Krama mig och fråga hur jag mår - skilsmässobarns perspektiv på skolans bemötande

Malmö högskola

Lärande och samhälle

Barn, unga, samhälle

Examensarbete

15 högskolepoäng

Krama mig och fråga hur jag mår

- skilsmässobarns perspektiv på skolans bemötande

Hug me and ask how I feel

- children of divorced parents' perspectives on the school's response

Pernilla Eurenius

Karolina Svensson

Lärarexamen 210hp Handledare: Ange handledare

Barn och ungdomsvetenskap 2013-11-08

Examinator: Johan Dahlbeck Handledare: Thom Axelsson

Förord

Denna undersökning är en gemensam studie där vi båda har varit lika delaktiga hela tiden. Tidigare forskning har ibland studerats på varsitt håll men har alltid, precis som all empiri, sammanställts och analyserats tillsammans. Intervjufrågor och kontakt med intervjupersoner har även det skötts gemensamt. Vi vill framföra ett tack till alla modiga barn som varit med i vår studie samt till deras föräldrar som hjälpt oss att göra detta möjligt.

Sammanfattning

Syftet med studien är att ur barns perspektiv undersöka hur skolan på ett bra sätt kan bemöta barn med separerade föräldrar. Frågeställningarna har även vidrört hur de separerade föräldrarna vill att deras barn ska bli bemötta av pedagoger i skolan. Studien är kvalitativ och vi har använt oss av en projektiv intervjumetod där barnen har fått projicera sina åsikter mot olika situationer rörande andra barn med separerade föräldrar. Forskning från bland annat BRIS och Rädda Barnen har fastställt att barn som genomgår en kris ofta saknar vuxna stödpersoner inom skolan. Vår studie visar att barnen har varit ledsna i skolan och saknar en vuxen person som finns där för dem. Barnen har eftersökt människor att prata med samt uttryckt en önskan om att få diskutera sin situation tillsammans med andra barn i samtalsgrupper. Slutligen har det visat sig att skolan kan göra mycket på ett enkelt sätt för att bemöta dessa barn. De kan till exempel presentera skolsjuksköterskor, kuratorer med flera varje termin och förklara vad dessa finns där för, så att barnen är medvetna om att det finns vuxna på skolan att få stöd hos förutom sin lärare.

Nyckelord:

skilsmässa, skilsmässobarn, barn i kris, skolans roll, skolans bemötande, barns perspektiv

Innehållsförteckning  

1. INLEDNING ... 6  

1.1SYFTE ... 7  

1.2FRÅGESTÄLLNINGAR ... 7  

2. REKOMMENDATIONER OCH BESTÄMMELSER ... 8  

3. TIDIGARE FORSKNING ... 9  

3.1BARN I KRIS ... 9  

3.2BEMÖTANDE AV BARN MED SEPARERADE FÖRÄLDRAR ... 12  

4. TEORETISKA PERSPEKTIV ... 14   4.1BARNS PERSPEKTIV ... 14   4.2BARNPERSPEKTIV ... 14   5. METOD ... 15   5.1KVALITATIV METOD ... 15   5.2INTERVJUENKÄT ... 15   5.2.1 Projektiv intervjumetod ... 16   5.3URVALSGRUPP ... 17   5.4GENOMFÖRANDE ... 17   5.5FORSKNINGSETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 18  

6. RESULTAT OCH ANALYS ... 20  

6.1HUR VILL BARN MED SEPARERADE FÖRÄLDRAR BLI BEMÖTTA I SKOLAN? ... 20  

6.2HUR VILL SEPARERADE FÖRÄLDRAR ATT SKOLAN BEMÖTER DERAS BARN? ... 23  

6.3HUR KAN SKOLAN PÅ ETT BRA SÄTT BEMÖTA BARN MED SEPARERADE FÖRÄLDRAR? ... 25  

7. DISKUSSION ... 29  

REFERENSLISTA ... 31  

BILAGA 1 ... 35  

1. Inledning

Enligt Statistiska Centralbyrån separerar varje år föräldrar till omkring 50 000 barn i Sverige (2013, s. 9ff). Med separation menas att föräldrarna varit bokförda på olika adresser i slutet på året medan de åren innan var bokförda på samma adress. Var tredje barn har vid 17-års ålder varit med om en separation, det betyder att det i genomsnitt är flera barn i varje klass som har separerade föräldrar. Andelen separationer mellan föräldrar har ökat stadigt under de senaste hundra åren. I början av 1900-talet var det inte alls vanligt med skilda föräldrar och runt 1950-talet var det endast några få procent av barn i de sena tonåren som inte hade sammanboende föräldrar. I många fall berodde separationen inte på en skilsmässa bland föräldrarna utan för många av de barn som levde med en ensamstående förälder så var orsaken att den andra föräldern dött (SCB, 2013 s. 15).

Psykologen Monica Fahrman (1993, s. 34) menar att det finns två tillfällen i en relation där det är störst andel föräldrar som bryter upp. Dessa toppar är i förskoleåldern samt i tonåren, även om störst andel par separerar innan barnet börjar skolan.

Flera forskare, bland annat Bente Öberg och Gunnar Öberg (1994) och Claudia Jewett Jarratt (1996), menar att sorgearbetet vid ett dödsfall och vid en skilsmässa går att likställa. Vid ett dödsfall som kris finns det speciella planer för skolorna att följa och skrifter att läsa från Skolverket. Det finns inga sådana planer eller skrifter när krisen gäller en skilsmässa. Ofta står alltså pedagoger oförberedda på de reaktioner och situationer som kan uppstå när ett barn är med om att dess föräldrar separerar. Barnen i fråga står också oförberedda på sin nya situation i skolan och dess konsekvenser.

Det finns viss forskning om hur barn upplever en separation och vilka men de kan få. Det finns också forskning som visar hur barn reagerar när de går igenom olika kriser. Vi har inte kunnat hitta någon forskning om hur barn vill bli bemötta i skolan när de går igenom en kris och vid de situationer som kan uppstå i skolan när de har dubbla hem. Vi har därför valt att forska i detta och så långt som möjligt har vi försökt se på dessa situationer ur ett barns perspektiv.

1.1 Syfte

Undersökningens syfte är att studera hur elever med separerade föräldrar upplever sin skolsituation samt hur de vill bli bemötta av vuxna i skolan. Studien ställer också frågor om hur elevens föräldrar upplever situationen. Vidare syftar studien till att undersöka hur skolan på ett bra sätt kan bemöta dessa barn sett ur ett barns perspektiv.

1.2 Frågeställningar

Ø Hur vill barn med separerade föräldrar bli bemötta i skolan? Ø Hur vill separerade föräldrar att skolan bemöter deras barn?

2. Rekommendationer och bestämmelser

I detta kapitel redogör vi för vilka rekommendationer, lagar, regler och bestämmelser som finns för skolan att följa när de ska stödja barn med separerade föräldrar. En elev med separerade föräldrar kan komma att kräva extra uppmärksamhet från skolans pedagoger. Enligt läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (Lgr 2011, s. 8f) så ska undervisningen anpassas för varje elevs förutsättningar och behov och lärandet ska utgå från barnens tidigare erfarenheter och kunskaper. Vidare beskriver läroplanen hur skolan ska vara ett stöd för elevens föräldrar när det gäller fostran och utveckling. Pedagoger är skyldiga att samarbeta med samt informera föräldrar om hur deras barn trivs och utvecklas i skolan. De ska samtidigt hålla sig informerade om den enskilde elevens personliga situation, detta ska dock vara en balansgång och pedagogen får aldrig kränka elevens integritet (Lgr 2011 s.16).

Enligt offentlighets- och sekretesslagen (SFS 2009:400, 23 kap 2§) så gäller sekretess för uppgifter om den enskilde elevens personliga förhållanden, såvida inte uppgiften kan röjas utan att eleven eller någon närstående kan lida men av detta. Det betyder att om det finns en risk att en elev med separerade föräldrar kan komma att må dåligt av att en pedagog berättar för klassen om situationen, så får denna uppgift inte röjas.

Enligt Barnkonventionens tredje kapitel (Unicef 2009) ska barnets bästa alltid sättas i det främsta rummet, oavsett vilket sammanhang de befinner sig i. Att barnets bästa ska vara avgörande vid alla frågor gällande vårdnad, boende och umgänge finns också fastställt i föräldrabalken (föräldrabalken 6 kapitlet 2 a §). Vad barnets bästa är finns dock inte någon exakt förklaring till eftersom det är individuellt för varje barn. Barnombudsmannen (BR 2005:06 s. 7) beskriver att barnets bästa oftast ses ur ett vuxenperspektiv. Om det enskilda barnets perspektiv på vad som verkligen är det bästa ska tillvaratas måste barnet synliggöras och sättas i fokus. Barnen måste få en avgörande roll och bli hörda vid beslut som rör dem själva.

