Det obehagliga med idéburna friskolor är vuxnas önskan om att undslippa det gemensamma I det första avsnittet av SVT-dokumentären De utvalda barnen (https://www.svtplay.se/dokument-inifran-de-utvalda-barnen) intervjuas Nemi, en av de före detta eleverna på Solviksskolan i Järna 1993-2000. Under dokumentären blir det tydligt för tittarna att hon, till skillnad från filmaren och den före detta eleven Jasper Lake, tillhörde förlorarna bland eleverna som gått på skolan. I en tårfylld intervju utbrister Nemi apropå sin skolgång: ”Jag kände mig bestulen på en utbildning, det känns inte som jag har fått lära mig någonting.”
Under dokumentärseriens gång skildras hur skolans elever blev värderade olika och hur olika de sedan klarade sig i livet efter skolan. Skolans idealelever – de vackra, graciösa, musikaliska, modiga och estetiskt sinnade – tycktes bli upphöjda på bekostnad av de elever som inte besatt likande förmågor och
egenskaper. Idéfiguren om övermänniskan och dess motsats – ett allmänt patrask av helt vanliga medborgare – verkade ha fått fritt spelrum på skolan och premierats av både lärare och rektorer. Elevernas berättelser om skolgången på Waldorfskolan i Järna känns igen. Själv gick jag i helt vanliga kommunala grundskolor under 1980- och 90-talet. Där förekom tyvärr också sanktionerad mobbing. Systematisk mobbing har alltså inte enbart förekommit på en Waldorfskola som Solvik. Det är givetvis djupt beklagligt att mobbing förekom även där, men det är trots allt inte mobbingen som är det mest upprörande med dokumentären. Det allvarligaste problemet som blottläggs genom dokumentären är vuxenvärldens uppdelning av en hel generation barn.
I ett större sammanhang är det mest problematiska med Solvikskolans idévärld, och egentligen med idéburna friskolor i över huvud taget, den uppenbara önskan om att (vissa) barn – via skolan – ska undslippa samhället. Här finns en underliggande strävan om att människor genom skolan kan ställa sig utanför det allmänna och gemensamma. Det är dessutom ett val som görs av vuxna på bekostad av (vissa) barn. På Solviksskolan har det helt uppenbart skett på bekostnad av att barn som Nemi ofrivilligt och långvarigt hamnat utanför samhället genom att under sin skolgång varken få lära sig att räkan eller skriva.
I ett bredare sammanhang och med mindre aparta varianter av friskolor är det vårdnadshavares, lärares och rektorers makt, vilja och möjlighet att lyfta ut och särskilja sina egna barn från andras som är djupt problematiskt. Detta bör anses vara ett minst lika stort problem som mobbning. Den underliggande logiken lyder: Utvalda friskolebarn ska få det bästa av det bästa och alla de andra barnen, det allmänna patrasket av helt vanliga barn, ska lämnas i de usla kommunala skolorna. Här kan vi skönja både en uppgivenhet eller ovilja att värna om ett gott samhälle och en god utbildning för alla barn. Den
kommunala skolan anses för dålig och lösningen blir kort och gott bortvalet av det gemensamma. Denna logik är djupt beklaglig, inte minst ur demokratisk synvinkel.
Skolan är en oerhört viktig institution i det demokratiska samhällsbygget. Det behöver knappast sägas två gånger till läsarna av Skola och Samhälle. Samhället, där skolan helt uppenbart befinner sig, är det vi i demokratiska stater gör och formar gemensamt. Vi måste lösa problemen gemensamt och vi måste lära oss att leva tillsammans. Samhället kommer aldrig att bli starkare än dess svagaste länk. Friskolor i alla dess former möjliggör ett vi- och-dem- tänkande där känslan av utvaldhet och berättigande riskerar att försvaga vårt gemensamma samhälle.
