ytterligare när man har att göra med små barn som kanske inte förstår det svenska språket och har ett annat modersmål. Hur kan man då på bästa möjliga sätt skapa trygghet och få dessa barn att lita på en då man faktiskt inte kan prata med barnen? På vilket sätt kan man arbeta med det pedagogiska och ta reda på ifall barnet förstår och lär sig något då barnet inte uttrycker det på egen hand? Frågorna är många och jag hoppas att jag kommer att kunna belysa några av dessa i texten som följer.

3

Syfte och frågeställning

Syftet är att undersöka hur man som pedagog på bästa möjliga sätt kan arbeta med blyga barn så att de vågar uttrycka sina tankar antigen verbalt eller på något annat sätt.

Eftersom det är så extremt viktigt att kunna förstå vad barnen tycker och tänker så att man kan anpassa arbetssättet så att det passar så många barn som möjligt är det här området något som absolut borde utvecklas.

Min frågeställning är: Hur kan man på bästa möjliga sätt utföra pedagogiskt arbete så att även blyga och tysta barn gynnas och vågar komma till tals?

4

Fallstudie

Jag har i min undersökning valt att använda mig av fallstudien som är en form av strategi som kan innehålla både kvantitativa och kvalitativa ansatser (Johansson & Tufte, 2003). Fördelarna med fallstudien är många men framför allt att man kan undersöka ett visst fenomen för att sedan analysera vilka faktorer som påverkar händelsen (Bell, 2000). Fallstudien skapar en bättre förståelse för läsaren rörande den specifika händelsen som studeras.

Undersökningens enhet är en liten avdelning på en stor förskola och den valda

händelsen är två tillfällen som ska studeras eftersom jag anser att båda måste vara med för att man ska kunna förstå vad det är som händer och hur det blyga barnet fungerar i dessa situationer. Dessa två tillfällen är en samling och en pedagogisk aktivitet som följer direkt efter samlingen med några minuters avbrott. För att man som läsare lättare ska kunna förstå vad som pågår väljer jag även att beskriva det barnet som fokusen ligger på lite närmare. Det är just beskrivningen av barnet som jag kommer att börja med för att sedan fortsätta med beskrivningen av samlingen samt den pedagogiska aktiviteten som i det här fallet kommer att vara målning.

Det blyga barnet

Barnet som texten fokuserar på är en pojke som fyller 4 år i år och har varit på förskolan och på samma avdelning i ca 2 år. Svenska språket är inte hans modersmål men han förstår språket ganska bra och eftersom han har samma modersmål som jag vet jag att han har ett utvecklat språk på modersmålet. Pojken är lugn, sansad, försiktig och blir aldrig arg oavsett vad som händer runt omkring honom. Det är otroligt sällan pojken blir ledsen när han skadar sig eller när någon annan skadar honom. Det är endast när man som vuxen uppmärksammar det som hände som han kan bryta ihop.

Han har otroligt svårt för att ta kritik oavsett om den är positiv eller negativ och har svårt för att svara på frågor oavsett vad dessa handlar om. Istället för att svara blir han osäker och vet inte hur han ska agera eller reagera på det som sägs. Enda sättet att föra en dialog med pojken är att befinna sig ensam i rummet med honom. När man väl får igång en dialog med pojken kan han berätta jättemycket om sina leksaker, kompisar, saker han gjort eller sett och tom. svara på frågor som man själv ställer till honom. Det är svårt att få honom att öppna sig och börja prata men när man väl lyckas med det kan

5

man få reda på väldigt mycket. Självklart pratar han helst på sitt modersmål men kan även uttrycka sig på det svenska språket.

Pojken i fråga har inga syskon och föräldrarna är väldigt lugna när de pratar med honom och även med varandra. Han har svårt att hantera när det blir för högljutt på avdelningen och gillar inte när det är för stökigt runt omkring honom. När det blir för stökigt går han oftast ifrån och tar det lite lugnt helt ensam i ett annat rum på avdelningen. Han är helt enkelt ett lugnt barn som behöver känna stark tillit till den vuxne innan han öppnar sig och börjar prata och som gärna vill ha det ganska lugnt omkring sig för att kunna läsa av situationer.

Den utvalda samlingen

Samlingen börjar vi alltid med att sätta oss i en ring på vår samlingsmatta som läggs ut i mitten på rummet och vi sjunger vår samlingssång. Den valda samlingen bestod av två delar, uppropet och sångsamling och det var tre vuxna på plats nämligen jag själv och två av mina kollegor.

Det var jag som höll i samlingen och efter det att vi sjungit vår samlingssång plockade jag fram vår låda med alla barnens och vuxnas bilder i och vi började uppropet. Jag plockade fram en bild i taget och visade den för barnen som fick berätta vem det var som fanns på bilden och ifall den personen fanns med på samlingen. Ifall personen var på samlingen sa vi hej till den och lät den berätta något som den varit med om ifall den ville. Till slut la jag ner bilden i mitten på samlingsmattan så att barnen kunde se den. Detta fortsatte fram tills alla bilder var slut och alla barnen fått en chans att vara med och berätta något.

Under just den här samlingen försökte jag fokusera lite mer på den blyga pojken för att försöka få honom att berätta vem det var på bilden och ifall personen var på plats. Ibland mimade han namnet på barnet på bilden men ingenting hördes så att någon av de andra barnen snabbt hängde på och berättade vem det var. När det var den blyga pojken som fanns på bilden och vi sa hej till honom vinkade han lite försiktigt till oss och skakade på huvudet som tecken på att han inte hade något som han ville berätta för oss. Detta är då något som just den här pojken gör varje gång vi har samling.

När uppropet var klart samlade jag ihop alla bilder och barnen ville att vi skulle räkna hur många vi var på förskolan just den dagen och det gjorde vi genom att räkna alla bilder som hade legat i mitten på samlingsmattan. Även då vi räknade alla tillsammans var den blyga pojken alldeles tyst och tittade bara på de andra barnen.

6

När vi var klara med räknandet gick vi över till att sjunga våra julsånger som vi skulle kunna sjunga när vi dansade kring granen på julfesten. Alla barnen såg fram emot att sjunga och så även den blyga pojken trots att han aldrig egentligen sjöng utan bara mimade delar av texten till de olika sångerna. Så var det även under den här samlingen. Vi gick igenom alla sånger och barnen fick berätta vilken sång som var på tur. När jag frågade den blyga pojken om han visste vilken sång vi skulle sjunga som nästa sång visade han bara rörelsen för sången i ett hus vid skogens slut vilket var alldeles rätt och ett stort framsteg för honom. Här vågade han uttrycka sig och vi vuxna blev väldigt glada och tittade på varandra och hoppades att detta skulle fortsätta. Det gjorde det dock inte. Jag bad pojken att hjälpa mig räkna in oss men han var tyst och ville inte alls vara med. Jag räknade och vi sjöng sången medan den blyga pojken var tyst men gjorde alla rörelser som finns med i sången. Vi ansåg detta vara stora framsteg eftersom han tidigare bara satt där och tittade på de andra barnen när de sjöng och det var första gången han faktiskt hängde med på rörelserna.

Efter att vi hade sjungit alla våra julsånger och den blyga pojken hade mimat texten eller gjort rörelserna till några av dem fortsatte jag samlingen med att vi åt lite frukt. Jag frågade den blyga pojken vad det var för frukt vi skulle få äta men han ville inte berätta det för mig utan en annan pojke som satt bredvid sa det istället. Det var äpple vi åt och det vet jag att den blyga pojken vet mycket väl eftersom han har sagt det till mig många gånger då vi varit själva. Barnen tog var sin bit och tackade fint då jag sa varsågod medan den blyga pojke bara mimade ordet tack så som han brukar göra.

Samlingen avslutades med att vi sjöng vår avslutningssång och barnen fick en möjlighet att själva välja vad de skulle göra som nästa aktivitet. Aktiviteterna de fick välja mellan var att leka med lego, lera eller måla något med vattenfärg. Den blyga pojken tänkte efter lite men valde till slut målningen.

Den valda aktiviteten

Just på grund av pojkens val att måla valde även jag att hålla i just målningen så att jag på ett naturligt sätt skulle kunna vara en del av aktiviteten och samtidigt observera vad som händer. Jag ville även få en chans att försöka ställa frågor till pojken och utmana honom lite ifall chansen visade sig.

Aktiviteten startade med att de tre barnen som ville måla tog på sig förkläden och satte sig vid bordet där underläggen med ett papper redan stod förberedda för målning. Även jag tog på mig ett förkläde och satte mig vid bordet med barnen. De andra barnen som

7

var med började direkt prata med varandra och berättade vad de ville måla och vilka färger som stod upphällda i små skålar på bordet. Den blyga pojken satt bara på sin stol och följde de andra barnens samtal men sa ingenting själv. Jag såg tydligt att han hängde med i deras samtal och att han förstod vad de sa men verkade inte vilja delta varken verbalt eller på något annat sätt.

Jag frågade barnen vilka färger de ville börja med och de andra barnen valde snabbt var sin färg och satte igång med målningen. De fortsatte sina samtal kring vad de målade och la till penselns tjocklek i samtalet då de hade börjat måla. Den blyga pojken satt och tittade på de andra barnen medan de målade men hade inte valt någon färg än. Jag ställde då frågan direkt till honom och bad honom välja en färg som han ville börja måla med. Han tittade först på mig och sedan på sitt papper för att sedan titta rakt på mig och sa: ”Jag vill också ha blå”. Det var nämligen så att ett av de andra barnen hade valt just blå färg och på bordet fanns det bara en skål med just blå färg. Jag blev glad att pojken utryckte sig så pass tydigt eftersom det är så ovanligt att det händer och hällde upp blå färg i en ny skål så att även han kunde måla med blått. Pojken satte då igång med sin målning men sa inte så mycket utan bara målade och tittade på de andra barnen då och då och verkade lyssna på deras samtal.

Jag satt där och försökte samtala med de andra barnen samtidigt som jag ställde vissa frågor till den blyga pojken. De andra pratade på medans pojken bara svarade med korta ja och nej svar eller bara nickade lite lätt. När jag frågade honom vad han målade

svarade han kort och sa: ”blå bil”. Jag frågade honom om han ville ha en annan färg men han skakade bara på huvudet och upprepade orden blå bil som om han ville att jag skulle förstå att han skulle måla en blå bil och att jag inte skulle ifrågasätta det.

De andra barnen hängde direkt på och ville gärna byta färg och fortsatte måla med den nyvalda färgen medan den blyga pojken målade sin blå bil. Efter ytterligare några minuter hade de andra barnen målat färdigt och ville gå tvätta sig vilket de fick lov att göra medans jag satte deras målningar på tork.

När jag hade kommit tillbaka till bordet satt den blyga pojken fortfarande kvar och målade. Han hade dock bytt färg och satt nu med svart färg och målade cirklar i nedre kanten av målningen. Jag passade på att fråga honom vad han målade och han svarade på sitt modersmål då att bilen måste ha hjul annars kan den inte åka. Jag svarade med följdfrågan: ”Hur många hjul måste bilen ha?” och pojken svarade snabbt: ”Fyra hjul”. Han fortsatte måla cirklarna och när han hade målat alla fyra som skulle vara med frågade han ifall han kunde få gul färg för att måla lampor på bilen. Jag räckte över den

8

gula färgen och frågade honom hur han visste att det ska vara gula lampor och han började berätta om hur hans pappas bil såg ut och att den hade gula lampor fram och röda på baksidan. När han hade sagt detta tog han den röda färgen utan att fråga efter den och målade två röda lyktor på bilens baksida.

Som nästa steg i samtalet ställde jag följdfrågan: ”Vart brukar ni åka med bilen?” och pojken berättade för mig att de åkte iväg till djurparken där de kunde se många djur och även till morföräldrarna där han tyckte om att vara. Pojken fortsatte berätta om olika ställen där de hade varit som familj och vad de hade gjort utan att jag egentligen behövde ställa några frågor. Jag satt bara där och lyssnade och svarade på någon eventuell fråga som pojken själv hade. Pojken målade sin bil och berättade för mig om sina upplevelser från alla åkturer med pappans bil. När pojken ansåg att han var klar med bilen sa han tydligt att han ville gå och lägga målningen på tork och sedan gå och tvätta sig. Jag följde med honom och han fortsatte berätta om sin målning som han själv bar på. När han hade lagt den på tork sa han att han gärna ville titta på den när den torkat så att han kunde se om den fortfarande såg likadan ut. Jag sa att han självklart fick göra det men att han troligen fick vänta tills dagen efter på grund av att han skulle gå hem tidigt den dagen. Han accepterade det och berättade att det var pappa som skulle hämta honom eftersom mamman jobbade länge den dagen och pappan ville umgås lite med honom.

Vi gick till skötrummet där pojken tvättade händerna och gick på toaletten för att sedan berätta för mig att han måste tvätta händerna igen för att han har varit på toaletten. Han tvättade sina händer och vi gick in på avdelningen igen. Där inne sprang de andra två barnen som hade varit med och målat tidigare fram till oss och ville leka med den blyga pojken. Pojken hängde med på deras lek men slutade helt att prata och följde bara med blicken det de andra barnen sa och gjorde. Han uttryckte inte vad han själv ville göra trots att han hade pratat så pass mycket och uttryckt så pass mycket tankar strax innan barnen kom fram till honom. Jag observerade pojken en stund till men han följde bara med de andra barnen och uttryckte ingenting kring vad han tyckte och tänkte.

Aktiviteten avslutades egentligen så fort vi hade gått ifrån bordet och skulle tvätta oss men jag anser att allt det som hände efter var viktigt för pojken och även för att man som läsare ska förstå var och när aktiviteten tog slut för pojken.

9

Teorier

Barnets kognitiva utveckling

Piaget menar att barn lär sig bäst på egen hand och är väldigt egocentriska och att det är viktigt att låta dem utveckla sina egna sätt och metoder för inlärning och utveckling. Han menar även att barnen fram till 3 års ålder befinner sig i ett socialt stadium med emotionell bindning till föräldrarna och andra närstående och att de helst leker bredvid varandra och inte tillsammans. När det kommer till språket och dess utveckling menar Piaget att språket hos yngre barn framför allt används för att kommentera olika

upplevelser från en egocentrisk synpunkt och att språket då är mer drömliknande och att barnet då inte söker gensvar utan vill bara uttrycka sig. Han menar även att språket inte används av barnet förrän det förstår vad det symboliserar och helst i samband med en handling (Piaget, 1973).

Samtidigt påpekar Piaget att barnet måste få möjlighet att utforska sin omgivning för att lära sig, barnet måste få möjligheten att vara aktivt och tillåtas göra egna fysiska och intellektuella erfarenheter för att utvecklas. Det är dock viktigt att förstå att Piaget menade att barnet skulle göra upptäckterna helt på egen hand, ställa sina egna frågor och manipulera olika objekt och därigenom få insikter för att faktiskt kunna lära sig. En annan sak som Piaget betonar är att barnets världsbild och logik är i viktiga avseenden annorlunda än den vuxnes och att man på grund av detta inte kan mäta de mot varandra. Han menar även att barnet i samspelet med världen alltid regleras genom två samtidigt verkande processer nämligen assimilation och ackommodation, där assimilation innebär att barnet tar in och registrerar informationen om hur omvärlden ser ut och är

organiserar medan ackommodation innebär att barnet tar in informationen och påverkas så pass starkt att det får en grundläggande förändring i sitt sätt att se omvärlden (Säljö, 2000).

Man får inte heller glömma att synen på lärandet utifrån den kognitivistiska sidan är att lärandet är något inprogrammerat i den mänskliga hjärnan och något som kommer att ske så länge man ges möjligheten att utforska omvärlden på egen hand. Alltså för att ett barn ska lära sig något nytt måste den få möjligheten att utforska det på egen hand, manipulera det och komma till egna slutsatser utan att någon vuxen blandar sig in och ger sin syn på saken och hjälper barnet på traven (Säljö, 2000).

10

Barnets sociokulturella krets och dess påverkan på inlärningen

Kommunikationen mellan barn och vuxna och mellan barnen står i fokus i Vygotskijs sociokulturella syn på lärandet. Barnen lär sig olika saker i samspel med vuxna som ger dem nödvändiga redskapen för att utvecklas men även i samspel med andra barn som utmanar dem. Den sociokulturella definitionen på lärandet är att lärandet är en fri form för socialisering in i en bestämd kultur, ett samhälle, ett yrke eller en grupp. Vygotskij har arbetat fram två olika avsnitt på den sociokulturella synen som har adopterats av andra forskare och anpassats till nutiden. Den första handlar om att barnets individuella utveckling kan påskyndas om en vuxen hjälper en på traven, detta är den så kallade zonen för den proximala utvecklingen. Den andra handlar medierat lärande som går ut på att barn och även vuxna lär sig mer effektivt genom att använda olika typer av kulturella redskap som t.ex. olika artefakter, kunskap, språk osv. (Säljö, 2000). Vygotskij menar att barnet endast kan utvecklas i samspel med andra eftersom barnet behöver utmaningen som samspelet ger samt att barnet tänker och pratar för att lösa problem som dyker upp vilket i sin tur leder till att man utvecklar nya språkliga

mönster. Alltså menar Vygotskij att barnet kan använda olika språkliga mönster utan att helt förstå de för att försöka lösa problem som den stöter på och att den vuxne då får rollen som en hjälppelare som kan hjälpa barnen att förstå det den säger och på det sättet utvecklas och lära sig (Vygotskij, 1999).

Vygotskijs syn på att barn och vuxna lär sig mest effektivt genom att använda olika typer av kulturella redskap har utvecklats av bl.a. Säljö och Wertsch. Båda menar att allt som finns omkring oss, så som telefoner, datorer och andra fysiska saker men även språk och symboler är kulturella redskap som främjar inlärningen för både barn och vuxna. Man får dock inte glömma att även ens egen kropp och olika outtalade regler också är delar av de kulturella redskapen som används för att utvecklas. Alltså menar dessa att för att ett barn ska kunna lära sig nya saker tar den hjälp av kulturella redskap och mediering för att på lättaste möjliga sätt lösa problemen som den stöter på och för att lära sig hur man förväntas vara i olika situationer (Wertsch, 1998; Säljö, 2006). Säljö påpekar även vikten av att förstå att olika situationer som man befinner sig i har olika koder som man måste förstå och veta hur och var vilka koder ska användas. Han menar även att vårt samhälle skulle se väldigt annorlunda ut om varje generation tvingades börja om från början utan att få veta någonting från sina förfäder. Detta på grund av att det man själv varit med om kan man som bäst minnas men tar man hjälp av andra som varit med om samma sak har man en chans att minnas sådant som man själv glömt eller

11

lära sig någon ny kod till hur man kan lösa problemet som uppstår. (Säljö, 2006). En annan sak som är viktig för författaren är att vi som läsare sa förstå att skolan och förskolan är en del av lärandet men att de bidrar med en liten del av allt lärande och ska absolut inte betraktas som det första eller grundläggande institutionen om vi vill förstå hur människor lär. Säljö påpekar att barnen framför allt lär sig hemma med sina föräldrar och att det är där all grund för deras kunskap och inlärning läggs. Det är hemma som barnen får större delen av de kulturella redskapen och de oskrivna koder som den senare använder sig av under hela livet (Säljö, 2006). Säljö påpekar ofta att det är viktigt att man vet att barn lär sig olika saker i olika situationer och i samspel med andra samt att man inte får glömma att vissa biologiska aspekter också kan påverka ens inlärning (Säljö, 2000). Illeris i sin tur är dock mer noga med att peka på att allt lärande bygger på samspel mellan individer och att inlärningen sker i två etapper nämligen samspelet och tillägnandet av de impulser och påverkan som ligger i samspelet. Han menar att det biologiska i stort sätt inte påverkar en utan att det är allt runt omkring som styr lärandet (Illeris, 2007).

Aktivitetsteorin i sin tur menar att allt, eller i stort sätt allt, medieras och att subjektet och objektet inte har någon direkt kontakt med varandra utan kopplas samman via medieringsredskapet. Man menar här att även känslor och instinkter medieras till en viss del men att de eventuellt kan vara lite friare från mediering om man jämför med t.ex. handlingar eller tankar. Alltså här menar författaren att för att förstå objektet använder sig subjektet av någon typ av artefakt eller annan typ av kulturell redskap eftersom alla har en historia som påverkar de på ett eller annat sätt (Engström, 2001; Säljö, 2006). Bakhtin i sin tur menar att allt man säger är kopplat till något som någon annan har sagt och ju mer vi behärskar den genre som vi yttrar oss inom desto mer kan vår egen röst höras. Alltså han menar att yttranden skapas mellan individer och att man aldrig kan uttrycka samma yttrande två gånger. Den omskapas av den som hört den och förmedlas vidare så att den egna rösten hörs eftersom man tolkat den på vägen. Han menar att dialogen mellan två personer och meningen den får då två personer samtalas också i sin tur blir kulturella redskap för att man senare ska kunna använda dessa. Han menar även att yttranden kan vara både monologiska och dialogiska där den första är överföring av information medan den andra är samtal med andra och att det är viktigt att förstå att båda dessa finns överallt och är lika viktiga för både barn och vuxna (Dysthe, 2003).

12 Pedagogens roll

Tittar man lite närmare på Vygotskijs zon för proximala utvecklingen har pedagogen som den vuxne i barnets sällskap en otrolig viktig roll för barnets inlärning och

utveckling. Alltså för att barnets ska kunna utvecklas och lära sig nya saker krävs det att pedagogen ger barnet alla möjligheter och alla kulturella redskap som barnet behöver för detta. Det vill säga pedagogen har en stark roll för hur och hur snabbt barnet utvecklas och vad och hur den lär sig lösa olika problem som den stöter på under sin utveckling (Säljö, 2000, 2006). Samma sak dyker upp i Illeris text där författaren menar att pedagogens roll blir otroligt viktig eftersom alla inlärning sker i samtalet och

samspelet mellan den vuxne och barnet i fråga vilket i sin tur leder till att pedagogen måste se till att utmana barnet (Illeris, 2007). Barnet behöver alltså ha både bekanta och obekanta fält i lärandesituationer för att utvecklas. Detta innebär att man som pedagog måste utmana barnet genom att i det nya läromaterialet ge barnet något att relatera till samtidigt som man erbjuder något nytt att lära sig. Barnet ska få en utmaning i

inlärningen men utmaningen får inte bli för stor eftersom det kan leda till att det hela blir för abstrakt för barnet. Man som pedagog får inte heller glömma hur viktigt det är att låta barnen applicera kunskapen som de får på nya situationer för att de på det sättet ska få möjligheten att appropriera kunskapen alltså göra den till sin egen. Pedagogen ska motivera barnet att lära sig genom att arbeta utifrån barnets förutsättningar och genom att låta barnet känna att den faktiskt kan det som man lärt sig innan (Säljö, 2000, 2006). En annan forskare och författare påpekar också att barnet lär sig bäst genom att göra saker tillsammans med en vuxen, alltså genom att rent fysiskt genomföra vissa experiment eller göra vissa försök att klara av något. I det här fallet fungerar pedagog som någon som kan visa barnet hur man på olika sätt kan göra olika saker och stötta barnet då det själv försöker utföra olika experiment och utvecklas i sin egen takt (Dewey, 1997).

Samtidigt är det viktigt för pedagogen att tänka på att inte dominera samtalet med barnen alldeles för mycket. Oftast är barnen väldigt duktiga på att läsa av vad

pedagogen är ute efter och kan då svara på pedagogens frågor med just det svaret som de tror att man förväntar sig att höra utan att egentligen själva tycka så eller ens förstå vad de menar. Det är frågans typ som påverkar responsen man får från barnen och det ger inte speciellt mycket att ställa frågor som redan har färdiga svar i texten man precis läst eller i det man precis pratat om. Frågorna som man ställer ska vara autentiska och man som pedagog ska vilja veta svaret på frågan man ställer och inte ställa frågor för att

13

kontrollera något som man redan vet. Samtidigt är det viktigt för pedagogen att vara så pass skicklig att man kan lägga in sina egna erfarenheter och kunskaper i responsen och på det sättet eventuellt lära barnen något nytt och hjälpa de att utvecklas (Tsui, 1999).

Analys och diskussion

Barnets förutsättningar och aktivitetens påverkan

Piaget menar att barn lär sig bäst på egen hand och är väldigt egocentriska och att det är viktigt att låta dem utveckla sina egna sätt och metoder för inlärning och utveckling. Detta är något som jag kan hålla med om till en viss del. Självklart är det viktigt att ge barnen en möjlighet att utvecklas på egen hand och utveckla sina egna metoder för inlärningen som sker, men det innebär inte att man som vuxen närvarande vid dessa inlärningstillfällen helt ska försvinna. Barnen kan mycket väl utveckla egna metoder men man som pedagog och den vuxne i rummet ska finnas där för barnet och visa på att det finns så många olika metoder att använda sig av precis som Vygotskij menar. Barnen lär sig olika saker i samspel med vuxna som ger dem nödvändiga redskapen för att utvecklas men även i samspel med andra barn som utmanar dem (Säljö, 2000). Alltså jag som pedagog ger den blyga pojken en möjlighet att samtala med mig, jag ger de penslar som han kan använda sig av och jag ställer frågor samtidigt som han får berätta fritt kring sin målning och göra kopplingar som han anser passar.

Vygotskijs syn som även andra forskar kring som går ut på att barn och vuxna lär sig mest effektivt genom att använda olika typer av kulturella redskap är något som tilltalar mig. För mig är det självklart att man som levande människa kommer att använda sig av saker, erfarenheter och kunskaper som andra personer och generationer tillägnat sig. Det är inte alltid man personligen vet att något är farligt genom att ha provat det utan genom att någon annan i tidigare generationer gjort det. Det är något som pojken i fråga verkar fundera en hel del på. Han tittar på de andra barnen och studerar det dem gör för att sedan även själv göra något liknande. Han är mer försiktig än de andra barnen i

samlingen och lär sig av det de gör och säger för att sedan, kanske lång tid senare, själv göra rörelserna till sången.

Piaget menar även att språket inte används av barnet förrän det förstår vad det

symboliserar och helst i samband med en handling (Piaget, 1973). Medan Vygotskij i sin tur menar att barnet kan använda olika språkliga mönster utan att helt förstå de för att försöka lösa problem som den stöter på och att den vuxne då får rollen som en

14

hjälppelare som kan hjälpa barnen att förstå det den säger och på det sättet utvecklas och lära sig (Vygotskij, 1999). Personligen tror jag att den här blyga pojken gärna vill förstå vad språket och dess mönster innebär innan han använder den. Han vill inte riktigt uttrycka sig förrän han är helt säker på att det han tänker säga är helt korrekt. Pojken använder sällan språket för att lösa problemen som han stöter på utan vill gärna uttrycka saker han redan har löst. Detta i sin tur innebär inte att pojken inte tänker språkligt under tiden som han funderar på lösningar och olika svar men detta uttrycker han inte och då är det otroligt svårt för oss som utomstående att veta hur allting växer fram i hans huvud. Det enda vi kan vara säkra på är att pojken uttrycker sig först när han har förstått vad språket och dess symbolik betyder och nästan alltid i samband med att han utför en handling precis som Piaget menar. När vi satt och målade ensamma berättade han om det han gjorde då han faktiskt gjorde det och alla minnen som han pratade var direkt kopplade till hans målning av en blå bil.

Bakhtin i sin tur menar att allt man säger är kopplat till något som någon annan har sagt och ju mer vi behärskar den genre som vi yttrar oss inom desto mer kan vår egen röst höras (Dysthe, 2003). Detta är något som också märks väldigt tydligt i samspelet mellan den blyga pojken och pedagogen. Pojken kan väldigt mycket om sin blåa bil och saker som han och hans familj upplever på sina olika resor med bilen vilket i sin tur leder till att han inte har något emot att berätta om dessa för mig. Jag anser att det är otroligt viktigt att man som pedagog använder sig av just dessa kunskaper som barnen har i sin ryggsäck för att hjälpa de att öppna upp och våga ta nästa steg i sin utveckling. Det är mycket enklare att hjälpa barnen att lära sig något nytt om man som pedagog kan koppla det till något som barnet är intresserat av eller något som den redan känner till. Barnet behöver alltså ha både bekanta och obekanta fält i lärandesituationer för att utvecklas. Detta innebär att man som pedagog måste utmana barnet genom att i det nya läromaterialet ge barnet något att relatera till samtidigt som man erbjuder något nytt att lära sig (Säljö, 2000). Alltså är det viktigt för mig som pedagog att ge pojken i fråga möjligheten att själv välja färg och berätta om det den ritar samtidigt som jag måste utmana den genom att ställa följdfrågor kring hur han vet saker och ting och vad bilen används för.

Även Wertsch och Säljös syn på mänskliga handlingar och de kulturella redskapen är något som jag funderar ganska mycket på i samspelet med barnen och framför allt med det blyga barnet. Pojken som är i fokus i den här texten har många olika kulturella redskap med sig som kanske inte nödvändigtvis förstås av alla pedagoger som kommer i

15

kontakt med barnet. Som båda författarna påpekar är detta något som är viktigt att vara uppmärksam på och något som man måste försöka att förstå (Wertsch 1998, Säljö, 2006). Det är nämligen så att pojkens föräldrar kommer från ett annat land där vissa andra kulturella mönster och koder råder vilket man absolut inte får lov att glömma bort. Det är inte lätt för den blyga pojken som redan har svårt att uttrycka sig för

främmande människor att helt plötsligt behöva anpassa sig till vissa koder som den inte är bekant med. Ännu svårare är detta att göra på ett språk som inte är pojkens

modersmål och som pojken har vissa lättare svårigheter med. Detta i sin tur gör det lättare för pojken att kommunicera lite friare med mig som faktiskt förstår hans modersmål och själv har båda typer av koderna klara för mig. Detta gör att pojken har det lättare att slappna av och kommunicera friare med mig och våga uttrycka sina tankar.

Även Tsuis artikel Teacher talk är något som jag har funderat på en hel del under arbetets gång. Eftersom barnet i fråga har olika kulturella redskap med sig är det ännu viktigare för pedagogerna som kommer i kontakt med barnet att vara uppmärksamma på hur de påverkar barnet i samspelet. T.ex. är det precis som Tsui påpekar otroligt viktigt att man som pedagog är medveten att ens egna önskningar kan påverka barnet och att barnet vill göra det pedagogen är ute efter (Tsui, 1999). Man får helt enkelt inte glömma att lyssna på barnet i fråga och göra sitt bästa att inte ha några synliga krav eller

önskningar på resultat när man börjar samtala eller arbeta med barnet. Man får helt enkelt se till att man genuint vill veta svar på de frågor som man ställer och inte ha några förväntade svar klara redan innan man ställt frågan. Detta är något som jag anser att jag gjorde ganska bra i samspelet med pojken under den pedagogiska aktiviteten med målningen och de samtalen som vi hade efteråt. Alltså jag ville genuint veta vilken färg han ville använda och vad han målade samt hur han visste olika saker och vad han brukade göra med sin familj. Detta verkar ha lett till att pojken i fråga kände sig bekväm och ville dela med sig av de kunskaperna han faktiskt hade och som jag gärna ville ta del av. Skillnaden ser man ännu tydligare ifall man jämför samlingen med målningen. Även under samlingen var det jag som ställde frågor och försökte kommunicera med pojken men då visste jag redan svaren på mina frågor. Jag visste vem som var på bilden jag visade upp och jag visste ifall den personen var med på samlingen eller inte. Jag ställde frågor som jag redan hade förväntade svar på vilket den här pojken inte riktigt verkar känna sig bekväm med. Han verkar inte vilja säga fel sak vid fel tillfälle och låter då hellre bli att prata än att riskera att säga fel till skillnad från våra samtal under tiden

16

han målade då jag faktiskt inte hade några förväntningar på hans svar överhuvudtaget. Det är väldigt tydligt när man jämför samlingen med målningen att Tsui har helt rätt i sina tankar kring hur viktigt det är att vara genuint intresserad av att veta svaret på frågorna man ställer och låta bli att ställa frågor som redan har färdiga svar.

Min personliga åsikt är att det är viktigt att man som pedagog inte glömmer att barnen har olika förutsättningar och olika saker i sina ryggsäckar när de kommer till förskolan. Den här blyga pojken har föräldrar från ett annat land och föräldrar som är otroligt lugna och sansade och som aldrig höjer rösten varken mot pojken eller mot varandra. De verkar låta pojken utvecklas helt och håller i sin egen takt och enligt min egen åsikt låter de honom komma undan med alldeles för mycket. Precis som Dewey säger lär sig barnen väldigt mycket genom att göra saker och utföra experiment (Dewey, 1997) och så gör även den här pojken. Han undersöker olika möjligheter genom att utföra olika saker hemma och ibland även på förskolan och se vart det leder. Ibland berättar även föräldrarna om vissa saker som pojken vägrar göra hemma men som han aldrig protesterar mot på förskolan. Detta kan självklart bero på många olika saker men jag tror att det till en stor del beror på de kulturella koder och redskapen som pojken har samlat på sig både hemma och under sin tid på förskolan. Detta är ganska tydligt då han pratar ganska fritt kring saker han och hans familj upplever tillsammans eftersom dessa verkar stämma överens med alla koder som han har samlat på sig samt eftersom han förväntar sig att jag ska förstå alla koder som han faktiskt har samlat. Medans han under samlingen helst vill studera lite till och samla på sig fler redskap och koder innan han vågar börja berätta så att risken att något blir fel blir så liten som möjligt.

17

Avslutande resonemang

Framtida arbetsinsatser

Precis som jag påpekade ovan anser jag att mitt förhållningssätt under målningen respektive samlingen måste ha påverkat pojkens respons. Eftersom jag ställde frågor med redan klara och förväntade svar under samlingens gång visste pojken att jag och de andra vuxna förväntade oss bestämda svar och för att undvika att göra oss besvikna lät han bli att svara på våra frågor. Under målningen ställde jag dock frågor som jag inte visste svar på och som jag genuint ville att han skulle svara på. Han märkte även att jag var intresserad av det han sa eftersom jag ställde följdfrågor som var lika genuina som de ursprungliga frågorna vilket ledde till att pojken öppnade upp och vågade berätta om sina upplevelser för mig.

I framtiden kommer jag att göra mitt bästa för att göra om samlingar så att de innehåller så många genuina frågor som möjligt så att barnen inte behöver känna pressen av att svara rätt hela tiden. Detta är något som jag och även mina andra kollegor måste vara otroligt uppmärksamma framöver så att vi kan stötta barnen och ge de en chans att besvara frågor med svar som vi är genuint intresserade av och inte svar som vi förväntar oss att få. Detta är något som troligen kommer att ta lite tid att arbeta fram med det är absolut något som vi måste göra, inte endast för att gynna den blyga pojken utan även alla andra barn i barngruppen. Deras utveckling kan endast gå framåt om vi hjälper de på traven och ställer frågor som endast de vet svaret på och i samband med detta utvecklar även våra egna tankar och förväntningar.

Det är kanske en bra idé att ha delade samlingar i alla fall någon gång i veckan då man får en möjlighet att sitta ner och prata med varje barn som är med på samlingen. Då får man större möjlighet att ställa frågor och följdfrågor till barnen som får de att börja utveckla sina berättelser samtidigt som man ger varje barn mer tid att hitta orden och berätta. Personligen anser jag detta vara en viktig del i min yrkesroll och jag kommer absolut att arbeta för att alla barn ska få möjlighet att berätta om det de anser vara viktigt och att vi i personalen ska ställa frågor som vi genuint vill veta svar på och inte har några förväntningar på. Det är inte lika viktigt att veta vem som finns på bilden för det ser alla, det är mycket viktigare att få reda på vad barnet tyckte om något som hände innan samlingen eller något den gjorde dagen innan. Barnet kanske har varit med om många olika saker och orkar inte koncentrera sig på bilderna vi håller i eller våra frågor

18

som vi redan har svar på, men vad är det som säger att barnet inte hade kunnat

koncentrera sig på samtal kring något som den själv upplevt och gärna vill berätta om?

Slutsatsen

Syftet med den här uppsatsen var att undersöka hur man som pedagog på bästa möjliga sätt kan arbeta med blyga barn så att de vågar uttrycka sina tankar antigen verbalt eller på något annat sätt.

Detta anser jag att jag har lyckats ta reda på under tiden jag arbetade med min uppsats. Det har blivit jättetydligt att man som pedagog måste vara väldigt uppmärksam på vad barnet tycker är spännande och inte glömma att barnet har mycket som den skulle vilja berätta om. Samtidigt är det otroligt viktigt att man som pedagog ställer frågor som man väldigt gärna vill veta svar på, man måste vara genuint intresserad av det man vill att barnet ska berätta för att en kommunikation överhuvudtaget ska kunna ske. Ställer man frågor med förväntade svar är risken ganska stor att barnet antigen svarar kort och ganska ointressant eller att som i det här fallet bara vara tyst och inte vilja ge något svar alls.

Min frågeställning var: Hur kan man på bästa möjliga sätt utföra pedagogiskt arbete så att även blyga och tysta barn gynnas och vågar komma till tals?

Personligen anser jag att jag har besvarat min frågeställning genom arbetets gång. Bästa möjliga sätt att utföra pedagogiskt arbete så att det gynnar blyga barn och att de vågar komma till tals är framför allt att arbeta med de i mindre grupper så att de får mer tid på sig samt genom att ställa frågor som inte har några förväntade svar. Det är viktigt att man som pedagog förstår detta och ställer frågor om saker som barnet har stora erfarenheter av och på det sättet får barnet att börja öppna upp och våga uttrycka sina tankar och åsikter. Det är viktigt att alla barn, men framför allt blyga och försiktiga barn, känner att den vuxne som samtalar med dem gärna vill veta vad de har att säga eftersom det bygger upp deras självförtroende som oftast ligger i grunden för deras blyghet.

Arbetet med detta är inte alltid enkelt att utföra men det är något som alla vuxna som arbetar med barn borde kämpa för att få igenom på sina arbetsplatser. Det är lite svårare att alltid ställa frågor som endast barnen kan svaren på men det är något som man som pedagog får lära sig genom att samla på sig så mycket erfarenhet kring detta som man kan.

19

Min slutsats är att jag som pedagog måste visa ett genuint intresse för vad barnen har att säga för att de överhuvudtaget ska vilja samtala och samspela med mig. Detta är viktigt i mötet med alla barn men framför allt i mötet med så pass blyga barn som pojken i undersökningen. Inte ens jag som vuxen orkar samtala speciellt längre tid med någon som bara verkar vilja ha specifika svar och struntar i vad jag faktiskt kan, varför skulle då barn orka med detta?

20

Referenser

 Bell, Judith (2000) Introduktion till forskningsmetodik. Studentlitteratur, Lund.

 Dysthe, Olga (red.) (2003) Dialog, samspel och lärande. Kapitel Mikhail Bakhtin och sociokulturell teori s. 95-117. Studentlitteratur, Lund.

 Engström, Yrjö (2001) Expansive learning at work: towards an activity

theoretical reconceptualization. Journal of education and work Vo. 14, No.1,

2001.

 Illeris, Knud (2007) Lärande Kapitel 1 s. 11-16. Kapitel 3 och 4 s. 37-70. Studentlitteratur, Lund.

 Johansson, Geije & Tufte, Per Arne (2003) Introduktion till

samhällsvetenskaplig metod. Liber, Malmö.

 Piaget, Jean (1973) Språk och tanke hos barnet. Kapitel 1 Språkets funktioner hos två barn i sexårsåldern s. 7-39. Kapitel 2 Mängden av egocentrerat tal i samtal mellan barn och vuxna och mellan barn s. 40-69. Gleerup, Lund.

 Säljö, Roger (2000) Lärande i praktiken, ett sociokulturellt perspektiv. Kapitel 3 Teoretiska perspektiv på mänskligt lärande och utveckling s. 47-73. Norstedt, Stockholm.

 Säljö Roger (2006) Lärande och kulturella redskap, om lärprocesser och det

kollektiva minnet. Kapitel 1 Hur kunskaper, färdigheter och information lever

vidare s. 12-42. Kapitel 2 Mediering, institution och individ s. 43-72. Kapitel 6 Inskriptionen, artefakter och lärandets förändring s. 140-196.

 Tsui, Amy B. M (1999) Introducing classroom interaction. Chapter 2 Teacher talk s. 23-54. Penguin, London.

 Vygotskij, Lev (1999) Tänkande och språk. Kapitel 2 Piagets teori om barnets språk och tänkande, en kritisk granskning s.47-116. Kapitel 3 Willian Sterns teori om språkutveckling s. 117-128. Diadalos, Göteborg.

 Wertsch, James W (1998) Mind as action. Chapter One s. 1-49. Oxford University Press, New York.