3. Tidigare forskning

Vi har i detta kapitel valt att lyfta fram forskare som särskilt skrivit om barn som går igenom en skilsmässa. Fokus ligger på hur barnen kan må och vilka reaktioner en skilsmässa kan utlösa. Vi har funnit det svårt att hitta forskning om barn i kris som inte är gjorda ur ett vuxenperspektiv. Därför har vi valt att lägga in rapporter från Rädda Barnen och BRIS i forskningskapitlet eftersom de särskilt studerat barn med psykisk ohälsa från ett barns perspektiv.

3.1 Barn i kris

Magne Raundalen och Jon-Håkon Schultz (2007, s. 36) menar att en skilsmässa innebär en stor påfrestning för barn under en lång tid. Även Öberg och Öberg (1994, s. 87) påvisar att när barn är med om en separation kan det utlösa en kris. Författarna förklarar kris-begreppet som att barnen hamnar i en situation där de måste organisera om hela sina liv. Det som förut var självklart är inte längre det. Barnen vet inte om livet någonsin kommer bli som vanligt igen och det kan bli en personlig tragedi. Författarna menar vidare att det finns två olika typer av kris. Den ena är en naturlig del av livet där du kan vara särskilt utsatt, till exempel vid puberteten. De kallar denna kris för en utvecklings- eller mognadskris. Den andra sortens kris är den traumatiska krisen eller situationskrisen som orsakas av en yttre händelse. Dessa yttre händelser kan till exempel vara att någon i din närhet eller du själv är svårt sjuk, någon har dött eller vid en skilsmässa (Öberg & Öberg 1994, s. 87). Att gå igenom en kris kan också vara något som kan komma att påverka barnens skolprestationer på ett negativt sätt (Raundalen & Schultz, 2007, s. 63).

Jarratt (1996, s. 37) menar liksom Öberg och Öberg att en skilsmässa kan innebära en kris för ett barn. Det är både död och förlust i det avseendet att det är döden för barnets familjebild och det är en förlust av alla förväntningar barnet hade på sitt framtida liv med familjen. Skillnaden är att det inte finns någon kropp att sörja vid en separation och detta gör sörjandet komplicerat (Jarratt 1996, s. 38). Författaren menar också att det är av yttersta vikt att föräldrarna gör allt i sin makt för att undvika att barnen känner sig ansvariga för det inträffade på något vis. Inget barn bör tvingas välja sida eller tro att de haft chans att påverka det som hänt.

Det finns olika kristeorier att använda för att försöka förstå barns reaktioner i krisartade situationer. Dessa krisfaser beskriver i samma utsträckning vuxnas sätt att reagera vid sorg och kris och används av läkare, psykologer och präster. Det är också de faser som beskrivs av forskare (Dyregrov 1992, Cullberg 2006, Jarratt 1996, Öberg & Öberg 1994) som särskilt har studerat det trauma det innebär för barn som genomgår en skilsmässa. Namnen på faserna kan dock skilja sig något åt hos olika forskare. Den första fasen är chockfasen, som även kan kallas förnekelsefasen, här vill den drabbade inte ta in det som hänt. Fasen kan vara från ett kort ögonblick till några dygn enligt Johan Cullberg (2006, s. 143). Chockfasen kan yttra sig på många olika sätt, några blir likgiltiga och uppgivna och verkar nästan paralyserade medan andra blir närmast maniska och känner panik. Personer kan ofta glömma detaljer om vad som sagts eller skett under denna fas, men även om detaljer glöms bort så är sinnena väldigt öppna och om den drabbade känner brist på omsorg eller stöd från sin omgivning kan detta bli ett väldigt starkt minne hos barnet (Dyregrov 1992, s. 14ff).

I den andra fasen, reaktionsfasen, börjar den drabbade förstå vad som hänt och sinnestillståndet kan pendla mellan förtvivlan, dålig sömn, missmodighet och ilska (Öberg & Öberg 1994, s. 91). Dessa symptom kan lätt utveckla olika stressymptom hos barn. Jarratt (1996, s. 84) menar att denna fas är för intensiv sorg och det är här själva sorgearbetet sker. Enligt Cullberg (2006, s. 144) pågår ofta denna fas i fyra till sex veckor. Cullberg vill även kalla den här fasen för den akuta krisen. Barn upplever ofta den orättvisa känslan här, som är ett sätt att finna mening i det som hänt. Cullberg beskriver vidare att den ilska som de drabbade barnen har, lätt projiceras på andra i deras omgivning. Detta är ofta svårt för omgivningen att hantera och barnen missuppfattas ofta som stökiga. Öberg och Öberg (1994, s. 91) menar att det projektiva beteendet är ett sätt för den drabbade att skylla på omgivningen för det som hänt. Cullberg (2006, s. 148) påvisar att det finns en risk i denna fas som kan liknas vid förnekelse eller isolering av känslor, ofta hör man då omgivningen tala om att hon/han tar det så bra, det är en hållning som kan få negativa uttryck senare.

Den tredje fasen är bearbetningsfasen som även kallas reparationsfasen av Öberg och Öberg (1994, s. 95). Under denna fas börjar den drabbade ta in nuet och de praktiska problem som finns i omgivningen. Fasen pågår under ett halvt eller ett år och ibland längre (Cullberg 2006, s. 152). Cullberg menar att längden ofta beror på hur pass svår den inre betydelsen är av traumat. Det är nu den drabbade börjar vända sig mot framtiden. Ibland kan den drabbade försköna verkligheten och barn kanske börjar tro på en försoning mellan föräldrarna. Här är

det viktigt att hjälpa barnen att se verkligheten för att kunna acceptera det som hänt och gå vidare (Öberg & Öberg 1994, s. 95). Cullberg (2006, s. 153) menar att det är nu barnets nya sociala roller tar form med allt som det innebär att ha skilda föräldrar och kanske nya familjer. Om det har funnits beteendestörningar eller andra personlighetsproblem avtar de undan för undan och situationen brukar bli lättare att handskas med.

Nyorienteringsfasen är den sista fasen och här börjar livet formas och den drabbade börjar acceptera sitt nya liv (Öberg & Öberg 1994, s. 98). Denna fas har inget slut utan pågår alltjämt och nya umgängen och intressen utvecklas. Cullberg (1994, s. 154) menar att i den här fasen blir självkänslan bättre och barnets svikna förhoppningar är bearbetade. Nu har barnen förlikat sig med traumat och sorgen är under kontroll. Jarratt (1996, s. 106) anser att barnen har hittat en mening med det som har hänt och kan ibland känna sig stolta att de klarat en prövning. Öberg & Öberg (1994, s. 98) menar att en livskris i bästa fall kan resultera i nya erfarenheter och en ökad mognad och i värsta fall kan lämna sår som aldrig läks.

Rädda Barnen (2007) har gjort en enkätundersökning bland tonåringar med skilda föräldrar där syftet var att ta reda på hur de upplevde skilsmässan och dess konsekvenser. Studien visade tydligt att en skilsmässa är en stor prövning för ett barn. En tredjedel av de som besvarade enkäten kunde inte se några positiva effekter av separationen. Majoriteten av barnen hade även upplevt någon form av kroppsliga symtom till följd av skilsmässan, som till exempel ont i huvudet, svårt att koncentrera sig i skolan eller svårt att sova (Rädda Barnen 2007, s. 3). Studien påvisar också att hälften av barnen upplevde att de inte fått tillräckligt med stöd under separationen och de flesta var positiva till att barn ska kunna söka professionellt stöd utan föräldrarnas medgivande.

Barnens Rätt I Samhället, BRIS, har gjort en studie om psykisk ohälsa hos barn och unga (Johansson 2012). Det är en kvalitativ studie där BRIS analyserat 1 530 meddelanden som skickats till dem via chat och e-post där barn sökt stöd hos dem. I den studien har de kunnat utläsa att barn mår bra av att få prata om sina problem. Barn har uppgett för BRIS att de känner sig lättade när de får berätta sin historia, även om det sker genom e-post eller genom en chat. Själva skrivandet kan i sig ha en terapeutisk effekt (Johansson 2012, s. 12). BRIS menar att det är i relationer som barnen utvecklas och får en identitet, relationer är ett grundläggande behov och det är också i dem som barnen kan skadas. Dessa skador kan beskrivas som ett psykiskt sår men kan också kännas som ett tomrum inom barnen. I barns

berättelser beskrivs tydligt att de tycker det är viktigt att ha någon att anförtro sig till för att kunna läka (Johansson 2012, s. 72). Barnen berättar att den hjälp som de behöver väldigt sällan erbjudits utan hjälpen har ofta organiserats från ett vuxenperspektiv där barnen inte har tillfrågats om vad de vill eller behöver. Ingen av alla de barn som skrivit till BRIS har beskrivit att de mött en professionell vuxen som har sagt att den kommer finnas där oavsett vad som händer och så länge de behöver, trots att det är precis det barnen ofta har önskat sig (Johansson 2012, s. 79f).

