Om Östfronten intet nämnt: en analys av gymnasieläroböckers historiebruk

Malmö Högskola

Fakulteten för Lärande och Samhälle Skolutveckling och ledarskap

Examensarbete

15 högskolepoäng

Om Östfronten intet nämnt

En Analys av Gymnasieläroböckers Historiebruk

All Quiet of the Eastern Front

An Analysis of High School Textbooks Use of History Av Mattis Sundin

Lärarexamen 270hp Gs/Gy Examinator: Elisabeth Söderqvist

Lärarutbildningen 90hp Handledare: Ola Fransson

3

Abstract:

The purpose of the study was to analyze the use of history in Swedish high schoolbooks in history. The two world wars were used as objects of study. The wars were analyzed by several parameters such as which fronts and war crimes were described, how Sweden’s role in the wars was described and whether the ethics of the books were in tandem with the ethics of GY11. The study shows that the analyzed books focused on the actions of western countries and that the descriptions of the Eastern and Asian fronts of the wars were negligible at best. This added to the lack of descriptions of Eastern or Asian suffering lead to the conclusion that the analyzed books did not correlate with the ethics of GY11. Lastly, one of the important points of the essay was that the analyzed authors tended to focus on the symbols of the wars rather than the wars themselves.

Keywords: World war, History, Use of History, Ethics in History, GY11, didactics,

5

Innehåll

1.6HISTORIEBRUK OCH ETIK ... 14

1.7TIDIGARE FORSKNING ... 15

1.8FRONTER OCH KRIGSFÖRBRYTELSER –FÖRSTA VÄRLDSKRIGET ... 17

1.9FRONTER OCH KRIGSFÖRBRYTELSER –ANDRA VÄRLDSKRIGET ... 17

2. RESULTAT ... 18

2.1VÄRLDSKRIGEN ... 18

2.1.1 Det första världskriget ... 18

2.1.2 Det andra världskriget ... 21

2.2SVERIGES ROLL ... 27

2.2.1 Första Världskriget ... 27

2.2.2 Andra Världskriget ... 28

2.3JÄMFÖRELSE AV HISTORIEBRUK ... 30

3. SAMMANFATTNING OCH SLUTSATS ... 33

4.1 KÄLLOR ... 38

7

1. Inledning

Historieämnet kan handla om allt som har hänt alla människor någonsin, allt som skett kan fogas in inom ämnets ramar så länge det finns källor för det. Det är dock omöjligt för en enskild individ att känna till hela historien, ej heller är det möjligt att förmedla allt till en klass. Det som individen känner till och det som klassrummet får till livs är istället valda delar av det förflutnas enorma mångfald.

Detta gäller naturligt nog inte bara individer och klassrum utan även nationer. Det nationer ser som sin historia brukar forskare kalla historiebruk, de historiska sanningar som kan gälla hela landet och som ytterst besvarar frågan ”varför är vi här?”(Aronsson, 2005).

Historiebruk och historia är inte synonymer, det förstnämnda är långt mer generaliserande och normativt än det sistnämnda, är ofta ideologiskt rotat, tar tydlig ställning för vad som är rätt, vad som är fel och vad man kan lära sig av det förgångna (Aronsson, 2005). Denna undersökning ska kartlägga läroböckers historiebruk, den ska söka se vad det är för bild av det förgångna som eleverna får ta del av. Ty med allt detta sagt finns det också en viktig yrkesrelevans i att undersöka vad det är eleverna får lära sig om det förgångna.

De händelser som är objekt för denna litteraturstudie är de två världskrigen. Utöver att detta är en avgränsningsfråga är en orsak även att krig lätt blir politiserade för eftervärlden (Berntsson, et al, 2009). Enligt GY11 (2011) ska eleverna lära sig om just krig, dock har konflikter redan inbyggda historiebruk, stora berättelser om det goda mot det onda. Detta gör krigen till intressanta analysobjekt. Utöver att de är förknippade med historiebruk är detta bruk även etiskt komplicerat. Om bruket skildrar människor som goda, onda eller inte alls uppstår frågan om dessa skildringar inte står i konflikt med styrdokumentens ambition om att eleverna ska lära sig människors lika värde (GY11, 2011). Frågan är hur läromedlen skildrar de två världskrigen, vilket historiebruk som förmedlas, vad anses eleverna behöva lära sig om dessa konflikter och hur skildras egentligen människans värde i konflikterna?

Syftet med undersökningen är alltså att analysera vilket historiebruk av de två världskrigen som förmedlas av sex läroböcker i historia på gymnasienivå.

Detta syfte ska diskuteras utifrån tre frågeställningar. Den första frågeställningen är att se hur krigen skildras generellt och specifikt. Frågeställningen eftersträvar alltså att ge en övergripande bild av hur konflikterna beskrivs men analyserar både det generella och det specifika planet för att nå detta mål. Denna fråga går därför att dela in i underkategorier. Det generella planet är: Är det tydliga gott mot ont-konflikter? Framställs konflikterna som

8

moraliskt nödvändiga? Det specifika planet är: Vilka fronter tas upp, hur mycket skrivs om dem och vilka krigsförbrytelser redovisas? Det generella planet ska ge en övergripande bild av läroböckernas historiebruk och vilken typ av meningsskapande berättelse läromedlen söker väva fram. Det specifika planet behandlar ett mer detaljerat historiebruk. Under Kalla Kriget var exempelvis den i Europa krigsavgörande östfronten under Andra världskriget någonting som knappt nämndes i amerikanska läroböcker, vilket även avspeglade sig i svenska läromedel (Zetterling, 2009). Detta ledde dels till en virrig bild av konflikten, dels till ett västcentrerat historiebruk via bristen på detaljer om kriget i Östeuropa. Därtill leder avsaknaden eller förekomsten av frontbeskrivningar till ett etiskt problem. Om en så viktigt front inte beskrivs är det lätt att fråga sig varför – samt om de som slogs där bör betraktas som mindre viktiga än de som kämpade på beskrivna fronter?

Den andra frågeställningen är att se hur Sveriges icke-deltagande i de två krigen skildras? För att förtydliga söker frågeställningen utröna vad som anses styrt Sveriges agerande, var det pragmatism, opportunism, klokskap, feghet eller något annat? Frågeställningen ska alltså belysa läromedlens historiebruk av den svenska fredligheten. Sedan Andra världskriget har svenska läromedel präglats av en pacifistisk hållning till Sveriges sätt att hålla sig utanför Europas krig (Danielsson Malmros, 2012). Denna frågeställning leder även till att läromedlens historiebruk av krigens rättfärdighet analyseras ytterligare, men intressantare är att den behandlar svenska läroböckers syn på Sveriges historia. Världskrigen påverkade givetvis även oss och hur man skildrar dessa lägger mycket av grunden till hur man skildrar Sveriges nutidshistoria, vilket är en högst relevant fråga.

Den tredje frågeställningen är att se vad det finns för skillnader och likheter mellan bruken och om dessa är förenliga med styrdokumentens tal om människans lika värde? Denna frågeställning utgår från resultaten av de två föregående frågeställningarna. Den bär även ett komparativt drag, för att i jämförelsen se det unika. Frågeställningen ska även via böckernas historiebruk belysa skillnader mellan böckernas etik och läroplanens. Om till exempel tyska civila inte kallas offer när de utsätts för brandbombningar, men engelska civila kallas offer under Blitzen kan man fråga sig om de i historiebruket är lika mycket värda. Detsamma gäller exempelvis även sovjetiska och kinesiska civila ifall deras umbärande beskrivs knapphändigt, utan emotion eller inte alls. Sammantaget vill denna frågeställning undersöka huruvida böckerna håller mot styrdokumentens etiska ambitioner.

9

1.2 Material

Det material som använts är läroböcker. Urvalet skedde med tumregeln att verken antingen

var utgivna med GY11 i åtanke, eller utgivna inom de senaste fem åren. Orsaken är att detta arbete inte är en historiegrafi utan snarare koncentrerar sig på dagens historiebruk och etik. En invändning som skulle kunna göras mot detta angreppssätt är att de äldsta källorna (tryckta 2008 och 2009) är skrivna för en äldre läroplan, Lpf94. Detta är dock inget större problem. Styrdokumentens etiska grundsyn skiljer sig nämligen inte nämnvärt vad beträffar utsagorna om människors lika värde och människolivets okränkbarhet (GY11, 2011) och det är främst denna syn som skulle kunna påverka de äldre verken. Därtill kan påpekas att de två äldre böckerna har fördelen att de ger inblick i vilket historiebruk som faktiskt förmedlats i skolan nyligen, något de nyare verken kanske inte hunnit göra då de inte använts lika länge.

Läroböckerna har även valts på basis att de ska vara allmänt hållna. Det finns nämligen en uppsjö av läroböcker som fokuserar på teman, kulturhistoria, källhantering, etcetera. Denna typ av böcker hade måhända kunnat vara intressanta men riskerar samtidigt att genom sin specialisering undgå att ta upp de två världskrigen på ett uttömande sätt.

Slutligen har en ambition varit att täcka de större förlagen (Bonniers, Natur & Kultur, Liber) för att på så vis kunna analysera ett material som når många elever. De valda verken är: Historia 1: Då, nu och sedan (Långström, Ader, Ededal, Hedenborg, 2011). Boken är avsedd för Historia 1a1 och har som huvudsaklig inriktning tiden efter 1776. Boken vill förklara historien via identiteter och identitetsskapande via grupptillhörighet, etcetera.

Historia 1a1 (Elm & Thulin, 2011). Boken formulerar ej något speciellt perspektiv annat än att den ska vara lättöverskådlig och lättbegriplig. Detta syfte uppfylls då den söker avhandla hela världshistorien på strax under 200 sidor.

Historia 1a1 för gymnasiet (Öhman, 2011). Boken koncentrerar sig främst på tiden efter 1700-talet och framåt och har en ganska materialistisk syn på historien där produktion, krig och ekonomi anges vara historiens motor.

Epos: För Gymnasieskolans Kurs A (Sandberg, Karlsson, Molin, Ohlander, 2008). Boken fokuserar på modern tid och konstaterar att Europas och Nordens historia regelmässigt är det centrala i framställningen.

Samband Historia (Ericson & Hansson, 2009). Boken vill skildra en beständig historia sedd med moderna ögon, möjligheten att tolka historien olika samt lyfta fram källkritik.

Perspektiv på Historien (Nyström, Nyström, Nyström, 2011). Boken vill vara ett slags helhetshistoria som ska beskriva så många mänskliga perspektiv som möjligt. Den tar även avstånd från en äldre historieskrivning som författarna menar var präglad av kungar och krig.

10

1.3 Metod

Metoden som använts är den kvalitativa textanalysen. Den framstår rent intuitivt som rimlig eftersom det är läroböcker (dvs. texter) som ska analyseras (Esaisson, 2009).

Den kvalitativa textanalysen är väl lämpad för att notera nyanser och skillnader i språk och i språkanvändning (Esaiasson, 2009). Läroböcker är exempelvis svaga för att beskriva hur en folkgrupp blev mördad, medan en annan omkom. Skillnaden mellan dessa ord är enorm. Mord indikerar ett aktivt uppsåt, att någon omkommer är snarare en olycka. Denna typ av språkliga nyanser är svårare att finna med hjälp av exempelvis den kvantitativa textanalysen, detta då ordens kontext kan vara avgörande för deras innebörd (Esaiasson, 2009).

Metoden lämpar sig även särskilt väl för att via djupläsning läsa mellan raderna och för att hantera stora och små textmassor (Esaiasson, 2009). Läroböcker i historia måste behandla mycket information på litet utrymme vilket leder till att författarna måste sålla bort allehanda stora och små händelser. Om händelser beskrivs på ett omfattande vis är den kvalitativa textanalysen praktisk för att sammanfatta, om händelser däremot inte alls omnämns kan detta analyseras för att avgöra vad det betyder i relation till händelser som beskrivs utförligt.

Just avsaknad av information är relevant för att granska läroböckernas etiska ställningstaganden. Om exempelvis en lärobok vill beskriva bombningar av civila under Andra världskriget men missar brandbombningarna av Tyskland har detta tolkats som att historiebruket är anglosaxiskt samt att tyska civila anses vara mindre lidande och sålunda mindre värda än engelska. Tystnader i texter är här centralt för att få fram historiebruk och etik, detta då tystnad kan vara talande. Den som tvivlar på detta utlåtande kan fundera på hur denne skulle reagera på en avsaknad av information om, säg, Förintelsen i en lärobok för Gymnasieelever. Enligt Kjeldstadli (1998) bör man därför leta efter tomrum i texter som analyseras med den kvalitativa textanalysen. Kjeldstadli poängterar även att man i sådana sammanhang måste fundera på varför tystnaden uppstått och vad den innebär. Sålunda kommer metoden även att användas för att se om händelser beskrivs fåordigt eller inte alls.

I metoden finns även ett visst inslag av kvantitativ analys på så vis att mängden utrymme som avsätts för olika händelser och perspektiv kommer att mätas och jämföras. Detta är enligt Kejldstadli ett vanligt angreppssätt inom kvalitativa studier, eftersom man i det kvalitativa ofta har sin utgångspunkt i det kvantitativa (Kjeldstadli 1998). Därtill finns även ett visst inslag av kvantifiering när olika fronters dödstal jämförs (se nedan).

Föreliggande arbete kommer även att uppmärksamma det som beskrivs på ett oproportionerligt sätt. Ordet ”oproportionerlig” kan låta godtyckligt och ovetenskapligt. Dock är det alldeles utmärkt enkelt att sätta saker och ting i proportion i dessa sammanhang.

11

Forskningen kring de två världskriget är oerhört omfattande vilket leder till att det finns lättillgänglig statistik över hur många som slogs var, hur många som stupade, etcetera (Davies, 2007). Om till exempel slaget vid El Alamein (summa: ca 4650 stupade) får samma eller mer utrymme som till exempel slaget vid Kiev (657000 stupade) bör detta ses som en oproportionerlig beskrivning av den västerländska krigsinsatsen (Davies, 2007).

Detta är dock ett extremfall. Om den Afrikanska fronten under det första världskriget beskrivs fåordigt eller inte alls till förmån för Västfronten under samma konflikt är detta ganska begripligt. Om Västfronten däremot beskrivs oproportionerligt mycket i förhållande till Östfronten är det dock en annan femma, eftersom båda fronterna var enorma och den östra därtill fick krigets kanske största konsekvenser (Stone, 1998).

Rent konkret kommer metoden att vara att läsa de valda verkens avsnitt om de två världskrigen. Sedan kommer texterna att analyseras för att se vad de faktiskt innehåller (fronter, krigsförbrytelser etcetera). Under läsningen har en strävan varit att leta efter ord som kan vara värdeladdade samt moraliska omdömen från författarna för att komma fram till arbetets etiska frågeställning. Slutligen kommer texterna att nagelfaras för att se vilket historiebruk de använder sig av (väst-, östcentrerat, eurocentriskt, svenskt). Bruket kommer att avgöras via hur mycket exempelvis en front beskrivs, hur känslosamt den beskrivs och vad som inte beskrivs. Detta sistnämnda kan ju nu låta som att det måste behandla allt. Det är dock inte frågan om huruvida läromedlen glömmer bort enskilda soldater utan snarare om de glömmer händelser av stor dignitet. Om ett läromedel exempelvis inte tar upp Italienska fronten under Första världskriget kan detta tolkas som att historiebruket inte är just italienskt.

Slutligen kommer även läroböckernas bilder att sättas under luppen. Detta då en bild säger mer än tusen ord. Grundtanken är att författare av läroböcker väljer bilder för att illustera det som är viktigt. Här kommer författarna dock ej att behandlas individuellt, snarare kommer ansatsen att vara att se vilka bilder och motiv som är vanliga i läroböckerna generellt.

1.4 Avgränsningar

Det skedde en hel del avgränsningar i detta arbete för att göra mängden information som skulle analyseras mer lätthanterlig och överskådlig.

För det första är objektet för analys läromedel. Detta kan innefatta mängder med olika medier men har här avgränsats till att omfatta läroböcker i historia på gymnasienivå. Detta då läroboken förblir ett av elevers främsta redskap för inhämta information (skolverket, 2006). Orsaken till att just gymnasieläromedel valts är att böcker på lägre nivå ofta är så pass kortfattade och lapidariska att mängden möjlig information att analysera skulle sjunka

12

drastiskt om till exempel högstadielitteratur vore föremål för analys. På gymnasienivå får författarna mer utrymme att breda ut sig på vilket underlättar analysen.

För det andra ska inte böckerna analyseras i sin helhet. Det som ska behandlas är böckernas historiebruk om krig. För att avgränsa ytterligare handlar det här ej om krig som generell mänsklig aktivitet utan de två världskrigen. Den första orsaken till att världskrigen valts för att förmedla etik och historiebruk är att GY11 uttryckligen skriver att eleverna ska delges kännedom om 1900-talets krig, folkmord och diktaturer (GY11, 2011). Detta för inte helt osökt tankarna till de båda världskrigen som innefattade dessa tre fenomen. Den andra orsaken till att världskrigen valts snarare än, säg, Koreakriget och Tredje Indokinesiska Kriget är att världskrigen var så pass stora och viktiga att de inte är möjliga att undvika i lärobokssammanhang. Detta leder till den tredje orsaken vilket är att världskrigen har en stark plats i det allmänna historiemedvetandet, även i Sverige. Det finns tydliga uppfattningar om vad de innebar på ett sätt som inte gäller andra konflikter (Berntsson et al, 2009). Detta leder till att det finns ett historiebruk att analysera vilket inte är säkert vad beträffar, säg, Zulukrigen, Nordiska Kriget eller Tadzjikiska Inbördeskriget.

En sista avgränsning som gjorts är att de många folkmorden (Armeniska Folkmordet, Förintelsen, Holodomor, Yezhovchina, etcetera) under och mellan de två krigen inte kommer behandlas. Folkmord och krig är inte synonymer, det förstnämnda är därtill mindre komplicerade än det sistnämnda. Folkmord har oftare än krig en otvetydig förbrytare och ett lika otvetydigt offer. Detta leder till att det i lärobokssammanhang inte finns lika många etiska ställningstagande att analysera, ej heller finns det i Sverige ett historiebruk som säger att exempelvis Förintelsen inte var en ond gärning. Det gör det till en händelse som därför är mindre intressant att analysera ur ett svenskt historiebruksperspektiv.

1.5 Teori

Då detta arbete avhandlar historiebruk, etik samt indirekt även skilda uppfattningar om historia framstår konstruktivismen ligga nära till hands. För beroende på vem som skriver kan historia vara en ”hård” vetenskap. Vi känner till och kan med stor säkerhet tala om vad som skedde och hur det skedde. Dock är en stark empirisk grund inte allt. Vad, hur och även varför, kan och har förändrats med tidens gång (Kjörup, 1999). Karl XII må ha existerat men vår syn på honom och hans gärning är föremål för debatt. Historien är alltså inte oföränderlig. Vår uppfattning om den skapas och återskapas över generationerna. Minnet av forna händelser omformas av den samtid som söker förstå dem, ibland till den grad att det som sågs som centralt för en generation ses som oviktigt för den nästkommande (Ricœur, 2005).

13

Detta stämmer väl in med socialkonstruktivismens (SK) syn på mänsklig aktivitet (Baylis, Smith, Owen 2008). För SK är inte verkligheten det mest intressanta, den intresserar sig snarare för människors uppfattning om sagda verklighet. SK lägger därmed stor vikt vid olika gruppers kollektiva verklighetsuppfattning och omvärldssyn. Den menar att människor skapar sina verkligheter inom grupper via samspel och dialog med varandra. Därtill, vilket är anknutet till det som sagts ovan om historiesynens föränderlighet, är förändring av dessa syner någonting som SK finner intressant (Baylis, et al., 2008).

SK tar människors idéer på stort allvar, den intresserar sig för gruppers gemensamma symboler och regler samt tolkning av verkligheten (Baylis, et al., 2008). SK ser människan som hel först när hon sätts i ett kollektiv. Kollektivets idéer och tankar blir människan via interaktion en del av. En viktig del av detta är så kallade sociala faktum, såsom ”suveränitet”, ”brott”, ”framgång” eller dylikt som existerar för att grupper är överrens om att de existerar. Anknutet till detta är SK:s betoning av människors behov av meningsskapande – hur människor ser mening i såväl handling som objekt (Baylis, et al., 2008).

En grupps världs-/livsåskådning behöver dock inte stanna inom gruppen. Tvärtom kan den både tvingas på och omfamnas av andra grupper (Baylis, et al., 2008). Ett bra exempel på det förstnämnda är den galliska överklassen som efter den romerska ockupationen kom att assimileras in i det romerska samhället (Heather, 2005). Ett exempel på det sistnämnda är den ryska adelns omfamnande av franska värderingar, symboler och kultur under 1700-talet (Figes, 2003). I föreliggande undersökning är detta knappast oviktigt. Hansson (2010) har visat hur det svenska historiebruket blivit så pass influerat av det anglosaxiska att han talar om ett amerikanskt snarare än ett svenskt bruk. Det är därmed tänkbart att de analyserade läromedlen kan bära på ett historiebruk som inte håller sig inom nationella gränser utan tvärtom strömmar ut och omfamnar utländska sätt att se på det förflutna och dess innebörd.

Läroböckerna kommer därtill att ses som produkter av sin omvärld, de kommer att behandlas som skrivna av människor som är en del av en social kontext. Författarna ses som förmedlare av ett eller flera historiebruk eller verklighetsuppfattningar. Det de bestämmer sig för att ta upp eller inte ta upp, de moraliska ställningstaganden de gör kommer att ses som ett resultat av de samhällen de är en del av samt de historiska sanningar och symboler de bär med sig som konsekvens av detta, allt i enlighet med SK. De etiska spörsmål som kommer att ventileras kommer även att ses som en produkt av det ovannämnda. Om författare ingående beskriver exempelvis ockupationen av Frankrike, men inte densamma av västra Sovjet (vilket innefattade kvantitativt och kvalitativt större lidande) kommer detta att tolkas dels som ett resultat av författarnas västcentrerade historiebruk, dels som ett utslag av inkonsekvent etik.

14

Därmed inte sagt att det i historia eller i detta sammanhang inte finns något rätt eller fel. I tidigare uppsatser har jag noterat att läroböcker relativt ofta förmedlar missuppfattningar och ibland rena falsarier (Sundin, 2008). Detta kommer att noteras i denna uppsats och huruvida det beror på författarnas forskningsläge eller historiebruk kommer tas upp för diskussion.

1.6 Historiebruk och etik

Historiebruk är en nästan onomatopoetisk term. Den handlar om bruket av historia, hur man använder det förflutna och hur man skapar mening via densamma (Aronsson, 2005). Aronsson (2005) definierar det som de processer då delar av historiekuluren aktiveras för att forma bestämda meningsskapande och handlingsorienterade helheter. Detta etablerar och reproducerar historiemedvetandet i ett samhälle. Historiebruk är alltså någonting som vill något, det är mer generaliserat och normativt än akademisk historia. Det söker, och har alltid sökt, svara på frågan ”vilka är vi och varför är vi här?”. Svaret på denna fråga återfinns i det förflutna – ett exempel på detta är göticismen. Denna typ av frågor är förvisso även något som akademisk historia ofta försöker besvara – vilket leder till att gränsen mellan historia och historiebruk kan vara otydlig. Skillnaden är dock att det förstnämnda oftast är mer medvetet om sitt urval, sin partiskhet etcetera än det sistnämnda (Aronsson, 2005).

Historiebruket omfattar alltså de skeenden som kan ses som väsentligt för samtiden. Detta skiljer sig i högsta grad mellan nationer och grupper. Ta till exempel Opiumkrigen som i det engelska historiebruket i bästa fall ses som ett genant kolonialkrig eller i värsta fall är helt bortglömt. I det kinesiska historiebruket ses konflikten tvärtom som början på Kinas långa förnedring som bröts först när Mao tog makten i Kina 1949 (Lovell, 2012). Historiebruk är alltså något som i enlighet med SK skapas, förmedlas och närs av grupper vilket kan leda till vitt skilda uppfattningar om det förflutnas relevans för nutiden (Aronsson, 2005).

