Förskollärares förväntningar på samarbetet med specialpedagoger

MALMÖ HÖGSKOLA

FAKULTETEN FÖR LÄRANDE OCH SAMHÄLLE Barn-unga-samhälle

Examensarbete i fördjupningsämnet

Barndom och lärande

15hp på grundnivå

Förskollärares förväntningar på samarbetet med

specialpedagoger

Expectations of Preschool Teachers concerning Cooperation with

Special Teachers

Sofie Svensson

Förskollärarexamen, 210 hp Examinator: Martin Kjellgren Slutseminarium 2014-06-03 Handledare: Nils Andersson

3

Sammanfattning

Syftet med studien har varit att ur ett förskollärarperspektiv tydliggöra verksamma

förskollärares önskningar och förväntningar på samarbetet med specialpedagogen samt att jämföra dessa med specialpedagogens uppdrag. Detta har jag närmat mig genom att göra kvalitativa forskningsintervjuer som sedan har tolkats utifrån ett hermeneutiskt

förhållningssätt. Anledningen till varför jag valde att göra en studie om detta beror på att jag anser att specialpedagogen borde bli en större del i förskoleverksamheten och att skollagens och läroplanens intentioner inte förverkligas om specialpedagogen inte deltar i verksamheten. Utifrån olika perspektiv på specialpedagogik har jag försökt förstå vilket stöd förskollärarna önskar från specialpedagogen i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Resultatet visar att förskollärarna har det kritiska perspektivet på specialpedagogik. De önskar att

specialpedagogen kan handleda dem i hur de utifrån detta perspektiv kan arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Specialpedagogens arbete anses viktigt och förskollärarna önskar en tätare kontakt då de själva menar att de inte har den kompetens som krävs för att ge vissa barn det stöd som deras behov kräver. Resultatet visar också att de förmågor och arbetsuppgifter förskollärarna anser att specialpedagogen ska ha stämmer väl överens med

examensförordningen.

5

Innehåll

Sammanfattning

3

Innehåll

5

1. Inledning

7

1.1 Syfte 7 1.2 Frågeställningar 8 2.

Litteraturgenomgång

9

2.1 Specialpedagogikens historia i förskolan 9 2.2 Tidigare forskning kring specialpedagogik i förskolan 10

2.3 Specialpedagogens uppdrag 11

2.4 Förskolans uppdrag 12

2.5 Tidig intervention 13

2.6 Begreppet barn i behov av särskilt stöd 14

2.7 Specialpedagogiska perspektiv 15

3. Metod

17

3.1 Ett hermeneutiskt förhållningssätt 18

3.1.2 Mina erfarenheter och tolkningsprocess 18

3.2 Urval 19

3.3 Genomförande 19

3.4 Etik 20

4. Resultat och analys

22

4.1 Sammanfattning av intervjuerna

22

4.2 Specialpedagogens förmågor och arbetsuppgifter 23 4.2.1 Analys av specialpedagogens förmågor och arbetsuppgifter 24

4.3 Samarbetet idag och det önskade samarbetet 25

6

4.4 Attityder 27

4.4.1 Analys attityder 28

4.5 Hur barnen påverkas av samarbetet med specialpedagogen 29

4.5.1 Analys av hur barnen påverkas av samarbetet med specialpedagogen 30 4.6 Slutsatser 31 5 Diskussion 32 5.1 Litteraturdiskussion 32 5.2 Metoddiskussion 33 5.3 Resultatdiskussion 33

5.4 Förslag på fortsatt forskning 34

Referenser 35 Bilaga 1

Bilaga 2

7

1 Inledning

I detta arbete har jag valt att fördjupa mig i samarbetet mellan förskollärare och

specialpedagoger. Jag har genomfört arbetet ur ett förskollärarperspektiv då jag anser att det är av stort intresse att specialpedagoger ska kunna möta barn och pedagoger efter önskat behov, för att samarbetet ska bli så bra som möjligt. Jag har dels valt att göra denna studie då det visat sig finnas väldigt lite forskning kring just specialpedagogik i förskolan. Den

forskning som finns är framförallt inriktad mot skola, vilket jag anser är synd då jag tror på tidiga insatser och hoppas att man ska få upp ögonen för hur viktigt ett samarbete är även i förskolan. I skollagen står det att ”Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling ska ges det stöd som deras speciella behov kräver” (kap 8 § 9). Tidigare studier har visat att förskollärare ofta anser att de har för lite kunskap samt att de inte får den handledning som de skulle behöva för att ge det stöd barnet behöver. Trots att

skollagen säger att barn i behov av särskilt stöd ska ges det stöd och den omsorg som deras behov kräver menar Björk-Åkesson (2009) att det är många kommuner som inte lever upp till detta och att det inte finns de resurser som behövs för dessa barn är ett problem. Jag menar att lagens intentioner därför inte förverkligas.

Att det finns ett bra samarbete mellan förskollärare och specialpedagog är otroligt viktigt för alla parter. Min förhoppning är att kunna bidra med kunskaper så att specialpedagoger kan få ökad förståelse för vilket samarbete som förväntas samt önskas. Så att de ska kunna använda dessa kunskaper i praktiken. Jag hoppas också att rektorer och kommuner får upp ögonen för vikten av detta samarbete. Jag kommer att jämföra förskollärarnas önskade samarbete med det uppdrag specialpedagogen har för att se hur pass de stämmer överens.

1.1 Syfte

Syftet med denna studie är att ur ett förskollärarperspektiv tydliggöra verksamma

förskollärares önskningar och förväntningar på samarbetet med specialpedagogen. Eftersom relationen mellan förskollärare och specialpedagog påverkar barnen är det viktigt att veta vilken kompetens förskollärarna anser att en specialpedagog ska ha samt hur de önskar att samarbetet ska se ut. Syftet är också att se hur väl förskollärarnas förväntningar och önskningar stämmer överens med specialpedagogens uppdrag.

8

1.2 Frågeställningar

För att få svar på mitt syfte har jag följande frågeställningar

 Vad önskar och förväntar sig verksamma förskollärare av samarbetet med specialpedagogen?

 Hur väl stämmer förskollärarnas önskningar och förväntningar överens med specialpedagogens uppdrag?

9

2 Litteraturgenomgång

I detta kapitel presenterar jag den litteratur, de begrepp och teorier som ligger till grund för denna studie och för att jag ska få svar på mina frågeställningar och mitt syfte. Jag har valt att belysa dessa olika rubriker för att ge en djupare förståelse om specialpedagogik i förskolan, vad olika lagar och styrdokument säger och hur det historiskt sett har påverkat den synen som finns idag, men även för att tolka och analysera mitt material.

Det börjar med en historisk tillbakablick som följs av tidigare forskning som gjorts i ämnet, efter det kommer en beskrivning om hur specialpedagogens och förskolans uppdrag ser ut idag. Det framkommer även en beskrivning av begreppet barn i behov av särskilt stöd samt olika perspektiv på specialpedagogik.

2.1 Specialpedagogikens historia i förskolan

Jag väljer att ge en kort beskrivning i hur man historiskt har sett på specialpedagogik i förskolan och hur specialpedagogiken har växt fram. Eftersom mitt syfte är att få reda på vilket samarbete förskollärare önskar och förväntar sig av specialpedagogen är det relevant att med hjälp av denna historiska tillbakablick se hur det har påverkat de förväntningar

förskollärarna har idag.

Under efterkrigstiden 1946 – 1954 växte det fram nya teorier kring pedagogik och ett nytt tänkande kring barn och barndom växte fram. Detta kan man tydligt se i en SOU-utredning från 1951.

Förskoleåldern är i realiteten människoblivandets och personlighetsbildningens gyllene ålder. Under perioden äro utvecklingsriskerna större. Men under ingen annan period äro möjligheterna större till verkligt resultatrika ingripanden, medicinskt och pedagogiskt, för att träna snedvriden utveckling, stimulera försenad utveckling eller socialt anpassa individen till sin omgivning (SOU 1951:15, s. 73).