Gruppsamtal är något som flera forskare föreslår, bland annat Atle Dyregrov (1992, s. 162) som påpekar det faktum att i gruppsamtal kan barnen ge varandra goda råd och tala om gemensamma erfarenheter eller svårigheter. Även Lars Lorentzon (2008, s. 74ff) menar att när barnen inte förmår eller har möjlighet att tala om det som plågar dem i de naturliga grupper de tillhör, så behöver de tillgång till en annan sorts grupp. En grupp som är beredd att lyssna på dem och där de kan öva på att tala om sina känslor. Författaren menar också att resursen i en sådan grupp är medlemmarnas samlade livserfarenhet. Jarrat (1996, s. 21) anser även hon att organiserade diskussionsgrupper kan vara till stort stöd när barn går igenom någon sorts förlust i livet.

Barnombudsmannen (Persson 2010, s. 139) anger att den psykiska ohälsan bland barn har ökat under de senaste åren. De vanligaste orsakerna till att barnen mår dåligt är psykosociala påfrestningar som relationsproblem mellan föräldrarna eller andra inom familjen samt problem med kamrater.

3.2 Bemötande av barn med separerade föräldrar

Barn reagerar olika på händelser i sitt liv eller i sin miljö, men enligt Fahrman (1993, s. 124) reagerar de alltid när det sker en förändring i deras livssituation. När barn som går i skolan är med om en separation mellan sina föräldrar bör pedagoger vara vaksamma för förändringar i deras beteende, de bör uppmärksamma barnen och fråga om någonting hänt eller om de vill prata. Barnen kanske inte vill berätta men det är ändå viktigt att möjligheten ges (Fahrman 1993, s. 124f).

Enligt Jarratt (1996, s. 19f) står barnen oftast ensamma inför återkomsten till skolan efter en separation. Ibland kan det nästan kännas värre för barnen med den nya situationen i skolan än

situationen i hemmet. Författaren menar att om barnen inte blir uppmärksammade av personalen och får veta att de är välkomna och värdefulla kan de tro att de gjort någonting skamligt eller hemskt. Detta kan leda till att de blir isolerade och hamnar utanför. Jarratt anser att de vuxna i skolan kan hjälpa barnen att återhämta sig efter en kris och därför är det viktigt att pedagogerna blir upplysta av föräldrar, barn eller rektorer om att det hänt någonting i en familj som kan komma att påverka ett barn på skolan. Om pedagogerna är förberedda kan de i sin tur förbereda och upplysa de andra barnen i klassen på vad som hänt och hur de kan hjälpa det drabbade barnet. En sådan åtgärd kan underlätta mycket för barnen när de ska komma tillbaka till rutinerna i skolan (Jarratt 1996, s. 20). Även Fahrman (1993, s. 25) anser att det är viktigt att ha ett gott samarbete med barnets föräldrar i känsliga situationer. Hon menar också att det är av stor vikt att det finns ett stöd och samarbete inom personalgruppen på en skola när det gäller krishantering.

Judith Wallerstein och Joan B. Kelly (1987) har gjort en undersökning med 60 familjer och 131 barn i åldern 3-18 år i USA. Deras syfte var att med hjälp av undersökningens resultat kunna arbeta fram metoder som skulle hjälpa familjer med de problem som kan uppkomma vid en skilsmässa. Forskarna intervjuade barnen vid fyra tillfällen under en tio-års period. De flesta barnen upplevde att de fått mycket lite stöd i hemmet eller från skolan i sin situation. Barnen ansåg att skolan fungerat som en tillflyktsort under separationen där det erbjudits rutiner och lugn, men de såg inte att de fått någon hjälp i sitt sorgearbete. Fahrman (1993, s. 53) skriver om forskning som visar att barn som är i sorg och reagerar med tystnad eller passivitet ofta glöms bort och det är de bråkiga, utåtagerande barnen som får mest uppmärksamhet av pedagogerna. Forskningen visar att de barn som fått mycket uppmärksamhet av de vuxna, och ibland terapi, klarar sig bättre genom vuxenlivet senare.

4. Teoretiska perspektiv

Empirin vi fått fram av barnen i denna studie analyseras utifrån barns perspektiv, det vill säga att vi försöker se på olika situationer i skolan genom barnens egna ögon. För att få ett djup i vår studie intervjuade vi även barnens föräldrar för att kunna jämföra med ett vuxet barnperspektiv. Elisabeth Arnér och Britt Tellgren (2006, s. 40) skiljer på begreppen barns perspektiv och barnperspektiv. De menar att barnperspektivet ofta ser till barnets bästa ur ett vuxenperspektiv medan i barns perspektiv är det barnens egna erfarenheter och synvinklar som står i centrum.

4.1 Barns perspektiv

Barn är själva experter på sina liv och livsvillkor och det är något vuxna inte direkt har tillgång till. Barns perspektiv är helt enkelt barnens egna ord och tolkningar av situationer. Nina Johannesen och Ninni Sandvik (2009, s. 90) menar att för att se på saker ur barns perspektiv i dagens forskning måste vi se och lyssna på barn utan att själv lägga värderingar i det barnen säger, annars kan vi aldrig förstå hur barnen själva upplever sin barndom. Det är i princip omöjligt att som vuxen helt förstå saker ur ett barns perspektiv men Arnér och Tellgren (2006, s. 40) menar att vi kan komma långt genom att bara fråga barnen vad de tycker. Barns perspektiv är inte heller något definitivt begrepp utan är olika från barn till barn.

4.2 Barnperspektiv

Barnperspektivet skulle kunna förstås som de vuxnas analys av barnens egna perspektiv. Vuxna utgår naturligt från sitt eget perspektiv och det krävs en ansträngning för att aktivt arbeta ur ett barnperspektiv. De situationer som barn går igenom förstås ofta av en vuxen genom en generell syn på hur barn är, hur de tros reagera, eller utav sina egna erfarenheter från sin barndom. När vuxna försöker att förstå barn i olika situationer talas det ofta om barns bästa, barn i centrum eller barns rätt (Arnér & Tellgren 2006, s. 40).

5. Metod

Undersökningen är en fallstudie där vi studerar en utvald, mindre grupp individer med en gemensam nämnare; en skilsmässa har ägt rum i deras liv. I detta kapitel redogörs för val av metod, hur resonemanget gick kring urvalet samt hur undersökningen genomförts. Här nämns även de etiska överväganden som gjorts.

5.1 Kvalitativ metod

Utgångspunkten i fallstudien är enkätintervjuer där vi forskar i hur barn och deras föräldrar ser på några olika situationer gällande skolans bemötande av barn med separerade föräldrar. Eftersom våra analyser inte har behandlat statistik eller liknande, så har vi valt att analysera och bearbeta materialet med en kvalitativ metod. Runa Patel och Bo Davidson (1991, s. 14) påvisar att om ”mjuk” data ska samlas in så är det den kvalitativa metoden som bör användas. Författarna menar också att med en kvalitativ metod kan vi få veta hur någon tänker, känner eller har upplevt något och även Jan Trost (1993, s. 14) menar att en kvalitativ studie kännetecknas av att den vill försöka förstå, särskilja, urskilja eller se ett mönster i något, och det är det vi försöker göra i den här studien.

5.2 Intervjuenkät

Undersökningen syftar till att jämföra och urskilja de intervjuades svar på en bestämd fråga. Vi har därför använt oss av en standardiserad intervjuenkät där frågorna ser likadana ut på varje enkät. Enligt Patel och Davidsson (1991, s. 76) kännetecknas en intervju med hög grad av standardisering av att frågornas utformning och ordning ställs i exakt samma ordning till varje intervjuperson. Detta skulle kunna anses ge vår studie hög reliabilitet men då vi själva inte varit närvarande vid intervjutillfällena, utan det är barnens föräldrar som stått för intervjun samt transkriberingen av barnens svar, kan vi inte vara säkra på att frågorna ställts exakt som vi tänkt eller att svaren är transkriberade ordagrant av föräldrarna.

