Barn i behov av särskilda metoder Politikers, rektorers och pedagogers tankar

Malmö högskola

LÄRARUTBILDNINGEN

Barn Unga Samhälle (BUS)

Examensarbete

15 högskolepoäng

Barn i behov av särskilda metoder

Politikers, rektorers och pedagogers tankar

Children in need of special methods

Politicians, headmasters and pedagogues thoughts

Kerstin Schmidt

Eva Åhfeldt

Barndoms- och ungdomsvetenskap Handledare: Jutta Balldin

Abstract

Titel

Barn i behov av särskilda metoder. Politikers, rektorers och pedagogers tankar.

Författare

Kerstin Schmidt och Eva Åhfeldt

Syfte

Vi ville undersöka hur pedagoger, tjänstemän och politiker ser på barn i behov av särskilda metoder och vilka barn de anser det kan vara. Vi ville också ta reda på hur de ser på

möjligheterna att tillgodose behoven.

Frågeställning

• Hur ser olika aktörer inom förskoleverksamhet och ledning på barn i behov av särskilda metoder?

• Vem eller vilka tycker de bär ansvar för att barn får stöd utformat efter sina behov?

Bakgrund

Barn med särskilda behov, barn i behov av särskilt stöd och barn i behov av särskilda metoder. Detta är uttryck som vi vant oss vid att höra i förskolan under åren vi arbetat som barnskötare. Vi kan se i uttrycken hur fokus har riktats från barnet mot förskoleverksamheten. Detta innebär att det inte längre är barnet som är ”problemet” utan bristen ligger i de metoder som används i förskolan. Under de senaste tio till femton åren har förskolan, liksom samhället i övrigt, genomgått stora förändringar. Samtidigt som kraven ökat på pedagogerna, genom att styrdokumenten såsom Lpfö 98 blivit tydligare angående pedagogernas roll, har de

ekonomiska resurserna till förskolan minskat markant. Tidigare forskning visar att gruppstorleken i förskolorna ökat, bland annat på grund av ”max-taxa” men även allmän förskola. Detta, menar vissa forskare, påverkar barn negativt och har inneburit att man kan se en ökning av antalet barn i behov av särskilda metoder.

Utifrån denna bakgrund och våra erfarenheter som barnskötare i förskolan ville vi i vårt examensarbete undersöka hur politiker, förvaltningschef, rektorer och pedagoger ser på barn i behov av särskilda metoder. Vi har valt att göra en kvalitativ undersökning med intervjuer av

dessa informanter. Resultatet presenterar vi dels genom en redovisning av valda intervjusvar samt tolkning av dessa. Vi har i vår undersökning upptäckt att pedagogerna åläggs och tar ett större ansvar och att deras roll har förändrats och kräver en större kompetens än tidigare. Resultatet visar också att det är ekonomin som styr och att det finns större behov än vad resurserna räcker till.

Nyckelord

Förord.

Vi vill rikta ett speciellt tack till de personer som har ställt upp för intervju. Tack vare deras uttömmande svar har vi haft ett brett underlag att arbeta med. Ett tack vill vi också ge vår handledare som har fått oss att kunna se olika möjligheter, att hon stöttat och inte styrt vårt examensarbete är något vi värdesätter högt. Sist men inte minst tackar vi varandra för ett gott samarbete och en givande tid.

Innehåll

1 Inledning………. 9

1.1 Vårt syfte med undersökningen………... 10

1.2 Vår frågeställning………. 10

1.3 Disposition……… 11

2 Teoretiska utgångspunkter och tidigare forskning………. 12

2.1 Synen på barn i behov av särskilda metoder………... 12

2.1.1 Bakgrund och möjliga orsaker………. 12

2.1.2 Vilka är barnen med behov av särskilda metoder?... 14

2.1.3 Sammanfattning……….. 14

2.2 Olika sätt att tillgodose barn med behov av särskilda metoder……… 15

2.2.1 Vygotskij och utvecklingszoner……….. 16

2.2.2 Diagnos eller inte – för och nackdelar………. 16

2.2.3 Sammanfattning……….. 17

2.3 Vems är ansvaret?………. 18

2.3.1 Kvalitet i förskolan………. 18

2.3.2 Läroplan i förskolan Lpfö 98……….. 18

2.3.3 Sammanfattning……….. 18

3 Tillvägagångssätt och empirisk studie……… 19

3.1 Metodval………... 19

3.2 Forskningsetiska överväganden……… 19

3.3 Urval - undersökningsgrupp………... 19

3.3.1 Presentation av informanterna……… 19

3.3.2 Varför vi valt dessa informanter………. 21

3.3.3 Förskolorna i undersökningen………. 22

3.4 Genomförande………22

3.5 Analysbeskrivning..………. 23

4 Analys………... 25

4.1.1 Vad är dina tankar kring barn i behov av särskilda

metoder?... 25

Tolkning……….. 26

4.1.2 Anser du att barn i behov av särskilda metoder ska integreras?...… 26

Tolkning……… 27

4.2 Olika sätt att tillgodose barn i behov av särskilda metoder….………. 27

4.2.1 Hur tycker du det bör gå till när man bedömer vilka barn som behöver särskilda metoder?……….. 27

Tolkning……….. 28

4.2.2 Anser du att du kan påverka/är delaktig i beslut som rör bedömningen av barns behov?... 28

Tolkning……….. 30

4.3 Vems är ansvaret?... 30

4.3.1 I de barngrupper där det finns barn i behov av särskilda metoder, hur anser du att man ska tillgodose behoven och vem bär ansvaret?... 30

Tolkning……….. 31

4.3.2 Upplever du att pedagoger får den handledning/stöd de kan behöva för att kunna tillgodose alla barns behov?... 32

Tolkning……….. 32

4.3.3 Anser du att specialpedagoger ska anställas på varje förskola eller ska det finnas resursteam?... 33

Tolkning……….. 34

5 Sammanfattning och slutsatser………... 36

5.1 Synen på barn i behov av särskilda metoder………. 36

5.2 Olika sätt att tillgodose barn i behov av särskilda metoder..………... 37

5.3 Vems är ansvaret?... 37

6 Diskussion och kritisk reflektion………. 39

Litteraturförteckning………. 41

1 Inledning

Varför pratar inte Rasmus?

Rasmus sa inte ett ord i förskolan, inte till någon. Han var inte ledsen och hade lätt att få kompisar, men han pratade aldrig. Pedagogerna blev allt mer frustrerade – tills de kom på hur de skulle göra (Förskolan 2005 nr.10 s.16).

Rasmus kan vara ett barn som är i behov av särskilt stöd/särskilda metoder i förskolan men det kan också vara andra barn som har det behovet, t.ex. ”stökiga barn”, barn som har svårt att fungera i samspel med andra, barn som har koncentrationssvårigheter. Särskilt stöd/särskilda metoder kan man lätt uppfatta som två skilda saker men särskilt stöd är ett äldre medan särskilda metoder är ett nyare uttryck för samma sak. Vid en föreläsning på Malmö högskola (2006-12-15) klargjorde Nordbeck skillnaden mellan uttrycken. Tidigare skulle resurser (särskilt stöd) sättas in på barnet, numera kan man se att det ibland kan vara bättre att sätta in resurser (särskilda metoder) på arbetslaget. För enkelhetens skull har vi valt att använda oss av det nya uttrycket, särskilda metoder, just för att ta fokus från att det är barnet som är problemet.

I Läroplan för förskolan (Lpfö98) står att läsa:

Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd än andra skall få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar. Lpfö 98 (s.8).

Det som fick oss att skriva om just barn i behov av särskilda metoder var att vi som pedagoger på förskolan upplever att resurserna och hjälpen till dessa barn inte alltid finns. Vi är

medvetna om att vårt sätt att se på detta inte är den enda ”sanningen” det finns många andra sätt. Därför var vi lite nyfikna på och intresserade av att undersöka hur andra i organisationen (med annan profession) och som har stor betydelse och roll i det hela, tänker kring uttrycket ”barn i behov av särskilda metoder”. Tänker de på andra barn än vi gör när de hör uttrycket och i så fall vilka? Vi har i våra verksamheter många barn med annat modersmål än svenska och deras föräldrar är första eller andra generationens invandrare. Detta i sig innebär att vi arbetar utifrån särskilda metoder. Bland annat måste vi arbeta mycket med språkutveckling, både svenska och modersmålen. Men vi måste också ta hänsyn till många olika kulturella olikheter i vårt dagliga arbete.

Kan barn med annat modersmål vara i behov av särskilda metoder?Hur tycker andra inom förskolans verksamhet och BUN (Barn - och ungdomsnämnden)? Vad är det som styr och avgör vem eller vilka som får den hjälp de behöver? Måste barn få en diagnos för att resurser ska sättas in?

Vi tycker ofta att det tar för långt tid innan det sätts in resurser, det går trögt helt enkelt innan dessa barn får hjälp. Vad beror det på? Det kanske är vi pedagoger som inte är tillräckligt drivande, inte ser möjligheterna, eller var brister det? En del av dessa frågor hoppades vi att vi skulle få svar på genom att intervjua personer både inom verksamheten men även övriga i organisationen och höra hur de tänker kring uttrycket - barn i behov av särskilda metoder.

1.1 Vårt syfte med undersökningen

Vi ville undersöka hur pedagoger, tjänstemän och politiker ser på barn i behov av särskilda metoder och vilka barn de anser det kan vara. Vi ville också ta reda på hur de ser på

möjligheterna att tillgodose behoven.

1.2 Vår frågeställning

• Hur ser olika aktörer inom förskoleverksamhet och ledning på barn i behov av särskilda metoder?

• Vem eller vilka tycker de bär ansvar för att barn får stöd utformat efter sina behov?

Vårt undersökningsresultat baseras på intervjusvar från olika aktörer inom BUN, såsom ansvarig politiker, förvaltningschef, rektorer, specialpedagog och förskollärare. Anledningen till att vi valt just dessa informanter är att vi ville belysa olika perspektiv på uttrycket ”barn i behov av särskilda metoder” och för att dessa personer på olika sätt kan påverka barnens möjligheter att utvecklas på bästa sätt utifrån sina förutsättningar.

Vi har använt oss av kvalitativ intervju, som enligt Patel & Davidson (2003) ger utrymme för intervjupersonerna att svara på frågorna med egna ord och vi upplever att intervjuerna gav oss en klar bild över hur de olika professionerna ser på barn i behov av särskilda metoder och hur de upplever sin roll i organisationen/verksamheten.

1.3 Disposition

Vår undersökning delas fortsättningsvis in i ett avsnitt kring teoretiska utgångspunkter, vårt

tillvägagångssätt där undersökningsgruppen och genomförandet belyses, en analysdel där vi

redovisar våra resultat och vår syn på resultaten i förhållande till teorin och slutligen en

diskussionsdel där vi granskar vår undersökning och ger förslag till vidare undersökning av

frågor som kommit upp under arbetets gång. Avsnitten teoretiska utgångspunkter och analysdelen redovisas med hjälp av tre punkter, som bygger på återkommande tendenser i datamaterialet:

1 Synen på barn i behov av särskilda metoder.

2 Olika sätt att tillgodose barn i behov av särskilda metoder

2 Teoretiska utgångspunkter och tidigare forskning

2.1 Synen på barn i behov av särskilda metoder.

2.1.1 Bakgrund och möjliga orsaker.

Svensk förskola har de senaste åren genomgått stora förändringar med bland annat införandet av en övre gräns för avgifter som är kopplade till inkomst. Riksdagen har, utifrån regeringens proposition 1999/2000:129 (2000), tagit beslut om max-taxa och allmän förskola, med rätt till plats i förskola minst 15 timmar per vecka, för barn från fyra års ålder. Detta har inneburit att barnantalet i barngrupperna har ökat eftersom barn vars föräldrar är arbetslösa eller

föräldralediga med småsyskon har plats i förskolan. Kommunernas ansvar för verksamheten har förändrats genom att villkoren för statsbidragen har ändrats och detta har i många

kommuner resulterat i ett ökat barnantal i barngrupperna. Vad kan detta innebära för förskolan som verksamhet, barns och vuxnas utrymme och möjligheter att få stöd och resurser?

Kenneth Ekström belyser olika orsaker till förändringar inom förskolan i sin

doktorsavhandling, ”Förskolans pedagogiska praktik – ett verksamhetsperspektiv”. Han skriver om vilken betydelse regeln om allmän förskola har haft för barns rätt till förskoleplats för sin egen utveckling genom att barn numera har tillgång till förskola även om föräldern inte förvärvsarbetar. Han menar också att förskolans roll har förändrats från att ha varit inriktad på omsorg om barnet till att mer fokusera på barns lärande och utveckling.

Förskolan i Sverige är i dag en av Sveriges största institutioner för lärande och fostran och en mycket stor arbetsplats och därmed deltar en majoritet av alla barn i förskoleåldern i förskoleverksamhet. Förskolan som samhällsinstitution har genomgått en rad förändringar under senare år, förändringar föranledda av politiska beslut som direkt rör

förskoleverksamheten, men också andra slag av förändringar (Ekström,2007,sid 1).

Ekström(2007) konstaterar också att samtidigt som ovannämnda förändringar genomfördes försämrades de ekonomiska förutsättningarna för förskolan i och med att de offentliga

resurserna minskade. Kommunerna fick inte längre riktade statsbidrag till förskoleverksamhet utan det var upp till varje kommun att bestämma hur resurserna skulle fördelas mellan de kommunala verksamheterna. Detta har enligt Ekström (2007) inneburit att barnantalet i förskolegrupperna har ökat.

Vernersson (2002) menar att stora grupper gör att barnens/elevernas möjlighet att bli sedda minskas. De riskerar att bli osynliga och bortglömda. Barn utan diagnostiserade

handikapp/funktionshinder blir så kallade gråzonsbarn/riskbarn. Rapporter från flera kommuner konstaterar att på 1990-talet var svensk skola under nedrustning vilket i stor utsträckning drabbade barn/elever i behov av stöd och då framförallt gråzons/riskbarnen.

Det kan också finnas andra orsaker till att det finns fler barn i behov av särskilda metoder i förskolan idag, varav en kan vara att vi lever i ett mångkulturellt samhälle. Det innebär att pedagogerna inte längre kan utgå från invanda värderingar utan måste omvärdera dessa. Familjer med annan kulturell bakgrund har ofta en annan barnsyn och syn på barnuppfostran samt vilken roll pedagogen har i förhållande till barnet. I en bok av Weirsöe (2004) beskriver Ellneby(2004) följande situation för att belysa vilka svårigheter pedagoger kan utsättas för i sitt arbete

… en situation när en familj besökte sitt ursprungsland för att låta omskära sina små flickor. Detta väckte, när det uppdagades, både skräck och avsky hos personalen, som fann det svårt att därefter möta föräldrarna i tamburen (Weirsöe 2004.s.94).

Ellneby(2004) menar att pedagoger, även om vi klart tar avstånd från handlingen i sig, måste kunna behandla situationen professionellt och respektera föräldrars åsikter även om de inte delar dem.

Enligt Brun Hansen (2006) har föräldrarollen förändrats och detta kan vara en anledning till att antalet barn i behov av särskilt stöd har ökat. Brun Hansen har utifrån sin vardag som rådgivare åt föräldrar och personal inom förskolan, många konkreta exempel på att det idag kan finnas bristande omsorg även i de familjer som inte har sociala problem. Det kan finnas en känslomässig fattigdom där föräldrarna lämnar ifrån sig sitt föräldraansvar, har dålig kontakt med sina barn och i första hand tillfredställer sina egna behov. Tid tillsammans signalerar intresse, frånvaro av tid signalerar motsatsen, barn kommer alltid att behöva känna sig älskade av sina föräldrar. När Brun Hansen pratar om barn i riskzonen vill hon framhålla fyra typer:

• Barn som inte kan följa förskolans sociala regler. • Barn som brister i kontakt med vuxna.

• Mobbade barn.

2.1.2 Vilka är barnen i behov av särskilda metoder?

Oftast när vi pratar om barn i behov av särskilda metoder är det de barn som är ”stökiga” vi först tänker på, de som har svårt att koncentrera sig, ta till sig information, svårt att sitta still m.m. De tysta barnen som inte gör något väsen av sig glöms ofta bort i förskolan. I tidningen Förskolan (nr.10, 2005) skriver Avnesö (2005) om ett barn som inte pratar på förskolan. Hon berättar om en pojke, Rasmus, som var fyra år och bara pratade med sina föräldrar, syskon och en faster. Hans diagnos var elektiv/selektiv mutism (självvald stumhet). Personalen provade olika metoder för att få pojken att bryta sin tystnad, inget lyckades, men med hjälp och råd av ett stödteam lyckades de så småningom få Rasmus att bryta sin tystnad.

Lundberg-Lax (2002) uttrycker i Boström(2002) angående barn med särskilda behov:

Denna benämning är inte bra eftersom jag anser att vi alla har särskilda behov då och då. Det handlar mer om att framförallt vi vuxna i skola/barnomsorg bör ha en gedigen kunskap om att alla är olika och utvecklas och lär på olika sätt.(Boström, 2002 s.143)

I tidigare forskning kan vi se att man ofta använder sig av uttryck såsom ”särskilda behov” eller ”särskilt stöd”. Detta uttryckssätt antyder att det är barnet som ska rättas till och inte pedagogernas arbetsmetoder, något som vi med denna undersökning vill medverka till att förändra.

Barnombudsmannen rapporterar (Br2004:06) att barn med behov av särskilt stöd kan vara barn med funktionshinder men den stora gruppen är barn med diffusa och svårtolkade problem. Det kan vara barn som har svårigheter med språk, motorik, inlärning men också psykosociala och känslomässiga problem och barn som far illa.

2.1.3 Sammanfattning

De senaste åren kan man i förskolan se att barn som är i behov av särskilda metoder ökat. Det finns flera möjliga anledningar till varför det är så och vi har här konstaterat några möjliga orsaker som finns. Antalet barn i barngrupperna har ökat och vi lever i ett mångkulturellt samhälle där föräldrarollen har förändrats. Barn i behov av särskilda metoder är ett uttryck

som omfattar många olika svårigheter som barn kan uppleva, alltifrån utagerande barn till tysta barn som tyvärr inte syns och därför glöms bort.

2.2 Olika sätt att tillgodose barn i behov av särskilda metoder

Sveriges kommuner fick i en undersökning av Skolverket, (2002) besvara en enkät om barn i behov av särskilt stöd. Det visade sig att ca 60 procent av kommunerna tyckte att barn i behov av särskilt stöd hade ökat. Gruppstorleken har en stor betydelse, ju större grupper desto fler barn kan man se behöver ett särskilt stöd. Personalförstärkning och handledning för personal är de vanligaste formerna av särskilt stöd. Mer än hälften av alla kommuner anser att

stödinsatserna är otillräckliga.

Det ser lite olika ut hur kommunerna har valt att arbeta med barn i behov av särskilda

metoder. En del kommuner har centrala resursteam som kan stödja all personal i deras arbete med barnen, det kan vara konsultation, handledning eller utredningar. Några har

specialpedagoger ute på respektive förskolor/skolor. Liljegren (2000), tar upp

specialpedagogens roll i förskola/skola och menar att deras kunskaper kring barn i behov av särskilda metoder är oerhört viktiga i verksamheten.

Specialpedagogen tänks kunna ta ett stort ansvar för att påverka lärare, elever och föräldrar, och våga vara kreativ ”agent för förändring” i konfliktfyllda situationer (Liljegren, 2000,s149).

Kinge (2000) anser att det är de vardagliga aktiviteterna och det naturliga samspelet med andra barn och vuxna som är det viktigaste för barn i behov av särskilda metoder. Hon anser att alla pedagoger i förskolan har ett särskilt ansvar, de måste öka sin förståelse och

medvetenhet samt inse sin betydelse och sitt ansvar.

För- och nackdelar med resursteam är enligt Vernersson (2002) att specialistkompetensen är samlad men vid akuta problem är den inte alltid tillgänglig. I ett centralt resursteam kan det ingå ex. specialpedagog, logoped, psykolog, kurator m.fl. de kan ha till uppgift att stödja kommunens personal i arbetet med barn i behov av särskilda metoder. När personalen känner att de behöver hjälp och stöd i sitt arbete kan de få det i form av handledning och

konsultation.

Barbro Jönsson, förskollärare och specialpedagog, har i en artikel av Claesdotter (2007) i tidningen Förskolan (nr.4, 2007) uttalat sig om pedagogers behov av pedagogisk ledning i sitt

arbete i förskolan. Hon har under fem års tid fungerat som handledare på fem olika förskolor i Svedala men av besparingsskäl har nu hennes uppdrag i förskolan dragits in och hon arbetar endast i skolan. Jönsson (2007)menar att genom pedagogisk handledning till pedagogerna kan man förebygga större problem längre upp i åldrarna. Hon anser också att det inte behövs så stora insatser utan att det gäller att göra pedagogerna medvetna om barn och föräldrars olikheter och behov. Det som behövs är att pedagogerna får möjlighet att under ett par timmar per vecka prata ostört kring pedagogiska frågor under handledning samt att de ges möjlighet till en kort stund för reflektion varje dag. Hon menar att pedagogisk handledning är både kompetensutveckling och skolutveckling.

2.2.1 Vygotskij och utvecklingszoner

Kullberg (2004) talar om vilken betydelse kamrater kan ha för varandra i deras utveckling. Hon menar, med stöd av Vygotskij med flera, att all kunskap föds i sociala sammanhang och att barnen lär av varandra även om det är pedagogen som har ansvar för att lärande sker. Hon skriver:

Kamrater samverkar och lär av varandra. En för tillfället mer kompetent kamrat kan guida en annan elev i lärandet. Denne elev kan i sin tur, när han eller hon har lärt sig, utgöra den mer kompetenta kamraten för någon annan. På så vis sker lärandet i en grupp i relationer och möten såväl mellan kamrater som mellan lärare och elev/elever (Kullberg, 2004, s.158-159).

Detta understryker vikten av integrering i befintliga barngrupper och får stöd i Vygotskijs tankar om den proximala utvecklingszonen (dvs, det närmast belägna utvecklingssteget ett barn inte klarar själv, men kan klara tillsammans med en kamrat som kan lite mer). Han menar att det är i dialog och samarbete med andra, som kanske är lite mer kunniga inom området, som vi stimuleras att lära oss ytterligare.

2.2.2 Diagnos eller inte – för- och nackdelar

Ofta uttalar pedagoger i förskolan åsikten att om barnet har en diagnos är det mycket lättare att få och behålla tilldelade resurser. Liljegren (2000) har tagit upp frågan om resurser till elever med svårigheter och pekar på en resursfördelningsmodell som hon arbetat fram under sin tid som skolpsykolog. Modellen tar bland annat upp problem såsom svårigheter på grund av annat hemspråk, koncentrationssvårighet, blyghet, ängslan, osäkerhet, aggressivitet, social

isolering och socialt handikapp. Alltså problem som inte nödvändigtvis kräver en diagnos – men de finns ändå.

En diagnos förstärker att det är barnet som har problem.Fördelar med en diagnos kan ändå enligt Skolverket (2002) bl.a. vara att:

• Det ger legitimitet dvs. det kan befria barnet från okunnig och tanklös kritik. • Det kan förklara – t.ex. vad det är som gör att ett barn har svårt att uppfatta. • Det avlastar skuld – föräldrarna kan förstå att det inte är deras skuld.

• Det stimulerar till utredning. • Det mobiliserar resurser. Nackdelar med en diagnos kan vara:

• Det kan ge en handikappidentitet, att allt barnet företar sig kan förklaras med diagnosen.

• Det låser tänkandet, man kan se det som en hjärnskada eller sjukdom och inte som en benämning på olika symtom.

• Det fokuseras på barnet istället för miljön. Problemet läggs på barnet, istället för att se det som ett problem som rör samspel mellan barn och miljö.

• Det ger ett vi - och dom tänkande, det blir en skarpare gräns mellan sjukt och friskt. • Det är risk att ”gråzonsbarnen” förbises. Om skolans resurser läggs på barn med

diagnos får alla andra barn med stora svårigheter sina behov förbisedda.

2.2.3 Sammanfattning

Vi kan här se att det finns lite olika tankar om hur man kan tillgodose barn i behov av särskilda metoder. En del pratar om personalförstärkning, flera förespråkar pedagogisk handledning som kan ges av t.ex. specialpedagog eller centrala resursteam. Att barn lär av barn är också något som kommer fram och stöds av Vygotskijs teorier om den proximala utvecklingszonen, men det som trots allt ses som det viktigaste är medvetna och ansvarsfulla pedagoger. Man ställer också för- och nackdelar mot varandra vad det gäller diagnos eller inte.

2.3 Vems är ansvaret?

2.3.1 Kvalitet i förskolan

Det kom ut en sammanfattning av regeringens proposition 2004/05:11 om Kvalitet i förskolan, där man påtalar att kvaliteten är en av de mest prioriterade frågorna enligt regeringen. Enligt propositionen vill man att kommunerna ska anställa fler förskollärare, barnskötare och annan personal och för detta ska de få riktade statsbidrag. En av

tyngdpunkterna ligger just på barn i behov av särskilda metoder:

Förskolan är till för alla barn och speciellt viktig för barn i behov av särskilt stöd för sin utveckling. Det finns tendenser som visar att när barngrupperna blir större och personaltätheten minskar ökar också antalet barn i förskolan som behöver särskilt stöd. Tidiga insatser i förskolan kan förebygga problem som annars riskerar att uppstå i skolan (Kvalitet i förskolan 2004/05:11 s.5).

2.3.2 Läroplan i förskolan Lpfö98

Läroplanen för förskolan är mycket tydlig i sin skrivning angående barnens rätt till stöd för sin utveckling men också när det gäller riktlinjer för pedagogernas skyldigheter i arbetet med barnen.

Alla som arbetar i förskolan skall

• samarbeta för att erbjuda en god miljö för utveckling, lek och lärande och särskilt uppmärksamma och hjälpa de barn som av olika skäl behöver stöd i sin utveckling (Lpfö98,s 13).

Ansvaret för förskolans verksamhet ligger ytterst på kommunen i dess egenskap av

huvudman. Huvudman i den undersökta kommunen är BUN-nämnden genom delegation från kommunfullmäktige.

2.3.3 Sammanfattning

Läroplanen för förskolan, Lpfö98, är mycket klar i sin skrivning när det gäller barnens rätt till utveckling utifrån sina egna förutsättningar. Det framgår också klart vad pedagogernas ansvar innebär liksom huvudmannens. Styrningen från riksdag och regering sker genom riktade statsbidrag till kommunerna som förväntas ta ansvar för fördelningen vidare ut i verksamheterna.

3 Tillvägagångssätt och empirisk studie

3.1 Metodval

Vi använde oss av kvalitativ intervju, som enligt Patel & Davidson (2003) ger utrymme för informanterna att svara på frågorna med egna ord. Eftersom vi ville ha olika perspektiv på våra frågor passade denna undersökningsmetod vårt syfte. Detta innebär att man aldrig kan säga att det ena eller det andra är det ”sanna” svaret på frågorna. Vi ville ta del av deras åsikter och då finns det inget rätt eller fel. Den teknik vi använde oss av är den så kallade ”tratt-tekniken” som innebär att man inleder med öppna, stora frågor för att sedan övergå till mer specifika. Vi var noga med att undvika ledande och förutsättande frågor för att svaren skulle bli så öppna som möjligt. Vid formuleringen av frågorna har vi tänkt på vårt

språkbruk, vi har försökt att vara tydliga för att informanterna skulle förstå och uppfatta frågorna som det var tänkt, (Patel & Davídson, 2003). Vid intervjuerna ställde vi samma frågor till alla informanterna bland annat för att kunna jämföra deras svar och se om deras åsikter stämmer överens eller skiljer sig åt och i så fall på vilket sätt. Innan intervjuerna ägde rum skickade vi i god tid (maj månad) ut förfrågan om intervju (bil.1) till alla informanterna. Detta för att de skulle kunna ta del av våra frågeställningar, bakgrunden till vårt arbete och intervjufrågorna, samt kunna förbereda sig inför intervjuerna som ägde rum under perioden augusti till oktober månad – 07.

3.2 Forskningsetiska överväganden

Vi valde att inte använda namn på förskolorna eller ange deras placering, eftersom vi ansåg det vara irrelevant för undersökningen. Vi nämner inte heller pedagogerna eller rektorerna vid namn med hänsyn till deras integritet och vi anser att det inte skulle göra resultatet annorlunda. Informanterna framgår med sina respektive professioner för att underlätta för läsaren. Detta förfarande innebär att politikern och förvaltningschefen går att identifiera och det är godkänt av dem.

3.3 Urval och undersökningsgrupp

3.3.1 Presentation av informanterna

Våra informanter har olika roller i organisationen BUN (Barn och Ungdomsförvaltningen) och vi har valt att inleda resultatdelen med en presentation av dem.

Politiker (nämndsordförande) – Hon har en bakgrund som verksamhetsledare på

vuxenskolan men studerar mot en civilekonomexamen. Politik har hon sysslat med sedan ungdomen varav de senaste 1,5 åren som BUN:s ordförande.

Förvaltningschef – Hon har en bakgrund inom flygvapnet där hon varit lärare, kurschef och

ledare på olika nivåer under 18 år. Under fem års tid har hon arbetat som utvecklingsledare och ställföreträdande förvaltningschef och är nu förvaltningschef sedan tre år tillbaka. Hon har som förvaltningschef ansvar för förskola, skola, särskola samt frågor som gäller barn och ungdomar 0-20 år inom LSS och socialtjänsten. Hon tycker att hon måste kunna ganska mycket om olika saker men på djupet är det expertisen/anställda som kan bättre. Hon ser som sin största uppgift att få ihop lagets sammanlagda förmåga och se till att politiska beslut framgångsrikt verkställs i verksamheten.

Resursfördelare – Resursfördelaren är rektor i särskolan men svarar utifrån sin roll som

resursfördelare. Hennes uppgift är att fördela pengar ur en pott som ska tillfalla barn med grava funktionshinder och det framgår under intervjun. Det är alltså inte samma barn som vi avser i vår undersökning och inte heller de barn som de övriga respondenterna avser. Därför väljer vi att inte redovisa hennes svar i analysdelen av vårt arbete utan endast förhålla oss till dem i diskussionsdelen.

Rektor 1 – Hon har ettårig barnskötarutbildning från Danmark och därefter en treårig

seminarieutbildning på det friska och det sjuka barnet 0-3 år med praktik på sjukhus och ”vuggestuer” i Danmark. Under de 35 åren hon varit ledare i förskolan, som föreståndare, enhetschef, förskolerektor och rektor, har hon fortsatt att utbilda och utveckla sig själv och senast rektorsutbildning på tre år.

Hon tycker om sin roll som pedagogisk ledare, att arbeta genom de vuxna och att skapa och ha kunskap för att nå barnen. Hon trivs med chefsrollen även om hon inte tycker om den administrativa sidan av arbetet.

Rektor 2 – Hon är förskollärare i grunden och har arbetat inom förskolan i 35 år varav cirka

27 som ledare på samma förskola. Hon upplever att ledarrollen förändrats under åren och det gäller inte bara titeln utan även arbetsinnehållet. Innan hon blev ledare/rektor arbetade hon som förskollärare i lekskolegrupp och på fritidshem. Hon har tidigare läst kommunal

rektorsutbildning och nu senast även statlig sådan på distans under tre år. Hon tycker mycket om sitt arbete och tycker om att driva utvecklingsfrågor.

Förskollärare 1 – Hon har läst Barn- och Fritids - programmet på gymnasiet och sedan

förskollärarutbildningen vid Malmö Högskola. Hon har arbetat som vikarie inom förskolan men även arbetat inom äldrevården. Hon är nyanställd på denna förskola sedan två månader tillbaka och upplever att det är spännande och utmanande. Hon har inställningen att det gäller att vara öppen för allt det nya som sker.

Förskollärare 2 – Hon har lång erfarenhet i yrket och har arbetat som förskollärare i 29 år

vid samma förskola. Hon har tidvis vikarierat för rektor och även fungerat som utvecklingsledare.

Specialpedagog – Hon har arbetat som förskollärare i annan kommun innan hon

vidareutbildade sig till specialpedagog. Hon har arbetat på den nuvarande förskolan under de senaste fyra åren.

3.3.2 Varför vi valt dessa informanter

Anledningen till att vi har valt att intervjua olika professioner inom organisationen är att vi ville få olika perspektiv på barn i behov av särskilda metoder. Om vi bara hade intervjuat pedagoger inom förskolan hade risken varit stor att åsikterna varit desamma som våra egna. Det har känts viktigt att få synpunkter från andra som inte arbetar direkt med barnen utan besvarar våra frågor utifrån sin profession. Det är intressant att ställa de olika intervjusvaren mot varandra och se likheter och olikheter. Detta gör också att vi kan få en större förståelse för varandras sätt att se på hur vi resonerar kring barn och barns olika behov.

Vi har formulerat frågorna så att de passar alla kategorier och för att underlätta bearbetningen av svaren har vi begränsat antalet intervjuer. Det kan enligt Repstad, (1999), vara lämpligt att börja med sex-åtta intervjuer i en första omgång och sen eventuellt en eller två till.

Vi har valt att intervjua avdelningspedagoger från två olika förskolor för att se hur de ser på uttrycket särskilda metoder, om deras åsikter skiljer sig åt och i så fall på vilket sätt. Vi upplever att avdelningspersonalen ofta uttrycker att de inte hinner med alla barn, så som de

skulle önska, på grund av stora barngrupper. Därför är det intressant att få veta hur de ser på sin och barnens situation i dessa frågor. Specialpedagogen har vi valt därför att hon har en annan kompetens i ämnet än avdelningspersonalen. Tjänstemännen inom förvaltningen har alla olika arbetsuppgifter/skyldigheter och kan därför ha olika syn/åsikter kring våra frågor. Politikern har ytterligare en annan roll och kan därför ha andra intressen att bevaka.

3.3.3 Förskolorna i undersökningen

Förskolorna ligger i två olika områden i kommunen. Barnen på förskola 2 har till 99 % annan kulturell bakgrund och på förskola 1 är det 50 %. På den förskola som har flest barn med annat modersmål än svenska har man i genomsnitt 16 småbarn (1-3 år) på tre pedagoger och 20 barn (3-5 år) på tre pedagoger (detta gäller heltidsplatser). Om det finns barn som är inskrivna tre timmar per dag på grund av regeln om allmän förskola, föräldralediga eller föräldrar som är arbetslösa, innebär det att den ekonomiska ersättningen är lägre för dem än heltidsbarn. Det får till följd att man måste ta in fler barn i gruppen för att ekonomin ska gå ihop och för pedagogerna innebär detta att man kan ha 18 respektive 24 barn eller fler att arbeta med i sin grupp. Eftersom barnen har annat modersmål går det periodvis mycket tid och kraft åt att få barn, föräldrar och pedagoger att förstå varandra rent språkligt, men även den kulturella olikheten påverkar arbetet för pedagogerna. Pedagogerna måste lägga stor vikt vid språkutveckling i svenska med barnen och detta kräver ett medvetet engagemang av pedagogen och tar mycket tid i anspråk. På förskola 1 har man en annan åldersfördelning, nämligen 1-4 årsgrupper med 18 barn och 3.25 pedagoger och 3-5 års grupper med 21 barn och 3 pedagoger. På denna förskola kan man, om man har många barn på avdelningen som går 15- timmar i veckan på grund av regeln om allmän förskola, ibland få ta in ett barn extra för att ekonomin ska gå ihop. Förskola 1 har inte så många 15-timmars barn som förskola 2 och ställs därför inte så ofta inför detta problem.

3.4 Genomförande

I maj månad skickade vi ut en skriftlig förfrågan till intervjupersonerna om de kunde tänka sig att ställa upp för intervju där vi kortfattat presenterade oss själva och undersökningens syfte. Alla tillfrågade var positiva till att delta i undersökningen. Därefter bestämdes tid och plats med de olika intervjupersonerna och intervjuerna påbörjades i augusti månad.

Vi inledde vår intervju med att presentera oss själva och berätta lite om vårt examensarbete, därefter fick informanterna berätta om sin bakgrund och profession. Detta upplevde vi som ett bra sätt att inleda intervjuerna på och det blev en avslappnad stämning. Vi valde öppna frågor som gjorde att svaren inte bara kunde besvaras med ja eller nej (efter råd från vår handledare) vilket gjorde att vi stundtals fick väldigt uttömmande svar. Vår tanke var att intervjuerna skulle vara avklarade under augusti och september månad men olika omständigheter gjorde att de först blev färdiga i början av oktober.

Vi har huvudsakligen använt oss av muntliga intervjuer med hjälp av diktafon utom i två fall då tidsbrist har gjort att intervjuer skett på följande sätt. Informanterna, en förskollärare (fsk.2) och specialpedagogen, har fått frågorna och svarat skriftligt. Vid överlämnandet av svaren har en dialog förts mellan informanten och intervjuaren, vi upplever inte att detta har påverkat undersökningens resultat. Alla intervjuerna har vi gjort tillsammans utom de som varit förlagda på förskolorna, då vi valde att genomföra de intervjuerna enskilt på grund av tidsbrist. Vi har båda tagit del av alla intervjuerna och avlyssnat dem enskilt för att sedan diskutera dem tillsammans. Detta har tagit väldigt mycket tid men vi har känt att vi har bearbetat alla intervjuerna grundligt, vilket förhoppningsvis leder till ett bättre resultat. Att intervjua med diktafon var det sätt vi tyckte var bäst eftersom man under intervjun kunde koncentrera sig på den man intervjuade, vara uppmärksam och ha ögonkontakt. Vi upplevde också att vi fick uttömmande svar från alla informanterna och utrymme för resonemang kring frågor som inte direkt tillhörde undersökningen men som ändå berikade vår studie. Det var en stor fördel att vi kunde gå tillbaka och lyssna av igen om vi varit osäkra på att vi uppfattat svaren rätt. Vi kan dock konstatera att arbetet med att renskriva intervjuerna varit tidsödande men fördelarna har övervägt.

3.5 Analysbeskrivning

I vårt analysarbete har vi valt att först skriva ut vad som sagts vid ljudinspelningarna av intervjuerna. Detta har varit tidskrävande men också berikande då vi samtidigt reflekterat över respondenternas svar. Frågor och tankar som dykt upp under denna fas i arbetet har vi antecknat i arbetet allteftersom. Patel & Davidsson(2003) skriver om nyttan av att föra dagbok under kvalitativ bearbetning av insamlat material:

Det är viktigt inför den slutliga analysen att vi dokumenterar dessa tankar. Ett bra tips är att föra en dagbok över allt som händer under undersökningen och alla de egna tankar och reflektioner vi får under arbetets gång (Patel & Davidsson, 2003,s.119).

Därefter har vi valt ut relevanta intervjufrågor/svar, kopplat till vårt syfte med

undersökningen och våra frågeställningar, för att tillsammans tolka svaren kopplat till vår bakgrundslitteratur. Analysdelen har vi valt att avsluta med en sammanfattande djupare tolkning av informanternas åsikter.

4 Analys

Vi väljer att presentera analysdelen genom att först redovisa intervjufrågor och svar innan vi tolkar dessa och kopplar dem till vår teoribakgrund och vårt syfte.

4.1 Synen på barn i behov av särskilda metoder.

I Läroplanen för förskolan (Lpfö 98 s.8) klargörs tydligt att barn som är i behov av mer stöd skall få detta.

4.1.1 Vad är dina tankar kring barn i behov av särskilda metoder?

Flertalet svarade att alla barn kan från och till vara i behov av särskilda metoder och att det är pedagogerna ute i verksamheten som bör göra den bedömningen. Politikern menar att det är fel och farligt när politiker går in och säger att den och den metoden ska användas. Hon säger att ambitionen är att skapa ett team med profession t.ex. specialpedagog och speciallärare. Som politiker måste hon prioritera eftersom det är en ekonomisk fråga, hon tycker att resurserna ska fördelas efter elevernas behov och inte som det är nu. Idag fördelas en socioekonomisk pott efter en gammal modell:

I ett område där många mammor arbetar får de mer för att man har en

gammaldags syn på att barn som har en yrkesarbetande mamma är de som lever i ett socialt utsatt område, så är det inte idag, tvärtom. Det gör att den förskolan i det området får mer resurser och man tittar nu runt på olika sätt att fördela (politiker).

Förvaltningschefen tror på arbetslagets förmåga att lösa problem och hitta lösningar, att pedagogerna inte ska vara rädda för att ta hjälp av kollegor. Rektor 1 menar att alla barn har speciella behov eller behöver speciella metoder därför behöver vi också ha metoder för att kunna ge dem stöd och stimulans utifrån deras speciella behov. Rektor 2 anser att alla barn kan tillfälligt ha behov av särskilda metoder. Förskollärare 1 tror att det är väldigt många som kan ha det behovet. Förskollärare 2 pratar om synliga och osynliga handikapp och att man får signaler av barns beteende. Man ska möta barnet där det befinner sig och använda de resurser som finns. Specialpedagogen anser att alla kan ha de behoven under längre eller kortare tid och att behoven är individuella och förändras ständigt.

Tolkning

Vi upplever att vi inte fått exakta svar på vilka barn det anses vara men vi kan ändå se att alla uttrycker att alla kan ha ett behov av särskilda metoder av och till samt att det ligger på pedagogerna närmast barnet att ”slå larm”. Boström (2002) anser också att vi alla har särskilda behov då och då. Skillnaden mellan förskollärarnas svar visar att de har olika erfarenhet av arbetet. Förskollärare 1 uttrycker sig mer försiktigt medan förskollärare 2 genom sin erfarenhet lättare kan se barns signaler som hon uttrycker det. Politikern pratar mycket om hur man ska lösa ekonomiska frågor.

4.1.2 Anser du att barn i behov av särskilda metoder ska integreras?

Alla tycker att barn i de flesta fall ska integreras, men några är lite tveksamma när det gäller de gravt handikappade barnen. De barnen vi talar om i vår uppsats anser alla ska integreras. Politikern säger att det är en typisk sådan fråga som hon inte ska lägga sig i men hon tror att alla barn är olika och att det måste ske på olika sätt. Förvaltningschefen uttrycker sin syn på följande sätt:

Ja så utifrån det jag sagt så kan jag inte se att de inte är en del av helheten. Det kan vara farligt att exkludera och skapa andra grupper, skolan skapar ofta särskilda grupper eller har personliga assistenter som lyfter bort ett barn från gruppen (förvaltningschef).

Hon menar att det kan vara så att just tillsammans med kompisen skapas den bästa

lärsituationen men menar samtidigt att man inte kan generalisera.Hon tar upp problemet att en del av dessa barn saknar empati och att det kan skapa problem för de andra barnen i gruppen. Både rektor 2 och förskollärare 2 svarar förbehållslöst ja på frågan om barnen ska integreras, de anser det vara självklart. Förskollärare 1 säger att det kan finnas undantag men hon menar att det går i de flesta fall och har åsikten att man ska integrera. Specialpedagogen säger så här:

Ja, om det är till gagn för barnet, kanske på olika sätt i olika grad. Barn ska inte integreras för integrerandets skull. Exempelvis språksvaga barn är det inte alltid till gagn för. MEN- det måste finnas resurser som hjälper barnet, vilka/vilket det är ser olika ut beroende på behovet ex. handledning, mindre antal barn i

barngrupperna, materiella hjälpmedel, sjukgymnastik, antalet vistelsetimmar på förskolan (specialpedagog).

Tolkning

Här kan vi se att det skiljer sig i svaren. Politikern vill egentligen inte ta ställning till frågan men menar ändå att det måste finnas möjlighet att bedöma utifrån barnets behov. Rektor 1 menar att det kan finnas undantag om barnet har grava funktionshinder eftersom det kan krävas så mycket empati från barnen omkring. Förvaltningschefen menar att det kan finnas tillfällen då det inte är lämpligt men hon menar ändå att målet måste vara att inkludera alla barn eftersom de ska vara en del av samhället är det farligt att exkludera några barn. Hon pratar också om att gruppstorleken kan ha betydelse, kanske mest för pedagogens skull. Förskollärare 1 menar att man ska integrera i de flesta fall även om det kan finnas undantag, men utvecklar inte vilka undantagen är. Rektor 2 och förskollärare 2 uttrycker förbehållslöst att de ska integreras. Rektorn säger självklart! Förskolläraren menar att de ska vara en i gruppen!

Deras sätt att svara kan bero på att man vid denna förskola har en specialpedagog anställd i verksamheten och därför har lättare att genom henne få den hjälp/stöd man behöver i form av handledning. Specialpedagogen påpekar att man måste få den hjälp och det stöd man behöver, annars fungerar det inte. Hon är dock av åsikten att det finns barn som mår bäst av att inte integreras i ”vanliga” barngrupper och då avser hon exempelvis språksvaga barn.

4.2 Olika sätt att tillgodose barn i behov av särskilda metoder

4.2.1 Hur tycker du att det bör gå till när man bedömer vilka barn som behöver

särskilda metoder?

På den frågan var det lite olika svar. Rektorn, förskolläraren och specialpedagogen på förskola 2 svarar att det bör vara pedagogerna närmast barnet tillsammans med ex. föräldrar,

specialpedagog, rektor och eventuella specialister som avgör om ett barn har behov av särskilda metoder. Politikern är inte främmande för test även om hon inser att det är ett värdeladdat ord.

Om ett test kan hjälpa mitt barn klara sig bättre så finns det inte några hinder i världen för mig som förälder (politiker).

Förvaltningschefen menar att man ska försöka på olika sätt att nå barn, hitta olika

infallsvinklar. Hon tror också att många barn lär av andra barn det behöver inte alltid vara en vuxen. Rektor 1 anser att alla barn behöver ”speciellt” som hon uttrycker det, men att barn som

har en problematik har ett speciellt behov av att ha en egen vuxen på något sätt. Alla andra barn behöver ha en välutbildad personal som har en kompetens som gör att de kan bemöta dem. Förskollärare 1 tycker att det framförallt ska vara någon som är kunnig inom området men att vi som personal reagerar om vi upptäcker något och i så fall kontaktar ex. psykolog. Att föra en dialog och göra det tillsammans med föräldrarna tycker hon är viktigt.

Tolkning

Vi kan se att åsikterna i denna fråga är samstämmiga i att det är pedagogerna närmast barnet som ska göra bedömningen och till viss del också hitta olika metoder som kan passa barnet. De ska rådgöra med sin rektor i de fall det behövs extraresurser av något slag, antingen ekonomiska resurser eller personella. På förskola 2 som har en specialpedagog anställd är det självklart att ta del av hennes kunskaper i bedömningen men det kan även behövas kompetens utöver detta. Rektor 1 har inställningen att alla kan ha behov av särskilda metoder och hon pratar om barn med problematik. I det förstår vi att hon menar barn som är inskrivna på habiliteringen. I övrigt menar hon att alla pedagoger på förskolan ska ha den kompetens som behövs för att möta alla barn.

Förvaltningschefen menar att det måste vara pedagogerna närmast barnen som prövar sig fram till rätt metod och säger också att hon anser att förskolans personal är bra på det. Hon poängterar också att barn lär av barn och menar att det inte alltid är pedagogen som är den förebild som barnet behöver. Kullberg (2004) talar också om att barn lär av barn men

poängterar även pedagogens roll i utvecklingszonen. Detta understryker vikten av integrering i befintliga barngrupper och får stöd i Vygotskijs tankar om den proximala utvecklingszonen. Han menar att det är i dialog och samarbete med andra, som kanske är lite mer kunniga inom området, som vi stimuleras att lära oss ytterligare.

4.2.2 Anser du att du kan påverka/är delaktig i beslut som rör bedömningen av

barns behov?

Politikern tycker inte att hon direkt påverkar besluten men det är hon som ansvarar för att resurserna finns till att hjälpa de barn som upptäcks. Ungefär detsamma svarar

förvaltningschefen:

Det är inte mitt uppdrag heller utan jag kan vara den personen som är ganska långt ifrån men kan skapa förutsättningar genom budgetdialoger, ekonomiska frågor och resursfrågor (förvaltningschef).

Båda rektorerna anser att de kan påverka och rektor 2 tillägger:

Vissa åtgärder kan jag besluta om men inte alla - inom budget. Om behov finns att anställa extra personal – gå till områdeschef - om det inte finns extra sparbeting (rektor 2).

Med denna kommentar menar hon att om kostnaderna för åtgärden ryms inom förskolans budget kan hon själv besluta. Men om behovet är att anställa exempelvis en extra personal, som resurs till arbetslaget, blir kostnaden så hög att hon måste begära ekonomiskt tillskott och detta är inte möjligt att få när direktiven från BUN är att den beviljade budgeten måste hållas

Förskollärare 1 är ganska nyutexaminerad och har i praktiken ännu inte varit i någon sådan situation, som rör bedömning av barns behov, men hennes förväntan är att hon ska få vara delaktig i dialog med samtliga berörda, föräldrar och personal. Förskollärare 2 anser att hon är delaktig oftast i samarbete med BVC och talpedagog.

Specialpedagogen skulle önska att hon kunde påverka mer, kunde utgå från barnets behov mer och tydligare. Hon anser att det borde finnas en annan och större lyhördhet/medvetandegrad hos alla som arbetar i organisationen. Alltför mycket hängs upp på diagnoser! På frågan om vad man kan göra om man inte känner att man får vara delaktig i bedömningen svarar förskollärare 1 att man som pedagog inte får ge upp – man måste, som hon uttrycker det:

Försöka få fram att man vill vara med och påverka, att man inte accepterar. Ta fram anledning till varför man vill vara delaktig, visa varför det är så viktigt (förskollärare 1).

Specialpedagogen uttrycker svårigheter hon mött och beskriver vad man kan göra för att försöka få igenom det man vill så här:

Som specialpedagog slåss man ofta för de svaga emot – alla på olika organisationsnivåer. Man kan göra skrivelser, ”motstånd”, stötta föräldrar att kräva (det är deras barn), kontakt med eventuella politiker (specialpedagog,).

Tolkning

Här kan vi se att politikern och förvaltningschefen tydligt visar att de i sin roll inte ska ”blanda sig i” vid bedömningen men de inser att de har ansvar att se till att det finns ekonomiska förutsättningar i verksamheten och politikern berättar att man ser på olika alternativ. Hon menar att man kan ha hjälp av resursteam med specialpedagog som kan handleda personalen på avdelningen men pratar även om att Skolläkarförbundet har drivit frågan om test av 3-åringar för att se vilka barn som kommer att ha svårigheter vid

skolstarten. Hon säger fortsättningsvis att pedagogerna måste få ett redskap som hon uttrycker det, för att lättare kunna föra fram krav på om hjälp/extraresurser till sin rektor. Hon pratar också om Lunds kommun där de har en enhet där man bedömer barn utan att ställa någon direkt diagnos. Detta görs för att de barn som har speciella behov ska kunna få en större barnpeng och hon anser att detta är ett intressant alternativ. Rektorerna anser båda att de kan påverka och att de gör så också. Vi förstår dock att de måste hålla sig inom sin tilldelade budget och att det inte alltid går att begära mer pengar vid behov. Förskollärarna säger att de får vara med men förskollärare 1 är, även om hon inte upplevt det än, beredd att kämpa för att få fram sina åsikter. Specialpedagogen är den som verkar mest medveten om svårigheterna med att få fram resurser till barn med behov av särskilda metoder. Hon menar att hon får kämpa för att få fram den hjälp/stöd (ekonomiskt) som behövs och säger att det oftast behövs en diagnos för att få gehör. Skolverket(2002) har påtalat för och nackdelar med diagnoser och konstaterar att det finns ett klart samband mellan diagnos och resurstilldelning. I

specialpedagogens svar kan vi tydligt se att ekonomin har stor betydelse vid bedömningen av eventuella extraresurser. Liljegren (2000) beskriver en resursfördelningsmodell som hjälper barnet/eleven att behålla beviljat stöd.

4.3 Vems är ansvaret?

Här redovisar vi informanternas åsikter om vem som bär ansvaret att tillgodose barnens och pedagogernas behov.

4.3.1 I de barngrupper där det finns barn i behov av särskilda metoder, hur

anser du att man ska tillgodose behoven och vem bär ansvaret?

Politikern menar att det är vi ute i verksamheten som ska komma med förslag till förbättring och att om man vill jobba specifikt med något. Om man har en speciell metod för det hoppas hon att alla som har ett initiativ som de vill testa ska känna sig fria att komma med förslag.

Förvaltningschefen tror även här på att vi ska ta vara på varandras kompetens ute i verksamheten, har någon varit på utbildning, lärt sig någon ny metod så får man lära sina kolleger. Hon upplever att vi gärna åker över till andra kommuner på föreläsningar och glömmer bort att ta tillvara den kompetensen vi har i vår kommun.

Rektor1 lyfter vikten av utbildning men även personalresurser:

Att man har en personalgrupp som verkligen kan bemöta, med kapacitet och utbildning för att klara av det och klart också en personaltäthet som gör att det går att klara av det (rektor 1).

Hon menar med detta att om man har en välutbildad personal och hög personaltäthet så är förutsättningarna bättre för att behoven för dessa barn ska bli tillgodosedda.

Rektor 2 - ”Stimulera och utmana”, hon menar att man måste utgå från barnets behov – ta hjälp av specialpedagogen, förskolepsykologen eller annan resursperson, eventuell förstärkning till arbetslaget i form av extra personal, fortbildning eller handledning. Förskollärare 1 menar också att det i första hand ligger på personalen att alla barn får samma möjligheter men att det i vissa fall kanske behövs en personlig assistent. Förskollärare 2 menar att man måste ge barnet tid, utrymme och möjligheter.Specialpedagogen anser att det beror på vilket behov barnet har men hon tror oftast inte på fler vuxna i gruppen.

Tolkning

Här kan vi återigen se att åsikterna är samstämmiga att det är pedagogen närmast barnet som ska hitta lösningar på hur man ska tillgodose barnen med behov av särskilda metoder. Kinge (2000) anser att alla pedagoger i förskolan har ett särskilt ansvar och att de måste inse sin betydelse. Politikern säger sig vara öppen för förslag om det är så att personal vill ”starta upp” verksamhet med speciell inriktning. Hon menar att pedagoger kan få stöd för detta av

kommunen. Förvaltningschefen tycker att pedagoger inom förskolan har mycket att lära av varandra och tror också att det finns många dolda talanger inom organisationen.

Rektorerna har höga krav på sin personal – detta kan vi se när de uttrycker att pedagogerna ska ha hög kunskap kring alla barns behov. Läroplanen för förskolan (Lpfö98) beskriver pedagogernas ansvar på ett mycket tydligt sätt genom att konkretisera hur pedagogerna ska arbeta i förskolan. Rektorerna medger att det ibland kan behövas förstärkning i form av fler pedagoger men i första hand är det annan hjälp som avses såsom handledning av

resurspersoner. Tidningen Förskolan nr 10, (2005) skriver just om handledning och annan hjälp som personalen på en förskola fick i arbetet med Rasmus, som inte pratar på förskolan. Förskollärarna är båda väldigt medvetna om sitt ansvar - att det är upp till dem om behov av särskilda metoder ska tillgodoses. Vi kan dock se en skillnad i deras svar – förskollärare 1 menar att det ibland kan vara ett behov av en personlig assistent, något som varken förskollärare 2 eller specialpedagogen föreslår. Specialpedagogen vill inte ha fler vuxna i befintliga grupper eftersom barnantalet i grupperna är högt.

4.3.2 Upplever du att pedagoger får den handledning/stöd de kan behöva för att

kunna tillgodose alla barns behov?

I denna fråga svarar alla mer eller mindre tydligt att det finns ett större behov än vad vi tillgodoser, förutom rektorerna. Rektor 1 säger att det finns två vägar, alla ska ha en

kompetensutveckling eller att pedagogen själv tar reda på och söker kompetensutveckling för att kunna bemöta det. Rektor 2 anser att det tillgodoses med handledning från specialpedagog och rektor.

Politikern säger att hon inser att dessa pengar inte finns och förvaltningschefen menar att vi inte har de resurser som man skulle önska. Förskollärare 1 besvarar frågan såhär:

Nej, det gör jag inte. Jag anser att man behöver betydligt mer, i form av föreläsningar, samtal eller diskussionsgrupper. Att få diskutera vad det är man känner att man behöver mer stöd i och då kanske man kan köpa in en sådan föreläsning eller åka ut i en förskola där det är integrerat och kunna utbyta med andra förskolor, annan personal och så (förskollärare 1).

Den andra förskolläraren tycker också att det brister och att det gäller för pedagogen själv att ta tag i de olika resurserna. Specialpedagogen säger att hon hoppas att hon kan ge det men tror inte att alla upplever det så, hon påtalar att det är viktigt att arbetet med barnen så långt

möjligt sker av pedagogerna. Hon tror det är svårare att få stöd om man inte har specialpedagog på förskolan.

Tolkning

Här kan vi konstatera att det råder samstämmighet med undantag för rektorerna om att

behovet är större än resurserna som finns att tillgå. Enligt Barnombudsmannens rapport är det mer än hälften av landets kommuner som anser att stödinsatserna till pedagogerna/barnen är

otillräckliga (Br 2004:6). De ekonomiska svårigheterna är alltså vanliga i Sveriges kommuner och den aktuella kommunen är inget undantag. Rektorerna anser att pedagoger får den

hjälp/stöd de behöver i sitt arbete med barn i behov av särskilda metoder. Rektor 1 tycker att hon genom att erbjuda kompetensutveckling har tillgodosett pedagogernas behov och rektor 2 anser att hon tillsammans med specialpedagogen kan tillgodose de behov som finns bland pedagogerna. Vi kan endast spekulera i varför svaret från rektorerna skiljer sig från övriga men med tanke på att rektorerna ska tillgodose alla barns behov (inom budget!?) kanske de inte kan ha någon annan åsikt. Barn som har behov utöver det ”vanliga” får alltså inte kosta mer (ekonomiskt) än alla andra barn. Då blir det svårt att anställa en pedagog extra eller skicka ett arbetslag på extra fortbildning etc. Att båda förskollärarna anser att det är svårt att få fram resurser kom inte som någon överraskning för oss eftersom vi har samma erfarenhet. Specialpedagogen svarar lite uppgivet ”Jag har inget trollspö” och menar med det att några av pedagogerna på förskolan tror att hon ska kunna göra underverk genom att arbeta med barnet åtskiljt från gruppen. Hon upplever trots detta sin roll som specialpedagog på förskolan som positiv och anser att hon kan bidra med handledning av pedagogerna i många fall.

BUN-nämnden, såsom huvudman i den aktuella kommunen, ansvarar för att verksamheten i förskolan ges möjligheter att fullgöra sitt uppdrag. Genom politikerns uttalande att hon inser att de ekonomiska resurserna inte finns ser vi svårigheter för kommunen att fullgöra sitt ansvar enligt Lpfö 98

Huvudmannen ansvarar för att förskolan ges förutsättningar att uppfylla läroplanens mål (Lpfö98,s3).

BUN-nämnden är huvudman för verksamheten i den undersökta kommunen eftersom Kommunfullmäktige har delegerat ansvaret.

4.3.3 Anser du att specialpedagoger ska anställas på varje förskola eller ska det

finnas resursteam?

Här tycker nästan alla att det bör vara både och förutom rektor 1 som anser att det ska vara ett resursteam med all den kompetens som behövs och att personalen totalt ska ha den kompetens som behövs.

Politikern säger att det är en fråga som hon inte kan bedöma, det är förknippat med kostnad. Hon är tveksam till att fördela resurser efter principen ”lika för alla” eftersom det enligt henne

är segregerat på alla sätt i kommunen. Det kan finnas förskolor där det inte finns behov och det kan finnas förskolor som har behov av två, hon kan tänka sig olika modeller.

Förvaltningschefen tror att det är väldigt viktigt att skapa en X-stadsmodell, för att det är här vi vet vilka barn och familjer vi har och vad som skulle passa oss utifrån våra förutsättningar. På den förskola som har en specialpedagog anställd svarar alla att de tycker det ska finnas en specialpedagog på varje förskola men vill också att det finns ett resursteam som är mer övergripande.

Rektor 2 besvarar frågan såhär:

Ja absolut och detta beroende på relationer som skapas mellan specialpedagogen, barnen och övriga pedagoger. Men det är också bra med resursteam med

spetskompetens. Jag anser att båda delar måste finnas (rektor 2).

Specialpedagogen tror på en mix och menar att det finns för- och nackdelar med att ha en anställd specialpedagog på förskolan. Hon nämner som fördelar att man kan vara som en naturlig del i arbetslaget och vara känd av både barn och föräldrar. Hon kan fungera som en länk till resurser utanför förskolan såsom logopeder, psykolog, BVC mm. Hon kan se barnets helhetssituation och kan på ett smidigt sätt handleda pedagogerna närmast barnet. På

minussidan finns att specialpedagogen kan bli färgad av personalens ”seende” och på det sättet tappa barnfokus. Hon kan se att kontakten med rektor måste vara tydlig och anser att det kan vara svårt att hålla specialpedagogiskt fokus eftersom hon arbetar ”ensam”. Därför anser hon att nätverksträffar med specialpedagoger på andra förskolor/skolor är viktigt och skulle gärna se att de var tätare.

Tolkning

Här kan vi se att det finns olikheter i svaren även om man först kan tycka att de är samstämmiga. Politiker och förvaltningschef anser att de inte vill blanda sig i de olika enheternas budget och menar att om man ska ha specialpedagog anställd på förskolan så är det upp till varje rektor att bestämma det. Kostnaden för specialpedagog på förskolan belastar varje enskild förskola. De förordar från början av intervjuerna resursteam men efter en stund tolkar vi det som om det är öppna för olika lösningar eftersom det ser olika ut på de olika förskolorna i kommunen. Rektorernas svar skiljer sig åt helt. Rektor 1 vill att den personal hon har idag ska ha den kunskap som krävs för att möta alla barns behov. Förskollärare 1 är tveksam till att specialpedagog på förskolan kan tillgodose alla behoven och ser fördelarna

med att ha samlade resurser (resursteam). Rektor 2 och förskollärare 2 uttrycker klart att specialpedagogerna behövs på förskolorna idag men de ser gärna ett resursteam

(övergripande) i kommunen att tillgå då specialpedagogen inte ”räcker till”. De ser fördelarna med att ha en specialpedagog i verksamheten och har erfarenhet av det.

Specialpedagogen kan själv se både fördelar och nackdelar av att vara anställd på förskolan istället för i ett resursteam och tycker att det ska finnas ett resursteam också. För- och nackdelar med specialpedagog anställd på förskolan respektive resursteam tar Vernersson (2002) upp och menar att i ett resursteam finns specialistkompetensen samlad men vid akuta problem är den inte alltid tillgänglig.

5 Sammanfattning och slutsatser

5.1 Synen på barn i behov av särskilda metoder

Utifrån svaren på vår frågeställning kan vi se att man anser att alla barn kan vara i behov av särskilda metoder och att metoderna får anpassas efter barnet och inte tvärtom. Innan vi började vår undersökning tänkte vi att barn i behov kunde vara ex. språksvaga – flerspråkiga - tysta barn, barn som har svårt att samspela med andra, men nu anser vi att om metoderna anpassas till barnet kan det göra skillnad. I våra respektive förskolor upplever vi att barnen kan ha behov av särskilda metoder exempelvis beroende på vilken kulturell bakgrund de har. Att arbeta med barn med annan kulturell bakgrund kan i sig innebära att man får arbeta utifrån annorlunda metoder och pedagogerna där måste vara beredda att ompröva sina invanda

värderingar. Detta är något som pedagogerna på förskola 2 erfar varje dag men de uttrycker i undersökningen inte detta som en orsak till att arbeta utifrån särskilda metoder. Detta beror troligtvis på att de är vana att arbeta utifrån kulturella olikheter och att de har en föreställning om vad uttrycket behov av särskilda metoder står för. Förskollärare 2 uttalar sig så vi förstår att hon har ungefär samma syn, på vilka barn det är som har behov av särskilda metoder, som vi hade innan vi gjorde undersökningen det vill säga barn med ett synligt eller osynligt handikapp. Rektor 1 menar att alla barn har behov och därför behöver pedagogerna stöd i sitt arbete och kunskap om olika metoder för att bemöta barns olika behov. För att kunna ge dem det anser vi att pedagogerna måste få olika former av fortbildning, stöd och handledning från specialpedagog eller centralt resursteam, vilket kan vara en ekonomisk fråga. Politikern säger att man ska se över resursfördelningen så att den fördelas efter behov och inte som nu – efter en socioekonomisk pott. Det som vi kan se som en svårighet är hur bedömningen, av vilka barn som har behov av särskilda metoder, ska kunna göras.

Vi intervjuade vad vi trodde var resursfördelaren till barn i behov av särskilda metoder men det visade sig att de pengar hon har att fördela endast går till gravt funktionshindrade barn. Inga extrapengar finns till resurser för de barn som vi avser i vår undersökning. Vi upplever att alla pedagoger på våra respektive förskolor anser att barn i behov av särskilda metoder ska integreras i de allra flesta fall. Det som kan vara problem är att resurserna saknas och med resurser avses oftast extrapersonal till arbetslaget beroende på att ekonomin inte tillåter det.

5.2 Olika sätt att tillgodose barn i behov av särskilda metoder

Våra erfarenheter från förskoleverksamhet stämmer väl överens med undersökningsgruppens åsikter att det är pedagogerna närmast barnet, det vill säga, förskollärare och barnskötare, som ska vara de som bedömer om ett barn har behov av särskilda metoder. På förskola 1 tycker förskolläraren att det är pedagogerna som måste reagera om de anser att ett barn är i behov av särskilda metoder men att de sedan ska kunna ta kontakt med någon som är kunnig, som ex. psykolog, vi tolkar att det kan vara resurser i ett resursteam hon avser. Rektorn på förskola 1 bedömer att all personal ska vara så välutbildad och ha en kompetens som gör att de kan bemöta dem. Vi kan här se att pedagogerna åläggs, och tar ett större ansvar och att pedagogernas roll har förändrats och kräver en större kompetens än tidigare. Pedagogerna måste kunna motivera varför ett barn behöver något mer än ”det vanliga” och det är väldigt tydligt att om det finns diagnos som styrker barnets behov så underlättar det. I politikerns svar kan vi se att hon förespråkar test som kan hjälpa förskolepedagoger i bedömningen av barn. Olika former av test finns i verksamheten där förskolepedagoger kan följa exempelvis barnets språkutveckling. Dessa test kan vara till hjälp vid bedömningen men pedagogerna måste ha kunskap om hur de ska tolka och arbeta vidare utifrån resultaten. I detta arbete ser vi att tillgång till andra kompetenser i många fall är nödvändig och resursteam nämns av flera som en lösning. Vid förskola 2 finns en specialpedagog anställd och i hennes arbetsuppgifter ingår handledning av avdelningspedagogerna något som upplevs positivt av alla på förskolan. Men när det gäller extraresurser som påverkar ekonomin är det rektor som beslutar eftersom hon har budgetansvar. Vi kan konstatera att det utifrån informanternas svar och våra

tolkningar är avdelningspedagogerna som ska hitta metoderna och rektor som ska hitta resurserna inom befintlig budget.

5.3 Vems är ansvaret?

Vi konstaterar att avdelningspedagogerna på de två förskolorna är väl medvetna om sitt ansvar i enlighet med läroplanen Lpfö98 och vi instämmer i uttalandet att resurserna inte räcker till. Medvetenheten om Lpfö98 kan bero på att man vid dessa förskolor haft

återkommande kompetensutveckling med avsikt att öka förståelsen bland pedagogerna. Men hur ska pedagogerna kunna arbeta utifrån läroplanen och göra hållbara planeringar utifrån barnens behov när de ekonomiska villkoren styr? Det är också pedagogerna närmast barnet som får förklara för oroliga och ledsna föräldrar när hjälpen till deras barn tas bort på grund av besparingar – hur går det då med föräldrainflytandet och samarbetet kring barnet?

BUN-nämnden är huvudman för förskoleverksamheten i den aktuella kommunen. Politikern och förvaltningschefen anser båda att det finns större behov än vad resurserna räcker till. I vår undersökningsgrupp är det endast rektorerna som anser att pedagogerna får det stöd de behöver i form av handledning, kompetensutveckling och i vissa fall

personalförstärkning. Vad är anledningen till denna skillnad? Anledningen till detta tror vi är att rektorerna är budgetansvariga på respektive förskola samtidigt som de har ett

verksamhetsansvar. Med anledning av detta är det kanske naturligt att ha denna åsikt.

På förskola 1 poängterar rektorn att personaltätheten är viktig och hon anser att pedagogerna bör få kompetensutveckling men att det även ligger på pedagogerna att själv söka kunskap för att kunna möta dessa barns behov. Vi instämmer i att om det ska åligga pedagogerna att ta ansvar för att dessa barns behov blir tillgodosedda krävs det att personaltätheten är hög och att personalen är kompetent. Återigen kommer vi in på att det trots allt är ekonomin som styr hur det blir. Om man har många barn i behov av särskilda metoder på sin förskola innebär det, vad vi förstår, att de behoven måste tillgodoses inom de ekonomiska ramarna som finns. En fråga som vi då ställer oss är, blir då inte detta på bekostnad av alla andra barn?

Vi har genom vår undersökning erfarit att det är ekonomin som styr och vi ställer oss frågande till om de ekonomiska resurserna följer det av kommunfullmäktige delegerade ansvaret som huvudman för förskoleverksamheten.