Comrades!
En kvalitativ undersökning om kommunistisk representation i samtida
populärkultur
Hanna Thomasson och Theresa Beigelbeck
Kurs: Medie- och kommunikationsvetenskap Kandidatuppsats 15 HP
Program: Medie- och kommunikationsvetenskapliga programmet Examinator: Anders Svensson
Sammanfattning
Författare:Titel och undertitel:
Språk: Antal sidor:
Hanna Thomasson och Theresa Beigelbeck Comrades!
En kvalitativ undersökning om kommunistisk representation i samtida populärkultur
Svenska 43
Syftet med studien är att undersöka hur kommunism och kommunister representeras i samtida populärkultur. Undersökningen utgår från tre filmer i olika genrer från 2000-talet som utspelar sig under perioder där samhället var kommunistiskt. Dessutom kommer karaktärer studeras för att se om det finns definierade kommunistiska karaktärsdrag och stereotyper i film. Den analysmetod som används i undersökningen är en kvalitativ
textanalys för att hitta underliggande betydelser i materialet. Det teoretiska ramverk som valts för studien är semiotik, och undersökningen utgår från egna tolkningar av materialet. Den forskning studien utgår från involverar främst konstruktionen av stereotyper, men
också representation av kulturer och kommunism i populärkultur.
Resultatet av undersökningen visar att kommunism framställs som totalitärt och hierarkiskt, samt att det är brutalt och farligt. Liknande representationer framkommer i alla filmer trots skillnader i genrer, tid och plats. Dessutom visar resultaten att det förekommer en
tydlig gemensam representation av kommunister, som är att de är lojala mot regimen de lever i. Dock finns det många olikheter av porträtteringen av karaktärerna, därav kan ingen typisk kommunistisk stereotyp fastställas. I två av karaktärerna som analyserats förekom det likheter så som våldsamhet och hotfullhet, men dessa karaktärsdrag återfanns inte i den tredje
karaktären, som istället visade tydliga karaktärsdrag på omtänksamhet och vilja att göra gott i samhället.
Nyckelord: Semiotik, myter, konnotationer, karaktärsdrag, populärkultur, kommunism, stereotyper
Innehållsförteckning
1.0 Inledning ... 5
2.0 Bakgrund ... 6
2.1 Kommunism i Europa ... 6
2.2 Samtliga filmer ... 7
3.0 Syfte och frågeställning ... 8
3.1 Syfte ... 8
3.2 Problemformulering ... 8
3.3 Frågeställning ... 8
4.0 Tidigare forskning ... 9
4.1 Nazism i populärkultur ... 9
4.2 Stereotyper hos filmkaraktärer ... 10
4.3 Framställning av ryssar och rysk kultur i James Bond-filmer ... 11
4.4 Forskningslucka ... 12 5.0 Teori ... 13 5.1 Populärkultur ... 13 5.2 Semiotik ... 13 5.2.1 Tecken ... 14 5.2.2 Denotationer ... 14 5.2.3 Konnotationer ... 15 5.2.4 Myter ... 16
6.0 Metod och Material ... 17
6.1.1 Tillvägagångssätt ... 18
6.1.2 Kritisk granskning av metod ... 20
6.2 Material ... 21
6.2.1 De sex scenerna ... 21
6.2.2 Denotationer i The Way Back ... 22
6.2.3 Denotationer i Good Bye Lenin! ... 23
6.2.4 Denotationer i The Death of Stalin ... 23
6.2.5 Karaktärerna ... 24
7.0 Analys och diskussion ... 25
7.1 Analys ... 25
7.1.1 Konnotationer och myter ... 25
7.1.2 Karaktärsdrag ... 30
7.2 Diskussion ... 33
7.2.1 Konnotationer och myter ... 33
7.2.2 Karaktärsdrag ... 36
8.1 Förslag till vidare forskning ... 40
9.0 Referenser ... 41
9.2 Tryckta källor ... 42 9.3 Empiri ... 43
1.0 Inledning
Film är en stor del av samtida populärkultur och ideologier och grupper skildras ofta för underhållande syften. Dessa skildringar kan vara stereotypiska och ensidiga, och det är något som allt oftare verkar kritiseras av mottagare. Hur kommunism och kommunister konstrueras och representeras i samtida populärkultur är huvudsyftet för denna studie. Studien kommer undersöka hur kommunism och kommunister representeras utifrån empirin "The Way Back", ”The Death of Stalin” och ”Good Bye, Lenin!”. De tre filmerna har en koppling till
Sovjetunionen och västerländsk kommunism, därför kommer studien avgränsas och diskutera utifrån den kommunistiska ideologi som utövades i Europa under 1900-talet.
För att undersöka huruvida representationen av kommunism och kommunister sker på ett liknande sätt mellan filmer och genrer har en kvalitativ textanalys med semiotik som
analysverktyg använts. Genom denotationer, konnotationer och myter har empirin analyserats för att se om man kan uppfatta en stereotypisk kommunist eller om en utmärkande, gemensam konstruktion av kommunism förekommer.
2.0 Bakgrund
2.1 Kommunism i Europa
År 1917 tog Bolsjevikerna, det kommunistiska partiet, med Vladimir Lenin som ledare över den tidigare tsariska autokratin Ryssland och startade ett 7 årtionden långt kommunistiskt styre (Holmes, 2009). Det var det första kommunistiska styret i världen. Lenin anpassade marxism till de historiska förhållandena i det ryska imperiets samhälle, och till skillnad från Marx ansåg han att proletariatet krävde revolution för att störta regeringen och upprätta en socialistisk stat (Baradat & Philipps, 2017). Bolsjevikerna förbjöd andra partier och blev en enpartistat år 1921 efter 4 turbulenta år med revolutioner och inbördeskrig (Holmes, 2009), och Union of Soviet Socialist Republics (U.S.S.R), eller Sovjetunionen, blev officiellt en republik år 1922 (Pipes, 2020). Innan upplösningen av Sovjetunionen år 1991 var det sammansatt av 15 republiker; Ryssland, Vitryssland, Azerbajdzjan, Estland, Lettland, Litauen, Kazakstan, Armenien, Georgien, Kirgizistan, Turkmenistan, Ukraina, Tadjikistan, Uzbekistan och Moldavien (Pipes, 2020). Enligt Richard E. Pipes var det sovjetiska politiska systemet hierarkiskt och Högsta Sovjet, alltså parlamentet i Sovjetunionen, bestod av två kamrar (2020). All legalisering krävde i teorin att båda kamrarna skulle rösta igenom ett förslag, men i praktiken togs besluten av en liten grupp kallad Högsta Sovjets Presidium. Pipes menar således att det politiska styret var centraliserat och auktoritärt (2020). En av regeringsmetoderna som användes i Sovjetunionen var Stalinism, som är termen för
Josef Stalins regeringsperiod från 1929 till sin död 1953. Stalinismen är förknippad med en regim av totalitärt styre. Grundläggande för stalinismen var normen om "socialism i ett land", som hävdade att, även om det socialistiska målet för den proletära världsrevolutionen inte skulle överges, skulle ett livskraftigt klasslöst samhälle kunna byggas inom sovjetiska gränser trots omslutning av en i stort sett kapitalistisk värld (Holmes, 2009).
Upplösningen av Sovjetunionen berodde på ett flertal anledningar, men den främsta den ekonomiska situationen på 1980-talet. När Sovjetunionens sista kommunistiske ledare, Mikhail Gorbachev, tillsattes försökte han rekonstruera det ekonomiska systemet men insåg att det inte var tillräckligt för att rädda Sovjets situation. Gorbachev ansåg att bästa sättet att gå från en konservativ byråkrati var genom folket, så adderade politiska beslut såsom “öppenhet” och “demokratisering” för att civila medborgare skulle kunna tala öppet om
problemen i Sovjetunionen, i ett hopp om att de skulle vända sig mot byråkraterna (Holmes, 2009). Dessa förändringar gjorde även att Östtyskland, som framkom efter andra världskriget som kommunistisk stat med det tyska socialistiska enhetspartiet i ledningen (Hall Kirby, 2020), ville riva den delning som representerades av Berlinmuren, som fanns mellan Öst-och Västtyskland Öst-och återta ett gemensamt Tyskland. I november år 1989 revs muren Öst-och i juli 1990 blev Tyskland åter igen ett enhetligt land. I Sovjetunionen började istället
befolkningen kritisera det kommunistiska styret, vilket till sist ledde till upplösningen av unionen i december år 1991, som innebar att kommunismen i Europa kom till ett slut (Holmes, 2009).
2.2 Samtliga filmer
The Way Back är en amerikansk producerad dramafilm från 2010 inspirerad av boken The Long Walk (Svensk Filmdatabas, o.å.). Den är producerad av Exclusive Films,
National Geographic Films och Imagenation Abu Dhabi. Filmen utspelar sig på 1940-talet, under Josef Stalins regim i Sovjetunionen. En grupp fångar på en sibirisk gulag bestämmer sig för att fly och tar sig från Sibirien, till Mongoliet, och sedan över Himalaya till fots (Svensk Filmdatabas, o.å.).
The Death of Stalin är en engelsk, belgisk och fransk produktion från 2017 och handlar om maktkampen som utspelades efter Josef Stalins död år 1953 i Moskva, Sovjetunionen (Svensk Filmdatabas, o.å.). Filmen är en satirisk komedi och är producerad av bland
annat Gaumont, Quad Productions och Main Journey (IMdB, o.å.).
Good Bye Lenin! släpptes år 2003 och är en tyskproducerad drama/komedi (IMdB, o.å) av Westdeutscher Rundfunk (WDR) och X-Filme Creative Pool GmbH (Svensk
Filmdatabas, o.å.). Den utspelar sig i Östtyskland år 1989 efter Berlinmurens fall och handlar om en man, Alex, vars socialistiska mamma faller i koma och vaknar upp i ett kapitalistiskt land efter murens fall. I ett försök att rädda sin mors svaga hjärta gör Alex allt i sin makt för att få henne tro att Östtyskland fortfarande är en socialistisk stat (Svensk Filmdatabas, o.å.).
3.0 Syfte och frågeställning
3.1 Syfte
Syftet med denna studie är att undersöka hur kommunism representeras i samtida
populärkultur, specifikt filmer, och om konstruktionerna av kommunister och kommunism utmärker sig på liknande sätt trots variationen av genrer hos filmerna.
3.2 Problemformulering
Hur populärkultur väljer att framställa ideologier, specifikt kommunism i detta fall, i samtida visuella medier är utgångspunkten för denna studie. Genom vår empiri, som är tre filmer, The Way Back (2010), The Death of Stalin (2017) samt Good Bye Lenin! (2003) ska vi undersöka hur den europeiska kommunismen under 1900-talet framställs och kritiskt analysera
framställningen det sker på.
3.3 Frågeställning
1. Hur representeras kommunistiska karaktärer i materialet? 2. Vilka definierande drag har de kommunistiska karaktärerna?
3. Vilka konnotationer och myter bildas av konstruktionen av kommunism som berättelse i materialet?
4.0 Tidigare forskning
4.1 Nazism i populärkultur
I sin avhandling undersöker Eva Kingsepps nazism i populärkultur, genom främst filmer- både fiktion och dokumentärer, och tv-spel, men även delvis i populärmusik och rollspel (2008). Hennes intresse var att se hur historia representeras i populärkultur, och målet var att täcka hela forskningsområdet genom att undersöka hur nazism framställs i populärkultur i helhet, men även vilka intryck publiken får av de populärkulturer hon studerar.
Eftersom studien kommer undersöka hur kommunism porträtteras i populärkultur, och utgå från visuella medier är Kingsepps avhandling relevant att använda som tidigare forskning. Det finns dock delar i avhandlingen som inte kommer diskuteras i vår undersökning då de
undersöker aspekter som inte finns i vår studie. Dessa innefattar exempelvis den
undersökning hon gör om användare och publik.Kingsepps teoretiska ram utgår från tre aspekter, varav två av dem kan användas till hjälp i vårt arbete; medias porträttering av historia och semiotikens myt. Den sista aspekten hon utgår från är det kollektiva minnet som en del av den breda samhälleliga diskursen (2008). De metoder som används
är Critical Discourse Analysis med diskursanalys och semiotik som verktyg, varav semiotiken kan vara till hjälp och användas i vår undersökning då semiotik används som metod även där. Hon använder även det narrativa berättandet som teoretiskt ramverk, där hon även diskuterar stereotyper och arketyper vilket är relevant för vår studie då just detta ska analyseras. Den första delen av resultaten av Kingsepps undersökning visar att 75% av de 70 fiktiva filmer hon undersökte var uppbyggda på arketyper, kollektivt delade och kulturellt bestämda symboler, samt myter som reflekterade “nazisthet”. Resultatet jämförs sedan med
dokumentärfilmer, och slutsatsen blir att det förekommer tydliga symboler i både genrer så som nazi-svastikan och SS-runan, men fler tecken på “nazisthet” influerat av fiktiva paradigm i de fiktiva filmerna. Exempel på dessa är runda metallglasögon och lång, svart skinnkappa (2008). Just denna del i Kingsepps studie är ytterst relevant för vår undersökning, eftersom den diskuterar stereo- och arketyper, samt myter. Vi kommer att diskutera alla dessa begrepp i undersökningen och studera dessa i analysen. Något som även kan vara viktigt att ha i åtanke är att Kingsepp jämför resultaten från de fiktiva filmerna med dokumentärer, medan vi jämför tre fiktiva filmer i olika genrer med varandra. Trots olikheterna i studierna
det historiska narrativet kring tio filmer- varav två dokumentärer och jämför olika sätt att framföra narrativ och grundläggande element som konstruerar dem. Denna del kan ses som delvis relevant till vår studie eftersom även vi ska diskutera stereotyper genom hur narrativ framförs och hur de konstrueras, men skillnaden här blir att vi inte ska se till ett historiskt perspektiv utan endast hur kommunismen och karaktärerna framställs. Slutsatsen
av Kingsepps analys är att två teman noteras; mystik och apokalyps, där många aspekter i dokumentärerna porträtteras i apokalyptiska tecken men främst att en ständig spänning förekommer för att skapa mystik (Kingsepp, 2008).
4.2 Stereotyper hos filmkaraktärer
Jörg Schweinitz undersöker i sin avhandling ”Stereotypes and
the Narratological Analysis of Film Characters” olika betydelser av stereotyper inom film- och medievetenskap. Schweinitz hävdar att olika begrepp av stereotyper kan analyseras för att undersöka berättande filmer, särskilt filmkaraktärer som anses vara baserade på olika typer av stereotyper (2010). Socialpsykologi uppfattar exempelvis stereotyper som osofistikerade och fasta mentala bilder av individer som tillhör vissa grupper och att dessa föreställningar är förankrade i den vardagliga kulturella medvetenheten, vilket ger viktiga referenspunkter för den berättande konstruktionen av fiktiva karaktärer. Schweinitz menar även att för att upplevelsen av mottagning ska fungera är det viktigt att en film och dess karaktärer, som nyckelfaktorer för publikens deltagande i handlingen, är nära förbundna med vardagliga övertygelser och värderingar. Genom dessa referenspunkter och beskrivningen av olika begrepp av stereotyper kan Schweinitz undersökning kopplas till vår studie då den bland annat undersöker de tecken på stereotypiska drag som går att upptäcka i karaktärerna i filmerna.
En observation som är relevant att nämna i Schweinitz forskning är avsnittet om ”den stereotypiska tysken”, som bland annat Erich von Strohheim etablerade som en berättande stereotyp i amerikanska filmer (2010). Medan Stroheim följde kulturellt etablerade
uppfattningar utvecklade dessa en separat berättelsemall, en typ som snart blev vanligt förekommande i film på grund av stereotypens potentiella komiska ökning, dess gestalt och uppmärksamheten den fick hos publiken. Bland annat blev stereotypens oberoende existens uppenbar när porträtteringen av karaktärerna blev allt mer underhållande och
sympatiska, alltså att den blev mer av en komisk stereotyp, även om den socio-psykologiska stereotypen som den ursprungligen utgick från var tydligt negativ. Att kunna uppnå denna oberoende existens baseras på ett ”avförverkligande”, enligt Schweinitz, vilket är typiskt för narrativa figurer när de en gång har blivit etablerade och mer förekommande i filmer. Den typ av självständighet återkommer även i form av den stereotypa sovjetiska tjänstemannen
där Schweinitz hänvisar till karaktärer i amerikanska filmer. Just de sovjetiska tjänstemännen och hur de stereotypiseras är aktuellt eftersom vi undersöker hur kommunister representeras i filmer och om de har stereotypiska drag. Schweinitz beskrivning av skapandet av stereotyper är relevansen till vår studie och inte specifikt de stereotyperna han nämner i sig.
4.3 Framställning av ryssar och rysk kultur i James Bond-filmer
Katarina Lawless har utfört en undersökning om hur ryssar och rysk kultur representeras i James Bond-filmer som släpptes mellan 1962-2012 (2014). Hon använder bland annat en lingvistisk analysmetod för att undersöka representationen av ryssar och rysk kultur i filmerna, det vill säga att hon utgår från språket karaktärerna använder, alltså allt från dialekter till ordval.
Resultatet av undersökningen är att Bond-filmerna använder sig av ryska stereotyper som redan existerar och att dessa är främst negativa, samt att rysk kultur blir representerat på liknande negativa sätt (Lawless, 2014). Hon menar även att genom generaliseringar och negativa bemärkelser porträtteras ryssar som de “Andra”, alltså att det finns en tydlig subjektiv skildring av rysk kultur och ryssar. Det framkom också att Sovjetunionen och Ryssland associeras med totalitarism och illojalitet, samt att det uppfattas som en oerhört kontrollerad totalitär regim som har låg levnadsstandard och som ingen kan lämna.
Det framkom även en rysk stereotyp framkallar rädsla, alltså att de framställs som farliga, men också att Bond-filmerna minimerar förmågor hos dem och därav reducerar dem till förrädare och kriminella (Lawless, 2014). Lawless menar även att ryska karaktärer framställs som impulsiva, hänsynslösa, vilda och onda, något hon argumenterar kan vara en tidig framställning av ryssar under Sovjetunionen som fortfarande förekommer och är standarden
för ryska karaktärer och rysk kultur i filmer än idag. Lawless visar även att ryska karaktärer ofta talar engelska men har en bred, rysk dialekt och använder sig av ryska ord då och då.
Genom resultaten Lawless fick fram kan studien appliceras på vår undersökning eftersom vi undersöker kommunistiska karaktärer och hur kommunism representeras i filmer, och det framkom tydliga representationer och stereotypiska drag i Lawless undersökning. Trots att hon inte undersöker specifikt kommunister och kommunism är den aktuell eftersom många utav Bond-filmerna utspelar sig under den period Ryssland var socialistiskt, alltså när det var Sovjetunionen. Även begrepp som är relaterade till Sovjetunionen blir benämnda genom majoriteten av filmerna (Lawless, 2014). Hon nämner också att de representationer som förekommer härstammar från äldre, klassiska filmer när Sovjetunionen var kommunistiskt. Därav är studien en relevant att utgå från i vår undersökning.
4.4 Forskningslucka
Den tidigare forskningen som framlagts visar resultat framförallt gällande stereotyper i medier. Exempelvis visar Lawless studie hur ryska karaktärer representeras (2014) och Schweinitz framställning av karaktärer i narrativ (2010), och
Eva Kingssepp framställningen av nazism i populärkultur (2008). Trots relevansen och likheterna mellan dessa studier och denna undersökning svarar de inte på denna
undersöknings syfte. Det finns bristande undersökningar om framställningen av kommunism och kommunister i populärkultur skapat på 2000-talet, något som även Lawless diskuterar i sin undersökning (2014), med skillnaden att hon poängterar att det gäller ryss och rysk representation. Därav kvarstår forskningsluckan, som således är hur kommunism
representeras och om det finns definierande karaktärsdrag hos kommunister som kan anses stereotypiska i populärkultur.
5.0 Teori
5.1 Populärkultur
Enligt Lindgren är populärkultur ett brett begrepp och är därför svårt att definiera (2009). Den karakteristiska populärkulturen är ett vanligt klassificeringskriterium för i stort sett allt pop egentligen är, och förblir därför otydlig även efter omfattande forskning. Begreppet definieras som kultur som är populärt bland människor, den kultur vi möter i vardagen och som omfattar den helheten i våra vardagliga attityder, vanor och handlingar. Som redan nämnt
kan definitionen variera och kan i vissa fall innefatta mode och konsumtionsvaror, men även begränsas till musik, film och tv. Eftersom dessa medier har en central roll i våra liv, ägnar sig kulturstudiers forskning åt populärkulturens funktion som det mest direkta inflytandet på människors egen förståelse av sig själva och omvärlden (Lindgren, 2009). Just för att användningen är så pass omfattade finns det ingen exakt definition och det är därför fundamentalt att som forskare avgränsa begreppet vid användning. I undersökningen betraktas kommunism som ett objekt av populärkultur och hur den är konstruerad, och diskuteras inte som en politisk ideologi eller en teori om hur samhället ska se ut.
5.2 Semiotik
Semiotik är vetenskapen som behandlar den allmänna studien av tecken, teckenförhållanden och teckenprocesser (Bignell, 2002). I semiotiken består varje tecken av två delar, det indikativa och det betecknade. Det existerar flera grenar inom strukturell semiotik som har utvecklats av olika kulturteoretiker och forskare.
Semiotiker undersöker varje objekt och varje handling som ett tecken, det vill säga under den aspekt att det står för något annat än sig själv. Objekt kan vara bilder, men också ord, gester och tankar. Man letar efter ett överskott av mening, eftersom tecknet inte bara ”betecknar” sig själv utan också är laddat med mening samt är ett meddelande (Bignell, 2002). Tecken
sträcker sig från tal, kroppsspråk och symboler till målningar, musik och morsekod. Studien kommer utgå från och fokusera på Roland Barthes teorier då de är mest relevanta för denna typ av undersökning. Barthes semiotiska teori bröt ned processen att läsa tecken och
ideologi, språkkritik och personligt skrivande i praktiken. Medan Saussure endast fokuserade på språk i sina semiotiska reflektioner var Barthes en av dem som tillämpade dessa språkliga principer på icke-språkliga teckensystem och blir därför betydelsefull för vår undersökning.
5.2.1 Tecken
Barthes definition av tecken är att tecken såsom bilder, ord, gester och dofter förmedlar information av alla slag i tid och rum. I teckenprocesser bildas, produceras, cirkuleras och mottas tecken (Bignell, 2002). Tecken är verktyg för mänsklig praxis som endast är konstruerade för kommunikationsändamål, men i bredare bemärkelse kan de dock också utföra andra funktioner utöver deras rena kommunikativa syfte. I denna studies fall talar man inte längre om tecken utan om betydelser. Barthes definierar tecknen i termer av Ferdinand de Saussures språkteori. Betecknaren är det element som bär betydelse. Själva betydelsen är det manifest, alltså tydligt synliga, eller latenta, dolda, innehållet. Tecknet består alltid av dessa två element, som i och för sig inte nödvändigtvis är relaterade till varandra och är alltid den associativa helheten i ett koncept eller en bild. Exempelvis så kan objektet som blir ett tecken vara en sovjetisk fångvakt, och betydelsen blir att de lever i ett totalitärt samhälle. Det kan mycket väl finnas kulturer där fångvakten inte har denna semiotiska betydelse utan en annan (Barthes, 1993).
5.2.2 Denotationer
Roland Barthes idéer bygger på de grunder som hittills beskrivits i kapitlet och tar oss närmare den semiotiska analysen av det utvalda materialet. Denotationer är den första nivån av betydelsen som utesluter alla subjektiva uppfattningar och beskriver den bokstavliga eller uppenbara betydelsen av tecknet utan att hänvisa till mottagarens associering till kultur, ideologi eller samhälle. De flesta tecken har minst en gemensam "karakteristisk" betydelse (Bignell, 2002) och denna betydelse av tecknet, denotationen, är den vanligaste betydelsen av tecknet. Men tecken kan också ha olika subjektiva betydelser som härrör från individens mycket personliga upplevelser, och dessa betydelser av tecknet kallas konnotationer. Till skillnad från Saussures fokus på den denotativa meningen understryker Barthes vikten av
konnotationer och ger i sin stora redogörelse för mytologin grunden för den konnotativa meningen (Barthes, 1968). Den semiologiska analysen av de visuella tecknen handlar om att läsa, förklara, analysera och förklara dess betydelse i teckensystemet. Denna process
representerar en symbolisk interaktion mellan den denotativa och den konnotativa betydelsen. Enligt Barthes (1968) har bilden två lager: av vad och hur den representeras. Han beskriver tydligt att denotationer är konkreta medan konnotationer är ett mer komplext och abstrakt begrepp. Idén med skillnaden mellan denotationer och konnotationer är att en del av betydelsen av ett uttryck, den denotativa betydelsen, avgränsar vad som menas, medan en annan del, den konnotativa innebörden, inte gör annat än att indikera förhållandet mellan talaren, uttrycket och vad som menas (Barthes, 1986). I denotationens nivå av betydelse hanteras alltså tecknet som den grundläggande betydelsen som är oberoende av sammanhang och subjektiva tolkningar.
5.2.3 Konnotationer
I filmer har en bild av ett objekt, en person eller ett landskap en denotativ dimension. Men alla bilder laddas kulturellt av de konnotationsprocedurer som finns tillgängliga som kamerapositioner och vinklar, föremål eller människor i ramen, användning av ljus,
färgprocesserna och ljud. När man reflekterar över reklam, nyheter, tv, film kommer det att bli tydligt att språkliga, visuella och andra typer av tecken inte bara används för att beteckna något utan också för att utlösa en rad konnotationer kopplade till tecknet. När man väl har fastställt vad som avbildas kan man ifrågasätta betydelsen och vilka kulturella associationer som återspeglas i elementen och funktionerna. Konnotationer är den andra, indirekta betydelsen av ett tecken (Gripsrud, 2011). Konnotationer formas genom objekt, poser och miljö, där ett objekt kan vara ett märke eller kostym som skapar associationer och därav konnotationer och en pose är hur en person står, sitter eller gestikulerar på ett sätt som konnoterar något (Hansen & Machin, 2019). Ett exempel på en gestikulering som är en etablerad association är “mellan tummen och pekfingret”, alltså när man sätter tummen och pekfingret nära intill varandra för att indikera hur nära något är. Miljö innebär hur en plats eller var något utspelar sig associerar och skapar för konnotationer, exempelvis ett fängelse konnoterar en plats med dåliga, kriminella människor (Hansen & Machin, 2019). Barthes kallar detta för sociala fenomen, föreningen av tecken och deras konnotationer för att forma
ett visst budskap, skapandet av myt. Myten i det här fallet hänvisar inte till mytologi som i den vanliga meningen med traditionella berättelser, utan hänvisar till sättet att tänka på människor, produkter, platser eller idéer som är strukturerade för att skicka vissa
meddelanden till läsaren eller tittaren av texten (Barthes, 1993). Exempelvis, en reklam för skor som innehåller ett fotografi av någon som kliver ut ur en Rolls Royce indikerar inte bara skorna och bilen, utan bifogar de konnotationer av lyx som finns tillgängliga genom tecknet ”Rolls Royce” till skorna, som antyder en mytisk betydelse där skorna är en del av ett priviligierat sätt att leva på (Bignell, 2002).
5.2.4 Myter
I Barthes bok Mythologies (1993) benämner han konnotativa betydelser för myter (Hansen & Machin, 2019). Myten är ett sekundärt semiologiskt system, ett metaspråk som relaterar till det primära semiologiska systemet. I myten laddas de saker som betyder något med en andra betydelse. I denna mening är en myt ett “uttalande” eller mer exakt, ett
kommunikationssystem såväl som ett meddelande och är inte ett enda objekt, ord, bild, tanke eller idé, utan ett system som består av dem alla och ger dem en ytterligare betydelse. Myten förmedlar ett budskap, en ordning men är samtidigt den form som kommunikationen och dess avkodning föreskriver. Enligt Barthes (1993) är myten stereotypisk, imperativ och
reduktionistisk, förutsatt att den är ideologisk i sin struktur. Myter skapar världar av bilder och önskningar som verkar som falska löften, men från vilka man inte kan vända sig ifrån. Utifrån ett aktuellt perspektiv är Barthes bidrag till moderna, det vill säga vardagliga myter intressanta i den mån att de delvis handlar om fenomen som tas för givet idag, alltså faller under en tröskel för vad som verkar vara anmärkningsvärt. I Hansens och Machins Media and Communication Research Methods (2019) nämner författarna att Barthes även hävdar att denna utgångsmodell för myter vanligtvis återspeglar särskilda intressen hos grupper och mäktiga individer. Enligt Barthes (1993) uppfattning är problematiken med myten på politisk nivå att dess förmodade självklarhet skapar en brist på motsägelse och “avskaffar
komplexiteten i mänsklig handling”. Barthes (1993) utvecklar sitt uttalande genom att
förklara att framgångsrika myter ofta omedvetet levereras genom nytt material och därigenom får en omedveten och kollektiv betydelse.
5.3 Stereotyper
I Simon Lindgrens Populärkultur (2009) redogör författaren att komplex information
reduceras av stereotyper och att vissa egenskaper generaliseras. Det innebär att stereotyper är fasta föreställningar om egenskaper eller beteende som tillskrivs människor eftersom de tillhör en viss grupp. Eftersom Barthes hävdar att myter reflekteras i samband med
stereotyper (1993) kommer denna studie även använda begreppet för att undersöka karaktärer och se om de definierande dragen hos dem kan uppfattas stereotypiska.
Stuart Hall skriver att man ignorerar och bortser från att karaktärer är komplexa och att man antar att stereotypen är det normala (1997). Han menar alltså att man klassar människor enligt normer och därav minimerar karaktärer genom att överdriva personligheter eller förenkla deras karaktär och antar att det är överensstämmande med verkligheten. Man ser alltså inte en stereotyp som föränderlig, utan snarare som en självklarhet.
Hall beskriver även begreppet “splitting” som innebär att man delar upp grupper i den “normala” gruppen och de “andra” (1997). Det innebär att man separerar det normala och accepterande från det onormala och icke accepterande och således skapar stereotyper som skiljer sig från normen.
6.0 Metod och Material
6.1 Metod
Studien är en kvalitativ textanalys. En kvalitativ analysmetod innebär att undersökningen utgår från ett urval av material som samlats in och sedan granskats, och sen används till studien (Eliasson, Gilljam, & Oscarsson, 2018). En textanalys innebär att man
noggrant studerar det insamlade materialet för att få fram det mer väsentliga i
innehållet (Eliasson, Gilljam, & Oscarsson, 2018). Den används för att det centrala som efterforskas antas vara något som ligger dolt och att vissa delar av materialet är viktigare än andra, därav krävs intensiv undersökning för att nå det som eftersöks. Funktionen med den
kvalitativa delen är att tolka ett urval av scener i förhållande till deras sammanhang med fokus på latenta och underliggande meningar. Undersökningen kommer utgå från våra egna
tolkningar av materialet med hjälp av semiologi som teoretiskt ramverk.
6.1.1 Tillvägagångssätt
De begrepp som används och som analysen utgår från är denotationer, konnotationer och myter. Viktigt att understryka är att konnotationer är kulturellt etablerade (Gripsrud, 2011) och man dömer tecken efter tidigare erfarenheter (Fiske, 2009). Enligt Barthes är myter baserade på historia och därav bildas de av tidigare kunskap (1993). Denna undersökning kommer utgå från våra tolkningar och uppfattningar av materialet och därför kommer resultatet av vår semiotiska analys möjligtvis skilja sig från mottagarens, eftersom
konnotationer och tecken varierar mellan kulturer (Gripsrud, 2011). Barthes skriver också i Mythologies att inga myter är eviga, det vill säga att de ändras över tid (1993), vilket gör att reliabiliteten i undersökningen med tid kommer att minskas. Tillvägagångssättet av
analysen är uppdelad i två delar, första för att skapa en uppfattning av filmernas helhet, karaktärer, uppbyggnad och narrativ samt utse vad som skulle analyseras grundligt, och andra där fokus i första hand hamnade på analysen av scenerna och sedan analysen på
karaktärerna.
Vid första tittningen analyserades materialet ytligt genom att fastställa denotationer. Vad som letades efter var relevanta tecken, några förutbestämda, några hittades under tittningen. Dessa inkluderade exempelvis kommunistisk propaganda, bilder på Stalin och Lenin, maktpositioner eller hur karaktärer uttryckte sig, kläder/utseende eller beteenden. Enligt Hansen & Machin bör en studie som undersöker media börja med att göra ett urval från materialet för att konkretisera analysen (2019). Därför gjordes ett urval av scener utifrån de denotationer som skapades utifrån filmernas helhet. Utifrån de tydligare tecken som
uppmärksammades i denotationerna, som i varje film hade liknande aspekter och innehåll, valdes två relevanta scener från varje film för att analyseras djupare. Scenerna har därför liknande aspekter och en tydlig koppling till kommunism. Även här för att avgränsa arbetet valdes tre karaktärer, en från varje film, för ytterligare analys. Att endast en karaktär från
varje film analyseras innebär att karaktärsdragen hos dem kommer jämföras mellan filmerna i diskussionen, därför är det viktigt att påpeka att slutsatsen kan bli något generaliserad, då studien även utgår från egna tolkningar av materialet. Karaktärerna har alla en central roll i narrativet och genom de tecken som
uppmärksammats påvisade kommunistiska karaktärsdrag. Urvalet av karaktärer skedde under första tittningen och baserades på vilken roll de hade i filmen, vilka kopplingar de hade till kommunism, och vilka tecken som uppmärksammades i karaktärerna. De tecken som letades efter var exempelvis om de talade om kommunism, om de påvisade drag kopplade till
kommunism, så som tatueringar, kostymer eller märken. Därefter valdes de tre karaktärerna ut. Anteckningar på generella tecken och karaktärsdrag hos de tre karaktärerna gjordes för att under andra tittningen enklare kunna fördjupa oss i analysen hos dem. När de scener och karaktärer som skulle analyseras fastställts genom de tecken som hittats påbörjades andra delen av analysen. Då gjordes en andra tittning av filmerna med fokus på endast de utvalda scenerna. Utifrån de tecken som hittades i första delen av analysen kunde
konnotationer bildas på delar av scenerna. Konnotationerna fastställdes genom att åter igen plocka ut delar av denotationerna som påvisade poser, objekt eller miljö. Hansen & Machin beskriver att det finns ett förråd av etablerade poser i våra hjärnor, exempelvis att en soldat står rakryggad, uppmärksam och spänd eller att luta sig tillbaka innebär att man är avslappnad (2019), vilket således är konnotationer. Objekt är också ett sätt att få fram konnotationer (Hansen & Machin, 2019). Det innebär att objekt i denotationer som har en association till mottagaren skapar konnotationer. Det kan exempelvis vara ett märke, som Hammaren och Skäran, eller tatueringar. Den sista av Barthes bärande av konnotationer är miljö, det vill säga att miljön i vilket filmen utspelar sig utgör hur man konnoterar den (Hansen & Machin, 2019). Alltså, om filmen utspelar sig i en miljö där det är öppet landskap konnoterar det frihet.
Konnotationerna, som bland annat innefattade starka maktpositioner, våldsamhet och totalitära samhällen, och deras betydelse är vad Barthes kallade myter (Hansen & Machin, 2019). Därav skapade de konnotationer vi fastställde myter. Under den tredje tittningen av materialet var karaktärerna i fokus för analysen.
För att undersöka karaktärer, karaktärsdrag och stereotyper utgick studien från Barthes föreställning av myter, Lindgrens beskrivning av samt Stuart Halls diskussion om stereotyper som beskrivs mer detaljerat i kapitel 5.3. Andra delen av analysen inkluderade att
analysera tecken och karaktärernas drag djupare. De karaktärsdrag som funnits i första delen av analysen undersöktes ytterligare och på samma sätt vi skapade konnotationer och myter för scenerna utvecklades konnotationer och myter om karaktärerna.
Därefter fastställdes myterna om karaktärerna, och ställdes mot varandra för att se likheter och skillnader och huruvida karaktärerna är stereotypiska eller ej. Utifrån det kunde resultaten jämföras i diskussionen och en slutsats myntades.
6.1.2 Kritisk granskning av metod
I semiotiska teckenprocesser bildas, produceras, cirkuleras och tas emot tecken. Utan denna process skulle kognition, kommunikation och kulturella betydelser inte vara möjliga (Barthes 1968). Metodens största brist är att alla interpreterar olika, och eftersom alla tolkar olika, finns det en ovisshet för hur våra tidigare livserfarenheter påverkar hur vi uppfattar tecken. Det vill säga, person A känner igen tecken som syns i japanska filmer men inte i tyska filmer eftersom person A inte är bekant med den tyska kulturen och känner därför inte igen dessa tecken. Då förståelsen av tecken och konnotationer grundar sig i tolkarens
uppfattning, alltså förståelsehorisonten, är det med störst sannolikhet svårt att analysera fullständigt neutralt (Barthes, 1968). Det innebär att de tolkningar som skapas i denna undersökning inte nödvändigtvis behöver stämma överens med mottagarens, vilket kan leda till att olika myter bildas. Det innebär således att det resultat som framkommer i denna studie möjligtvis inte framkommer hos någon annan, med annan kulturell tillhörighet eller
generation. Därför är det viktigt att tydligt redogöra att studien utgår från egna tolkningar av materialet så att mottagaren tidigt i undersökningen har förståelse för detta. Genom att avgränsa och hålla studien till metoden samt innanför det teoretiska ramverket ska undersökningen påvisa transparens.
6.2 Material
Materialet som användes för att undersöka fenomenet som studeras i denna studie är tre filmer, The Way Back (2010), The Death of Stalin (2017) samt Good Bye Lenin! (2003). De scener och karaktärer som beskrivs i nedanstående kapitel är denotationerna. För att avgränsa arbetet valdes just denna empiri för de alla är västerländska, samtida filmer från 2000-talet med koppling till Sovjetunionen och europeisk kommunism, men symboliserar olika
tidpunkter samt en variation av kommunism. The Way Back utspelar sig under Stalins regim på 1940-talet, The Death of Stalin efter Stalins död år 1953 och Good Bye Lenin! efter Berlinmurens fall år 1989. Detta gör att alla filmer även är inom en tidsram som inte är för bred, vilket avgränsar arbetet ytterligare. Vad som skiljer materialet åt är exempelvis att de hamnar i olika genrer. The Way Back är ett drama, medan The Death of Stalin är en satirisk komedi och Good Bye Lenin! en drama/komedi, vilket ger ytterligare djup till analysen, då vi även kommer se om det finns skillnader i hur kommunism framställs mellan genrer inom populärkultur. Anledningen till att olika genrer valdes som empiri var för att kunna se om representationen såg annorlunda ut baserat på genrer. Exempelvis om våld var mindre befintligt i en komedi eller om våld representerades på annorlunda sätt. Men även för att kunna ha en bredare, mer kritisk analys där resultaten kunde jämföras och inte bli för enkelspåriga och snäva.
6.2.1 De sex scenerna
För att avgränsa arbetet kommer två scener ur varje film analyseras med semiotik som verktyg i varje film. De scener som ska analyseras mer djupgående är öppningsscenerna, där tiderna i The Way Back är från 0:01:49- 0:04:10, The Death of Stalin 0:00:44-0:14:40 och Good Bye Lenin! 00:00:00-0:04:05, samt scener i filmerna som har ungefär samma aspekt och tema. I The Death of Stalin ska scenen där Berija blir dömd och avrättad analyseras (1:26:31-1:34:26), i Good Bye Lenin! ska en scen där det sker en protest gällande yttrandefrihet där Christiane går förbi och råkar se sin son, Alex, vara delaktig i protesten
(0:11:17-0:14:17),. I The Way Back ska en scen när de är kvar i gulag, alltså ett fångläger, analyseras, där både fångvakter och fångar är med (0:18:10-0:20:00). Anledningen till att just de
scenerna analyseras beror på att de är relevanta för studiens syfte och har ungefärlig lik aspekt som de andra scenerna som analyseras.
6.2.2 Denotationer i The Way Back
I den inledande scenen i The Way Back sitter huvudkaraktären, en man, Janusz Weiszczek, i ett kalt, grått rum, handfängslad till en stol och är blodig i ansiktet och svettig. På en utav väggarna hänger ett porträtt på Josef Stalin. I rummet befinner sig även en vakt klädd i en uniform med ett märke med Hammaren och Skäran på. Janusz blir förhörd, eller utfrågad, av vakten och blir sedan ombedd att skriva på ett papper där han erkänner att han har agerat som spion emot staten som han vägrar skriva under. Vakten ropar då in ett vittne, Janusz fru, som gråter och skakar och vittnar att han har bedrivit sabotage och spioneri mot staten.
I den andra scenen är ett gäng fångar ute i en snöstorm, vart dem är på väg förblir dold för betraktaren. Fångvakterna håller i vapen och diskuterar sinsemellan om de ska vända tillbaka då de inte tror att de överlever stormen, men en av vakterna säger att det kommer kosta honom huvudet. En man ramlar ihop och dör med störst sannolikhet. Fångarna börjar då tala till vakterna och ber om att få vända tillbaka. Vakterna tvingar ner fångarna på marken, men en man som kallas för amerikanen står upp och säger att det kommer sluta illa för vakten om 200 fångar dör och att samtliga på plats behöver ta skydd för att
överleva. Fångvakten hotar att döda honom och vänder sig bort, men amerikanen börjar gå mot skogen. Vakterna siktar på honom med vapen men skjuter inte, och säger sedan åt resten av sällskapet att följa efter honom men hotar med att skjuta alla som försöker springa. De lämnar de män som kollapsat bakom sig.
6.2.3 Denotationer i Good Bye Lenin!
I Good Bye Lenin! inleds filmen med att tittaren ser lyckliga ögonblick i form av bilder från Alex barndom, troligtvis tagna av en amatör med en Super 8-kamera. Dessa privata minnen förvandlas dock snart till kollektiva när filmen förvandlas till en nyhetssändning där den östtyska astronauten Sigmund Jähn firas som den första tysken i rymden. Alex är stolt över detta faktum och i en voice-over säger han; "den 26 augusti 1978 var vi på världsnivå." I samband med att Alex och hans syster Ariane ser på nyhetssändningen blir mamma Christiane förhörd av två till synes anställda i bakgrunden. De två auktoritära Stasi-arbetskamraterna frågar ut Christiane om hon har någon förbindelse med "västerländska kontakter" och om hon vet någonting om pappans flykt från republiken.
Den andra scenen skildrar den 7 oktober när folk firar DDR:s (östtyska förkortningen för tyska demokratiska republiken) 40-årsjubileum. Medan partimedlemmar skördar sina priser, protesterar medborgarrättsaktivister på gatan. I protestscenen visas Christiane Kerner, som blev en ensamstående mor efter sin mans flykt från republiken och som porträtteras vara lojal mot den dåvarande regimen, på väg för ett firande. Hon drabbades av en hjärtinfarkt den 7 oktober 1989, DDR:s 40-årsjubileum, när hon var på väg till firandet i republikens palats. På väg till firandet fick hon syn på hennes son Alex som demonstrerade för pressfrihet längs gatorna med andra meddemonstranter. De statliga myndigheterna agerar brutalt mot
demonstranterna, inklusive Alex som blir tillfångatagen när demonstranterna protesterar för pressfrihet. Militären ingriper våldsamt utan varningar. Efter Christianes hjärtinfarkt föll hon i ett åtta månaders koma. Medan Christiane ligger i koma kollapsar DDR och kapitalismen "erövrar" det socialistiska DDR.
6.2.4 Denotationer i The Death of Stalin
Öppningsscenen i The Death of Stalin får åskådaren se en orkester spela och två män som sitter i ett inspelningsrum. Telefonen ringer och personen på andra linjen, Stalins
sekreterare, ber mannen att ringa upp om 17 minuter. Det framgår inte veta vad Stalin vill, och männen blir oroliga och en aning panikslagna. Parallellt får man se Stalin lämna över några papper som visar sig vara olika listor till fyra män som står i en
hall som konverserar och skrattar. Den mannen som tog emot listorna går sedan ut och ger dem till tre soldater och förklarar hur vissa utav människorna på listan ska bli avrättade.
I den sista scenen blir Berija, en av männen i kommittén, bortsläpad av militären och blir dömd för förräderi mot Sovjetunionen och våldtäkt bland annat utan rättegång. En man i samma kommitté vill inte skriva under pappret och tillåta en avrättning utan rättegång men blir övertalad till det ändå. Berija sätts sen på en stol där de läser upp hans anklagelser och blir sen släpad ut till en gårdsplan där han blir skjuten och sedan uppeldad. Stalins dotter blir också tillsagd att fly till Wien med sin bror av den nya ledaren, trots motstånd förs hon sedan bort mot en bil. När hon gått en bit vänder den nya ledaren sig tillbaka mot resten av männen och frågar om man kan lita på en av männen i kommittén medan de går mot honom.
6.2.5 Karaktärerna
För att avgränsa undersökningen av karaktärer och stereotyper har en karaktär från varje film valts ut för att analyseras. I The Way Back ska Valka, en rysk fånge på gulag, analyseras. Han är aggressiv, lojal mot Sovjet och en hotfull karaktär som talar engelska men med rysk accent. Han har tatueringar över hela kroppen, bland annat på Hammaren och Skäran, Lenin och Stalin. Valka flyr med resten av männen, men fick lov att göra det för han hotade
att döda Janusz och berätta för vakterna om de inte lät honom. Han har också en kniv vilket ingen av resten av de flyende har, vilket han förklarar är viktigt att ha i Sibirien. Karaktären är kontroversiell under hela filmen, bland annat föreslår han tidigt under flykten att de ska äta någon av männen som också är med i gruppen. Han är dessutom den enda ryssen av de som flyr.
Den karaktär från Good Bye Lenin! som ska analyseras är mamman, Christiane. Under filmens förhändelseförlopp begriper man snabbt att Christiane Kerner var medveten om hur mycket hennes man led under förhållandena i DDR eftersom han inte ville vara partimedlem men kunde inte hjälpa honom. Christiane hamnar i en depression och läggs in på
sjukhus. Först efter åtta veckor återvänder hon till familjen från psykiatrin, från och med den tiden ägnande Christiane mestadels av sin tid åt socialistisk aktivism. Hon förespråkar en socialism som 'Sigmund Jähn' formulerar i sin funktion som DDR-partiledare när han
tillkännager öppnandet av den inre-tyska gränsen: 'Socialism, det betyder ... inte bara att gå från en bättre värld till att drömma men att göra dem uppfyllda'. Trots att Christiane blir porträtterad som en politiskt involverad kvinna som kämpar för socialism blir hon aldrig associerad med DDR-partiapparaten, Sozialistische Einheitspartei Deutschlands. Efter en hjärtattack hamnar hon i koma, och när hon vaknar måste hon fortsätta vara sängliggande. Trots det beskriver karaktären ett flertal gånger att hon vill göra “samhällsnytta”
och vill fortsätta med sin aktivism från sjukhussängen.
I The Death of Stalin ska Lavrentij Berija, Stalins chef för säkerhetstjänsten, analyseras. Något värt att notera är att Berija är en karaktär baserad på en verklig historisk person, men att undersökningen utgår från ett fiktivt perspektiv och inte kommer analysera honom utifrån en historisk synvinkel.
Han är slug och hotfull och deklarerar ett flertal gånger sin kärlek för moderlandet och det kommunistiska partiet. Berija bär alltid kostym och runda glasögon. Man får redan i första scenen se vad hans tjänst innebär när han dirigerar militärer hur de ska avrätta personer från listan. Man får även se honom gå med listan i något som liknar en fängelsehåla eller
tortyrkammare och sedan slå en man och säga att han kommer skära av en bit mindre av honom för varje namn han ger Berija. Han förklarar även för en av militärerna på ett
skämtsamt vis att han våldtar fångars fruar för att få information. Ett flertal gånger talar han om att han har utfört sexuella akter med kvinnor han förhört. Han framstår som känslokall och brutal, och enligt de andra karaktärerna i kommittén ville Berija att Stalin skulle dö.
7.0 Analys och diskussion
7.1 Analys
7.1.1 Konnotationer och myter
I denna undersökning ska myter förstås som tankar, uttalanden eller påståenden som genom politiska förhållanden och politiska handlingar blir överbetonade därmed motiverar eller legitimerar myterna. En av de mest märkbara gemensamma nämnare för samtliga filmer är att det bildades myter som indikerar befintliga skillnader i maktförhållandet. Myten skapas således av tecken och koder som i sin sociala mening konnoterar makt.
Öppningsscenen i The Way Back inleds med ett dystert rum, där karaktären Janusz är fängslad och förhörs av en fångvakt. Eftersom Janusz hade kontakt med tyskar och talade engelska, arresterades, torterades och dömdes han innan han deporterades till Sibirien. Märket på fångvaktens uniform är Hammaren och Skäran. Märket är ett objekt som konnoterar Sovjetunionen, och eftersom det sitter på en uniform konnoterar att personen i fråga är en fångvakt för Sovjetunionen och således kan uniformen ses som ett objekt i sig. Enligt Pamela Gibson kan kostymer i filmer vara ett verktyg för att skapa känslomässiga element eller betydelser för en karaktär i ett narrativ (1998). Således skapar en vaktuniform, som ser ytligt välbehållen ut, en myt där denne besitter en maktposition och är högre i hierarkin som i fallet med karaktären Janusz, som har smutsiga kläder, är svettig och har blod i ansiktet, vilket antyder att Janusz är i en underlägsen position. Miljön de befinner sig i är grå och dyster, och genom vaktens pose, som är rakryggad och allvarlig, konnoterar det att han har en högre maktposition än Janusz. Hela scenen konnoterar således att de befinner sig i ett förhörsrum där Janusz har blivit felaktigt anklagad för spioneri och sabotage och att Janusz fru, som ser er rädd, ledsen och nedbruten ut, har blivit torterad till att erkänna Janusz brott. Janusz öde beseglades av hans fru som tvingades att avge bekännelse under tortyr. Blodet och svetten konnoterar också till att Janusz har blivit misshandlad själv. Janusz nämns aldrig heller vid namn av vakten utan endast som “den anhållne”, vilket kan tyda på vakten avhumaniserar fången. Scenens helhet och narrativ skapar en myt om ett totalitärt samhälle där en
medborgare som går emot staten inte anses vara en individ.
Myten om att den kommunistiska staten är farlig framkommer även tydligt i öppningsscenen i The Death of Stalin där orkesterledaren för Radio Moskva sänder en livekonsert av Mozarts pianokonsert nr. 23 och dess regissör får ett samtal från Stalins kontor. I samtalet
framkommer att generalsekreteraren vill ha en inspelning av föreställningen och skickar män för att hämta den omedelbart. Eftersom inspelningen inte spelades in befaller regissören alla – musiker, dirigent och publik att stanna där de är för en omedelbar upprepning. “Oroa er inte”, meddelar han publiken. “Ingen kommer att dödas.”. Publiken blir uppmanad att applådera vilt, medvetna om att deras existens tillfredsställs av en oförutsägbar ledare. Miljön indikerar en atmosfär av rädsla och terror bryter ut i den redan tidiga scenen då orkesterledaren
är så överväldigad av oro att en avlyssning kan ha fångat honom att förakta Stalins musikaliska urskiljning att han svimmade. Denna scen bildar en konnotering att ett samtal från Stalin är dåligt, och att det finns en konstant rädsla för honom. Parallellt till att denna
scen utspelar sig skriver Stalin ner namn på en lista som Lavrentij Berija, chef för
Sovjetunionens hemliga tjänster, vidarebefordrar till soldater. Att Berija förklarar hur de går tillväga för att avrätta individer som står på listan och att ingenting ifrågasätts konnoterar att Stalin har makt över liv och död, och att listan dessutom går genom mellanhänder konnoterar att Stalin är högst upp i hierarkin och att resterande lever under en totalitär regim. Ena
minuten förmedlar Berija glatt dödslistor med sadistiska instruktioner, och nästa minut drar han tillbaka dem när den politiska situationen förändras. När makten dessutom baseras på infall och blind lojalitet som konnoterar en ohållbar atmosfär, argumenterar scenen och placerar ideologin på en skakig moralisk grund. Det avslappnade sättet denna lista hanteras på och hur Berija lämnar över den och slarvigt förklarar att individerna ska avrättas på olika sätt, konnoterar också att de är likgiltiga till vilka individer som står på listan, vilket således skapar myten att människoliv inte var av värde för staten och att de som inte är i toppen av hierarkin är betydelselösa.
Myten om befintliga skillnader i maktförhållanden framkommer likaså
i Good Bye Lenin!. Super 8-inspelningar och meditativa spelscener i början av filmen vittnar om Alex och systerns Arianes lyckliga barndom i DDR trots diktatur där det inte
fanns yttrandefrihet, ingen maktfördelning bland folket och ingen rörelsefrihet (Holmes, 2009). Denna introduktion varar i knappt tio minuter, sedan har filmen landat i år 1989 där Alex följer rymdresan på TV. Parallellt till att Alex och hans syster följer
nyheterna på TV förhörs mamma Christiane av två, vad som indikerar, Stasi-anställda i bakgrunden, gällande faderns flykt till väst. I och med att faderns flykt sker parallellt med rymdflygningen, kan denna rymdflygning också representera en slags flykt från den kommunistiska republiken då människans dröm om att flyga är nära relaterad till idén eller myten om frihet. De två Stasi-anställdas pose indikerar självsäkerhet och auktoritet då det framgår att detta samtal rör sig om ett förhör. Uttrycket "västerländska kontakter" som de två Stasi-anställda använder sig utav när de förhör Christiane förekommer som en kulturell specificitet. Uttrycket "väst" i detta fall hänvisar till den kapitalistiska västra delen. Uttrycket ”fly från republiken” är ett annat uttryck som konnoterar att detta är DDR:s ensak. Den aggressiva inställningen hos båda Stasi-anställda konnoterar en myt av hur livet i DDR såg ut, vilket framställs som isolerat och totalitärt.
Den andra mest märkbara gemensamma nämnaren är myten om ett totalitärt styre som också framkommer i samtliga scener. Christiane som var en föredömlig medborgare blev inbjuden till ett mottagande i Republikens Palats när DDR:s 40-årsdag närmade sig. Alex kände däremot av förändringen som går igenom landet och deltar i en motdemonstration. Kaoset på gatorna hindrar Christiane från att ta en taxi till sin destination och hon måste fortsätta till fots och vittnar om brutaliteten militären behandlar sina medborgare med. När hon upptäcker att Alex bland mängden demonstranter blir tillfångatagen, kollapsar hon och faller i koma. Denna nattliga konfrontation med myndigheterna i protestscenen i Good Bye Lenin! utspelar sig på kvällen. Scenen inleds med demonstranternas fotsteg, marscher och slagord. Demonstranterna möts av militären som bildar en horisontell rak kedja
innan ingripandet övergick från en fredlig protest till ett urartat kaos. Militärens
tillvägagångssätt att bilda en kedja skildrar en gräns och konnoterar hot om gränsen inte upprätthålls. Några ögonblick senare skildras sedan hur militären skickar fram stora bilar och bryter sin kedja för att avbryta demonstrationen genom att köra in i folkmassan. Samtlig militär är klädd i formella vaktuniformer som ser välbehållna ut. Kombinationen av militärens poser, då de står rakryggade med attityd och förhärdade samt deras klädsel i denna scen, konnoterar en myt om auktoritet och maktposition. Scenen skildras initialt från ett totalt avstånd uppifrån, sedan närmar sig kameran militären och demonstranterna på samma nivå och visar slutligen Alex i en närbild. På detta sätt ändras kameran från det avlägsna
perspektivet för bildrapporteringen till det subjektiva av Alex. Kamerapositioner och rörelser kan användas för att producera konnotationer och kraften hos en karaktär över en annan kan kopplas samman genom att se ner från en förtryckares synvinkel eller en blick upp från offrets synvinkel (Bignell, 2002). Konnotationen av ett totalitärt styre framgår tydligt i denna scen i och med att filmen visualiserar hur folk tystas ned och inget ifrågasättande av staten får ske. Samtidigt som den explicita kontrasten av den auktoritära sidan och den icke-auktoritära sidan visas, framgår även tydliga tecken av färgen röd i bakgrunden som i detta tidsskeende och detta sammanhang konnoterar kommunism och de socialistiska strömmarna.
Ett annat exempel på hur myten om ett hierarkiskt styre framkommer är i scenen
från The Way Back där fångvakternas sätt att prata med fångarna och hur de behandlar dem konnoterar auktoritet och att fångarnas liv inte har någon betydelse. Scenen utspelar sig utomhus under dagtid och miljön indikerar tuffa förhållanden, då samtliga personer befinner sig mitt ute i en snöstorm. Vakterna bär vapen och verkar ha vad som ser ut att vara tjocka vinterjackor på sig, jämförbart med hur fångarna är klädda vilken konnoterar en skillnad i
hierarkiförhållandet. Vakternas poser karakteriseras till en början som hotfulla och självsäkra då de siktar sina vapen mot fångarna och hotar med att skjuta dem om de inte följer order. Det framkommer dock även tydligt att vakterna själva levde under svåra förhållanden och en infallsvinkel i denna scen är hur en av vakterna säger att det kommer att kosta honom huvudet om de vänder tillbaka. Det konnoterar att vakten inte är av högsta auktoritet heller, vilket således skapar en myt om att det finns en stark hierarki i det Sovjetiska systemet, och att någon av högre auktoritet kan med enkelhet avrätta någon av lägre auktoritet. Detta antagande förstärks när vakterna får order att skjuta samtliga som försöker att fly, då fyra tydliga led i hierarkin visas i scenen; fångarna underst, fångvakterna över, vakten som ger order befinner sig ytterligare högre upp och den som har behörighet att “ta vaktens huvud” befinner sig överst. När vakterna i scenen väljer att inte döda amerikanen som trotsar orderna och låter fångarna ta skydd, konnoterar det ytterligare att de alla är av lägre auktoritet och att för att alla ska överleva måste de ta skydd tillsammans mot den högre hierarkin. I och med detta bildas en myt om att en rädsla för den högre auktoriteten är konstant, oavsett om man är fånge eller vakt.
Ytterligare ett exempel på hur myten om ett totalitärt styre blir uppenbarad är i scenen när Berija blir avrättad, där framgår det mest påtagliga hur avslappnat resterande av
kommittén ignorerar fängslandet och avrättningen av Berija, men också i vilken grad det sker. Under hela scenen inflikas komiska kommentarer, vilket är narrativet under hela filmen. Kommentarer som framkommer är bland annat att en av männen frågar hur länge avrättningen kommer att ta och sedan säger att han måste använda toaletten på grund av “spänningen”. Kommentarer som dessa skapar ett smärtsamt men humoristiskt ögonblick och scenen i sin helhet konnoterar hur lättsamt männen tar på döden och dödsdomar och att de framstår som hänsynslösa. Även männens poser och attityder i förhållande till handlingen som utförs konnoterar att de är likgiltiga till Berijas avrättning.
Således bildas en myt att toppen av hierarkin, alltså de män filmen handlar om, inte bryr sig om sina medmänniskor. Genom att skildra kommunistiska karaktärer som fullkomligt onda är att få dem att verka mer osårbara och genom att spela in myten om makt hjälper till att
upprätthålla denna uppfattning. Detta framkommer även när Berija blir skjuten, misshandlad och när hans dom blir uppläst. Berija får heller ingen rättegång utan avrättas relativt snabbt när han blir anhållen, och kan anses bli avhumaniserad av resten av männen i och med att de spottar på och misshandlar honom. Denna scen konnoterar att kommunism under den regimen
inte gav människor en chans, oavsett tidigare position eller rang. Därav bildas myten att lag och rätt inte följs av staten, och således är en totalitär stat. Efter avrättningen står två av männen och pratar om de egentligen borde lita på Malenkov varpå ena svarar att det inte går. Samtalet konnoterar att det finns misstänksamhet även mellan de högsta auktoriteterna och att samtliga är misstänksamma mot alla i grunden. Av detta formas myten att oavsett plats
i hierarkin är ingen säker.
7.1.2 Karaktärsdrag
De tre karaktärerna från materialet besitter alla likheter och skillnader. En gemensam myt för alla karaktärer är att de är lojala mot sin regim och sitt fosterland,
vilket dock skildras på varierande sätt.
I The Way Back representeras objekt i form av tatueringar som Valka har i ett flertal scener. Dessa inkluderar Stalin och Lenin på bröstet och Hammaren och Skäran på armen. Objekten konnoterar tydliga tecken på kommunism, och eftersom tatueringar även är permanenta bildar de en myt att Valka är positiv till och stödjer det kommunistiska styre han lever i. Valkas positiva inställning till det kommunistiska styret framkommer även i den sista scenen han syns till i då de flyende ska korsa gränsen från Sovjet till Mongoliet och Valka väljer att stanna kvar i Sovjet. Han säger att han inte vet hur man ska vara fri och därför väljer att stanna. Hans pose medan scenen utspelas är ihopsjunken och han stannar tvärt vid stängslet, fortfarande på sovjetisk mark. Posen konnoterar en känsla av säkerhet Valka känner i Sovjet och att han känner osäkerhet i att leva som en fri man. Scenen konnoterar även att det existerar en markant skillnad mellan männen, eftersom Valka är den enda ryssen och den enda som uttalat stödjer Sovjet, men också att han är den enda som inte vill fly. Båda dessa scener skapar myten att karaktären är lojal mot Sovjet och regimen, och den andra scenen utvecklar myten till att han är lojal trots att det inte finns någon frihet.
I en scen knivhugger Valka en person till döds i gulag för att han inte gav bort sin tröja. Hans pose medan han ber om tröjan är tillbakalutad, vilket konnoterar att han är avslappnad
(Hansen & Machin, 2019), men hans ansiktsuttryck är allvarligt och han höjer på ögonbrynen samtidigt som han pillar på sin kniv, vilket konnoterar att han är avslappnad men hotfull. Att han sedan mördar personen bildar myten att han är en impulsiv och farlig människa. Att han
uppmanar att döda och äta en av männen för att själv överleva och mätta sin hunger när de är på flykt konnoterar också drag av känslolöshet och hotfullhet. Även här framkommer det att det finns en skillnad mellan Valka och resten av männen, då reaktionen på när han diskuterar ämnet är att det är inhumant och inte kommer att ske oavsett hur hungriga de blir. Genom hela filmen blir Valka representerad som den “onda" i gruppen, från att han genom hot följde med på flykten till hans kontroversiella förslag. Stuart Hall beskriver “splitting”, som är när man delar in grupper i de “normala” och de “andra”, det vill säga att de “andra” är de som skiljer sig från normen (1997). Genom att Valkas karaktärsdrag skiljer sig från de andra karaktärerna i filmen, och att han representeras som den “onda” karaktären skulle han kunna klassas som de “andra”. Valkas impulsivitet, tillsammans med hotfullheten och känslolösheten skapar en myt om att kommunister är våldsamma av själviska skäl, alltså att de sätter sig själva först oavsett om det skulle kräva att döda någon annan för att uppnå sina mål.
Karaktären Laventij Berija från The Death of Stalin talar om sin kärlek för det kommunistiska partiet, vad som är bäst för regimen och använder uttrycket “comrade” med jämna
mellanrum samt sitter i kommittén för de högst uppsatta i Sovjet. Just uttrycket “comrade” används kontinuerligt genom hela filmen för att benämna personer, exempelvis “comrade Berija”. Det är underförstått att ordet betyder kamrat och det konnoterar solidaritet, eftersom det används mellan alla karaktärer och som ett tecken på trevlighet. Eftersom Berija även talar öppet om sin kärlek för partiet, som är kommunistiskt, och är högt politiskt uppsatt skapas myten att han är lojal mot staten.
Under en scen får man se hur Berija går genom något som verkar vara ett fängelse där man i bakgrunden ser människor bli misshandlade. Miljön är dunkel och människorna runt omkring påvisar en orolighet när Berija går förbi, även vakten han promenerar med verkar nervös. Miljön konnoterar att det är en tortyrkammare där Berija har befälet eftersom objekten, alltså människorna omkring, indikerar nervositet. Sedan misshandlar Berija en man, där han håller en pose där han lutar sig ner över mannen och håller sig nära mannens ansikte. Posen
konnoterar att han är hotfull och våldsam, men också att han är mäktig. Vid ett flertal gånger förklarar han även lättsamt hur människor ska avrättas och nämner våldtäkter han har utfört på ett lättsamt och nästan skämtsamt sätt. Exempelvis under första scenen när han tar emot en lista från Stalin och sedan lämnar över den till soldater håller han listan slarvigt, kollar inte igenom den noggrant och säger åt soldaterna att avrätta människorna på listan på ett visst sätt. Listan kan ses som ett objekt som konnoterar de människoliv som står på, och sättet den
hanteras på konnoterar hur betydelsefulla dessa liv är, alltså är myten att de inte betydelsefulla över huvud taget. Mer specifikt bildas myten att Berija är hänsynslös vad gäller människoliv. Vid ett tillfälle beskriver han även för resten av kommittén hur han under ett förhör med en kvinna utförde sexuella övergrepp på henne på ett muntert sätt. Eftersom man i den tidigare nämnda scenen fick se hur Berija utförde förhör, alltså att han misshandlade för att få svar, konnoterar uttalandet att han är aggressiv, våldsam och hänsynslös. Genom detta skapas myten att Berija är brutal och farlig, vilket således utvecklar myten ytterligare till att högt uppsatta kommunister är hänsynslöst våldsamma.
Christiane är en aktivist för socialism och hyser stor kärlek för DDR och kommunism generellt. Det påvisas speciellt genom en scen där hon syns på tv och tar emot ett pris för aktivismen hon bedrivit. Priset är ett objekt som konnoterar att hon är en god människa, och således en god kommunist. Det konnoterar även att hon är en bekräftad god kommunist, eftersom hon tar emot priset och att det visas på tv. Att hon är inbjuden till den officiella 40-årsfesten för DDR bekräftar och utvecklar även myten. Att hon även ständigt vill göra “samhällsnytta” som hon kallar det, även när hon ligger hemma sjuk, bildar myten att hon är lojal mot det socialistiska styret.
I kontrast till hur Berija porträtteras framgår det tydligt att Christiane framställs helt
annorlunda. Man får exempelvis se Christiane arbeta med barn, ta emot priser för sin aktivism och vara en familjekvinna vilket utmärker hennes karaktärsdrag som en samhällsnyttig, god och omtänksam person. Att hon jobbar med barn konnoterar att hon är omtänksam och pedagogisk. Denna konnotation blir sedan återupprepad när man får se hur hon är med sina egna barn, vilket även skapar myten att hon är moderlig, omtänksam och pedagogisk. Vid flera tidpunkter i filmen blir det tydligt att Christiane är en betydelsefull person för andra i sin omgivning, exempelvis när hennes son ber hennes före detta kollegor bekräfta lögnen Alex skapar för att underlätta för Christianes hjärta. Det konnoterar att hon har vänner som hjälper henne oavsett situation, vilket bildar myten att hon är en omtyckt och filantropisk
person. Således blir myten att kommunister sysslar med välgörenhet, bra aktivism och är osjälviska snarare än att de är våldsamma, som myten Berija skapade.
En annan aspekt är Christianes hjärtattack, när hon fick se sin son medverka i den våldsamma demonstrationen. Miljön hon befinner sig i är på en tom gata, medan hon blickar ut på andra sidan gatan och ser polisbrutalitet och våld. Miljön skapar konnotationen att hon är ensam,
och posen hon har styrker det då hon ser chockad och tafatt ut. Att hon fick en hjärtattack när hon såg hur våldsamt militären agerade tyder på att hon inte klarar av våldsamma situationer, vilket antyder till ett karaktärsdrag som är anti-brutalitet. Således skapas en myt om att kommunister inte är våldsamma, till skillnad från Valka
och Berijas karaktärsdrag. Christianes karaktärsdrags påvisar även att hon är trevlig, genom hennes välgörenhet och hur andra karaktärer runt henne pratar om henne. Det indikerar att hon är omtyckt av många. Därav bildas myten att Christiane är en tillmötesgående och godhjärtad person, vilket således indikerar att kommunister är det. Christiane arbetar
fortfarande med sin aktivism i form av att skriva brev och insändare till tidningar, trots att hon är sängliggande. Således bildas myten att kommunister är hårt arbetande och målmedvetna.
Samtliga karaktärers gestaltning skiljer sig också åt. Berija är
hårlös, bär alltid glasögon och kostym och framstår som välvårdad. Kostymen han bär är alltid ren, och just den konnoterar att han är professionell och har ett högt uppsatt yrke. Karaktärens pose är allvarlig då han ytterst sällan ler och ser dessutom arg ut majoriteten av tiden, vilket skapar konnotationen att han är förargad och grym. Karaktären Valka har tatueringar på hela kroppen, dåliga tänder och en i järn, ovårdat skägg och hår, och röker relativt mycket. Hans yttre konnoterar att han är farlig. En aspekt av hans ovårdade utseende är att det beror på att han är i gulag. Karaktärens yttre tillsammans med hans handlingssätt skapar en myt om att han är kriminell och farlig. Till skillnad från de andra två karaktärerna har Christiane ett jämförbart intetsägande och
vardagligt utseende. Karaktären har mellanlångt, ljusbrunt hår, vardagliga kläder och ser välvårdad ut. Hennes kläder och generella utseende, som är objekt, är ofta i en neutral färg, inte speciellt “fina”, vilket således bildar en myt att hon är en normal, medelklasskvinna.
7.2 Diskussion
7.2.1 Konnotationer och myter
I analysprocessen uppträdde särskilda återkommande gemensamma aspekter som hänvisar till myten om att staten är farlig och totalitär, men även användningen av olika ikoniska tecken och rumsliga förhållanden. Den mest märkbara gemensamma semiotiska aspekten som har