Frågorna i intervjuenkäten är ställda i form av fallbeskrivningar där sex olika problem tas upp (se bilaga 1). I slutet av varje fall finns en till tre frågor där den intervjuade blir ombedd att ge sin synpunkt eller beskriva sin erfarenhet av en liknande situation och hur denna skulle kunna lösas. Frågorna är helt öppna och ostrukturerade. Den intervjuade får fritt utrymme att svara

på frågorna precis hur den vill, detta kännetecknar en ostrukturerad intervju (Patel & Davidsson 1991, s. 76).

5.2.1 Projektiv intervjumetod

I intervjuenkäten har använt oss av en projektiv teknik, det vill säga att de intervjuade har fått svara på hypotetiska frågor. Att ha separerade föräldrar kan vara känsligt, pinsamt och privat för ett barn och för att så långt som möjligt få barnens ärliga åsikter inom detta har vi ansett denna teknik passande då den inte blir för personlig. Det är mer som att be om deras hjälp att lösa en fråga, men indirekt blir det en fråga om barnens egna erfarenheter av skolans bemötande. Ib Andersen (1998, s. 152) förklarar den projektiva tekniken som ett sätt att kunna studera en individs åsikter och tankar genom att låta denne projicera dem på en annan individ eller situation. På detta sätt kan vi få en inblick i någons innersta tankar utan att den intervjuade känner sig personligt utpekad.

John R. Webb (2002, s. 125) förklarar den projektiva tekniken som ett indirekt sätt att undersöka hur eller vad en person tycker om ett ämne. Webb menar att metoden inte används för att mäta en variabel eller hur ofta någonting inträffar utan är ett verktyg till att synliggöra en persons åsikter och känslor kring ett ämne som annars kan vara känsligt eller pinsamt. Författaren menar vidare att med en projektiv teknik förväntas den intervjuade projicera sina egna känslor och åsikter till en tredje person. Webb påpekar också att eftersom de projektiva frågorna ofta anses ”roligare” så är chansen större att den intervjuade uttrycker sig mer öppet och innerligt om ett ämne som annars kunde ha fått denne att tveka då frågan ansetts för privat eller generande.

Barnen i studien har visat sig vara väl mottagliga för den projektiva metoden och vi har fått mycket material att jobba med. Det har varit enkelt för oss att använda barnens projiceringar på andra barn som underlag för barnens egna tankar om sig själva, men vi är medvetna om att vi ändå tolkar barnens svar. I något fall där svaren varit korta kan vi inte vara säkra på hur djup till exempel barnets sorg varit, eller hur länge de haft den. I efterhand har det visat sig att några av frågorna har varit lite grunda och inte har gett så mycket information som önskats, om det funnits möjlighet att ställa följdfrågor hade studien kanske kunnat få ett mer djupgående resultat.

5.3 Urvalsgrupp

Undersökningen är en fallstudie där en grupp individer studeras av en särskild anledning, därför har urvalets viktigaste punkt varit att barnen har separerade föräldrar med delad vårdnad om dem. Genom privata kontakter inom skola och fritid har separerade föräldrar med barn i skolåldern kontaktats via e-post och det sociala mediet Facebook. Hänsyn har tagits till att vi som forskare inte har en nära relation till barnen eller föräldrarna och att skilsmässan inte ligger i ett akut skede. Vi hade gärna sett att fler deltagare varit med i vår studie med hänsyn av dess tillförlitlighet, men på grund av en viss tvekan från tillfrågade föräldrar att diskutera ett i många fall känsligt ämne, blev det tillslut tio barn som deltog i undersökningen.

Urvalet har även grundats på att barnen ska ha lite erfarenhet av skolvärlden och kunna sätta ord på sina känslor och tankar, därför har barn i förskola valts bort. De tio barn som deltog i undersökningen var mellan sju till fjorton år och kommer från olika orter i Skåne, både stadsmiljö och landsbygd. Då studien har erbjudit full anonymitet och inte har analyserats ur ett genusperspektiv har ingen hänsyn tagits till att det ska råda balans i könsfördelningen mellan deltagande barn, vi har i flera fall inte själva vetat om barnens kön. Några av barnen i studien har varit syskon.

De föräldrar som deltog i undersökningen har valts ut på grund av deras barns medverkan. I något fall har båda barnets föräldrar deltagit i studien medan i de flesta fall bara en, sammanlagt deltog elva stycken föräldrar.

5.4 Genomförande

Undersökningen genomfördes genom att vi först tog kontakt med föräldrar som hade barn i skolåldern och levde med dessa varannan vecka. Sedan skickades intervjuenkäterna ut till de föräldrar och barn som önskade medverka via e-post. Intervjufrågorna besvarades i barnens hemmiljö där de kunnat få hjälp av en förälder när de svarat på frågorna. Undersökningens reliabilitet eller tillförlitlighet skulle därför kunna anses som låg eftersom vi inte själva har intervjuat barnen. Två alternativ gavs till att svara på frågorna, antingen kunde svaren skrivas in direkt i dokumentet på datorn och skickas tillbaka till oss via e-post eller så kunde svaren skrivas ned på ett separat papper och skickas in med brev. Full anonymitet erbjöds genom att skicka in svaren via brev.

Frågorna som ställts i intervjuerna har varit likadana till barnen som föräldrarna och har ställts i ett vardagligt språk. Undersökningen har gjorts med en projektiv metod vilket i vårt fall betyder att frågorna har ställts i form av fallbeskrivningar där en fiktiv flicka eller pojke råkat ut för en situation i skolan som härrör från att de har separerade eller skilda föräldrar.

Följdfrågor har sedan ställts och har ibland varit riktade mot den fiktiva personen och ibland riktad mot den intervjuade själv. Trost (1993, s. 40) menar att det är viktigt att vara konkret när barn intervjuas, enligt författaren bör också intervjufrågorna gälla beteenden eller

händelser för att locka barnen att tala om hur de tycker, tänker och känner. När all empiri var insamlad sammanställdes barnens svar och jämförelser drogs mellan dem. Med stöd i

jämförelserna analyserades sedan svaren med hjälp av tidigare forskning.

5.5 Forskningsetiska överväganden

Vid kontakten med barnen och föräldrarna har vi upplyst dem om att den här undersökningen kommer vara helt konfidentiell och full anonymitet har erbjudits. Undersökningen vidrör känsliga ämnen och därför antog vi denna säkerhetsåtgärd för att inte de enskilda barnen eller föräldrarna skulle kunna pekas ut. Trost (1993, s. 42) påpekar att både barn och vuxna har rätt till sin integritet och sina privata tankar. Trost menar vidare att även om det ställs oförargliga frågor så kan det kännas obekvämt för de intervjuade om de senare måste stå upp för sina svar inför andra människor. Vi har valt att kalla personerna i studien för enbart barn eller förälder. Vi har heller inte sett någon anledning till att det är av vikt att veta könen på barnen och därför kommer detta hållas hemligt i de fall vi vetat om det.

Undersökningspersonerna och deras föräldrar har fått reda på det övergripande syftet med studien. För validiteten i forskningen har det dock inte förklarats mer ingående för de intervjuade vad det är som kommer att analyseras. Steinar Kvale och Svend Brinkmann (2009, s. 87) anser att det är en balansgång mellan att ge ut för mycket information om en undersökning samt för lite. Ges för mycket information ut kan en kvalitativ intervjuforskning göras omöjlig samtidigt som om för lite information ges kan viktiga samtalsämnen missas. Även Trost (1993, s. 106) påpekar att forskare endast ska informera intervjupersonerna om det absolut nödvändigaste eftersom de inte vill styra riktningen på intervjun redan i förväg.

Vetenskapsrådets forskningsetiska principer har tagits hänsyn till i studien (2002, s. 7-10). Alla deltagare har blivit upplysta om att deltagandet var frivilligt och de har när som helst kunnat avbryta sin medverkan. Eftersom det i första hand var föräldrarna som tillfrågades om barnens deltagande så har vi kunnat vara säkra på att de samtyckt till barnets medverkan i studien.

6. Resultat och Analys

Under den här rubriken presenteras resultatet av studien samt vår analys. Innehållet är uppdelat efter våra tre frågeställningar och i den sista delen, där det analyseras kring vad skolan kan göra för barn med separerade föräldrar, jämförs också barnens och föräldrarnas svar med varandras utifrån de två första frågorna.

