S:t Lukas utbildningsinstitut
Psykoterapeutprogram, 90 hp
Examensuppsats på avancerad nivå, 15 hp Hösttermin 2019
Divanens betydelse i behandlingssituationen
-några psykodynamiska psykoterapeuters erfarenheter
The significance of the couch in treatment session
-some psychotherapists´ experiences
Författare:
Gunilla Hedsäter
Handledare:
Innehållsförteckning
1 Inledning ...1
2 Bakgrund ...1
2.1 Teori ...1
2.2 Tidigare forskning ...3
3 Syfte och frågeställningar ...4
3.1 Undersökningsdeltagare ...5 3.2 Datainsamlingsmetod ...5 3.3 Bearbetningsmetoder...6 3.4 Genomförande ...6 4 Forskningsetiska frågeställningar ...6 5 Resultat ...7
5.1 Att utgå från patienten som unik individ...7
5.2 Divanen - en del av terapirummet ...9
5.3 Divanen skapar ett friare rum ...10
5.4 Divanen - Vägen till det omedvetna...12
6 Diskussion ...13
6.1 Metoddiskussion ...13
6.2 Resultatdiskussion ...15
6.3 Förslag till fortsatt forskning ...18
Referensförteckning ...19
Bilaga 1 ...21
Bilaga 2 ...22
Sammanfattning
Inledning Inom den psykoanalytiska sfären har divanen allt sedan slutet av 1800-talet haft en
självklar plats, men dess användning har också ifrågasatts. Dagens psykoterapirum innehåller vanligtvis två stolar där patienten och psykoterapeuten sitter mittemot varandra. Detta väckte en undran över vilken betydelse divanen har i nutida psykoterapier.
Frågeställning: Vad har legitimerade psykodynamiska psykoterapeuter för erfarenheter av
divanens betydelse i behandlingssituationen?
Metod: Genom att intervjua psykoterapeuter som har erfarenhet av att använda divan i
behandlingsarbetet söks en förståelse. En kvalitativ metod med induktiv ansats valdes. Datainsamling har gjorts med hjälp av kvalitativa och öppna intervjuer. Fem nu verksamma legitimerade psykoterapeuter intervjuades. I texterna söktes förutsättningslöst efter mönster som bygger på dessa psykoterapeuters berättelser om sina erfarenheter.
Resultat: Fyra tydliga teman framkommer i analysen av intervjuerna. Det inledande temat
beskriver att det är viktigt att utgå från varje patient som en unik individ. Nästa tema handlar om divanen som en symbol. I det tredje temat framkommer att divanen skapade ett friare rum. Fjärde temat lyfter fram divanen som en väg till det omedvetna.
Diskussion: Metoden diskuteras. Resultaten diskuteras utifrån de fyra teman.
Abstract
Introduction Within the psychoanalytical realm the couch has had an undisputable place since
the late 19th century, but its use has also been questioned. The psychotherapy room of today usually contains two chairs where the patient and the therapist are sitting opposite each other. This situation gave birth to the question: what is the significance of the couch today?
Issues What is the experience of contemporary psychotherapists concerning the use of the
couch?
Method. Via interviews of psychotherapists who has experience of using the couch in treatment
an understanding is searched for. A qualitative method with an inductive approach has been used. Data collection where done with the aid of qualitative and open interviews. Five now operating psychotherapists where interviewed. In the texts patterns were unconditionally sought after that referred to the psychotherapists stories concerning their experiences.
Results Four apparently themes appears in the analysis of the interviews. The opening theme
describe that it is important to assume each individual as a unique person. The following theme concerns the couch as a symbol. In the third theme it is stated that the couch creates a space of more freedom, for both patients and psychotherapists. In the fourth theme the couch as a way to the unconscious is highlighted.
Discussion The method is discussed. The results were discussed from the four themes. Keywords: Couch, Freud, interview, qualitative content analysis, psychotherapy
1
Inledning
Divanen som psykoterapeutiskt hjälpmedel introducerades av Freud i slutet av 1800-talet. Ett av de specifika kännetecknen för Freuds teori är att i psykoterapisituationen sträva efter att göra omedvetna processer medvetna. Freud (1900, s. 127-148) beskrev i sin bok Drömtydning, att för att patienten skulle kunna öka sin förmåga till själviakttagelse intog patienten viloläge på en divan där psykoterapeuten satt bakom utan att bli sedd av patienten. Detta gjordes för att underlätta och komma åt obearbetat omedvetet material som präglar patienten i nutid. I dagens psykoterapirum är det emellertid vanligt att det endast finns två fåtöljer, där psykoterapeuten sitter i den ena och patienten i den andra, snett mot varandra under samtalet. Robertiello (1967, s 71) påstår att divanen inte har något att tillföra medan Ogden (1996 s, 886) menar att divanen är nödvändig för att skapa de rätta förutsättningarna i psykoterapin. Detta väckte en nyfikenhet på vad nu verksamma psykoterapeuter har för erfarenheter av att använda divan som ett hjälpmedel i psykoterapin. Syftet med denna studie var att belysa några legitimerade psykodynamiska psykoterapeuters erfarenheter av divanens betydelse i behandlingsarbetet.
2
Bakgrund
2.1 Teori
2.1.1 Psykoanalys och psykodynamisk psykoterapi
Freud är känd som grundare av både den psykoanalytiska teorin och den psykoanalytiska behandlingsmodellen. Denna behandlingsmodell bygger på idén om fria associationer som syftar till att medvetandegöra det omedvetna, lyfta fram och tolka patientens inre värld. Detta sker främst genom att psykoterapeuten observerar och vid lämplig tidpunkt tolkar överföringar, motstånd och begär hos patienten. I behandlingsarbetet ingår även att tolka de föreställningar en individ har av både sig själv och andra som bland annat visar sig i drömmar, ord och handlingar (Laplanche & Pontalis, 1967, s. 367).
De flesta psykodynamiska utövare är överens om att det finns grundläggande tekniker som kännetecknar den psykodynamiska terapin. Genom att skapa en arbetsallians underlättar psykoterapeuten för patienten att komma över motståndet i behandlingssituationen. Fokus läggs
på ramar och strukturer för att skapa trygghet. Psykoterapeuten agerar också stödjande för att öka patientens förmåga att handskas med sin problematik. Däri ingår ett utforskande om vad patienten känner, vilka interpersonella mönster som finns i relation både till andra och till sig själv. I psykodynamisk psykoterapi tolkas det överföringsmaterial som uppkommer i psykoterapin (McCarthy, Keefe & Baber, 2016, s. 307). En del psykodynamiska psykoterapeuter arbetar med psykoanalytiskt inriktad psykoterapi och använder sig då ibland av divan.
