Självständigt arbete (15 hp)
Författare Program/Kurs
Axel Johnsen OP SA 18–21
Handledare Antal ord: 11 504
Marcel Mangold Beteckning Kurskod
1OP467
Flygvapnets framtida attackförmåga
Warden, Pape och kryssningsrobotar ABSTRACT:
During the last decades, air defense has been the core mission of the Swedish Air Force. This has come at the expense of offensive strike capability. However, this may be about to change. In the coming defense bill it is proposed that the Swedish Air Force will acquire cruise missiles during the 2020´s. With the aim of ensuring that this new capability will generate the maximal operational effect for the Air Force, this essay has examined how the current Swedish air doctrine, TR LuftOp 2017, views offensive strike operations today and how this possibly may change with the new capabilities offered by cruise missiles.
This has been done through a qualitative text research method where John A. Warden´s and Robert A. Pape´s theories of offensive air power have been used as the theoretical framework. The result shows that the Swedish air doctrine today closely resembles Robert A. Papes theory, with the exception of some signs of Warden´s thoughts. However, most signs suggest, and it is this essays conclusion, that the acquisition of cruise missiles probably will result in the Swedish air doctrine adopting more of Warden´s theory at the expense of Pape´s theory.
Nyckelord: Reglemente Taktik för Luftoperationer, TR LuftOp 2017, John A. Warden, The Air Campaign, Robert A. Pape, Bombing to Win, offensiv luftmakt, långräckviddig
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 3
1.1 Problemformulering ... 3
1.2 Forskningsöversikt ... 4
1.3 Syfte & Frågeställning... 8
1.4 Avgränsning ... 8
1.5 Disposition ... 8
2 Teori ... 9
2.1 John A. Warden: The Air Campaign ... 9
2.2 Robert A. Pape: Bombing to Win ... 12
3 Metod ... 15 3.1 Forskningsdesign ... 15 3.2 Forskningsetik ... 16 3.3 Material ... 16 3.4 Operationalisering ... 17 3.5 Analysschema ... 19 4 Analys ... 21
4.1 John A. Warden: The Air Campaign ... 21
4.2 Robert A. Pape: Bombing to Win ... 23
4.3 Resultat ... 25 5 Avslutning ... 26 5.1 Resultatdiskussion ... 26 5.2 Slutsatser ... 27 5.3 Metoddiskussion ... 28 5.4 Relevans för yrkesutövning ... 28 5.5 Vidare forskning ... 29 6 Litteraturförteckning ... 30
1 Inledning
Det svenska flygvapnet har sitt yttersta existensberättigande i att i krig kunna genomföra olika typer av luftoperationer.1 Vilka dessa olika typer av luftoperationer är, samt hur flygvapnet tänker sig att dessa skall genomföras, regleras i Reglemente Taktik för Luftoperationer, TR LuftOp 2017. (Försvarsmakten, 2017) Av dessa olika typer av luftoperationer slår TR LuftOp 2017 (Försvarsmakten, 2017, s. 32) fast att luftförsvar har en särställning och prioriteras högre än de andra.
En förmåga som har fått stå tillbaka är attackförmågan och detta har bl.a. inneburit att beväpningsalternativen för en JAS 39 som skall genomföra attackuppdrag har varit relativt begränsad samt att förmågan till långräckviddig markmålsbekämpning med t.ex.
kryssningsrobotar helt har saknats. (Bergqvist, 2019)
Detta ser dock ut att ändras. Försvarsberedningen föreslår i sin rapport Värnkraft (2019, s. 201) att ”Stridsflygdivisionerna tillförs även robotar för möjlighet att bekämpa markmål på̊ långa avstånd”. Likaså föreslår Försvarsmakten (2019, s. 38) i sitt svar på Värnkraft att 39-systemet i perioden 2026–2030 skall tillföras långräckviddig bekämpningsförmåga. Denna skrivning återkommer även i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2021 (2020, s. 13). Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att 39-systemets förmåga till långräckviddig markmålsbekämpning högst troligt kommer att öka under 2020-talet. Detta innebär också att 39-systemet kommer tillföras vapensystem och förmågor som saknades när TR LuftOp 2017 utarbetades. Hur detta kommer påverka reglementet återstår dock att se.
1.1 Problemformulering
Det svenska flygvapnet får anses ha en relativt begränsad erfarenhet av högintensiv krigföring mot en kvalificerad motståndare. Detta kan exemplifieras med att den enda skarpa insats som Sverige har genomfört med stridsflyg (undantaget incidentberedskapen), sedan Kongoinsatsen på 60-talet, är spaningsinsatsen i Libyen 2011. (Regeringen, 2011) Utöver detta saknar
flygvapnet, som tidigare konstaterat, förmågan till långräckviddig markmålsbekämpning med kryssningsrobotar och därmed, rimligen, även erfarenhet av att använda denna förmåga. Sammanfattningsvis kommer flygvapnet, troligtvis, under 2020-talet tillföras en förmåga kring vilken det saknas kunskap och beprövad erfarenhet av inom organisationen.
Utöver detta framtogs det nu gällande reglementet Reglemente Taktik för Luftoperationer, TR LuftOp 2017, när denna förmåga saknades och när det gäller utformningen av reglementets riktlinjer och principer för attackuppdrag har dessa rimligen framtagits med utgångspunkt i den förmåga som då fanns. Det får därför anses troligt att vissa delar av reglementet kan bli något utdaterad när denna nya förmåga tillförs. Detta kan dock vara svårt att veta på förhand utan beprövad erfarenhet.
Ett möjligt sätt att undersöka hur TR LuftOp 2017 förhåller sig till denna nya förmåga, samt hur den eventuellt kommer att uppdateras, kan dock vara att analysera TR LuftOp 2017 utifrån moderna luftmaktsteorier där långräckviddig markmålbekämpning och precisionsvapen utgör en central del. Denna uppsats kommer därför genomföra en teorikonsumerad enfallstudie som analyserar TR LuftOp 2017:s avsnitt som berör attackuppdrag utifrån John A. Wardens samt Robert A. Papes teorier om offensiv luftmakt. Detta i syfte att ge en indikation kring hur TR LuftOp 2017 kan komma att uppdateras när denna nya förmåga tillförs.
1.2 Forskningsöversikt
Syftet med detta avsnitt är att undersöka hur tidigare forskning på ämnet ser ut samt att på ett övergripande sätt rama in och placera detta arbete i en akademisk kontext. Kring specifikt TR LuftOp 2017 har ingen tidigare forskning gått att finna. I detta avsnitt kommer därför mer övergripande forskning på tre ämnen som ligger nära detta arbetes undersökning att
presenteras. Dessa tre ämnen är luftmaktsteorier, doktriner samt svensk attackförmåga ur ett historiskt perspektiv.
1.2.1 Luftmaktsteorier
Flygstridskrafterna fick sitt stora genombrott under första världskriget och under
mellankrigstiden fördes det en intensiv debatt kring hur dessa stridskrafter på bästa sätt skulle nyttjas i ett framtida krig. Några av de mest framstående teoretikerna under denna tid var Guilio Douhet, William Mitchell och Hugh Trenchard. I grund och botten betonade alla dessa tre flygstridskrafternas offensiva förmåga och förespråkade att tyngdpunkten i ett flygvapen bör ligga på bombflyget på bekostnad av jaktflyget. (Angstrom & Widen, 2015, ss. 149-150) I modern tid kretsar mycket kring två stora teoretiker. Den första av dessa är John A. Warden som 1988 publicerade sin bok The Air Campaign. (2000, s. ix) I denna bok argumenterar Warden (2000, s. 10) bl.a. för nödvändigheten av luftherravälde och han underbygger detta med att sedan det tyska anfallet på Polen 1939 har ingen stat varit framgångsrik i ett högintensivt krig mot en kvalificerad motståndare utan att innehav luftherravälde. Warden (2000, ss. 22-23) fortsätter sitt resonemang och konstatera att offensiv luftmakt är överlägsen defensiv luftmakt samt att det bästa sättet för att uppnå luftherravälde, och i förlängningen vinna hela kriget, är genom det han benämner ”strategic attack”.
Vad ”strategic attack” går ut på är i grund och botten att man ska identifiera tyngdpunkterna/ de kritiska sårbarheterna, eller som Warden uttrycker det: ”centers of gravity”, i fiendens system2 och anfalla dessa parallellt med varandra för att orsaka en systemkollaps. Något som har gjorts möjligt tack var bl.a. precisionsvapen och flygplan med smygteknik. (Warden, 2000, ss. 147-148)
Den andra teoretikern är Robert A. Pape som är något av en motpol till Warden. Han
publicerade 1996 sin bok Bombing to Win där han vänder sig mot det stora fokus på strategisk luftmakt som dominerat de flesta andra luftmaktsteoretikers tänkande. (Pape, 1996, s. 57) Pape (1996, s. 314) delar in offensiv luftmakt i tre huvudsakliga kategorier: punishment, decapitation samt denial. Av dessa tre menar han att det endast är denial som fungerar, men då framförallt på taktisk nivå i samverkan med markstridskrafter.
Sammanfattningsvis menar Pape (1996, ss. 316-317) att luftmakt ska användas offensivt. Men då mot taktiska mål i samverkan med markstridskrafter. Han vänder sig framförallt mot strategisk luftmakt och att flygstridskrafter skulle kunna vinna på egen hand.
Detta har sedan skapat mycket debatt och både Warden och Pape sedermera skrivit ett stort antal artiklar där de utvecklar och försvarar sina egna teorier samt kritiserar varandras.
Warden menar t.ex. att Pape har misstolkat hans teori när Pape menar att Warden fokuserar på decapitation samt att Pape har missbedömt konsekvenserna av den stora utveckling som skett av precisionsvapen. På samma sätt menar Pape att Warden överskattar precisionsvapnens effekt samt underskattar resiliensen och uthålligheten i ett modernt samhälle när existentiella värden står på spel. Ett axplock av dessa artiklar utgörs av: “The Enemy as a System”
(Warden, 1995), “Success in modern war: A response to Robert Pape’s bombing to win” (Warden, 1997), “The limits of precision-guided air power” (Pape, 1997) samt “The air force strikes back: A reply to Barry Watts and John Warden” (Pape, 1997).
En gemensam kritik som finns mot bägge dessa två teoretiker är att de är väldigt fokuserade på ett stormaktsperspektiv och scenarier som inbegriper maktprojektion till andra delar av världen. Dessa kritiker menar att teorierna blir mindre tillämpbara för framförallt småstater och regionala konflikter. En av dessa, som därför har utvecklat en egen luftmaktsteori för småstater, är Shaun Clarke från Nya Zeeland. Clarke menar fortfarande att en småstat bör använda sina flygstridskrafter offensivt. Men för att kompensera för småstaters, ofta, små flygvapen har han utvecklat modellen SPOT-bombning. Denna modell går ut på att man ska få stor effekt, av en relativt liten vapeninsats, genom ett noga uttänkt strategiskt målval där det framförallt är de psykologiska effekterna av ett anfall som är viktigt, inte nödvändigtvis de fysiska. (Clarke, 2001, ss. 136-137)
Sammanfattningsvis kan man konstatera att det råder en relativt stor enighet bland
luftmaktsteoretikerna från mellankrigstiden till nutid om att luftmakt bör användas offensivt. Oenigheten ligger snarare i hur och mot vad.
1.2.2 Doktriner
I artikeln ”What is Doctrine” sammanfattar den norske överstelöjtnanten och forskaren Harald Høiback (2011, s. 897) vad doktriner är som: ”doctrine is institutionalized beliefs about what works in war”. Vidare menar Høiback att doktriner utgörs av tre fundamentala delar: teori, kultur samt auktoritet. Enligt Høiback utgår alla doktriner från någon typ av teori som förklarar och ger tyngd till varför det en doktrin säger är rätt. (Høiback, 2011, ss. 883-884) Men denna teori, när den omsätts till en doktrin, måste sedan anpassas till den kultur och de förutsättningar som finns i den egna organisationen. (Høiback, 2011, ss. 885-886) Slutligen måste det finnas någon form av auktoritet i doktrinen som säkerställer att personalen inom den egna organisationen tar doktrinen seriöst och följer den. (Høiback, 2011, s. 887)
Høiback (2011, s. 879) menar också att den tänkta fienden är minst lika viktig som den egna organisationen i utvecklingen av en doktrin. En doktrin kan inte utformas mot någon form av allmänt och generiskt fall. Istället måste doktrinen, enligt Høiback, utformas mot en
någorlunda specifik kontext där den tänkta fienden och operationsområdet därmed kommer påverka doktrinens utformning. Høiback sammanfattar detta med att man måste känna sin fiende för att kunna utveckla en doktrin.
Beroende på hur mycket utrymme de tre olika pelarna, teori, kultur och auktoritet, ges i doktrinen kommer användbarheten av doktrinen skilja sig åt. Høiback (2011, s. 888) beskriver tre typer av ”idealdoktriner”: doktriner för utbildning som beskriver ”vilka vi är nu”, doktriner för ledningsstöd som beskriver ”vad vi ska göra” samt doktriner för förändring som beskriver ”vad vi ska bli”.
Avslutningsvisvis kan Høibacks forskning kring doktriner sammanfattas med att doktriner utgår från teori, men måste kompletteras med den egna organisationens kultur och
förutsättningar samt kunskap om den tilltänkta fienden och operationsområdet. Dessutom kommer doktriner se olika ut beroende på vad som är syftet med doktrinen och vilken/vilka delar i doktrinen som ges störst tyngd.
När det mer specifikt gäller doktriner för användandet av luftmakt har den amerikanska överstelöjtnanten David K. Edmonds, i artikeln ”In Search of High Grounds: The Airpower Trinity and the Decisive Potential of Airpower”, (1998, s. 4) undersökt hur bl.a. doktrin och teknologi skall användas för att få ut den maximala potentialen ur flygstridskrafterna. Edmonds (1998, ss. 7-8) menar att effekten av luftmakt utgörs av samspelet mellan teori, praktik och teknologi, vilket han kallar ”The Airpower Trinity”. Teori och praktik kan enligt Edmonds (1998, ss. 9-10), något förenklat, sammanfattas som doktrin och störst effekt, eller luftmaktens fulla potential, nås när doktrin och teknologi samspelar.
Konkret menar Edmonds (1998, ss. 11-12) att de stora luftmaktsteoretiker som verkade under mellankrigstiden, som t.ex. Douhet, Mitchell samt Trenchard, och de doktriner som dessa teoretikers arbete utmynnade i ”låg före sin tid” och var inte i balans med den då existerande teknologin. Som motpol till detta nämner Edmonds (1998, ss. 13-14) det israeliska flygvapnet i Sexdagarskriget 1967 och Bekaadalen 1982 samt det amerikanska flygvapnet i Gulfkriget 1991. Här menar han att doktrinerna och teknologin var i synk med varandra vilket ledde till att luftmaktens fulla potential visade sig.
Om det i ett historiskt perspektiv ofta har varit doktrinen som legat före teknologin i utvecklingen så menar Edmonds (1998, s. 17) att detta nu har ändrats. Den teknologiska utvecklingen går nu så fort att det istället är doktrinen som har svårt att hålla jämna steg med teknologin. Edmonds menar därför att den framtida utmaningen för att få ut luftmaktens fulla potential ligger i att se till så att den doktrinära utvecklingen hänger med den teknologiska och att doktrin och teknologi därmed fortsätter att vara i synk.
1.2.3 Svensk attackförmåga ur ett historiskt perspektiv
Angående det svenska flygvapnets attackförmåga ur ett historiskt perspektiv har Lennart Andersson, i samarbete med Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek samt Försvarshögskolan, skrivit boken ÖB:s klubba: Flygvapnets Attackeskader under Kalla Kriget (2010). Under det Kalla kriget hade Sverige ett av världens största flygvapen, uppbackad av en stark inhemsk flygindustri. Den största delen av flygvapnet utgjordes av jaktflyg med luftförsvar som huvuduppgift. Detta till trotts så fanns det inom flygvapnet även ett starkt attackflyg
organiserat i förbandet E1, Första flygeskadern, populärt känt som Attackeskadern eller ÖB:s klubba. (Andersson L. , 2010, s. 17)
Det som under hela Kalla kriget utmärkte Attackeskadern, och särskilde den från övriga krigsförband inom Försvarsmakten, var att det var det enda krigsförband som leddes centralt och var direkt underställd ÖB, därav namnet ÖB:s klubba. Detta till skillnad mot de övriga krigsförbanden (inklusive jaktflyget) som i princip alla leddes regionalt av någon av de sex militärbefälhavarna3. (Andersson L. , 2010, ss. 196-198) Anledningen till denna
sammanhållna centrala ledning, i en försvarsmakt som i övrigt eftersträvade decentralisering och redundans, berodde på att attackflyget var en dyr och exklusiv resurs som på kort tid kunde generera mycket verkan och som hade potentialen att fälla ett avgörande, förutsatt att den sattes in samlat vid rätt tillfälle. (Andersson L. , 2010, ss. 188-189)
Attackeskaderns mångåriga chef, Björn Bjuggren, vidhöll i ett flertal ledningsutredningar att E1 till varje pris inte fick ”plottras bort” till de olika militärbefälhavarna. Han tryckte på att attackflygets ledning måste vara kvalificerad och väl insatt i attackflygets förmåga och begränsningar. Dessutom måste attackflyget sättas in samlat i tid och rum samt att anfallen måste sättas in mot mål av stor betydelse för krigföringen i stort och inte ”slösas bort” på mindre viktiga mål. Detta krävde då en central ledning. (Andersson L. , 2010, ss. 184, 186, 188-189)
Sammanfattningsvis kan man konstatera att förmågan till kraftsamling ansågs vital och prioriterades över i princip allt annat. Attackflyget sågs dessutom som en väsentlig strategisk resurs som kunde vara avgörande för hela krigslyckan. Detta understryks inte minst av att Attackeskadern var den enda operativa resurs som lår direkt under ÖB.
3 Militärbefälhavarna (MB) ansvarade för den samlade operativa ledningen av alla stridskrafter (armé, marin samt flyg) inom respektive militärområde (MILO). De olika militärområdena utgjordes av: Övre Norrland (MILO ÖN), Nedre Norrland (MILO NN), Bergslagen (MILO B), Öst (MILO Ö), Väst (MILO V) samt Syd (MILO S). (Jansson, 2013, s. 83)
1.3 Syfte & Frågeställning
Syftet med denna uppsats är att, utifrån en teorikonsumerande enfallstudie, undersöka hur Reglemente Taktik för Luftoperationer, TR LuftOp 2017, förhåller sig i jämförelse med John A. Wardens samt Robert A. Papes teorier om offensiv luftmakt för att utifrån detta kunna dra slutsatser kring hur TR LuftOp 2017 kan komma att uppdateras när 39-systemet tillförs förmåga till långräckviddig markmålsbekämpning. Detta för att säkerställa att denna tillförda förmåga kommer användas på bästa sätt och leverera maximal operativ effekt.
Frågeställningen som denna uppsats kommer försöka besvara lyder:
- Hur, utifrån John A. Wardens samt Robert A. Papes teorier om offensiv luftmakt, kan TR LuftOp 2017 komma att förändras i samband med att 39-systemet tillförs förmåga till långräckviddig markmålsbekämpning?
1.4 Avgränsning
Denna uppsats kommer avgränsas till de delar av TR LuftOp 2017 som berör
luftoperationstypen attack. Detta eftersom det är denna typ av luftoperation som i första hand kommer påverkas av anskaffningen av förmåga till långräckviddig markmålsbekämpning. På samma sätt kommer uppsatsen avgränsas till just markmålsbekämpning och inte beröra sjömålsbekämpning. (Försvarsmakten, 2017, s. 61)
Uppsatsen kommer också att avgränsas till högintensiv krigföring mot en kvalificerad motståndare i kontexten nationellt försvar. Internationella operationer liknande
Libyeninsatsen eller andra fredsbevarande och fredsframtvingande operationer kommer inte att beröras. Detta innebär bl.a. att det som John A. Warden benämner som ”limited
operations” (Warden, The Air Campaign, 2000, s. 66) hamnar utanför omfånget i denna uppsats. Anledningen till denna avgränsning är att förmågan till långräckviddig
markmålsbekämpning anskaffas framförallt för just kontexten nationellt försvar mot en kvalificerad motståndare, inte för internationella operationer. (Försvarsberedningen, 2019, s. 199)
1.5 Disposition
Detta arbete är uppdelat i fem st. kapitel. I kapitel 1, Inledning, presenteras barkunden samt problemformuleringen till arbetet. Detta följs av tidigare forskning samt arbetes syfte och frågeställning. I kapitel 2, Teori, presenteras de två teorierna, John A. Wardens The Air Campaign samt Robert A. Papes Bombing to Win, som kommer ligga till grund för
undersökningen. I kapitel 3, Metod, diskuteras metoden, forskningsdesignen och materialet som används i arbetet. Dessutom genomförs en operationalisering av de två teorierna. I kapitel 4, Analys, genomförs analysen av det utvalda materialet utifrån de framtagna operationella indikatorerna och resultatet sammanställs. I kapitel 5, Avslutning, diskuteras sedan detta resultat, slutsatser dras och frågeställningen besvaras. Slutligen diskuteras bl.a. validiteten och reliabiliteten i arbetes resultat och förslag till vidare forskning ges.
2 Teori
Som tidigare diskuterat i forskningsöversikten så har det sedan mellankrigstiden funnits ett stort antal inflytelserika luftmaktsteoretiker. Till välkända namn räknas Douhet, Mitchell och Trenchard samt de mer moderna Warden och Pape. Även Clark kan till viss del räknas in här. (Angstrom & Widen, 2015, ss. 149-150)
I detta arbete har John A. Warden, med sin bok The Air Campaign, samt Robert A. Pape, med sin bok Bombing to Win valts som teoretisk utgångspunkt. Detta av flera skäl. För det första så är Warden och Pape i grund och botten de mest moderna av de stora luftmaktsteorierna (jämfört med Douhet, Mitchell Trenchard etc.) och de tar därmed i betydligt större
utsträckning hänsyn till den betydande teknikutveckling4 som har skett inom
flygstridskrafterna under de senaste decennierna. För det andra är de båda teorierna skrivna som något av varandras motpol med tydliga skiljelinjer. Detta innebär att de lämpar sig väl, och blir intressanta, att jämföra med varandra.
Slutligen så är de båda teorierna allmänt erkända, skrivna för att vara relativt allmängiltiga samt i grund och botten relativt konkreta. Detta till skillnad mot Shaun Clarke vars teori är mindre välkänd, mer specifik i sin kontext samt mer abstrakt vilket bedöms försvåra analysarbetet. Framförallt för att den därmed är svår att jämföra med någon annan teori. Warden och Pape, även om åsikterna skiljer sig åt, ligger mer på ”samma nivå” i detta hänseende.
En brasklapp i detta är dock att Warden och Papes teorier i grund och botten antar ett
stormaktsperspektiv, vilket kan göra de mindre lämpliga att använda när man skall undersöka förhållandet för en småstat (t.ex. Sverige). Samtidigt gör de båda teorierna, åtminstone till viss del, anspråk på att vara relativt allmängiltiga och bör därmed inom vissa gränser gå att tillämpa även på en småstat. Sammanfattningsvis, utifrån tidigare förd argumentation, har dessa två teorier valts som teoretisk utgångspunkt för detta arbete, men detta förbehåll kommer diskussionen återkomma till senare i arbetet.
2.1 John A. Warden: The Air Campaign
John A. Warden III, född 1943, är en f.d. stridspilot i amerikanska flygvapnet. Warden har drygt 3 000 flygtimmar i framförallt jaktflygplanen F-4 och F-15, inklusive 266 stridsuppdrag i Vietnam. Han har sedermera studerat på National War College och 1988 publicerade han boken The Air Campaign vilken får ses som grunden i Wardens tankar kring luftmakt. Efter att denna bok fick stor spridning och mycket uppmärksamhet fick även Warden ansvaret för att planera den mycket lyckade flygkampanjen mot Irak under Gulfkriget 1991. (Warden, 2000, ss. 179-180)
Det skall för tydlighetens skull nämnas att boken som specifikt har använts i denna uppsats är en nyutgåva från år 2000. Dock så är den enda egentliga skillnaden mot den första utgåvan att ytterligare ett kapitel, där Warden utvecklar vissa av sina idéer baserat på hans lärdomar från Gulfkriget 1991, har tillkommit. Detta förändrar dock inte Wardens teori i grunden utan ser snarare till så att den är uppdaterad och aktuell (Warden, 2000, ss. ix-x).
2.1.1 Luftherravälde
Det första, och absolut viktigaste, budskapet som presenteras i The Air Campaign är att luftherravälde är en absolut nödvändighet. Utan luftherravälde kan ingen större framgång nås i krig. Som stöd för detta påpekar Warden (2000, s. 10) att:
Since the German attack on Poland in 1939, no country has won a war in the face of enemy air superiority, no major offensive has succeeded against an opponent who controlled the air, and no defense has sustained itself against an enemy who had air superiority.
Efter denna inledning fortsätter Warden (2000, ss. 16-17) med att dela upp alla militära konflikter i fem olika typer av fall, eller ”cases”. Fall 1 innebär, enkelt förklarat, att båda sidor innehar flygstridskrafter med offensiv förmåga och kan bekämpa varandras bassystem och bakre områden. Fall 2 är enligt Warden idealfallet och innebär att du kan bekämpa fiendens bassystem och bakre områden men att fienden saknar den förmågan. Detta kan exemplifieras med USA/koalitionens situation under Gulfkriget 1991. Fall 3 är i grund och botten motsatsen till fall 2. Fienden kan bekämpa ditt bassystem/ bakre områden med du saknar förmåga till att göra detsamma. Detta är enligt Warden en ytterst farlig situation som man i möjligaste mån måste försöka undvika.
Slutligen innebär fall 4 och 5 att flygstridskrafterna spelar en mer begränsad roll. I fall 4 innehar båda sidor flygstridskrafter som kan bekämpa varandra i luften. De kan också påverka varandras markstridskrafter vid fronten. Däremot har ingen sida förmågan att slå mot den andres bassystem/bakre områden. Vid fall 5 innehar ingen sida, för tillfället, flygstridskrafter. Det viktiga här är, enligt Warden, att detta inte skall ses som något statiskt. En militär konflikt kan med stor sannolikhet inledas som fall 1 för att sedan skifta till fall 2 eller fall 3. Ett annat exempel är ett fall 5 som skiftar till fall 2 eller fall 3 för att någon utomstående makt träder in i konflikten. (Warden, 2000, ss. 16-17)
2.1.2 Offensiv luftmakt
Inom klassisk militärteori har oftast defensiven setts som den starkare formen av krigföring, bl.a. för att försvararen oftast har lättare att nyttja terrängen till sin fördel. Detta återspeglas inte minst i Clausewitz tankar. Warden (2000, s. 57) menar dock att detta inte gäller för flygstridskrafter. Tack vare flygstridskrafternas stora rörlighet kan överlägsna styrkor snabbt kraftsamlas i tid och rum. Samtidigt innehar försvararen inga terrängfördelar i luften utan lufthavet ser likadant ut för både anfallaren och försvararen.
Eftersom det är anfallaren som väljer tid och plats så menar Warden (2000, ss. 22-23) att anfallaren alltid kan koncentrera överlägsna styrkor där han väljer att anfalla. När detta dessutom går så fort kommer försvaren ha extremt kort tid på sig att reagera och möta detta. Försvararen ställs därför inför dilemmat att endera sprida sina styrkor och försöka förvara allt, med resultatet att han alltid kommer vara underlägsen där anfallaren väljer att agera. Eller att koncentrera sina styrkor och försöka försvara vissa områden, med resultatet att vissa områden lämnas helt utan skydd.
Slutligen menar Warden (2000, ss. 22-23) att stridsflygplan är betydligt lättare att förstöra på marken än i luften. Allt detta sammantaget betyder därför, enligt Warden, att det bästa sättet för att uppnå luftherravälde och vinna kriget är genom att agera offensivt, ta initiativet och bekämpa fiendens bassystem/bakre områden.
2.1.3 Centers of gravity
Som tidigare konstaterat förordar Warden ett offensivt uppträdande där anfall riktas mot fiendens bassystem och bakre områden. För att bli mer precis menar Warden (2000, s. 34) att anfallen skall riktas mot fiendens ”centers of gravity”, d.v.s. tyngdpunkter och kritiska sårbarheter där ett anfall helt enkelt har störst effekt på motståndarens samlade
försvarsförmåga.
Detta koncept har sedan utvecklats till de så kallade ”Wardens fem ringar”. Koncept bygger på ett antagande om att alla organisationer/nationer i grund och botten utgörs av fem
grundläggande delar: ledaskapet, den väsentliga produktionen5, infrastrukturen, befolkningen samt de väpnade styrkorna. Alla dessa fem delar av systemet har sina egna tyngdpunkter och kritiska sårbarheter, som om de bekämpas, på ett allvarligt sätt kan påverka fiendens
krigföringsförmåga negativt. (Warden, 2000, ss. 145-146)
Dessa ”centers of gravity” hos fienden bör därför identifieras, vilket kräver ett gediget underrättelse- och analysarbete, vilket dessutom blir viktigare ju mer kvalificerad ens motståndare är. Detta eftersom man kanske bara får någon enstaka chans att slå mot en kvalificerad motståndares bassystem/bakre områden och då måste man verkligen välja rätt mål. (Warden, 2000, ss. 34-35)
2.1.4 Strategic attack
När motståndarens system med dess tyngdpunkter och kritiska sårbarheter är kartlagda skall luftstridskrafterna enligt Warden kraftsamlat genomföra det han benämner som ”strategic attack”. Detta innebär att alla, eller åtminstone så många som möjligt, av alla tyngdpunkter och kritiska sårbarheter i hela fiendens system anfalls parallellt med varandra i syfte att skapa en systemkollaps hos fienden och lamslå hela hans krigföringsförmåga. (Warden, 2000, ss. 146-147) Denna angreppsmetod har gjorts möjlig tack vare den stora teknikutveckling som har skett inom flygstridskrafterna och Warden (2000, s. 148) framhåller bl.a. flygplan med smygteknik och precisionsstyrda bomber, kryssningsrobotar, telekrigsförmåga samt globala ledningsstödsystem som kritiska verktyg för att möjliggöra detta.
För att understryka den exponentiella ökning av flygstridskrafternas effekt som har skett jämför Warden Gulfkriget med Andra världskriget. Under Andra världskriget krävdes det 1 000 B-17 bombplan, bemannade av 10 000 man och som släppte över 9 000 bomber, för att med 90% sannolikhet träffa ett mål stort som en tredjedels fotbollsplan. Under Gulfkriget räckte det med ett F-117 attackplan, bemannad av en pilot och som släppte en av sina två bomber, för att uppnå samma effekt. Resultatet av denna utveckling är att hela fiendens system nu kan anfallas parallellt. Detta tillskillad mot tidigare då olika delar av systemet fick anfallas seriellt på tur och ordning efter varandra. (Warden, 2000, ss. 147-149)
Slutligen betonar Warden (2000, s. 13) att denna flygoffensiv, som syftar till att uppnå luftherravälde och lamslå hela fiendens system, måste ha högsta prioritet och alla tillgängliga resurser måste kraftsamlas till denna operation. Alla andra operationer kommer i andra hand och detta innebär att t.ex. direkt flygunderstöd till markstridskrafterna (Close air support, CAS) måste stå tillbaka och får genomföras först när huvudoperation har lyckats.
2.2 Robert A. Pape: Bombing to Win
Robert A. Pape, född 1960, är en amerikansk statsvetare som specialiserat sig på
internationell säkerhetspolitik i allmänhet och användandet av luftmakt i synnerhet. 1996 publicerade han boken Bombing to Win: Air Power and Coercion in War där han vänder sig mot, vad han menar är, en utbredd övertro på effektiviteten av framförallt strategisk luftmakt och strategisk bombning. Denna bok genererade mycket uppmärksamhet och resulterade bl.a. i en utdragen debatt om luftmakt med framförallt John A. Warden. (The University of
Chicago, 2020)
2.2.1 Offensiv luftmakt
I boken Bombing to Win delar Pape (1996, s. 55) i grund och botten upp offensiv, ”betvingande”, luftmakt i fyra kategorier6: ”punishment”, ”risk”, ”denial” samt
”decapitation”. ”Punishment” går helt enkelt ut på att orsaka tillräckligt mycket lidande i motståndarens samhälle för att han ska ge vika och foga sig efter de krav man ställer. Detta kan uppnås genom att t.ex. slå ut el-, vatten- och/eller livsmedelsförsörjningen i ett samhälle. I dess mest extrema form innebär det att hela bostadskvarter jämnas med marken. ”Risk” liknar ”punishment” men istället för att själva lidandet är i fokus så handlar det mer om hot om lidande. Detta innebär att flyganfallen genomförs med lägre intensitet men mer riktat och kombinerat med diplomati och hot om intensivare flyganfall om motståndaren inte ger vika. ”Denial” innebär att flyganfallen riktas mot motståndarens väpnade styrkor, hans militära infrastruktur samt rustningsindustri. Detta i syfte att förneka motståndaren hans möjligheten att föra krig och i grund och botten hans förmåga att ta och/eller försvara terräng. Detta
resulterar då i att motståndarens blir oförmögen att nå sina militärstrategiska mål i och med att han saknar verktygen för det. Slutligen innebär ”decapitation” att man anfaller motståndarens ledarskap och dess lednings- och kommunikationssystem. Detta i syfte att ”hugga huvudet” av motståndaren och lamslå hans förmåga att vidta motåtgärder. (Pape, 1996, s. 56)
Av dess fyra strategier menar Pape (1996, s. 316) att det endast är ”denial” som det finns empiriskt stöd för att det skulle fungera. När det gäller ”punishment” så hävdar Pape att moderna nationalstater har en så pass hög smärttröskel att ”punishment” helt enkelt inte fungerar. Åtminstone inte när konflikten gäller nationens vitala intressen och flyganfallen ”enbart” genomförs med konventionella vapen. På samma sätt fungerar inte heller ”risk” eftersom det i grund och botten är en svagare form av ”punishment”.
Inte heller ”decapitation” fungerar enligt Pape (1996, s. 316). Detta eftersom individuella ledare är svåra att döda, framförallt p.g.a. att de är svåra att hitta. Dessutom kommer ledare oftast på kort tid att ersättas och det är sällan att det sker till något bättre. Slutligen så menar Pape att det även är extremt svårt att totalt isolera olika ledare genom anfall mot lednings- och kommunikationssystemen. Detta resulterar oftast enbart i kortare störningar.
2.2.2 Denial and Theatre air power
Det som däremot fungerar enligt Pape (1996, s. 316) är ”denial”. Endast genom att slå ut motståndarens väpnade styrkor, och därmed förneka honom möjligheten att uppnå sina militärstrategiska mål, kommer man kunna tvinga motståndaren till att ge vika för ens krav. En ”denial-kampanj” genomförs dock inte, enligt Pape, på bästa sätt genom att använda sig av strategisk luftmakt/strategisk bombning.
Strategiska mål på djupet vid en ”denial-kampanj” utgörs av framförallt rustningsindustrin samt t.ex. produktionen av drivmedel och andra, för de väpnade styrkorna, viktig produktion. Att rikta in sina anfall mot dessa mål är dock fel väg att gå enligt Pape. För det första ger detta tillvägagångsätt endast resultat i mer utdragna konflikter av utnötningskaraktär. Detta
eftersom de flesta krigsmakter idag planerar för att utkämpa krig med de resurser man har här och nu, inte med resurser som eventuellt kommer kunna tillföras från rustningsindustrin. Modern krigsmateriel tar dessutom oftast lång tid att tillverka, så att bekämpa
rustningsindustrin ger endast effekt på lång sikt och då är kriget oftast redan avgjort. (Pape, 1996, ss. 317-318)
För det andra så kommer de väpnade styrkorna alltid ha högsta prioritet när det gäller t.ex. drivmedel och andra förnödenheter som de behöver. Detta betyder att de resurser som finns kommer omfördelas till de väpnad styrkorna på bekostnad av civilbefolkningen om så krävs. Innebörden av detta är att en strategisk flygoffensiv som riktas mot t.ex.
drivmedelsproduktionen i ett land i första han kommer drabba civilbefolkningen och därmed egentligen utgöra en ”punishment-kampanj”, även om syftet är att påverka de väpnade styrkorna. (Pape, 1996, ss. 317-318)
Det som däremot ger effekt här och nu är att direkt bekämpa fiendens militära förband samt tillhörande underhållstransporter i nära anslutning till fronten. Genom detta tillvägagångssätt bryter man dels direkt ner stridsvärdet på fiendens militära förband genom att slå ut personal och materiel samt indirekt genom att förhindra att nödvändiga förnödenheter når förbanden. För detta krävs dock ingen strategisk luftmakt. Istället räcker det med det Pape benämner som ”theatre air power” eller ”operativ/taktisk luftmakt”. Fördelen med detta är dessutom att denna ”lättare”/mer korträckviddigt form av luftmakt är betydligt billigare än långräckviddig strategisk luftmakt som krävs för att slå mot mål på djupet. För att illustrera detta jämför Pape kostnaden för det strategisk bombflygplanet B-2 med det taktiska attackflygplanet A-10 där han menar att en B-2 kostar minst det tiofaldiga mot en A-10. (Pape, 1996, ss. 317-318)
2.2.3 Hammer and anvil
Ett viktigt argument som Pape (1996, s. 318) framför är att luftmakt, även ”operativ/taktisk luftmakt” som genomför en ”denial-kampanj”, kommer fortfarande inte kunna vinna kriget på egen hand. Framförallt eftersom flygstridskrafter inte kan ta och hålla terräng. Däremot så menar Pape att taktisk luftmakt kan (och bör) spela en avgörande roll i samverkan med markstridskrafterna, både direkt och indirekt. Direkt genom att fungera som en sorts ”flygande artilleri” och understödja markstridskrafternas strid med direkt flygunderstöd (CAS). Indirekt genom att bedriva markattack (air interdiction) mot t.ex. fiendens
underhållslinjer, fientliga reserver som omgrupperar samt i allmänhet ”mjuka upp” fiendens försvarsställningar.
Pape (1996, s. 326) hävdar också att tack vare den utveckling som skett när det gäller
framförallt precisionsvapen så har tyngdpunkten nu förskjutits till flygstridskrafternas fördel. Tidigare har alltid markstridskrafterna burit huvudbördan av striden och flygstridskrafterna har verkat i en understödjande roll. Men nu har detta svängt och tack vare precisionsvapen kan flygstridskrafterna nu på ett effektivt sätt bekämpa enskilda, hårda, punktmål som t.ex. stridsvagnar, pansarskyttefordon samt självgående artilleripjäser. Detta innebär att det snarare är markstridskrafterna som kommer spela en understödjande roll och få ”moppa upp” resterna av de fientliga förbanden och säkra terrängen efter att flyget har gjort sitt.
Sammanfattningsvis menar Pape (1996, s. 318) att denna samverkan mellan flyg- och
markstridskrafter som han förespråkar ställer fienden inför ett svårt dilemma. Endera tvingas han sprida sina markstridskrafter för att minimera verkan från flygbekämpningen, med resultatet att de spridda fientliga förbanden då inte kan kraftsamla mot ens egna markförband och lätt blir överkörda. Alternativt kan fienden kraftsamla sina markstridsförband för att möta ens egna markstridsförband, med resultatet att de blir relativt enkla mål för
flygbekämpningen. Pape menar att denna samverkan resulterar i att ”1+1 blir större än 2” och för att bildligt förklara denna synergieffekt benämner han den som ”hammer and anvil”, d.v.s. hammaren och städet.
3 Metod
Metoden som används i detta arbete är i grund och botten kvalitativ textanalys. Detta innebär att texten som utgör empirin undersöks på ett noggrant och djupgående sätt där syftet är att textens väsentliga innehåll skall förstås. Fördelen med detta tillvägagångssätt är att hänsyn tas till att alla delar av texten inte har samma ”värde”, vissa delar av texten är helt enkelt
viktigare än andra. Med denna metod kan då dessa skillnader utläsas. (Esaiasson, et al. 2015, s. 211) Eftersom empirin som ska undersökas i detta arbete, TR LuftOp 2017, dessutom innehåller ett stort antal ”sammanfattande rutor” där huvudbudskapen i texten förtydligas bedöms vald metod lämpa sig väl för undersökningen.
Alternativet till kvalitativ textanalys hade t.ex. varit kvantitativ innehållsanalys. Denna metod går bl.a. ut på att mäta hur ofta ett uttryck eller begrepp förekommer i en text och utifrån det dra slutsatser om dess betydelse. Fördelen med detta är att det går relativt snabbt att
undersöka stora mängder text. Dock kommer man missa olika nyanser eller vad som betonas i en text. (Esaiasson, et al. ss. 198-199) I TR LuftOp 2017:s fall skulle t.ex. betydelsen av budskapen i dess ”sammanfattande rutor” missas med denna metod.
En nackdel med kvalitativ textanalys, jämfört med kvantitativ innehållsanalys, är dock att det generellt sett tar längre tid att undersöka en text. (Esaiasson, et al. 2015, s. 199) Den mängden text, d.v.s. TR LuftOp 2017, som skall undersökas i detta arbete är dock relativt begränsat och tidsåtgången för detta bedöms därför inte utgöra ett problem.
I syfte att uppnå god reliabilitet, d.v.s. frånvaron av slumpmässiga eller osystematiska fel (Esaiasson, et al. 2015, s. 64), kommer hela det material som skall undersökas, d.v.s. TR LuftOp 2017, att gås igen. I denna process kommer de delar av materialet som bedöms beröra denna undersökning att markeras. Därefter kommer dessa specifika delar undersökas än mer noggrant utifrån de framtagna indikatorerna. Detta bedöms på ett adekvat sätt säkerställa att något viktigt i materialet som påverkar undersökningen ej missas.
För att även uppnå god begreppsvaliditet, d.v.s. överensstämmelse mellan teoretisk definition och operationella indikatorer samt frånvaro av systematiska fel (Esaiasson, et al. 2015, s. 64), kommer de operationella indikatorerna att tas fram utifrån de kapitalstrukturer som återfinns i The Air Campaign respektive Bombing to Win. Detta för att på ett tydligt och transparent sätt eftersträva att indikatorerna verkligen fångar upp det centrala i de två teorierna. Detta
sammantaget, d.v.s. god reliabilitet samt god begreppsvaliditet, leder till att arbetet uppnår god resultatsvaliditet och att det går att hävda att undersökning mäter det den säger att den ska mäta (Esaiasson, et al. 2015, s. 64).
3.1 Forskningsdesign
Detta arbete är utformad som en teorikonsumerande fallstudie. Detta innebär att de är fallet, eller fenomenet, som står i centrum och att ett antal teorier kommer användas i syfte att undersöka och förstå fallet. (Esaiasson, et al. 2015, s. 42) I denna undersökning utgörs fallet, eller fenomenet, som skall undersökas av TR LuftOp 2017 i allmänhet och attackförmåga i synnerhet. Detta kommer att undersökas utifrån de två valda teorierna från John A. Warden respektive Robert A. Pape. Denna forskningsdesign har valts eftersom det just är fallet som undersökningen intresserar sig av, inte teorierna i sig.
En nackdel som upplägget med en teorikonsumerade fallstudie medför är att det kan bli svårt att dra slutsatser från undersökningen som är allmängiltiga och generaliserbara. D.v.s.
slutsatserna från undersökningen kan vara giltiga för det specifika fallet men ej för något mer. Detta kan också beskrivas som att undersökningen får låg extern validitet. (Jensen &
Sandström, 2016, ss. 42-43) Dock så är det just det specifika fallet som är av intresse och därför bedöms det som acceptabelt att den externa validiteten rikerar att bli låg.
3.2 Forskningsetik
Forskningsetiska överväganden är av yttersta vikt när man framförallt hanterar känslig information som t.ex. personuppgifter. (Andersson & Befring, 1994, ss. 181-182) Denna undersökning baserar sig i princip uteslutande på tryckt material som beskriver olika teorier samt officiella, öppna, doktriner och reglementen. Detta innebär att personuppgifter,
intervjusvar eller liknande, som potentiellt sett kan riskera att skada andra individer, ej har använts eller hanterats i detta arbete.
Det är dock fortfarande av största vikt att undersökningen genomförs med god forskningssed. Detta betyder kortfattat att den som genomför undersökningen ska vara objektiv, värderingsfri samt förhålla sig kritisk till det material som används i undersökningen. (Larsen & Dalén, 2018, s. 15) God forskningssed är således nödvändigt för att undersökningen skall få ett trovärdigt resultat som inte är vinklat och det är något som har eftersträvats genom hela arbetet med denna undersökning.
3.3 Material
Syftet med detta arbete är att undersöka hur införandet av långräckviddig
bekämpningsförmåga på 39-systemet kommer påverka svensk doktrin och hur den kommer behöva uppdateras för att denna tillförda förmåga skall användas på bästa sätt och leverera maximal operativ effekt.
Utifrån detta faller det sig naturligt att det material, eller empirin, som skall analyseras i denna undersökning är Reglemente Taktik för Luftoperationer 2017, förkortat TR LuftOp 2017 (Försvarsmakten, 2017). Detta eftersom TR LuftOp 2017 är det öppna, fastställda, dokument som beskriver hur Flygstaben tänker sig att Sveriges flygstridskrafter ska användas i krig. Enligt Metodpraktikan finns det fyra grundläggande källkritiska kriterier att ta hänsyn till. Dessa fyra utgörs av äkthet, oberoende, samtidighet och tendens. (Esaiasson, et al. 2015, s. 288) Äkthet innebär kort och gott att materialet är äkta och inte en förfalskning (Esaiasson, et al. 2015, s. 291). För att säkerställa att detta kriteriet är uppfyllt har dokumentet hämtats från Försvarsmaktens egna nätverk EMILIA. Det bedöms som ytterst osannolikt att ett dokument från EMILIA inte skulle vara äkta. Samtidighet innebär helt enkelt att dokumentet är aktuellt och inte förlegat (Esaiasson, et al. 2015, s. 294). På samma spår som äkthet bedöms detta kriteriet som uppfyllt eftersom dokumentet hämtades från EMILIA den 25/11–2019 och då var fastställt samt i sin senaste version.
När det gäller kriteriet oberoende så går det framförallt ut på om materialet är en primär- eller sekundärkälla samt huruvida det har blivit påverkat av någon yttre omständighet (Esaiasson, et al. 2015, ss. 292-293). I grund och botten får TR LuftOp 2017 anses vara en primärkälla eftersom det är en doktrin som är framtagen och fastställd av Försvarsmakten. Dock så har TR LuftOp 2017, av naturliga skäl, påverkats starkt av olika överordnade doktriner och
styrdokument, t.ex. Militärstrategisk Doktrin 2016 (Försvarsmakten, 2016). Detta innebär att TR LuftOp 2017 är långtifrån helt oberoende andra ”källor”. Samtidigt så är syftet med analysen att undersöka vad som faktiskt står i doktrinen. Det bedöms därför vara av
underordnad betydelse vilka andra dokument som står bakom TR LuftOp 2017:s utformning. Det sista kriteriet som Metodpraktikan tar upp är tendens. Tendens gäller frågan om huruvida författaren/författarna bakom materialet har varit objektiva och tendensfria i sitt arbete med att framställa materialet. Detta kan t.ex. handla om att författaren/författarna har haft ett eget personligt intresse av att framställa saker på ett visst sätt. (Esaiasson, et al. 2015, ss. 294-295) När det specifikt gäller TR LuftOp 2017 så är det svårt att undersöka och bedöma huruvida författarna bakom doktrinen har haft ett intresse av att framställa något på ett visst sätt eller om de varit helt objektiva. Sammanfattningsvis går tendens egentligen inte helt att utesluta. På samma sätt som när det gäller kriteriet oberoende så är detta dock av underordnad betydelse. Detta eftersom det helt enkelt är det som står i TR LuftOp 2017 som undersöks, oaktat författarnas ev. tendens.
3.4 Operationalisering
För att med hjälp av John A. Wardens samt Robert A. Papes teorier kunna analysera TR LuftOp 2017 i allmänhet och vad den säger om svensk attackförmåga i synnerhet har dessa båda teorier operationaliserats. Vad detta betyder är att de centrala och viktigaste budskapen i de båda teorierna har tilldelats indikatorer som sedan skall användas för att på ett tydligt och transparent sätt analysera det valda fallet (Esaiasson, et al. 2015, s. 56.
3.4.1 John A. Warden
Nedan framställs och motiveras operationaliseringen av Wardens bok The Air Campaign (2000) med fyra framtagna indikatorer som bedöms representera teorins huvudbudskap.
3.4.1.1 Offensivt agerande i syfte att uppnå luftherravälde
Det första budskapet som presenteras i The Air Campaign, och som sedan ständigt återkommer, är att luftherravälde är av yttersta vikt för framgång i krig (Warden, The Air Campaign, 2000, ss. 10-11). Warden (2000, s. 13) menar att den absolut viktigaste uppgiften som flygstridskrafternas har i krig är att uppnå luftherravälde. Alla andra utgifter kommer i andra hand. Dessutom menar Warden (2000, ss. 22-23) att anfall är överlägset försvar och det bästa tillvägagångsättet för att uppnå luftherravälde är att agera offensivt och bl.a. bekämpa fiendens bassystem och flyg på marken. Detta har operationaliserats till indikatorn: Offensivt agerande i syfte att uppnå luftherravälde.
3.4.1.2 Bekämpning av strategiska mål och tyngdpunkter på djupet
Nästa budskap i The Air Campaign är att en offensiv flygkampanj bör riktas mot strategiska mål och tyngdpunkter över hela fiendens djup (Warden, 2000, s. 34). Warden (2000, s. 146) menar att kritiska sårbarheter inom alla de fem ringarna av fiendens ”system” bör identifieras och angripas. Detta har operationaliserats till indikatorn: Bekämpning av strategiska mål och tyngdpunkter på djupet.
3.4.1.3 Parallella attacker i syfte att skapa systemkollaps
Warden (2000, s. 147) menar även att istället för att rikta in sina anfall mot en viss del av fiendens system bör kritiska sårbarheter inom alla delar av fiendens system bekämpas parallellt med varandra. Detta för att skapa en systemkollaps hos fienden. Detta har operationaliserats till indikatorn: Parallella attacker i syfte att skapa systemkollaps.
3.4.1.4 Bekämpning av taktiska/operativa mål nedprioriteras
Slutligen menar Warden (2000, s. 13) att den strategiska flygoffensiven som syftar till att uppnå luftherravälde och lamslå hela fiendens system måste ha högsta prioritet. Detta innebär att markattack (air interdiction) samt direkt flygunderstöd (CAS) mot taktiska/operativa mål i syfte att understödja markstriden måste nedprioriteras och endast genomföras i andra hand. Detta har operationaliserats till indikatorn: Bekämpning av taktiska/operativa mål
nedprioriteras.
3.4.2 Robert A. Pape
Nedan framställs och motiveras operationaliseringen av Papes bok Bombing to Win (1996) med fyra framtagna indikatorer som bedöms representera teorins huvudbudskap.
3.4.2.1 Luftherravälde har högsta prioritet
Även om inte Bombing to Win kretsar kring vikten av luftherravälde på samma sätt som The Air Campaign så menar ändå Pape (1996, s. 58) att luftherravälde är en nödvändighet för att kunna genomföra offensiva attackuppdrag. Enligt Pape handlar luftmaktsteori i grund och botten om vad man ska göra efter att man har uppnått luftherravälde. Dock så menar han att man inte nödvändigtvis behöver skaffa sig luftherravälde över hela fiendens territorium, det räcker med det området där man själv vill genomföra offensiva attackuppdrag. Detta har operationaliserats till indikatorn: Luftherravälde har högsta prioritet.
3.4.2.2 Bekämpning av taktiska/operativa mål som har en inverkan på markstriden
Vidare menar Pape att flygstridskrafterna i första hand bör användas för att bekämpa taktiska/operativa mål som har en direkt inverkan på markstriden. Detta kan handla om allt från t.ex. stridsvagnar och artilleripjäser vid fronten till underhållstransporter på väg till fronten. Det viktigaste är att det försvagar fiendens markstridskrafter och gör dem gripbara för ens egna markstridskrafter. Detta har operationaliserats till indikatorn: Bekämpning av
3.4.2.3 Samverkan med markstridskrafterna eftersträvas
Pape (1996, s. 318) menar även att flygstridskrafterna bör användas i nära samverkan med markstridskrafterna. Detta eftersom dessa olika typer av stridskrafter tillsammans skapar positiva synergieffekter som innebär att 1+1 blir mer än 2. Vidare så ställer det även fienden inför svåra dilemman. Detta har operationaliserats till indikatorn: Samverkan med
markstridskrafterna eftersträvas.
3.4.2.4 Bekämpning av strategiska mål nedprioriteras
Slutligen så är kanske huvudbudskapet i Bombing to Win att strategisk bombning och
bekämpning av strategiska mål på djupet inte fungerar och/eller är ineffektivt (Pape, 1996, ss. 316-317). Detta har operationaliserats till indikatorn: Bekämpning av strategiska mål
nedprioriteras.
3.5 Analysschema
I syfte att kunna genomföra analysen, samt redovisa resultaten, på ett transparent och tydligt sätt har ett analysschema tagits fram. Beroende på hur tydligt de olika indikatorerna bedöms återfinnas i TR LuftOp 2017 kommer de placeras i en av tre olika kategorier, ”återfinns som centralt budskap”, ”återfinns som perifert budskap” eller ”återfinns ej”.
För att en indikator skall placeras i kategorin ”återfinns som centralt budskap” krävs det att den inte bara återfinns i TR LuftOp 2017 utan att den även bedöms utgöra ett centralt budskap. Om indikatorn återfinns i TR LuftOp 2017 men ej bedöms utgöra ett centralt budskap kommer den att placeras i kategorin ”återfinns som perifert budskap”. En indikator som ej återfinns i TR LuftOp 2017 kommer att placeras i kategorin ”återfinns ej” Genom att sätta upp tydliga, transparenta, kriterier och mallar för hur en indikator skall bedömas minimeras risken för att undersökningen inte genomförs på ett objektivt sätt. Detta bidrar till att stärka
Framtaget analysschema
Indikator Centralt budskap Perifert budskap Återfinns ej 1.1 Offensivt
agerande i syfte att uppnå luftherravälde 1.2 Bekämpning av strategiska mål och tyngdpunkter på djupet 1.3 Parallella attacker i syfte att skapa systemkollaps 1.4 Bekämpning av taktiska/operativa mål nedprioriteras 2.1 Luftherravälde har högsta prioritet 2.2 Bekämpning av taktiska/operativa mål som har en inverkan på markstriden 2.3 Samverkan med markstridskrafterna eftersträvas 2.4 Bekämpning av strategiska mål nedprioriteras
Slutligen kan arbetsgången för undersökning sammanfattas på följande sätt:
1. Genomläsning av The Air Campaign samt Bombing to Win, viktiga stycken markeras. 2. Viktiga stycken i The Air Campaign samt Bombing to Win analyseras och
operationella indikatorer tas fram. 3. Ett analysschema tas fram.
4. TR LuftOp 2017 analyseras utifrån de operationella indikatorerna med hjälp av analysschemat.
5. Resultatet sammanfattas.
4 Analys
I analysen kommer TR LuftOp 2017 analyseras utifrån de 8 st. framtagna operationella indikatorerna med hjälp av analysschemat. Resultatet av denna analys kommer sedan sammanställas och presenteras. Syftet med analysen är i första hand att undersöka hur TR LuftOp 2017 ställer sig till användandet av attackförmåga idag. Detta kommer sedan användas som grund och utgångspunkt för en diskussion som försöker blicka framåt och slutligen svara på frågeställningen.
4.1 John A. Warden: The Air Campaign
Nedan presenteras analysen av TR LuftOp 2017 utifrån John. A. Wardens bok The Air Campaign.
4.1.1 Offensivt agerande i syfte att uppnå luftherravälde
Under avsnitt ”5.2 Luftförsvar” i TR LuftOp 2017 (Försvarsmakten, 2017, ss. 54-55) slås det tydligt fast att ”luftförsvar är luftstridskrafternas viktigaste uppgift”. Dessutom betonas det att ”Kontroll av luftrummet är en avgörande förutsättning för att skapa handlingsfrihet att uppnå målsättningar på taktisk-, operativ- och militärstrategisk nivå.
När det gäller offensivt agerande inom ramen för luftförsvar menar TR LuftOp 2017
(Försvarsmakten, 2017, s. 56) att luftförsvar både kan bedrivas offensivt och defensivt, endera oberoende av varandra eller samordnat. TR LuftOp 2017 påtalar att flygförband normalt är lättare att bekämpa på marken än i luften. Dessutom kan offensiva attackföretag användas för att slå mot andra delar av motståndarens luftstridskrafter, t.ex. ledningscentraler, för att på så sätt försämra motståndarens förmåga att verka i luftarenan.
Slutligen menar TR LuftOp 2017 (Försvarsmakten, 2017, ss. 57-58) att offensivt agerande, där ens egna flygstridskrafter agerar istället för att reagera, är ”erfarenhetsmässigt den effektivaste metoden för att skapa luftöverlägsenhet”. Samtidigt följs detta upp med tillägget ”En mer defensiv inriktning blir dock nödvändig när offensivt luftförsvar inte kan genomföras, alternativt misslyckats.”
Sammanfattningsvis kan det konstateras att TR LuftOp 2017 betonar vikten av luftherravälde samt är tydlig med att det bästa sättet att uppnå detta på är genom offensivt agerande. Dock med det viktiga tillägget att detta inte alltid är möjligt. Sammantaget innebär detta att indikator 1.1 anses återfinnas som centralt budskap i TR LuftOp 2017.
Indikator Centralt budskap Perifert budskap Återfinns ej 1.1 Offensivt
agerande i syfte att
uppnå luftherravälde
X
4.1.2 Bekämpning av strategiska mål och tyngdpunkter på djupet
Under avsnitt ”5.3 Attack” i TR LuftOp 2017 (Försvarsmakten, 2017, s. 61) står det att ”attackförmågan syftar till att skapa handlingsfrihet för luftstridskrafterna samt för armé- och marinförband”. Detta genom att ”slå, fördröja eller hindra en angripare i dennes framryckning eller basering”. Detta får anses utgöra ett fokus på mer operativa/taktiska mål. Dock så följs detta av tillägget:
Offensiva insatser med stridsflyg kan även ge strategiska effekter beroende på målval. Förmågan att kunna genomföra långräckviddiga offensiva insatser på djupet kan avsevärt bidra till att skapa tröskeleffekt. [reds. kursivering]
Detta stycke är intressant eftersom det i ett avsnitt som i övrigt fokuserar på operativa/taktiska mål, där det beskrivs som att ”attackförmågan syftar till” eller ”attack sker genom”, påtalar att insatser mot strategiska mål kan ha en avsevärd effekt. Detta tolkas som att attack mot
strategiska mål kanske inte alltid är möjligt på samma sätt som mot operativa/taktiska mål och att det inte tillmäts samma fokus.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att TR LuftOp 2017:s huvudsakliga fokus när det gäller attack ligger på operativa/taktiska mål men att den även nämns att bekämpning av strategiska mål på djupet kan ge god effekt. Sammantaget innebär detta att indikator 1.2 anses återfinnas som perifert budskap i TR LuftOp 2017.
Indikator Centralt budskap Perifert budskap Återfinns ej 1.2 Bekämpning av
strategiska mål och tyngdpunkter på djupet
X
4.1.3 Parallella attacker i syfte att skapa systemkollaps
Ingenstans i TR LuftOp 2017 har något koncept eller resonemang kring parallella attacker i syfte att skapa systemkollaps kunnat identifierats. Indikator 1.3 har därför tilldelats
variabelvärdet ”återfinns ej”.
Indikator Centralt budskap Perifert budskap Återfinns ej 1.3 Parallella
attacker i syfte att
skapa systemkollaps
X
4.1.4 Bekämpning av taktiska/operativa mål nedprioriteras
Under avsnitt ”5.3 Attack” i TR LuftOp 2017 (Försvarsmakten, 2017, ss. 61-62) står det att ”attackförmågan syftar till att skapa handlingsfrihet för luftstridskrafterna samt för armé- och marinförband”. Detta genom att ”slå, fördröja eller hindra en angripare i dennes framryckning eller basering”. Vidare under specifikt markmålsbekämpning och markattack (attack delas upp i markmålsbekämpning respektive sjömålsbekämpning) fastslås det att fokus vid
Bekämpning av luftlandsättningar, landstigningar, motståndarens markförband i närheten av stridsområdet och avregling av stridsområdet genom att bekämpa underhålls- och kommunikationslinjer.
Detta är i högsta grad operativa/taktiska mål och indikator 1.4 har därför tilldelats variabelvärdet ”återfinns ej”.
Indikator Centralt budskap Perifert budskap Återfinns ej 1.4 Bekämpning av
taktiska/operativa
mål nedprioriteras
X
4.2 Robert A. Pape: Bombing to Win
Nedan presenteras analysen av TR LuftOp 2017 utifrån Robert A. Papes bok Bombing to Win. 4.2.1 Luftherravälde har högsta prioritet
Som tidigare konstaterat slås det tydligt fast under avsnitt ”5.2 Luftförsvar” i TR LuftOp 2017 (Försvarsmakten, 2017, ss. 54-55) att ”luftförsvar är luftstridskrafternas viktigaste uppgift”. Dessutom konstateras det att ”Kontroll av luftrummet är en avgörande förutsättning för att skapa handlingsfrihet att uppnå målsättningar på taktisk-, operativ- och militärstrategisk nivå. Under ”Taktiska principer för defensivt luftförsvar” (Försvarsmakten, 2017, s. 60) betonas det slutligen att ”luftoperativ kontroll ska upprätthållas så länge som möjligt”. Utöver detta kan man även i avsnitt ”5.3 Attack” (Försvarsmakten, 2017, s. 61) läsa att attackuppdrag ej ska ske på bekostnaden av luftförsvar.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att luftförsvar och upprätthållandet av luftherravälde, eller åtminstone någon form av luftoperativ kontroll, har högsta prioritet och skall genomföras så långt det är möjligt. Sammantaget innebär detta att indikator 2.1 anses återfinnas som centralt budskap i TR LuftOp 2017.
Indikator Centralt budskap Perifert budskap Återfinns ej 2.1 Luftherravälde
har högsta prioritet
X
4.2.2 Bekämpning av taktiska/operativa mål som har en inverkan på markstriden
Under avsnitt ”5.3 Attack” i TR LuftOp 2017 (Försvarsmakten, 2017, ss. 61-62) står det att ”attackförmågan syftar till att skapa handlingsfrihet för luftstridskrafterna samt för armé- och marinförband”. Detta genom att ”slå, fördröja eller hindra en angripare i dennes framryckning eller basering”. Vidare under specifikt markmålsbekämpning och markattack (attack delas upp i markmålsbekämpning respektive sjömålsbekämpning) fastslås det att fokus vid markattack inbegriper:
Bekämpning av luftlandsättningar, landstigningar, motståndarens markförband i närheten av stridsområdet och avregling av stridsområdet genom att bekämpa underhålls- och kommunikationslinjer.
Syftet med detta anges vara att ”forma slagfältet” och ”öka egna handlingsmöjligheter”. Dessutom förväntas detta reducera motståndarens förmåga indirekt ”dels genom att kommunikationer och underhåll slås ut, dels genom att motståndarens manöverförmåga sjunker som en följd av risken att bli utsatt för flyganfall”.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att TR LuftOp 2017 tydligt förespråkar att attackförmågan används för att bekämpa taktiska/operativa mål som är kopplade till markstriden och hjälper till att forma denna både direkt och indirekt. Sammantaget innebär detta att indikator 2.2 anses återfinnas som centralt budskap i TR LuftOp 2017.
Indikator Centralt budskap Perifert budskap Återfinns ej 2.2 Bekämpning av taktiska/operativa mål som har en inverkan på markstriden
X
4.2.3 Samverkan med markstridskrafterna eftersträvas
När flygtaktiskchef sammanfattar sin inriktning för attackförmågan är en av tre punkter ”samverkan med övriga stridskrafter skapar synergi och ska eftersträvas”. (Försvarsmakten, 2017, s. 61). Vidare ges exempel på hur denna samverkan kan ske. På taktisk nivå t.ex. genom att markstridskrafterna bekämpar eller stör fientligt luftvärn för att möjliggöra
flygstridskrafternas anfall, eller på stridsteknisk nivå t.ex. genom invisning av laserstyrda bomber. (Försvarsmakten, 2017, s. 62) Slutligen sammanfattas detta i ”Taktiska principer för markmålsbekämpning” där ”samverkan med övriga stridskrafter skapar synergi och ska eftersträvas” återkommer samt att även påtalas att ”samverkan med markstridskrafterna bör ske för att undvika vådabekämpning” (Försvarsmakten, 2017, s. 63).
Sammanfattningsvis kan det konstateras att TR LuftOp 2017 tydligt förespråkar att samverkan med markstridskrafterna ska eftersträvas. Dels för att det skapar positiva synergieffekter men även för att undvika vådabekämpning. Sammantaget innebär detta att indikator 2.3 anses återfinnas som centralt budskap i TR LuftOp 2017.
Indikator Centralt budskap Perifert budskap Återfinns ej 2.3 Samverkan med
markstridskrafterna
eftersträvas
X
4.2.4 Bekämpning av strategiska mål nedprioriteras
Utifrån analysen av de tidigare indikatorerna kan man tydligt identifiera att bekämpning av taktiska/operativa mål prioriteras över strategiska mål på djupet. Samtidigt återfinns trots allt det tidigare nämnda stycket:
Sammanfattningsvis kan det därför konstateras att bekämpning av taktiska/operativa mål prioriteras över strategiska mål på djupet, däremot är inte strategiska mål helt bortprioriterade förutsatt att de kan bekämpas. Utifrån detta har indikator 2.4 tilldelats variabelvärdet ”perifert budskap”.
Indikator Centralt budskap Perifert budskap Återfinns ej 2.4 Bekämpning av
strategiska mål
nedprioriteras
X
4.3 Resultat
Efter att TR LuftOp 2017 har analyserats utifrån de 8 st. framtagna indikatorerna kan det konstateras att resultatet ser ut som följande:
Indikator Centralt budskap Perifert budskap Återfinns ej 1.1 Offensivt
agerande i syfte att
uppnå luftherravälde
X
1.2 Bekämpning av strategiska mål och tyngdpunkter på djupetX
1.3 Parallella attacker i syfte attskapa systemkollaps
X
1.4 Bekämpning av taktiska/operativa
mål nedprioriteras
X
2.1 Luftherravälde
har högsta prioritet
X
2.2 Bekämpning av taktiska/operativa mål som har en inverkan på markstridenX
2.3 Samverkan med markstridskrafterna eftersträvasX
2.4 Bekämpning av strategiska mål nedprioriterasX
Sammanfattningsvis återfinns en av Wardens indikatorer (1.1) som centralt budskap, en (1.2) som perifert budskap samt slutligen två st. (1.3, 1.4) återfinns ej. För Papes del återfinns tre st. indikatorer (2.1, 2.2, 2.3) som centralt budskap samt en (2.4) som perifert budskap.
5 Avslutning
I detta avslutande kapitel kommer resultatet från den genomförda analysen diskuteras, slutsatser kommer dras och frågeställningen besvaras. Därefter kommer bl.a. validiteten och reliabiliteten i arbetes resultat att diskuteras och förslag till vidare forskning kommer att ges. 5.1 Resultatdiskussion
Utifrån den gjorda analysen kan man tydligt konstatera att TR LuftOp 2017 till stor del följer Papes teori när det gäller hur attackförmågan skall användas. Detta återspeglas bl.a. i att bekämpning av taktiska/operativa mål som har en inverkan på markstriden prioriteras samt att samverkan med markstridskrafterna eftersträvas. Dock så skulle man kunna säga att det även finns vissa brasklappar i TR LuftOp 2017 som talar för att man egentligen skulle vilja använda sig mer av Wardens teori, om det bara var möjligt. Exempel på detta är framförallt stycket:
Offensiva insatser med stridsflyg kan även ge strategiska effekter beroende på målval. Förmågan att kunna genomföra långräckviddiga offensiva insatser på djupet kan avsevärt bidra till att skapa tröskeleffekt.
Dessutom förespråkar TR LuftOp 2017 i grund och botten ett offensivt luftförsvar, som t.ex. innefattar att bekämpa motståndarens flygplan på marken, i kampen om luftherraväldet. TR LuftOp 2017 ser i detta fall offensiven som starkare än defensiven, dock med det viktiga tillägget att det inte alltid är möjligt att agera offensivt och att man antagligen kommer behöva agera defensivt i luftförsvaret även om detta inte är önskvärt.
Sammantaget tyder detta på en önskan om att kunna använda mer av Wardens teori men att man idag saknar verktyg och förmåga för att kunna göra detta i större utsträckning. Det är här som anskaffningen av kryssningsrobotar kommer in i bilden. Kryssningsrobotar skulle ge flygstridskrafterna en helt ny förmåga som skulle möjliggöra anfall mot strategiska mål på djupet, inklusive flygplan på marken, på ett helt annat sätt än idag. Som tidigare nämnt menar David K. Edmonds att teknologin inom flygstridskrafterna idag generellt sett utvecklas snabbare än doktrinerna (1998, s. 17). Men kanske ligger den svenska doktrinen trots allt, i vissa avseenden, före den, för Sveriges del, tillgängliga tekniken/förmågan?
Hur, och till vad, kryssningsrobotarna som planeras att anskaffas ska användas är dock svårt att veta eftersom varken försvarsberedningens rapport Värnkraft eller något av
Försvarsmaktens svar på denna/budgetunderlag ger någon djupare förklaring än att förmågan just skall anskaffas. Avsaknaden av en målsättning med anskaffningen av en så pass dyr förmåga är något som kritiseras i den statliga utredningen Försvarsmaktens långsiktiga materielbehov (Statens offentliga utredningar, 2018, ss. 104-105) och p.g.a. detta ställer sig utredningen kritisk till anskaffningen.
En antydan till vad den långräckviddiga bekämpningsförmågan skall användas till återfinns dock i Försvarsmaktens perspektivstudie, Tillväxt för ett starkare försvar (Försvarsmakten, 2018), som beskriver hur Försvarsmakten vill utforma sin krigsorganisation mot 2035. I denna rapport menar Försvarsmakten att det är önskvärt att ”tidigt upptäcka och möta angriparen på stort djup” och efterfrågar därför ” vapensystem med lång räckvidd” för att