6.1 Hur vill barn med separerade föräldrar bli bemötta i skolan?

”I början var jag (ledsen), jag låste ofta in mig på toa då” (Barn ur vår studie 2013-09-24). Nästan alla barn i vår studie har varit ledsna i skolan på grund av det faktum att deras föräldrar är skilda eller separerade. Några uttrycker särskilt att de har varit mycket ledsna medan andra har blivit arga. Barnen tycker att det viktigaste är att läraren eller någon annan vuxen finns där för dem och känner ”medsorg”. Läraren skulle kunna ge dem en kram ibland och fråga hur de mår. Framförallt uttryckte barnen att läraren skulle prata mycket med dem. Ett barn uppgav dock att den aldrig hade velat prata med sin lärare om detta utan vände sig till en personal på fritids. Vikten av att bli sedd och lyssnad på är något som också BRIS (Johansson 2012, s. 79) har sett att barn önskar. I deras undersökning var det inget barn som uppgav att de haft någon professionell vuxen som funnits för dem när de bäst behövt det. Även i Wallerstein och Kellys (1987, s. 43) undersökning berättade barn att skolan mest fungerat som en tillflyktsort under skilsmässan och de upplevde inte att de haft fått något direkt stöd ifrån skolan.

Barnen har uttryckt ett behov av att prata med människor utanför familjen om sin situation. Att ha skilda föräldrar medan ett barn går i skolan kan ses som en riskfaktor. Omvänt fungerar goda relationer till kamrater eller vuxna i skolan som en skyddsfaktor för barnet. Skolverket tillsammans med Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet (2004, s. 34f) menar att det är när riskfaktorerna blir fler än skyddsfaktorerna kring ett barn som barnets psykiska hälsa försämras. Det är svårt att veta vilka barn som kommer att drabbas värst och de menar därför att det kan vara en fördel för en skola att ha förebyggande insatser kring barn med separerade föräldrar. Det avgörande för en skola är alltså inte att sträva efter en reducering av antalet riskfaktorer i barnens liv utan snarare att skapa fler skyddsfaktorer. En skyddsfaktor i en skola skulle kunna vara lärare, fritidspedagoger, kuratorer eller skolsjuksköterskor. Det skulle också kunna vara en nära vän till barnet i samma ålder.

Ett av barnen uttryckte att den ville prata med en utomstående vuxen eftersom den inte ville

göra sina föräldrar upprörda genom att ta upp sina problem med dem. Per Bøge och Jes Dige

(2006, s. 85) menar att i sådana situationer är det viktigt att ha trygga personer i barnets närhet, att de har någon runt sig som de kan känna tillit till. Barn känner ibland skuldkänslor inför vad som händer och kan uppleva att de är ensamma i sin sorg. I en undersökning av forskaren Gunilla Ladberg och psykologen Anna Torbiörnsson (1997, s. 78) var ett av deras viktigaste resultat att barnen i skolan ofta saknade någon att prata med och som ärligt lyssnade på deras livssituationer. Precis som barnen i vår studie berättade barnen i deras studie om saknaden av vuxna som frågar hur de mår och lyssnar på deras svar.

En annan viktig del i barnens sorgeprocess har visat sig vara deras vänner. Hälften av barnen uppger att de främst pratar med sina vänner när det händer något jobbigt i deras liv. Dyregrov (1997, s. 57f) menar att ju äldre barnen blir desto viktigare är kompisar i sorgehanteringen. Att ha en vän att anförtro sig till och tröstas av är ofta något som ungdomar framhäver som den viktigaste hjälpen. Ett av barnen uppger till exempel att när en klasskamrat blivit ledsen i klassrummet på grund av sina föräldrars pågående skilsmässa så gick denne fram till det ledsna barnet och gav den en kram. Barnet berättade sedan för den drabbade att den själv var i samma situation och förstod hur det kändes. Nio av tio barn menade även de att om det var någon annan i deras klass som var ledsen över att deras föräldrar var separerade så kunde de prata med dem, för de visste hur det kändes. Jarratt (1996, s. 21) menar att om vuxna visar barn hur de ska stödja och hjälpa andra barn i kris så kan de också visa en stor medkänsla och vilja att ta hand om den utsatte.

Gruppsamtal är något flera forskare (bl.a. Dyregrov 2009, Lorentzon 2008, Jarratt 1996) rekommenderar när det handlar om att få stöd i en kris. Majoriteten av barnen tyckte att det var en bra idé att ha sådana grupper. Några påpekade särskilt att de saknade en sådan grupp medan andra uttryckte att det kanske kunde vara en bra hjälp. Barbro Andersson och Birgitta Grane är båda familjebehandlare inom socialtjänsten och har haft gruppsamtal med barn i många år genom sitt projekt ”Skilda Världar”. I en undersökning de gjort så visade det sig att majoriteten av de barn som deltagit i deras gruppsamtal är nöjda och alla barn tyckte att de blivit mindre ledsna efter deltagandet (Andersson & Grane 2008, s. 181). Författarna menar att gruppverksamheten är viktig även som ett led i ett förebyggande arbete, de belyser att barnen kommer att behöva prata om sin skilsmässa förr eller senare. Ett av barnen gillade inte

alls idén med gruppsamtal utan tyckte att det rent av kunde vara taskigt att ha en sådan grupp. Att vara en så stark motståndare till en samtalsgrupp skulle kunna tolkas på olika sätt. Det skulle kunna ses som att det inte finns något trauma längre kring separationen för detta barn. Barnet har kanske gått vidare och anser att gruppsamtal vore överflödigt. Det skulle också kunna vara ett sorts undvikande beteende där barnet inte vill bli påmind om det som är jobbigt i dess liv. Dyregrov (2009, ss. 93 & 119) menar att det är vanligt att barn vill undvika situationer i sitt liv som kan påminna dem om sina problem eftersom detta kan leda till smärtsamma minnen eller ångest. Dyregrov uppmanar vuxna att vara försiktiga kring dessa barn och inte sätta för stor press på dem, han menar att det är bäst att närma sig de saker barnen undviker gradvis för att inte kommunikationen ska bli låst. Ulla Forinder och Elisabeth Hagborg (2008, s. 45) påvisar att en traumatisering i ett barns liv ofta leder till ett så kallat undvikande beteende. Författarna menar också att innan en gruppverksamhet erbjuds till ett barn bör det kartläggas om det verkligen finns ett trauma för barnet att bearbeta, och finns det ett trauma måste barnen först få professionell hjälp att bearbeta detta innan de kan delta i annan gruppverksamhet.

En annan form av undvikande beteende är att ljuga om eller förneka sin familjesituation för att slippa prata om den. Jarrat (1996, s. 69) menar att när barnen undviker eller ljuger om sin familjesituation försöker de komma undan sorgen och det känsliga ämnet. Raundalen och Shultz (2007, s. 29) anser att skam ofta är en orsak till att barn inte vill berätta om den kris de går igenom. Nästan samtliga barn uppgav att de inte tyckt det varit jobbigt att berätta om sin familjesituation. Några berättade att det istället var de konsekvenser som skilsmässan burit med sig som varit jobbiga för dem, till exempel när en styvförälder skulle presenteras på skolan för första gången. Något som också verkar vara jobbigt är när andra barn i skolan ställer mycket frågor om det faktum att de har dubbla hem. Generellt använde dock inte barnen i vår undersökning sig av ett undvikande beteende.

Motsatsen till ett undvikande beteende skulle kunna vara att istället utnyttja det faktum att ens föräldrar är skilda. Majoriteten av barnen hade aldrig utnyttjat sin situation för att vinna fördel, några gav förklaringen att de inte tycker det är bra att ljuga. Ett fåtal barn hade dock använt sig av sin situation och skyllt på att något har hänt eller är glömt just för att de inte har sammanboende föräldrar. Barnen tycker att läraren ska ta kontakt med föräldrarna om de kommer på att ett barn missbrukar sin situation eller spelar ut sina föräldrar mot varandra.

När det brister i kommunikation mellan barnens två hem, där läraren till exempel ger en uppgift ena veckan och den andra föräldern inte vet om det till nästa vecka, visar det sig att alla barnen var överens om att det inte är barnens fel. Majoriteten tyckte att läraren skulle kontakta föräldrarna och be dem ha en bättre kommunikation så inte viktig information föll bort igen. Genomgående visade det sig att barnen skyllde sådana situationer på sina föräldrar.