Lutz (2013) menar att en positiv tolkning av detta kan vara att man fick upp ögonen för tidiga insatser. Han menar också att det visar att förskolan började ses som en institution med möjlighet att kompensera barnen för brister i hemmiljön. Det är tack vare

10

livsförloppet och kanske kan detta ha varit början till en syn på det kompetenta barnet. Under åren (1880 – 1961) var barnläkaren Arnold Gesell en av de framträdande teoretikerna inom barns utveckling. För att få mer kunskap kring barns utveckling gjorde han observationer för att finna det naturliga barnet. Han beskrev barnens mognad och utveckling utifrån ett vecko- och månadsschema. Detta fick en väldigt stor spridning, även här i Sverige och i förskolans verksamhet. Hans olika utvecklingsfaser kunde användas för att förstå barns olika beteenden samt hur man i verksamheten kunde arbeta för att möta dessa. På senare år var det

utvecklingspsykologiska teorier som dominerade. Detta med teoretiker som Jean Piaget, Herbert Mead och Eric H. Ericsson. Det framkommer tydligt i barnstugeutredningen BU (SOU 1972:26,27) att det inom utvecklingspsykologin delade in barns utveckling i olika kategorier; emotionell, social, kognitiv, språklig och motorisk utveckling. Förskollärare använde sig i verksamheten av olika läromedel som tydligt hade dessa kategorier

representerade. Det var i BU som begreppet barn i behov av särskilt stöd framkom och syftet med det då var att ge förtur till plats på förskola för dessa barn.

Rådgivning och handledning till förskollärare är något som kom först på 1970-talet (Rakstang Eck & Rognhaug, 1995). Specialpedagogiken är ett kunskapsområde som utvecklades för cirka femtio år sedan här i Sverige och internationellt, det utgår ifrån alla barns rätt till utbildning. Specialpedagogiken beskrivs av Björck-Åkesson (2009) som ett flervetenskapligt kunskapsområde, med detta menar hon att det inte bara är pedagogik utan även psykologi, sociologi, medicin och teknik som bidrar till kunskapsutvecklingen inom detta område. Alla barn har olika behov och det är specialpedagogikens uppdrag att skapa förutsättningar för lärande för alla barn.

2.2 Tidigare forskning kring specialpedagogik i förskolan

Eftersom mitt syfte är att ta reda på vilket samarbete förskollärare önskar och förväntar sig av specialpedagogen är det viktigt att veta vad forskare kommit fram till i tidigare studier som gjorts i ämnet. Jag kommer i mina analyser jämföra tidigare forskning med den empiri jag samlat in för att se hur pass de stämmer överens.

En stor del av den forskning som tidigare gjorts i Sverige kring ämnet specialpedagogik har varit starkt betonade på grundskola. De få studier som gjorts med inriktning på förskola har till mesta del haft en psykologisk – pedagogisk utgångspunkt och i liten utsträckning berört de

11

betingelser som sker i mötet mellan barnen och verksamheten (Lutz, 2013). I vårt grannland Norge har många av de specialpedagogiska studier som gjorts i skola även gjorts i förskola, kanske kan detta bero på hur förskoleverksamheten är organiserad. USA är det land som är absolut ledande inom specialpedagogiska frågor inom förskola. Dock är det så att många av studierna ofta är inriktade på en viss typ av funktionsnedsättning och visar på olika typer av program och åtgärder för just dessa. Många av studierna syftar också till att ge pedagogerna stöd i hur de kan arbete med dessa barn i verksamheten. De olika funktionsnedsättningarna som är absolut ledande inom forskningen är autism, ADHD och Downs syndrom. Även i Storbritannien har det gjorts liknande studier (Lutz, 2013).

Enligt en svensk forskningsstudie som gjorts vid Mälardalens högskola Pedagogisk verksamhet för barn i behov av särskilt stöd i förskolan – generellt och specifikt (PEGS) framkommer det att många förskollärare anser att de inte får den handledning de behöver. Det framkommer också tydligt att förskollärarna anser att den kunskap de har ofta inte räcker till för att främja barnets utveckling utan de behöver råd och hjälp från någon med större

kunskap. Det beskrivs även att pedagogerna anser att arbetet blir mer genomtänkt vid stöd och handledning av specialpedagog (Sandberg & Norling, 2009).

I Norge har det också gjorts studier kring handledningens betydelse för förskollärarna. Även i denna studie visade det att förskollärarna anser att samarbetet med specialpedagogen är väldigt viktig och bör vara konstant. Rakstang-Eck & Rognhaug (1995) beskriver även att förskollärarna ser specialpedagogen som en kvalificerad samtalspartner, och att de ofta anser att man tillsammans delar ansvaret för barnet samt att en regelbunden handledning gör att arbetet kring barnet fungerar bättre.

2.3 Specialpedagogens uppdrag

Eftersom min frågeställning är: Hur väl stämmer förskollärarnas önskningar och

förväntningar överens med specialpedagogens uppdrag? Kommer jag i denna del beskriva specialpedagogens uppdrag enligt examensförordningen för att i analysdelen kunna tolka och se om förskollärarnas önskningar och förväntningar stämmer överens med uppdraget.

Enligt examensförordningen (SFS 2007:638) ska specialpedagogen ha stor kunskap kring områdets vetenskapliga grund, forsknings och utvecklingsarbete för att kunna ge bästa

12

kunna analysera svårigheter på både individ-, grupp- och organisationsnivå, samt göra åtgärdsprogram tillsammans med alla inblandade så som pedagoger och föräldrar. Hen ska kunna samarbeta med andra yrkesgrupper och se värdet i det. Specialpedagogens uppdrag är även att göra uppföljningar och utvärderingar samt leda det pedagogiska arbetet för att kunna ge alla barn det stöd dem behöver. Specialpedagogen ska också vara en rådgivare och

samtalspartner till både pedagoger och föräldrar, någon som de ska kunna ”bolla” med för att få svar på sina frågor. Att stödja barnen och utveckla verksamhetens lärmiljöer är också något som ligger i specialpedagogens uppdrag, hen ska alltid se till barnets bästa och kunna ge det stöd som behövs för att barnet ska kunna utvecklas.

2.4 Förskolans uppdrag

Det finns sedan många år tillbaka olika styrdokument och lagar kring hur barn i behov av särskilt stöd ska få samma förutsättningar som alla andra barn i förskolan. Först och främst har vi skollagen som säger att alla förskolor enligt lag har skyldighet att ta emot barn i behov av särskilt stöd samt ge dem det stöd som deras behov kräver.” Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling ska ges det stöd som deras speciella behov kräver” (kap 8 § 9). Även i läroplanen beskrivs hur man ska arbete med dessa barn och hur de har rätt till att få hjälp för att de ska kunna utvecklas så mycket som möjligt efter sina förutsättningar. Förskollärare ska ansvara för ”att varje barn får sina behov respekterade och tillgodosedda och får uppleva sitt eget värde” (Lpfö, 1998/2010, s 8). Det innebär att om ett barns behov ska kunna bli tillgodosedda och barnet ska få det stöd som behövs krävs ibland att man tar in en specialpedagog som har kompetens att vägleda förskollärarna.

Förskolans verksamhet ska präglas av en pedagogik där omvårdnad, omsorg, fostran och lärande bildar en helhet. Den pedagogiska verksamheten ska genomföras så att den stimulerar och utmanar barnets utveckling och lärande. (Lpfö, 1998/2010, s 9)

De ledstjärnor som utgör läroplanen för förskolan i Sverige är lek, lärande, samspel, engagemang och delaktighet (Björck-Åkesson, 2009). Ett barn som är i behov av stöd ska i första hand ges det inom den barngrupp som barnet tillhör. Alltså använder man sig mestadels på förskolorna i Sverige av ett inkluderande perspektiv, detta innebär att barnet är delaktigt både fysiskt och psykiskt samt är engagerad och aktiv i gruppen. Dock är detta ett perspektiv

13

som man mest talar om i skolan. Björck-Åkesson (2009) menar att man i förskolan mer talar om delaktighet som begrepp, detta begrepp kan beskrivas vara relaterat till den sociala delen i inklusion. Björck-Åkesson (2009) anser att bara för att barnet går i förskolan och tillbringar större delen av sina dagar där är det inte självklart att barnet är tillräckligt delaktigt i det som sker. Det kan behövas stöd från både förskollärare och specialpedagoger.

2.5 Tidig intervention

Björck–Åkesson (2009) menar att specialpedagogiken i förskolan ingår som en betydelsefull del i det som internationellt kallas för tidig intervention. (Early Childhood Intervention, ECI) Detta är ett vetenskapligt område om små barn. Det innefattar barnens utveckling, lärande och hälsa fram tills de börjar skolan. Hur man i olika länder utformar den tidiga interventionen och vilka barn den omfattar påverkas av landets olika lagar och kulturer. Björck–Åkesson (2009) beskriver Sverige som ett välfärdsland där den obligatoriska förskolan är en viktig del av interventionen. Här omfattas även socialtjänst, barnhälsovård och habilitering. Det är många barn i behov av särskilt stöd som tidigt börjar i förskolan och spenderar större delen av sina dagar där, vilket innebär att det som sker i förskolan påverkar barnet mycket. Förskolan är väldigt viktig för barnets utveckling och lärande. I många andra länder finns inget enhetligt förskolesystem, det innebär att de barn som är i behov av särskilt stöd ofta grupperas

beroende på vad deras behov kräver för stöd (Kompensatorisk perspektiv). Björck–Åkesson (2009) menar då att frågan om inklusion och delaktighet ställs på sin spets.

ECI kan nu sägas vara inne i den andra generationens forskning. Tidigare handlade

forskningen om barnet och olika metoder för kartläggning och intervention, man fokuserar på barnets brister och funktionsnedsättning. Idag handlar det om att studera barnet i vardagen och att fokusera på det som fungerar bra. Vad som underlättar olika aktiviteter och gör barnet mer delaktigt i vardagen. Enligt ECI kan tidig intervention förebygga senare svårigheter som eventuellt uppstår. Kartläggning är därför väldigt viktigt, både för att kunna anpassa vardagen i förskolan till barnets behov, för det generella stödet samt för att kunna ge specifikt stöd till barnet.

14

2.6 Begreppet barn i behov av särskilt stöd

Jag kommer här ge en kort beskrivning om begreppet barn i behov av särskilt stöd eftersom jag anser att det är viktigt att ge läsaren en förståelse i vad begreppet egentligen betyder och vilka barn det innefattar. Det är också relevant med tanke på att det i skollagen beskrivs att alla barn i behov av särskilt stöd ska ges det stöd som deras behov kräver, därför är det nödvändigt att ha förståelse för begreppet, annars finns risken att lagens intentioner inte förverkligas.

Vilka barn är det egentligen som är i behov av särskilt stöd i förskolan? Att de barn som har en diagnos eller något typ av funktionshinder får extra stöd i förskolan känns som en

självklarhet. Men detta är en förhållandevis liten del av alla de barn med behov av särskilt stöd i förskolan. Gerland (2009) beskriver hur hon hoppas att alla barn blir sedda i

förskoleverksamheten, även de utan diagnos. Hon menar att barn som har en annorlunda utveckling ska få det stöd som behövs för att de ska ha möjlighet att utvecklas. Björck-Åkesson (2009) beskriver de barn som inte har någon diagnos men som ändå är i behov av särskilt stöd för barn i gråzonen. Det är barn som behöver hjälp och stöd för att klara av vardagen i förskoleverksamheten. Enligt en studie som Björck-Åkesson (2009) beskriver framkommer det att förskollärare anser att 4 procent av alla de barn som är i behov av särskilt stöd har en diagnos, som till exempel ADHD eller Downs Syndrom. De anser att hela 16 procent av de barn som behöver särskilt stöd är barn i gråzonen. Några av de vanliga problem bland gråzonsbarnen är skrift-, språk-, och talsvårigheter samt att de är många av dem som har svårt att samspela och leka, vilket leder till att de ofta hamnar i konflikt med andra barn och risken för att hamna utanför är därför stor. År 1995 gjorde socialstyrelsen en definition av barn i behov av särskilt stöd, denna definition hänvisas det till än idag (Lutz, 2013). I denna definition beskrivs det tydligt att barn med funktionshinder av olika svårighetsgrad,

utvecklingsstörning, hörsel- eller synskador är en förhållandevis liten del av alla de barn som är i behov av särskilt stöd. Det beskrivs att den största delen av de barn som är i behov av särskilt stöd är barn som inte har någon diagnos. Barn som till exempel har

koncentrationssvårigheter eller språk- och talsvårigheter. Det kan också gälla barn som har känslomässiga svårigheter och psykosociala svårigheter samt barn som far illa

15

2.7 Specialpedagogiska perspektiv

Eftersom jag i mina frågeställningar söker svar på vilket samarbete förskollärare förväntar sig samt önskar med specialpedagogen känns det relevant att se vilket perspektiv de har på specialpedagogiken i förskolan. Detta för att förstå hur de anser att specialpedagogen ska kunna hjälpa dem om en oro eller ett problem uppstår kring ett eller flera barn. Utifrån intervjuerna kommer jag tolka vilket perspektiv förskollärarna har för att få en djupare förståelse i vilket samarbete och handledning de önskar.

Enligt Nilholm (2007) finns det tre olika perspektiv på specialpedagogik.

Det kompensatoriska perspektivet är det perspektiv som haft och som även idag har en dominerande position. Den grundläggande idén i det kompensatoriska perspektivet beskriver Nilholm (2007) är att kompensera individer för de problem de har. Detta görs genom att identifiera olika typer av så kallade problemgrupper. I detta perspektiv söks det efter olika grundläggande processer som kan ge större kunskap kring individernas problem samt hur det ska kunna åtgärdas. Ofta är det psykologiska eller neurologiska processer det letas efter vid en diagnostisering och/eller finner. I detta perspektiv är diagnostisering vanligt och som tidigare beskrivet att det avgränsar grupper. När det gjorts grupper rekommenderas olika pedagogiska metoder och insatser utifrån den så kallade problembilden. Normalitetsbegreppet är centralt i detta perspektiv, här kan det skiljas på vad som är normalt respektive onormalt samt att det onormala benämns.

Det kritiska perspektivet är precis som det låter väldigt kritiska till specialpedagogiken idag och grunderna för specialpedagogiken ifrågasätts. Det som ogillas är begreppet normalitet och hur det skapas olika grupper för att kategorisera vad som är normalt respektive onormalt. Det anses vara nedvärderande att göra dessa olika kategoriseringar, då det är missgynnande och marginaliserande för dessa grupper. I detta perspektiv beskrivs det bland annat att det är sociala institutioner som skapar specialpedagogik. Till exempel när skolan misslyckas med att hantera elevers olikheter bör pedagogerna enligt detta teoretiska perspektiv söka

misslyckandet utanför eleven. Istället ska verksamheten fokusera på miljön som eleven befinner sig i och hur den kan anpassas. Nilholm (2007) beskriver att man i det kritiska perspektivet ställer sig kritiskt till begreppet specialpedagogik då det anses ge föreställningen om det normala och det onormala. Specialpedagogikens värderande och marginaliserande effekter ses som något negativt, det beskrivs som att det är andra faktorer som ligger bakom specialpedagogisk verksamhet än att det skulle vara till för barns bästa. Diagnostisering är

16

också något som det kritiska perspektivet ställer sig kritiskt till, både hur diagnoser ställs men framförallt användbarheten. Det kan vara en nackdel för eleverna att ha en diagnos men det är till fördel för verksamheten och skolsystemet.

Dilemmaperspektivet är inte lika vanligt som de ovan nämnda. Det har till stor del växt fram ur en kritik ur det kritiska perspektivet. Anledningen till varför Nilholm (2007) valt att kalla perspektivet för dilemma beskriver han som följer dilemma är ”motsättningar som egentlig mening inte går att lösa, men som hela tiden pockar på ställningstaganden” (s 61). Med detta menar han att varken det ena eller andra perspektivet är rätt eller fel utan att båda är relevanta. Han kritiserar det kritiska perspektivet då han menar att man där anser att skolan ska anpassas till alla barn och ska ge dem samma erfarenheter trots att de har olika förutsättningar. Han menar att det alltid kommer att förekomma olika grupper och kategoriseringar i framförallt skolverksamheten och att man därför bör vara öppen för detta så att det kan användas på ett bra sätt. Nilholm (2007) beskriver också hur en viss värdering kan betyda olika saker. Till exempel ordet jämställdhet, det kan dels betyda att pojkar och flickor ska ha lika stor rätt till resurser som innebär särskilt stöd. Men det kan också tolkas som att resurserna ska vara styrda efter alla individers olika behov. Han kritiserar även det kompensatoriska perspektivet, speciellt då det här är många barn som definieras som avvikande och kategoriseras. Nilholm (2007) ställer sig också kritisk till hur pass kategoriseringarna hjälper barnen då de inte är anpassade efter den enskilde individen. Men som tidigare nämnts anser han att

kategoriseringar av viss form kan vara positivt då det kan bidra till att vissa barn får det stöd dem behöver. Alla barn är olika och deras olika behov kräver olika typer av stöd. Därför kan man inte arbeta endast utifrån det ena eller andra perspektivet.

17

3 Metod

Eftersom mitt syfte är att beskriva förskollärares olika förväntningar och önskningar på samarbetet med specialpedagoger lämpar sig en kvalitativ metod bättre än en kvantitativ. Den kvantitativa metoden passar bättre vid studier där man kan få svar på sina frågeställningar och syfte genom enkel mätbar data som till exempel enkäter. Enligt Kvale (1997) är det syftet och frågeställningarna som avgör vilken undersökningsmetod man bör använda sig av. Jag valde att göra intervjuer med förskollärare för att få svar på mina frågeställningar. Detta genom en kvalitativ forskningsintervju där syftet är att jag som intervjuare ska tolka de svaren jag får för att skapa förståelse och kunskap genom intervjupersonens livsvärld (Kvale & Brinkmann, 2009). En kvalitativ forskningsintervju kan beskrivas vara ostrukturerad. Det viktiga är att själva intervjun är riktad mot de valda forskningsämnet genom öppna frågor. Som intervjuare ska jag leda in intervjupersonen mot olika teman utan att leda personen mot bestämda

uppfattningar. Detta ger informanten betydligt större utrymme till egna tankar och tolkningar än om intervjun är strukturerad. Målet är att samla in empiri och få en djupare förståelse i vilket samarbete förskollärare önskar med specialpedagoger. Jag kommer inte vara ute i verksamheterna och själv kunna ta del av det samarbete som sker mellan förskollärare och specialpedagog. Därför styrs mina tolkningar helt av intervjuerna och risken finns att det inte stämmer överens med hur det är i verkligheten. Jag kommer att spela in intervjuerna för att sedan kunna använda mig av det materialet för att bemöta intervjupersonen med eventuella följdfrågor samt för att jag under intervjun ska kunna lägga allt fokus på vad som berättas. Enligt Kvale & Brinkmann (2009) bör en kvalitativ forskningsintervju ljudupptas för att en välarbetad sammanfattning och analys ska kunna genomföras. Anledningen till varför jag väljer en kvalitativ metod istället för en kvantitativ beror på att jag vill få en djupare förståelse i ämnet. Hade jag istället valt en kvantitativ metod hade jag inte fått samma kontakt med intervjupersonen och då inte fått den djupa förståelse jag är ute efter. En enkätundersökning hade kunnat genomföras men då hade jag förmodligen inte fått en lika djup studie. Däremot hade en kvantitativ forskningsstudie gett möjlighet till en bredare studie med större

18

3.1 Ett hermeneutiskt förhållningssätt

Jag har valt att använda mig av ett hermeneutiskt förhållningssätt för att tolka och förstå mitt empiriska material. Jag anser att det är de förhållningssätt som lämpar sig bäst.

Hermeneutiken handlar om att tolka, förstå och förmedla. Jag använder mig alltså av tolkning som analysredskap. Fejes & Thornberg (2009) beskriver hermeneutiken som lämplig att använda då syftet med studien är att få tillgång till informanternas upplevelser, vilket jag varit ute efter i mina intervjuer. Patel & Davidson (2011) menar på att hermeneutiken ofta används vid kvalitativa tolkningssystem, där man har en forskarroll som är öppen, subjektiv och engagerad. Att jag använder mig av detta förhållningssätt innebär att jag inte kommer att presentera några absoluta sanningar utan det är mina tolkningar av vad informanterna berättar som kommer att visas. Och dessa kommer klart påverkas av mina värderingar, kunskaper och förståelse. Mitt arbete har också varit att uppmärksamma olika uppfattningar samt att se hur de förhåller sig till varandra. Det gäller för mig som författare att hitta stöd för mina

tolkningar i andra texter, gärna flera olika. Detta gör att jag kommer ha lättare att argumentera för mina tolkningar och förhoppningsvis ser läsarna dem då som rimliga. Det finns egentligen ingen direkt modell för hur en hermeneutisk analys och tolkningsprocess ska gå till. Detta beror på att olika forskare har olika ingång samt förförståelse och väljer utifrån det olika sätt att ta sig an, tolka och förstå sitt empiriska material. Enligt Fejes & Thornberg (2009) har alla människor fördomar, förutfattade meningar och övertygelser som påverkar

tolkningsprocessen. Även den litteratur jag läst kommer att påverka. Detta är jag väl medveten om och kommer därför tydliggöra förståelsen genom att skriva ner mina

erfarenheter av det som ska studeras. Detta menar Fejes & Thornberg (2009) är ett bra sätt för att ge läsaren en tydlig bild av vilka ingångsvärden som finns med. Vilket i sin tur gör att läsaren kan se hur detta spelar med i tolkningsprocessen.

3.1.2 Mina erfarenheter och tolkningsprocess

Jag har inte själv någon tidigare erfarenhet av att arbeta med en specialpedagog i förskolan. Det som ligger till grund för mina tolkningar är därför den litteratur och forskning jag läst samt samtalen med informanterna. Jag kan också se att intervjupersonernas olika

sinnesstämningar och upplevelser tillsammans med en specialpedagog spelat en stor roll. Utifrån dem tolkar jag om personen anses vara nöjd eller missnöjd med mera. Första tillfället då en tolkning sker är vid intervjuerna, därefter kommer ytterligare tolkningar när jag lyssnar igenom alla intervjuer. Där kan jag ställa förskollärarnas olika svar mot varandra och tolka

19

dem. Hela tolkningsprocessen går ut på att sätta in alla små delar i en helhet, man går från del till helhet och helhet till del. Ödman (2007) jämför tolkningsprocessen med ett pussel. Till en början är det massa små bitar som inte alls ser ut att passa med varandra, men efter hand som jag tolkar märker jag att bitarna går att pussla ihop. Under tiden som pusslet läggs tolkar jag, förstår, omtolkar och förstår ännu mer. Till slut ser jag hur allting hänger ihop och alla bitar ingår nu i ett mönster.

3.2 Urval

Jag har valt att intervjua fem förskollärare från två olika förskolor som båda ligger i mindre kommuner i Skåne. Den ena förskolan är kommunal och den andra privat. På den kommunala förskolan har pedagogerna tillgång till en specialpedagog som de med kort varsel kan få handledning av. Denna specialpedagog är tillgänglig för samtliga förskolor i kommunen och hon är känd för personalen. På den privata förskolan har man inte ett nära samarbete med någon specialpedagog, det finns i stort sätt inte alls. Skulle behov finnas måste man köpa tjänsten externt. Detta val var medvetet då jag anser att det är intressant att se om det är någon skillnad på svaren kring det önskade samarbetet och förväntningarna man har.

Förskollärare 1. Anna – Privat

Förskollärare 2. Ida – Privat

Förskollärare 3. Sara – kommunal

Förskollärare 4. Maja, arbetar också som resurspedagog i verksamheten – Kommunal

Förskollärare 5. Eva – Kommunal

3.3 Genomförande

Jag tog först kontakt med alla informanter muntligt för att fråga om de ville delta i studien, eftersom de alla är personer jag känner sedan tidigare kändes det bäst att ta kontakt på detta sätt. Jag berättade vad syftet med studien är och garanterade dem anonymitet samt att de har blivit erbjudna att ta del av studien när den är klar. Informanterna fick intervjufrågorna (Bilaga 2) skickade via antingen mail eller sms några dagar innan intervjun. Min tanke var att

20

de skulle få tid på sig att titta igenom frågorna så att svaren kunde bli lite djupare och mer genomtänkta. Nackdelen med att låta informanterna titta på frågorna innan kan vara att svaren inte blir spontana och helt uppriktiga. Intervjuerna utfördes på informanternas olika

arbetsplatser eller på ett annat lugnt och tyst ställe för att inte bli störda. Jag har vid alla intervjuer gjort ljudinspelningar med min telefon, vilket informanterna gav mig tillåtelse att göra. Varje intervju varade i cirka 30 minuter och började med att intervjupersonen ännu en gång fick höra syftet med studien och hur ljudinspelningen skulle användas. När alla

intervjuerna var gjorda lyssnade jag igenom dem och placerade in svaren under de olika intervjufrågorna, detta för att sedan lätt kunna se svaren vid skrivning av resultat. Kvale (1997) menar att ett av de viktigaste analytiska steg för att lära känna det datamaterial man samlat in är att lyssna på de inspelade samtalen. Viktigt att tänka på när man redovisar en kvalitativ forskningsintervju är att intervjupersonernas svar kan vara mångtydiga och

motsägelsefulla. Det måste man ta hänsyn till samt hur intervjuaren har förmågan att översätta talspråk till skriftspråk. Kvale (1997) menar att intervjuer gjorda med samma intervjuguide ger olika resultat, då alla informanter har olika personligheter och kunskaper kring ämnet. Han beskriver också att en intervju är ett utbyte av synpunkter mellan två personer som påverkar varandra, reagerar på varandra och som förhoppningsvis också kan präglas av positiva känslor och nyfikenhet.

3.4 Etik

Jag har under datainsamlingen utgått från de forskningsetiska principer som beskrivs i Vetenskapsrådets dokument, Forskningsetiska principer inom humanistisk

samhällsvetenskaplig forskning (Vetenskapsrådet, 2002). Alla informanter har fått ta del av de fyra huvudkrav som ställs på all forskning.

1. Informationskravet. Forskaren skall informera de av forskningen berörda om den aktuella forskningsuppgiftens syfte. (s, 7)

2. Samtyckeskravet. Deltagare i en undersökning har rätt att själva bestämma över sin medverkan. (s, 9)

3. Konfidentialitetskravet. Uppgifter om alla i en undersökning ingående personer skall ges största möjliga konfidentialitet och personuppgifterna skall förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem. (s, 12)

21

4. Nyttjandekravet. Uppgifter insamlade om enskilda personer får endast användas för forskningsändamål. (s, 14)

22

4 Resultat & Analys

I denna del kommer jag att redovisa resultatet från den empiri jag samlat in, alltså från intervjuerna där syftet varit att tolka pedagogernas förväntningar och önskningar på

samarbetet med specialpedagoger. Empirin kommer att tolkas och analyseras med hjälp av den litteratur och tidigare forskning som beskrivits i litteraturgenomgången. Jag har medvetet beskrivit resultatet med informanternas eget språk och ordval för att deras livsvärld ska synliggöras. Jag har valt att dela upp svaren jag fått vid intervjuerna under fyra olika rubriker. Varje rubrik följs sedan av en analys. Jag avslutar kapitlet med att kort och koncentrerat besvara mina frågeställningar.

4.1 Sammanfattning av intervjuerna

Jag upplever att alla intervjuer var givande och att informanterna tyckte att det var ett

intressant ämne som de gärna diskuterade. Ett exempel är Maja som också är resurspedagog. Hon berättade för mig hur viktigt hon anser att samarbetet med specialpedagogen är. Till exempel när jag frågade vilken roll hon anser att specialpedagogen har.

För min del som har hand om A är det att handleda och vägleda mig som resurspedagog. Hon ger mig nya tankar, sätt att träna och bolla idéer med. Hon kan mycket mer än jag kan, jag vill få ta del av hennes kunskap. (Maja)

De var alla väldigt öppna och ville gärna dela med sig av sina upplevelser och tankar. Jag kan se skillnad på intervjuerna med förskollärarna från den kommunala respektive den privata förskolan. Vid intervjuerna med de tre förskollärarna från den kommunala förskolan, där de har en specialpedagog upplevde jag en mer positiv sinnesstämning och mer glädje vid svaren. De var också lättare för dem att kunna koppla sina svar till händelser där de haft samarbete med specialpedagogen och berätta det vidare till mig. ”Specialpedagogen har varit ett så bra stöd. Vi hade ett barn som segade i språket och hängde upp sig. Vi fick tips som vi har använt oss av i arbetslaget och det har hjälpt” (Eva). De två förskollärarna från den privata förskolan var mer missnöjda och jag upplevde en viss frustration vid en del av svaren. ”Jag önskar att man hade en specialpedagog att vända sig till när det dyker upp specifika fall” (Ida). Jag anser att jag fick bra och givande svar som jag hade nytta av för att få svar på mina frågeställningar och mitt syfte.

23

4.2 Specialpedagogens förmågor och arbetsuppgifter

Av de fem förskollärarna jag intervjuade är det de tre från den kommunala förskolan som har tillgång till en specialpedagog och som kontinuerligt får handledning. Här kommer jag utifrån det resultat jag fått fram beskriva hur förskollärarna ser på specialpedagogens arbetsroll och uppdrag i förskoleverksamheten, vad de förväntar sig samt vilka förmågor de anser att en specialpedagog ska ha.

Alla informanter menar att specialpedagogens uppdrag är att vara ett stöd för både pedagogerna och barnen. De påstår att de själva inte har den kompetens som krävs för att kunna hjälpa och stödja alla barn. Därför ska specialpedagogen vara någon man kan ”bolla” sina idéer med och som de kan vända sig till när det uppstår oro kring ett eller flera barn. ”Jag tänker att de ska vara ett stöd för oss i förskoleverksamheten då vi känner oss tveksamma, någon vi kan bolla tankar med” (Maja). De menar alla också att det inte ska behöva vara några stora problem för att man ska ta kontakt med specialpedagogen för att få hjälp, man ska bara kunna ringa för att rådfråga om hur man kan arbeta för att stödja ett visst barn i

barngruppen och verksamheten. De beskriver också specialpedagogen som en person med kompetens som de gärna vill ta del av för att de själva ska få större kunskap. ”Ju mer samarbete och ju mer kompetens jag får som förskollärare ju mer kan jag ge till barnen” (Anna). Förskolläraren menar att när specialpedagogen genom handledning delar med sig av sin kompetens får även hon mer kunskap i ämnet som hon sen kan använda sig av i arbetet tillsammans med barnen.

En av förskollärarna beskriver specialpedagogen som den som ska leda det pedagogiska arbetet. ”Jag skulle vilja beskriva det som att det är den pedagog som har mest kompetens och som ska leda det pedagogiska arbetet framåt” (Anna). Samtliga anser också att

specialpedagogen ska vara i verksamheten för att inte enbart få information via pedagogerna. De menar att specialpedagogen ser saker med andra ögon än vad de gör och därför bör vara i verksamheten och bilda sig en egen uppfattning.

När jag under intervjun frågade vilka arbetsuppgifter som de anser vara specialpedagogens viktigaste fick jag väldigt olika svar från förskollärarna. Två av dem anser att handledningen är det viktigaste medan en annan anser att det är att specialpedagogen är lyhörd och tar en på allvar. En av förskollärarna menar att det är svårt att välja ut vilken som är det viktigaste, hon beskriver att det är viktigt att specialpedagogen kan ta hand om saker på både grupp-, individ- och organisationsnivå. Detta var något som de flesta informanterna pratade om vid

24

intervjutillfället. De menar att om ett problem eller en oro kring ett barn skulle uppstå vill de ha hjälp av specialpedagogen i hur man kan arbeta med detta problem utan att endast göra det på individnivå. De beskriver att de vill ha hjälp med att ge stöd till barnet i barngruppen och hur de kan anpassa miljön efter barnets speciella behov. Vilket de menar att specialpedagogen ska kunna hjälpa dem med, genom att ge dem handledning i hur de kan arbeta med hela barngruppen samt göra förändringar i miljön.

För att specialpedagogen ska kunna ge det stöd och den handledning som förskollärarna beskriver anser de alla att hen ska vara lyhörd, en bra lyssnare. ”Specialpedagogen måste ha en stor social förmåga och ha förståelse och kunna utveckla barnen från där de är” (Ida). Samtliga beskriver också hur viktigt det är att specialpedagogen är trygg i sin kunskap och kan förmedla den vidare till pedagogerna. Samt att hen ska kunna sätta sig in i både barnens och förskollärarens situation för att kunna ge bästa möjliga handledning. En av förskollärarna trycker på vikten av att specialpedagogen ska se möjligheter istället för hinder, att fokusera på det som är bra och bygga vidare på det.

4.2.1 Analys av specialpedagogens förmågor och arbetsuppgifter

Den kompetens och de arbetsuppgifter som informanterna beskriver som viktiga för att de ska kunna ha ett bra samarbete med specialpedagogen anser jag stämmer väl överens med

examensförordningens (SFS 2007:638) beskrivning kring hur en specialpedagogs uppdrag och kompetens ska se ut. En specialpedagog ska ha stor kunskap i ämnet och vara en handledare med stor empatisk förmåga. Specialpedagogen ska också stödja och utveckla barnen, pedagogerna och de olika lärmiljöerna. Förskollärarna var överens om att en specialpedagog ska kunna arbeta både på individ–, grupp- och organisationsnivå. Detta är något som också framkommer tydlig i examensförordningen.

Alla förskollärarna anser att specialpedagogen har en kompetens som de gärna vill få ta del av för att de själva ska få större kunskap i ämnet. Jag förstår det som att det behöver mer kunskap och handledning för att kunna ge vissa barn det stöd som deras behov kräver. Rakstang Eck & Rognhaug (1995) menar att det leder till en kompetenshöjning bland förskollärarna om

samarbetet finns, vilket förskollärarna själva sa vid intervjutillfället. Ett exempel är citatet från Anna där hon beskriver att ju mer samarbete det finns ju mer kompetens får hon som förskollärare, vilket i sin tur påverkar barnen positiv. Här visas tydligt hur viktigt samarbetet

25

är för både förskollärarna och barnen, utan ett samarbete tolkar jag det som att många barn inte får det stöd de behöver. Det har i tidigare forskning framkommit att det förskollärarna vill ha ut av handlingen från specialpedagog är tid avsatt för pedagogiska diskussioner,

samarbetsfrågor samt att man ska kunna dela information, kompetens och erfarenheter med varandra (Rakstang Eck & Rognhaug, 1995). Detta framkommer även i min studie.

Förskollärarna var också överens om att specialpedagogen ska kunna arbeta med hela barngruppen och se över miljön om det är så att det uppstår oro kring ett eller flera barn. Nilholm (2007) beskriver det som förskollärarna talar om som det kritiska perspektivet. Det innebär att problemen ska läggas utanför individen och verksamhetens uppgift är istället att anpassa miljön till den stora variationen av barn som finns i förskoleverksamheten. Detta menar jag också stämmer väl överens med hur man i förskolan ska arbete enligt läroplanen. Där är delaktighet ett av de ord som kan tolkas som en ledstjärna samt som det begrepp Björck-Åkesson (2009) menar är det som används i förskolan. Man ska inte på något sätt gruppera barn, man arbetar alltså inte efter det kompensatoriska perspektivet där man

kategoriserar barnen efter vad deras speciella behov kräver för stöd. Detta stöd ska kunna ges i det vardagliga arbete och inom den grupp som barnet tillhör. Förskollärarna menade att detta var något som specialpedagogen ska kunna hjälpa dem med.

I Sverige är specialpedagogiken en betydelsefull del i det som internationellt kallas för tidig intervention. Detta är en forskning som idag handlar om att studera barnet i vardagen och fokusera på det som fungerar och är bra. Man vill se vad som underlättar olika aktiviteter samt hur man kan få barnet mer delaktigt i vardagen (Björck-Åkesson, 2009).

4.3

Samarbetet idag och det önskade samarbetet

Tre av de informanter jag intervjuade har i sin verksamhet tillgång till en specialpedagog och en av dem arbetar nära då hon är resurspedagog. Deras svar kring hur samarbetet ser ut idag är mycket lika. De beskriver det som att de har ett bra samarbete med specialpedagogen som är verksam och arbetar i hela kommunen. Alla tre är överens om att de har förtroende för specialpedagogen och tycker det är väldigt bra när hon kommer ut till verksamheten för att ge handledning. Det är något hon gör en gång per termin utan att förskollärarna behöver ta kontaktat henne. De kan också ringa henne när de har frågor eller är oroliga över något barn eller barngruppen. Antingen bokar de in tid för att träffas eller får de råd via telefon/mejl. De

26

andra två informanterna arbetar på en förskola där det inte finns någon specialpedagog vilket de var väldigt tydliga med att kritisera.

En specialpedagog finns inte och har aldrig funnits. Om problem uppstår får man vända sig till BVC (barnavårdscentralen). Blir nästan som att man lämnar över det till föräldrarna, det ska vara ett samarbete mellan parter tycker jag. (Anna)

De menar båda två att de saknar en specialpedagog och de anser att det hade varit bra för verksamheten, barnen och pedagogerna om det funnits en specialpedagog att lätt kunna ta kontakt med.

När jag frågade hur de önskar att samarbetet ska se ut svarade alla förutom Maja som också är resurspedagog att de önskar mer tid med specialpedagogen. De önskar att hon hade kunnat vara där oftare samt att hon gärna hade fått vara schemalagd/inplanerad en gång varannan vecka eller liknande. Detta för att få en mer kontinuerlig handledning som de anser hade gynnat både dem och barnen. ”Jag önskar att man hade haft träffarna vid fler tillfällen och att hon var mer tillgänglig” (Eva). En av förskollärarna anser att specialpedagogen borde vara med vid planeringsarbetet för att där kunna ge handledning i vad barngruppen behöver för att främjas i utvecklingen. Även på den förskolan utan handledning av specialpedagog beskriver informanterna hur de tror på en kontinuerlig kontakt.

Jag önskar att det inte bara är så att man tillkallar specialpedagog när man har behov utan det ska vara en kontinuerlig kontakt. Varje vecka eller varannan så att man kan diskutera barn eller allmänna pedagogiska frågor. För då tror jag att det blir lättare att ha en relation och kontakt. Specialpedagogen är då inte okänd för varken barn eller pedagoger. Jag vill se specialpedagogen i verksamheten. (Anna)

Det förskolläraren i detta citat beskriver är vikten av en kontinuerlig handledning och hur hon anser att det hade påverkat relationen med specialpedagogen positivt. Att man träffas så att specialpedagogen själv får bilda sig en uppfattning kring barnen och verksamheten är något som de alla är överens om. Den enda som faktiskt ansåg att det samarbetet som finns idag räcker är resurspedagogen. Hon berättade att hon träffar specialpedagogen fyra gånger per termin och att hon alltid kan ringa om det är något hon undrar över. Men även hon menar att en tätare kontakt hade varit positiv.

4.3.1 Analys av samarbetet idag och det önskade samarbetet

Med tanke på de svaren jag fick vid intervjuerna tolkar det som att förskollärarna från den kommunala förskolan är nöjda med innehållet i samarbetet som det har idag men de önskar en

27

tätare kontakt. Det framkommer i citatet från Eva där hon berättar att hon önskar träffa specialpedagogen vid fler tillfällen. De anser att kontakten och handledningen från

specialpedagogen borde vara mer kontinuerlig samt att hon hade kommit ut till verksamheten oftare. Från de två förskollärarna utan specialpedagog i verksamheten upplever jag mer frustration och missnöje när de beskriver sin önskan på samarbete med en specialpedagog. Det visas tydligt i citatet från Anna där hon beskriver hur de istället får vända sig till BVC. Förskollärarnas upplevelser styrks av tidigare studier som gjorts kring specialpedagogik i förskolan. Där menade förskollärarna att de skulle vilja ha mer tid med specialpedagogen, vilket de anser hade gynnat både barnen, pedagogerna och verksamheten. Detta stämmer väl överens med informanternas beskrivningar. Sandberg & Norling (2009) beskriver att

förskollärarna önskar att de kunde få mer handledning då de själva inte har den kompetens som krävs för att kunna stödja och utveckla alla barn. Precis detta framkom vid samtliga intervjutillfälle. Förskollärarna är överens om att en kontinuerlig handledning ger dem mer kompetens som i sin tur påverkar barnen och deras utveckling positivt. Utifrån mitt sätt att se är det ett problem att förskollärarna ska känna att handledningen inte är tillräcklig, då det innebär att barnen antagligen inte heller får det stöd som deras behov kräver vilket leder till att de inte få möjlighet att utvecklas på samma sätt som de hade haft med stöd och hjälp från en specialpedagog.

Under intervjutillfället beskrev alla förskollärarna förutom resurspedagogen att de önskar att specialpedagogen hade bestämda dagar i förskoleverksamheten, gärna varannan vecka för att få ett bättre samarbete. Anledningen till varför resurspedagogen Maja inte nämnde detta menar hon beror på att hon redan har mer kontakt med specialpedagogen än de andra förskollärarna. Det har i tidigare forskning visat att förskollärare önskar en kontinuerlig handledning. Och precis som informanterna beskrev, gärna att specialpedagogen kommer till förskolan vid bestämda tider/dagar och att hen ska känna till hur verksamheten fungerar. (Rakstang Eck & Rognhaug, 1995).

4.4 Attityder

Synen och attityderna gentemot specialpedagogen anses av förskollärarna från den

kommunala förskolan som väldigt positivt. De beskriver alla vid intervjutillfället att de tror att hela arbetslaget är väldigt nöjda med den specialpedagog som de har i verksamheten. De jämför också med den specialpedagog de hade tidigare och beskriver att de tycker bättre om

28

den specialpedagog de har idag. Alla är väldigt glada över att de har en så bra specialpedagog att få handledning av. ”Det är väldigt positivt, vi har ett bra samarbete. Vi känner att vi har det bra med den biten” (Maja). En av dem menar att den synen och det attityder som finns

handlar mycket om vilket förtroende man har för specialpedagogen. ”Specialpedagogen är lyhörd och tar en på allvar, vilket gör att man vågar ringa upp henne”(Sara). Sara menar att de har mer förtroende för den specialpedagog som de har idag än vad de hade för den

specialpedagog som fanns i verksamheten tidigare. Alla anser också att det stöd och den handledning de får av specialpedagogen är bra och viktigt för verksamheten. De andra två informanterna menar att det inte finns några speciella attityder då det inte finns någon specialpedagog i verksamheten. Dock är de positiva till själva idén om en specialpedagog.

Specialpedagogen har tillbaka varit rätt anonym så det finns inte direkt någon syn eller attityder mot dem, de används inte i förskolan. Men jag kan se att det skulle kunna spela en stor roll. (Ida)

Förskolläraren menar att specialpedagogen inte används i förskolan där hon arbetar och att det därför inte finns någon attityd eller syn mot dem. Men med tanke på att hon skulle kunna se att en specialpedagog hade kunnat spela stor roll kan det tolkas som att hon har en positiv attityd. Det finns ingen syn eller attityd gentemot en specifik specialpedagog som de andra förskollärarna har. Men tanken på ett samarbete anses positivt.

De flesta förskollärarna är kritiska till att de får så lite tid tillsammans med en specialpedagog, en av förskollärarna beskriver att hon upplever att specialpedagogen har för stort område och att det därför inte blir lätt för henne att hinna med. ”Jag skulle önska att specialpedagogen inte hade så stort område att ansvara för, så att de känner att de räcker till” (Sara). Detta var något som samtliga från den kommunala förskolan var överens om.

4.4.1 Analys av attityder

Förskollärarna från den kommunala förskolan är väldigt nöjda med den specialpedagog de har i verksamheten och alla den kunskap hon delar med sig av. Jag tolkar det som att hon anses vara en viktig person för förskollärarna. I tidigare studier menar förskollärare att de oftast är positiva till specialpedagogen och den kompetens och handledning hen delar med sig av (Eck & Rognhaug, 1995). Vilket stämmer väl överens med förskollärarnas beskrivning. De två förskollärarna som inte har tillgång till en specialpedagog är missnöjda med detta men är väldigt positiva och kan se många möjligheter i ett samarbete. De anser själva att det inte

29

finns någon attityd eller syn gentemot specialpedagogen då de inte finns någon i

verksamheten. Men enligt min förståelse kan de beskrivas vara positiva och ha en bra attityd till specialpedagogiken i förskolan.

Att man önskar mer tid av specialpedagogen är något förskollärarna beskrivit i tidigare resultatdel, men det upprepas även här. Förskollärarna menar att specialpedagogen borde haft ett mindre område att ansvara över så att hon hunnit med att komma ut till verksamheten oftare. Jag anser att risken är stor att ett problem som anses vara litet växer sig onödigt stort om specialpedagogen inte har tid att komma till förskolan när förskollärarna ber om hjälp. Detta styrks av tidigare forskning där förskollärarna anses väldigt kritiska till att

specialpedagogen har så lite tid. Ett problem som till början upplevts som ganska litet har hunnit växa sig betydligt större innan förskollärarna och barnet fått hjälp och stöd (Rakstang Eck & Rognhaug, 1995).

4.5 Hur barnen påverkas av samarbetet med specialpedagogen

Alla förskollärare var överens om att ett bra samarbete med specialpedagogen påverkar barnen positivt. De menar att ju mer samarbete det finns ju mer kompetens får de själva inom ämnet och kan på så sätt stötta barnen i deras utveckling. En av förskollärarna beskriver det som att hon blir styrkt av handledningen och att det ibland bara behövs så medel för att få allt att falla på plats.” Jag får ny kraft och nya idéer som påverkar barnen positivt, Jag tycker väldigt mycket om när specialpedagogen kommer” (Maja). En annan menar att man inte ska glömma att använda specialpedagogen, hon är till för att handleda och vägleda.

Alla råd och övningar får en att tänka till, positivt tycker jag att det är. Så fort man medvetandegör någonting så lyfts grejerna liksom, man blir mer medveten när man går omkring bland barnen. (Eva)

Förskolläraren menar att det material och tips de får av specialpedagogen hjälper dem att se och utveckla barnen. Alla menar också att de själva inte har den kompetens som krävs för att stötta vissa barn i deras utveckling,såom det inte finns något samarbete påverkar det barnen negativt. Vilket det då bör göra i verksamheten där Anna och Ida arbetar, där det inte finns någon specialpedagog. De är alla överens om att man ska ta tag i problemet så tidigt som möjligt, trots att man kanske kan tycka att det känns som ett litet problem. För som tidigare nämnts anser de att det ibland är väldigt lite som ska till för att en förändring ska ske.

30

Ju mer samarbete och ju mer kompetens jag får som förskollärare ju mer kan jag ge till barnen. Om vi har ett bättre samarbete så har vi redan gett barnen en grund att stå på när de ska börja skolan. Jag upplever att förskolan inte tar tag i saker utan att det görs först i skolan. Jag tror på tidiga insatser för barnens skull. (Anna)

Förskolläraren menar och beskriver i detta citat med en viss frustration att hon vill ha ett samarbete med en specialpedagog så att barnen får det stöd och hjälp de behöver. Hon menar också att detta skulle påverka barnen positivt och underlätta för dem när de börjar skolan. Alla förskollärarna är överens om att tidiga insatser är viktiga och att det behövs för att barnen ska få möjlighet att utvecklas så mycket som möjligt.

4.5.1 Analys av hur barnen påverkas av samarbetet med specialpedagogen

Alla informanter är överens om att ett bra samarbete leder till att barnen har större möjlighet att utvecklas. Dock är det bara tre förskollärare som fått uppleva detta. De två utan

specialpedagog antar jag berättar hur de hoppas och tror att det hade kunnat vara. Förskolor har enligt lag skyldighet att ta emot barn i behov av särskilt stöd samt ge dem det stöd som deras behov kräver. För att lagens intentioner ska förverkligas behövs ibland en annan typ av pedagogik än den som förskollärarna har kunskap om. Att ta in en specialpedagog för hjälp och handledning kan ibland krävas. Detta är förskollärarna medvetna om och de beskriver själva att de inte har kompetensen som krävs för att stödja alla barn i deras utveckling. Jag anser att detta brister då två av informanterna faktiskt inte har någon specialpedagog att få handledning av. Även Björck–Åkesson (2009) anser att många kommuner och förskolor inte har tillräckligt med resurser för dessa barn vilket är ett stort problem. Detta styrks av en studie skolverket gjorde, då 80 procent av de tillfrågade menar att stödet inte är tillräckligt

(skolverket 2007). Även i läroplanen framkommer det tydligt att förskollärarna ska se till så att alla barn får sina behov tillgodosedda. ”Förskollärare ska ansvara för att varje barn får sina behov respekterade och tillgodosedda och får uppleva sitt eget värde” (Lpfö, 1998/2010, s8.). Precis som förskollärarna berättade anser även Björck-Åkesson (2009) att det är bra om man tar tag i problemen så tidigt som möjligt. Hon menar att det är bättre att förebygga problem än att reparera dem i efterhand. I den förskoleverksamhet där specialpedagogen inte finns är risken därför stor att många barn inte får det stöd som behövs och att det inte få möjligheten att utvecklas så mycket som de hade kunnat göra med rätt metoder. Och förmodligen är detta något som kommer synas när barnet början skolan och man få då ta tag i problemet som antagligen har växt sig mycket större än vad det hade behövt vara.

31

4.6 Slutsats

Min slutsats är att jag utifrån syftet gjort förskollärarnas röster hörda och synliggjort deras perspektiv på samarbetet med specialpedagoger. De olika förmågor och arbetsuppgifter förskollärarna efterfrågar stämmer väl överens med hur specialpedagogens uppdrag och yrkesroll beskrivs enligt examensförordningen. Förskollärarna förväntar sig att

specialpedagogen ska ha bra kompetens inom området samt vara en bra samtalspartner som de kan ”bolla” tankar med och få tips och idéer av. Specialpedagogen ska också vara lyhörd, ha en bra social förmåga och alltid se till barnets bästa. Studien visar att förskollärarna är väldigt positiva till tanken om specialpedagogen. Men fyra av de fem informanterna önskar att samarbetet hade varit en större del i verksamheten, att de hade kunnat träffa

specialpedagogen oftare samt att hen gärna hade fått vara schemalagd någon dag varannan vecka eller liknande. Undersökningen visar också att förskollärarna anser att den kompetens och de erfarenheter de har ofta inte räcker till för att barnet ska få det stöd som behövs, därför vill de ha kontinuerlig kontakt och handledning. De är alla överens om att ett bra samarbete påverkar barnets utveckling positivt. När en oro kring ett eller flera barn uppstår ska man ta kontakt så fort som möjligt, även fast det kan kännas som ett litet problem. Alla är också överens om att man ska arbeta med barnet i den grupp det tillhör, barnet ska få vara delaktigt och man ska fokusera på det som fungerar bra. Vilket stämmer väl överens med förskolans uppdrag enligt läroplanen. Förskollärarna anser att man ska arbeta efter det kritiska

perspektivet, vilket innebär att problemen ska läggas utanför individen och verksamhetens uppgift är istället att anpassa miljön. Detta menar förskollärarna att specialpedagogen ska kunna hjälpa dem med genom att ge handledning.

32

5 Diskussion

I detta kapitel kommer jag att diskutera arbetet i sin helhet. Jag kommer först att diskutera litteraturen sedan metoden, resultatet och till sist ger jag förslag på fortsatt forskning i ämnet. Jag valde att dela upp diskussionen under olika rubriker för att göra det mer lättläst.

5.1 Litteraturdiskussion

Under min litteraturundersökning fick jag bekräftat att specialpedagogik och olika studier samt litteratur i ämnet mest är inriktat mot skola. Trots detta anser jag att jag lyckades hitta och få en bra och intressant fakta som var användbar i min undersökning som till exempel tidigare forskning som gjorts i ämnet, beskrivning av förskolans uppdrag och begreppet barn i behov av särskilt stöd. Detta var till stor hjälp då jag skulle tolka och analysera den empiri jag samlat in. Jag kan även se att antalet studier och litteratur kring specialpedagogik i förskolan ökat de senaste åren. Denna ökning anser jag vara positivt då alla insatser som görs i tidig ålder gynnar barnets utveckling framöver. För att jag skulle förstå och kunna tolka den empiri jag samlat in behövde jag kunskap om hur den specialpedagogiska historien och forskning format synen på hur man i förskolan bör arbeta med barn som är i behov av särskilt stöd, samt vad olika lagar och styrdokument säger. I kapitel 2 beskriver jag tre olika perspektiv på specialpedagogik, det kompensatoriska, kritiska och dilemmaperspektivet. Det

kompensatoriska perspektivet handlar om att kategorisera barnen efter vad deras speciella behov kräver för stöd medan man i det kritiska perspektivet anser att man ska arbeta utanför individen och istället titta på miljön och hur den bör utformas. Dilemmaperspektivet menar på att varken det ena eller andra perspektivet är rätt eller fel, det finns för och nackdelar med dem båda. I min studie kom jag fram till att det perspektiv förskollärarna anser att man ska arbeta efter är det kritiska perspektivet. Detta stämmer också överens med läroplanens styrdokument. Där det beskrivs att delaktighet är en av ledstjärnorna. Jag anser att det i praktiken inte finns några enkla lösningar för hur man ska ge barn det stöd dem behöver för att kunna utvecklas. Alla barn är olika och deras särskilda behov kräver olika typer av stöd. Därför menar jag att man inte endast kan använda sig av det ena perspektivet, man måste se vad barnet behöver för stöd och hur man bäst kan ge detta. Men jag håller med förskollärarna om att man i största möjliga mån bör arbeta med miljön och hela gruppen om en oro eller problem uppstår.

33

5.2 Metoddiskussion

För att få svar på mina frågor valde jag att göra kvalitativa forskningsintervjuer. Dock kan jag se att det hade kunnat vara en möjlighet att även göra besök på förskolorna när

specialpedagogen var där för att få en egen uppfattning kring samarbetet. Jag hade då kunnat jämföra de svar jag fick under intervjuerna med de observationer jag gjort. De frågor jag ställde under intervjuerna hade jag kunnat ha lite mer följdfrågor kring, det hade eventuellt gett mig fler och kanske lite djupare svar. Dock var jag rädd att för många följdfrågor skulle leda in intervjupersonen i olika riktningar och att jag därför inte skulle få deras egna

tolkningar och upplevelser, vilket jag var ute efter. Med tanken på tidsramen för detta arbete har jag bara fem informanter, därför går studien inte att generalisera men den ger en tydlig inblick i hur förskollärare ser på specialpedagogens uppdrag. Ett alternativ för att ge mig en större undersökningsgrupp hade varit att istället göra en kvantitativ studie med enkäter för att samla in data.

5.3 Resultatdiskussion

Resultatet i min undersökning visar att förskollärarna önskar mer samarbete med en

specialpedagog och att de anser att hen borde vara mer delaktig i den dagliga verksamheten. Detta styrks även av andra studier som gjorts i ämnet. Sandberg & Norling (2009) beskriver att förskollärarna önskar att de kunde få mer handledning då de själva inte har den kompetens som krävs för att kunna stötta och utveckla vissa barn. Vilket även mina informanter sa vid intervjutillfället. Om inte alla barn får de stöd och hjälp som deras behov kräver anser jag att lagens intentioner inte förverkligas (skollagen kap 8 § 9). Där står klart och tydligt att alla barn har rätt att få det stöd som deras speciella behov kräver. Det jag menar är att

förskollärarna inte alltid har den kompetens som krävs för att barnet ska få möjlighet att utvecklas efter sin förmåga. En specialpedagog har mer kompetens inom ämnet och kan förhoppningsvis därför hitta rätt medel. Trots de tydliga styrdokumenten och skollagen var det två av informanterna som inte hade någon specialpedagog att få handledning av. En av

informanterna är även resurspedagog, hon var den enda av de fem förskollärarna som ansåg att samarbetet med specialpedagogen var tillräckligt. Detta kan tänkas bero på att hon träffar specialpedagogen oftare än de andra förskollärarna. Där finns en kontinuerlig handledning med bestämda antal träffar per termin vilket innebär att hon har en helt annan relation till

34

specialpedagogen än de andra förskollärarna. Jag anser att inte bara de barn som har en diagnos ska få den tiden av en specialpedagog. Min förhoppning och önskan är att alla barn ska bli sedda och att specialpedagogen ska bli en viktigare person inom

förskoleverksamheten. Detta var även förskollärarna överens om. De menar att

specialpedagogen borde vara schemalagt en gång varannan vecka eller liknande. För att inte bara få information från förskollärarna utan också kunna se med egna ögon och bilda sig egna uppfattningar. Alla informanter tror på en kontinuerlig kontakt.

Resultatet visar också att de förmågor och arbetsuppgifter förskollärarna anser att

specialpedagogen ska ha stämmer väl överens med examensförordningens (SFS 2007:638) beskrivning. Samt med läroplanens riktlinjer. Och jag tolkar det som att förskollärarna har en klar bild över specialpedagogens uppdrag och att de alla ser värdet och möjligheten i ett samarbete.

Jag hoppas att resultatet i min studie ger förskolechefer, specialpedagoger och förskollärare förståelse kring vikten av ett samarbete redan i förskolan. Och att det ger dem en tydlig bild om vilket samarbete förskollärare faktiskt önskar samt vilka förmågor och arbetsuppgifter de anser att en specialpedagog ska ha. Min förhoppning är att om det finns förståelse om detta finns chansen att specialpedagogen får spela en större roll i förskoleverksamheten.

5.4 Förslag på fortsatt forskning

Jag har under arbetets gång funderat på att det skulle vara intressant att göra studien bredare och med en större undersökningsgrupp. Detta hade man kunnat göra genom att göra en kvantitativ studie där enkäter hade kunnat skickas ut till förskollärare runt om i Sverige. Jag har också tänkt på möjligheten att utveckla studien genom att intervjua specialpedagoger för att se om deras tankar kring vad förskollärarna önskar för samarbete stämmer överens med det förskollärarna har beskrivit vid intervjuerna.

35

Referenser

Björck-Åkesson, E. (2009). Specialpedagogik i förskolan. Sandberg, A. (red.) Med sikte på förskolan – Barn i behov av stöd. Lund: Studentlitteratur AB.

Fejes, Andreas & Thornberg, Robert (2009). Handbok I kvalitativ analys.Stockholm: Liber AB

Gerland, Gunilla & Aspeflo, Ulrika (2009). Barn som väcker funderingar. Se, förstå och hjälpa förskolebarn med en annorlunda utveckling.Pavus utbildning AB

Kvale, Steinar (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur AB

Kvale, Steinar & Brinkmann, Svend (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur AB

Lantz, Annika (2007). Intervjumetodik. Lund: Studentlitteratur AB

Lutz, Kristian (2013). Specialpedagogiska aspekter på förskola och skola: Möte med det som inte anses lagom. Stockholm: Liber AB

Läroplan för förskolan Lpfö 98. [Ny, rev. utg.] (2010).

Nilholm, Claes (2007). Perspektiv på specialpedagogik. Lund: Studentlitteratur AB

Patel, Runa & Davidson, Bo (2011). Forskningsmetodikens grunder: att planera, genomföra och rapportera en undersökning. 4 uppl. Studentlitteratur AB

Rakstang Eck, Oddrun & Rognhaug, Berit (red) (1995). Specialpedagogik i förskolan. Lund: Studentlitteratur AB

Sandberg, A & Norling, M. (2009). Pedagogiskt stöd och pedagogiska metoder. Sandberg, A. (red.) Med sikte på förskolan - Barn i behov av stöd. Lund: Studentlitteratur AB

SFS (2007:638). Förordning om ändring i högskoleförordningen. Stockholm: Utbildningsdepartementet. Också tillgänglig på internet: