Högskolan på Gotland
Vårterminen 2012
Kandidatuppsats i arkeologi med osteologisk inriktning
Författare: Hannes Theorell
Institutionen för kultur, energi och miljö
Handledare: Sabine Sten
Bihandledare: Magdalena Fraser
Bräkanden från förr
Att skilja får från getter utifrån
kv. Apoteket 4-5 i Visby
Illustration: Lars Theorell
Theorell, Hannes. Department of Archaeology and Osteology, School of
Culture, Energy and Environment. Gotland University. 2012.
Bräkanden från förr – Att skilja får från getter utifrån kv. Apoteket 4-5 i Visby Bleats From the Past – Separating Sheeps From Goats in kv. Apoteket 4-5 in
Visby
Abstract
To differentiate between bones from sheep (Ovis aries) and bones from of goats (Capra hircus) is a long lasting challenge for zoologists,
archaeozoologists and osteologists. Especially considering archaeological remains which are often found fractured and poorly preserved due to
taphonomic processes. Zeder & Pilaar’s (2010) and Zeder & Lapham’s (2010) methods of species differentiation has shown promising results when used on bones from modern sheeps and goats. This paper aims to evaluate these methods by exerting them on excavated bones from kv. Apoteket 4-5, a late Viking Age and early Medieval quarter in central Visby.
The results have shown that Zeder & Pilaar’s (2010) methods of identifying sheeps and goats with the mandibular teeths and mandibles are unreliable due to disturbances from wear, fragmentation and weak criterias. Results from Zeder & Laphams (2010) methods for post cranial bones shows mixed results considering a pilot study with the implementation of ancient DNA, which was executed att Gotland University during summer and fall 2011. More extensive studies in the future with the implementation of archaeogenetics are planned which can be used to further develop these methods and thus increase the reliabiltiy of the results.In this study 5,3kg of bones were osteologically species identified and analyzed. The results were used to recreate the use of sheep and goats including butchery techniques, animal husbandry and livestock health status with focus on the sheeps and goats in an early Medieval town quarter in Visby.
KEYWORDS
Sheep, Goat, Species differentiation, Zeder, Pilaar, Lapham, Butchery, Animal husbandry
Abstract
Att skilja mellan ben från får och ben från get har länge varit en utmaning för zoologer, arkeozoologer och osteologer. Särskilt när ett arkeologiskt
benmaterial undersöks eftersom materialet ofta är fragmenterat och sämre bevarat. Zeder & Pilaar (2010) och Zeder & Laphams (2010) metoder för att skilja mellan får och get har uppvisat lovande resultat när ben från moderna får och getter har undersökts. Syftet med denna kandidatuppsats är att utvärdera dessa metoder genom att tillämpa dem på ett arkeologiskt material från kv. Apoteket 4-5 i Visby.
Resultatet från analysen visar att Zeder och Pilaars metod för underkäkar och underkäkständer är otillförlitlig på grund av förekomst av slitage, fragmentering och svaga kriterier. Resultatet från Zeder och Laphams metod för postkraniala benslag visar en mer blandad tillförlitlighet om man ser till de jämförelser som har gjorts mot en studie av förhistoriskt DNA som genomfördes på Högskolan på Gotland under 2011 på material från kv. Apoteket 4-5. En mer omfattande studie vilket inkluderar en arkeogenetisk undersökning är planerad i framtiden. Resultatet från studierna ska användas för att utveckla metoderna och på så sätt öka metodernas tillförlitlighet.
I undersökningen som ligger till grund för denna kandidatuppsats har 5,3 kg benmaterial från kv. Apoteket 4-5 identifierats och analyserats osteologiskt. Resultatet användes för att återskapa användningen av får och getter och på så sätt erhålla information om slaktteknik, djurhållning och djurens hälsa i ett
stadskvarter i Visby under sen vikingatid och tidig medeltid.
NYCKELORD
Innehållsförteckning
1 INLEDNING 5
2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR 5
2.1.1 Frågeställningar 6
3 TIDIGARE FORSKNING 6
3.1 OSTEOLOGI 6
3.1.1 Boessneck (1969) 6
3.1.2 Payne (1985) 7
3.1.3 Prummel & Frisch (1986) 7
3.1.4 Zeder & Pilaar (2010) 7
3.1.5 Zeder & Lapham (2010) 8
3.2 ARKEOLOGI 8 3.2.1 Får 8 3.2.2 Get 9 3.2.3 Boskapsskötsel 9 3.3 KÄLLKRITIK 9 4 MATERIAL 10 4.1 KV.APOTEKET 4-5 11 4.1.1 Kv. Apoteket 4 11 4.1.2 Kv. Apoteket 5 12
4.1.3 Osteologi och DNA 13
5 METOD 15 5.1 GRUNDLÄGGANDE METODER 15 5.1.1 Art 15 5.1.2 Kön 15 5.1.3 Kvantifiering 15 5.1.4 Ålder 15 5.1.5 Storlek 15 5.1.6 Skeletala förändringar 16
5.1.7 Köttrika- och köttfattiga kroppsdelar 16
5.2 ARTBEDÖMNING FÅR OCH GET 16
5.2.1 Avsnittets tabeller 16
5.2.2 Zeder & Pilaar 17
5.2.3 Zeder & Lapham 18
6 ANALYSRESULTAT 18
6.1 ARTBEDÖMNING 18
6.1.1 Underkäkar med tänder 18
6.1.2 Tänder 19
6.1.3 Överarmsben 21
6.1.4 Strålben 22
6.1.5 Skenben 23
6.1.6 Mellanhands- och mellanfotsben 24
6.1.7 Språngben 26
6.1.8 Hälben 27
6.1.9 Första finger- tåbenet 27
6.1.10 Andra finger- tåbenet 28
6.1.11 Resultat i jämförelse med DNA-resultat 28
6.1.12 Övriga artbedömda benslag 29
6.1.13 Får/Get och oidentifierat 29
6.2.1 Metrisk könsbedömning 30
6.2.2 Könsindikerande karaktärer 31
6.3 MINSTA INDIVIDANTAL (MIND) 31
6.3.1 Minsta antalet får 31
6.3.2 Minsta antalet get 31
6.3.3 Minsta antalet får/get 31
6.4 ÅLDERSBEDÖMNING 31 6.4.1 Åldersbedömning för får 32 6.4.2 Åldersbedömning för get 32 6.5 MANKHÖJD 32 6.5.1 Mankhöjd för får 32 6.5.2 Mankhöjd för get 33 6.6 SKELETALA FÖRÄNDRINGAR 33 6.6.1 Antemortala förändringar 33 6.6.2 Postmortala förändringar 34
6.7 KÖTTFATTIGA- OCH KÖTTRIKA KROPPSDELAR 35
6.7.1 Får 35
6.7.2 Get 35
6.7.3 Får/Get 35
7 DISKUSSION 36
7.1 ATT BEDÖMA FÅR OCH GET 36
7.2 FÅR OCH GETTER I KV.APOTEKET 4-5 39
7.2.1 Jämförelser med andra lokaler 39
7.2.2 Slakt och djurhållning 39
7.2.3 Status 42 8 SLUTSATS 44 9 SAMMANFATTNING 45 10 REFERENSER 47 11 APPENDIX 51 11.1.1 Förklaring för Appendix 2 51 11.1.2 Förklaring för Appendix 3 51 11.2 APPENDIX 2-BENLISTA 53
11.3 APPENDIX 3-ARTBEDÖMNING UTIFRÅN UTVÄRDERADE METODER 65
Författaren äger rättigheterna till samtliga bilder och fotografier som förekommer i uppsatsen.
1 Inledning
Metodutveckling för att kunna skilja mellan får och get utifrån deras skelett tog sin början för nästan ett halvt sekel sedan. Metoder för att kunna skilja mellan får och getter utifrån benens morfologiska karaktärer har länge varit eftersökt från flera olika vetenskaper, nationellt som internationellt. Metoder har
utarbetats främst av zoologer och arkeobiologer och de namn som förekommer i den här kandidatuppsatsen är; Joachim Boessneck som var verksam i
München, Tyskland, Sebastian Payne verksam i England, Wietske Prummel och Hans-Jörg Frisch verksamma i Nerderländerna, Suzanne Pilaar verksam i Storbritannien samt Heather Lapham och Melinda Zeder verksamma i USA.
Med denna kandidatuppsats läggs fokus på de metoder Zeder och Pilaar (2010) och Zeder och Lapham (2010) har arbetat med utifrån ett material från kvarteret Apoteket 4-5 i Visby. Utifrån samma material är det planerat att genomföra arkeogenetiska undersökningar med ancient DNA. Denna kandidatuppsats och den planerade DNA-undersökningen är två viktiga bidrag för en fortsatt
metodutveckling och en fördjupad kunskap om två av våra vanligaste husdjur i Sverige sedan tusentals år tillbaka.
2 Syfte och frågeställningar
Det osteologiska syftet med kandidatuppsatsen är att göra en utvärdering av Zeder och Pilaars (2010) och Zeder och Laphams (2010) metod genom en fallstudie av ett gotländskt benmaterial från sen vikingaktid och tidig medeltid. Utifrån resultatet är det möjligt att se hur mycket av benmaterialet som är möjligt att använda vid artbedömning, vilka benelement som med fördel kan användas, vilka artspecifika karaktärer som är mer eller mindre svåra att identifiera samt hur ofta ”falska” karaktärer (exempelvis en getkaraktär på ett ben där övriga karaktärer identifieras till får) sker. Resultatet kan också jämföras med förhållandet mellan artbedömning av får och get från andra arkeologiska kontexter.
Det arkeologiska syftet med kandidatuppsatsen är att visa vilken eller vilka realistiska slutsatser som en arkeolog eller osteolog missar om man undviker att särskilja mellan får och get i ett osteologiskt material.
Dessutom syftar fallstudien till att ge kunskap om får och getter i Kvarteret Apoteket 4-5 under sen vikingatid och tidig medeltid i Visby. En tid innan ringmurens och stenhusens tid som vi idag endast har en begränsad kunskap om.
2.1.1 Frågeställningar
- Är Zeder och Pilaars (2010) och Zeder och Laphams (2010) metoder, att skilja mellan får och get, möjliga att tillämpa i materialet?
- Vilken information hade gått förlorad om man inte gjort en uppdelning mellan får och get utan använt den traditionella metodbedömningen får/get?
- Hur förhåller sig förekomsten av får och get i kvarteret Apoteket 4-5 i Visby i jämförelse med andra medeltida stadsmaterial?
- Vad kan fynden av får och getter berätta om de medeltida människor som levde i kvarteret Apoteket 4-5?
3 Tidigare forskning
3.1 Osteologi
3.1.1 Boessneck (1969)
Boessnecks studier hade som mål att göra det möjligt att skilja mellan får och getter i ett arkeologiskt material. Genom att koncentrera sig på domesticerade får och getter reduceras problemet till att enbart skilja mellan två arter.
Boessneck noterade att detta å andra sidan skapar problem kring de stora variationer som kan finnas mellan olika typer av får och getter.
Boessneck har studerat ben från en stor mängd moderna får och getter. Men de beskrivningar som ges i hans metoder syftar till identifieringen av hela och välbevarade ben samt vissa morfologiska karaktärer kan enbart bedömas om
man tidigare bedömt könet för fåret eller geten. Då det sällan finns ben från hela individer i ett arkeologiskt material är Boessnecks beskrivningar svåra att
använda. Eftersom välbevarade ben krävs är det också svårt att artidentifiera unga individer av får och getter vars ben inte är sammanvuxna i ledändarna. 3.1.2 Payne (1985)
Payne har undersökt moderna får och getter från en slaktare i södra Grekland i syfte att hitta morfologiska skillnader mellan unga individers underkäkständer. Ett antal olika karaktärer på tänderna undersöktes och resultatet visade att tänder kan ha flera olika artspecifika karaktärer men att det är vanligt att
individer uppvisar svaga eller svårbedömda karaktärer. Att skilja mellan får och get kan inte göras enbart utifrån endast ett par karaktärer utan måste göras på flera karaktärer från en och samma tand för att resultatet ska bli tillförlitligt (Payne 1985:144-146).
3.1.3 Prummel & Frisch (1986)
Prummel och Frisch har undersökt ett stort antal ben från arkeologiska utgrävningar av tidigmedeltida material från Oldenburg och Haithabu.
Karaktärer de undersökte har också undersökts mot moderna referensmaterial vid Kiels universitet och Groningens universitet. De karaktärer som använts har tidigare nämnts av Boessneck och Payne (Prummel & Frisch 1986:567).
3.1.4 Zeder & Pilaar (2010)
Zeder och Pilaar (2010) undersöker Paynes (1985) forskning genom att studera underkäkar av moderna får och getter från samlingar vid The National Museum of Natural History, Washington D.C. och Field Museum of Natural History, Chicago, Illinois i USA. Totalt 167 kompletta underkäkar från kända får och getter i olika åldersgrupper och bägge kön undersöks. Syftet är att ta fram en metod för att objektivt och effektivt kunna artbedöma kvarlevorna.
Undersökningen visar att det finns stora risker i bedömningen av enskilda benelement men däremot ökar tillförlitligheten när fler element från samma individ räknas in. Felbedömningar sker också oftare på getter än får (Zeder & Pilaar 2010:239ff).
3.1.5 Zeder & Lapham (2010)
För att undersöka de skillnader som i tidigare forskning har beskrivits på postkraniala benelement (Boessneck 1969; Prummel & Frisch 1986)
undersöktes ett modernt material från amerikanska The National Museum of Natural History, Washington D.C., Field Museum of Natural History, Chicago, Illinois samt från University of Michigan beståendes av 84 får och 48 getter av varierande ålder och kön. Av dessa djur har man fokuserat på tio benelement för att finna tillförlitliga artspecifika karaktärer. Resultatet visar att dessa kriterier är mycket tillförlitliga att använda även om en viss erfarenhet av att arbeta med ben från får och getter krävs för att få ett korrekt resultat. Resultatet skiljer sig något mellan får och get där kriterierna tycks fungera bättre på getter men som fortfarande fungerar väl på får (Zeder & Lapham 2010:2904f).
3.2 Arkeologi
3.2.1 Får
Med det första jordbruket, runt 4000 f.kr, kom de första tamfåren till Sverige. De första fåren var mindre till växten, likt de turkiska och iranska mufflonfår de härstammar från. Av tamfåren kunde man producera kött, skinn och möjligtvis mjölk. Ullen introduceras först senare, troligtvis runt 2000 f Kr, med
introduktionen av nya raser av får med ursprung från Grekland (Welinder et al 1998:81).
Från ca.1000 f.kr. ökar betydelsen av får både på fastlandet och på Östersjöns öar. En förklaring till ökningen av får på öarna är att det fanns en begränsad yta för djurhållning. Får krävde en mindre yta och eftersom de delvis åt andra växter än de större djuren så kunde de beta tillsammans utan att konkurrera om födan. En ökad efterfrågan på ull kan också ha bidragit till en ökning av fåren (Welinder et al 1998:368f).
Från 1500-talet finns det angivet vilken avkastning fåren gav. En tacka fick normalt ett lamm och trots att fåren förmodligen mjölkades fick lammen tillräckligt mycket di för att kunna överleva. Av ett får kunde man få drygt 2 kg ost om året, knappt 1 kg ull per år och vid slakten av ett vuxet får fick man mindre än 10 kg kött (Myrdal 1999:258).
3.2.2 Get
Liksom fåret har geten sitt ursprung i Turkiet, Irak och Iran. Några vilda får eller getter har aldrig levt i Skandinavien, åtminstone inte efter senaste istiden. På grund av svårigheten att skilja får från getter i arkeologiska material är det också svårt att få en uppfattning om när getterna introduceras i Sverige. Det finns belägg för getter från tidigneolitikum och även om de, sett till fynd, alltid har varit ovanligare än fåren så har de existerat fram till idag (Welinder et al 1998:81). Under 1500-talet står det skrivet i räkenskaperna att en get i genomsnitt producerade ungefär 4 kg getost om året (Myrdal 1999:258). 3.2.3 Boskapsskötsel
Från att ha varit utegående djur dygnet runt börjar djuren flytta in i husen i
början av bronsålder (ca 1800 f Kr – 1500 f Kr). Från ca 200 e Kr hittas hus över hela landet som hyst husdjur (Welinder et al. 1998:257f). Fördelen med att hålla boskap inne i bostaden är att man kan skydda djuren från väder och vind, man vande boskapen vid att lättare släppa mjölk och man kunde ha en större kontroll över de djur man förfogade över (Welinder et al. 1999:255f).
Djurhållning under tidig medeltid var krävande för människorna. Från maj till oktober (Myrdal 199:81) gick får, getter och nötboskap tillsammans på sommarbete, men för resten av året var det ofta dålig tillgång på foder för djuren. Under vintern svalt ofta djuren och som värst var det under den period som sammanföll med människornas fasta innan påsken (Myrdal 1999:79).
Som herde hade man ofta ett stort antal skyldigheter. Herden skulle skydda djuren från olyckor orsakade av bland annat vilda djur, tjuvar, höga fall, svält och sankmarker. Att djur försvann på betesmarker var vanligt och att leta efter så kallade ”driftefän” var till och med en giltig ursäkt för att utebli vid en
rättegång eller från vakttjänst (Myrdal 1999:86f).
3.3 Källkritik
Svårigheterna att identifiera getter i materialet har medfört att vi inte har en mer ingående kunskap kring användningen av dessa djur och deras utbredning i förhistorisk- och historisk tid. När benen inte kan identifieras närmre än till får/get medför det att vi tvingas till grundare tolkningar kring våra vanligaste
husdjur. Det kan tyckas vara underligt att inte mer tid läggs i osteologiska undersökningar på att särskilja mellan dessa arter men tid är oftast en bristvara och det är framför allt tid som går åt för att skilja arterna åt.
Det är viktigt att nämna att inom osteologin bedöms benen efter art genom okulära evalueringsmetoder. Många ben uppvisar svåridentifierade
morfologiska karaktärer och det är därför vanligt förekommande att en osteolog inte gör exakt samma bedömning som en annan. Likaså med de metriska dokumentationer vi gör där varje mätning skulle kunna ge ett nytt resultat, även om de metriska metoderna är mer tillförlitliga i den aspekten då det handlar om skillnader i millimeter som oftast inte påverkar resultatet nämnvärt. Om
materialet till den här kandidatuppsatsen skulle analyseras igen skulle resultatet förmodligen variera något även om det är en och samma person som utför analysen.
Av de tidigare studierna är det viktigt att förstå vilken typ av benslag som de olika forskarna har studerat. Många av studierna som nämnts har utgått från moderna får och getter som referensmaterial medan vi som arkeologer analyserar betydligt äldre djur samt utan facit. Getternas och fårens
morfologiska utseende är heller inte konstant i tid och rum. Människans avel, djurens varierande levnadsstandard, samt miljö och klimat genom tiderna har påverkat djurens utseende. Metodutvecklingen i de senare studierna syftar till att kunna kompensera för dessa förändringar och hitta mer konstanta karaktärer som kan appliceras till att utröna art oberoende av ras, tid och rum.
De ovan nämnda studierna har också utförts på hela ben medan det material vi vanligtvis gräver upp är fragmenterat och i många fall dåligt bevarade. Även här syftar metodutvecklingen till att kunna kompensera för dessa omständigheter.
4 Material
Materialet består av 5302,5 g fördelat på 567 ben (se Appendix 2). Benen är utplockade ur ett tidigare analyserat material (Sigvallius & Westerholm 1982; Fredriksson 2005, opublicerat) från utgrävningarna i kvarteret Apoteket 4-5 i Visby (Dnr. 7603/91).
Samtliga fragment är obrända men materialets bevaring är komplicerad. Vid en första anblick tycks det välbevarat eftersom det förekommer kompletta ben samt ben med tydliga karaktärer. Men benen är i hög grad fragmenterade där stora delar av ben saknas. Materialet uppvisar likartat utseende med samtliga av de ben som O’Connor (2000:26) använder som exempel för bättre och sämre bevaring.
4.1 Kv. Apoteket 4-5
4.1.1 Kv. Apoteket 4
Kvarteret Apoteket 4 utgrävningar påbörjades 1971 under ledning av Waldemar Falck för Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar (RAGU) efter att man vid ett restaureringsarbete påträffat en medeltida avskrädeskällare. I kulturlagret upptäckte man väl bevarade föremål av trä och läder bland annat ett 20-tal träfat och rester från fotbeklädnader (Falck 1971:94).
Under hösten 1972 lade arkeologerna ett större schakt över fastigheten mellan Mellangatan och Strandgatan i Visby. Målet var att nå de djupare belägna delar av kulturlagret som inte störts av anläggningen av de medeltida stenhusen i syfte att kunna studera den tidiga tomtindelningen, byggnadstekniken och gatunätet (Falck 1973:130).
Arkeologerna lyckades frilägga tre hus eller rum av mindre storlek (3,5 x 3,5m) i en huslänga från rasmassor (Westholm & Sigvallius 1982:45). Två av rummen hade skadats av vattenbrunnar som förmodligen anlades under 1600-talet. Arkeologerna fann också att det en gång i tiden fanns en gränd som gick utmed huslängans norra vägg och förband Strandgatan och Mellangatan med
varandra. Från huslängan har stentrappor lett upp till gränden (Falck 1974:123).
I det västra rummet framkom två fynd, bägge brandskadade. Ett oljekar, ett så kallat chrismatorium, hittades samt en fot till en ljusstake föreställandes en lejontass. Bägge föremål tolkades vara föremål som vanligtvis antas vara profana (Falck 1974:123-124).
Lämningarna vid kv. Apoteket 4 har daterats genom både föremål och 14 C-prover. Vikingatida ornerade fynd gjordes under 1972 års grävning (Falck
1973:130) och under avslutningsgrävningarna hösten och vintern 1975-1976 hittade man fynd som daterade kulturlagret ner till 1000-tal (Andersson 1976:140). Den tidigaste dateringen genom 14C-prover är utförda på stolpar som daterades till 660 e.kr. och som troligtvis är rester av en inhägnad eller pallisad (Sigvallius & Westholm 1982:45). De övriga proverna som tagits har daterats till 980 ± 100 år e Kr (Falck 1973:130) och 960 ± 95 år e Kr (Andersson 1976:140).
4.1.2 Kv. Apoteket 5
Sommaren 1972 undersökte man området norr om Lybska gränd och upptäckte medeltida bebyggelse som sträckt sig från det kvarstående Gamla Apoteket ända upp till Mahognyvillan (Falck 1973:130)
Ett av de två medeltida stenhusen som grävdes fram har bestått av ett rum med innermått på 10,52 x 5,24m med en tillhörande källare som är nästan
fullständigt bevarad. På grund av en källåder rinner det fortfarande fram friskt vatten vilket utnyttjats under medeltiden (Falck 1973:130). Rummet tolkas ha fungerat som bostad och fynd av en kakelugn från 1500-talets senare hälft har gjorts. Byggnaden tycks ha övergivits under 1700-talet och fått tjäna som stenbrott (Falck 1973:130).
Även det andra huset tolkas som en bostad men är mindre än det första huset med ett innermått på 5 x 6m och saknar källare. Det äldsta golvet arkeologerna undersökte visade sig ha lagts direkt på de tidigare lämningarna från
träbebyggelsen som fanns under tidig medeltid. På grund av detta är golvnivån tydligt ojämn. En ingående undersökning av lagret under det äldsta golvet kunde inte göras (Falck 1973:130).
Under åren 1973-1974 genomfördes endast mindre undersökningar av stenhuskällaren men inga fynd av intresse påträffades (Falck 1974:124).
4.1.3 Osteologi och DNA
4.1.3.1 Sigvallius undersökningar 1982
1982 års analyser av benmaterialet från kv. Apoteket 4-5 utfördes av Berit Sigvallius. Analysen var den första osteologiska undersökningen av ett sådant här material från Visby som genomfördes (Westholm & Sigvallius 1982:45).
Westholm och Sigvallius ville ta reda på om det vikingatida Visby var en fast boplats eller om det handlade om en säsongsbunden handelsplats och för att kunna svara på det var det av vikt att man särskilt koncentrerade sig på får och getter med en säsongsbunden parningstid (Westholm & Sigvallius 1982:46).
Sigvallius analyserade 182,5 kg djurben varav 80 % har identifierats till art och benslag. Större delen av materialet tolkas vara matavfall. Arter som förekommer i materialet är till större delen nöt, svin och får/get men också hund, katt, häst, hare, tamhöna, svan, torsk, gädda, säl, tumlare, älg, kronhjort och valross. De tre senare har med största sannolikhet inte jagats på Gotland och avfallet indikerar hantverk (Westholm & Sigvallius 1982:48, 53f).
Ett överarmsben från hund bär spår efter slakt vilket också indikerar att hund har konsumerats. Det är också det enda fragmentet av hund som bär spår av slakt. Möjligtvis är detta en indikation på att man var tvungen att äta hundkött på grund av att det inte fanns annan mat att tillgå (Westholm & Sigvallius 1982:51).
De ben som hittats av häst visar inga spår efter slakt. Frånsett skulderbladen är samtliga funna ben från köttfattiga kroppsdelar. Det tycks inte sannolikt att en häst skulle ligga död inne i staden, men det finns inga bevis för att man ätit av den (Westholm & Sigvallius 1982:53).
En visdomstand från människa har hittats i materialet. Tanden saknar spår av karies, är knappt sliten och har endast en lättare tandstensbildning (Westholm & Sigvallius 1982:54-55).
Utifrån det osteologiska materialet finns det större belägg för att Visby var en permanent boplats på grund av åldrarna för husdjuren. Sigvallius (Westholm & Sigvallius 1982:56) skriver att de boendes i kvarteret troligen höll ett litet antal
man födde upp grisar för köttets skull. Möjligtvis beror avsaknaden av fiskben på att resterna åts upp av grisarna (Westholm & Sigvallius 1982:56).
4.1.3.2 Fredrikssons undersökningar 2005
Fredriksson (2005, opublicerat) har i sin C/D-uppsats i osteologi, Högskolan på Gotland, undersökt det osteologiska materialet från kv. Apoteket 4-5 i syfte att utföra metrisk dokumentation och få fram kunskaper kring djurens storlek, art- och åldersfördelning och fysik. Djur som har undersökts är nötboskap, svin samt får/get. Resultaten har jämförts med undersökningar från övriga delar av landet (Fredriksson 2005:9f, opublicerat).
Resultatet från mätningarna visar att djuren från kv. Apoteket 4-5 allt som oftast överrensstämmer med storleken från djur från de lokaler som är daterade till vikingatid fram till sen medeltid. Det framkom också måttserier där djuren från kv. Apoteket 4-5 är större än andra lokalers djur från vikingatid, sen medeltid samt postreformatorisk tid. Det framkom också måttserier som visade
motsatsen (Fredriksson 2005:77f, opublicerat). 4.1.3.3 Pilotstudie med DNA 2011
Totalt 20 ben, fem radius (strålben), fem humerus (överarmsben), fem calaneus (hälben) och fem tibia (skenben), analyserades arkeogenetiskt under en
pilotstudie av Fraser (2011, opublicerat) som utförders av studenter i
sommarkursen ”Introduction to Ancient DNA” (HAR719) samt höstkurserna ”Teori och metod i osteologi” (HOS704) och ”Arkeogenetik” (HAR311) vid Högskolan på Gotland 2011. Under de sistnämnda höstkurserna deltog
författaren själv. Den arkeogenetiska studien är utförd på ben från kv. Apoteket 4-5 som tidigare bedömts som får/get och resultatet jämfördes med
osteologers, arkeologi- och osteologistudenters bedömning av benen utifrån kriterier redovisade av Zeder & Lapham (2010).
5 Metod
5.1 Grundläggande metoder
5.1.1 Art
En grundläggande kontroll av tidigare artidentfieringar har gjorts genom att jämföra benmaterialet med det referensmaterial som finns i det osteologiska laboratoriet vid Högskolan på Gotland.
5.1.2 Kön
Könsbedömning för får och getter utifrån metrisk dokumentation har gjorts enligt den metod som redovisas av Vretemark (1997:43f) och den metriska
dokumentationen har utförts enligt von den Driesch (1976).
Könsbedömning av bäcken har också gjorts utifrån Boessnecks (1969:345ff) och Prummel och Frischs (1986:574ff) beskrivningar samt med referensmaterial från Högskolan på Gotland.
5.1.3 Kvantifiering
Metod för minsta antalet individer (MIND) utförs genom att använda det mest förekommande benslaget för varje art och beräkna antalet individuella ben (Vretemark 1997:33). Exempelvis måste sju vänster lårben tillhöra minst sju individer.
5.1.4 Ålder
Åldersbedömningar genomförs utifrån ålder då ledändarna fusioneras med benen (Schmid 1972:75, Silver 1969, Vretemark 1982; 1997) samt ålder för tändernas frambrott i käkarna (Schmid 1972:77). Analyser av tandslitaget används också för att åldersbedöma får och getter med frambrutna tänder (Grant 1982:93ff; Vretemark 1997:38f).
5.1.5 Storlek
Får och getters mankhöjd beräknas utifrån mätningar (von den Driesch 1976) och ekvationer (Get- Schramm 1967, Får- Teichert 1975) på hela benslag. För ben som enbart identifierats till får/get bedömda som get används Teicherts uträkningar.
5.1.6 Skeletala förändringar
Spår efter trauma och sjukdom som kan lämna spår i skelettet har dokumenterats efter Baker & Brothwell (1980) samt O’Connor (2000). 5.1.7 Köttrika- och köttfattiga kroppsdelar
Den anatomiska fördelningen av ben från köttfattiga- och köttrika kroppsdelar bedöms utifrån den uppdelning som återfinns i Vretemarks avhandling
(1997:32).
5.2 Artbedömning får och get
Zeder & Pillar (2010) samt Zeder & Lapham (2010) har sammanställt ett flertal olika bedömningskriterier för de olika benslagen som analyseras. Därför har varje identifierbart benelement ett visst antal kriterium som bedöms antingen till får eller get. Benet bedöms sedan efter det sammanlagda antalet kriterier för vardera art. En benlista med använda metoder och kriterier finns under Appendix 3. Kriterierna i tabellerna som redovisas under resultat samt i
appendix är baserade på samma kriterier som redovisas i de olika artiklarna där metoderna beskrivs.
För de benslag som inte ingår i Zeder & Pilaars (2010) och Zeder & Laphams studier (2010) har Prummel & Frischs (1986) metoder använts för att
artidentifiera får och get. 5.2.1 Avsnittets tabeller
Tabellerna visar de ben som är bedömda utifrån Zeder och Laphams (2010) och Zeder och Pilaars (2010) metoder.
Varje benelement har ett visst antal kriterium efter det nummer de fått i metodernas artiklar och beskrivs som K1, K2, K3, etc, men är olika för varje benslag. Varje kriterium bedöms antingen som O = får, C = get eller S = skada.
Resultaten från denna studie presenteras enligt följande:
Om majoriteten av resultaten från de sammanlagda kriterierna från ett benslag visar antingen får eller get blir resultatet får (Ovis) eller get (Capra). Om något benelement inte kan få en majoritet på grund av skador men som har fler
Om antalet fårlika kriterier är lika många som antalet getlika kriterier bedöms benet till får/get (Ovis/Capra).
Tabellförkortningar som används: / = Samma som ovan
- = Uppgift saknas
Art = Artbedömning för samtliga kriterium
Art K(nummer) = Artbedömning utifrån ett specifikt kriterium Bnr = Benpåsens nummer
C = Capra hircus (Tamget)
Dist. = Distal del (Beläget från kroppens centrum) Dxt = Dexter (Höger)
K = Kriterium
K(nummer) = Numrerat kriterium, exempel: K1 = Kriterium 1. Mc = Metacarpi
Mp = Metapod Mt = Metatarsi
O = Ovis aries (Tamfår)
Prox. = Proximal del (Beläget mot kroppens centrum) S = Skadat kriterium
Sin = Sinister (Vänster) 5.2.2 Zeder & Pilaar
De benelement som använts i denna studie är underkäke (mandibula), tredje mjölktanden av främre kindtand (pd3), fjärde mjölktanden av främre kindtand (pd4), tredje främre kindtanden (Premolar 3 härefter förkortat P3), fjärde främre kindtanden (Premolar 4 härefter förkortat P4), första bakre kindtanden (Molar 1 härefter förkortat M1), andra bakre kindtanden (Molar 2 härefter förkortat M2) och tredje bakre kindtanden (Molar 3 härefter förkortat M3). En komplett
underkäke under de bästa förutsättningarna kan ha maximalt 30 kriterier (Zeder & Pilaar 2010:227ff).
5.2.3 Zeder & Lapham
Denna studie är inriktad på postkraniala benslag. De benslag som används är överarmsben (Humerus), strålben (Radius), skenben (Tibia), mellanhands- eller mellanfotsben (Metapodium), språngben (Talus), hälben (Calcaneus), första finger- tåbenet (Phalanx I) och andra finger- tåbenet (Phalanx II) (Zeder & Lapham 2010:2888).
6 Analysresultat
6.1 Artbedömning
Artidentifiering för får och get har utförts på 154 ben som valts ut efter de benslag som används för att skilja mellan får och get.
Zeder och Laphams (2010) och Zeder och Pilaars (2010) metod har utförts på 135 ben vilket har resulterat i en artidentifiering på 114 ben (90 får och 24 get). Femton ben har erhållit en osäkrare bedömning (tolv får? och tre get?). Sex ben har bedömts som får/get. En benlista med använda metoder och kriterier finns under Appendix 3.
21 ben bedömdes utifrån Prummel och Frischs (1986) artskiljande karaktärer. 17 ben identifierades till får och resterande fyra ben har identifierats till get. 6.1.1 Underkäkar med tänder
I materialet har 22 underkäkar (mandibula) med kvarvarande tänder (dentes) har identifierats utifrån Zeder och Pilaars (2010) kriterier. Antalet kriterier som används för underkäkarna är i första hand beroende av det antal tänder som bevarats men djurets ålder har också en stor betydelse. Hos alltför unga djur har inte alla tänder brutit fram och hos de äldre djuren påverkar tandslitaget tändernas utseende.
Totalt har 17 underkäkar med tillhörande tänder bedömts tillhöra får. Antalet kriterier per fragment spelar en stor roll i artidentifieringen av mandibulan (se Appendix 3). Med en låg andel skadade kriterier blir identifieringen enklare men
men det är observerbart att ju fler kriterier ett ben har desto fler kriterier kan tillräknas som avvikande. En underkäke har identifierats till get samt ett fragment av en underkäke som har bedömts till get? på grund av skador (se Appendix 3).
En identifiering utifrån antalet kriterier men med hög andel skadade kriterier innebär en osäkerhet om andelen skadade kriterier skulle kunna ”tippa
vågskålen”. I resultatet har vi ytterligare tre mandibulor som fått bedömningen får? (se Appendix 3) eftersom de har flest antal fårlika kriterier men ett stort antal skadade kriterier.
I och med att det handlar om både underkäke och tänder kan man tänka sig att problemet går att lösa genom att studera varje bendel var för sig (se Appendix 3) men även här förekommer det tveksamheter vilket gör att de inte kan
artidentifieras närmre än till får?.
6.1.1.1 Utvärdering av underkäke
Fördelen med att använda underkäke med tänder utifrån Zeder och Pilaars (2010) metod är att man arbetar med fler kriterium än för enskilda ben och därför kan en säkrare identifiering utföras.
Det som tydligt påverkar tillförlitligheten för bedömningen är att underkäke och tänder från samma individ kan uppvisa olika resultat. För att kunna göra en artidentifiering krävs det en så välbevarad tandrad som möjligt. Som en konsekvens blir också bedömningen av enskilda tänder osäker.
Två underkäkar, utifrån samtliga kriterier bedömda till får, har tänder som individuellt skulle bedömts till get. Tre underkäkar visar att själva käkbenet kan bedömas till get? medan tändernas kriterier identifierar underkäkarna till får (se Appendix 3).
6.1.2 Tänder
I materialet har totalt 19 tänder (dentes) identifierats tillhöra underkäke och därmed möjliga att artidentifiera. Vid en bedömning utifrån första bakre kindtanden (Zeder & Pilaar 2010:229) ska ett kriterium beaktas (K2) vilket är relativt ovanlig på getter (Payne 1985:143) och sällsynt på får. Detta medför att
en stor mängd av getters första bakre kindtänder naturligt kommer att uppvisa ett kriterium som bedöms som får.
Totalt har 12 underkäkständer artidentifierats till får, en pd3, två M1, åtta M2 och en M3. Tre underkäkständer har artidentifierats till get, två M2 och en M3. Liksom i fallet med de osäkra underkäkarna förekommer det också osäkerheter till följd av skador och slitage på tänderna. Tre tänder, en P4, en M2 samt en M3 har bedömts som får? på grund av antalet osäkra kriterier (se Tabell 1). Tabell 1. Bedömning till får eller get utifrån tänder.
Tand Sida Bnr Vikt K1 K2 K3 K4 K5 K6 K7 Art
pd3 Dxt 8 1 O O O O Ovis P4 Dxt 18 1 S O S O Ovis? M1 Dxt 50 2 O O O O S O Ovis M1 Sin 190 2,5 O O O O C O Ovis M2 Dxt 56 3 O O C O O Ovis M2 Sin 177 3,5 O O C C O Ovis M2 Dxt 50 7 O O C O O Ovis M2 Sin 105 3,5 O O O O O Ovis M2 Sin 105 3 S S O O O Ovis M2 Dxt 177 4,5 O O C C O Ovis M2 Sin 177 2 O O C C O Ovis M2 Sin 190 5,5 O O O O O Ovis M2 Sin 177 4,5 O O C S S Ovis? M2 Dxt 56 4,5 C C C C O Capra M2 Dxt 105 1 C C C C O Capra M3 Sin 105 6,5 O O O S S O O Ovis M3 Dxt 105 4 S O C S S O O Ovis? M3 Dxt 8 5,5 C O C S S C C Capra M3 Dxt 8 6 C C O S S C O Capra?
Se tabellförklaring under metod (avsnitt 5.2) 6.1.2.1 Utvärdering av tänder
Enbart det fjärde kriteriet (Zeder & Pilaar 2010:229) för M1 och M2 uppvisar en bedömning som inte avviker från artidentifieringen. Problematiken är först och främst att tandslitage, ålder, tafonomiska skador och individuella skillnader gör bedömningen av underkäkständer svår. Ytterligare problem för en
artidentifiering utifrån enskilda underkäkständer skapas av de tänder som morfologiskt bedöms som get men som sitter i underkäkar identifierade till får. Liknande fenomen har inte observerats på kompletta underkäkar bedömda som get.
6.1.3 Överarmsben
Totalt 13 fragment av överarmsben (humerus) har artidentifierats i materialet utifrån metoder som ska redovisas av Zeder och Lapham (2010:2889).
Av överarmsbenet har fyra fragment artidentifierats till får och fem fragment har identifierats till get. Av materialets mer osäkra bedömningar har tre fragment fått bedömningen får? samt att ett fragment inte har kunnat identifieras eftersom antalet kriterier för får och get är lika många (se Tabell 2).
Tabell 2. Bedömning till får eller get utifrån överarmsben
Bnr Sida Vikt K1 K2 K3 K4 Art
180 Sin 10 O O O O Ovis 180 Dxt 15 O O O O Ovis 8 Sin 20,5 O O O O Ovis 8 Dxt 7,5 O O O O Ovis 180 Sin 10 O C C C Capra 180 Sin 10,5 O C C C Capra 8 Sin 18,5 O C C C Capra 8 Dxt 13,5 O C C C Capra 8 Dxt 16 C C C O Capra 143 Sin 15 S S O S Ovis? 8 Sin 10 S S O S Ovis? 21 Dxt 13 O S C O Ovis? 8 Dxt 28 O C C O Ovis/Capra
Se tabellförklaring under metod (avsnitt 5.2) 6.1.3.1 Utvärdering av överarmsben
För överarmsben identifierade till får uppvisar samtliga överarmsben kriterier som var för sig bedöms som får. Samma tydlighet går inte att se bland de överarmsben identifierade till get där samtliga ben uppvisar ett kriterium som bedöms som får. Getters överarmsben kan utifrån denna avvikelse tyckas vara svårare att artidentifiera vilket ökar risken för att överarmsbenet bedöms som får.
Av de osäkra bedömningar som gjorts på överarmsben är skador på karaktärerna den främsta orsaken att det inte har varit möjligt att göra en identifiering av får eller get. Ett överarmsben uppvisar lika många får-lika karaktärer som get-lika karaktärer, vilket gör att det inte går att artspecificeras närmre än får/get. Möjligtvis väger artbedömningen mer åt get på grund av att ingen av de identifierade fårens karaktärer uppvisar någon avvikelse medan avvikelser förekommer på överarmsben identifierade till get. På grund av antalet
ben som undersökts enligt dessa kriterier är det svårt att säga om bedömningen får/get är vanligt förekommande.
6.1.4 Strålben
Av strålben (radius) har 19 strålben artidentifierats enligt kriterier som redovisas av Zeder och Lapham (2010:2890).
Fyra fragment med den distala ledänden har identifierats som får. Ett fragment har fått bedömningen får/get på grund av att fragmentet delar antalet kriterier för får och get (se Tabell 3).
Tabell 3. Bedömning till får eller get utifrån distal del av strålben
Bnr Sida Vikt K1 K2 Art
231 Dxt 30 O O Ovis
180 Sin 3 O O Ovis
8 Dxt 4,5 O O Ovis
8 Dxt 3 O O Ovis
180 Dxt 3,5 O C Ovis/Capra
Se tabellförklaring under metod (avsnitt 5.2)
Av bedömningarna av den proximala ledänden har totalt sex fragment
identifierats till får och ett fragment identifierats till get. Osäkra bedömningar har gjorts på två fragment med ett fragment som bedöms som får? och ett fragment som bedöms som get? (se Tabell 4).
Tabell 4. Bedömning till får eller get utifrån proximal del av strålben
Bnr Sida Vikt K1 K2 K3 K4 Art
8 Dxt 28,5 O O O O Ovis 8 Dxt 13,5 O O O O Ovis 180 Sin 17 O O O O Ovis 231 Dxt 20,5 O O C O Ovis 180 Sin 1 S O O O Ovis 180 Sin 22,5 O C O O Ovis 180 Dxt 33 O S O S Ovis? 8 Sin 7,5 C C C C Capra 50 Dxt 2,5 C S S S Capra?
Se tabellförklaring under metod (avsnitt 5.2)
I materialet finns fem kompletta ben där kriterier både för den proximala och distala ledänden bedöms. Av dessa har tre ben bedömts till får, ett ben har bedömts som get och ett ben uppvisar lika många kriterier för får som för get vilket gör att benet får bedömningen får/get (se Tabell 5).
6.1.4.1 Utvärdering av strålben Bedömningen av
strålben visar att artidentifieringen är enhetlig för de bedömda fåren och de bedömda
getterna. De osäkra bedömningarna beror i bägge fall på skador på de karaktärer som ska bedömas.
Ett komplett ben samt ett fragment med distal ledände uppvisar lika många kriterier som bedöms som får och som bedöms som get. Liksom i fallet med ett överarmsben med samma bedömning är det möjligtvis relativt ovanligt med strålben som uppvisar både får- och getkaraktärer.
6.1.5 Skenben
Totalt har 15 fragment av skenben (tibia) artidentifierats utifrån de kriterier som redovisats av Zeder och Lapham (2010:2891).
13 fragment har bedömts som får och 2 fragment har bedömts som get (se Tabell 6).
6.1.5.1 Utvärdering av skenben
Inget skenben som påträffats i materialet har visat sig vara osäkert vid en artbedömning vilket kan tyda på att den undersökta delen av skenbenet i stor utsträckning är mindre påverkad av skador. Men det räcker med en skada på en
karaktär för att det ska bli en osäker
Del S Bnr Vikt K1 K2 K3 K4 Art
Prox. Dxt 8 41 S O O O Ovis
Dist. / 8 / O O /
Prox. Dxt 180 30 O O O O Ovis
Dist. / 180 / O O /
Prox. Sin 180 32 O O O O Ovis
Dist. / 180 / O O /
Prox. Dxt 8 36 C C C C Capra
Dist. / 8 / C C /
Prox. Sin 180 25 C C O O Ovis/Capra
Dist. / 180 / C O /
Bnr Sida Vikt K1 K2 K3 Art
180 Sin 12 O O O Ovis 180 Sin 25 O O O Ovis 180 Dxt 19 C O O Ovis 8 Sin 14,5 O O O Ovis 8 Sin 1 C O O Ovis 8 Dxt 13,5 O O O Ovis 8 Dxt 11,5 O O O Ovis 8 Dxt 16,5 O O O Ovis 8 Sin 20 O O O Ovis 8 Sin 17,5 O O C Ovis 8 Dxt 16 O O O Ovis 8 Sin 14 O O O Ovis 234 Sin 45 O O O Ovis 234 Dxt 10 O C C Capra 234 Dxt 18 C C C Capra
Tabell 5. Bedömning till får eller get utifrån komplett strålben
Se tabellförklaring under metod (Avsnitt 5.2.)
Tabell 6. Bedömning till får eller get utifråm skenben
bedömning på grund av att
det enbart bedöms utifrån tre kriterier.
Av de skenben som bedömts som får förekommer en avvikelse på tre ben. En avvikelse förekommer också på ett skenben bedömt till get.
Det finns en risk att det förekommer dubbla avvikelser och därför får en felaktig identifiering men sett till den enhetlighet som uppvisas på en klar majoritet av benen är det mindre troligt.
6.1.6 Mellanhands- och mellanfotsben
Av materialet har 7 fragment av mellanhandsben (metacarpalia) och 12 fragment av mellanfotsben (metatarsalia) artidentifierats efter Zeder och Laphams kriterier (2010:2892). Den viktigaste skillnaden är att
mellanhandsbenet enbart har tre artskiljande kriterier medan mellanfotsbenet har fyra kriterier varav de tre första kriterierna är samma kriterier som för mellanhandsbenet. Ett fragment som inte identifierats till vare sig
mellanhandsben eller mellanfotsben och vidare benämns metapodium har använts för bedömning men endast utifrån de tre första kriterierna.
Av mellanhandsben har samtliga sju ben identifierats till får enligt de tre kriterier som mellanhandsbenet har. Ett fragment av metapodium har identifierats till får (se Tabell 7).
Totalt har nio mellanfotsben artidentifierats till får. Två mellanfotsben har identifierats som get (se Tabell 8).
Ben Sida Bnr Vikt K1 K2 K3 Art
Mc - 18 8,5 O O O Ovis Mc Sin 18 18 O O O Ovis Mc - 177 13,5 O O O Ovis Mc - 177 14 O O O Ovis Mc Dxt 143 22,5 S O O Ovis Mc Sin 105 24 O O O Ovis Mc Sin 234 28 O O O Ovis Mp - 197 5,5 O O C Ovis
Tabell 7. Bedömning till får eller get utifrån mellanhandsben
6.1.6.1 Metrisk dokumentation Första kriteriet på metapodium bedöms utifrån mått (mm) på dem distala
ledändernas inre och yttre ledrulle.
Skillnaden i procent avgör om kriteriet ska antas vara får (större än 63-64%) eller get (mindre än 63-64%).Med anledning av att det är ett mätbart kriterium har resultat från mätningar av referensben av moderna får och get från Högskolan på Gotland använts för att visa om det kan finnas individuella skillnader som
påverkar resultatet (se Tabell 9).
6.1.6.2 Utvärdering av mellanhands- och mellanfotsben Av mellanhandsbenen förekommer inget avvikande kriterium utan identifieringen är enhetlig utifrån samtliga kriterier. Av mellanfotsbenen förekommer det
avvikande kriterier på sju av benen varav två är identifierade till get. Ett avvikande
Bnr Sida Vikt K1 K2 K3 K4 Art
177 Sin 25,5 O O C O Ovis 177 - 28,5 C O O O Ovis 177 - 6,5 O O C O Ovis 143 Sin 27 O O O O Ovis 18 - 18,5 O O O O Ovis 18 - 26,5 O O O O Ovis 50 - 29 O O O O Ovis 197 Dxt 23 O O C O Ovis 190 - 9 O O O O Ovis 138 Sin 28 C O O O Ovis 197 Dxt 18 C O C C Capra 143 Dxt 24 C C C O Capra
Bnr Ben Vikt % K1 Art
18 Mc 18 67 O Ovis 18 Mc 8,5 72,5 O Ovis 105 Mc 24 69,8 O Ovis 105 Mc 24 69,8 O Ovis 234 Mc 28 67,1 O Ovis 177 Mc 13,5 78,8 O Ovis 177 Mc 14 69,7 O Ovis 197 Mp 5,5 65 O Ovis Ref. Mc - 70 O Ovis Ref. Mc - 57,4 C Capra 18 Mt 26,5 66 O Ovis 18 Mt 18,5 65,5 O Ovis 197 Mt 18 62,6 C Capra 197 Mt 23 75,6 O Ovis 143 Mt 24 61,4 C Capra 143 Mt 27 67,6 O Ovis 50 Mt 29 65,4 O Ovis 190 Mt 9 68,5 O Ovis 138 Mt 28 59,9 C Ovis 177 Mt 28,5 60,7 C Ovis 177 Mt 25,5 65,1 O Ovis 177 Mt 6,5 64,2 O Ovis Ref. Mt - 60,5 C Ovis Ref. Mt - 58,6 C Capra
Tabell 9. Metrisk dokumentation av kriterium 1
Kolumnen ”%” syftar till
förhållandet mellan inre och yttre Tabell 8. Bedömning till får och get utifrån mellanfotsben
kriterium förekommer på det ben som inte går att identifiera varken till
mellanhandsben eller mellanfotsben. I jämförelse med övriga mellanhandsben och mellanfotsben är det möjligt att det är ett mellanfotsben just på grund av att det förekommer avvikelser men det är snarare spekulation än en bedömning.
Variationen av det mätbara kriteriet är intressant. På två mellanfotsben indikerar resultatet från mätningarna get medan den fullständiga
artbedömningen utifrån samtliga kriterier identifierar benet till får. Samma avvikelse framkommer även på Högskolans referensben av ett modernt får. Det är möjligt att det förekommer variationer mellan den yttre och inre ledänden på mellanfotsbenet då ett mellanfotsben, vars ena distala ledrulle är märkbart större än den andra har observerats (se avsnitt 7.6.1.2). Zeder och Pilaar har heller inte specificerat vilken av ledrullarna som måttet utförs på (Zeder & Pilaar 2010:2892). Utifrån bedömningarna kan man anta att det förekommer en större individuell variation på mellanfotsbenen än vad som förekommer på
mellanhandsbenen.
6.1.7 Språngben
Totalt har sex språngben (talus) artbedömts enligt kriterier som redovisas av Zeder och Lapham (2010:2893).
Fyra språngben har efter undersökning av kriterier artbedömts som får. Två av språngbenen har identifierats som get (se Tabell 10).
Tabell 10. Bedömning till får eller get utifrån språngben
Bnr Sida Vikt K1 K2 K3 K4 Art
8 Dxt 5 O S O O Ovis 180 Dxt 7,5 O O O O Ovis 180 Sin 7,5 C O O O Ovis 180 Sin 8 C O O O Ovis 180 Dxt 6 C O C C Capra 8 Sin 4 C S C C Capra
Se tabellförklaring under metod (Avsnitt 5.2) 6.1.7.1 Utvärdering av talus
Endast ett av språngbenen uppvisar en enhetlig identifiering sett till kriterier. Det är möjligt att det skulle kunna finnas en enhetlighet på de två språngben som har fått en skada på andra kriteriet men det är inte möjligt att bekräfta detta. Den kan antas att avvikelser förekommer i större utsträckning än vad enhetliga
kriterier gör vilket medför att bedömningen av benen är svårare att utföra och mer tidskrävande.
6.1.8 Hälben
Av materialet har åtta hälben (calcaneus) bedömts efter de kriterier som
redovisas av Zeder och Lapham (2010:2894). Ett fragmenterat hälben har varit möjligt att bedömas utifrån de karaktärer som redovisas av Prummel och Frisch (1986:574). Av hälbenen har fem ben artbedömts till får. Resterande tre hälben har identifierats till get (se Tabell 11).
6.1.8.1 Utvärdering av hälben
De hälben som identifierats som får uppvisar en större enhetlighet i och med att enbart ett ben uppvisar en
avvikelse på ett kriterium. För de hälben som bedömts som get finner vi att bägge ben uppvisar en
avvikelse på något av kriterierna.
Utifrån samtliga ben tycks det som att hälbenet är
relativt enhetligt gällande kriterier för antingen får eller get. 6.1.9 Första finger- tåbenet
Av materialet har 12 första finger- tåben (Phalanx I) artidentifierats efter kriterier som redovisats av Zeder och Lapham (2010:2895).Tre ben ben har bedömts till får och fyra ben har bedömts som get. Av de osäkra bedömningarna har två ben fått bedömningen får?. Resterande tre ben inte kunnat bedömas närmre än får/get (se Tabell 12).
6.1.9.1 Utvärdering av första finger- tåbenet
Att identifiera art på första falangen har visat sig komplicerat. Det är rimligt att anta att dessa komplikationer beror på om falangerna tillhör de främre eller bakre extremiteterna liknande det förhållande som råder mellan
mellanhandsben och mellanfotsben. Tydligt är att både får och get har falanger
Bnr Sida Vikt K1 K2 K3 K4 Art
180 Sin 7 O O O O Ovis 8 Dxt 8 O O O O Ovis 8 Sin 8,5 O O O O Ovis 8 Dxt 8 O O O O Ovis 8 Sin 7 O O O C Ovis 8 Dxt 9 C C O C Capra 8 Sin 5,5 C C C C Capra 8 Sin 8 C O C C Capra
Tabell 11. Bedömning till får eller get utifrån hälben
som uppvisar enhetliga karaktärer men det finns även en betydande andel som uppvisar blandade karaktärer
eller små differenser mellan vad som bedöms som får och vad som bedöms
som get.
6.1.10 Andra finger- tåbenet Av andra finger- tåbenet (Phalanx II) har ett fragment artidentifierats enligt kriterier som redovisats av Zeder och Lapham (2010:2896) och har identifierats till får (se Tabell 13).
Tabell 13. Bedömning till får eller get utifrån andra finger- tåbenet
Bnr Vikt K1 K2 Art
190 1 O O Ovis
Se tabellförklaring under metod (avsnitt 5.2)
6.1.10.1 Utvärdering av andra finger- tåbenet
Underlaget för att kunna utvärdera andra finger- tåbenet är inte tillräckligt stort för att några generella slutsatser om karaktärerna ska kunna dras. Den falang som bedömts har uppvisat tydliga karaktärer.
6.1.11 Resultat i jämförelse med DNA-resultat
Vid en jämförelse mellan resultaten från bedömningarna av hälben,
överarmsben, strålben och skenben och resultaten från DNA-analyserna är det möjligt att se flera intressanta resultat (se Tabell 14).
Totalt har en korrekt bedömning skett på 15 av 20 ben varav två är ben som inte varit möjliga att skilja mellan får och get okulärt. De felaktiga bedömningar som har gjorts har inneburit att ben som genetiskt identifieras till får felaktigt bedömts som get alternativt får/get. Detta resultat är direkt jämförbart med Zeder och Laphams slutsats (2010:2904) att getter uppvisar tydliga karaktärer medan fåren uppvisar ett mer svårbedömt morfologiskt utseende.
Bnr Vikt K1 K2 K3 K4 Art 190 3 O O O O Ovis 190 3,5 O O O O Ovis 105 2,5 O O C O Ovis 105 1,5 S S O O Ovis? 56 2 C O S O Ovis? 50 3 C C O C Capra 56 3 C C S C Capra 177 3,5 C C C C Capra 177 2 C C C C Capra 56 2,5 C O C O Ovis/Capra 56 2,5 C O C O Ovis/Capra 105 5 O O C C Ovis/Capra
Tabell 12. Bedömning till får eller get utifrån första finger- tåbenet
Tabell 14. Jämförelse mellan osteologisk bedömning och DNA-resultat
Benslag Bnr Vikt K1 K2 K3 K4 Art DNA
Calcaneus 8 8 C O C C Capra Capra
Calcaneus 8 5,5 C C C C Capra Capra
Calcaneus 8 9 C C O C Capra Capra
Calcaneus 8 8 O O O O Ovis Ovis
Calcaneus 8 7 O O O C Ovis Ovis
Humerus 8 28 O C C O Ovis/Capra Ovis
Humerus 8 20,5 O O O O Ovis Ovis
Humerus 8 16 C C C O Capra Capra
Humerus 180 10 O C C C Capra Ovis
Humerus 8 18,5 O C C C Capra Ovis
Radius 8 28,5 O O O O Ovis Ovis
Radius prx 8 36 C C C C Capra Ovis
Radius dst / / C C / /
Radius prx 8 41 S O O O Ovis Ovis
Radius dst / / O O / /
Radius prx 180 30 O O O O Ovis Ovis
Radius dst / / O O / /
Radius prx 180 25 C C O O Ovis/Capra Ovis
Radius dst / / C O / /
Tibia 180 12 O O O Ovis Ovis
Tibia 180 19 C O O Ovis Ovis
Tibia 8 14 O O O Ovis Ovis
Tibia 8 16 O O O Ovis Ovis
Tibia 8 17,5 O O C Ovis Ovis
Kolumnen DNA syftar till benets genetiska arttillhörighet. För övrig tabellförklaring se metod (avsnitt 5.2.)
6.1.12 Övriga artbedömda benslag
Utifrån Prummel & Frischs (1986) metoder har en artidentifiering gjorts på sex skulderblad (scapula), fyra lårben (femur), tre armbågsben (ulna), fyra pannben (frontale), tre hjässben (parietale) och ett hälben (calcaneus) har varit möjliga att skilja mellan får och get (se Tabell 15).
6.1.13 Får/Get och oidentifierat
I materialet finns 412 ben som i de tidigare osteologiska analyserna bedömts som får/get och som inte nämnts ovan. Dessa ben har antingen varit alltför fragmenterade eller tillhört benelement som inte ingår i de metoder som använts för att skilja mellan får och get, eller tillhört en annan art. 6.1.13.1 Ben som har artskiljande metoder
Lapham (2010) och Zeder & Pilaar (2010) för att skilja mellan får och get men som har varit alltför fragmenterade för att metoderna ska kunna användas.
121 ben är identifierade till benslag som används av Boessneck (1969) och
Prummel & Frisch (1985) men som inte har kunnat användas utifrån metoderna på grund av fragmentering.
6.1.13.2 Ben som
saknar artskiljande metoder Totalt 172 ben har
bedömts efter referenser
till får/get men saknar metoder för att särskilja mellan får och get. 6.1.13.3 Oidentifierat samt annan art
Totalt 13 ben har inte kunnat artidentifieras eller identifierats till nöt eller gris.
6.2 Könsbedömning
Könsbedömningar har genomförts på totalt 11 fragment av höftben (coxae) identifierade till får/get.
6.2.1 Metrisk könsbedömning
En metrisk könsbedömning har varit möjlig att genomföra på två
höftbensfragment med bevarad höftledsgrop (acetabulum) där bägge individer faller inom mätvärdet för hannar (se Tabell 16).
Tabell 16. Metrisk könsbedömning på höftben
Bnr Ben Vikt Sida mm Kön
8 Coxae 23 Dxt 7,12 ♂
180 Coxae 20,5 Dxt 7,26 ♂
Könsbedömning utifrån mått (mm) på höftledsgropen.
Bnr Ben Vikt Bendel Art
177 Frontale 16,5 - Ovis
177 Frontale 13,5 - Ovis
177 Frontale 36,5 - Ovis
190 Frontale 20 - Capra
190 Parietale 4,5 Sutur Ovis
190 Parietale 7 Sutur Ovis
190 Parietale 4 Sutur Capra
231 Scapula 15,5 Distal del Ovis
8 Scapula 6 Distal del Ovis
8 Scapula 6 Distal del Ovis
8 Scapula 4 Distal del Ovis
180 Scapula 17 Distal del Capra
8 Scapula 5 Distal del Capra
8 Ulna 7,5 Proximal del Ovis
8 Ulna 8,5 Proximal del Ovis
234 Ulna 6 Olecranon Ovis
231 Femur 14,5 Distal del Ovis
21 Femur 10 Proximal del Ovis
8 Femur 14,5 Proximal del Ovis
180 Femur 3,5 Caput femoris Ovis
8 Calcaneus 4 Proximal del Ovis
Tabell 15. Bedömning till får eller get utifrån Prummel & Frisch
6.2.2 Könsindikerande karaktärer
Könsbedömning har gjorts på nio fragment av höftben efter karaktärer som redovisas av Boessneck (1969) och Prummel och Frisch (1986).
Tre fragment uppvisade karaktärer som bedömdes som honor och resterande sex fragment uppvisade karaktärer som gör att de bedöms som hannar (se Tabell 17).
Tabell 17. Könsbedömning utifrån höftben
Bnr 8 8 8 180 180 180 180 180 180
Sida Sin Dxt Dxt Dxt Dxt Dxt Sin Sin Dxt
Vikt 4,5 2 13,5 17,5 16 20 7,5 16 1,5
Kön ♀ ♂ ♂ ♂ ♀ ♂ ♂ ♂ ♀
6.3 Minsta individantal (MIND)
6.3.1 Minsta antalet får
Ett minsta individantal beräknat på ben identifierade som får och får? är
beräknat på antalet vänster underkäke i materialet. I materialet finns 13 vänster underkäkar vilket ger ett minsta individantal 13 individer.
6.3.2 Minsta antalet get
Av de bedömda getterna har ett minsta individantal beräknats på fragment av högerorienterade underkäkar samt tänder till minst tre individer.
6.3.3 Minsta antalet får/get
MIND-beräkning på övriga ben som inte har artbedömts närmre än får/get har beräknats till ett minsta individantal 12 individer. De benslag som använts för att få fram denna uppgift är höger höftben samt vänster andra bakre kindtanden i överkäken.
6.4 Åldersbedömning
Att göra en åldersbedömning på stadsmaterialet är förenat med svårigheter på grund av att de spridda benen kan komma från flera olika individer och därmed inte möjligt att använda flera benslag från en individ för att beräkna en ålder. Därför är det svårt att konstatera en definitiv ålder på många ben vilka istället får en ålder som de antingen är äldre eller yngre än en viss ålder beroende på vilket benelement som åldersbedöms.
6.4.1 Åldersbedömning för får
En åldersbedömning har gjorts på 103 ben av får samt får?.
Ben med yngst bedömd ålder är ett strålben från en individ som var yngre än tre månader. Ben med äldst bedömd ålder är sex underkäkar med en bedömd ålder 4-6 år utifrån tandslitaget (se Appendix 2).
6.4.2 Åldersbedömning för get
Åldersbedömning har genomförts på 23 ben av get och get?.
Ben med yngst bedömd ålder är ett fragment av underkäke med en mjölktand (pd3) bedömd till yngre än 21 månader. Den äldsta bedömningen av get är bedömd utifrån ett strålben till äldre än 3,5 år (se Appendix 2).
6.5 Mankhöjd
Samtliga ben som använts för mankhöjdsberäkningar fullt sammanväxta ledändar, vilket är ett krav för metriska beräkningar.
Beräkningarna har genomförts på sex språngben, åtta mellanfotsben, ett mellanhandsben samt fem strålben.
6.5.1 Mankhöjd för får
Mankhöjdsberäkningen av får har gjorts på 15 ben (se Tabell 18). Mankhöjd för får varierar mellan 57,2cm – 68,7cm (Differens: 11,5 cm) och är i genomsnitt 63,3 cm i mankhöjd.
Tabell 18. Mankhöjd för får
Ben Bnr Vikt Sida Mankhöjd
Mc 105 24 Sin 58,3 cm Mc 234 28 Sin 62,5 cm Mt 177 25,5 Sin 57,2 cm Mt 197 23 Dxt 62,4 cm Mt 138 28 Sin 64,5 cm Mt 143 27 Sin 66,7 cm Radius 180 32 Sin 62,4 cm Radius 180 30 Dxt 64,4 cm Radius 8 41 Dxt 67,7 cm Radius 8 36 Dxt 64,3 cm Radius 180 25 Sin 59,9 cm Talus 8 5 Dxt 60,1 cm Talus 180 8 Sin 64,1 cm Talus 180 7,5 Sin 66,5 cm Talus 180 7,5 Dxt 68,7 cm
Mankhöjd beräknat på benslag enligt Teichert (1975). Mc, Mt = Mellanhandsben, Mellanfotsben.
6.5.2 Mankhöjd för get
Mankhöjdsberäkningen av get har gjorts på två ben (se Tabell 19). Mankhöjd för get varierar mellan 67,5 cm – 73,4 cm (Differens: 5,9 cm) med ett
genomsnitt av 70,5 cm. Tabell 19. Mankhöjd för get
Ben Bnr Vikt Sida Mankhöjd
Mt 197 18 Dxt 67,5 cm
Mt 143 24 Dxt 73,4 cm
6.6 Skeletala förändringar
6.6.1 Antemortala förändringar
6.6.1.1 Det skadade mellanfotsbenet
Ett mellanfotsben av får uppvisar en tydlig förändring på skelettet. Distalt på diafysen kan man observera en
bentillväxt på benet vilket gör att benet får ett snett utseende (se Figur 1). Liknande ben har troligtvis observerats av Sigvallius (Westholm & Sigvallius 1982:53) där hon beskriver ett mellanfotsben med samma sorts skada. Däremot påpekar hon att benet trots skadan är rakt. Förändringen är troligen orsakad av en infektion efter ett trauma (Baker & Brothwell 1980:83).
6.6.1.2 Individuell skillnad eller spår av undernäring?
Ett ben som identifierats till korsben (sacrum) uppvisar en något vriden form som inte är normal. Förändringen är inte så utmärkande att det måste handla om en sjuklig förändring utan den kan också förklaras med att vara en
individuell förändring gentemot hur det vanligtvis ser ut. Undernäring under uppväxten kan innebära att benen vrids eller böjs (O’Connor 2000:102) men det är oftast på ben som utstår mekaniska påfrestningar vid djurets rörelse.
På ett mellanfotsben av får är den ena
distala ledrullen tydligt längre än den andra. Det är åter möjligt att det handlar om en individuell skillnad men förändringar hos denna bendel har tidigare
Figur 1. Bentillväxt på ett mellanfotsben.
Benet får en något sned vinkel.
Mankhöjd beräknat på benslag enligt Schramm (1967).
kopplats samman med undernäring (O’Connor 2000:102). Förändringen är tydligt observerbar (se Figur 2) och möjligen kan det ha påverkat fotens funktion. Åldern på individen är bedömd till äldre än 21-24 månader.
6.6.2 Postmortala förändringar 6.6.2.1 Spår av slakt
Huggspår, det vill säga tydliga märken efter kraftiga hugg, har observerats på 33 fragment. Att stycka ett djur med hjälp
av tyngre föremål, som exempelvis en yxa eller tung slaktarkniv, kräver mindre erfarenhet av slakt men en större mängd kött går förlorat jämfört med att använda finare verktyg (O’Connor 2000:166).
Snittspår, det vill säga lättare spår efter ett vasst objekt, har observerats på sex fragment. Genom att stycka ett djur med kniv får man ut mer kött men
processen är mer krävande för slaktaren i form av erfarenhet och handlag (O’Connor 2000:166).
6.6.2.2 Spår efter upphängning
På tre ben (ett strålben, ett hälben och ett skenben) finns det spår efter att något vasst föremål tryckts in i benet. Möjligtvis är det avfall från så kallade rökta fårfioler, hela konserverade fårben. Hålen i benen, inget av dem
fullständigt genomgående, kan möjligen vara ett upphängningsspår i samband med konserveringen av
köttstycket (Sten 1988:152f; Vretemark 1997:170). På skenbenet finns det ett tydligt genomborrat hål, sett i dorsal vy, distalt på benet. Ett
föremål har tryckts in i benet vilket medföljt ett konsikt
utseende tillsammans med Figur 3. Skenbenet med hål på bägge sidor sett ur dorsal vy Figur 2. Storleksskillnad mellan
ledrullarna. Avståndet mellan strecken motsvarar ca 5 mm.
intryckta benfragment. I ventral vy, på samma ben, i nivå med det redan
beskrivna hålet finns spår efter att ytterligare ett föremål tryckts in i benet. Hålet är mer oregelbundet och betydligt grundare än det första hålet (se Figur 3). 6.6.2.3 Gnagspår
Endast ett ben uppvisar möjliga
gnagspår. Det tyder på att de deponerade benen i kvarteret inte har varit exponerade för andra djur exempelvis gnagare (O’Connor 2000:170).
6.7 Köttfattiga- och köttrika kroppsdelar
Av statistiska skäl räknas inte enstaka tänder med i statistiken över köttrika- och köttfattiga kroppsdelar. Det finns en möjlighet att frånvaron av revben (costae) påverkar statistiken. Revben från kv. Apoteket 4-5 har under tidigare studier exkluderats (Westholm & Sigvallius 1982:48) och ingår därför inte i
uppsatsmaterialet.
Totalt har 497 ben från köttrika- och köttfattiga kroppsdelar identifierats. 252 ben räknades till köttfattiga kroppsdelar vilket motsvarar 50,7 % av den totala mängden. 218 ben räknades till köttrika kroppsdelar och motsvarar 43,9 %. 6.7.1 Får
Ben som kan tillräknas köttfattiga- eller köttrika kroppsdelar som bedömts som får och får? utgör totalt 105 ben. 60 av dessa ben räknas till köttfattiga
kroppsdelar, vilket utgör 57,1 %. 45 ben som räknas köttrika kroppsdelar utgör ungefär 42,9 %.
6.7.2 Get
De ben som bedömts till get och get? och som räknas som köttfattiga- eller köttrika kroppsdelar utgörs av totalt 26 ben. 15 av dessa ben räknas som köttfattiga kroppsdelar, vilket motsvarar 57,7 %. 11 ben räknas som köttrika kroppsdelar och motsvarar 42,3 %.
6.7.3 Får/Get
Av de ben som inte har kunnat bedömas närmre än får/get uppgår det totala antalet ben som beräknats som köttfattiga- eller köttrika kroppsdelar till 339 ben. 177 av dessa ben räknas som köttfattiga kroppsdelar vilket motsvarar 52,2