Jarrat (1996, s. 20) menar att för att minska barns känsla av olikhet eller av att vara avvikande i sin familjesituation kan det vara bra att barnen automatiskt får göra saker till alla sina hem när det skapas på skolan. Detta kan också reducera barnens ångest av att behöva välja till vilket hem skapelsen ska tas. Frågan till barnen var hur de egentligen ville göra, vill de göra en sak till varje hem eller bara en som de andra barnen. Tre av barnen uppger att de gärna skulle vilja göra saker till varje hem men aldrig fått det. Ett barn berättar att den en gång fick göra två kort i skolan och det hade varit bra. Resterande barn tycker att det borde vara upp till var och en att bestämma om de vill göra två eller inte.

6.2 Hur vill separerade föräldrar att skolan bemöter deras barn?

Dyregrov (2009, s. 58) menar att en skilsmässa kan anses som ett av de svårare problemen att hantera för en pedagog eftersom det är barnens viktigaste personer som orsakat traumat barnet går igenom. Som en förebyggande åtgärd tyckte flera föräldrar att läraren kunde prata med hela klassen och förklara olika familjebilder samt förmedla till barnen att det inte är något konstigt eller onormalt med en annorlunda familjebild.

Samtliga föräldrar har berättat för förskola eller skola under krisskedet av separationen. Alla tyckte att det varit bra för deras barn att förskola/skola visste om vad de gick igenom, en förälder påpekade att det också hjälpte för att förhindra ryktesspridning och onödiga spekulationer. Ett barn hade varit bråkig under en tid efter separationen men hade senare lugnat sig och det var därför bra att i förskolan detta fall visste vad som pågick hemma. En annan förälder visste inte innan den här undersökningen att dennes barn varit ledsen någon gång under skolan på grund av skilsmässan, föräldern hade själv upplevt att allt varit bra. Jarrat (1996, s. 20) anser att det är viktigt att föräldrar håller skolan informerade när förändringar sker inom familjen. Författaren menar att även om barnen motsätter sig detta som en del i ett undvikande beteende så är det till deras fördel eftersom skolan på detta sätt

kan stödja, hjälpa och svara på barnens reaktioner och frågor när de går igenom den värsta krisen.

Majoriteten av de barn vi intervjuat tycker det kunde vara bra med en speciell grupp där barn med skilda föräldrar kunde prata med varandra om sin livssituation. Ingen av föräldrarna var dock odelat positiv. Orsaken till att de ställer sig tveksamma har visat sig kunna bero på olika saker. Två föräldrar menade att en grupp kan göra att skilsmässan förstoras upp och att barnet känner sig onormalt. De påpekade också att ska det finnas en grupp bör den ligga utanför skolan, vilket två andra föräldrar också nämnde. En annan förälder påpekade att det viktigaste i en sådan grupp är att de som sköter den måste veta vad de håller på med. Spontant tyckte en av föräldrarna att idén om gruppsamtal inte var en bra idé men kunde se att barnet efterfrågade en sådan grupp och ändrade då sin åsikt. Varför det inte skulle varit en bra idé till att börja med framgick aldrig.

Att leva ett varannan-vecka-liv med sina barn har visat sig kunna ställa till en del bekymmer när det gäller kontakten mellan skola och hem. Ibland utnyttjar barnen sin situation när det gäller dubbla hem och om föräldrarna får ge råd till skolan hur de ska hantera dessa situationer nämner samtliga att läraren bör kontakta dem. De menar också att man som skild förälder bör hålla en tätare kontakt med barnets lärare eftersom föräldern bara har koll på sitt barn varannan vecka, en förälder fick till exempel först i vår studie reda på att dennes barn ibland hade utnyttjat det faktum att den lever i ett dubbelt boende. En annan förälder påpekar dock att bara om ärendet gällde denne själv ville den bli kontaktad. Om ärendet skulle handla om den andra föräldern anser samma förälder att det inte är något som denne har med att göra. Två andra föräldrar uppger att de skulle vilja bli kontaktade oavsett vilken av barnets förälder det gällde, en av dem säger att även om föräldrarna är skilda eller inte så bör föräldrarna kontaktas om någonting inte stämmer eller om det finns frågor.

Vad gäller kommunikationen från skolan till hemmet uppgav några föräldrar att de gått miste om information och en av dem påpekade att skolan inte kan räkna med att alla föräldrar pratar med varandra. En annan förälder menade att det ofta inte är några problem ifall barnets föräldrar har en god kommunikation men det är det långt ifrån alla föräldrar som har. Två av föräldrarna menade att det var oacceptabelt att barnen skulle hamna i kläm i sådana situationer. Gemensamt för de flesta föräldrarna är att de tycker det är skolans uppgift att se till att alla vårdnadshavare får samma information om barnens skolgång.

I intervjuenkäten frågade vi barnens föräldrar huruvida de tyckte det var viktigt att barnen får göra dubbla saker i skolan när det gäller saker som ska tas hem. Majoriteten av föräldrarna svarade att för dem var det helt oviktigt. Samtliga utom två berättade också att det nog var viktigare för barnen än för de vuxna att få göra saker till bägge sina hem. Det var en förälder som motsatte sig hela idén, den menade att detta kunde sätta fokus på att barnet är annorlunda och att sakerna som görs är barnets, inte föräldrarnas. En förälder påpekade att alla lösningar är bra så länge det är OK för barnen.

6.3 Hur kan skolan på ett bra sätt bemöta barn med separerade

föräldrar?

Barnen i vår studie har inte direkt erbjudits någon stödperson i skolan men några har ändå känt ett behov av dessa och hittat dem på ett naturligt sätt inom personalen. Ett barn hade pratat med skolsyster medan några andra hade pratat med fritidspersonal eller sin lärare. Eftersom barn inte alltid har rätt personkemi med sin lärare och för att kunna tillgodose behovet av stödpersoner som de efterfrågar är det viktigt att all personal runt barnen i skolan presenterar sig i ett tidigt skede av barnens skolgång och kanske varje termin. Skolsjuksköterskan bör förklara att den inte bara finns där vid fysiska skador utan också för samtal och psykiska sår. I en undersökning av barnombudsmannen (2009, s. 17f) så vet de flesta barn att de kan få hjälp om de skadat sig fysiskt men bara hälften av barnen vet att det även finns hjälp att få när de är ledsna, oroliga eller rädda. Det bör framkomma när kuratorn presenterar sig för barnen att dennes jobb är att finnas till för dem när de behöver hjälp och stöd.

För att även föräldrar ska veta var de och sina barn kan vända sig i skolan menar Grandalen och Schultz (2007, s. 37) att det skulle kunna skickas ut ett brev i skolstarten där det framgår vem som kan kontaktas när problem uppstår. På detta sätt pekas ingen särskild ut och även barn som av andra skäl mår dåligt kan få hjälp. För att en skola ska kunna erbjuda en trygg och stimulerande miljö för barnen behöver det finnas närvarande och uppmärksamma vuxna runt dem. Alla barn i skolan, med uttalade problem eller inte, ska kunna känna att det finns någon där för dem oavsett om de är ledsna eller glada. Någon de kan lita på. Raundalen och Schultz (2007, s. 65) påpekar att pedagoger kan komma långt med ledsna barn bara genom att

vara vänlig mot dem. Barnen vill inte bli särbehandlade men kan ändå behöva en större mjukhet då de kan vara extra mottagliga för arga och ovänliga kommentarer och attityder. Majoriteten av barnen tycker att gruppsamtal kunde vara en hjälp för dem i sitt sorgearbete. Denna åsikt stöder också flera forskare. Ur barnens perspektiv vore det alltså en god sak att få prata om sin livssituation tillsammans med andra barn som har samma familjebild, kanske eftersom det inte är så lätt att prata med sina föräldrar om problem som gäller just dem. Ett barn beskrev uttryckligen att den inte ville göra sina föräldrar ledsna genom att berätta om sina problem. En orsak till detta skulle kunna vara att barnet inte vill skapa mer sorg hos föräldrarna än de redan har, därför anser vi det extra intressant att föräldrarna i studien är så pass negativt inställda till idén med gruppsamtal. Föräldrarna verkar rädda att barnen ska bli utpekade eller att om skolan börjar dra i detta känsliga ämne så skulle det ”göra en höna av en fjäder”, som en förälder uttryckte det. I det här ämnet finns en skillnad i barnens perspektiv och de vuxnas perspektiv. Vi kan tolka föräldrarnas åsikter som att de är rädda om sina barn, de vill inte utsätta dem för onödig utpekning eller att det ska skapa nya bekymmer för barnet. Vi skulle också kunna tolka det som att föräldrarna inte tror att det finns några problem barnen skulle behöva prata med andra än dem om. Oavsett så uttrycker barnen att de vill prata med andra som sitter i samma situation och därför finns det ett behov av en sådan grupp i skolan.

Några barn var positiva till idén med gruppsamtal men påpekade att de inte ville prata med någon okänd om det. Gruppsamtalet skulle därför kunna ligga på skolan efter skoltid och kunde ledas av till exempel en för barnen känd kurator, som har insikt i hur barn i kris kan reagera samt kan hjälpa dem att läka. Dyregrov (2009, s. 52) menar att vuxna som ska hjälpa barn i kris måste vara införstådda med att det finns stora skillnader i barns reaktioner när de går igenom en separation, det är viktigt att inget klassas som onormalt. En sådan här grupp bör dock vara frivillig då det kan finnas barn som är mitt i ett trauma som skulle behöva professionell hjälp samt att det kan finnas barn som redan har bearbetat svårigheterna i en skilsmässa. I gruppen skulle barnen kunna dela erfarenheter mellan varandra. Att få berätta sin historia för andra barn kan vara ett sätt för barnen att bearbeta sina känslor och detta är något som BRIS (Johansson 2012, s. 12) sett att barn mår bra av att göra. Gruppsamtalen skulle kunna vara ett stöd när barnen går igenom bearbetningsfasen men även i nyorienteringsfasen där barnen försöker hitta sina nya roller som skilsmässobarn.

Barnen har i överlag inte använt sig av ett undvikande beteende. Skilsmässa idag är inte lika ovanligt som för 20 år sedan och kanske är det därför inte något skamligt eller pinsamt för barnen att berätta om. Det är ofta flera barn i varje klass som har separerade föräldrar och familjebilderna är idag många. Flera föräldrar i vår undersökning tycker att läraren rent allmänt i skolan kunde prata och normalisera olika sätt att vara en familj. Detta är något som bland andra Jarratt (1996, s. 21) håller med om, hon menar att läraren på ett förutseende sätt kan förebygga problem genom att ha diskussioner i klassen om olika familjebilder. Det är också en del i skolan uppdrag, att sträva efter förståelse för andra människor samt främja barnens förmåga att leva sig in i andra barns situationer (Lgr 2011, s. 7). Den enda gång som barnen undvikit att prata om föräldrarnas skilsmässa är de gånger en förälderns nya partner dykt upp på skolan. Ett barn har då låtit de andra barnen tro att den nya partnern är en biologisk förälder för att slippa prata om det medan två andra mest tyckt det varit en pinsam situation. Att något är generande kan dock inte i sig ses som ett trauma för barnen, generellt ses nog ofta föräldrar som något pinsamt när de dyker upp på skolgården, främst för de äldre barnen.

Bristande information mellan skola och hem har visat sig kunna ställa till problem för barnen. Samtliga barn lägger skulden på en förälder när de själva kommer i kläm. Inget av barnen lägger skulden på läraren som inte gett information till båda hemmen. Några av barnen tycker också att det är föräldrarnas uppgift att ha kontakt med varandra, eller att ha extra mycket kontakt med skolan så att inte viktiga uppgifter missas. Föräldrarna tycker tvärtom att skolan inte kan ta för givet att skilda föräldrar skulle ha en god kommunikation till varandra, och lägger skuldfrågan på skolan eller en lärare. Skolan har ett ansvar att samarbeta med barnens föräldrar samtidigt som föräldrar har ett ansvar att hålla sig informerade kring vad som händer deras barn i skolan.

Med dagens moderna skolportaler som It’s learning, School Soft, Unicum med flera borde det inte vara så stora problem för föräldrar att få samma information. En förälder menade att skolan inte kan förutsätta att barnens föräldrar pratar med varandra, och detta ska alltså inte behövas med dessa portaler men däremot om det händer något personligt med barnet som inte är allmän information kan det förstås fortfarande i dagens skola hända att information bara når en förälder. Om skolan enbart ska se till barnens bästa så kanske personliga händelser bör värderas från gång till gång huruvida en eller två vårdnadshavare bör kontaktas. Försöker vi

se situationen ur våra studiebarns perspektiv så vill de att föräldrarna ska kontaktas i nästan alla situationer, de vill absolut inte hamna i kläm.

Att vid vissa skapande situationer i skolan få göra saker till bägge sina hem kan i sig ses som en liten sak att problematisera. Föräldrarna uppger att det inte är viktigt för dem att det ska vara en rättvis fördelning av de saker barnen skapar. En förälder är negativ till en sådan åtgärd för barnen, den menar att det skulle sätta fokus på att barnen är annorlunda. I vår studie har flera barn uppgett en önskan om att de fick göra två saker ibland. I fallet som barnen fick ta ställning till handlade det om att få göra ett eller två pepparkakshjärtan att ta hem. Ett barn uttrycker det som att ”man kan inte dela på pepparkakshjärtan”, därför måste de barn med två hem få göra två hjärtan. Inget barn har sett denna situation som en särbehandling utan att det mer skulle vara rättvist. Kanske skulle det kunna ses som orättvist till de andra barnen som bara får göra en sak men ett barn tycker att läraren i så fall skulle fråga de andra barnen ”om det är rättvist att ha två hem?”. För en skola borde detta behov lätt kunna tillfredsställas genom rutiner som säger att barn får göra saker till alla sina hem, detta kan såklart inte tillämpas då barnen gör avancerade saker som möbler eller dylikt, men det skulle kunna vara ett enkelt sätt för barnen att slippa onödig ångest över att behöva välja till vilket hem saken ska tas.

Något som vi inte frågade om i studien men som ändå återkom hos nio av tio barn var att barnen ville erbjuda sin egen hjälp till barn i behov av stöd. Vi frågade dem vad de ville säga till en pojke som var ledsen i ett av våra fall och i princip samtliga svarade likadant, pojken kan prata med mig, jag vet hur det känns. Barnen har visat sig vara väldigt empatiska gentemot andra i samma sits och kanske är de själva den allra bästa hjälpen till sådana barn. De vet ju bättre än någon vuxen hur ett barns perspektiv på att leva med separerade föräldrar ser ut. De är själva experter på sina känslor och erfarenheter och ingen vuxen kan fullt ut förstå hur det känns.

7. Diskussion

Syftet med den här studien var att se hur barnen själva vill bli bemötta i skolan när de har dubbla boenden och det har vidare visat sig att de här barnen inte blir bemötta som de önskar. Barnen har visat sig sakna stöd från skolan i vissa situationer och några har själva uppsökt en stödperson. En enkel åtgärd för en skola för att bemöta barnens önskan, är att varje år vid skolstart presentera sin personal för eleverna, berätta vad de finns där för, samt erbjuda gruppsamtal för de elever som har separerade föräldrar.

Beslutet att också intervjua föräldrar i undersökningen har varit en stor tillgång när barnens svar analyserats eftersom de har kunnat jämföras med föräldrarnas svar. Många gånger har föräldrar och barn haft helt skilda åsikter vilket har gett oss ett intressant material att arbeta med. Det har varit lärorikt för oss som forskare att få studera barns perspektiv kontra vuxnas perspektiv. Barnets bästa sett ur föräldrarnas perspektiv har ofta inte varit barnets bästa enligt barnen. Föräldrarna ansåg till exempel att gruppsamtal inte skulle hjälpa deras barn medan barnen tvärtemot såg det som en god sak. Även i andra frågor som om barnen skulle få göra dubbletter av saker de skapar i skolan, hur information skulle nå föräldrar samt vems fel det är när kommunikationen brister mellan skola och hem, såg barnens perspektiv annorlunda ut jämfört med de vuxnas. Det ska självklart finnas ett visst föräldrainflytande i skolan men eftersom det är barnen som befinner sig i skolan och inte föräldrarna kan det diskuteras vems ord som ska väga mest.

Undersökningen behandlar ett känsligt ämne och vi har varit medvetna om svårigheterna med det. Att hitta intervjupersoner visade sig dock vara svårare än beräknat och till en början haltade arbetet lite på grund av detta. Tanken var till en början att göra en gruppintervju med barn men på grund av det låga intresset ändrades taktik och istället skickade vi ut intervjuenkäter. När föräldrarna själva kunde vara med och granska frågor och svar blev intresset för att delta större och studien tog fart. Intervjuenkäterna visade sig vara en fullgod ersättning och i efterhand kanske det bästa alternativet. Genom en gruppintervju hade det kunnat bli en ojämn maktbalans mellan barnen på grund av deras olika åldrar samt personligheter och det hade också kunnat bli så att någon inte kom till tals, eller tog för stor plats. Med intervjuenkäterna har det också kunnat erbjudas full anonymitet, vilket känts mycket viktigt i ett så känsligt ämne.

Valet att använda en projektiv metod kan ses som okonventionell men var för oss ett sätt att komma åt barnens åsikter om olika situationer som kan anses känsliga. I efterhand har det visat sig att barnen har haft mer att berätta om vissa situationer och det hade då varit önskvärt att ha fler följdfrågor. Detta är något som undersökningen inte har kunnat bemöta då vi själva inte intervjuat barnen.

Syftet med studien har aldrig varit att intervjua barn vars föräldrar är mitt i en pågående skilsmässa, detta togs hänsyn till när intervjuenkäterna skickades ut. Vi har inte medvetet velat starta ytterligare en sorgereaktion hos barnen men det är inte något som har kunnat garanteras. Risken finns att studien kan ha startat nya tankar hos barnen om deras situation, men chansen finns också att dessa tankar har kunnat vara positiva eftersom barnen helt fritt fått säga sin åsikt. En förälder har dock funnits bredvid barnet vid intervjutillfället och detta kan ha gjort att de hållit inne med vissa tankar. Ingen av frågorna har dock behandlat direkta familjeproblem.

Majoriteten av barnen i studien hade varit ledsna över sin situation, det är ingen tvekan om att en skilsmässa är en kris för ett barn att gå igenom. Krisen behöver dock inte vara allvarlig för alla, för vissa barn kan det gå relativt smärtfritt. Andra barn går dock igenom en svår kris, med kaos hemma och ekonomiska problem, och skulle behöva professionell hjälp. Vid sådana fall där barn verkligen far illa har skolan ett ansvar att anmäla till socialtjänsten.

För vidare forskning inom detta ämne hade vi velat ställa fler följdfrågor till barnen, samt gjort personliga intervjuer utan föräldrar eller andra barns påverkan. Studien hade också kunnat fördjupas genom intervjuer med skolpersonal, till exempel skolsjuksköterskor, lärare, rektorer, kuratorer med flera. Då det funnits ett behov av gruppsamtal bland barnen skulle den ekonomiska aspekten av detta kunna fördjupas samt hur ett sådant projekt hade kunnat genomföras. Socialstyrelsen, Skolverket och Statens folkhälsoinstitut (2004, s. 8) menar att om resurser sätts in i ett tidigt skede för att förebygga psykisk ohälsa bland barn och ungdomar, så kommer det bli mindre kostsamt för samhället i slutändan. Detta hade varit intressant att fördjupa sig ytterligare i.

Referenslista

Litteratur

Andersen, Ib (1998). Den uppenbara verkligheten: val av samhällsvetenskaplig metod. Lund: Studentlitteratur

Andersson, Barbro & Birgitta Grane (2008). ”Skilda världar” – en gruppverksamhet för barn till skilda föräldrar. I: Forinder, Ulla & Hagborg, Elisabeth (red.): Stödgrupper för barn och

ungdomar. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur

Arnér, Elisabeth & Tellgren, Britt (2006). Barns syn på vuxna: att komma nära barns

perspektiv. Lund: Studentlitteratur

Boesen Pedersen, Anne-Julie & Krab Nyby, Trine (2010). Børn som respondenter:

spørgeskemaundersøgelser blandt børn. I:Petersen, Anne (red.): Den lille bog om metode – sådan undersoger du bornekultur og borns perspektiv. Köpenhamn: Viasystime

Bøge, Per & Dige, Jes (2006). Möta barn i sorg: handlingsplan för skola och förskola. Stockholm: Sveriges utbildningsradio (UR)

Cullberg, Johan (2006). Kris och utveckling. 5. omarb. och utök. utg. Stockholm: Natur och kultur

Dyregrov, Atle (1992). Katastrofpsykologi. Lund: Studentlitteratur

Dyregrov, Atle (1997). Barn och trauma. Lund: Studentlitteratur

Dyregrov, Atle (2009). Att ta avsked: ritualer som hjälper barnet genom sorgen. 2. uppl. Stockholm: Gothia

Forinder, Ulla & Hagborg, Elisabeth (red.) (2008). Stödgrupper för barn och ungdomar. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur

Jarratt, Claudia Jewett (1996). Barn som sörjer: att hjälpa barn att klara av separationer och

förluster : [skilsmässa, dödsfall, frånvaro, adoption, fostervård, förlust av syskon]. Göteborg:

Slussen

Johannesen, Nina & Sandvik, Ninni (2009). Små barns delaktighet och inflytande: några

perspektiv. 1. uppl. Stockholm: Liber

Kvale, Steinar & Brinkmann, Svend (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. 2. uppl. Lund: Studentlitteratur

Ladberg, Gunilla & Torbiörnsson, Anna (1997). Barndom i förändringstider. 1. uppl. Stockholm: Rädda barnen

Lorentzon, Lars (2008): Gruppterapi – ett sätt att utforska och utveckla vårt sätt att vara oss själva. I: Forinder, Ulla & Hagborg, Elisabeth (red.): Stödgrupper för barn och ungdomar. 1.

uppl. Lund: Studentlitteratur

Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011. (2011). Stockholm: Skolverket

Patel, Runa & Davidson, Bo (2011): Forskningsmetodikens grunder: Att planera, genomföra och rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur

Raundalen, Magne & Schultz, Jon-Håkon (2007). Krispedagogik: hjälp till barn och unga i kris. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur

Trost, Jan (2001). Enkätboken. 2., [rev.] uppl. Lund: Studentlitteratur

Wallerstein, Judith & Kelly, Joan B (1987): Skilsmässobarn: barns och tonåringars egna upplevelser av föräldrarnas skilsmässa. 1. uppl. (1987). Stockholm: Riksförb. för sexuell upplysning (RFSU)

Webb, John R. (2002). Understanding and designing market research. 2. ed. London: Thomson Learning

Öberg, Bente & Öberg, Gunnar (1994). När föräldrar skils: om relationer och separationer. 1. uppl. Stockholm: Liber utbildning

Elektroniska källor  

Barn, föräldrar och separationer [Elektronisk resurs]: utvecklingen under 2000-talet = [Children, parents and separations - Trends of the 21st century]. (2013). Stockholm: Statistiska centralbyrån. Tillgänglig på Internet:

http://www.scb.se/Pages/PublishingCalendarViewInfo____259923.aspx?PublObjId=20971

(2013-10-14)

Barnets bästa: barnombudsmannens synpunkter på frågor om vårdnad, boende och umgänge. (2005). Stockholm: Barnombudsmannen. Tillgänglig på internet:

http://www.barnombudsmannen.se/Global/Publikationer/Barnets_basta2005.pdf (2013-10-14)

Barnkonventionen [Elektronisk resurs] : FN:s konvention om barnets rättigheter. (2009). Stockholm: UNICEF Sverige. Hämtat från

http://www.scribd.com/doc/34000103/Barnkonventionen-i-Sin-Helhet (2013-09-23)

Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. (2002). Stockholm: Vetenskapsrådet. Tillgänglig på Internet:

http://www.cm.se/webbshop_vr/pdfer/etikreglerhs.pdf (2013-10-18)

Johansson, Karin (2012). Se hela mig!: barns egna ord om sin psykiska ohälsa : studie från BRIS. Hämtat från

Kom närmare [Elektronisk resurs] : om att överbrygga avståndet mellan barn och vuxna : en rapport från Barnombudsmannen 2009. (2009). Stockholm: Barnombudsmannen. Tillgänglig

på Internet: http://www.bo.se/files/publikationer,%20pdf/komnarmare_090331.pdf

(2013-09-11)

Persson, Lotta (red.) (2010). Upp till 18 [Elektronisk resurs] : fakta om barn och ungdom. Stockholm: Barnombudsmannen. Tillgänglig på Internet:

http://www.bo.se/files/publikationer,%20pdf/upp%20till%2018%202010.pdf (2013-09-11)

Rädda barnen 2007. I skilda världar - Barns upplevelser av skilsmässa – en enkätundersökning. Hämtat från

http://resourcecentre.savethechildren.se/sites/default/files/documents/2825.pdf (2013-09-11)

Svensk författningssamling 1949:381. Föräldrabalk. Stockholm: Justitiedepartementet. Tillgänglig på internet:

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Foraldrabalk-1949381_sfs-1949-381/ (2013-09-30)

Svensk författningssamling 2009:400. Offentlighets- och sekretesslag. Stockholm: Justitiedepartementet. Tillgänglig på internet:

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Offentlighets--och-sekretessla_sfs-2009-400/ (2013-09-30)

Tänk långsiktigt! [Elektronisk resurs] : en samhällsekonomisk modell för prioriteringar som påverkar barns psykiska hälsa. (2004). Stockholm: Socialstyr. Tillgänglig på Internet: