”MAN VÄXER IN I RUTINERNA”

Examensarbete i Socialt arbete Malmö högskola C-uppsats 15 hp Hälsa och samhälle Äldrepedagogisk fördjupning 205 06 Malmö Maj 2011

Hälsa och samhälle

”MAN VÄXER IN I

RUTINERNA”

EN KVALITATIV STUDIE AV ÄLDRES

MÖJLIGHET ATT UTÖVA INFLYTANDE I SIN

VARDAG PÅ SÄRSKILDA BOENDEN

MARIA HEMÅKER APELL

HELENA JOHANNESSON

”ONE GETS TO KNOW

THE ROUTINES”

A QUALITATIVE STUDY OF ELDER’S

POSSIBILITIES TO EXERCISE INFLUENCE IN

DAILY LIVING AT NURSING HOMES

MARIA HEMÅKER APELL

HELENA JOHANNESSON

Hemåker Apell M. Johannesson H. Man växer in i rutinerna. En kvalitativ studie av äldres möjlighet att utöva inflytande i sin vardag på särskilda boenden.

Examensarbete i Socialt arbete, 15 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle,

Abstract

To which extent elderly people at nursing homes have an influence on their daily living is currently debated. Studies have shown that they have limited influence due to restricting routines associated with nursing homes. Therefore the aim of this study was to examine how elderly people experience the ability to influence their daily living at nursing homes and how limited influence is revealed in the daily care. Five elderly people, from four different nursing homes, underwent a structured interview. The outcome of the interviews was analyzed in relation to established theories related to geriatric care. The outcome of the interviews

revealed the contradicting extremes that a day at a nursing home can offer. On one hand, there is an experience of influence from the elderly. On the other hand, they are constantly faced with situations that limit their possibility to affect their being. Both aspects can be related to concepts such as relational power and culture-related routines.

Förord

Främst vill vi tacka de informanter som ville träffa oss för att dela sina tankar och reflektioner med oss. Utan er hade detta arbete inte varit möjligt att genomföra. Vi vill även tacka vår handledare Finnur Magnússon för värdefulla råd, nyttig feedback och givande diskussioner.

Slutligen vill vi passa på att tacka våra nära och kära, som har lyssnat och

uppmuntrat under arbetets gång. Det är ert fantastiska stöd som har fört oss fram!

Innehållsförteckning

Validitet och reliabilitet ... 11

Etiska överväganden ... 12 Beskrivning av arbetsfördelning ... 13 Disposition ... 13 TIDIGARE FORSKNING ... 13 TEORIER ... 16 Rutinkultur ... 17 Relationell makt ... 18 RESULTAT ... 19 Vardagens paradoxer ... 19 Upplevt inflytande... 21

Inflytande genom relationen ... 21

Inflytande genom engagemang ... 23

Inflytande genom motmakt ... 24

Inflytande genom anpassning ... 27

Begränsat inflytande ... 29

Begränsat inflytande till följd av anpassning ... 30

Begränsat inflytande till följd av personalens mottagande ... 31

Begränsat inflytande till följd av resurser... 32

Sammanfattning av resultat ... 34

REFERENSER ... 39

Inledning

”Man bestämmer själv, men man rättar sig efter schemat.”

På detta motsägelsefulla sätt uttrycker en äldre kvinna, som bor på ett särskilt boende, upplevelsen av att kunna påverka sin vardag. Dessa motsägande aspekter visar på den komplexitet som vardagen på ett särskilt boende innebär. Å ena sidan upplever de äldre att de har utrymme att påverka, men å andra sidan verkar

boendet begränsande.

Äldres möjlighet att påverka sin vardag på särskilda boenden är ett omtalat och aktuellt ämne. Detta yttrar sig exempelvis genom forskning, där äldres möjligheter att påverka studeras. Det yttrar sig även genom massmedia, som lyfter olika förhållanden som begränsar den äldres inflytandemöjligheter. Även inom

politiken debatteras de äldres situation, och ett stort antal beslut som fattas syftar till att öka äldres möjligheter att själva utöva inflytande genom att få möjlighet att göra egna val.

Trots detta fokus på ämnet fortsätter äldreomsorgen att genomsyras av faktorer som verkar begränsande för den äldres påverkansmöjligheter på ett särskilt boende. Vi vill, genom denna uppsats, belysa äldre personers egen upplevelse av att kunna utöva inflytande i sin vardag på särskilda boenden, samt undersöka hur makt och rutiner på boenden påverkar försöken till inflytande. Vad sker i

relationen mellan den äldre och personalen, och hur kan rutiner och makt växa fram utifrån denna?

Problemformulering

Den äldres rätt till inflytande beskrivs som en grundläggande rättighet inom den svenska äldreomsorgen. I regeringens nationella handlingsplan för äldrepolitiken (1998) föreslogs att äldrepolitikens mål ska vara att äldre ska kunna åldras med bevarat oberoende, kunna utöva inflytande i såväl samhället som i sin vardag samt ska bemötas med respekt. I Socialtjänstlagen (1 kap. 1 §) beskrivs att omsorgen om äldre ska utgå ifrån respekt för den äldres självbestämmande och integritet, och att den äldre ska ha rätt att välja när och hur hjälp ska mottas (5 kap. 5 §). Våren 2007 tillsatte regeringen en utredning för att utforska förutsättningarna för ökad valfrihet inom äldreomsorgen. Utredningen resulterade i att LOV, lagen om valfrihet, infördes. Denna lag innebär att den äldre ska ha rätt att välja samt byta utförare och syftar till att ge den äldre inflytande över vårdens och omsorgens utformning (SOU 2008:15). Denna valfrihet är dock begränsad till de kommuner som har valt att införa LOV. 153 kommuner har fattat beslut om att införa lagen, men endast 68 av dem har det i drift (Socialstyrelsen 2010).

Det finns dock omfattande forskning och utredningsansatser som beskriver brister ifråga om äldres möjlighet att utöva inflytande. Exempelvis beskriver

Länsstyrelsen i Skåne län (2009) brister i information till den äldre, som krävs för att de ska kunna tillvarata sina rättigheter. Om den äldre inte känner till vilka hjälpinsatser som är beviljade, eller vilka rättigheter till hjälp som finns, uppstår svårigheter att hävda sin rätt att påverka utformningen av hjälpen. Exempelvis är

det vanligt förekommande att den äldre endast får ett beslut på placering på särskilt boende, utan specificering av vilka individuella hjälpinsatser som har beviljats. Detta innebär att insatserna kommer att utgå ifrån ett personal- och organisationsperspektiv, istället för att grundas i de äldres önskemål. Detta leder bland annat till att genomförandeplanerna1 utformas som en arbetsbeskrivning med grund i personalens och organisationens ramar, istället för att grundas i den enskilde äldres önskemål och behov. I många fall känner den äldre inte ens till att han eller hon har en individuell genomförandeplan (Länsstyrelsen 2009).

För de äldre, för vilka ett behov av att flytta till ett särskilt boende uppkommer, uppges möjligheten att själv välja boende vara liten. Istället är det i första hand de kommunala ekonomiska behoven som blir tillgodosedda. Trots att det är varje kommuns ansvar att sörja för att de äldre ska kunna leva ett självständigt och tryggt liv, kan äldre följaktligen i stor utsträckning inte påverka var och hur de ska bo (SOU 2009/10:116).

Enligt Stark & Regner (2001) finns det ett glapp mellan regler och praktisk tillämpning. De politiska beslut som fattas verksälls inte alltid i kommunerna. Författarna beskriver exempelvis att Socialtjänstlagen anger att den äldre ska få bistånd efter behov, oavsett vilken ekonomisk köpkraft den äldre har. Trots detta visar undersökningar att kommunerna i stor uträckning anser att äldre som har goda ekonomiska förutsättningar, eller anhöriga som kan ersätta kommunens tjänster, ska ha svårare att få biståndsbeslut på hjälpinsatser.

Svensk och internationell forskning, på äldres inflytandemöjligheter i sin vardag på äldrevårdens institutioner, som exempelvis svenska särskilda boenden, har påvisat att rutiner är en starkt gällande faktor till att de äldre blir begränsade i att kunna påverka. Här har sociologen Erving Goffmans (1961) forskning varit tongivande. Enligt Goffman verkar institutioner inskränkande på människans fria vilja. Han menar att en flytt till en institution medför en rollförlust till följd av den avskildhet som flytten innebär. Människan måste omedelbart rätta sig efter nya rutiner och regelverk, vilka skiljer sig från tidigare i livet. För en äldre person, som flyttar till ett särskilt boende, innebär detta en påtvungen anpassning efter organisationens och personalens strukturer och normer.

Även Lill (2010) beskriver hur institutioner begränsar och bryter ner strukturen från tidigare liv. Anledningen till detta är rutiner, som ofta uppkommer med grund i organisationens behov, men även utifrån relationen mellan den äldre och

omsorgspersonalen. I dessa relationer kommer makt och motmakt till uttryck, och rutiner skapas därigenom. Dessa rutiner krävs för att de äldre och personalen ska kunna dela en gemensam verklighet (Goffman 1961).

1

Genomförandeplan är den plan som enligt lag, utifrån biståndsbeslutet, ska beskriva hjälpinsatserna. Detta ska dokumenteras tillsammans med hjälpmottagaren (11 kap. 5§ SoL).

Syfte

Syftet med vår uppsats är att studera äldre personers upplevelse av inflytande i sin vardag på särskilda boenden samt undersöka hur begränsningar i

påverkansmöjligheter yttrar sig i de vardagliga omsorgsrutinerna. De övergripande frågeställningar som uppsatsen bygger på är:

 På vilka sätt upplever de äldre att de kan, eller inte kan, påverka?

 Vad upplever de begränsar möjligheten till inflytande?

 Vad upplever de äldre vara viktigt att kunna påverka?

 På vilka sätt begränsas påverkansmöjligheterna av förekomsten av strikta rutiner?

 Hur hanterar de äldre begränsningar i sina möjligheter att utöva inflytande?

Metod

Med anledning av att vårt syfte är att studera upplevelsen av inflytande valde vi en kvalitativ intervjumetod för datainsamling. Kvalitativa intervjuer är att föredra då studiens syfte är att skapa förståelse för individers upplevelser och tankar (Robson 2002). I det följande kommer vi att redogöra för undersökningsgruppen,

datainsamlingsinstrumentet samt hur vi analyserade det insamlade materialet.

Undersökningsgrupp

Repstad (2007) beskriver vikten av att välja intervjuperson utifrån vem som kan tillföra relevant information till undersökningens frågeställningar. Med anledning av att vårt syfte är att undersöka äldres upplevelse av inflytande i sin vardag på särskilda boenden, sökte vi upp äldre personer som bor på boenden.

Vi sökte kontakt med äldre genom att kontakta enhetschefer på olika särskilda boenden per telefon. De inklusionskriterier, som vi angav för urvalet av deltagare, var att personen skulle bo på ett särskilt boende, kunna föra sin egen talan samt inte vara drabbad av demenssjukdom. Enligt överenskommelse, med de chefer som vi talade med, sände vi ett informationsbrev (se bilaga 1) per e-post, som cheferna sedan lämnade vidare till äldre på boendet. Efter ett par dagar

kontaktade vi återigen enhetscheferna och fick besked om antalet äldre på boendet som hade visat intresse för att delta. På detta vis kom vi i kontakt med totalt fem intervjupersoner på fyra olika boenden.

Samtliga intervjupersoner var kvinnor i åldern 80 till 90 år. Att deltagarna endast kom att bestå av kvinnor var inget medvetet val, utan endast slump.

Intervjupersonerna hade alla varit gifta och i dagsläget var fyra av dem änkor och en var frånskild. Alla, utom en, hade barn. Deras fysiska tillstånd var varierande och de hjälpinsatser som de mottog innefattade allt från endast sängbäddning till komplett hjälp med ADL.

Vi är medvetna om att urvalet av äldre till viss del blev beroende av enhetschefens kunskap om de äldre. En risk med detta är att enhetscheferna valde att tillfråga de boende som ansågs kunna främja det särskilda boendets framställning, och inte tillät de äldre, som är kritiska, att få komma till tals. Det var främst med anledning

av detta som vi valde att kontakta fyra olika boende. På så vis fick vi ett bredare underlag, som inte var kopplat till endast en persons tyckande om deltagargrupp.

Datainsamlingsinstrument

Kvalitativa intervjuer kräver noggranna förberedande åtgärder. En betydelsefull förberedelse är att sammanställa intervjufrågorna så att de skapar möjlighet att besvara studiens syfte och frågeställningar (Robson 2002). Vi utformade en frågeguide till stöd, vilken vi kunde utgå ifrån för att försäkra oss om att vi höll oss till de övergripande frågeställningarna. Frågorna var formade så att intervjun präglades av öppna svarsalternativ samt möjlighet att anpassa intervjun efter intervjupersonernas svar.

Vi var båda närvarande under intervjuerna. Den ena av oss intervjuade och den andra antecknade. En fördel med detta var att möjlighet skapades för en av oss att vara fullt närvarande under intervjun, samtidigt som den andra kunde anteckna betydelsefulla stödord (Repstad 2007). I direkt anslutning till slutförd intervju dokumenterade vi våra samlade intryck och reflektioner. Utifrån vårt perspektiv var det således en fördel att vi båda deltog i intervjuerna. Vi var dock

uppmärksamma på risken för att detta kunde leda till att intervjupersonen

upplevde sig vara i underläge, och därför förklarade vi tydligt att vi skulle komma två personer samt vad syftet var med detta.

Vi tidsbegränsade intervjuerna till 45 minuter, vilket Robson (2002)

rekommenderar. 30 minuter är för kort tid att samla information och en intervju som varar längre än 60 minuter kan upplevas krävande för den som medverkar. Vid intervjuns början informerade vi samtliga intervjupersoner om att de hade rätt att avbryta när helst de ville utan att ge vidare förklaring till det.

Samtliga intervjuer spelades in. Detta gav oss möjlighet att återvända till intervjuerna och återigen lyssna igenom och reflektera över det som

intervjupersonerna berättade. Denna möjlighet kan leda till att dataanalysen får ett fylligare underlag (Denscombe 2000). En nackdel med att spela in kan dock vara att det som inte uttrycks verbalt blir förlorat (a a). För att förhindra detta skrev vi ner även dessa iakttagelser i våra samlade reflektioner i direkt anslutning till avslutad intervju. En annan nackdel är att intervjupersonen kan uppleva det hämmande att bli inspelad (a a). Med anledning av detta informerade vi med tydlighet om varför vi spelade in samt att inspelningen behandlas med sekretess och förstörs efter avslutad studie.

Efter utförda intervjuer transkriberade vi dem. Vi delade upp intervjuerna mellan oss och skrev ut dem ordagrant var för sig. Därefter bytte vi material med

varandra. Detta innebär att vi båda har lyssnat igenom samtliga intervjuer.

Analys av data

Denna studie är inspirerad av metoden grounded theory. Vi har, enligt denna metod, öppet studerat samtlig data utan att inledningsvis arbeta utifrån en stor teori. Först efter att vi hade analyserat materialet studerade vi litteratur, och genom denna lät vi oss inspireras av teorier och perspektiv som vi påträffade. Den metod och det tillvägagångssätt, som vi har arbetat ifrån och ska redogöra för i det följande, är med stöd från Robson (2002).

Till att börja med läste vi med noggrannhet igenom de utskrivna intervjuerna. Därefter analyserade vi materialet och bröt ner det i delar genom att vi satte koder, det vill säga att vi sökte och satte namn på olika begrepp. Vi utförde denna del av arbetet var för sig, eftersom vi hade olika sätt att studera datan. Den ena av oss fördrog att analysera fritt och att öppet koda materialet. Den andra föredrog att analytiskt koda utifrån läst litteratur och teorier. Detta kan ha lett till ett brett underlag då vi sammanställde resultatet. Dels på grund av att vi båda fick analysera på det sätt som passade oss bäst enskilt och dels för att materialet studerades utifrån två perspektiv. Genom att diskutera och vidare analysera tillsammans satte vi gemensamma kodord utifrån materialet. Dessa

sammanställdes sedan under teman. Några exempel är kodorden positiv

inställning, självständighet, påverkansmöjligheter, frihet, resurser, aktiv, som

kategoriserades till temat Upplevt inflytande. På detta vis arbetade vi med samtliga intervjuutskrifter.

Därefter jämförde vi de olika intervjuernas teman med varandra och sökte efter likheter, olikheter och motsägelser dem emellan. Vi sammanställde dessa och kunde sedan tyda de teman och underteman, som vår studie kom att utgå ifrån. Dessa är:  Vardagens paradoxer  Upplevt inflytande Genom relationen Genom engagemang Genom motmakt Genom anpassning  Begränsat inflytande Till följd av anpassning

Till följd av personalens mottagande Till följd av resurser

Uppsatsens avgränsningar

Med anledning av att studiens syfte är att undersöka äldres möjligheter till inflytande i sin vardag på särskilda boenden valde vi att kontakta äldre som bor så. Enligt Knight m.fl. (2011) är forskningsintervjuer med äldre, som bor i det egna hemmet, mer vanligt förekommande än de intervjuer som har genomförts med äldre som bor på särskilda boenden. En anledning till detta kan vara att de äldre, som är hemmaboende, är enklare att nå samt att de som bor på särskilda boenden vanligtvis är vid sämre hälsa än de som bor i det egna hemmet (a a). Även Magnússon (2009) beskriver att äldreomsorg på särskilda boenden tar mindre plats i forskningen än omsorgen i hemtjänst. Han menar att anledningen till detta är en trend i äldreforskning som fokuserar på äldre i det egna hemmet.

Validitet och reliabilitet

Validitet anger giltigheten i en studie. För att uppnå validitet ska studien mäta det som är avsett i syfte och frågeställningar (Robson 2002). Med syfte att uppnå validitet använde vi en frågeguide till stöd, i vilken intervjufrågorna var

förankrade i syftet och de övergripande frågeställningarna. Detta gav oss stöd att hålla intervjun inom ramarna för studien. Att vi båda var närvarande vid

anslutning till samtliga avslutade intervjuer, stärker också validiteten. Det gör det med anledning av att vi kunde komplettera varandras observationer och

reflektioner och på så vis göra resultaten av intervjuerna fylligare.

Vi är medvetna om att validiteten kan ha påverkats i negativ bemärkelse med anledning av att de äldre, som deltog i studien, blev utvalda av de enhetschefer som ansvarade för boendena. Vi vet inte med säkerhet hur många av de äldre som blev tillfrågade att delta på vardera boende, eller hur enhetscheferna gjorde urvalet. Det finns en risk för att enhetscheferna valde äldre som kunde framställa boendet i fördelaktigt ljus. Exempelvis att enhetscheferna valde ut de äldre som är positivt inställda till boendet och dess organisation.

Reliabilitet innebär att studiens resultat ska vara pålitligt, generaliserbart samt bli detsamma vid en ny undersökning (Robson 2002). För att stärka reliabiliteten, och göra resultatet pålitligt, spelade vi in och transkriberade intervjuerna ordagrant. Vi var medvetna om vikten av att vi, i vår roll som intervjuare, inte ställde ledande frågor som kunde påverka svaren. Vårt syfte med studien är inte att framställa ett generaliserbart resultat, då undersökningen är i för liten omfattning för det. Vi vill dock belysa hur äldre kan uppleva sina påverkansmöjligheter samt hur de hanterar begränsningar i att utöva inflytande.

Etiska överväganden

Enligt Dalen (2007) finns ett krav på informerat samtycke, som innebär att intervjupersonen ska bli informerad om syftet med undersökningen samt om att deltagandet är frivilligt och går att avbryta när personen så önskar. Vi informerade om detta först via det brev (se bilaga 1) som enhetscheferna överlämnade till de äldre, och sedan även muntligt vid intervjuerna.

Knight, m.fl. (2011) menar att intervjuer med äldre, som bor på särskilda boenden, kan vara svåra att genomföra då hälsan hos dessa äldre vanligtvis är sämre än hos de som lever i det egna hemmet. Då vi kontaktade enhetscheferna på de olika boendena förklarade vi med tydlighet att det var av vikt att de äldre, som vi skulle komma i kontakt med, kunde tala för sig själv och samtycka till

intervjun.

Vi hade även särskilt i åtanke att äldre på särskilda boenden kan befinna sig i underläge, då de dels är i beroende av hjälp från omsorgspersonal och dels är utlämnade till rutiner och kultur på boendet (Lill 2010). Därutöver hade vi, som intervjuare, övertag, dels genom att vi båda var närvarande vid intervjuerna och dels genom att veta vilka frågor som skulle komma att ställas (Trost 1997). Ytterligare ett övertag var att enhetschefen på boendet inledningsvis hade informerats om vår studie och av oss blivit ombedd att lämna brev till lämpliga boende, och därför var väl insatt i vilka personer som vi kom att intervjua. Med anledning av dessa omständigheter var det särskilt viktigt att vi, såväl skriftligt som muntligt, informerade intervjupersonerna om sekretess och frivillighet.

Vi var även medvetna om att frågeställningarna kunde väcka såväl positiva som negativa tankar och känslor hos intervjupersonerna (Trost 1997). Därför var vi lyhörda och uppmärksamma på i vilken sinnesstämning den äldre befann sig i under och efter intervjun. Vi erbjöd samtliga intervjupersoner att ta kontakt med

oss om de kände ett behov av det och kontrollerade att de, via inbjudningsbrevet, hade fått våra telefonnummer.

Vi har båda mångårig bakgrund som omsorgspersonal inom äldreomsorgen i Malmö och Lund. Med anledning av att detta fanns en risk för att vi tidigare skulle ha gett omsorg till någon av de äldre som vi skulle möta för intervju. På grund av den beroendesituation, som den äldre kan hamna i till omsorgspersonal, bestämde vi att avböja intervjun om det skulle bli aktuellt. Detta inträffade dock inte.

Beskrivning av arbetsfördelning

Under arbetet med studien har vi till största delen arbetat tillsammans. Vi har båda sökt litteratur, varav en del vi båda har läst och en del vi har delat upp. Såsom vi tidigare har beskrivit har vi genomfört intervjuer och efterföljande arbete, såsom transkribering och kodning, tillsammans. Övriga avsnitt har uppkommit genom gemensamma analyser och reflektioner. Maria har under arbetet ansvarat för att formulera dessa analyser och reflektioner i ord, samt för att skapa en

sammanhängande och fullständig text.

Disposition

I det följande kommer vi inledningsvis att ge en översikt över såväl internationell som svensk tidigare forskning gällande äldres möjlighet att utöva inflytande i sin vardag. I teoriavsnittet presenterar vi vidare studiens teoretiska perspektivval, vilka är teorin om rutinkultur och det relationella maktperspektivet. I efterföljande resultatavsnitt redogör vi för studiens resultat, uppbyggt efter de teman som framkom under analysen av materialet. Slutligen diskuterar vi betydelsen av vårt resultat samt reflekterar över intressanta aspekter omkring vidare forskning i ämnet.

Tidigare forskning

Enligt Goffman (1961) lever människan fritt i samhället, inom vissa socialt accepterade normer. Yttre krav från omgivningen förekommer endast vid vissa situationer, som exempelvis då hennes produktion och effektivitet på

arbetsmarknaden bedöms. Den största delen av sin tid bestämmer hon över själv och hon tillåts själv välja mellan olika alternativ. Livsstil och aktiviteter kan väljas utifrån personlighet och intressen. Hon har tydliga roller, vilka har vuxit fram ur personligheten och livserfarenheter.

Institutioner verkar starkt begränsande på dessa livsförhållanden. Den avskildhet, som en institution utgör, medför en förlust av identiteten och tvingar fram en rollförändring, utifrån de regelverk och rutiner som är gällande på institutionen. För äldre personer, som flyttar till särskilda boenden, innebär detta en anpassning till organisationens rutiner och tidsbestämmelser. Exempelvis intas måltider vid bestämda tider, utifrån en förbestämd matsedel, i sällskap med andra som de inte själva har valt att umgås med. Ett annat exempel är de aktiviteter som erbjuds, vilka är förlagda till tider som passar personalens tider och, liksom måltiderna, sker i gemenskap med andra personer som inte är valda av den äldre själv.

Giddens (1997) beskriver också institutioner som avskilda från samhället, och menar vidare att människorna i denna avskildhet söker efter en ny identitet, för att på så vis hantera den rollförlust som isoleringen medför. Han menar att rutiner är nödvändiga för att, vid detta, hålla tillvaron i schack. Rutinerna skapar trygghet och ger en känsla av att dela verklighet med de andra i omgivningen. Enligt Giddens (a a s 48) är rutiner således nödvändiga för att utestänga det kaos som existerar utanför den rutinerade tillvarons ramverk. Rutiner verkar således till en viss del begränsande, men också som en trygg grund som ger skydd mot en kaotisk tillvaro.

Institutioner medför inte endast en påtvingad rollförändring, utan de medför även förödmjukelser och kränkningar. Goffman (1961) beskriver exempelvis hur inskrivningen på en institution, såsom upptecknande av levnadshistoria, invägning etc., utförs med mål att göra gott och ge bästa möjliga omsorg. Dessa handlingar, som utförs med goda intentioner, kan dock samtidigt, utifrån den äldres

perspektiv, upplevas som kränkande och förödmjukande. Till följd av

omsorgsbehovet blir den äldres integritet och privata sfär till allmänt beskådande. Även Wiersma & Dupuis (2010 s 281-282) beskriver hur den äldre anser sitt rum vara en privat plats som ska verka integritetsskapande och utgöra plats för

personliga förehavanden. Omsorgspersonalen, å andra sidan, betraktar den äldres rum som en arbetsplats, vilket ska anpassas så att de utföra sina arbetssysslor på bästa vis. Wiersma & Dupuis (a a) ger även exempel på hur den äldres badrum blir en arena för personalen. Den äldres önskemål får stå tillbaka till förmån för personalens. De beskriver exempelvis hur personal på ett boende förbiser en kvinnas önskemål och påtvingar henne ett hjälpmedel, som syftar att hjälpa dem i deras arbete. Den äldre kvinnan står maktlös och måste anpassa sig efter

personalens rutiner och behov.

Gubrium (1997) diskuterar likaså komplexiteten i den sfär som utgör den äldres privata rum. I sin forskning, om tillvaron för boende och personal på ”Murray Manor”, lyfter han skillnaden mellan de privata och de offentliga utrymmena, samt hur definitionen av ett rum som privat eller offentligt ständigt är i förändring. Ju större hjälpbehov den äldre har, desto mindre blir det privata utrymmet. Denna förändring sker inte till följd av att de äldre upplever ett mindre behov av det privata området, utan med anledning av att personalen inte anser det privata rummet vara nödvändigt för de sjukare (a a s 33-34).

Äldres möjlighet att utöva inflytande är en väl diskuterad fråga även i svensk forskning. Harnett (2010) har studerat möjligheten för äldre personer, som bor på särskilda boenden, att utöva inflytande och makt i sin vardag. Studien består av olika delstudier som på olika vis undersöker hur makt yttrar sig byråkratiskt, utifrån normer och kulturella konstruktioner samt i samspelet mellan individer. Genom sin forskning har Harnett påvisat resultat som inte stämmer överens med de riktlinjer och lagar som betonar äldres rätt till självbestämmande och

inflytande. I det följande kommer vi att redogöra för hur.

I sin avhandling, som bygger på fyra delstudier, undersökte Harnett de äldres möjlighet att utöva inflytande genom kommunens klagomålshantering. En av studierna baserades på telefonintervjuer med ämbetsmän i 100 slumpmässigt valda svenska kommuner. Frågorna som ställdes handlade om vilka typer av

klagomål som äldre lämnar in och hur äldres klagomål blir mottagna på organisatorisk och politisk nivå.

Resultatet visade att samtliga kommuner har någon form av klagomålshantering, men att det är ytterst sällan som äldres klagomål blir bemötta eller åtgärdade. Ärendena blir sällan varken dokumenterade eller vidarebefordrade till

kommunens politiker, mestadels på grund av bristfälliga rutiner och att klagomålen betraktas som bagatellartade och därför inte blir tagna på allvar. Tillvägagångssättet att framföra klagomål är dessutom byråkratiskt och krångligt. I en del kommuner var den enda möjligheten att lämna åsikter via en hemsida på internet. Med anledning av detta krångliga tillvägagångssätt har äldre dessutom i mycket liten omfattning aktivt framför klagomål.

En annan delstudie, i Harnetts avhandling, utgörs av etnografiska data som insamlades under fem månaders observationer och informella samtal på ett särskilt boende. Under observationerna studerade Harnett de äldres försök till inflytande i samspel med omsorgspersonalen samt omgivande strukturer och rutiner. Resultatet visade att äldres möjlighet till inflytande begränsas av statiska rutiner, som uppstår med grund i organisationens kultur och struktur. Dessa rutiner skapas inte efter de äldres behov, utan de äldre får istället anpassa sina behov efter de rutiner som är gällande på boendet.

De äldres försök till inflytande mottogs av personalen på tre olika vis, beroende på om försöken utgjorde ett avbrott eller en störning i rutinerna, eller om de ansågs vara förenliga med rutinerna. De försök till inflytande som utgjorde ett avbrott i rutinerna blev vanligen utan resultat. Ett exempel är en äldre person som ville lägga sig under frukosten. Detta utgjorde ett avbrott i rutinerna och personens önskan blev inte tillgodosedd. De försök som ledde till en störning i rutinerna blev mestadels omförhandlade eller senarelagda. Exempelvis önskade en äldre man komma ut på promenad vid en tidpunkt som inte passade avdelningen

rutinmässigt. Detta resulterade i att promenaden blev senarelagd. Det var dock sällan som en tid för det omförhandlade försöket till inflytande angavs och den äldre blev således inte informerad om när. I de sammanhang då de äldres försök till inflytande var förenliga med rutinerna blev de tillgodosedda. Harnett påtalar dock att detta inflytande var starkt begränsat och mestadels innefattade beslut som exempelvis mjölk eller vatten att dricka till maten.

Svensson (1998) uppger dock att äldre, som är hjälpmottagare inom

äldreomsorgen, inte värderar möjligheten att utöva inflytande särskilt högt. Han menar vidare att detta kan bero på att upplevelsen av att de inte kan påverka skapar tanken att det inte är viktigt att ens försöka. Liksom Harnett (2010) beskriver Svensson (1998) hur äldres önskningar och åsikter betraktas ha föga betydelse i förhållande till verksamhetens och personalens behov.

Även Möller (1996) menar att äldre inte prioriterar möjligheten att påverka, med anledning av att de upplever att de inte kan eller vill. Möller lyfter olika

bakomliggande aspekter till detta. För det första anger han tacksamhet som en anledning till att inte vilja försöka utöva inflytande. Det vill säga att äldre har en uppfattning om att försök till att påverka kan uppfattas som otacksamhet och missnöje, och att äldre, med anledning av det, väljer att förhålla sig nöjda med den hjälp de får och med hur denna är utformad. En annan aspekt, som Möller lyfter, är bristen på ork att prestera och påverka. Uppgivenhet och vanmakt är centrala

känslor i dessa fall. Ytterligare en aspekt är de äldres beroendeställning till omsorgspersonalen och därmed avsaknad av maktresurser. Det vill säga att känslan av att vara i underläge kan leda till att försöken till inflytande minskar. Harnett (2010) tydliggör dock hur de försök till inflytande som äldre i realiteten gör blir mottaget, av såväl omsorgspersonal som av personer på organisations- och samhällsnivå. Gemensamt för samtliga grupper är att de betraktar äldres önskemål och åsikter som oviktiga, och på så vis begränsar de äldres

handlingsutrymme. Detta handlande förklaras med rättfärdigande ursäkter, exempelvis genom att hänvisa till organisationens begränsningar eller bristande resurser. Det vill säga att de äldres önskemål inte uppges kunna bli bemötta med anledning av organisationens behov och begränsningar. Även Lill (2010)

beskriver att äldre personer inom äldreomsorgen begränsas av rutiner, vilka uppges vara viktiga för att omsorgspersonalen ska kunna mäta sitt utförda arbete. Magnússon (1996) menar likaså att rutiner skapar trygghet för personalen då de ska agera i situationer som kan kännas svårhanterliga.

Å andra sidan menar både Lill (2010) och Magnússon (1996) att det är en komplex fråga. Även om rutiner uppstår till följd av personalens och

organisationens behov är relationen mellan den boende och omsorgspersonalen också avgörande. I denna relation, som ofta blir intim och nära, uppkommer förväntningar på hur omsorgen ska vara (Lill 2010). Utifrån dessa förväntningar växer rutiner fram, som kan beskrivas vara ett resultat av den äldres och

personalens nära samspel (Magnússon 1996).

Harnett (2010) beskriver även detta genom att belysa hur relationell makt ständigt kommer till uttryck på särskilda boenden. Med detta menar hon att makt uppstår i sociala relationer och inte är kopplat till en individs roll eller position. Makt uppstår istället i en relation, i vilken den ena parten utövar makt och den andra parten kan utöva motmakt. På så vis kan rutiner på särskilda boenden uppstå med grund i den relation mellan boende och äldre, i vilken makt och motmakt ständigt utövas.

Såväl internationell som svensk forskning på äldre, som bor på särskilda boenden, belyser följaktligen en arena som är full av motsägelser. Forskningen visar att de äldre begränsas i sina försök att utöva inflytande till följd av rutiner, vilka uppstår dels utifrån organisationens struktur och resurser, och dels i samspelet mellan de äldre och omsorgspersonalen. Rutinerna verkar, å ena sidan, begränsande, och påtvingar den äldre rollförändringar. Å andra sidan skapar rutiner en trygghet, vilken syftar till att skydda från en kaotisk tillvaro (Giddens 1997). I dessa förhållanden kommer makt ständigt till uttryck, och fungerar som ett verktyg för att upprätthålla verkligheten inom organisationens rutiner och strukturer. Vi ska vidare, i kommande avsnitt, redogöra för dessa motsägelser och förhållanden utifrån vårt resultat.

Teorier

De teorier som utgör referensram till vårt arbete fångade vi under analysen av det insamlade materialet. Vår avsikt var att, utifrån metoden grounded theory,

inledningsvis studera materialet utan en eller flera teorier som grund (Robson 2002). På så vis var syftet att låta datamaterialet bestämma den riktning som

arbetet skulle ta, och söka efter tillämpbara teorier under arbetets gång. Detta resulterade i att vi fann två teoriinriktningar som framstod som viktiga i

förhållande till vår problemformulering. Dessa är rutinkultur och relationell makt. Vi ska i detta avsnitt redogöra för dessa.

Rutinkultur

Harnett (2010) har i sin avhandling utvecklat teorin om rutinkultur utifrån

Gubrium & Holsteins (1997 s 172) beskrivning av lokal kultur. Enligt Gubrium & Holstein kännetecknas lokal kultur av en begränsad och organiserad miljö i vilken interagerande människor handlar utifrån den lokala kulturens ramar. Dessa ramar växer fram genom människornas samlade kunskap om lokalen.

Harnett (2010 s 36) har vidare utvecklat begreppet om lokal kultur för att belysa rutiners centrala betydelse för den lokala kulturen. Rutinkultur karaktäriseras av att människorna inom denna upprätthåller och ständigt skapar nya rutiner genom sitt beteende och sitt handlande. På särskilda boenden formas såväl de äldres som omsorgspersonalens agerande i rutinkulturen, och de äldre kan utöva inflytande genom att anpassa sig till rutinerna. Enligt Giddens (1997) är båda parter måna om att upprätthålla rutinerna eftersom dessa skapar ordning och utestänger kaos. Magnússon (1996 s 106) beskriver på liknande sätt att rutiner på särskilda

boenden uppstår i samspel mellan boende och personal. Deras olika världar möts och skapar genom rutiner en gemensam verklighet, i vilken rutiner kan upplevas som trygghet, men samtidigt som osäkerhet. Trygghet skapas då rutinerna känns välbekanta och på så vis sätter tydliga ramar för hur man kan tala och agera. I motsats till detta skapas osäkerhet då rutinerna känns främmande och obekanta, såsom exempelvis för en äldre som kommer ny till ett särskilt boende (a a s 103). Även om rutinkultur utgör en gemensam grund för äldre och personal på särskilda boenden, och skapar möjligheter för äldre att påverka, verkar det samtidigt

begränsande. Harnett (2010) beskriver att äldres krav måste falla inom ramen för rutinkulturen för att bli bemötta. Krav som faller inom ramen är sådana som passar de rutiner som är gällande på boendet, och dessa krav blir vanligen bemötta. De krav som inte matchar rutinerna blir antingen omförhandlade eller helt resultatlösa.

På liknande vis menar Gubrium (1997) att rutinkulturen medverkar till att de äldre endast har möjlighet att bestämma vissa delar av vardagen själva. Han beskriver att rutinerna på ett särskilt boende i hög grad styras av hur personalen

schemalägger de dagliga omsorgssysslorna. Han ger ett exempel på detta då han beskriver hur en äldre kvinna vill lägga sig mitt på dagen, men inte får tillåtelse av personalen att göra detta, eftersom sängen är bäddad. Kvinnan blir således

förhindrad att göra så som hon vill, med anledning av att rutinen, det vill säga att sängarna bäddas på morgonen och ska förbli bäddade till kvällen, är styrande.

Å andra sidan beskriver Harnett (2010 s 61) att rutinkulturen även medför

möjligheter för den äldre att påverka. Genom att påtala sina rättigheter, såsom att exempelvis få duscha på sin ”duschdag” eller få måltider serverade vid rätt tid, kan de med grund i rutinkulturen hävda det som de har rätt till. För att kunna utöva inflytande på detta vis är det dock ett krav att den äldre är väl insatt i omgivande kultur och rutiner.

I denna studie har vi analyserat äldres upplevelse av att kunna utöva inflytande samt studerat hur rutinkulturen på olika vis både gynnar och begränsar deras möjligheter att påverka.

Relationell makt

Det relationella maktperspektivet innebär att makt existerar i alla relationer och i dessa verkar dubbelriktat. I ett ständigt växelspel utövar den ena parten makt och den andra utövar motmakt. Båda parter har makt, båda brukar makt och båda brukar motstånd (Swärd & Starrin 2006 s 249).

Lill (2010) diskuterar maktförhållandet mellan den äldre och omsorgspersonalen, och beskriver:

”Makt är det sätt varpå vissa handlingar påverkar andra handlingar.” (a a s 29)

Härigenom belyser hon att makt inte är kopplat till vem som är stark eller svag i en relation, utan är hör samman med hur parterna i relationen agerar.

Harnett (2010 s 24) utgår från relationell makt i sin avhandling. Hon belyser i sitt forskningsresultat hur relationell makt ideligen uppstår i interaktion människor emellan, och hur den utformas i rutinkulturen. I dagliga möten, mellan

omsorgspersonal och boende, utvecklas makt utifrån de roller som de inblandade antar i olika situationer. Personalen innehar exempelvis makt till följd av

positionen som anställd. Harnett (a a s 25) ger följande exempel på detta: En äldre kvinna ska få hjälp av personal med sina morgonbestyr. Personalen tar fram en blus till kvinnan, varpå kvinnan protesterar och uttalar att hon inte vill bära ”den gamla tråkiga” blusen. Detta ignoreras av personalen, som istället övertalar kvinnan att bära den, genom att påtala att blusen är hennes och att den passar fint att bära. I och med detta har personalen brukat situationsbetingad makt, utifrån sin position som anställd. Betraktat utifrån det relationella maktperspektivet hade ett tillvägagångssätt för den äldre kvinnan kunnat vara att utöva motmakt genom att framföra klagomål på den personal som hjälpte henne.

För vår uppsats är relationell makt ett centralt fenomen, då det ger en förståelse för hur äldre på särskilda boenden upplever sin vardag och sina möjligheter att påverka den. Utifrån det ständigt pågående maktspelet och den omgivande rutinkulturen skapas verkligheten på det särskilda boendet, i vilken den äldre och personalen agerar i olika roller med olika förutsättningar.

Resultat

Resultatet i vår studie presenteras i det följande enligt de teman och underteman som har framkommit under analysen av materialet. Temana är:

 Vardagens paradoxer  Upplevt inflytande Genom relationen Genom engagemang Genom motmakt Genom anpassning  Begränsat inflytande Till följd av anpassning

Till följd av personalens mottagande Till följd av resurser

Vid analysen av vårt material blev vi inspirerade av de motsägelser som kan betraktas utifrån dessa teman. Intervjupersonerna ger å ena sidan uttryck för att uppleva sig kunna påverka sin vardagssituation. Å andra sidan beskriver de indirekt att de på olika vis begränsas i vardagen, såväl av organisationen som av omsorgspersonalen. Intervjupersonerna verkar dock inte uppleva dessa

begränsningar vara störande i särskilt hög grad. Istället visar de att de har anpassat sig efter begränsningarna, utan att egentligen ifrågasätta dem.

Utifrån vår tolkning har våra intervjupersoner beskrivit en motsägelse, som både Magnússon (1996; 2009) och Jönson (2006) lyfter, nämligen att ett särskilt boende på en och samma gång förtrycker, genom att begränsa, och omhändertar genom att skapa en upplevelse att kunna påverka och bli bemött som jämlik. I det följande kommer vi att redovisa för hur dessa motsättningar yttrar sig i vårt resultat samt hur rutinkultur och maktförhållanden inverkar.

Vardagens paradoxer

Magnússon (1996; 2009) beskriver att en institution, såsom ett särskilt boende, omfattar två ytterligheter, nämligen inskränkningar av rättigheter å ena sidan och påverkansmöjligheter å andra sidan. Även Jönson (2006) beskriver den nästintill osynliga gräns, vid vilken förtryck och omhändertagande ligger ytterst nära varandra. En handling, som utifrån personalens perspektiv syftar till att omhänderta och skapa trygghet, kan utifrån den äldre bli till ett övergrepp och förtryck.

Jönson (a a s 39) menar exempelvis att fysiska begränsningsåtgärder, såsom bälten och sänggrind, å ena sidan syftar till att beskydda och omhänderta genom att förhindra den äldre att utsätta sig för fara. Å andra sidan kan dessa åtgärder betraktas vara ett övergrepp och en begränsning av den fria viljan. Denna gräns är ytterst hårfin och skiljer sig från vem som är betraktare samt utifrån vilket

perspektiv som händelsen studeras. För en person, som är demenssjuk och som riskerar skada sig svårt genom att röra sig utan stöd, kan exempelvis en åtgärd i form av sänggrind anses vara nödvändig. Detta kan samtidigt skapa ångest och oro hos den äldre, som inte har insikt i sin sjukdom eller förstår riskerna med den.

Magnússon (1996 s 104-105) beskriver en situation som uppstod då en kvinna flyttade till ett särskilt boende. Hennes första kväll på boendet somnade hon framför tv:n vid ett tidigare klockslag än det hon hade angett att hon vanligtvis brukade lägga sig. När personalen uppmärksammade att kvinnan sov i soffan övertalade de henne att gå och lägga sig, trots att kvinnan uttalade oro för att inte kunna somna i sängen den tiden. Händelsen ledde till att kvinnans oro ökade och hon blev mycket förvirrad. Det som inträffade beskriver tydligt motsättningen mellan omhändertagande och förtryck. Å ena sidan kan personalen ha handlat utifrån ett syfte att göra gott, det vill säga att hjälpa kvinnan till sängen då hon uppenbarligen var mycket trött. Personalen hänvisade till verksamhetens rutiner och påtalade för kvinnan att på ett boende brukar man lägga sig i tid. Å andra sidan ledde händelsen till att kvinnan blev utsatt och utlämnad till organisationens rutiner.

Vi kan, genom våra intervjuer, koppla samman till den paradox som Magnússon (1996; 2009) och Jönson (2006) diskuterar. Intervjuperson 1 ger exempelvis uttryck för detta på följande vis:

”Man bestämmer själv!”

För att i nästa ögonblick uttala:

”Men man rättar sig efter schemat. Man växer in i rutinerna.”

Intervjupersonen verkar inte själv notera att hon ger uttryck för dessa

motsägelsefulla aspekter samtidigt. Å ena sidan upplever hon att hon kan påverka, å andra sidan uppger hon tydliga begränsningar i form av rutiner.

Vidare beskriver intervjuperson 1 en annan situation som kan kopplas till denna motsägelse. Hon berättar att hon skulle gå på läkarbesök, men att varken anhöriga eller personal hade möjlighet att följa med henne denna dag. Intervjupersonen föreslog då för personalen att hon kunde gå till läkaren på egen hand. Personalen protesterade med bestämdhet mot detta och hänvisade till att det fanns en risk för att hon skulle falla och råka illa ut. Då intervjupersonen beskriver detta ger hon uttryck för att hon anser det vara lite märkligt, men medger samtidigt att personalen hade rätt, hon hade nog inte klarat av att gå till läkaren själv.

Denna händelse och beskrivning kan betraktas utifrån ett antal perspektiv. Till en början upplever intervjupersonen sig vara självständig nog att på egen hand ta sig till läkaren, det vill säga att hon upplever sig självständigt kunna påverka sin situation. Kort därefter upplever hon självständigheten vara begränsad på grund av sitt behov av hjälp, vilket påtalas av personalen. Härvid blir institutionens ytterligheter tydliga, genom omhändertagande å ena sidan och begränsande å andra sidan. Intervjupersonen anpassar sig dock till detta utan vidare reflektion, och accepterar passivt omgivningens uppfattning om sig själv.

På liknande vis ger intervjuperson 2 uttryck för motsägande aspekter, då vi ställer frågan om hur hennes dagliga rutiner ser ut:

”Det är en överenskommelse (med personalen). Dom kan ibland komma och säga att idag är klockan halv nio, ska vi duscha idag eller vi ska vänta emot kvällen? Innan

natten kommer så kan man ju sitta i morgonrock. Det är precis… Det konfererar vi om. Det är inte att nu ska vi så och så och så. Det är mycket bra.”

Intervjupersonen ger här ett intryck av att vara den, som i samarbete med

personalen, fritt kan bestämma över sina vardagsrutiner. Vi frågar vidare om hon upplever att rutinerna är skapade efter hennes behov, varpå hon svarar:

”Ja… Man får ta lite hänsyn till personalstyrkan för ibland är dom bara tre, alltså dom ska vara två på kvällarna efter… vad är det… Klockan fyra på kvällen ska dom vara två på varje avdelning och då kan det ibland bara bli en och så en löparenisse som hjälper till på båda hållen.”

I detta ger hon, till motsats till det första svaret, uttryck för att vara begränsad till organisationens resurser och personalens rutiner.

Denna paradox följer genom hela vårt resultat. Å ena sidan upplever de äldre att de kan utöva inflytande, å andra sidan återger de upprepande gånger hur de på olika vis begränsas i sina påverkansmöjligheter. I det följande är vår avsikt att särskilja paradoxens ytterligheter, nämligen upplevt inflytande och begränsat inflytande, för att redogöra för dessa var för sig. Vi vill på detta vis belysa vilka faktorer som kan leda till att särskilda boenden i vissa situationer verkar

omhändertagande och främjande för individens personlighet, för att vid nästa tillfälle begränsa och verka förtryckande. Vi ska analysera detta utifrån vårt material samt vidare diskutera det utifrån teorier och angiven forskning.

Upplevt inflytande

Då vi studerade och sammanställde vårt material utifrån temat, upplevt inflytande, fann vi fyra bakomliggande underteman som kan tolkas vara avgörande till om äldre upplever att de kan påverka. Dessa faktorer är:

 Inflytande genom relationen

 Inflytande genom engagemang

 Inflytande genom motmakt

 Inflytande genom anpassning

Vi kommer i det följande att redogöra för hur dessa faktorer yttrar sig i materialet.

Inflytande genom relationen

Enligt Giddens (1997) medför den avskildhet, som ett särskilt boende innebär, att det uppstår nära relationer mellan personal och den äldre. Även Goffman (1961) beskriver att personal och boende kommer varandra nära genom

institutionaliserade handlingsmönster. Detta leder till att det skapas en förståelse för varandra och för varandras situation. Enligt Magnússon (2009 s 106) kan denna närhet även skapa trygghet och kontinuitet för de boende. Ingvad (2003 s 15-16) beskriver ett känslomässigt samspel, som är ständigt förekommande i relationen mellan den äldre och personalen. I detta samspel är upplevelsen av den ena partens upplevelse om den andra en viktig aspekt. Ingvads tolkning är att om

den ena parten uppträder positivt upplever den andra att hon blir värderad positivt, och detta kan leda till självaktning och stolthet. Utifrån detta är det sannolikt att den goda relation till personalen, som de flesta av våra intervjupersoner beskriver sig ha, leder till att de känner sig bemötta på ett vis som lyfter dem, ger dem självaktning och därav mod att ställa krav.

Intervjuperson 2 berättar om en öppenhet mellan henne och personalen, som gynnar hennes möjligheter att påverka:

”Både boende och personal är tillsammans som en familj. Vi har god kemi här, det är mycket trevliga flickor.” ”…men har man bekymmer så ska man tala om det så rättas det till. Det är mycket bra.”

Intervjuperson 2 beskriver en nära och öppen relation till personalen och att hon i denna känner att hon kan påverka. Maktbalansen mellan henne och personalen beskrivs vara jämställd och balanserad. Hon upplever att hon fritt kan lägga fram sina önskningar och får dem tillgodosedda.

Även intervjuperson 5 beskriver en öppenhet mellan personal och boende, vilken gestaltar sig genom boenderåd som hålls avdelningsvis. Vid dessa råd är såväl boende som personal deltagande. Intervjupersonen upplever att personalen lyssnar på de önskemål och åsikter som uppkommer samt att dessa sedan följs upp. Även utanför boenderåden upplever hon att det finns möjlighet att uttrycka sina

önskemål:

”Men jag pratar ju och är det nåt så säger jag ifrån.”

Intervjuperson 5 lyfter här vikten av att kunna föra sin talan, vilket leder till att hon känner en säkerhet i att kunna ställa krav om hon så önskar. Genom att kunna föra sin talan får hon makt och genom att ställa krav utövar hon makt.

På liknande vis talar intervjuperson 3 om hur hon i relation till personalen känner att hon har möjlighet att påverka:

”Ibland löser personal och boende korsord tillsammans, det är också roligt. Då hjälps vi åt allihop, både personal och inneboende.”

Hon säger vidare:

”Jag är ingen gammal tant som dom sköter utan vi är jämlikar.”

Relationen till personalen beskrivs, av intervjuperson 3, vara trygg och

balanserad. Med grund i gemenskap och aktiviteter, som både personal och de boende verkar finna glädje i, uppstår intimitet. Såsom Magnússon (1996; 2009) och Jönson (2006) skildrar omsorgen, som å ena sidan god och omhändertagande, framställer intervjuperson 3 härvid den goda sidan av omsorgen, som leder till att hon upplever sig bli bemött som jämlik.

Intervjuperson 4 uttrycker dock inte en upplevelse av att kunna påverka i samma grad som de fyra andra. I motsats till dem beskriver hon inte heller samma närhet till personalen. Då vi frågar henne hur umgänget mellan personal och boende ser ut där hon bor, svarar hon:

”Ja, så tillvida att vi träffar dom (personalen) till

måltiderna och när man till exempel duschar. Man träffar dom på olika tider på dygnet och så får man hjälp på natten innan man ska sova.”

I detta beskriver intervjuperson 4 en professionell omsorgsrelation till personalen. Det finns inget nära förhållande, utan personalen framställs endast som ett verktyg för att hon ska kunna hantera sina personliga behov i vardagen. Hon beskriver även den stora omsättningen på personal vara ett problem för relationsskapande:

”Det blir en viss omsättning på folk här. Det är en stor personal, det blir väldigt känslomässigt att man växlar personal.”

Intervjuperson 4 upplever således det vara svårt att skapa en nära relation till personalen. Den relation som finns beskrivs endast bestå av utförande och mottagande av vård och praktisk omsorg.

De intervjupersoner i denna studie, som anser sig ha en god relation till

personalen, beskriver även goda möjligheter att påverka. Intervjuperson 4, som anser förhållandet till personalen vara distanserat och flyktigt, antyder att hon inte känner särskilt stora möjligheter att utöva inflytande. Utifrån detta, samt utifrån redovisad litteratur, är det sannolikt att de äldre, som har en nära relation till omsorgspersonalen, känner att de kan och vågar framföra sina åsikter. Det är utifrån dessa betingelser som vi har dragit slutsatsen att relationen till personalen är en betydande faktor för upplevt inflytande. En annan faktor, vars betydelse vi undersökte, är inflytande genom att känna engagemang.

Inflytande genom engagemang

Knight, m.fl. (2011 s 3) lyfter betydelsen av att den äldre själv är aktiv och engagerad i flytten till ett boende. Eget engagemang leder till en ökad förmåga att kvarhålla kontroll på sin livssituation. Om den äldre upplever flytten vara ett tvång, till följd av exempelvis anhörigas vilja, minskar förmågan till kontroll. Äldre, som däremot själva har tagit initiativet samt varit engagerad i beslutet att flytta till ett särskilt boende, har bättre förutsättningar att påverka och utöva inflytande. De svar som vi fick från intervjupersonerna överensstämmer till viss del med de iakttagelser som Knight, m.fl. har gjort.

Samtliga av denna studies intervjupersoner beskriver flytten vara ett eget initiativ, med syfte att komma till något bättre och därmed få högre livskvalitet. I en del fall nämns även att flytten var barnens önskan, men detta betraktas av de äldre som omsorg och omtanke från dem.

Intervjuperson 3 berättar att beslutet att lämna bostaden var hennes eget och att det kändes bra i det läget som hon fanns i då. Hon beskriver med insikt hur hennes

försämrade hälsa ledde till att situationen i hemmet kändes ohållbar, och att hon idag är glad över beslutet att flytta:

”Att lämna bostaden var mitt eget beslut och det kändes bra i det läget som jag fanns i då.”

Intervjuperson 2 berättar att hon tog beslutet att flytta efter att hennes make hade dött. Eftersom de inte hade några barn och hennes hälsa var försämrad kände hon ett behov av att få en plats på det särskilda boende som hon bor på idag. Även intervjupersoner 1 och 5 beskriver på liknande vis att de själv fattade beslutet att flytta och att de gjorde det med anledning av ökat hjälpbehov, som uppkom till följd av försämrad hälsa.

Gemensamt för dessa intervjupersoner är att de tog beslutet att flytta till ett särskilt boende till följd av sjukdomar och nedsatt hälsa. Som vi tidigare har påpekat upplever dessa fyra personer att de kan påverka sin vardag och ställa krav utifrån sina behov. Detta kan tyda på att ett eget initiativ till att flytta är av

betydelse för att kunna utöva inflytande.

Ett motsägande argument till detta är intervjuperson 4 som, vilket vi tidigare har påpekat, inte upplever att hon kan påverka sin vardag i stor grad. Fastän hon, liksom de andra, med nöjdhet beskriver flytten till det särskilda boendet vara ett eget val, till följd av försämrad hälsa och ett ökat hjälpbehov, har detta inte lett till att hon upplever att hon kan utöva inflytande. Om beslutet att flytta säger hon:

”Min man dog och det blev för mycket för mig ensam, att hålla reda på allting. Så jag ville bli av med lägenheten och flytta in på ett boende så här.”

” Det blev ensamt och trist (i hemmet). Jag tappade livsgnistan och gick ner flera kilo. Jag ville hellre komma någonstans där man kunde klara sig.”

Om möjligheterna att kunna påverka i vardagen säger hon dock:

”Det finns naturligtvis saker man skulle vilja ändra på, men det är svårt att konfrontera när man är äldre.”

Detta kan möjligen betyda att en god relation till personalen, vilket intervjuperson 4 inte beskriver sig ha, är av större betydelse än att själv ha varit engagerad i beslutet att flytta. En annan aspekt som däremot visade sig vara av betydelse för den äldres upplevelse av att kunna påverka, är att kunna utöva motmakt.

Inflytande genom motmakt

Vi kommer i detta avsnitt att presentera hur våra intervjupersoner upplever att de kan utöva inflytande genom motmakt. Först ska vi ge en kort beskrivning av maktförhållanden på särskilda boenden.

Att vara i behov av hjälp innebär att automatiskt befinna sig i underläge (Lill 2010). Äldre personer, som bor på särskilda boenden, är således i underläge på grund av beroende av hjälp från omsorgspersonalen. Även Waerness (1996 s

204-205) menar att den part som är i behov av hjälp från en annan hamnar i underläge och innehar en lägre status i relationen än den som ger hjälpen.

Även aspekten av att besitta kunskap, som den andra parten inte gör, är av

betydelse. Inom äldreomsorgen innebär detta att omsorgspersonalens kunskaper i sjukdomar, rehabilitering och arbetets struktur, som de äldre inte har, medför att den äldre hamnar i ytterligare underläge (Swärd & Starrin 2006).

Ännu en aspekt, som leder till att äldre på särskilda boenden hamnar i underläge, är maktutövningar som uppkommer till följd av att beskydda och omhänderta. Det vill säga att hjälpinsatser till äldre, som grundas i goda föresatser med syfte att beskydda, ofta tar utgångspunkt i att den äldre betraktas som skör och ömtålig, och därav inte anses förmå hantera sin situation på egen hand (Swärd & Starrin 2006: Wiersma & Dupuis 2010).

Wiersma & Dupuis (a a s 286) menar att ett tillvägagångssätt för den äldre att utjämna maktbalansen är att utöva motmakt. De beskriver exempelvis situationen för en äldre man som inte tilläts gå på toaletten själv, eftersom personalen ansåg att han riskerade att falla. Mannen själv upplevde, å andra sidan, att han kunde gå på toaletten själv och smet därför iväg för att klara ärendet på egen hand.

I vår studie ger intervjuperson 3 exempel på hur personalens goda intentioner krockar med hennes vilja:

”Det skulle vara att dom (personalen) kör rullstolen mer, men dom har fått för sig att jag ska träna. Så, på sin höjd när jag sitter fast i dörren och jag säger: Kom och hjälp mig!, då kommer dom ju och hjälper mig runt hörnet och sen säger dom: Nu ska du träna! Och det är ju inte så lätt att sitta där och sparka när man bara har en arm. Och det tänker dom inte på, att jag bara har en arm. Så det skulle vara skönt att få lite mer hjälp med rullstolen.”

Vi antar, utifrån detta, att personalen anser att intervjuperson 3 bör träna för att bibehålla de funktioner som hon har idag. Intervjupersonen anser, å andra sidan, att hon bör få hjälp med att köra rullstolen, eftersom hon har stora svårigheter att ta sig fram själv. Under intervjun uttrycker hon tydligt missnöje och talar

föraktfullt och nedlåtande om personalen omkring detta ämne. Vi tolkar det som att intervjupersonen på detta vis utövar motmakt, det vill säga att hon inte kan sätta annat emot beslutet än att klaga över bristen på hjälp.

Ett annat tillvägagångssätt för de äldre att utöva motmakt är att hålla på sina rättigheter, exempelvis att kräva sin rätt att duscha på sin duschdag eller få kaffe på bestämda tider. Såvida de äldres krav faller inom ramen för vad som betraktas ligga inom rutinerna blir de väl bemötta (Harnett 2010 s 61). Intervjuperson 5 ger ett exempel på hur hon har utövat makt genom att påtala en rättighet. Hon

beskriver irritation över att personalen tidigare gick in på hennes rum utan att knacka först:

”Men de ska knacka innan de går in. De knackar och så går de in med en gång.”

Hon berättar vidare att hon sedan påtalade för personalen att hon vill att de ska knacka först och därefter invänta hennes svar innan de går in. På detta sätt tog intervjuperson 5, genom att hänvisa till sina rättigheter, makt över sin situation. Det vill säga att lägenheten är hennes och att det är hennes rätt att välja vem som ska komma in i den.

Strid (2007 s 31-33) diskuterar maktbegreppet utifrån perspektivet att ta emot hjälp. Hon menar att det har sitt pris att vara mottagare av hjälp, med anledning av att den äldre i och med hjälpbehovet blir beroende av personalens bedömningar och tider. Således leder den äldres möjlighet att tacka nej till hjälpen, och istället klara av så mycket som möjligt på egen hand, ytterligare ett tillvägagångssätt att utjämna maktbalansen. Intervjuperson 3 ger exempel på detta:

Vi:

”Vad får du hjälp med här?

Intervjuperson 3:

”Ja, jag kan ju alltså inte gå, så de lyfter mig i och ur sängen. Men de dagliga funktionerna försöker jag ju lära mig själv. Så jag kan ju med den goda handen borsta tänderna och kamma håret. Jag kan skriva lite med. Så jag kan ju så tillvida.”

Intervjupersonen får hjälpinsatser med förflyttning och personlig hygien, på grund av sjukdom. Hon beskriver ovan vikten av att på egen hand utföra de små saker som hon kan. Efter att exempelvis ha fått omfattande hjälp med att stiga upp på morgonen blir det extra viktigt för henne att själv borsta tänderna och kamma håret.

Dessa resultat tyder på att motmakt i olika yttranden är av vikt för att uppleva möjligheter att påverka. Vi har härigenom gett exempel på att äldre på särskilda boenden kan utöva motmakt genom agera mot personalens omhändertagande, genom att hålla på sina rättigheter samt genom att tacka nej till erbjudanden om hjälp.

Att utöva inflytande genom att bruka motmakt är nära förenat med att påverka genom anpassning. Gränsen därmellan är hårfin och är en tolkningsfråga. Exempelvis kan en äldre, som behöver hjälp för att stiga upp på morgonen, göra sig hjälplös och inte medverka i insatsen. Detta kan tolkas vara ett sätt för den äldre att utöva motmakt, det vill säga att den äldre protesterar genom att motarbeta. Det kan även tolkas som anpassning, då den äldre kan betraktas anpassa sig efter vad hon tror är rätt sätt att handla utifrån förväntningarna på henne. Såväl att bruka motmakt som att anpassa sig handlar om att de äldre påverkar och utövar makt inom ramen för de gemensamma rutiner som finns på boendet, det vill säga inom rutinkulturen.

Harnett (2010 s 61) menar att den äldres försök till att utöva inflytande måste matcha organisationen väl för att gå igenom. Påverkansförsök som matchar blir vanligen väl mottagna av personalen. De försök som utgör en störning i

rutinkulturen blir ofta omförhandlade, och de inflytandeförsök som leder till ett avbrott i rutinerna blir vanligen helt resultatlösa. Detta innebär att en förutsättning för att den äldre ska kunna utöva inflytande är att hon är väl insatt i omgivande

kultur och rutiner. I kommande avsnitt ska vi redogöra för hur de personer, som vi har intervjuat, upplever sig kunna påverka, till följd av att de har anpassat sig till, och har en kunskap om, hur omgivande rutinkultur verkar.

Inflytande genom anpassning

Enligt Magnússon (1996) är det viktigt för omsorgspersonal att få de äldre att anpassa sig efter de rutiner som är gällande på boendet. Han menar att det är den äldres förmåga att rätta sig efter dessa som avgör om hon kommer att stämplas som en snäll, elak, lätt eller svår boende. Den snälla och lätta äldre anpassar sig väl till boendets normer och underordnar sig rutinerna (a a s 106-107).

Wiersma & Dupuis (2010) menar att en flytt till ett boende innebär att bli en del av rutiner. De beskriver, liksom Magnússon (1996), att den äldres förmåga att anpassa sig till boendets rutiner är av betydelse för hur hon blir bemött av personalen. De äldre, som anpassar sig väl, bemöts positivt och med godhet. De som inte rättar sig efter rutinerna blir däremot bestraffade genom att bli bemötta som omständiga och besvärliga (Wiersmaa & Dupuis 2010 s 288).

Människan vill, enligt Goffman (2006), kunna påverka hur hon uppfattas av andra för att på så vis påverka hur hon blir bemött:

”Oavsett vilket speciellt mål individen har i tankarna och oavsett hans motiv att ställa sig i det målet ligger det i hans intresse att kontrollera de andras beteende, framför allt deras reaktionsbetingade behandling av honom.”

Goffman (2006 s 13)

Det är, utifrån detta, möjligt att den äldre, mer eller mindre medvetet, väljer att anpassa sig till organisationens rutiner med anledning av att hon vill bli betraktad som snäll och foglig, och på så vis få större möjligheter att få igenom sina försök till inflytande. Det vill säga att om den äldre anpassar sig och därmed blir en ”snäll” boende, samt ställer sina krav inom ramen för vad som anses vara rimligt, ökar chansen att få dem tillgodosedda. Samtliga, av de som vi intervjuade, beskriver vikten av att anpassa sig efter tider och rutiner och att inte framföra klagomål i onödan.

Som vi tidigare har skrivit, upplever fyra av fem intervjudeltagare i vår studie att de kan utöva inflytande i sin vardag. På frågan vad de anser vara viktigt att påverka får vi spridda svar. Alltifrån personlig hygien och städning, till att bli bemött med respekt, nämns som viktigt. Gemensamt för samtliga svar är dock vikten av att deras krav och önskemål faller inom ramen för vad som anses vara riktigt, och att inte framföra klagomål i onödan.

Då vi ställer frågan ”vad tycker du att självbestämmande är” till intervjuperson 2, svarar hon:

”Det är när ens önskemål är rimliga och de blir väl bemötta utan att sen få bli svartlistad.”

”Ja, det ska ju inte bara vara bagateller, utan det ska ju va nåt. Då tycker jag att det kan vara berättigande.”

Intervjupersonen uttrycker följaktligen inte att hon anser att självbestämmande utgår ifrån henne själv. Hon beskriver istället att hon anser att det utgår ifrån hur hennes önskemål blir mottagna av personalen. För henne förefaller

självbestämmande vara att ge uttryck för önskemål som faller inom ramen för vad som anses vara lämpligt. Detta är ett tydligt exempel på att det för människan är av stort värde hur andra uppfattar henne, för att vidare påverka hur man blir bemött (Goffman 2006).

Vi ställer vidare frågor till intervjuperson 2 omkring ämnet självbestämmande: Vi:

”Tror du att din framåtanda är av betydelse för din förmåga att kunna påverka?”

Intervjuperson 2:

”Det är klart att den har betydelse. En som sitter i hörnan och inte vågar tala så att säga, har det naturligtvis

svårare än en. Men det gäller ju också att organisera sitt gå-påande annars kan det bli negativt det också. Man får vara försiktig. Man ska inte risa nått som inte är värt att risa. Och som jag säger varför inte ha lite roligt, istället för att bara gnälla. Det har blivit väldigt lyckat ja, det har det.”

Intervjupersonen verkar ha anpassat sig väl. Hon upplever att hon kan föra sin talan och därigenom påverka. Samtidigt har hon uppfattat organisationens

rutinkultur. Detta kan vara anledningen till att hon upplever sina inflytandeförsök vara framgångsrika.

Även intervjuperson 5 påtalar att hon kan bestämma själv, men inom vissa begränsningar. Begränsningarna är inget som hon upplever vara fel, utan hon betraktar det istället med humor och anpassar sig till dem:

Vi:

”När fungerar det att bestämma själv?”

Intervjuperson 5:

”Ja, när jag ska duscha till exempel och sånt, och ska till hårfrisörskan…”

Intervjupersonen ger här uttryck för att själv ha möjlighet att påverka. Vi frågar vidare:

Vi:

”Bestämmer du vilken dag du ska duscha? Intervjuperson 5: