Spåren efter Mesolitikum : en studie av 10 mesolitiska platser i sydöstra Sverige

Arkeologi 100p

S

PÅREN EFTER MESOLITIKUM

- en studie av tio mesolitiska platser i sydöstra Sverige

Rebecca Hjorth

Magisteruppsats 20p Handledare: Mats Larsson

Högskolan i Kalmar Humanvetenskapliga institutionen

Tack Mamma & Pappa

för många års stöd,

många uppmuntrande ord

& för att ni tror på mig!

ABSTRACT

Hjorth, R. 2007. Spåren efter mesolitikum - en studie av tio mesolitiska platser i sydöstra

Sverige. Traces of Mesolithicum – a study of ten mesolithic locations in southeast Sweden.

Magisteruppsats i arkeologi. Högskolan i Kalmar vt 2007.

The paper focus on the first people in south-east Sweden. I investigate why they moved to the north, how they adapted to a new environment, and how they used new materials. I study ten locations in my investigation, which starts with Årup in north-east Scania, and ends with Mörby in Östergöland. The survey deals with the research history concerning the Mesolithic Stone Age in southern Scandinavia, and why ethnicity, adaptability, imagination and the will of survive is so important to us human beings.

FIGURLISTA

Framsida Skiss av Björn Nilsson av Vindskyddet i Årup (Karsten & Nilsson 2006:91). 1. Sverige idag & 7500 BC (Andersson et al 2004:73 & Burenhult 1999). s.2 2. Kvarts & flintkarta (Carlsson 2004:55). s.5 3. Paleografisk rekonstruktion för Norden, under fyra olika perioder.

Kartorna är framställda av Nils-Olof Svensson (Burenhult 1999:164ff). s.9 4. Bilden visar var inlandsisen stod under olika årtusenden (Nordqvist 1999:174). s.10 5. Lancett, snedpil och tvärpilar (Burenhult 1999:184). s.12 6. Liten geologisk ordlista (Emanuelsson et al 2002:327ff & Lundqvist 2002:15). s.13 7. Kartan visar Årup runt 8000 f.Kr (Carlie 2003:25). s.14 8. Åruplämningarnas placering (Carlie 2003:130). s.14 9. Hydda SÖ. Bild av Björn Nilsson (Karsten & Nilsson 2006:107). s.15 10. Vindskyddet. Bild av Björn Nilsson (Karsten & Nilsson 2006:91). s.16 11. Hydda N1 och N2. Bild av Björn Nilsson (Karsten & Nilsson 2006:138). s.16 12. 14_{C-dateringar från Årupundersökningarna. (Hanlon 2003:35). s.17}

13. Mikrolitteknik – de skilda tillverkningsstadierna för mikroliter,

samt indelning av spån för tvärpilar (Wyszomirska et al 1999:26). s.18 14. Blekingekarta med några mesolitiska platser utritade (Hedgren 1983:7). s.19 15. Diagram över det funna materialet vid Påboda (Petersson 2001:15). s.21 16. Kalmarkusten med Tingby och Söderåkra utmärkta (Nilsson et al 2002:7). s.22 17. Strandnivå på 12,5 meter (Nilsson et al 2002:11). s.23 18. Flinttyper och det stenmaterial man fann vid Tingbyundersökningarna

(Nilsson m.fl. 2002:68). s.24

19. Hyddlämningar (Nilsson et al 2002:38). s.24 20. 14_{C-dateringar från Tingbyundersökningarna 1988-1989 (Nilsson et al 2002:42). s.25}

21. Karta över boplatsområdet i Lofta, idag till vänster och till höger en havsnivå på 30 meter över havet. Jag har märkt ut Södralund på båda kartorna för lättare

orientering. (Gustafsson & Petersson 2002:4,20) s.26 22. Diagram över råmaterialets fördelning i vikt (Gustafsson & Petersson 2002:17). s.27 23. Fornlämningar runt Järnsjön. Den heldragna linjen är den rekonstruerade

strandlinjen, medan Oppsjöns och Järnsjöns nuvarande utbredning är gråtonad

(Ritning av Per Sarnäs. Rosberg 1994:3). s.28 24. Cirkeldiagram över materialfördelningen på boplatserna AI och AII, samt

cirkeldiagram över antalet fynd av lokalt tillgängligt råmaterial jämfört med

det importerade (Rosberg 1994:8,17). s.28 25. 14_{C-dateringar från två härdgropar i Storlyckan (Larsson & Molin 1999:24). s.30}

26. Artefakter från undersökningen i Storlyckan

(Larsson & Molin 1999:17; 2000:11; Larsson 2003:31). s.31 27. Karta som visar de mesolitiska boplatserna i Östergötland (Larsson 1996:2). s.32 28. Dateringar ifrån undersökningarna i Högby (Larsson 1996:23). s.32 29. Tabeller över fynden från de två olika boplatslämningarna. Man kan se att

boplatsen i norr innehöll betydligt fler fynd (Larsson 1996:14 &18). s.33 30. Det bearbetade stenmaterialet från undersökningen i Mörby (Kaliff et al 1997:27). s.35 31. Här redovisas det bearbetade stenmaterialets sammansättning utifrån antalet

registrerade fyndposter (Kaliff m.fl. 1997:36). s.36 32. Kvarts & flintkarta (Carlsson 2004:55). s.36

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

FIGURLISTA

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING s.1

2. MÅLSÄTTNING, METOD & TEORI s.2

3. FORSKNINGSHISTORIK s.7

4. SPÅREN EFTER MESOLITIKUM s.9

5. CASE STUDIES s.14

5.1. Årup s.14

5.2. Lönebostället vid Mörrumsån s.18

5.3. Påboda s.20 5.4. Söderåkra s.22 5.5. Tingby s.23 5.6. Stenåldersboplatsen i Lofta s.26 5.7. Järnsjön s.28 5.8. Storlyckan i Östergötland s.30 5.9. Högby i Östergötland s.32 5.10. Mörbyboplatsen s.34 6. DISKUSSION s.37 7. SAMMANFATTNING s.40 REFERENSER s.41 BILAGA s.45

1. INLEDNING

Anledningen till att jag valde att jobba med mesolitikum var att jag våren 2006 praktiserade på Kalmar läns museum. Där skrev jag om mesolitikum i Kalmar län, och kartlade boplatser, fyndplatser och lösfynd. Arbetet skulle komma att ingå i Kalmar läns museums arkeologiska forskningsprogram. Med den breda grunden jag skapade mig den våren, bestämde jag mig för att fortsätta att studera mesolitikum, men att utöka mitt område utanför Kalmar läns gränser. Min ambition med detta arbete var att skriva om mesolitikum i hela sydöstra Sverige, det vill säga nordöstra Skåne, Blekinges län, Kronobergs län, Jönköpings län, Kalmar län och Östergötlands län. Men bristen på relevant litteratur och svårigheten att få tag på arkeologiska rapporter gjorde att underlagsmaterialet blev ojämnt. En undersökning på det material jag fått fram skulle då ge en felaktig bild av mesolitikum i sydöstra Sverige, och min analys skulle därför bli missvisande. Jag valde därför att se över det material jag fått fram, och se vad för slags undersökning som kunde baseras på det. Det jag kunde se var att jag hade mycket information om mesolitiska kustbosättningar. Jag valde då att vinkla min undersökning mot just dessa mesolitiska kustbosättningar, utifrån mina tidigare frågeställningar. Men jag fann det intressant att ta med några inlandsboplatser, för att se om jag kunde jämföra de olika bosättningarna. Min undersökning börjar vid Årup i nordöstra Skåne, och fortsätter sedan till Blekinge, där jag analyserat de mesolitiska boplatserna vid Mörrum. Jag går sedan vidare in i Kalmar län där jag tar upp de mesolitiska platserna i Söderåkra, Påboda, Tingby, Lofta och Järnsjön. Undersökningen slutar i Östergötland vid boplatserna i Storlyckan, Högby och Mörby.

I uppsatsen använder jag mig av olika dateringar, på grund av att mitt källmaterial ej presenterade dateringar i samma kalibrerade form. Det jag har märkt är att man använder olika dateringar i de olika länen. Men trots detta har jag försökt att vara så konsekvent som möjligt genom hela mitt arbete.

Burenhult 1999 Bild 1

2. MÅLSÄTTNING, METOD & TEORI

Målsättningen med min magisteruppsats är att studera kolonisationsprocessen under mesolitikum i sydöstra Sverige. De frågeställningar jag arbetat efter är;

• Varför flyttade människan norrut? • Var bosatte de sig och varför?

• Hur anpassade människan sig till de nya landskapen och råmaterialen?

Jag är medveten om att det är stora frågeställningar, samt att jag ej kommer att kunna besvara dem helt. Men jag strävar efter att lägga en bra grund för kommande forskning inom området. Jag har i mitt artbete haft fokus på människans anpassande till en ny miljö. Hennes identitet och materiella kultur. Jag har tagit del av arkeologiska rapporter, relevant litteratur, samt fått hjälp från Blekinge museum och Kalmar läns museum.

Eftersom det finns många fyndplatser med dateringar till mesolitikum i sydöstra Sverige valde jag att undersöka några av de platser som blivit mest undersökta längs sydöstra Sveriges kust. Jag valde att först ta fram de platser jag ville arbeta med, och med tanke på det stora området och uppsatsens begränsning, valde jag tio platser. Nästa steg var att gå igenom allt material från dessa platser och utifrån detta försöka besvara mina frågeställningar. Jag har arbetat mig från Årup i söder till Mörby i norr, då jag fann detta naturligast.

Jag börjar med att ta upp några källkritiska aspekter och forskningsproblem:

- Inga källor är kompletta, och det finns ingen samlad kunskapsdatabas. Ibland står det olika dateringar i olika källor, vilket gör det väldigt svårt att veta vilket som är korrekt. Allt detta har gjort att det har tagit längre tid att samla in och sammanställa all information.

- De olika kunskapsluckorna i Sverige beror även på om det har varit lågt eller högt exploateringstryck. Där det byggs, grävs det, och det är där arkeologerna har möjlighet att påträffa fynd, som i sin tur möjliggör forskning som kan leda till nya rön. Sen är det inte alls säkert att man under en exploateringsutgrävning träffar på några mesolitiska lämningar.

- _{En del mesolitiskt material kan ha gått förlorat i och med att undersökningsmetodiken inte} inledningsvis är anpassad för dokumentationen av en viss typ av lämning.

- _{Kostnadsmässigt omöjligt att med en så tidsmässigt arbetskrävande metod som till} exempel vattensållning undersöka hela undersökningsområden. Vissa områden kan därför uppvisa en högre andel fynd än andra beroende på arbetsintensiteten och kapital.

- Slättland som övergår i fullåkersbygd, det vill säga äng- och hagmark som omvandlas till åker. Plöjning och andra odlingsmetoder har förstört en stor del av det arkeologiska materialet som finns i våra marker sen 1600-talet.

Att forska kring mesolitikum, och andra förhistoriska perioder, fordrar omfattande litteraturstudier. Ett problem med detta är bristen på fältarbete, vilket egentligen behövs för att man ska få en bra grund till sin forskning. Detta är en brist i mitt arbete, då jag använt mig av litteratur, rapporter och redan befintliga teorier för att skapa denna uppsats. Men i min strävan efter nya tolkningar, känner jag att andras forskning är högst relevant, och nödvändig för att ens försöka förstå spåren efter mesolitikum.

För att studera kolonisationsprocessen i sydöstra Sverige, och hur människan skapar sig en identitet, har jag använt mig av Sian Jones (1997) och Knut Andreas Bergsviks (2003) teorier om arkeologi och etnicitet. Vidare har jag använt mig av Tim Ingolds (2000) teorier om människans förhållande till landskapet, samt Tom Carlssons, Göran Grubers, Fredrik Molins och Roger Wiksells teorier om människan och den materiella världen (Carlsson et al 2003). Men jag börjar med Joel Boaz som skriver:

”The colonisation of new areas with which we are dealing here gradually created new constellations in which elements from the old area survived while certain other elements were reshaped to suit the new situation better. By partly changing their material culture, the newcomers created their own identity but also forged associations with what they had left behind. In other words, there is a link between the new area and the old one (Boaz 1999:139).”

”The first settlers in an area were confronted with a new problem: the landscape had no history or identity. New frames and reference were suddenly needed (Boaz 1999:139). ”

Boaz börjar sin diskussion om människan och hennes anpassning till nya miljöer väldigt bra. Precis som Boaz skriver så har människan i alla tider, vid en tillfällig resa, eller vid permanent

flyttande, tagit med sig delar av det de lämnar, men även lämnat mycket kvar. Det behöver inte alltid handla om materiella ting, utan det kan röra sig om traditioner, känslor och minnen. Identiteten hos en människa förändras hela livet, tack vare nya upplevelser, bekantskaper och händelser. Bergsvik diskuterar i sin artikel ”Mesolithic Ethnicity – Too Hard to Handle?”

(2003) att etnicitet först och främst bör ses som ett gränsfenomen, och som ett resultat av ömsesidig påverkan mellan grupper som uppfattar varandra olika. Bergsvik menar att regional variation har fått ökat intresse bland de arkeologer som studerar europeisk arkeologi idag. Ofta delar man vid mesolitisk forskning in artefakter och deras stil, teknologi och råmaterial i olika grupper och kallar dessa för ”social territories” och ”ethnic groups” (Bergsvik 2003:290). Bergsvik anser att forskare alltför ofta missar den viktiga debatten om etnicitet, och istället faller tillbaka på det traditionella synsättet att en viss stil, eller ett visst material, tillhör en viss kultur.

Etnicitet och människans identitet var självklart viktig även under mesolitikum, även om den då var mer platsbenägen, lokal och kopplad till möte med andra människor. Bergsvik diskuterar i sin artikel variationen av etniska relationer hos jägare och samlare, där materiell kultur har varit av stor betydelse. Det är sambanden mellan grupperna som är viktiga, inte deras etniska skillnad. Likväl som människan har delat tankar om artefakter, stilar och råmaterial med den närmsta familjen, likaså har man säkert diskuterat det med andra grupper inom och utanför den närmsta omgivningen. Influenser, tankar och inspirerande idéer som leder till nya identiteter, och ett mer utvecklat socialt liv. Bergsvik skriver att han tycker att det är viktigt att man vid studerandet av mesolitikum och etnicitet tar hänsyn till den socialantropologiska forskningen, att man bör studera etniciteten inom det mesolitiska samhället som ett socialt strukturfenomen, där människans identitet och gruppens identitet, samt hur man ser på varandra, står i fokus. Bergsvik kallar det för en social konstruktion av

”vi” och ”dom”, analyserat utifrån kulturella termer. Det är viktigt att vid studerandet av etnicitet inte bara se till dagens forskning, utan även se bakåt på forskningshistoriken kring etnicitet som begrepp. Bergsvik menar att det är en djupare forskning som leder fram till att man kan diskutera etnicitet hos den mesolitiska människan, inte bara studiet av några artefakter och dess råmaterial.

Sian Jones diskuterar precis som Bergsvik etniciteten under vår förhistoria. Men Jones menar att det finns en spänning mellan det förflutna och idag. En önskan att veta vad som hände under mesolitikum, samt en önskan att kunna förstå förhistoriska samhällen. Jones menar att etniciteten är basen, de väsentliga egenskaperna, hos en grupp människor. Men hon anser även att den etniska identiteten hos individen eller gruppen är baserad på en föränderlig, subjektiv och platsidentifierande utveckling, där människorna tar med sig erfarenheter från sina förfäder, men även från sitt dagliga liv (Jones 1997). Jones och Bergsvik frågar båda efter etnicitetens innebörd. Hur ska man tolka etnicitet? Inom humanvetenskapen säger man att etnicitetet har olika definitioner, eftersom man hela tiden tagit till sig nya influenser och faktorer som integrerar med varandra. Jones talar om fyra olika omständigheter som påverkar människan och hennes identitet och etnicitet;

”

- The impact of different theoretical and disciplinary traditions (such as neo-Marxism or

phenomenology, psychology or anthropology).

- The particular aspects of ethnicity being researched (ranging from the socio-structural

difference, to the effects of ethnic identity on individual performance in education, and so on).

- _{The region of the world where research is being conducted (e.g. American inner cities and}

the former Soviet Union).

- _{The particular group that is subject of research. (Jones 1997:56)“}

Jones diskuterar arkeologi, etnicitet och historia, med nedslag i andra världskriget och vilka konsekvenser Tredje rikets arkeologi har fått på dagens forskning.

Etniciteten återspeglas i människans föremål, och sättet den mesolitiska människan väljer råmaterial på är ett bra exempel på den dualism mellan valet av tillgängligt råmaterial och sociala strategier. I artikeln ”Between

Quartz and Flint. Material culture and social interaction 2003” som Tom Carlsson, Göran Gruber, Fredrik Molin och Roger Wiksell skrivit, diskuterar man materiell kultur och ömsesidig social påverkan. I södra och delar av västra Sverige dominerar flinta på de mesolitiska boplatserna, medan boplatserna i öst domineras av kvarts. Genom att studera mikroliter gjorda av olika material, samt artefakter, kan man diskutera olika aspekter av en kultur. Artefakter var inte bara sammanlänkade med deras användningsområde, utan spelade även stor roll inom det sociala samhället. Den materiella kulturen representerar individens och den kollektiva gruppens speciella kännetecken. Väldigt tydligt går dock den traditionella flinttekniken att följa,

för där flintan upphör som råmaterial, där upphör även den tydliga europiska flinttraditionen. Alltför länge associerades mesolitiska platser med enbart flinta. Kvartsen missades och viktig information kan ha gått förlorad. Men den senaste tiden har attityden förändrats och kvartsen accepteras nu som ett källmaterial. I brytningszonen finner man blandat material av både flinta och kvarts. Förändringarna av den materiella kulturen påverkar såklart gruppens sociala struktur. Men Carlsson och hans kollegor poängterar att ett föremåls värde och mening inte ligger i vilket råmaterial det är gjort av. Föremål som påträffas långt ifrån deras ursprungsplats visar de långväga kontakter och den sociala påverkan som funnits mellan de mesolitiska människorna, inte så mycket deras behov av ett visst råmaterial.

Människan har rest genom olika landskap, sett olika saker och upplevt händelser som påverkar hela hennes syn på landskapet. Den mesolitiska människan har levt i symbios med naturen, och lärt sig vad som är bra jaktmarker och var det marina djurlivet är rikt. I Ingolds bok ”The Perception of The Environment. Essays in livelihood, dwelling and skill” (2000) tar han upp hur människan upplever sin omgivning. Han fokuserar på hur människan står i samband med naturen och olika delar av sin omgivning samt förhållandet mellan landskapet och det vardagliga, samt förhållandet mellan landskapet och det kulturella. Ingold studerar och diskuterar människan som lever som jägare och samlare. Intressant är att han menar att forskare ofta delar upp frågor om hur människor påverkar varandra, praktiskt och tekniskt, med frågor som rör människans inre uppfattning om sitt liv, sin föreställningsförmåga och fantasi, inom myter, religion och ceremonier. Ingold menar på att man inte ska separera det

naturliga och det föreställda, utan väva samman dessa aspekter i sin forskning. Människans miljö och omgivning är kulturellt grundad, med traditioner, arv och anpassning. Livet börjar inte på något speciellt ställe, och landskapet blir aldrig komplett, utan är ständigt under konstruktion. Ingold skriver:

”Human beings do not construct the world in a certain way by virtue of what they are, but by virtue of their own conceptions of the possibilities of being. And these possibilities are limited only by the power of the imagination.(Ingold 2000:177)”

Hur man ser på landskapet och hur man tar till sig landskapet har alltid varierat mellan olika människor och grupper. Det jag anser ger mig min identitet kan ingen annan ta ifrån mig, men jag kan inte heller kräva att alla andra ska se mig som jag vill. Uppfattningar av, och anpassande till, nya landskap, beror helt enkelt på vem du är, vilken situation du befinner dig i, och omgivningen runt dig. Under mesolitikum levde man med naturen, tog endast det man behövde och trotsade inte naturens nycker. Skulle vi fråga en mesolitisk människa vilken kulturell grupp hon tillhörde, vilken etnicitet hon relaterar till och vad hon anser om landskapet, skulle hon antagligen tycka att vi vore dumma. Jag ska, liksom många före mig, försöka förstå spåren efter mesolitikum.

3. FORSKNINGSHISTORIK

Det material som finns om tidigmesolitikum är varierande beroende på län. På grund av exploateringsarkeologin så väljer arkeologerna inte själva vart och i vilken omfattning man skall undersöka ett område, vilket bidrar till de olika kunskaperna om mesolitikum. De flesta undersökningarna på tidigmesolitiska lokaler är gjorda i Skåne, och då främst genom forskningsundersökningar. Det material jag har använt mig mest av i min magisteruppsats är de arkeologiska rapporter som skrivits efter de arkeologiska undersökningarna. I dessa har jag fått bra information om hyddkonstruktioner, fyndposter och stenmaterial.

I Skåne finns de flest kända mesolitiska boplatserna, vilket inte är så konstigt, med tanke på att Skåne varit isfritt längre än övriga Sverige. Den Skånska arkeologin går tillbaka ända till 1749, då Linnaeus, en professor i naturvetenskap på universitetet i Lund, hade en ”Scanian Journey” (Andersson et al 2004:10). I Skåne ligger även Europas äldsta arkeologimuseum, Lunds Universitets Historiska Museum som öppnades 1805 och hade en stenåldersprofil (a.a:10). Det var samlingarna i Lund och samlingarna på Nationalmuseum i Köpenhamn som blev grundstenarna inom arkeologin, och dess roll som en vetenskap. Magnus Bruzelius och Sven Nilsson var två män vid universitetet i Lund som kom att syssla med arkeologi, och Nilsson gav, 1838-1843, ut arbetet The Primitive Inhabitants of Scandinavia: An Essay on

Comparative Ethnography (a.a:11). Otto Rydbeck och John-Elof Forssander följde deras fot-spår. Under 1940-talet grundades det i Lund ”The Mesolithic Laboratory”, där Carl Axel Althin var en av ledarna (a.a:12f). Många kända arkeologer studerade vid laboratoriet i Lund, bland annat Mats P. Malmer (Lilla Loshult), Holger Arbman och Bengt Salomonsson. Märta Strömberg, Axel Bagge och Berta Stjernquist är tre andra arkeologer som bör nämnas (a.a:13). På 1970-talet började Lars Larsson (Ageröd, Segebro, Skateholm) och Stig Welinder studera arkeologi. Senare arbeten om stenåldern har skrivits av Christopher Tilley och Göran Burenhult (Arkeologi i Norden 1 1999). Mesolitiska lokaler i Skåne är bland annat Tågerup (Karsten & Knarrström 2003) och Årup (Hanlon 2003). De mesolitiska lämningarna återfinns framförallt i områdena kring de stora sjöarna Oppmannasjön, Ivösjön, Hammarsjön och Råbelövsjön samt utmed Skräbeåns lopp. De stenåldersboplatser som är kända i Årups närområde har främst framkommit i samband med den ekonomiska kartans revidering och den därmed sammanhängande fornminnesinventeringen. Nordöstskånes mest kända mesolitiska fynd är graven från Barum vid Bäckaskog i Kiaby socken vid Oppmannasjöns östra strand. Graven har daterats till den yngre delen av tidigmesolitikum (Hanlon 2003:4f). Det arkeologiska intresset för stenåldern i Blekinge och södra Småland har sitt ursprung i andra hälften av 1800-talet. Ett tidigt arkeologiskt verk över stenåldern i Blekinge var J A A Worsaaes Blekingske Mindesmærker fra Hedenold, betragtade i deras Forhold til de övrige

skandinaviske og europeiske Oldtisminder, som kom 1846 (Nilsson 2003:125f). I Blekinge utfördes tidigt mer eller mindre systematiska stenåldersundersökningar. Kända utgrävningar av stenåldersboplatser är de som gjordes av Axel Bagge och Knut Kjellmark vid Siretorp, på 1910-1930-talet. Dessa undersökningar resulterade bland annat i boken Stenåldersboplatserna

vid Siretorp i Blekinge, som kom ut 1940 (Bagge & Kjellmark 1940). Under efterkrigstiden svalnade intresset för stenålder i Blekinge och fick först sitt uppsving igen på 1970-talet, då Karl-Axel Björkquist och Thomas Persson tog tag i undersökningarna. De undersökte och karterade ett stort antal stenålderslämningar i mellersta Blekinge. Däremot har det inte gjorts någon modern sammanfattning av Blekinges stenåldersmaterial (Nilsson 2003:128).

Intresset för Kalmar läns förhistoria väcktes redan i början av förra seklet, varifrån det finns en rad sammanställningar (t ex Bærendtz 1907, Gustawsson 1925, Stale 1939). Gemensamt för dem är att stenåldern redovisas översiktligt. Betydligt mer ingående är Nils Åberg i

Kalmar läns stenålder och senare Kalmar läns förhistoria, i vilka han noggrant redogör för det dåvarande källäget (Åberg 1913, 1923). Vid denna tidpunkt fanns endast en känd boplats, men däremot ett rikt lösfyndsmaterial. Efter Åbergs arbeten är det först i slutet av 1970-talet som materialet från Kalmar läns mesolitikum återigen lyfts fram i ljuset. Då utkommer Kalmar stads historia i vilken Ulf-Erik Hagberg studerar de stora trindyxboplatserna i framförallt norra Möre (Hagberg 1979). Det hade dock inte tillkommit något nytt källmaterial. Det var först i och med den lösfyndsinventering som genomfördes i Kalmar kommun under åren 1980-86 som ett nytt stort källmaterial tillkom. Projektet genomfördes av Kalmar läns museum och hembygdsföreningarna i Kalmar kommun. Denna målmedvetna specialinventering efter stenåldersboplatser gjorde att kunskapen om de mesolitiska tidsperioderna ökade radikalt. Inventeringen var riktad mot såväl enstaka lösfynd som bo-platsmaterial och utmynnade i ca 260 nyregistrerade boplatser, varav ett fyrtiotal av bedömdes vara mesolitiska (Westergren 1988). Ytterligare ett stort källmaterial har tillkommit i samband med de senaste decenniernas ökade arkeologiska undersökningsverksamhet vid Kalmar läns museum. Totalt har ett 50-tal undersökningar resulterat i 14C-dateringar och/eller fynd från mesolitikum. Genom åren har ett relativt stort antal mesolitiska boplatser framkommit i samband med arkeologiska undersökningar och än fler har identifierats genom ytinventeringar. Trots detta finns endast ett fåtal sammanställningar över det mesolitiska materialet i området (jämför till exempel Westergren 1988, 1995). I samband med undersök-ningarna inför omläggningen av väg E22 har ytterligare mesolitiska lämningar blivit undersökta; såsom Binga-Hossmo, Kölbygärde, Ljungby, Söderåkra, Bruatorp och Påboda (Magnusson (red) et al 2001).

I Östergötland är tidigmesolitikum inte så välkänt. Det beror dels på bristande forskningsinsatser och dels på att slättlandet mellan Ödeshög och Motala inte berörts av så mycket exploateringsundersökningar. Fram till mitten av 1970-talet var det material som fanns om mesolitikum i Östergötland rätt litet. Vid Hånger i Källstads socken på sjön Tåkerns norra strand hade en enkelsidig, stortandad harpun hittats år 1895 vid dikesgrävning i dyig lera (Browall 1999:289). Och från Åby Fyrbondegård i Ödeshögs socken fanns bland annat skivyxor och flitspån som påträffats vid odlingsarbeten (a.a:289). En rejäl ökning av det mesolitiska källmaterialet gjordes i samband med systematiska fältinventeringar mellan åren 1978 och 1982. Runt sjön Tåkern påträffades 33 stenåldersboplatser. Strandboplatserna närmast Tåkern innehöll föremål från både äldre och yngre stenålder. I samband med omläggningar av Riksväg 32 och E4 har Riksantikvarieämbetet undersökt och avrapporterat tre mesolitiska boplatser under 1990-talet. Plasterna är Högby (Larsson 1996) , Mörby (Kaliff et al 1997) och Storlyckan (Larsson & Molin 1999). Även andra mesolitiska lokaler har påträffats, till exempel Lilla Åby (Appelgren 1995) och boplatsen vid Motala ström (Carlsson 2004).

Med hjälp av denna bakgrund har jag försökt svara på mina frågeställningar genom att först och främst gå igenom de arkeologiska rapporterna ifrån varje relevant utgrävning. Sedan har jag naturligtvis använt mig av annan litteratur för att komplettera undersökningsresultaten. Samtliga återfinnes i referenslistan.

Paleografisk rekonstruktion för Norden, under fyra olika perioder. Kartorna är framställda av Nils-Olof Svensson. (Burenhult 1999:164ff) Bild 3

4. SPÅREN EFTER MESOLITIKUM

I vår del av världen hade vi för omkring 40 miljoner år sedan ett Malacka-klimat med mammutträd, palmer och gummiträd. För 10 miljoner år sedan sprang tretåiga hästar, sabeltandade tigrar och gaseller runt på Europas savanner (Hjorth 1992:33). Istiden för 100000-13000 år sedan innebar givetvis en stor förändring av Skandinaviens, och framförallt Sveriges, klimat. Norden liknade Antarktis, för att sedan få en femtusenårig värmebölja då ädla lövskogar spreds till Sverige (a.a:33).

Östersjön har genomgått olika faser med flera transgressioner och regressioner sedan inlandsisen började smälta undan. Vid vissa tider gick vattnet betydligt högre än idag. Vid andra tider låg kusten ute i det som idag är Kalmarsund. 12500 år f.Kr. hade den stora Skandinaviska inlandsisen smält undan så mycket att delar av södra Kalmar län började bli synliga. Livet startade på nytt i dessa regioner och markerna täcktes av dvärgbjörk, kråkris, havtorn, örter och gräs (Hjorth 1992:41; Hansson 1999:15). Förloppet för sydöstra Sveriges uppstigande ur havet har huvudsakligen berott på tre faktorer; förändring av oceanernas nivå, landhöjning och dämning av Östersjön. Under senglacial tid sjönk Östersjöns havsnivå från Högsta Kustlinjen (HK), 75-80 meter över havet, ner till ca 38 meter över havet under det Baltiska Issjöskedet, vilket sedan avslutades med en snabb sänkning, Baltiska Issjöns tappning, ner till ca. 13 meter över havet (Svensson 2001:73ff). Den snabba landhöjningen under Yoldiaskedet gjorde att havet drog sig tillbaka ner till nivåer nära dagens havsyta. Snart dämdes Östersjön upp över havsnivå och en snabb transgression inledde (a.a:73f). Denna transgression av Ancylussjön kulminerade ca 8300 år f.Kr. då den nådde ca 15 meter över havet. I samband med transgressionen begravdes på många ställen den tidigare markytan med vegetation och återfinnes, begravd under fin sand eller lera, som ett svart torvlager, svarta randen. Ancylussjön sänktes snart och vi fick en ny period med låga havsnivåer i Möre, under denna tid började saltvatten tränga in i Östersjön (a.a:73ff).

Övergången mellan det senglaciala tundralandskapet och den postglaciala skogstiden kallas Preboreal tid och omfattar tiden 9500-8500 f.Kr.. Under den här perioden inträffade en klimatförbättring, med björk och tallskog som etablerade sig (Svensson 2001:73ff; Hjorth 1992:41). Viss flora och fauna kom, andra försvann. Efter den Preboreala tiden kom den Boreala tiden, som varade mellan 8500-6800 f.Kr., och medförde ökad temperatur med tall och hasselskog. Lövskogen kom efter hand och konkurrerade ut tallen och hasseln. Närheten till havet har under alla tider varit en faktor av mycket stor betydelse för den mesolitiska människan och under långa perioder har aktiviteter och bosättningar varit knutna till strandnära områden. För att förstå det

Bilden visar var inlandsisen stod under olika årtusenden. (Nordqvist 1999:174)

Bild 4

arkeologiska fyndmaterialet är därför kännedom om de stora förändringar som skett i havsmiljön nödvändig. De viktigaste av dessa är variationer i Östersjöns salthalt och de stora, ofta snabba, förändringar i havsnivån som skett i kombination med den landhöjning som varit en kvardröjande effekt av senaste inlandsisen (Burenhult 1999:179).

I den smältande isens spår följde renen, ett av de första djur som tog Sverige i besittning. I renens spår följde människan. Under slutet av istiden, i senpaleolitisk tid, uppträder på flera håll i Nordeuropa spår efter olika grupper av renjägare. Denna renjägarkultur existerade mellan cirka 15000–10400 f.Kr. och utifrån fyndmaterialet på undersökta boplatser vet vi att dessa människor livnärde sig på att jaga ren, men även vildhäst, hare, räv och fågel Dessa renjägare följde renarnas vandringar, vilket innebar att man flyttade mellan olika vinter- och sommarboplatser. Renen och människan följde även den bortsmältande isen norrut. Sannolikt utsträckte dessa renjägare även sina jaktturer till Sydskandinavien. I Skåne har flera boplatser efter renjägare påträffats, bl.a. vid Segebro i Malmö och vid Finjasjön strax utanför Hässleholm. Människor levde vid den här tiden i små grupper på kanske 4–8 personer, vilka följde renens vandringar. Därför uppstod säsongsvisa, kortvariga bosättningar i det tundraliknande landskapet. Förutom jakt spelade säkerligen fiske och insamling av

ätliga växter en mycket viktig roll för människornas försörjning. Eftersom bosättningarna av allt att döma var kortvariga blir spåren efter dessa små och svåra att hitta. Runt 10000 f.Kr. steg temperaturen, vilket ledde till att isen smälte och havsytan steg. Landbryggan mellan Danmark och Skåne översvämmades för en tid. Bland dessa renjägare har vi troligen de första människorna som besökte det som sedan kom att kallas Småland (Hansson 1999:15).

I mitten av mesolitikum, cirka 6000 f.Kr., var inlandsisen helt borta från Skandinavien och landskapet täcktes av en tät blandskog med ek, hassel, alm, björk och andra lövträd. I denna ekblandskog levde flera djur anpassade till ett liv i skogen, såsom älg, uroxe, björn, bäver, kronhjort och rådjur. Temperaturen ökade, från en sommartemperatur på runt 10 grader i början av mesolitikum, till 18– 20 grader i slutet av perioden. Klimatet var då ett par grader varmare än idag, då medeltemperaturen för juli är 16 grader. Ett exempel på det varma klimatet är att vindruvor växte vilt i den med tiden allt tätare skogen. Bitvis måste denna skog ha varit svårframkomlig på grund av den täta vegetationen och djur och människor tvingades till mer lättillgängliga platser längs sjöar och vattendrag (a.a:15).

Kalmarsundsområdet har varit ett nyckelområde i förståelsen av Östersjöns utveckling sedan sista istiden. I slutet av förra århundradet samt under de första decennierna under vårt sekel gjordes flera banbrytande studier runt Kalmarsund. Genom dessa arbeten kunde Östersjöns komplicerade utveckling, med dämda insjöskeden omväxlande med marina skeden och kraftiga förändringar i Östersjöns nivå, dokumenteras och förstås (Svensson 2001:76). Preboreala och Boreala tiden kallas i Norden äldre Mesolitikum (Tidigmesolitisk tid, 9500-6800 f.Kr.), och man hade då en helt annan kartbild än idag. Det finns de som kallar den här tiden för fastlandstiden och nästan samtliga dåtida kuststräckningar ligger idag under vatten. Man kan dock studera områdena under vattnet för att få bättre kunskap om de vattenfyllda

områdena. Fiskare på Nordsjön kan till exempel få upp harpuner och andra redskap från mesolitisk tid i sina fiske- och räktrålar Det sker nu en förändring inom redskapsvärlden till följd av den förändrade miljön. Yxan, vegetabilisk födoinsamling, småflintteknik, mikroliten till bland annat pilar, spjut och ljuster. Förändrad funktion och behov av nya redskapstyper avspeglas tydligt i förekomsten av olika mikroliter och mikrolitformer. Äldst är lancetterna 9500 f.Kr. Likbenta och skeva trianglar och trapetser kom omkring 8700-6800 f.Kr.. Under Atlantisk tid upphör mikroliten och pilspetsar, hullingar, snedpilar och senare tvärpilar kom att tillverkas i en storspåns- eller makroteknik. Denna period kallas även Maglemoseperioden, 9500-6800 f.Kr., och har fått sitt namn efter fyndorten Mullerup i Maglemosen på Själland, Danmark, och kännetecknas av så kallade mosseboplatser, där bosättningarna legat invid igenväxande sjöar. Det finns ingen period av vår förhistoria som kan uppvisa så goda bevaringsmöjligheter för organiskt material som de mesolitiska mosseboplatserna (Burenhult 1999:179ff). De mesolitiska bosättningarna i Skandinavien karaktäriserades av fångst- och samlarkulturer, där jakt, fiske och insamling av ätliga växter, bär och nötter var det huvudsakliga näringsfånget. De äldsta bosättningarna påträffas på de högst belägna strandvallarna, varefter man successivt flyttat ner mot strandlinjen efter hand som landhöjningen fortskred. Litorinahavets nya kuster kom att medföra uppkomsten av helt nya resursområden för människorna, biotoper där den marina fångsten fick en allt större betydelse i näringsfånget (a.a:193ff).

Utifrån olika stenteknologiska komplex har mesolitikum i Sydskandinavien indelats i tre olika kulturer. Gemensamt för dem alla är den fina tekniken att bearbeta flinta. Den äldsta, som även nämns ovan, kallas maglemosekultur och avlöste de senpaleolitiska renjägarkulturerna (Hansson 1999:15f). Allteftersom klimatet och landskapsbilden förändrades, tvingades människan ändra sitt sätt att leva. Tundran ersattes med en allt tätare skog, och renen försvann. Kongemosekulturen fanns omkring 6000–5200 f.Kr., och har fått namnet efter fyndorten Kongemose på Själland i Danmark. Tiden präglas av ett varmt fuktig klimat, som var 2-3 grader högre än idag, och dominerades av lövskog. Det är nu den mesolitiska symbolvärlden uppträder, med inristade ornament och symboler. Geometriska figurer som pryder horn och benredskap. Schematiska romber, tringlar, sicksacklinjer, kryss-skraftering, streckade/prickiga fält (Burenhult 1999:193ff). Flinttekniken utvecklades också, och redskapen blev större och fick en ny utformning. Karaktäristiska föremål från kongemosekultur är rombiska snedpilar samt handtagskärnor. Den sista mesolitiska kulturen kallas för erteböllekultur, och fanns under senmesolitikum, ca 5200–4200 f.Kr. Det var en kustbunden kultur vilken framför allt påträffats i Danmark, Skåne och Blekinge. I västra Sverige fanns under den här tiden andra mesolitiska kulturer, bl.a. hensbacka- och sandarnakulturerna, som naturligtvis också påverkat människorna i östra Sverige (Hansson 1999:16f). Vattenvägarna har varit väldigt viktiga för den mesolitiska befolkningen.

Boplatser, hus & hyddor

Man har lagt stor vikt vid regionala förhållanden under mesolitikum. Detta gäller såväl kronologi, råmaterialutnyttjande som bosättningsmönster. Tidigare undersökningar har ofta försökt att se till likheter med andra regioner och inte till de egna regionala uttrycken – något som gjort att många intressanta tendenser har blivit undertryckta (Alexandersson 2001:112). Ett problem med studiet av stenåldern är bland annat boplatsbegreppet, eftersom få rester från den materiella kulturen finns bevarade. Boplatsbegreppet är en benämning för en plats där människor uppehållit sig och lämnat kvarvarande spår i olika utsträckning. Ett begrepp som används inom arkeologi är benämningen aktivitetsyta, som lämnar mer utrymme till tolkning.

Bild 5

Burenhult 1999:184

Lämningarna från mesolitikum är få, vilket gör det svårt att dra några slutsatser om bebyggelsemönstret. Från tidigmesolitikum finns i Skandinavien ett mindre antal kända boplatser med spår efter hyddkonstruktioner. Karaktäristiskt för dessa är att de ligger vid igenväxta sjöar eller mossar. Exempel på sådana boplatser är Ageröd och Bare mosse i Skåne. Det rör sig om enkla hyddkonstruktioner med rätt likartade utseenden (Kaliff et al 1997:22). Formen på hyddorna är rundovala till rektangulära, vilket man kan se utifrån bevarande golvrester. På de bäst bevarade boplatserna finns barkgolv och organiskt material kvar inne i hyddkonstruktionen. Troligtvis har även hyddornas tak varit tillverkade av bark eller vass. Hyddornas former kan även studeras utifrån de fynd som påträffas i anslutning till hyddans tänkta väggar. Vägglämningar markeras ofta av rester efter stolpar/stolphål och pinnar. Vissa hyddor har även spår efter väggrännor. I flera fall har man hittat eldstäder i hyddorna. Det är oftast spår efter bränd flinta eller härdanläggningar som tyder på detta. Det finns även hyddor där man haft härden strax utanför hyddöppning, och hyddor som inte haft några härdar alls (a.a:23). Härdarnas centrala roll på en boplats är flera. Förutom matlagning har det på ett flertal platser konstaterats att till exempel sten-, skinn- och horn/ben bearbetning utförts runt eldstäderna (a.a:50). Att hyddorna under mesolitikum är så lika till konstruktionerna kan tyda på en sammanhållen kulturtillhörighet. Hyddornas placering kan även den ha styrts av såväl praktiska behov och kulturella värderingar (a.a:25). Att bygga likartade hyddor och organisera sitt liv kring dessa på ett likartat sätt var sannolikt viktigt för identitetsskapandet för både individen och gruppen.

Näringsfång & redskap

I frågeställningar om vilka näringsfång och ekonomier som tillämpades vid boplatserna brukar aspekter som boplatsens placering i det dåtida landskapet kompletteras med fyndens funktionalitet. På strandnära boplatser betonas det marina inslaget för livsuppehället och vid förekomsten av pilspetsar lyfts jakten på vilt fram som ett viktigt inslag i ekonomin. På flera platser har man kombinerat dessa två. Ekonomin under mellan- och senmesolitikum var starkt präglad av säljakt och fiske. Dateringar av stenåldersfynd bygger främst på typologiska särdrag, och iakttagelser av ledartefakter i det insamlade fyndmaterialet. Exempel på en mesolitisk boplats är när det framkommit fynd som består av mikrospån och mikrospånkärnor. Trindyxor indikerar också på mesolitikum, men förekommer även under neolitikum. Det kan också vara så att boplatsen inte har givit några säkra daterade föremål, men att platsen innehåller en stor mängd kvarts och lokalt bergsmaterial. Det får anses som säkerställt att kvarts var den vanligast förekommande bergarten för bearbetning av olika redskap inom nordöstra Småland och östra Mellansverige under mesolitikum. Om boplatsen bara innehåller en stor procenthalt kvarts kan endast beteckningen mesolitisk karaktär tillämpas, och platsen bör även ha ett strandnära läge i förhållande till hav, sjö, å eller större bäck (Gustafsson & Petersson

2002:5ff; Dahlin 2005:4).

De råmaterial som utnyttjats under mesolitikum är olika för de olika boplatserna. Val av råmaterial är en fråga om

tillgång, men även om

individens och gruppens

kulturella identitet.

Uppträdandet och användandet av olika råvaror visar på befintliga kontaktvägar och

Liten Geologisk ordlista

Basalt – mörk, finkornig bergart som är bildad nära ytan, t.ex. av lavaströmmar för 205-140 milj. år sedan. Bergarter – Indelas i tre delar:

1) Eruptiva (magmatiska) bergarter som bildats ur smält berggrund. 2) Sedimentära bergarter som bildats av förstenade sand- eller lerlager. 3) Metamorfa bergarter som bildats genom tryck- eller temperaturförändringar.

Diabas – mörk, relativt finkornig bergart som avkylts tämligen fort. 355-250 milj. år sedan. Granit – en oftast mellangrovkornig bergart som stelnat långsamt och djupt inne i jordskorpan. Grönsten – en sammanfattande benämning på mörka, basiska eruptiva bergarter som basalt. Kvarts – ett glasliknande mineral av kiseldioxid.

Kvartsit – omvandlad sandsten i det att hålrummen mellan kornen fyllts igen av utlöst kvarts. Kvarts är

därför hårdare och tätare än vanlig sandsten.

Morän – jordart som bildats av material som transporterats av inlandsisen och deponerats osorterat. Porfyr – en bergart.

(Emanuelsson et al 2002:327ff)

(Lundqvist 2002:15) Bild 6

kontakter med andra regioner – en kontakt som inte behöver vara direkt utan kan gå över flera led. Förändringar i utnyttjandet av olika råmaterial över tid kan visa på brott eller förändringar i dessa kontaktnät. Ett problem med att studera råmaterialanvändande och se hur intensiteten i användandet av de olika råmaterialen har förändrats över tid, är att lokalerna ofta är blandade vilket gör att det kan vara svårt att se tendenser i materialen (Alexandersson 2001:121f). Detta problem är vanligt, oberoende om lokalerna är ytinventerade eller om de blivit föremål för en arkeologisk undersökning. Trots detta finns det tydliga tendenser. Genom att se till ett gemensamt uppträdande av de olika materialen finns det möjlighet att vinna ny kunskap ur dessa massmaterial. Detta förutsätter naturligtvis att man har tillgång till rikligt boplatsmaterial (a.a:121f).

Typologi, kronologi och kulturell identitet är tre begrepp som tidigt fick en stor genomslagskraft inom stenåldersarkeologin. För att förstå den regionala utvecklingen är det viktigt att man upprättar en lokal kronologi som sedan relateras till omvärlden. Det är också viktigt att man inte ser mesolitikum som ett antal separata kulturer vars olika redskapsuppsättningar avlöser varandra. Man bör se till de olika ledartefakters individuella datering. Ett förfarande som gör att övergångar och gränszoner delvis försvinner (a.a:121f).

5. CASE STUDIES

Mina case studies avhandlar jag i diskussionen, där jag även knyter samman dem med de teorier jag arbetat efter. Nedan följer en genomgång av de tio mesolitiska platserna som är med i min undersökning.

5.1. Årup

Väg E22 skär igenom ett flackt, låglänt landskap som idag till stor del är präglat av det moderna jordbruket. Kristianstadsslättens östra del är inringad av sjöar och hav. I söder och öster återfinns Hanöbuktens och Möllefjordens kustlinje, i väster Hammarsjön och i norr Råbelöv-, Oppmanna-, Levra-, och Ivösjön (Hanlon 2003:5).

Landskapet är till största delen täckt av sand med inslag av lera. Moränen går i dagen strax öster om Hammarsjön. Sanden och leran avsattes i Baltiska

issjön i samband med isavsmältningen för drygt 12000 år sedan. Utöver morän och issjösediment finns även två större isälvsavlagringar vilka avsatts av forsande smältvatten vid inlandsisens front (a.a:5).

I Årups absoluta närmiljö väster om Skräbeån utgörs jordarten av svallsand och grovmo. En utsvallad bred flack isälvsavlagring uppbyggd av framförallt grus och sand, kallad Gualövsåsen, sträcker sig i sydvästlig riktning från Gualövs samhälle ner mot Trolle-Ljungby. Strandförskjutningen har i nordöstra Skåne haft ungefär samma komplicerade förlopp som i Blekinge. Högsta kustlinjen låg strax efter isavsmältningen omkring 55 meter över dagens havsnivå, och under de olika Östersjöstadierna Yoldiahavet och Ancylussjön har dessa nivåer varierat. Stora delar av Kristianstadslätten låg alltså vid denna tid mer kustnära än idag,

ett förhållande som ger

möjligheter att finna mesolitiska kustbosättningar och överlagrade boplatser i området (a.a:5). De arkeologiska lämningarna vid Årup består av ett tidig-mesolitiskt kustboplatskomplex,

Bild 7

Kartan visar Årup runt 8000 f.Kr. (Carlie 2003:25)

Bild 9. Hydda SÖ. Bild av Björn Nilsson (Karsten & Nilsson 2006:107)

med hyddkonstruktioner, flintslagningsplatser och fyndförande kulturlager. Årup ligger på fastigheten Årup 1:1 i Ivetofta socken, i Bromölla kommun, Skåne. Boplatsen ligger i närheten av Skräbeån, och dess undersökning kom väsentligt att förändra och fördjupa bilden av de tidigmesolitiska lämningarna på platsen (a.a:4).

Vattendrag har alltid haft stor dragningskraft på människor, då de varit betydelsefulla för kommunikationer, kontakter, kulturella utbyten och näringsfång. Årupsboplatsen är i alla dessa avseenden mycket strategiskt belägen. Ur kommunikations- och näringssynpunkt är läget optimalt. Man har haft tillgång till jakt och fiske vid både sjö och hav. Årups läge, som under perioder närmast kan betecknas som ett näs mellan havet och Ivösjön, har fungerat som en naturlig genomfartsled där kontakter och idébyten uppstått (Hanlon 2003:6).

Vid undersökning av boplatsen vid Årup fann man fyndmaterial med en kronologisk spännvidd från tidigmesolitisk tid till yngre bronsålder/äldre järnålder. Det mesolitiska materialet utgjordes av mikrospån, mikroliter, handtagskärnor, spån, spånfragment, spånkärnor, spånskrapor, skivskrapor och skivyxor (a.a:10).

Vid avlägsnandet av torvlagret framkom två hyddkonstruktioner med tidigmesolitiska redskapsinventarier, som kom att kallas Vindskyddet och Hydda SÖ (a.a:11). I områdets sydöstra del påträffades en bit ner i sanden ett välbevarat flintmaterial som på typologiska grunder kunde dateras till senpaleolitisk tid (a.a:12). Man fick sedan fram två tidigmesolitiska hyddkonstruktioner till på undersökningsområdets högsta del, ca 7 meter över havet. Dessa två kallas N1 och N2. Förutom dessa fyra hyddlämningar undersökte man även två flintslagningsplatser och en specialiserad tillverkningsplats för mikroliter (a.a:12). De dateringar som givit äldst resultat, kom från ett av de nedersta torvlagrena, och gav en ålder av ca 9500 BP (a.a:15). Det omfattande flintmaterialet uppvisar distinkta tidigmesolitiska teknologiska och typologiska drag. I materialet kan urskiljas åtminstone en äldre och en yngre tidigmesolitisk fas. Fynd som indikerar den äldre fasen utgörs bland annat av oregelbundna spån, oregelbundna koniska mikrospånkärnor, små skivyxor, en trindyxa samt lansettmikroliter. Den lokalt förekommande svartgrå och spräckliga kristianstadsflintan dominerar i materialet från denna fas. Från den yngre fasen föreligger ett stort antal handtagskärnor, regelbundna mikrospån, kärnyxor, lansettmikroliter och regelbundna makrospån. Inom denna fas är det den importerade sydvästskånska senonflintan som dominerar i materialet (a.a:16).

Det litiska fyndmaterialet från Årup kan direkt knytas till de olika hyddlämningarna. Inom undersökningsområdet framkom dock även ett antal mindre, från hyddkontexterna åtskilda, produktionsplatser där specialiserade verksamheter kunde identifieras. En av dessa utgjordes av en liten produktionsplats för lansettmikroliter, vilken påträffades i

undersökningsområdets västra del.

Tillsammans med mikrosticklar, färdiga lansettmikroliter samt avslag och splitter av samma flinta som spånen, ger platsen en ögonblicksbild av hur lansettmikroliter tillverkades under tidigmesolitisk tid (a.a:16f). Hydda SÖ

Bild 10. Vindskyddet. Bild av Björn Nilsson (Karsten & Nilsson 2006:91)

Bild 11. Hydda N1 & N2. Bild av Björn Nilsson (Karsten & Nilsson 2006:138)

sydöstra del. I sanden under ett torvlager framträdde gradvis resterna av en ca 4,5 meter lång och 2,5 meter bred rundoval hyddkonstruktion som var orienterad i västnordväst-östsydöstlig riktning. Hyddans konstruktion bestod av fyra stolphål, två rännor, ett antal stenar samt några lerlinser. Hyddans öppning har troligtvis legat på den södra långsidan, då inga konstruktionselement återfanns där. Även härden lokaliserades till den södra delen av hyddan, något förskjuten utanför öppningen. Huvuddelen av den slagna flintan koncentrerade sig kring härden, där bland annat en spånkärna med eventuella eldslagningsspår framkom. Sammantaget antyder materialet att flintsmidet utfördes både innanför och utanför hyddan. Slagna flintor återfanns även i härden, rännorna och stolphålen. Hyddan var placerad invid ett fossilt strandhak som sträckte sig i nordsydlig riktning några meter öst om hyddan. Torvlagret vid Hydda SÖ har daterats med hjälp av 14C till 9500 BP, och med fyndmaterialet ger detta hyddan en tidigmesolitisk datering (Hanlon 2003:17f; Karsten & Nilsson 2006:106ff).

Vindskyddet

I undersökningsområdets nordöstra del framkom rikligt med slagen flinta. Flintan koncentrerade sig huvudsakligen intill och mellan två stenblock och indikerade att det rörde sig om en slagplats. Fynden dominerades av avslag, spån och splitter. Även ett antal redskap påträffades, bland annat en liten symmetriskt kanthuggen skivyxa och en zinkenliknande spånborr. Efter ytrensning kunde man urskilja ett ovalt långsträckt brungrått lager som var ca 5,9x1,6 meter stort och orienterade sig i sydvästlig-nordöstlig riktning intill stenblockens norra sida. I och omkring den stora mörkfärgningen framkom fyra stolpfärgningar samt en sotig konstruktion, som tolkas som en härd. I och i

anslutning till härden påträffades rikligt med värmepåverkad och bränd flinta. Mörkfärgningen tolkas som en hydda med en öppen konstruktion mot slagplatsen. Som ett vindskydd. Tre kolprover från golvlagret har tagits och samtliga har bestämts till tall. Fyndmaterialet i golvlagret dominerades av avslag, spån, splitter och bränd flinta, men man fann även lansettmikroliter, mikrosticklar, skrapor, knivar, borrar, kärnor och en knacksten. Kristianstadsflinta dominerar i materialet. Fyndspridningen talar för att vindskyddet och slagplatsen har varit en integrerad enhet, samt att det pekar på en tidigmesolitisk datering (Hanlon 2003:18f).

Hyddornas konstruktion och storlek i kombination med det relativt sparsamma och välavgränsade flintmaterialet, ger en bild av kortvariga bosättningar. En trolig tolkning är att hyddorna representerar jaktstationer, eftersom de ligger så nära vattnet. Hyddorna kan mycket väl vara samtida, eftersom de finns stora likheter i konstruktion, storlek, fyndmaterial och orientering. Både Vindskyddet och Hydda SÖ ligger dessutom på samma nivå över havet, 4-5 meter över havet, i anslutning till ett fossilt strandhak (Hanlon 2003:19, Karsten & Nilsson 2006:89ff).

Bild 12. 14_{C-dateringar från Årupundersökningarna. (Hanlon 2003:35)}

Hydda N1 och N2

Dessa två boplatser påträffades på krönet av östsluttningen ned mot Skräbeån, på en nivå av ca 6,5-6,8 meter över havet. Hydda NI avtecknade sig som en 5x3 meter stor mörkfärgning, där man kunde urskilja 14 stolphål, en grop samt en ränna med stolphål. Hyddan kan tolkas som en cirkelrund konstruktion, ca 3,70 meter i diameter, med en central placerad härd. Såväl innanför som utanför golvlagret och i många av anläggningarna, framkom ett stort fyndmaterial bestående av redskap och avslag av kristianstadsflinta. Fyndmaterialet är tidigmesolitiskt och uppvisar likheter med fynden från Vindskyddet och Hydda SÖ som ligger längre ner på sluttningen. Omedelbart sydöst om hydda NI påträffades hydda N2, som nästan var identisk med hydda N1. Huruvida hydda NI och N2 är samtida eller rent av utgör en rumslig förflyttning av en och samma konstruktion vet man inte, men fyndmaterialet är även här tidigmesolitiskt, men inslaget av senonflinta är rikligare i hydda N2. Hyddorna på krönet skiljer sig på ett flertal punkter vid en jämförelse med de två övriga längre ner på sluttningen. Iögonfallande är speciellt deras runda form. Vidare skiljer sig konstruktionerna åt genom att stolparnas placering i hydda N1 och N2 i stort sett sammanfaller med vägglinjen. En sannolik tolkning är att de utgjorts av någon form av kåtaliknande konstruktioner (Hanlon 2003:20f, Karsten & Nilsson 2006:137ff).

Ett tiotal meter söder om Hydda N1 och N2, på 6,7 meters höjd över havet, lokaliserades ytterligare en trolig hyddlämning. Denna har varit lik konstruktionen hos hydda N1 och N2. En vikig lärdom av undersökningarna vid Årup har varit att djupschaktning är ett bra sätt att arbeta i kustnära områden. Djupschaktningen kan lokalisera överlagrade boplatslämningar som man annars kanske missar (Hanlon 2003:24).

Bild 13. Mikrolitteknik – de skilda

tillverkningsstadierna för mikroliter, samt indelning av spån för tvärpilar. (Wyszomirska et al 1999:26)

5.2. Lönebostället vid Mörrumsån

Dagens Blekinge län ligger i ett mycket gammalt urbergsområde som domineras av graniter och gnejser. I de sydvästra delarna förekommer en kritberggrund, dock finns ingen egentlig naturlig flintförande berggrund. Troligtvis är all flinta som påträffats i Blekinge och i Småland där genom människornas försorg. De lösa jordarna i Blekinge består i allmänhet av morän och på en del ställen finns stora moränblock. Närmast kusten finner man kraftigt utsvallade moränjordar och sand och grussediment från isavsmältningen och den Baltiska issjön. En viktig gräns i Blekinges landskap är den så kallade sedimentationsgränsen. Sedimentationsgränsen sammanfaller med den högsta kustlinjen, på ca 55-60 meter över havet, i en öst-västlig riktning. Nedanför denna gräns präglas de lösa jordlagren av vattenavsatta och därmed finare och leriga sediment, medan det ovanför gränsen är ett landskap som är brutet, blockigt och rikt på mindre sjöar och våtmarker (Nilsson 2003:123f). Vattendragen i Blekinge löper i allmänhet i nord-sydlig riktning, och den största ån är Mörrumsån.

De förhistoriska lämningarna domineras av spår från stenåldern och dessa är starkt koncentrerade till åloppet, brinkar och lateralterasser. Mörrumsåns nedre flöde är vid sidan om Listerhalvön sannolikt ett av de boplatstätaste i Blekinge (Nilsson 1997:2). En förhistorisk plats invid Mörrumsåns första forsar är Lönebostället. Under den arkeologiska undersökningen år 1996-97 påträffades en rad boplatslämningar från äldre stenålder fram till yngre järnålder. Boplatsspåren består främst av härdar och kokgropar, stolphål, kulturlager och två grophus (a.a:1). Undersökningsområdet ligger 10-16 meter över havet på en sandig platå invid Mörrumsåns strand. Terrassen består av marin finsand med partier av grövre material, och är troligtvis bildad under en regressionsfas av Baltiska issjön (a.a:2).

På undersökningsytan påträffades flintavfall och artefakter som sätts i samband med aktivitet från mesolitikum. Man kan se spår efter mikrolittekniken som stärker dateringen till mesolitikum. 14 mikroliter påträffades, där 10 av dem var lancetter. Man fann även tvärpilar, och alla dessa fynd tyder på att området har utnyttjats under mesolitikums allra tidigaste delar. Vartefter kulturlagret grävdes tydliggjordes en mängd anläggningar. Bland annat en diffus, bågformig mörkfärgning, som påträffades

i det sydvästra hörnet av

undersökningsytan. En

keramik-koncentration fanns på ytan, och strax innan den sterila sanden påträffades en

kärnyxa. Något söder om kärnyxan fann man en koncentration av brända ben. De osteologiska undersökningarna visade några skärmärken, samt att några av benen kom från ett partåigt djur. Bland benen återfanns även keramik, men denna var väldigt fragmenterad på grund av sin grova magring (Nilsson 1997:8).

Studerar man en av de lancettformade mikroliterna kan man se att de finns ett inhak retuscherat, vilket gör att mikroliten får formen av en hullingspets. Hullingspetsar har sitt kärnområde på västkusten och brukar återfinnas på boplatser av sandarnatyp. Man har även hittat mikroliter i form av hullingspetsar inom Mörrumsåns norra flöde, vid boplatsen i Hönshyltefjorden (Nilsson 1997:8). Den mesolitiska aktiviteten inom undersökningsområdet har varit sporadiskt, platsen har använts för återkommande besök under en längre tidsperiod. Den period som framträder tydligast på boplatsen i Mörrum är stenålder. Fynden spänner över en period på ungefär 5000-6000 år, och de vanligaste fynden på en stenåldersboplats är flintavfall och flintredskap. Avsaknaden av flinta i Blekinge gör att råmaterialet ofta är återanvänt flera gånger och väldigt hårt utnyttjat. Det är inte ovanligt att majoriteten av avslagen bär spår av någon form av användning. Bland redskapen dominerar skrapeggar och skärande eggar, men på senmesolitiska och neolitiska boplatser är även yxan en vanligt förekommande föremålsform. Tyvärr så fann man inte så många av dessa föremålsformer på undersökningsytorna i Mörrum.

En intressant studie som nämns i rapporten om Mörrum är att man gjorde en serie mindre fältinventeringar längs med Mörrumsån och ned mot mynningen vid Elleholm. Flintmaterialet man påträffade visade ett tydligt mönster. Ju längre ned mot åmynningen och havet boplatsen låg, desto större, och mer koncentrerad verkade boplatsytan vara. Man såg även att andelen stora avslag och cortexavslag var betydligt högre vid de boplatslokaler som varit kustbundna. Strax norr om Elleholm, på ca 5-6 meter över havet, påträffades en boplats som daterades till senmesolitikum på grund av sitt yxmaterial. Man fann även där en lancettmikrolit av kristianstadsflinta som liknar de man fann vid Lönebostället (Nilsson 1997:11f).

Annars är det i Blekinge län främst i Sölvesborgs och Karlhamns kommuner som de tydligaste spåren efter mesolitikum har påträffats. Fyndplatserna ligger främst längs kusten och i de nord-syd löpande ådalarna. Siretorpskomplexet ute på Listerlandet har vissa inslag av ertebøllekeramik. Ertebøllekeramik har även påträffats kring den utdikade sjön Vesan. Vid Valje finns en boplats vars äldsta delar har 14C-daterats till 7800 BP, men de äldsta daterade flintfynden i Blekinge kommer från en boplats vid Mörrum. Det var mikrospån, lancetter med mera som framkom, och dateringen gjordes till ca 9000 BP. Det äldsta daterade, organiska föremålet är en harpun av kronhjortshorn, som påträffades på 1990-talet vid trålning utanför Utklippan. Den daterades till ca 8300 BP. (Mikael Henriksson, e-mail, se bilaga)

5.3. Påboda

Möre utgör Kalmar läns södra fastlandskust och var tidigare ett av de land som kom att ingå i landskapet Småland. Namnet Möre kommer av de mörar, våtmarker, som karaktäriserade området innan man dikade ut det. När inlandsisen började smälta låg området söder om Kalmar under vatten, vilket bidrog till att landskapet senare blev en mjukt kuperad slättbygd med grunda sänkor som bildade spridda våtmarker. I väster avgränsas Möre av ett skogslandskap. Undersökningsområdet ligger ca två kilometer söder om Söderåkra samhälle, och omgivningen består av en lätt kuperad fullåkersbygd med inslag av trädbevuxna impediment och kullar. Från undersökningslokalen är det två kilometer till Kalmarsund, som i detta området karaktäriseras av en moränskärgård med flikig kustremsa med små skär och holmar. Områdets topografi sluttar plant åt sydost, ca 7-9 meter över havet, och en sänka bildas i undersökningslokalens södra del. Under matjordstäcket utgörs jordarterna i de högre partierna av moig, grusig morän och de lägre av mo och sand. I sanden har ett omfattande stråk av myrmalm bildats (Petersson 2001:9). I söder låg svallgruslagret blandat med rena sandytor. Tydligt i svallgruslagret var en yta med små koncentrationer av myrmalm. I mitten av området framkom det kulturlager som påträffades vid förundersökningen, där en anhopning av anläggningar fanns.

De fornlämningar som finns i undersökningsområdets omgivning spänner kronologiskt från mesolitikum fram till yngre järnålder. På undersökningsområdet påträffades en boplats som antogs kunna belysa frågor kring kronologi och teknologi under mesolitisk tid (a.a:9). Då den övervägande delen av fyndmaterialet utgjordes av svallad flinta där bland annat en lancettmikrolit ingick, antogs det att platsen hade varit i bruk som bosättning kring 7000 f Kr. Anläggningar i form av härdar och eventuella stolphål samt ett kulturlager framkom, och en av härdarna 14_{C-daterades till 6105-5640 BC (kal. 2Σ). Sammanlagt framkom 16} anläggningar, samtliga låg i kulturlagret. De visade de sig vara utan någon definierbar inbördes struktur. Totalt påträffades och undersöktes fyra härdar. Antalet påträffade och undersökta stolphål uppgick till tio, inklusive två pinnhål. De kunde inte knytas till någon konstruktion. Karaktäristiskt för fyllningen i stolphålen var att samtliga var sotiga och hade inslag av kol. Fynden utgjordes främst av bearbetad sten där kristianstadsflinta dominerade. Tydligt var att platsen vid något eller några tillfällen blivit övertransgredierad då en påfallande stor del av stenmaterialet var svallat och patinerat. Förundersökningsresultatet visade att platsen varit utnyttjad vid flera olika tillfällen. Härddateringen i kombination med et svallade fyndmaterialet talade för en mesolitisk bosättningsfas, under boreal/tidig atlantisk tid (a.a:14ff).

Ett av lösfynden var en trindyxa av grönsten som hittades på åkern strax öster om undersökningsplatsen. Yxan utgörs av ett fragmenterat exemplar där nackpartiet saknas. Den är helslipad och har ett ovalt tvärsnitt. Studier från Västsverige och östra Mellansverige visar att trindyxan dyker upp mellan 6900-5800 BC. Med en viss utveckling av regionala särformer används den fram i mellanneolitikum. I norra Möre, ca 50 km norr om Söderåkra, har en stor mängd trindyxor insamlats (a.a:15).

Fyndmaterialet bestod av brända ben och slaget stenmaterial samt ett keramikfragment. Fynden framkom både som lösfynd och vid själva rutgrävningen. De brända benen var två stycken med en sammanlagd vikt av 0,3 gram. De var fragmentariska och eroderade, och därav omöjliga att artbestämma. Keramiken bestod av ett spjälkat fragment på 0,4 g utan

ursprungliga ytor. Det var reducerat bränt och magrat med krossad bergart därmed blir en datering inte precisare än en förhistorisk (a.a:15).

Stenmaterialet består av sydskandinavisk flinta, kristianstadsflinta, ordovicisk flinta, kvarts, porfyr och grönsten. Karaktäristiskt för platsen är den stora mängden med svallat material. Sammanlagt är 53 stenartefakter tydligt svallade. Platsen har blivit övertransgredierad och havets vågrörelser har därigenom bidragit till att artefakterna slipats i det omgivande gruset och sanden. Av den totala mängden stenartefakter utgör kristianstadsflintan 75 %, sydskandinavisk flinta 16%, porfyr 4,3%, kvarts 1,7% och ordovicisk flinta 3%. Totalt 115 stycken. En viktbaserad jämförelse ger en annan bild där kristianstadsflintan endast utgör 38,7%, sydskandinavisk 14,2%, porfyr 33 %, kvarts 0,1 % och ordovicisk flinta 14 % (Petersson 2001:15f).

Sammanlagt påträffades två

spånfragment. Det ena var ett lösfynd som var ett brännskadat fragment av ett tvåryggat spån. Det andra var av kristianstadsflinta, kraftigt svallat och möjligen retuscherat på ena eggen. Totalt framkom tre mikrospån varav ett utgörs av ett fragment. Samtliga var rutgrävningsfynd och av kristianstadsflinta. De två hela mikrospånen var tydligt svallade. Mikrospåntekniken började användas i Maglemosekulturen under preboreal tid kring 8900 f.Kr. Traditionen avtog

i Sydskandinavien under yngre kongemoseperiod, omkring 5400 f.Kr, då tvärpilsproduktionen introducerades (a.a:16f). En översvallad boplats i Möre med mikospånteknik är känd från Vimpeltorpet, som ligger ca 1 mil norr om Kalmar. Fynden representerades bland annat av ett flertal mikrospån och en mikrospånkärna vilken var av ordovicisk flinta. Platsen utgjordes av två ytor som varit utsatta för transgressioner, varav en var helt översandad. Boplatsen blev tolkad kronologiskt som tidigmesolitisk och 14 C-daterades till 6495-6165 BC (kal. 2Σ) (a.a:16).

En lancettmikrolit av kristianstadsflinta finns i materialet från Påboda, och den utgörs av ett mikrospån som retuscherats längs ena långsidan. Ytan är lätt svallad. Lancettmikroliter av mikrospån började att uppträda i Sydskandinavien i slutet av den preboreala tiden omkring 8200 f Kr. Lancetten är en ledartefakt som generellt förknippas med jakt då den brukades som eggdel på pilar. Skrapor utnyttjades till bearbetning av redskap och skinn. Råmaterialen uppvisar inte bara resursutnyttjande utan också omvärldskontakter och förflyttningsmönster (a.a:19). Den Sydskandinaviska flintans proveniensområden finns vid Öresundslandskapen i sydvästra Skåne och Själland. Kristianstadsflintan har transporterats från nordöstra Skåne och längs Blekingekusten. Från närmare avstånd skaffades den ordoviciska flintan då den förkommer på Öland, främst vid de östra stränderna. Närvaron av öländsk flinta är vanligt förekommande på boplatser från preboreal till tidigatlantisk tid i Möre. Lokala råmaterial representerades av porfyr och kvarts. Slagtekniskt uppvisar fynden att plattformsteknik tillämpats. En viktig nyckel till kunskapen om tidiga- och mellersta mesolitikum är också den potential för dateringar som ett svallat flintmaterial har. I kombination med ledartefakter, till

Bild 15. Diagram över det funna materialet vid Påboda. (Petersson 2001:15)

exempel en lancettmikrolit, förstärks detta ytterligare. Råmaterialsammansättningen från Söderåkra gav svar på vilka områden som ingått i det tidigmesolitiska kontaktnätet (a.a:19).