2.1.2 Att använda divan
I litteraraturen beskrivs både positiva och negativa aspekter av att använda divan. När patienterna kom till behandling hos Freud lät han dem lägga sig på en divan medan han själv satt på en stol bakom. Tanken var att underlätta för patienten att komma i kontakt med tidigare dolda inre själsliga förlopp och via fritt associerande medvetandegöra dessa (Freud, 1904 s. 76). Den psykoanalytiska processen vilar på kommunikation som inte har så mycket att göra med den vanliga verkligheteten utan mer med att höra finstämda nyanser av affekter i det som sägs. Sadow (1995, s. 394-395) menar att när patienten ligger på divanen utvecklas regression lättare. Sadow beskriver vidare att denna typ av regression kan liknas vid hur sinnesutveckling hos barn fungerar. Trots den stora betydelsen av ögonkontakt karakteriserar den tidigaste kommunikationen mellan mor och barn av hörseln. Liknande sker hos både psykoterapeuten och patienten under psykoterapin. Utan att ha ögonkontakt underlättar det för psykoterapeuten att lyssna till patienten på samma finstämda sätt som hen en gång gjorde till sina föräldrars tonfall och röstläge. Eftersom patienten inte kan se psykoterapeuten finns färre yttre stimuli och det är lättare att öka medvetenheten om egna inre kroppsliga erfarenheter. Att ligga på divan tillåter patienten att tänka och känna på ett annorlunda sätt och uppleva kroppsliga sensationer. Frånvaro av ögonkontakt ger både patient och analytiker en möjlighet att skapa ett lekutrymme, ett överlappande drömskt tillstånd. Patienten har omedvetna föreställningar om psykoterapeuten som förmedlas via överföringar, vilka kan försvåras om patienten ser psykoterapeuten. Detta hör ihop med Freuds uppfattning om att då patienten vet för mycket om analytikern stör det hur patienten kan använda denna som överföringsobjekt, vilket försvårar den psykoanalytiska processen (Sadow, 1995, s. 394-395; Quinodoz, 2003, s. 50; Ogden, 1996, s. 886). Viktigt är även analytikerns fritt flytande uppmärksamhet att kunna låta alla sorters
tankar, dagdrömmar och associationer bli medvetna samtidigt som han lyssnar till och observerar patienten (Sandler, 1976, s. 44).
Freud (1913, s. 164-165) rådde analytikern att ”vägra patienten tillåtelse att sitta upp”. Lable et.al (2010, s. 865) anser att detta avslöjar en kraftig påtryckning och också en olycklig maktdimension. Många analytiker anser att användandet av divanen inte ökar friheten för att utforska patientens omedvetna. En del av dem argumenterar för att divanen till och med fungerar som en försvarsmekanism för analytikern (Wolf 1995, s. 315-316: Lable et al. 2010, s. 864). Lable et al. (2010, s 865) menar att psykoterapeuten kan vilja gömma sig eller skydda sig från patienten och därför kan känna sig misslyckad om patienten inte vill lägga sig på divanen. Konsekvensen av detta kan bli att överföringar förblir oanalyserade. Vidare kan bristen på ögonkontakt och att ansiktsuttryck och gester faller bort, begränsa psykoterapin. Det kan uppfattas som att vända patienten ryggen. Oavsett om divan används eller ej är det avgörande i terapin det känslomässiga intrycket psykoterapeuten gör hos patienten. Psykoterapeutens närvaro upplevs mycket starkt av patienten, vilket inkluderar en finstämd medvetenhet om analytikerns uppträdande, röstläge, rörelsemönster och sinnesstämningar. Varje ord, suck eller andra uttryck som psykoterapeuten gör noteras av patienten. (Forrest 2004, s 556; Robertiello 1967, s 69-71). Sammanfattningsvis finns det således olika uppfattningar om divanens betydelse och om den underlättar eller försvårar den psykoterapeutiska behandlingen.
2.2 Tidigare forskning
En sökning efter aktuell forskning i området gjordes i databaserna Psychoanalytic Elektronic Publishing (PEP), Medline, Google Schoolar och Pubmed med hjälp av frasen ”working on the couch”, ”psychotherapy”, ”couch” samt kombination av dessa genom att sätta AND emellan dem. Artiklar som inte var på engelska eller bedömdes inte vara relevanta sållades bort. Vid läsning av abstrakt hittades 16 relevanta artiklar. Ytterliga 15 artiklar återfanns utifrån referensförteckningarna. De blev totalt 31 artiklar som lästes igenom. Det fanns flera artiklar där divanen nämndes men forskning om divanens eventuella betydelse i behandlingsarbetet saknades. Nedanstående tre artiklar påvisar bristen på forskning inom området.
Användning av divan antas både kunna stödja själva psykoterapiprocessen och utgöra ett hinder för den. Connolly (2015, s. 450) för ett teoretiskt resonemang om divanens inverkan på utfallet
av en psykoterapi med utgångspunkt i Murray Jacksons paper från 1961 ”Chair, couch and countertransference”. Även om nya relationsteorier har utvecklats sedan denna artikel skrevs antas divanen fortfarande kunna utgöra en viktig del i behandlingen. Om divanen ska användas måste dock avgöras av patienten och psykoterapeuten tillsammans (Connolly, 2015, s. 450). Lable et al. (2010, s. 866-868) menar att divanen har utgjort en betydelsefull del i psykoanalys ända sedan Freuds tid. Goldberger (1995, s. 23) menar tvärtom, att användning av divan inte alls är gynnsamt, utan att den kan locka analytikerna till att gömma sig för att slippa ha direktkontakt med patienten. Såväl Connolly (2015, s. 449) som Lable et al. (2010, s. 866-867) menar att det saknas empiriska data om divan eller stol är att föredra i psykoterapisituationen eller om de kan kombineras. Forskningen kring betydelsen av att använda divan i psykoanalys beskrivs som kraftigt eftersatt sedan länge, samtidigt som andra och nyare metoder och teorier har utvecklats. Lable et al. (2010, s. 866-867) kommer fram till att divanen är fortsatt viktig trots brist på empiriska data utifrån tre tidigare studier. Den första studien är gjord av Kroth och Forrest 1969 som studerade om de fria associationerna ökade om patienten satt eller låg. Trots att studien hade begränsningar kom de fram till att den liggande positionen var gynnsam. Den andra studien som Lable et al. nämner är genomförd av Dieterle 1984, som hade en hypotes att om patienten låg ner i 30 minuter skulle de fria associationerna gynnas. Detta stöddes emellertid inte av undersökningen. I den tredje studien av O´Rouke 2002 användes ett frågeformulär för att fråga vad psykoterapeuterna tyckte att divanen tillförde behandlingen. Baserat på tidigare litteratur var deras hypotes att användandet av divanen skulle ge ett bättre behandlingsresultat men detta stöddes ej av studiens resultat. Vidare menar Connolly (2015, s. 457) att användning av divan i psykoterapisituationen är ett område som knappast alls är beforskat och att det behövs mer forskning inom detta område. Därför blir den aktuella studien, om nutida psykoterapeuters erfarenheter av betydelsen av att använda divanen intressant.
3
Syfte och frågeställningar
Det övergripande syftet med den aktuella studien är att studera divanens betydelse i psykoterapiprocessen utifrån frågeställningen: Vad har legitimerade psykodynamiska psykoterapeuter för erfarenheter av divanens betydelse i behandlingssituationen?
Metod
3.1 Undersökningsdeltagare
För att rekrytera deltagare till studien användes en sk snöbollsteknik som urvalsmetod (Polit & Beck, 2008, s. 354-355). Kontakt togs först med två psykodynamiska psykoterapeuter, en som författaren sedan tidigare visste använder divan i behandlingen och en som rekommenderades av en studiekamrat i den nuvarande utbildningen till psykoterapeut. Dessa kontaktades per telefon och tillsändes därefter informationsbrevet via mejl (bilaga 1). Båda tackade ja till att medverka. I sin tur tillfrågades de om de kunde rekommendera någon annan psykoterapeut som de visste hade erfarenhet av att arbeta med divan. Därigenom erhölls namn på ytterligare sex psykodynamiska psykoterapeuter som använde sig av divan i behandlingsarbetet. Dessa kontaktades via telefon, varav tre tackade ja till att delta. Den skriftliga informationen om studien sändes via mejl (bilaga 1). Sammanlagt deltog således fem legitimerade psykodynamiska psykoterapeuter i studien, två kvinnor och tre män. Fyra var grundutbildade som psykologer och en som socionom. Samtliga hade erfarenhet av att använda divan i behandlingen och hade varit yrkesverksamma som psykodynamiska psykoterapeuter i 15 år eller mer. Alla arbetade på olika arbetsplatser i västra Sverige.
3.2 Datainsamlingsmetod
En kvalitativ intervju valdes som datainsamlingsmetod. För att bäst få fram upplevelser som är knutna till någons erfarenheter gjordes datainsamlingen med hjälp av öppna intervjuer. Efter att ämnet introducerats och information om forskningsfrågan getts, ställdes en öppen fråga och utifrån deltagarens svar ställdes följdfrågor tills ämnet belysts så mycket som möjligt. Enligt Kvale och Brinkmann (2014, s. 19) ska frågorna ställas på ett sätt som ger de intervjuade personerna möjlighet att reflektera över sina erfarenheter och formulera dessa. Utifrån syftet ombads psykoterapeuterna att berätta om sina erfarenheter utifrån ingångsfrågan ”Vill du
berätta om dina erfarenheter av att använda divanen i behandlingsarbetet?” Under samtalets
gång ställdes ett flertal följdfrågor följsamt och med ett öppet sinne. Exempel på följdfrågor som ställdes utifrån svaren ges i bilaga 2 samt bilaga 3 Tabell II.
3.3 Bearbetningsmetoder
Analysen av texterna har gjorts med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys som innebär att man redogör för variationer då mönster i textinnehållet urskiljs (Graneheim & Lundman, 2004, s. 105-112). Intervjuerna transkriberades ordagrant och avidentifierades. Psykoterapeuterna gavs fiktiva namn i alfabetisk ordning. Texterna lästes flertalet gånger för att få en känsla för helheten och delades därefter in i meningsenheter det vill säga det som bär samma mening. En indelning gjordes där det skiftade i betydelse. Nästa steg var att kondensera meningen vilket innebar att det centrala i meningen blev kvar och det som inte hade betydelse togs bort. I vissa fall sker kondenseringen av den meningsbärande enheten inte genom att ta bort material utan genom att omformulera det som sades till mitt språk. Det viktigaste i texten vaskades på det sättet fram och blev det manifesta i det som sades. I nästa steg tolkades texten för att komma åt det latenta, det vill säga det som fanns i undertexten. Detta tolkades utifrån förförståelsen som erhållits av långvarigt arbetet i att möta människor som psykiatrisjuksköterska och av använda divan i behandlingsarbetet. Kondenseringarna kodades och grupperades till huvudteman och underteman. Exempel på analysstegen ges i Tabell I och Tabell II, se bilaga 3.
3.4 Genomförande
Intervjuerna genomfördes under våren och sommaren 2019. Vi träffades i psykoterapeuternas egna behandlingsrum på olika platser i västra Sverige. Intervjuerna varade mellan 25 och 40 minuter. De tekniska hjälpmedlen som användes var en Gopro, kamera som vändes bort för att endast spela in ljudet, samt en Samsung smartphone som säkerhetsåtgärd. Efter kontroll av att kameran fångat upp ljudet raderades ljudfilerna omgående från smartphonen. Transkriberingen gjordes i tät anslutning till att intervjuerna utfördes vilket gjorde att det var lätt att komma ihåg vad som sades. Alla intervjuerna skrevs ut med enkelt radavstånd 12 punkter och med typsnitt Times new roman. Sidantalen varierade mellan 5 - 12 sidor per intervju.
4 Forskningsetiska frågeställningar
Vid all forskning är det viktigt med etiska överväganden. Enligt Vetenskapsrådet (2002) och lagen om etikprövning, (SFS 2003:460) är det viktigt att etiskt hänsynstagande tas vid all forskning. Enligt vetenskapsrådets riktlinjer är det fyra krav som ska uppfyllas:
informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Alla deltagare har fått både muntlig och skriftlig information om studien. Informationen gavs först via personliga telefonsamtal sedan genom informationsbrevet med beskrivning av syfte, tillvägagångssätt och hur resultatet skulle användas. Informationsbrevet skickades under telefonsamtalets gång. De fem som lämnade sitt samtycke försäkrades om att de skulle avidentifieras och konfidentialitetskravet uppfylldes genom att de gavs fiktiva namn. Nyttjandekravet syftar till att resultatet endast ska användas i forskningssyfte och att materialet endast kommer att användas i den här studien. Samtliga psykoterapeuter önskade att få den färdiga uppsatsen skickade till sig vilket medgavs.
5 Resultat
Psykoterapeuternas erfarenheter av divanens betydelse i psykoterapiprocessen framkom i fyra huvudteman och tio underteman, vilka redovisas nedan. Se översikt, Tabell III
Tabell III. Översikt huvudtema och underteman
Huvudteman Att utgå från patienten
som unik individ Divanen – en del av terapirummet Divanen skapar ett friare rum Vägen till det omedvetna
Underteman Individuellt val Som en symbol Ger frihet Som en möjlighet
Beroende av terapins uppläggning
Väcker förväntningar Skapar trygghet och förmedla tillit
Hjälp till fördjupning
Beroende av patientens personlighetstruktur
Arbete med fantasier, fria associationer och drömmar
5.1 Att utgå från patienten som unik individ
5.1.1 Individuellt val
Varje psykoterapi är ett möte mellan två personer och det är individuellt om patienten vill ligga på divanen eller inte. Psykoterapeuterna beskriver att de vill lära känna patienterna först. Var och en har sitt eget sätt att relatera till sin psykoterapeut och vissa personer vill inte ligga på divanen. Det är en individuell upplevelse och det kan upplevas både tryggt och hotande.
Psykoterapeuterna beskriver också att det finns patienter som flyr ifrån divanen. Det kan vara patienter med ett starkt kontrollbehov. En del patienter får jättemycket ångest av att ligga på divan och då avbryts det och patienten får sätta sig upp igen.
”Och där, ”nej det här passar inte mig. Oj, vad det här var otäckt, det här var hemskt, det var något helt annat än vad jag hade tänkt mig” ” (David).
När patienten själv i en sittande terapi uppmärksammar divanen kan psykoterapeuten introducera den.
”Så jag insisterar inte, jag ger folk ett val. Du får sitta här och prata med mig eller du får använda divanen om du vill” (Anna).
5.1.2 Beroende på psykoterapins uppläggning
Tre av psykoterapeuterna talar om att det kan vara av betydelse med vilken frekvens patienten kommer till psykoterapi. En säger att det kan vara svårt för patienten att ligga på divanen om hen endast kommer en gång i veckan eftersom regressionen som uppkommer vid behandling på divanen blir av en annan typ än vid sittande terapi. Man behåller lättare sin position som vuxen i sittande ställning. En psykoterapeut anser att när patienterna ville komma flera gånger i veckan blev det mer naturligt att använda divanen, men att det bästa är att pröva sig fram.
"Det kan vara möjligt med en liggande terapi om patienten kommer en gång i veckan men det känns mest naturligt att ha terapin sittande då." (Berit).
5.1.3 Beroende på patientens personlighetsstruktur
Samtliga psykoterapeuter talar om vikten av att känna till patientens personlighetsstruktur då det är olämpligt för vissa att ligga på divanen. Några psykoterapeuter tyckte att psykotiska patienter inte alls ska ligga på divanen. Det är också olämpligt att använda divanen under terapin för personer som är väldigt konkreta, som inte är vana att reflektera eller som vill ha lösningar på konkreta problem. Att personen har symboliseringsförmåga är av vikt. En psykoterapeut bara konstaterar att det finns personer som absolut inte skulle föreslås att lägga sig på divanen.
En annan påtalar att det är viktigt att personen är välstrukturerad och inte halvpsykotisk. En tredje anser att det är viktigt att förstå om personen har en borderline-struktur eller inte.
"Så finns det en förstärkt gränslöshet i det där då gäller det mer att fånga verklighetens ramar och strukturer som måste finnas först innan man ger sig hän åt nån slags regressiv tankeflykt"
(David).
En psykoterapeut ger exempel på att det finns individer som kan var olämpliga för divan.
”De flesta som har, som inte ska vara på divan för att dom har för mycket, för lite skydd, för mycket trauma och för lite skydd. Dom vet om det själva men det finns en och annan som inte vet det och dom kan ju direkt fara illa av att vara på divan” (Edvin)
5.2 Divanen - en del av terapirummet
5.2.1 Som en symbol
Samtliga psykoterapeuter tyckte att divanen var en viktig möbel i terapirummet och att utformningen av den hade betydelse. Divanen beskrevs som en symbol för något annat än det som råder i samhället, en motvikt mot dagens snabba kurer, där ytlighet präglar hela vår kultur. Psykoterapeuterna beskrev att divanen symboliserar någonting gediget till skillnad mot den förflackning som råder i vårt samhälle idag. Även utseendet på divanen beskrevs ha betydelse, den får inte se billig ut eller symbolisera någon slags dussinvara. Psykoterapeuterna menade att den då kan skicka felaktiga signaler om psykoterapins innehåll.
”Därför är det viktigt att behandlingsrummet är inrett på ett sätt som är lockande att vara i, att divanen är sofistikerad, att det är lite såhär klass på den. Den ska inte vara för billig, eller en dussinvara, det skickar [fel] signaler” (Edvin).
När divanen är smal kan det inge känslan att divanen enbart är till för patient att hen har en egen plats.
”Men att den är smal är bättre, det känns mer som ”den är patientens” och det är ingen möjlighet för mig att vara där med” (Anna).
5.2.2 Väcker förväntningar
Samtliga psykoterapeuter anser att när det finns en divan i rummet väcker den förväntningar hos både patienten och hos psykoterapeuten. Om psykoterapeuten har förväntningar om att patienten ska använda divan så kanske patienten gör det.
"Men jag tror att det handlar jättemycket om terapeutens önskan liksom, om jag skulle önska att alla mina patienter låg där då kanske dom skulle göra det" (Berit).
5.3 Divanen skapar ett friare rum
5.3.1 Ger frihet
Psykoterapeuternas erfarenheter var att både patienterna och psykoterapeuterna blir friare när patienten ligger på divanen. Det finns en frihet i det blicklösa som uppkommer när patienten ligger på divanen och det kan kännas som en lättnad att inte behöva titta på varandra. Båda får en större frihet att tänka fritt och slipper bli upptagna av hur den andre ser ut och den sociala aspekten. Patienten får vara ifred med sina egna tankar och får lättare att ”titta inåt” utan att bli distraherad av den andres blick. Här ges en större frihet att vara med sig själv, men i närvaro av psykoterapeuten. Även psykoterapeuten känner sig friare och får lättare att uppmärksamma sina egna bilder och fantasier.
”Och för mig som terapeut så, så skapar det ju också större frihet att vara uppmärksam på mina egna fantasier och på mina egna bilder” (Berit).
Psykoterapeuternas upplevelse var att det blir ett friare spelrum för de egna associationerna både för patienten och psykoterapeuten. De beskrev att de blev mer lyhörda och kunde få egna spontana infall. Arbetet med överföringar och projektioner gynnas och fantasierna blir friare.
”I arbetet med överföring, med projektionerna, alltså det är ju, det som gynnas på något sätt av…fantasierna blir friare” (Conny).
5.3.2 Skapar trygghet och förmedla tillit
Ramar, den struktur och allians som gäller, ger en trygghet som krävs för att öppna upp för det omedvetna. Utsattheten som kan finnas på divanen måste psykoterapeuten först arbeta med så
att det skapas tillräcklig trygghet för att patienten ska kunna falla ner i det omedvetna vilket psykoterapeuterna anser blir lättare på divanen. Tryggheten ger möjlighet till ett fritt skapande. Men genom att ligga på divanen kan patienten känna en trygghet i att kunna använda psykoterapeuten till det hen behöver. Patienten kan våga tala och litar på att psykoterapeuten ”tar hand” om det sagda.
”Om du ska falla, falla i sömn då behöver du, om du ska sova tryggt, så behöver du falla ner, falla mot, ”fall asleep”, falla ner mot nåt tryggt som du tänker tar emot [dig]. Och att lägga sig och ge sig hän och [få] möjlighet till någonting, kräver ju att det finns ett tryggt rum, ramen tänker jag” (Conny).
Liggandes på divanen blir patienten närmare sig själv och det blir lättare att tala om överföringar som sker i rummet, exempelvis fantasier om psykoterapeuten kan benämnas. Fantasierna kan vara av vilken karaktär som helst där patienten i relation till psykoterapeuten kan återskapa och reparera tidigare brister i relationer.
”Patienten blir närmare sig själv på nåt vis och vågar prata om överföring, vågar prata om fantasier om terapeuten” (Berit).
Psykoterapeuterna anser att när patienten ligger på divanen kan det innebära att de intar en regressiv position vilket innebär en ökad utsatthet. Då måste patienten kunna lita på psykoterapeuten för att våga släppa taget. Patienten får aldrig känna sig ifrågasatt eller konfronterad. Tillit finns när patienten tycker att det är vilsamt och skönt på divanen. Det utsatta läget för patienten manar till försiktighet.
” Det utsatta läget inbjuder till någon slags förstighet och jag upplever att patienten svara an på det. Att hela situationen är…om man tänker sig att den då idén om att i sittande läge så är man fjorton år och så lägger sig patienten ner och så är de kanske bara tre år gamla”
5.4 Divanen - Vägen till det omedvetna
5.4.1 Som en möjlighet
Psykoterapeuten fångar upp något som patienten säger på ett positivt sätt och kan då erbjuda patienten att lägga sig ner för att intensifiera terapin. De menar att i en sittande psykoterapi finns divanen i rummet, hela tiden som en möjlighet. Att sitta och titta på den kan väcka tankar om att använda den. En del patienter som efter en tid i sittande terapi lägger sig på divanen tycker att de borde ha lagt sig där tidigare. Psykoterapeuterna beskriver vidare att då det finns ett behov av att komma åt något djupare finns divanen där som en möjlighet. Att patienten lägger sig ner på divanen sker i samförstånd mellan psykoterapeuten och patienten.
”...[divanen] får bli ett verktyg, ett redskap som får plockas fram när behovet uppstår…..det sker i någon slags samklang…” (David)
5.4.2 Hjälp till fördjupning
Att inte se men höra psykoterapeuten gör att terapin fördjupas och det är något patienterna kan längta efter. Psykoterapeuterna anser att patienten kan gå djupare in i sitt eget inre om hon ligger på divanen. Det kan hända någonting mer än i en sittande position då patienten har mer kontroll. Divanen är till stor hjälp att komma vidare, att låta det som kommer komma. Vid fördjupning blir det ett fritt flöde med de djupare delarna av det omedvetna. Möjligheten ökar att göra det omedvetna medvetet.
”ett fritt möte med djupa delar av sitt omedvetna och det är det som kan ske på divanen”(Edvin).
5.4.3 Arbete med fantasier, fria associationer och drömmar
Psykoterapeuterna anser att divanen är förknippad med att komma djupare i psykoterapin genom att underlätta att arbeta med fantasier, drömmar och fria associationer. Att våga tala om sina fantasier är viktigt och på divanen kommer de lättare upp till ytan.
”Det är ju lättare när terapeuten inte sitter där med sin egen höga person och visar med sin klädsel vem hon är. Det stör ju förmågan att få lov och göra terapeuten till den patienten behöver att hon är just då” (Berit).
Kontakten mellan psykoterapeuten och patienten finns, men störs inte av deras respektive uttryck. De har kontakt ändå och det finns utrymme att associera fritt, att få sina egna bilder och tala rakt ut. Patienten kan inte upprätthålla en fasad då hon ligger på divanen utan talar mer spontant. En psykoterapeut beskrev att patienterna kan börja tolka sina egna drömmar och utveckla dem.
”Patienten börjar tolka sina egna drömmar till exempel, kommer och berättar att jag drömde, och så utvecklar patienten drömmen, precis som man bläddrar vidare i en bok” (Edvin).
6 Diskussion
6.1 Metoddiskussion
Studiens syfte var att belysa nu verksamma psykodynamiska psykoterapeuters erfarenhet av divanens betydelse i behandlingssituationen. För att få del av deras erfarenheter valdes en induktiv ansats och en kvalitativ metod, ett inifrånperspektiv (Graneheim & Lundman, 2004, s. 105-112).
Undersökningsdeltagare
Polit och Beck (2008, s. 354-355) beskriver snöbollsteknik som ett enkelt sätt komma i kontakt med deltagare i en studie, här att få kontakt med psykoterapeuter som hade erfarenhet av att använda divan. Fördelen med denna teknik är att psykoterapeuter som använder divan kunde känna till andra som också gör det, som då kontaktades. Begränsningen var geografisk då de var tvungna att verka inom närområdet eftersom författaren ville träffa dem personligen. Det är möjligt att resultatet hade blivit annorlunda om fler psykoterapeuter hade kunnat intervjuas eller om de hade varit verksamma i ett annat geografiskt område.
Datainsamlingsmetod
Öppna intervjuer valdes som datainsamlingsmetod då psykoterapeuterna hade lång erfarenhet och liknande utbildning och hade lätt för att spontant berätta om sina erfarenheter (Kvale & Brinkman, 2014, s. 60-64). Om olikheterna hos informanterna hade varit större, exempelvis om de hade haft olika utbildningar, färre antal år i yrket och varit yngre, kan man anta att den öppna
intervjumetoden hade varit svårare att genomföra, då hade det kanske varit mer lämpligt att utgå från områden eller teman i intervjun. Vid intervjutillfället strävades efter att hålla så stor öppenhet som möjligt, vara följsam i största möjliga mån. De öppna intervjuerna har täckt in viktiga områden som speglar resultatet. Enligt Dahlberg (1997 s, 69) är en öppen kvalitativ intervju ostrukturerad, öppen och följsam och syftar till att få del av informanternas erfarenheter kring det som studeras, vilket i den aktuella studien var att använda divanen i behandlingsarbetet. De intervjuades berättelser var rika på substans och täckte väsentliga områden som överensstämmer med syftet. Exempelvis fördelar och nackdelar att använda divan, vilka patienter som inte är lämpliga för divanen och divanens inverkan på den psykoterapeutiska processen.
Bearbetningsmetoden
Analysen har gjorts med hjälp av kvalitativ innehållsanalys enligt beskrivningen av Graneheim och Lundman (2004 s. 105-112). Intervjuerna skrevs ut ordagrant och texten i sin helhet analyserades både utifrån det manifesta och latenta innehållet i flera steg. Genom beskrivningen i Tabell I och II har läsaren getts möjlighet att följa de olika analysstegen. I beskrivningen av resultatet har också citat valts från intervjuerna för att möjliggöra för läsaren att bedöma överensstämmelsen av innehållet i texten.
Tillförlitligt
Det fanns inga tidigare relationer mellan författaren och någon av psykoterapeuterna. Vad som möjligen har kunnat påverka tillförlitligheten i den öppna intervjun är att den endast skedde vid ett tillfälle. Vid intervjutillfällena fanns en strävan efter öppenhet och följsamhet för att på så sätt hålla tillbaka egen förförståelse och lyssna på vad psykoterapeuterna uttryckte utan värdering. Vid något tillfälle ställdes en ledande fråga. Kvale och Brinkman (2014, s 214) menar att under tiden som intervjuerna pågår tolkar den som intervjuar det som sagts och för att då verifiera att man har förstått rätt, kan intervjuaren ställa en ledande fråga. De menar att den ledande frågan kan öka tillförlitligheten i den kvalitativa forskningsintervjun. I den aktuella studien skedde bearbetningen genom att växla från helheten till delen och tillbaka till helheten igen. Intervjuerna lästes flertalet gånger och dessa delades sedan in i meningsenheter, delen. Innebörden i delen förstods i ljuset av helheten, hela intervjun. Författarens erfarenhet av att
möta och samtala med patienter har gett en bakgrundskunskap om problem som är vanligt förekommande och också en textuell kunskap om dessa patienter som utgör en del av förförståelsen. De intervjuade psykoterapeuterna gavs inte möjlighet att läsa det transkriberade materialet och lämna ytterligare kommenterar. Det gör att det endast är min egen förförståelse som har påverkat utfallet av tolkningarna. Den mångåriga erfarenheten av att möta och samtala med människor i psykoterapeutiska situationer kan ses som en tillgång för att förstå och tolka undertexten. Samtliga psykoterapeuter var intresserade av att tala om sina erfarenheter. Detta förfaringssätt stärker tillförlitligheten av att resultatet speglar dessa psykoterapeuters erfarenheter och således svarar upp mot syftet.
Trovärdighet
Trots att endast fem psykoterapeuter intervjuades var deras berättelse rika på substans. I analysen framkom samstämmighet, vilket har kunnat presenteras som teman i resultatet. Detta stämmer med den metod som använts. Alla var positiva till att använda divan vilket självklart präglade svaren. Intervjuerna genomfördes med ett så öppet sinne som möjligt. En svaghet är att det endast blev fem psykoterapeuter som valde att delta i studien. Samtliga var dock intresserade av att beskriva sina erfarenheter. Resultatets trovärdighet stärks genom att läsaren själv kan bedöma överensstämmelsen i analysen och hur väl de valda citaten svarar mot den beskrivna texten. Det har varit viktigt att hela tiden förstå att det som har framkommit svarar upp mot syftet och att det finns en röd tråd genom hela studien. Genom att ge en så rik och fyllig presentation av fynden som möjligt och välja lämpliga citat, fördjupas förståelsen av studiens resultat. Om ytterligare psykoterapeuter hade intervjuats, hade svaren möjligen blivit annorlunda. Traditionerna kan dessutom variera i olika delar i landet och resultatet skulle kunna se annorlunda ut i andra geografiska områden.
6.2 Resultatdiskussion
Vad har legitimerade psykodynamiska psykoterapeuter för erfarenheter av divanens betydelse i behandlingssituationen? I resultatet framkom att psykoterapeuterna tyckte att det var viktigt att utgå från patienten som en unik individ, att det inte passade att använda divanen till alla. De ansåg att divanen var viktig del i terapirummet och kunde leda till förväntningar hos patient i terapin. Vidare framkom att divanen skapar ett friare rum för både psykoterapeuten och
patienten och att det är lättare att skapa tillit och trygghet på divanen för att på så sätt komma åt det omedvetna.
Att utgå från patienten som en unik individ
Psykoterapeuterna ansåg att de vill lära känna patienterna innan de börjar att arbeta med dem på divanen. De menar att det måste vara patientens eget val om hen vill ligga på divanen eller inte. Om psykoterapeuten uppfattar att någon patient tycker att det är otäckt att ligga på divanen avbryts det och psykoterapin fortsätter i sittande position. Schachter och Kächele (2010, s. 453) påtalar att rutinmässigt användande av divan för alla patienter borde inte läras ut. Om divan ska användas eller inte bör avgöras i ett samtal mellan psykoterapeut och patient. Det lyfter även psykoterapeuterna i denna studie fram som viktigt. De beskriver att de vill lära känna sin patient först för att veta vilken individ de har i terapirummet. Tre av psykoterapeuterna menar att det är lättare att använda divan om patenten kommer oftare än en gång i veckan, eftersom det kan vara svårt för patenten att själv härbärgera det som kommer upp vid regressionen som uppstår på divanen. Två av psykoterapeuterna nämner inte detta alls. I denna studie var psykoterapeuterna eniga om att det finns vissa patienter med personlighetsstrukturer som inte är lämpade att ligga på divanen. Bland annat nämns personer med psykossjukdom, borderlinestrukturerade individer och personer som har ett allt för konkret tänkande och patienter med mycket ångest som olämpliga. Detta är i överensstämmelse med Lingiardi och De Bei (2011, s. 400), som beskriver att många psykoterapeuter inte längre använder divanen om patienter har stark ångest, är paranoida eller har personlighetsstörningar. De menar vidare att personer med borderlinestörningar inte ska använda divan därför att de behöver se och höra psykoterapeuten så de kan utveckla en upplevelse av psykoterapeuten som en verklig person. Det har inte heller funnits någon forskning om hur patientens position, liggande eller sittande, har för betydelse och det finns ingen empirisk grund för att alla patienter ska använda divanen (Lable et al. 2010).
Divanen en del av terapirummet
I den här studien ansåg samtliga psykoterapeuter att divanen var en viktig möbel i terapirummet. De menade att den stod för något annat än det som finns i dagen snabbhetssamhälle. Att det finns en divan i terapirummet har tidigare beskrivits, men utifrån olika aspekter. Lingiardi och
De Bei (2011, s. 389) anser att divanen inte får förbli en ikon och ifrågasätter om den fyller någon funktion och ska ha en plats. De talar om en objektsdivan eller en relationell divan, till skillnad från den klassiska psykoanalysens divan, men anser att det viktigaste är kvalitén på den interaktiva processen i psykoterapin. Schachter och Kächele (2010, s. 440) anser att divanen är en ikon med syfte att skapa en psykoanalytisk identitet hos behandlaren. Waska (2000, s. 31-32) menar att det inte är användandet av divan som avgör om det är psykoanalys eller inte. Det som avgör är om psykoterapeuten och patienten kan gå in i en engagerad relation, med fokus på att undersöka patientens omedvetna inre objekt och fantasier. Divanen är där viktig för att kunna fördjupa den analytiska processen hos de flesta patienter. Att det finns en divan beskrivs väcka förväntningar både hos psykoterapeuten och hos patienten, att något mer kan hända, att terapin kan fördjupas. Wolf (1995, s. 320-321) beskriver att det finns patienter som inte ska vara på divanen. Ett exempel som nämns är en amerikansk patient som propsade på detta för att hen ansåg att det var finare. Förväntningarna på divanen ledde till att hen inte kunde ha en sittande psykoterapi, vilket Wolf ansåg hade varit lämpligare.
Divanen skapar ett friare rum
I denna studie framkom att använda divanen gör att terapirummet kan upplevas bli ett friare rum. Psykoterapeuterna beskriver hur de upplever såväl sig själva som patienterna som friare när de ligger på divanen. Är detta, det som Freud (1923, s. 241) menar underlättas, när han säger att psykoterapeuten fångar upp patientens omedvetna med sitt eget omedvetna? I studien talar psykoterapeuterna om att ”det blicklösa” som uppkommer när patienten ligger på divanen gynnar terapiprocessen. Divanen ses då som ett hjälpmedel för patienten att skapa en egen psykologisk och privat plats i terapirummet, där patienten kan båda tänka och experimentera fritt. Den utgör en viktig signal till patienten hur psykoterapeuten använder den psykoanalytiska inriktningen. Resultatet påvisade att ramar, struktur och alliansen mellan patient och psykoterapeut skapar trygghet då patienten kan uppleva sig utsatt när den ligger på divanen. Det krävs en upplevelse av trygghet hos patenten för att våga ”falla” ner i det omedvetna. I den här studien betonar psykoterapeuterna att patienten måste känna både trygghet och tillit för att kunna öppna upp för det omedvetna och kunna tala om överföringarna. Patienten kan genom fantasier och överföringar använda psykoterapeuten till det hen har behov av just då. Ogden (2002, s. 19) beskriver i sin artikel att när han är med patienten i en psykoanalytisk situation är
hans känsloupplevelser en del av hans omedvetna uppmärksamhet. Det är först i ett senare skede i terapiprocessen som dessa känsloupplevelser medvetandegörs. Ogden (1996, s. 886) betonar vikten av den egna privata sfären som uppkommer både för patienten och psykoterapeuten när patienten ligger på divanen. Det möjliggör ett fritt skapande mellan dem som är gynnsamt för psykoterapiprocessen.
Vägen till det omedvetna
Psykoterapeuterna menar att divanen finns i terapirummet som en möjlighet för patienterna att komma åt något djupare. En del patienter sitter och tittar på divanen och efter en tid vill de lägga sig där. I studien beskrivs att när patienten lägger sig på divanen händer någonting mer, psykoterapin fördjupas. Därmed kan en fördjupning av psykoterapin bli möjlig. Detta är i överensstämmelse med det som Waska (2000, s. 34) beskriver, att divanen är ett viktigt verktyg för en fördjupad psykoterapi för de flesta patienter. Han föreslår att patienterna ska komma ofta och använda divanen. Psykoterapeuterna i den här studien för ett liknande resonemang, nämligen att det är lättare för patienten att regrediera på divanen och att detta underlättar att komma åt det omedvetna. Ett helt annat argument förs fram av Lable et al. (2010, s. 864) som menar att användandet av divanen kan motverka en fördjupning av terapin eftersom den icke-verbala kommunikationen försvinner. De ställer frågan, varför denna centrala informationskälla ska tas bort. Spänningar, ansiktsuttryck och icke-verbala signaler kan ge viktig information, speciellt hos svåra patienter. I den här studien påvisar psykoterapeuterna att det blir lättare för patienten att associera fritt när hen ligger på divanen då den slipper se psykoterapeutens ansiktsuttryck. De beskrev att även psykoterapeutens fria associerande underlättas om patienten ligger på divanen. Även Schachter och Kächele (2010, s. 439) lyfter fram att det finns motstridiga resultat om hur de fria associationerna påverkas av patientens position. Sett från psykoterapeutens sida beskriver Sandler (1976, s. 44) analytikernas fritt flytande uppmärksamhet som en kapacitet av att tillåta alla sorts tankar eller associationer som blir till.
6.3 Förslag till fortsatt forskning
Denna studie inriktade sig på psykodynamiska psykoterapeuters erfarenheter av att använda divan och dess betydelse i terapisituationen. Önskvärt hade också varit att undersöka hur patienter har upplevt psykoterapi liggandes på divanen. Klinisk erfarenhet antyder att divanen
är verksamt för att reducera lidandet hos många patienter genom att utforska de omedvetna grunderna till de patologiska försvar och symtom som patienten har. Mer forskning skulle kunna hjälpa oss att förstå om och i så fall hur divanen möjliggör detta.
Referensförteckning
Connolly, A. (2015). On Murray Jacksons 1961 “Chair, Couch and Countertransference”.
Journal of Analytic Psychology, 60 (4), 449-461. doi:101111/1468-5922.12163
Dahlberg, K. (1997). Kvalitativa metoder för vårdvetare, Andra upplagan, Lund: Studentlitteratur.
Freud, S. (1900). Drömtydning. I Samlade skrifter av Sigmund Freud II (s. 127- 148). Stockholm: Natur och kultur.
Freud, S. (1904). Freuds psykoanalytiska metod. I Samlade skrifter av Sigmund Freud VIII (s.75-80). Stockholm: Natur och kultur.
Freud, S. (1913). Om inledningen av behandlingen. I Samlade skrifter av Sigmund Freud VIII (s. 151-173). Stockholm: Natur och kultur.
Freud, S. (1923). Psykoanalys och libidoterapin. I Samlade skrifter av Sigmund Freud VII (s. 241). Stockholm: Natur och kultur.
Forrest, D. (2004). Elements of dynamics III: The face and the couch. Journal of the
American academy of psychoanalysis and dynamic psychiatry 32 (3), 551-564.
doi:10.1521/jaap.32.3.551.44778
Goldberger, M. (1995). The couch as defense and as potential for enactment. Psychoanalytic
Quarterly, 64, s. 23-42.
Graneheim, U.H., & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today
24, 105-112. doi: 10.1016/j.nedt.2003.10.001
Kvale, S., & Brinkmann, S. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun [3. rev.uppl.] Lund: Studentlitteratur.
Lable, I., Kelly, JM., Ackerman, J., Levy, R., Waldron, S., & Ablon, J.S. (2010) The role of the couch in psychoanalysis: Proposed research design and some preliminary data.
Journal of The American Psychoanalytic Association 58(5), 861-887.
Laplanche, J., & Pontalis, J. B. (1967). The Language of Psycho-Analysis. London: The Hogarth Press and the Institute of PsychoAnalysis.
Lingiardi, V., & De Bei, F. (2011). Questioning the Couch: Historical and Clinical Perspectives. Psychoanalytic Psychology, 28(3), 389-404. doi: 10.1037/a0024357 McCarthy, K., Keefe, J., & Barber, J. (2014). Goldilocks on the couch: Moderate levels of
psychodynamic and process-experiential technique predict outcome in psychodynamic therapy. Psychotherapy Research, 26 (3), 307-317.
doi:10/1080/10503307.2014.973921
Polit, D., & Beck, C. (2008). Nursing research: Generating and assessing evidence for
nursing practice. Eighth Edition; Philadelphia: Lippincott Williams & Williams.
Ogden, T. (1996). Reconsidering three aspects of psychoanalytic technique. International
Journal of PschycoAnalysis 77, 883-899.
Ogden, T. (2002). Reverie och metafor: Några tankar om hur jag arbetar som psykoanalytiker.
Divan 3-4, 18- 30.
Quinodoz, D. (2003). Words that touch: A psychoanalyst learns to speak. London: Karnac. Robertiello, R. (1967). Two views on the use of the couch: The couch. Psychoanalytic Review
54, 69-71
Sandler, J. (1976). Countertransference and role-responsiveness. International Review of
Psycho-Analytic 3, 43-47.
Sadow, L. (1995). Looking, Listening, and the Couch. Psychoanalytic Inquiry 15, 386-395. doi:10.1080/07351699509534044
Schachter, J.,& Kächele, H. (2010). The Couch in Psychoanalysis. Contemporary
Psychoanalysis, 46 (3), 439-49.
SFS 2003:460. Lagen om etikprövning Hämtad 2019-05-20 från
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2003460-om-etikprovning-av-forskning-som_sfs-2003-460
Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet. Hämtad 2020-04-11 från
https://www.gu.se/digitalAssets/1268/1268494_forskningsetiska_principer_2002.pdf Waska, R. (2000). Intrapsychic momentum and the psychoanalytic process. American Journal
of Psychotherapy 54(1), 26-33.
Wolf, E, (1995). Brief notes on using the couch. Psychoanalytis Inquiry 15 (3), 315-316. doi:10.1080/07351699509534039
Bilaga 1
Information och förfrågan om deltagande i en studie om psykoterapeuters erfarenhet av att patienterna använder divanen i psykoterapin.
Mitt namn är Gunilla Hedsäter och inom ramen för psykoterapiutbildningen på Ersta Sköndal Bräcke högskola kommer jag att skriva en uppsats. Mitt intryck är att användandet av divanen vid psykoterapi har blivit allt mer ifrågasatt och att allt färre psykoterapeuter använder sig av divanen vid psykoterapeutisk behandling.
Min egen erfarenhet från en del patienter är att de när de har legat på divanen har de uttryckt att de har börjat att drömma och att det har hjälpt dem att bearbeta deras inre konflikter. Detta har väckt mitt intresse för vilka erfarenheter nu verksamma psykoterapeuter har av att arbeta med patienten liggandes på divanen under psykoterapin.
Vid sökning av artiklar skrivna under de senaste tio åren fann jag inte någon artikel som handlade om nutida psykoterapeuters erfarenheter av att arbeta med patienter på divan. Syftet med denna studie är att belysa psykoterapeuters erfarenhet av att använda sig av
divanen under psykoterapin. Därför vänder jag mig till dig och undrar om du vill dela med dig av dina erfarenheter genom att intervjua dig.
Intervjuerna kommer att spelas in på ett minneskort och beräknas vara ca en timme. Materialet kommer att avidentifieras och behandlas på ett sådant sätt att ingen enskild person kan identifieras.
Deltagandet i studien är frivilligt och du kan när som helst avbryta din medverkan utan att ange något som helst skäl. Om du väljer att delta i studien kommer jag att kontakta dig per telefon för att bestämma tid och plats för intervjun.
Med Vänlig hälsning Gunilla Hedsäter
073-7323585 gunlin1@hotmail.com
Handledare: Gullvi Flensner, Docent i Vårdvetenskap, Institutionen för hälsovetenskap, Högskolan Väst 46186 Trollhättan. Gullvi.flensner@hv.se
Bilaga 2
Exempel på följdfrågor.
Psykoterapeuten: -Jag tror att det kan handla om vad som är bekvämt för varje enskild individ. Intervjuaren: -Finns det någon gång då du säger till patienten att de inte ska ligga på divanen?
Att du ber patenten att sitta upp? Händer det? Eller är det alltid patient som styr det?
Psykoterapeuten: -Det kan ha hänt ett fåtal gånger att jag har ställt frågan, ”Är du bekväm
med det som sker nu eller kom ihåg att du när som helst kan avbryta detta”. ”Sätta dig upp på divanen eller nu går vi och sätter oss i stolarna”. Alltid den friheten att om det blir obekvämt eller om det uppstår en situation med rädsla
Intervjuaren: -Vad kommer det sig att du säger så? Vad händer i terapin?
Vid något tillfälle under någon intervju ställdes en ledande fråga men intervjuaren kom snabbt tillbaka till det öppna förhållningssättet.
Intervjuaren: -Jag tänker på divanen som en divan eller som en möbel. Just det här är nu
förtiden så står den i privata mottagningar. Den finns inte kvar i offentlig regi. Finns det något där som du tänker har betydelse? Finns det några tankar där, om divanen står för någonting?
Psykoterapeuten: -Den står för ett analytiskt förhållningsätt. Intervjuaren: -Mmmm
Psykoterapeuten: -Nu vet ju i regel mina patienter att jag arbetar psykoanalytiskt Intervjuaren: -Mmmm
Bilaga 3
Tabell I. Exempel på analysstegen.
Meningsbärande enhet Kondenserad enhet, Manifest innehåll
Kondenserad enhet, Tolkning latent innehåll
Kod
-Och det kan ju bli aktuellt genom att jag hör att man pratar om någonting som får mig att tänka på divanen
Divanen kan bli aktuellt genom att psykoterapeuten hör patienten prata om någonting som får henne att tänka på divanen
När psykoterapeuten hör att patienten uppmärksammar divanen kan terapeuten introducera den
Divanen som en möjlighet
Tabell II. Koderna grupperades till underteman som blev till tema. Meningsbärande enhet Kondenserad enhet
Manifest innehåll
Kondenserad enhet Latent innehåll
Subtema Tema
A-Men gå in i nånting ganska lite djupare kanske med divanen, inte alla men gå in i nånting lite djupare och då är det en chock när tiden slutar.
Gå in lite djupare med divanen
Öppnas möjlighet att komma åt något som finns i djupet
Fördjupning B- sen kan jag ana nånting annat och det är
att, att det kan vara... man säger såhär, det man är ute efter är ju o komma nära på nått sätt, nära nåt som är viktigt
Sen kan jag ana någonting annat. Det man är ute efter är ju att komma nära på nåt sätt nåt som är viktigt
Vid fördjupning kan man komma åt något viktigt
Vägen till det omedvetna I-Efter ett antal gånger, vad tänker du
händer? Vad är det som händer i terapiprocessen? Eller i, i när patienten lägger sig?
C-Jag upplever att den djupnar
När patienten lägger sig på divanen upplever jag att terapin djupnar
När terapin djupnar är det lättare att komma åt det omedvetna
I- Vad tänker du att divanen gör i rummet när man har en sittande terapi? Att den finns där i rummet?
E-Den finns där som en påminnelse om ytterligare ett arbetssätt, ytterligare möjlig metod att gå vidare.
Att divanen finns i rummet vid en sittande terapi visar på
möjligheten till ytterligare ett arbetssätt. Divanen finns i rummet som en möjlighet Divanen som en möjlighet
D-Den stora skillnaden när vi sitter såhär face to face -och den [liggande på divanen] är en mäktig känsla i det där... Att man får tillgång till sig på ett sådant sätt
Att få tillgång till sig själv på divanen är en mäktig känsla
En mäktig känsla som en möjlighet till att uppleva något annat