I historiebrukssammanhang skapas betydelsefull historia genom att den ger legitimitet, mening och förmåga att hantera förändring – dessa tre syften finns bakom allt historiebruk (Aronsson, 2005). Historiebrukets mening är det mest basala då den kan användas för att förklara kontinuitet, förändring, stabilitet. Meningen kan rentav användas för att övervinna döden – då den kan få våra bedrifter att bli ihågkomna och ger oss evigt liv (Aronsson, 2005). Denna beständighet är viktigt i det moderna, föränderliga samhället. Inte minst om man kopplar den till Hargreaves (1994) tal om postmodernitetens uppluckrande av auktoriteter, osäkerhetsskapande, etcetera. Meningen är ofta identitet- och legitimitetsskapande. Den utgör en gränsdragning mot den andre. I svenska läroböcker är det till exempel inte otroligt att tänka sig etiska uttalande eller ett historiebruk där man gör en klar gränsdragning mot nazismen.

15

Medvetenhet om historia inbegriper alltså en viss sållning. Man tar inte upp allt när man sysslar med historiebruk utan för fram vissa saker. Vissa historiska händelser glöms för att de för eftervärlden framstår som oviktiga (Aronsson, 2005). Det är på denna kombination av dels meningsskapande, dels vad som är av vikt som detta arbete kommer lägga sin tyngdpunkt. Historiebruket i böckerna kommer att analyseras för att se vilken ”stor berättelse” läromedlen hör till samt för att se vilka människor, via tystnaden om dem, som inte ses som viktiga.

Historiebruk är även kopplat till etik. Det används nämligen gärna för att skapa sedelärande berättelser. Etik är även ett viktigt begrepp i detta arbete. Termen är ganska knepig eftersom den kan påverkas av vitt skilda saker, såsom kultur, klass, nationalitet, etc. (Ehn & Löfgren, 2001). Med detta i bakhuvudet kan det verka vanskligt att alls använda etik som analysverktyg. Dock kommer detta arbete söka kringgå problemet genom att helt sonika utgå ifrån styrdokumenten. GY11 (2011) har nämligen tydliga etiska ställningstaganden som ska förmedlas till eleverna, det som detta arbete främst ska ta fasta på är:

Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på... Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde… människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde (GY11, s 5, Skolverket, 2011)

Dessa rader går att använda som analysinstrument utan större problem. Ty om varje människa har ett egenvärde och människolivet är okränkbart bör detta framgå av läroböcker. Om läroböcker inte behandlar stora fronter, omfattande förbrytelser eller dylikt kommer detta ses som ett brott mot formuleringen ovan. Om människor har lika värde ska deras död och lidande rimligtvis ses som lika tragiskt och hemskt oavsett nationalitet. Om läromedlen omvänt lägger en oproportionerlig emfas på vissa fronter kommer detta att tolkas som att de beskrivna människorna är viktigare eller har ett större människovärde än de icke-beskrivna. En central parameter för att analysera detta har varit att jämföra kvantiteten döda på olika fronter där tystnaden om omfattande död kontra beskrivningar av jämförelsevis inte fullt så omfattande död noterats och jämförts. Kort och gott kommer arbetet att intressera sig för om det finns en konflikt mellan läroböckernas historiebruks etik och styrdokumentens etik.

1.7 Tidigare Forskning

Litteraturen om de två världskrigen är enormt omfattande. Forskningens omfattning till trots finns det likväl fortfarande vissa kontroverser och debatter kvar. Exempelvis har två stora förändringar i forskningen om Andra Världskriget skett sedan 1980-talet. Den första är att tyska armén, Wehrmacht, numera betraktas som delaktiga i krigsbrotten i Östeuropa, men även som den skickligaste armén av alla de som slogs under kriget (Creeveld, 1982; Dupuy,

16

1977; Zetterling, 2003). Det andra är att de sovjetiska arkiven öppnats efter murens fall. Detta har lett till en ökad insyn i vad som skedde på östfronten under konflikten. Tidigare var det som skrevs baserat på gissningar och officiell sovjetisk historieskrivning. Numera finns en detaljerad bild av striderna i öst vilket bidragit till den nya synen på Wehrmacht. Det bidrar även till medvetenheten om och bevisen för att östfronten var den avgörande fronten för det andra världskriget i Europa (Bartov, 1992; Fritz, 1997; Hastings, 2005; Zetterling, 2003).

Vad beträffar historiebruk i svenska läromedel finns en del tidigare forskning. Exempelvis har Danielsson Malmros (2012) pekat på läromedels tendens att på ett anakronistiskt sätt beskriva svensk historia som en segerritt från framgång till framgång. Graverande i detta sammanhang är att läroböckerna beskriver stora nationella historier om det svenska som det i praktiken bästa och evigt världsledande – särskilt beträffande positiva drag såsom jämlikhet, demokrati, fred, osv. Ett annat exempel är Ammert (2008) som gått igenom 100 år av svenska historieläroböckers beskrivningar av det förflutna, han återfann en pendelrörelse från kronologisk beskrivning till en sedelärande beskrivning tillbaks till den kronologiska. Olsson (1986) går igenom geografiböckers etnocentriska kultursyn över 115 år, Nordgren (2006) behandlar ett likande ämne när han analyserar bristen på utomeuropeiska perspektiv i svenska läromedel samt hur invandrade elever skapar ett eget historiebruk. Ett äldre och mer rabulistiskt exempel är Tingsten (1969) som gick till angrepp mot det han uppfattade som propaganda i svenska läroböcker. Holmén (2006) har på ett mer kyligt sätt undersökt finska, svenska och norska läroböckers beskrivning av USA och Sovjet under det kalla kriget, resultatet var främst att innehållet i böckerna påverkades av ländernas internationella relationer med supermakterna. Johnson (2009) kom fram till ett liknande delresultat då hon visade att svensk politik sökte styra svenska läromedel att ge en okritisk bild av USA, Sovjet och Kina samt ländernas historia under efterkrigstiden.

Om historiebruk mer generellt finns det mycket att hämta. Aronsson (2005) beskriver ämnet generellt och används återkommande i undervisning om historiebruk. Ett annat exempel Karlsson (2012) som diskuterat historiebruk som politiskt vapen – särskilt det sovjetiska bruket som tenderade att i bästa fall innefatta propaganda, i värsta fall lögner. Från internationellt håll finns även Fussell (1975) som via skönlitteratur går igenom mytologiseringen av det första världskriget och dess historiebruk. Ett snarlikt exempel om samma konflikt är Ousby (2003) som beskrivit hur slaget vid Verdun kom att få ny mening under bataljen och mellankrigstiden. Ett sista exempel är Lovell (2006, 2012) som beskrivit Kinesiska muren och Första opiumkriget samt vad dessa inneburit i historiebruket och som symboler i Kina i kontrast med deras betydelse i västvärlden fram till dags dato.

17

1.8 Fronter och Krigsförbrytelser – Första Världskriget

Då detta arbete kommer att ta upp fronter, krigsförbrytelser, etcetera framstår det som rimligt att kort presentera de större fronterna. Detta för att ge läsaren grundinformation om de två krigen och av utrymmesskäl har genomgången hållits kortfattad. Antalet stupade som redovisas är den sammanlagda förlustsiffran för samtliga sidor så till vida ena eller andra sidan inte förlorade mångdubbelt fler soldater eller civila än motståndaren.

Västfronten: På denna front slogs tyskar mot fransmän och engelsmän. Resultatet var en tysk förlust och ca 4,5 miljoner stupade. Krigsförbrytelser inbegrep båda sidors skjutande av krigsfångar samt tyska massakrer på civila i Belgien och brännandet av Västfrankrike (Fergusson, 1999; Keegan, 1998; Philpott, 2010).

Östfronten: Här slogs främst österrikare och tyskar mot ryssar. Resultatet var en tysk vinst och en rysk kollaps samt ca 3,5 miljoner stupade. Krigsförbrytelser inbegrep skjutandet av krigsfångar (Stone, 1998; Stone, 2006).

Sydfronten: Här slogs främst italienare mot österrikare samt mot slutet tyskar. Resultatet var en italiensk seger. Ungefär 1 miljon soldater stupade och ca 3/4 miljon civila dödades (Keegan, 1998; Thompson, 2008).

Afrikanska fronten: britter slogs mot tyskar. De sistnämnda slutade kämpa först när Tyskland kapitulerade. Ca 12 000 stupade. Krigsförbrytelser inbegrep främst britternas förhärjande av Centralafrika vilket fick katastrofala konsekvenser för civilbefolkningen (Fergusson, 1999; Keegan, 1998; Paice, 2008).

Mesopotamien: turkar mot britter. Resultatet var en brittisk vinst och ca 100 000 stupade. Krigsförbrytelser inbegrep båda sidors mord av krigsfångar (Keegan, 1998; Townshend, 2011).

1.9 Fronter och krigsförbrytelser – Andra Världskriget

Västfronten: fransmän, engelsmän och, mot krigets slut, amerikaner slogs mot tyskar. Resultatet var en fransk och till sist tysk förlust samt 1,5-2 miljoner stupade. Krigsförbrytelserna var fler och grövre än under det första världskriget. Tyskarna sköt civila i både Frankrike och Beneluxländerna. Båda sidor sköt krigsfångar i stor skala och plundrade civila. Slutligen bör även anföras tyskarnas bombningar av England och Beneluxländerna som dödade ungefär 60-80 000 civila samt brandbombningarna av Tyskland som dödade 420 000-600 000 civila (Hastings, 2011; Zetterling, 2009).

Östfronten: Tyskar med vasaller slogs här mot Sovjetunionen. Resultatet blev 26-27 miljoner döda ryska civila och soldater samt 4,5-6 miljoner döda tyska civila och soldater samt en tysk förlust. Krigsförbrytelserna var storskaliga och systematiska. Tyskarna sökte

18

avfolka västra Sovjet via riktad svält (hungerplanen) och slumpmässigt våld. Ryssarna svarade med en mordorgie i Tyskland samt ca 2 miljoner våldtäkter. Båda sidor sköt krigsfångar i en omfattande skala, eller placerade dem i koncentrationsläger med extremt hög och ofta avsiktlig dödlighet (Fergusson, 2007; Fritz, 1997; Snyder, 2009; Zetterling, 2010).

Nordafrikanska fronten: Engelsmännen slogs här mot italienare och tyskar. Resultatet blev en brittisk vinst samt ca 100 000 stupade (Keegan, 1997).

Italienska fronten: Engelsmän och amerikaner slogs mot tyskar och italienare. Resultatet var en italiensk kollaps och tillslut en tysk förlust samt ca 400 000 dödade. Det hela degenererade till ett italienskt inbördeskrig och tyskarna utförde omfattande krigsförbrytelser innefattande mord på civila och krigsfångar (Hastings, 2011; Holland, 2011; Parker, 2005).

Kinesiska fronten: Japan bekrigade här Kina. Resultatet blev en japansk förlust, 10-50 miljoner döda kineser och 1-1,5 miljoner japaner stupade. Krigsbrotten inbegrep Japans bruk av biologiska stridsmedel, etnisk rensning och massakrer som omfattade hela städer, kineserna svarade med mord och tortyr av krigsfångar (Hastings, 2007; Kiernan, 2007).

Stilla Havet: Amerikaner slogs här mot japaner. Resultatet var en japansk förlust och ca 1-2 miljoner stupade. Krigsförbrytelser inbegrep Japans dödande av hela divisioner av krigsfångar, amerikanernas användande av brand- och atombomber mot civila mål samt skoningslöst skjutandet av krigsfångar (Hastings, 2007; Kiernan, 2007).

2. Resultat

2.1.1 Det första världskriget

Första världskriget framställs i läroböckerna i tragiska termer. Rubrikerna för de kapitel som avhandlar konflikten är i regel någonting i stil med ”Den stora katastrofen” (Öhman, 2011, s 111; Ericsson & Hansson, 2009, s 370). Några tydliga skurkar finns inte i texterna. Ett av verken menar att Centralmakterna ställde ”orimliga krav” på Serbien och ”tvingade fram” ett krig (Elm & Thulin, 2011, s 108) vilket torde göra Tyskland och Österrike-Ungern moraliskt skyldiga till kriget, det är också det närmaste något av verken kommer en tydlig bov. Detta är ett undantag. Krigsutbrottet beskrivs i samtliga andra verk som ett utslag av allianssystemet som ”klickade igång” och ledde till ett världskrig (Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström, et al., 2011 Sandberg, et al., 2008; Öhman, 2011). Sålunda blir kriget både allas fel och ingens fel och själva konflikten blir en moraliskt suddig historia.

Detta går igen i texterna. Ingen av författarna hävdar att konflikten skulle vara nödvändig eller ens ha någon poäng. Tvärtom beskrivs kriget och dess operativa förlopp som

19

”fullständigt meningslös” (Ericson & Hansson, 2009, s 378) eller med liknande epitet (Sandberg, et al., 2008; Långström et al., 2011). Ordet ”slakt” (till exempel Elm & Thulin, 2011, s 109, Sandberg et al., sida 251) eller liknelser vid självmord (Nyström et al., 2011; Öhman, 2011) används återkommande för att beskriva resultatet av slagen. Dessa ord för inte just tankarna till planerad, metodisk och rationell krigföring utan snarare till rena massakrer. Sålunda är beskrivningarna av krigets utbrott i den grå skalan medan det operativa förloppet är i den svarta, detta då författarna framförallt fokuserar på konfliktens elände.

Av intresse är att dessa ingående eländesbeskrivningar tenderar att vara helt opartiska. Majoriteten av författarna beskriver grundligt de gräsliga förhållandena i västfrontens skyttegravar med deras lera, löss och lik (Ericsson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008) medan de som inte gör det tar upp den enorma dödligheten under slagen i väst (Elm & Thulin, 2011; Öhman, 2011). Slående är hur egalitära dessa skildringar är. Att någon sida skulle haft det bättre eller sämre är ingenting som reflekteras över, snarare framställs västfronten som lika eländig oavsett vilken fana soldaterna slogs under. Detta stryker under beskrivningarna av kriget som en olycka samt även avsaknaden av onda eller goda aktörer. Snarare framställs ett slags internationellt lidande.

Till detta bör läggas den totala bristen på skildringar av krigsbrott utförda mot soldater. Långström et al (2011) tar förvisso upp krigsbrott utövade mot kvinnor men aldrig någonting om förbrytelser mot män. Det här är intressant då Första världskriget, precis som alla andra konflikter, absolut innehöll krigsförbrytelser. Till exempel sköts fångar på samtliga fronter och det finns belägg för att detta var särskilt vanligt på just Västfronten (Fergusson, 1999; Keegan, 1998; Philpott, 2010; Steel & Hart 2007). Detta är dock ingenting läroböckerna tar upp. Det i kombination med bristen på skurkar och det av alla delade eländet leder till ett historiebruk som skildrar ett onödigt, men samtidigt nästan förbrödrande krig.

Samtliga författare utöver Öhman (2011) lägger den absoluta tyngden på Västfronten och dess fasor. Ericsson och Hansson (2009) ger en helsida till slaget vid Somme 1916 vilket är längre än beskrivningarna av alla andra fronter i hela kriget. Sandberg et al. (2008) gör på ett liknande sätt när de avsätter ungefär lika mycket utrymme till Verdun 1916 och Somme 1916 som hela Östfronten, medan Långström et al. (2011) beskriver Västfronten ingående och med stort patos samtidigt som Östfronten nämns kortfattat och utan några egentliga detaljer. Elm och Thulin (2011) avsätter ungefär tre gånger så mycket text åt en känslosam och citatspäckad beskrivning av Somme som deras genomgång av hela Östfronten, medan Nyström et al. (2011) förvisso beskriver Östfronten, men samtidigt avsätter mer målande adjektiv och ingående deskriptioner till Västfronten.

20

Samtliga författare nämner alltså Östfronten, men alla förutom en gör det antingen kortfattat eller blott i bisatser. Det som är slående är att Östfronten ofta tas upp som en plats där arméer möttes och gick under, men det förekommer aldrig några ingående beskrivningar av hur det var där eller vad som hände. Författarna har en förkärlek för att ta upp de kollossala slagen vid Somme och Verdun men de nämner aldrig enskilda slag på östfronten, trots att sådana givetvis förekom och kunde bli enormt blodiga (Stone, 1998). Undantaget är slaget vid Tannenberg 1914 som pliktskyldigt redovisas, men sällan vid namn och främst för att förklara varför tyskarna inte tog Paris. Östfronten beskrivs alltså blott i den mån den påverkade västvärlden. Slående är även att det förekommer en hel del rent slarv i beskrivningarna av östfronten. Till exempel beskriver Nyström et al. (2011) hur tyskarna 1914 tillsammans med ”Osmanska riket kunde pressa [ryssarna] tillbaka” (Nyström et al., 2011, s 119). Detta skedde absolut inte. För det första för att turkarna förklarade Ryssland krig först i november 1914. För det andra för att det Nyström tänker på skedde i augusti och framåt. För det tredje för att osmanerna bekrigade ryssarna framförallt i Kaukasus. För det fjärde för att de författarna tänker på är Österrikarna, inte osmanerna (Keegan, 1998; Stone, 1998; Stone, 2006). Detta är ingen bagatell utan ett basalt faktafel som vittnar om ett ointresse för Östfronten i författarnas historiebruk till förmån för ett stort intresse för västfronten.

Östfronten beskrivs alltså fåordigt och känslolöst, men framstår samtidigt som överdokumenterad om man jämför med hur krigets icke-europeiska fronter behandlas. Alla författare nämner förvisso kriget till havs – men detta blott för att förklara USA:s intåg i konflikten (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Sjökriget beskrivs alltså i praktiken som en del av Västfronten eftersom det var där de amerikanska styrkorna kom att ha en effekt. Att till exempel konflikten i Afrika inte beskrivs ingående är måhända förståeligt om man ser till förlusterna i stridande då dessa var relativt låga. Dock är det svårbegripligt om man ser till de hundratusentals civila som dödades i dess kölvatten (Keegan 1998, Paice, 2008).

Ej heller beskrivs någonsin striderna på sydfronten. Italien nämns som stridande av alla författare (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011) men det förekommer inte några skildringar av de elva slagen vid Isonzo, eller offensiven vid Caporetto, eller stridsförhållandena i Alperna (som var än rysligare än de på västfronten) (Keegan, 1998; Thompson, 2009). Denna tystnad går inte att förklara genom att sydfronten skulle varit mindre blodig än andra fronter, Italien förlorade 1,3 miljoner medborgare under konflikten (Thompson, 2009).

21

Med andra ord är det historiebruk som redovisas eurocentriskt med en överväldigande slagsida till Västeuropas förmån. Den enda som sticker ut i detta sammanhang är Öhman (2011) som beskriver Väst- och Östfronten ungefär lika mycket. Det som gör hans text speciell är att han lägger mest kraft på att beskriva striderna i Mesopotamien vilket är unikt bland författarna. Detta sker dock ur ett helgjutet brittiskt perspektiv vilket återigen vittnar om ett västeuropeiskt historiebruk (Öhman, 2011).

De bilder som finns i läroböckerna stryker under det västcentrerade historiebruket. Alla böckerna innehåller nämligen minst en bild som skildrar skyttegravskrigets elände (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). För det mesta föreställer dessa en eller flera brittiska soldater i någon lervälling i Flandern, från och till dyker tyska och franska soldater även upp. Dock är det bara en lärobok som visar ryska soldater eller någon annan front överhuvudtaget (Öhman, 2011). Alla böckerna förutom en innehåller bilder som föreställer ny teknologi i form av stridsvagnar eller flygplan (Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011) och en majoritet innehåller även bilder på kvinnor i arbete (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008) och/eller jublandet 1914 (Ericson & Hansson, 2009; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Bilderna ger intrycket av en högteknologisk konflikt som egentligen bara utkämpades i Västeuropa och gick från jubel till misär. Att Västfronten återigen är dominerande är vid det här laget knappast förvånande.

Dock kan bildurvalet och Västfrontens dominans eventuellt förklaras via det faktum att författarna inte befinner sig i ett kulturellt isolat. Från Västfronten finns otaliga klassiska bilder på soldater och förödelse. Detsamma gäller givetvis Östfronten, men dessa bilder har troligen inte samma starka närvaro i det allmänna historiebruket som de från Västfronten vilket kan göra författarna mer benägna att välja de sistnämnda.

2.1.2 Det andra världskriget

Läromedlen skildrar alltså inga tydliga skurkar vad beträffar det första världskriget. Denna bild skiljer sig från beskrivningarna av det andra världskriget där tydligare bovar redovisas. Den huvudsakliga skurken i läromedlen är (givetvis) Hitler, detta är knappast förvånande då han i vårt sekulära samhälle nästan kommit att bli symbolen för ondskan. Dock är det inte bara Hitler som framförs som det tydligt onda, Stalin beskrivs nämligen genomgående som ett monster (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Detta stryks under av att Hitler och Stalin ofta

22

och gärna sätts i paritet med varandra samt återkommande beskrivs i samma kapitel (Ericson & Hansson, 2009; Långström et al, 2011; Sandberg et al 2008,). Italien förs även ofta fram som en skurkstat (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008) och även Japan nämns i olika samanhang som en diktatur. Det görs dock ofta en märklig distinktion mellan diktaturerna. Till exempel beskrivs att Stalin ”avrättade” (Nyström et al., 2011 s 160-161; Sandberg et al., 2008, s 261) eller ”sköt” (Öhman, 2011 s 146) människor, alternativt att hans offer ”dog” (Elm & Thulin, 2011, s 121). Hitler tenderar å sin sida att ”mörda” människor (Elm & Thulin, 2011 s 145; Ericson & Hansson, 2009 s 419; Nyström et al., 2011 s 188; Sandberg et al., 2008 s 285; Öhman, 2011 s 162). Det går alltså att skönja en gradskillnad i ondskan, detta då den ena formen kallsinnigt avrättar folk medan den andra överlagt och besinningslöst mördar. Ordet ”avrätta” för därtill tankarna till ett resultat av en rättvis rättsprocess, något det sovjetiska rättsystemet var kargt begåvat med (Figes, 2008; Karlsson, 2005). En liknande skillnad görs mellan Japan och Italien, den förstnämnda ”ockuperar” medan den sistnämnda ”överfaller” sina offer (Öhman, 2011 s 130). Så kriget har sina skurkar. Det intressanta är dock att dessa figurerar på varsin sida av konflikten. Detta leder till att kriget ingalunda beskrivs som svartvit. Snarare skildras en konflikt där de goda (England och USA) slåss tillsammans med det onda (Sovjetunionen) mot det väldigt onda (Nazityskland och ibland Italien). Amerikanerna och engelsmännen beskrivs nämligen i relativt sympatiska termer, samtliga författare beskriver dem antingen som intvingade i kriget eller som nationer som slåss för andras försvar (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Smolket i bägaren är atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki som ett av verken beskriver som ”ett av andra världskrigets mest ödesdigra beslut” (Sandberg et al., 2008 s 289), en annan jämställer dem med både Auschwitz och Gulag (Långström et al., 2011) och en tredje ser dem som ett eventuellt utslag av rasism (Nyström et al., 2011). Detta gör konflikten till en ganska grå historia med få rena hjältar, vanligare är snarare ett avståndstagande från krig som fenomen.

Historiebruket får återigen sägas vara eurocentriskt. Författarna lägger mycket krut på att beskriva de platser där brittiska eller amerikanska styrkor råkar befinna sig. Samtliga författare beskriver mer eller mindre ingående Västfronten 1940, slaget om Storbritannien, Pearl Harbor 1941 samt Normandie 1944 (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011).

Dock saknas inte Östfrontsskildringar. Alla författare nämner invasionen av Sovjetunionen 1941 (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011;

23

Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011) och avsätter även visst utrymme åt de fortsatta striderna i Östeuropa under resten av kriget. Vad som skiljer väst- respektive östfrontsbeskrivningarna är snarare en fråga om kvalitet. Ett bra exempel är slaget vid El Alamein i Nordafrika. Detta slag ledde till ca 4650 stupade (Davies, 2007) och dess huvudsakliga konsekvens var uppsluppenhet i Storbritannien, detta då det var det första stora slag på landbacken som engelsmännen tydligt vann (Hastings, 2010). Samtliga författare tar dock upp detta slag (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011), ibland i en i sammanhanget enorm omfattning. Till exempel får slaget lika mycket utrymme som slagen vid Stalingrad och Kursk av Sandberg et al. (2008), tre helsidor av den anglofile Öhman (2011) och mer utrymme än Stalingrad av Elm & Thulin (2011). Det finns ingen rimlighet i detta. Stalingrad resulterade i 973 000-1 miljon stupade, Kursk 325 000, Kiev (1941) 657 000 och Moskva 1,5 miljoner dödade (Davies, 2007; Fergusson, 2007; Hastings, 2011; Zetterling, 2009). Det märkligaste är att de två sistnämnda slagen överhuvudtaget aldrig tas upp av någon läroboksförfattare, detta medan samtliga tar upp El Alamein. Till saken hör även att ovannämnda tysk-ryska slag bara var några av de största slagen på Östfronten. Mindre bataljer i stil med slaget vid Tjerkassy 1944 kunde utan överdrift resultera i tio gånger så många stupade som engelsmännens dust i Nordafrika (Zetterling, 2006). Detta leder till att det är synnerligen kuriöst att östfronten genomgående får mindre eller lika mycket utrymme som västmakternas göranden och låtanden, eftersom ca 80-95% av alla som dödades i Europa under det andra världskriget kom att möta sitt öde på just östfronten (Davies, 2007; Hastings, 2011; Snyder, 2010).

Det som gör det hela än märkligare är att detta inte verkar vara något som författarna är omedvetna om. Ty samtliga författare utöver Ericson & Hansson (2009) benämner östfronten som den front där kriget avgjordes, alternativt som den front som var störst (Elm & Thulin, 2011; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Dessa uttalanden sker dock regelmässigt i bisatser och utan någon djupare analys. Talande är även det rena slarv som författarna gör sig skyldiga till när de redovisar Sovjetunionens hissnande förluster i kriget, som samtliga författare påstår var 20 miljoner dödade (förutom Långström et al. som inte nämner någon siffra överhuvudtaget). Det är oklart var de fått denna siffra ifrån, detta då den vanligaste beräkningen av antalet dödade sovjetiska medborgare i det andra världskriget ligger på mellan 26 och 27 miljoner (Beevor, 2001; Clark, 2005; Fergusson, 2007; Figes, 2008; Hastings, 2011; Keegan, 1997; Merridale, 2006; Snyder, 2010; Zetterling, 2009). Påpekandet kan låta som en petitess, men betänk att skillnaden mellan 20 och 26 miljoner motsvarar samtliga offer för Förintelsen.

24

Intressant nog lägger dock alla författare stor vikt vid slaget vid Stalingrad. Detta beskrivs antingen som avgörande, eller (felaktigt) som krigets största slag och vändpunkt (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Dessa omdömen är knappast orimliga, men likväl något märkliga då ingen författare tar upp slaget vid Moskva 1941. De tar i regel upp marschen dit och kylan, men inte själva slaget och ytterligt få tar upp slaget vid Kursk 1943. Ty krigshistoriker brukar framhäva dessa två bataljer tillsammans med just Stalingrad som de tre avgörande slagen i kombination med den höga grad av utnötning som drabbade tyskarna på östfronten (Bartov, 1992; Beevor, 2001; Clark, 2005; Davies, 2007; Fergusson, 2007; Glantz, 2002; Hastings, 2011; Keegan, 1997; Nagorski, 2007; Tamelander & Zetterling 2003; Zetterling & Frankson 2002; Zetterling, 2009). Orsaken till att Stalingrad i så hög grad finns med i det allmänna historiemedvetandet är främst dess höga symbolvärde (Beevor, 2001; Nagorski, 2007). Detta kan även vara förklaringen till att alla författare tar upp slaget, att de själva påverkas av samhällets historiebruk och sålunda även förmedlar ett historiebruk som påverkar deras urval av de händelser som bör redovisas för gymnasieelever.

Men om Östfronten nu är underdokumenterad i litteraturen i förhållande till dess vikt för konflikten är Skandinaviska fronten tvärtom överdokumenterad. Detta gäller inte minst Vinterkriget och Fortsättningskriget men även Dannmarks och Norges ockupation. Ericson & Hansson (2009) ger mer och Sandberg et al. (2008) ungefär lika mycket plats till Norges och Dannmarks, försumbara, motståndsrörelser än Operation Barbarossa. Långström et al. (2011) gör liknande då de ger Finland ungefär lika mycket utrymme som Sovjetunionen, Elm & Thulin (2011) gör detsamma, medan Öhman (2011) ger Vinterkriget mer utrymme än invasionen av Frankrike. Slutligen ger Nyström et al. (2011) två och en halv sida till Sveriges grannländer vilket motsvarar ungefär lika mycket som författarna skriver om Sovjetunionens sammanlagda krigserfarenhet. Med visst fog kan man alltså påstå att historiebruket inte bara är eurocentriskt och västcentrerat utan även innehåller ett stor fokus på Skandinavien.

För att stryka under detta går det att notera att Andra världskriget utanför Europa är synnerligen underdokumenterat. Samtliga läromedel tar upp Pearl Harbor och atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Dock är regeln snarare än undantaget att detta är mer eller mindre det som beskrivs av kriget i Asien. Lakoniskt tar en del författare upp slaget vid Midway (Ericson & Hansson, 2009; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011) men bristen på detaljer leder till att konflikten tycks börja 1941 och avslutas lite från ingenstans när atombomber plötsligt fälls

25

över Japan. Tre böcker är mycket ingående i sina beskrivningar av Hiroshima (Ericson & Hansson, 2009; Nyström et al., 2011; Öhman, 2011), en sätter atombomberna i paritet med de totalitära systemens brott (Långström, et al., 2011) och en ser dem som en av de gruvligaste händelserna under hela kriget (Sandberg et al., 2008). Detta blir intressant i kontrast med bristen på beskrivningar av Japans insatser i Kina. Alla författare nämner att Kina var med i kriget, men bara en bemödar sig att redovisa den kolossala mängd människor som dödades i samband med Japans besinningslösa krigföring (Ericson & Hansson, 2009). Nyström et al. (2011) tar förvisso upp att japanerna betedde sig illa i Kina, men detta varken beskrivs eller kvantifieras och på samma sätt är det med Elm & Thulin (2011). Denna kombination av å ena sidan avsaknaden av 10-50 miljoner döda kineser, å andra sidan ingående beskrivningar av Hiroshima leder till ett märkligt historiebruk. Ty i detta bruk framstår Japan nästan enbart som ett offer, något kineser, koreaner och vietnameser skulle ha invändningar emot. Samtidigt speglar det Japans historiebruk, eftersom japanerna till skillnad från tyskarna inte gjort upp med sina omfattande förbrytelser under Andra världskriget (Buruma, 2010).

Detta kan återigen ha att göra med att författarna på många sätt inte förmedlar historia utan snarare symboler och historiebruk. Om man ser texterna på detta sätt kan det faktum att alla författare tar upp Pearl Harbor och atombombningarna men inte Japans omfattande krigsförbrytelserna bli mer begripligt. Ty ur ett synnerligen västcentrerat historiebruk går Pearl Harbor att se som symbolen för början av kriget i Asien och atombombningarna som å ena sidan slutet på kriget, å andra sidan början på en ny konflikt. I ett sådant historiebruk blir Kina och dess umbäranden irrelevant då fokus är på västvärlden. Att Hiroshima förmedlas som en symbol stryks under av det faktum att ingen författare nämner brandbombningarna av Tokyo 1945. Dessa kostade fler människoliv än atombomben över Hiroshima men saknar dess symbolvärde, eftersom kriget fortsatte brandbombningarna till trots (Hastings, 2007).

Föregående resonemang för oss in på författarnas utsagor om krigsförbrytelser. Det intressanta är framförallt avsaknaden av sådana i en konflikt som snarare präglades av krigsbrott. Ty texterna är märkligt blodlösa. Som sagt nämns inte krigsbrotten i Kina i någon större utsträckning. Den apokalyps som drabbade Östeuropa beskrivs inte utan är ytterst knapphändigt skildrad. Den enda som nämner att de höga dödstalen i Östeuropa skulle ha skett på grund av avsiktlighet är Nyström et al. (2011) som ägnar något stycke till att beskriva nazisternas försök att avfolka de östliga ockuperade områdena. Ericson & Hansson (2009) tar upp att dödstalen och lidandet i Polen och Sovjet var stort, men detta får ungefär samma utrymme som det kvalitativt och kvantitativt mindre omfattande umbärandet i Skandinavien. Sandberg et al. (2009) nämner Leningrads belägring (men inte den övriga ”hungerplanen”)

26

och de enda förbrytelser Långström et al. (2011) tar upp är tyska krigsbrott i norra Finland. Elm & Thulin (2011) är något mer utförliga, då de beskriver slavarbete och plundring i de ockuperade länderna, detta benämns dock i globala termer. De sovjetiska förlusterna beskrivs ha förorsakats av ”de hårda striderna” (Elm & Thulin, 2011, s 144) – vilket får det hela att framstå som oavsiktligt. Det konstateras att japanerna och tyskarna gick hårt åt civilbefolkningarna, men blott tyskarnas framfart beskrivs och det som beskrivs är främst Förintelsen (Elm & Thulin, 2011). Öhman (2011) nämner inga krigsförbrytelser i Östeuropa.

Författarna är mer detaljerade när det gäller krigsförbrytelser i och mot Väst- och Centraleuropa. Ty när Kina överhuvudtaget inte beskrivs och Östeuropa är underdokumenterat är brotten i Väst- och Centraleuropa mer detaljrikt redovisade. Ericson & Hansson (2009) beskriver ingående både Frankrike och Holland under ockupation samt de omfattande brandbombningarna av civila tyskar. Öhman (2011) nämner bombningarna av civila under slaget om Storbritannien och likaså gör Elm & Thulin (2011) som även beskriver brandbombningarna av Dresden relativt ingående. Nyström et al. (2011) går igenom Blitzen samt Dresden och har en allmän mani för bombplan, dessa beskrivs nämligen som det som drabbade civila hårdast. Ett sådant uttalande stämmer bara i Väst- och Centraleuropa. På de stridsskådeplatser där civila de facto drabbades hårdast, Östeuropa och Östasien, var snarare handeldvapen och svält de stora dråparna (Kiernan, 2007; Hastings, 2007; Snyder, 2010).

Av intresse är även att så pass många författare tar upp tyskt lidande. Utöver de ovannämnda exemplen är det nämligen många författare som lägger tyngd på den dåliga behandlingen av tyska krigsfångar, främst efter Stalingrad (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Sandberg et al., 2008). Detta är i sig varken felaktigt eller märkligt, då tyska soldater som hamnade i sovjetisk fångenskap gick ett gruvligt öde till mötes (Beevor, 2001). Dock är det remarkabelt att hälften av författarna nämner tyska soldaters lidande när ingen tar upp de sovjetiska krigsfångarnas än mer omfattande umbärande (Snyder, 2010).

Att krigsbrotten i Kina och Sovjetunionen är så underdokumenterade är märkligt om man ser till deras enorma omfattning. Ty i jämförelse med det kinesiska och sovjetiska medborgare fick utstå var krigsbrotten i Väst- och Centraleuropa relativt små. Förvisso tar samtliga författare upp Förintelsen som ett tyskt krigsbrott eller folkmord (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011), men detta förklarar inte varför så få lägger någon speciell tonvikt på övriga förbrytelser. Snarare blir intrycket att det går någon form av detaljernas gräns kring Oder. Förbrytelser väster om denna linje beskrivs detaljerat i relation till deras omfattning,

27

medan de öster om gränsen beskrivs i bisatser. Detta stryks under av att även tyskt lidande beskrivs ingående, samtidigt som det saknas beskrivningar av östeuropeiska umbäranden.

Att böckerna har ett västcentrerat historiebruk styrks även av de bilder böckerna innehåller. En majoritet av böckerna innehåller minst en bild ifrån invasionen av Normandie (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011) eller som i fallet Nyström et al. (2011) en bild av befrielsen av Frankrike. Majoriteten av böckerna innehåller även bilder från Östfronten (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Vad som är intressant är dock att blott två av böckerna har bilder föreställande sovjetiska soldater (Nyström et al., 2011, Sandberg et al., 2008) och bara en visar ödeläggelsen i Sovjet (Ericson & Hansson, 2009). Den majoriteten av bilder föreställande Östfronten visar tyska soldater i Sovjet – nästan samtliga används för att visa att det var kallt vintrarna 1941 och 1942. Återigen är det alltså västeuropéer som dominerar bilderna, detta trots att de befinner sig i Östeuropa. En majoritet av böckerna innehåller även bilder från Finska vinterkriget (Elm & Thulin, 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011) vilket bidrar till det starka draget av skandinaviskt historiebruk i texterna. Slutligen innehåller även en majoritet av verken bilder av krigets många bombningar (Blitzen, Dresden, Hiroshima är de återkommande motiven) (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Av intresse är att blott en av dessa föreställer bombningar av mål i Östeuropa (Sandberg, 2008) – detta är därtill en tysk propagandabild föreställande fälttåget i Polen. Bombbilderna förmedlar flera former av historiebruk. En är intrycket av en högteknologisk konflikt, en annan är en av en förödande konflikt, en tredje är en symbol för början på Kalla Kriget (atombomben).

2.2 Sveriges Roll 2.2.1 Första Världskriget

Det historiebruk som förmedlas om Sverige under Första världskriget är förvånansvärt enhetligt och knapphändigt. Få av författarna lägger speciellt mycket kraft på att beskriva Sverige under kriget, men bilden är av en liten, nästintill belägrad nation som gör sitt bästa för att hålla sig utanför konflikten. Samtliga författare tar upp Sveriges neutralitet och att det 1917 rådde matbrist i stora delar av landet (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011). Blott två av författarna tar även upp den oro och de klassmotsättningar som bubblade upp i Sverige under kriget (Nyström et al., 2011; Öhman, 2011) och lika få tar upp den krigsiver som fanns i högerkretsar under konflikten (Ericson & Hansson, 2009; Nyström et al., 2011). I övrigt sägs

28

litet om denna period i svensk historia. Denna brist på information om en relativt dramatisk del av vår historia går eventuellt att förklara utifrån Aronsson (2005). Han tar nämligen upp att en händelse lätt faller i glömska om den ”ses som en oviktig del i ett större narrativ” (Aronsson, 2005, s 191). Detta förefaller rimligt att anta i lärobokssammanhang. Ty samtliga läroböcker är i samma veva upptagna med att beskriva Sveriges demokratiseringsprocess. Detta är det större narrativ författarna söker väva fram och då kan Sveriges neutralitet i Första världskriget framstå som oviktig. Därtill finns det när det gäller det första världskriget alls inte samma moraliska ingrediens som det gör i det andra världskriget – detta då konflikten ses som onödig och utan tydligt goda och onda aktörer. Sålunda framstår det som rimligt att anta att författarna inte finner det viktigt att resonera kring Sveriges neutralitet 1914-1918

2.2.2 Andra Världskriget

Bilden är annorlunda när det handlar om Sveriges roll under det andra världskriget. Det blir raskt uppenbart att denna del av Sveriges historia är något som intresserar författarna långt mer. Alla har längre diskussioner och ibland till och med problematiseringar av Sveriges roll – något som inte återfanns i beskrivningarna av det första världskriget. Alla författarna går igenom det faktum att vi var neutrala under kriget, likaså tar alla upp att olika former av eftergifter gjordes mot Tyskland (Elm & Thulin, 2011; Ericson & Hansson, 2009; Långström et al., 2011; Nyström et al., 2011; Sandberg et al., 2008; Öhman, 2011).

Dock presenterar inte författarna en fullt så enhetlig linje som i fallet första världskriget. Snarare handlar det om två huvudspår, det ena kan man kalla pragmatisk och det andra pragmatisk-heroisk. Den första linjen fokuserar på Sveriges brist på materiell under konflikten och söker förklara vår icke-medverkan i kriget via detta, våra grannländers ockupation och vårt behov av att bedriva handel med omvärlden. Öhman (2011) går att foga in i denna tankeströmning. Han påpekar att huruvida Sverige var med i kriget eller ej ytterst berodde på de stridande ländernas nycker. Han betonar även att vi hade ren tur som slapp kriget samt använder gärna ordet ”tvingades” för att beskriva orsakerna till våra handlingar (Öhman, 2011, s 206). Nyström et al. (2011) är inne på en liknande linje. Författarna för fram Sveriges inringning under kriget och beskriver svensk censur och samarbete med tysk säkerhetstjänst. De tar förvisso upp att det var viktigt att hålla oss utanför kriget, men är samtidigt kritiska mot bredden av våra eftergifter, då de konstaterar att en del av politiken syftade till att Sverige skulle få en förmånlig ställning i ett nazi-dominerat Europa. De tar även upp den starka antikommunistiska ådra som fanns i armékretsar och är det mest kritiska av de här analyserade verken, då Sverige framstår som en osympatisk vindföljel (Nyström et al., 2011).