Examensarbete i Socialt arbete Malmö universitet
ATT KRAMA ETT BARN
EN KVALITATIV STUDIE OM
SOCIALSEKRETERARES SPRÅKLIGA
PRAKTIKER GENOM DOKUMENTATION
ATT KRAMA ETT BARN
EN KVALITATIV STUDIE OM
SOCIALSEKRETERARES SPRÅKLIGA
PRAKTIKER GENOM DOKUMENTATION
ADAM BERGLUND
Berglund, A. Att krama ett barn. En kvalitativ studie om socialsekreterares språkliga praktik genom dokumentation. Masteruppsats i Socialt Arbete, 30 högskolepoäng. Malmö Universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2020.
Uppsatsens syfte är att undersöka och analysera socialsekreterares språkliga praktik genom dokumentation. Socialsekreterarna i den undersökta verksamheten ger råd och stöd till barn och föräldrar i samband med umgängen. Uppsatsens frågeställningar centrar sig kring ett utforskande av akternas uttryck utifrån tre teman; makt, föräldraskap och klientskap. Genom ett teoretiskt ramverk utifrån Michel Foucaults och Pierre Bourdieus teorier om makt och social praktik undersöks och analyseras dokumentationens uttryck i den undersökta verksamheten. Detta genom en kritisk diskursanalys med en textorienterad kvalitativ ansats. Uppsatsens resultat har visat på uttryck av en social praktik, vilken är präglad av disciplinära maktutövanden, administration och normativa föreställningar. Socialsekreterarnas överordnade position samt agerande av makt gentemot de som har en insats i verksamheten har i analysen visat på uttryck av en
doxisk makt, vilket genom den sociala praktiken kan förstås som ett kollektivt,
icke-erkänt, maktutövande. I praktiken innebär det att makten i många fall osynliggörs och blir svår att kritisera, vilket också kan antas försvåra ett relationellt socialt arbete tillsammans med klienterna. På individnivå kan avsaknaden av ett relationellt socialt arbete påverka insatsernas resultat, medan det på en samhällsnivå bland annat kan ses stärka individualiseringen och försvåra möjligheterna att arbeta utifrån delar av Socialtjänstlagens mål om solidaritet och minskad social utsatthet. Sammantaget visar uppsatsens resultat ett exempel på komplexiteten i det sociala arbetet med barn och familjer, både när det kommer till innehåll i insatser och uttryck utifrån den dokumenterade delen av arbetet. En komplexitet som förutsätter möjlighet till kritiska diskussioner och reflektion i arbetet.
Nyckelord: Diskursanalys, umgängesstöd, dokumentation i socialt arbete, språklig
TO HUG A CHILD
A QUALITATIVE STUDY ON THE LANGUAGE
PRACTICES OF SOCIAL WORKERS
THROUGH DOCUMENTATION
ADAM BERGLUND
Berglund, A. To hug a child. A qualitative study on the language practices of social secretaries through documentation. Masters degree in social work, 30 högskolepoäng. Malmö university: Faculty of health and society, Department of social work, 2020.
The purpose of the study is to investigate and analyze the linguistic practices of social workers through documentation. The social workers of this study provide advice and support to children and parents in connection with visitations. The essay's questions center on an exploration of the expression of acts based on three themes; power, parenting and clientele. Through a theoretical framework based on theories of power and social practice by Michel Foucault and Pierre Bourdieu, the expression of the documentation is examined and analyzed. This through a critical discourse analysis with a text-oriented qualitative approach. The results have shown the expression of a social practice, which is characterized by disciplinary exercises of power, administration and normative conceptions. The study have shown, through the superior position of the social workers and the act of power in relation to those children and parents who have a stake on the field, an expression of a doxic power, which means a collective, unrecognized, exercise of power. In practice, this means that power often becomes invisible and difficult to criticize, which is also assumed to make relational social work, together with the clients, difficult. At an individual level, the lack of relational social work can affect the results of the interventions, while at a societal level it can be seen to strengthen individualization and reduce the opportunities to work based on parts of Socialtjänstlagens goal of solidarity and reduced social vulnerability. All in all, the paper's results show the complexity of social work with children and families, both when it comes to content in social interventions and expressions based on the documentation in social work. A complexity that requires critical discussions and opportunities for reflection at work.
Keywords: Discourse analysis, visitations, documentation in social work,
Tack!
Först och främst skulle jag vilja tacka mina förra detta kollegor. Utan er hjälp och uppmuntran hade inte denna uppsats varit möjlig.
Vidare vill jag tacka min handledare Annelie Björkhagen Turesson som med engagemang och kloka råd stöttat mig under hela uppsatsprocessen.
Tack till min vän Johan som under fem år av diskussion, reflektion och vänskap hjälp mig att skapa mod och inspiration till att skriva den här uppsatsen.
Tack till min familj som alltid stöttar mig och fått mig att bli utforskande och nyfiken på omvärlden.
Slutligen vill jag särskilt tacka min sambo. Du har varit ett stöd genom hela den här processen och, kanske framförallt, sett till att mitt liv vid sidan om skrivandet varit lika roligt, spännande och lustfyllt som alltid!
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1.Inledning ... 7 1.1 Syfte ... 8 1.2 Frågeställningar ... 8 1.3 Kontextuell inramning ... 9 2.Tidigare forskning... 102.1 Socialt arbete och dokumentation ... 11
2.2 Socialt arbete och klientskap ... 12
2.3 Socialt arbete och föräldraskap ... 13
2.4 Relationellt socialt arbete ... 15
3.Teori ... 16 3.1 Makt ... 16 3.2 Sociala praktiker ... 19 3.3Applicering av teorin ... 20 4. Metod ... 21 4.1 Diskursanalytisk metod ... 21
4.2 Urval och insamling av empirin ... 23
4.3 Bearbetning och framställning av material ... 24
4.4 Metoddiskussion ... 25
4.4.1 Min roll som forskare ... 25
4.4.2 Reliabilitet och validitet ... 26
4.4.3Studiens begränsningar... 27
4.5 Etik ... 28
5. Resultat ... 29
5.1 Makt ... 30
5.1.1 Disciplinär makt ... 30
5.1.2 Kollegial interaktion och makt ... 34
5.1.3 Asymmetrisk makt ... 35
5.1.4. Summering ... 37
5.2 Föräldraskap ... 38
5.2.1 Den lekande föräldern ... 40
5.2.2. Ovärdiga och värdiga föräldrar ... 42
5.2.3 Den observerande personalen ... 43
5.2.4 Omtanke genom mat ... 44
5.2.5 Kramar ... 45
5.3 Klientskap ... 47
5.3.1 Monolog framför dialog... 47
5.3.2 Motstånd ... 48
5.3.3 Kommunikation om klienter ... 49
5.3.4 Föräldrars rädsla att göra fel ... 51
5.3.5 Summering ... 51
6. Diskussion ... 53
6.1 Studiens frågeställningar och svar ... 54
6.1.1 Makten ... 54 6.1.2 Föräldraskapet ... 55 6.1.3 Klientskapet ... 57 6.2 Vägar framåt ... 58 6.3 Avslutande reflektion ... 59 Referenser ... 62 Bilaga 1 informationbrev ... 65 Bilaga 2 samtyckesblankett ... 67
1. INLEDNING
”Det är så här man gör socialt arbete. Det är så här man praktiserar socialt
arbete”. Citatet är hämtat från en föreläsning där Philip Lalander lyfter en allt mer
vanligt förekommande diskurs och problematik som kan ses påverka flera områden av det sociala arbetet. Problematiken är förknippad med vedertagna sanningar som idag genomsyrar det sociala arbetets praktik. Vedertagna sanning vilket i förlängningen kan ses leda till att det sociala arbetet uppfattas som något statiskt, vilket i många fall underminerar reflektion och kritiska diskussioner på ett föränderligt- och komplicerat socialt fält. Det är i den här diskursen och
beskrivningen av det sociala arbetet idag som den här uppsatsen har sin ingång (Dahlstedt & Lalander 2018).
Uppsatsen har sitt ursprung i en egenupplevd erfarenhet av att arbeta som socialsekreterare i verksamheten som är aktuell i uppsatsen. Huvuduppdraget i verksamheten kan kortfattat sägas vara att se till att barn får möjlighet att träffa en eller flera föräldrar som barnet inte bor tillsammans med. Som ny i verksamheten reagerade både jag och andra nya kollegor på att det fanns en tradition kopplat till hur arbetet skulle utföras i praktiken. Argumentationer vi fick höra var ”så där skriver vi inte” eller ”så där gör vi inte”. Detta var något som etsades fast hos mig och det gick snabbt att själv börja resonera och tänka i enlighet med kollegorna. Men efter ett tag framkom det att argumentationerna var en del av en påstådd ”sanning” om hur arbetet skulle utföras. När jag och en kollega tog ett steg tillbaka och reflekterade tillsammans visade det sig att vi båda hade samma upplevelse av att det gick att slå hål på ”sanningarna” och se att socialsekreterarna inte skrev eller praktiserade arbetet på ett överensstämmande sätt, även om de i många fall argumenterade för det. Den verklighet som jag möttes av väckte frågor som; finns det ett uttalat sätt att möta de olika familjerna och deras problematik? Och, vilka mekanismer kan ses styra socialsekreterarna till att beskriva familjer med olika bakgrund och behov på ett liknande sett? Det är dessa frågor som är huvudingången för den här uppsatsens ämne.
I Sverige finns en lång historia kring det offentligas roll att skydda barn från ogynnsam utveckling och de risker som barn och unga kan utsättas för. I det offentligas roll, att agera skydd mot social utsatthet, utsätts familjer och individer även av makt och kontroll ifrån offentliga organisationer som omfattas av det sociala arbetet (Höjer 2012). Makt som bland annat innebär att det är det
offentliga som ofta sätter ramar och riktlinjer för vad som är det ”normala” eller det eftersträvansvärda utifrån samhällets ögon. Bland familjer som kommer i kontakt med socialtjänsten kan det till exempel för den enskilda innebära tvång att förhålla sig till på förhand givna ramar och regler som konstruerats och efterföljs på fält där sociala interventioner sker (Billquist 1999).
Under senare år har socialarbetare beskrivit hur de erfarit att det sociala arbetet genomgått omfattande förändringar, vilka främst kopplas New Public
Management och den offentliga sektorns organisering som eftersträvar mått av ökad effektivitet. En av de mest omfattande förändringarna beskrivs ofta vara växande dokumentationskrav, vilket i mångas mening inte bara inneburit ytligare kontakter med klienter, utan också en slags inneboende självkontroll bland socialarbetarna. En självkontroll som i en vidare mening kan ses ha skapat
socialarbetare som blivit mer lojala med sin arbetsgivare på bekostnad av lojalitet och relationsbyggande med klienter (Lauri 2016). Lauri beskriver hur det nya arbetssättet sammankopplas med ideal som bland annat består av
klienter ges större egenansvar att klara sig själva. I en vidare mening går det att se att den ökande dokumentationen, som en del i förändringen, lett till att klienter hålls ansvariga över sin situation och förändring medan socialarbetarna utför kontroll och administration i en allt större utsträckning. I en förlängning innebär den organisatoriska verkligheten att både klienterna och socialarbetarna
kontrolleras och påverkas i sitt agerande (Lauri 2016).
Verksamheten som undersöks i den här studien kan också ses påverkat av ett omfattande dokumentationskrav. I den dokumentation som förs skrivs bland annat observationsanteckningar, anteckningar kring kontakt med föräldrar och barn samt sammanfattningar av tremånadersperioder. Dessa anteckningar används ofta som en del av det material som socialtjänst och tingsrätt sedan använder för att ta beslut kring bland annat insatser och vårdnadstvistfrågor för de aktuella
familjerna. Uppsatsen ämnar titta på verksamhetens dokumentation och kan förhoppningsvis visa på hur socialarbetare, som producenter av dokument, använder språkliga praktiker som uttryck för relationer mellan klient och socialarbetare, samt säga något om hur det aktuella fältet skapar sitt eget språk, normer och värderingar kopplat till uppdraget. Att det som skrivs i en klients journal har betydelse för den enskilda som blir beskriven är troligtvis en
självklarhet bland socialarbetare i allmänhet. Samtidigt är dokumentationen en del av arbetet som ofta kritiseras av yrkesverksamma och kanske inte alltid reflekteras kring i det vardagliga arbetet, där bland annat mallar och ett gemensamt fackspråk i många fall skapats för att underlätta en ökad arbetsbörda för socialarbetarna (Jakobsson & Barfoed 2019). Med tanke på hur mycket tid och möda i arbetet som läggs ner kring den skrivande delen så är dokumentation kopplat till det sociala arbetet ett relativt begränsat forskningsområde skriver Jakobsson och Martinell Barfoed (2019). Med detta i åtanke är förhoppningen att den här uppsatsen ska bidra till dokumentationsforskningen i socialt arbete.
Ambitionen och förhoppningen med studien är att kunna undersöka hur språkliga praktiker används av socialarbetare och hur det kan ses påverka det vardagliga arbetet med familjer som är i hjälpbehov från en offentlig verksamhet. De huvudsakliga teman som kommer att utforskas och analyseras rör sig kring
föräldraskap och klientskap kopplat till makt. Vidare fokuserar uppsatsen främst
på det sociala arbetets profession och praktik, där organiseringen ses som en del som påverkar professionen och praktiken som utförs. Organiseringen bör även förstås utifrån hur den skapar konsekvenser för de enskilda, både socialarbetaren och klienten. Genom att undersöka dokumentationen som förs i verksamheten söker denna uppsats att behandla ämnet utifrån att titta på hur verksamheten förhåller sig till makt och den sociala praktik som utförs på platsen, och vidare hur det kan påverka individerna som befinner sig på det gemensamma fält som
verksamheten utgör. Sammantaget ämnar uppsatsen undersöka den språkliga praktiken, genom den dokumentation som förs, inom en offentlig verksamhet där socialarbetare har som huvuduppdrag att stärka familjer som av olika anledningar befinner sig i socialt utsatta situationer.
1.1 Syfte
Uppsatsen syftar till att undersöka och analysera socialsekreterares språkliga praktik kopplat till de olika teman makt, föräldraskap och klientskap. Detta genom en aktstudie baserat på dokumentationen på den undersökta arbetsplatsen.
1.2 Frågeställningar
2. Vilka uttryck av föräldraskap framkommer i dokumentationen? 3. Vilka uttryck av klientskap framkommer i dokumentationen?
1.3 Kontextuell inramning
Verksamheten som är föremål för inhämtande av uppsatsens empiri är en verksamhet som ingår i en social resursförvaltning i en större svensk stad. Verksamheten går under kategorin råd och stöd där socialsekreterarnas uppdrag, kort beskrivet, är att tillgodose att barn upp till cirka 12 år får möjlighet att träffa sina föräldrar som denna i vanliga fall inte bor tillsammans med. Föräldrar och barn som kommer i kontakt med verksamheten utgår framförallt utifrån två kategorier. Dels handlar det om föräldrar som är i olika former av vårdnadstvister, dels är det barn som är placerade i jour- eller familjehem. Både tingsrätt och socialtjänst är beslutsfattare kring om en insats i verksamheten är aktuell eller inte. I de fall där tingsrätten beslutat om umgänge är socialtjänstens uppdrag att aktualisera, verkställa och följa upp insatserna. Med andra ord är verksamheten en del av en beställare- och utförarmodell där socialtjänst och tingsrätt beställer insatsen. Och vidare utför verksamheten insatsen utifrån uppdrag som kommer från beslutsfattarna (beställarna) och i samråd med de aktuella föräldrarna och barnen. De anställda i verksamheten har anställningar med titeln socialsekreterare inom råd och stöd. För att skilja på socialsekreterare från socialtjänsten och socialsekreterare från verksamheten kommer de anställda i verksamheten framöver att bli omnämnda som personal, medan de från socialtjänsten blir
benämnda socialsekreterare. I vissa stycken som avhandlar det sociala arbetet som en allmän praktik har individerna som utför det sociala arbetets valts att bli
nämnda som socialarbetare. Vidare kommer verksamheten, vilket främst kommer vara synligt i resultatkapitlet, i den här uppsatsen att kallas för Spegeln.
På arbetsplatsen arbetar det tolv fast anställda och tre timvikarier. De anställda är indelade i fyra team, där de olika teamen har fasta umgängesdagar. Även om det finns en ansvarig för varje ärende så kan vem som helst av de anställda arbeta under ett umgänge. Därmed blir det en spridning bland personalen som observerar umgängena och sedermera skriver journalanteckningar i den samlade
dokumentationen.
Det vanligaste är att familjerna har en fast tid om två timmar per umgänge och att beslutet om umgänge har en omfattning som innebär att umgänge sker varje vecka, varannan vecka, var fjärde vecka eller var åttonde vecka. De som har en fast tid för umgänge är i lokalen tillsammans med, upp till fem, andra barn med sina föräldrar samtidigt. Under umgängespassen går personalen runt i lokalen och observerar, stöttar och ger råd till både barnen och föräldrarna. Detta utifrån de behov som syns framkomma i stunden och utifrån de uppdrag som är utformat från socialtjänsten och/eller av föräldrarna själva. En del av grunduppdraget kan också sägas vara att personalen ska agera skyddande för att umgänget ska vara tryggt och givande för barnen. Efter genomfört umgänge dokumenterar
personalen genom att skriva observationsanteckningar. Innan ett första umgänge kan genomföras träffar ansvarig personal och socialsekreterare från socialtjänsten, föräldrarna och/eller fosterföräldrarna för ett uppstartsmöte. Vid dessa möten är det socialtjänsten som har dokumentationskrav, vilket innebär att verksamhetens dokumentationsansvar börjar först efter uppstartsmötet när föräldrarna skrivit under en överenskommelse om umgänge utifrån lokala regler och individuella förutsättningar. Förutsättningar som kan skilja sig beroende på ärende, till
med umgänge. Reglerna för att befinna sig i lokalen är gemensamma och uppges vara lika för alla.
Hur beslut om förändringar av umgänge ska se ut eller när ett ärende avslutas beslutas av socialtjänsten, tingsrätten eller av föräldrarna i de fall de kan komma överens om ett gemensamt upplägg utan hjälp från annan part. I många fall avslutas insatserna med anledning av att insatsens syfte uppfattas vara uttömt. Några av anledningar till att socialtjänsten avslutar en insats i förtid kan vara att umgänget inte anses vara för barnets bästa, att umgänge kan arrangeras på andra platser eller att insatsen inte kunnat verkställas, till exempel med anledning av att föräldrarna inte kunnat anpassa sig efter tider och dagar som kunnat erbjudas. Vidare kan tingsrätten komma med nya beslut och bedömningar som avgör hur och var umgänge ska fortsätta. När ett nytt beslut från tingsrätten inkommer till verksamheten kan insatsen avslutas eller förändras, till exempel omfattningen av hur ofta ett umgänge ska ske. Till sist kan insatserna i vissa fall avslutas med anledning av att föräldrarna själva kommit överens om att de kan sköta umgänge och samarbeta kring barnen. I de flesta ärendena när föräldrarna har en pågående vårdnadstvist är målsättningen att normalisera umgänge genom att föräldrarna ska kunna samarbeta och frigöra sig från externa aktörer för att kunna stärka barnens behov av att ha tillgång till båda sina föräldrar.
Till sist, några ord om vem som är mottagare av anteckningarna och i vilken utsträckning materialet lämnas ut till de olika aktörerna. Föräldrar som har vårdnad om barnen har rätt att begära ut anteckningarna som omfattas av barnen och de själva medan umgängesföräldrar som inte har vårdnaden har rätt att ta del av anteckningarna där de själva finns med, till exempel
observationsanteckningarna. Vidare har socialtjänsten rätt att ta del av den fullständiga dokumenteringen och de i sin tur skriver yttranden till tingsrätten på begäran. Från och med den dag som barnen som omfattas av insatsen fyllt 18 år har de också rätt att begära ut den fullständiga dokumentationen från insatsen. Vilket innebär att till exempel samtal- och mailanteckningar mellan personal i verksamheten och socialsekreterarna från socialtjänsten även kommer att kunna läsas av barnen när de är vuxna. Vilket även aktualiserar dessa typer av
anteckningar än mer genom att de språkliga uttrycken kommer att mottas och kan antas komma att påverka barnen i vuxen ålder på olika sätt.
2. TIDIGARE FORSKNING
Ämnet för uppsatsen, att titta på en offentlig verksamhets språkliga praktiker kopplat till begreppen makt, klientskap och föräldraskap, är specifikt i sin ansats men förefaller angränsa till flera generella forskningsområden. I det följande presenteras tidigare forskning kring dokumentation i socialt arbete, både som fenomen och hur den skrivande delen av arbetet kan ses påverka både enskilda och socialarbetare genom praktiken som utförs på det sociala arbetets fält.
Dokumentation i socialt arbete blir relevant för den här uppsatsen i förhållande till studiens metod och ambition att undersöka språkliga praktiker. I mötet med en offentlig verksamhet skapas klienter, utifrån grundförutsättningen att individer är i behov av hjälp från det offentliga. Den offentliga sektorns skapande av klienter är en aspekt som förefaller vara relevant att ha med sig för att förstå studiens kontext samt för att få en förståelse för mötet mellan klient och system. Vidare görs en
genomgång av hur föräldraskap i många fall konstrueras i offentliga
organisationer och hur det påverkar arbetet med enskilda. Föräldraskap blir relevant att titta på, både i förhållande till studiens frågeställningar samt utifrån det sociala arbete som bedrivs på den undersökta arbetsplatsen. Slutligen avslutas kapitlet med tidigare forskning som rör det relationella sociala arbetet. Genom att lyfta detta fås en förståelse för hur det sociala arbetet förändrats över tid och hur relationella aspekter mellan socialarbetare och klient på olika sätt kan ses påverka resultatet av sociala interventioner. Mycket av den forskning som finns kring mötet mellan klient och system fokuserar kring just det relationella mötet.
2.1 Socialt arbete och dokumentation
Dokumentation i socialt arbete och dess påverkan på det praktiska sociala arbetet är något som troligtvis är uppe på agendan i de flesta verksamheter där socialt arbete utförs. Att dokumentation är för omfattande, irrelevant eller att den tar för mycket tid är exempel på kritik som kan diskuteras på olika arbetsplatser. Utifrån ett organisatoriskt- och professionellt perspektiv kan dokumentationen även fungera som ett tecken på att ett arbete har genomförts. Att ett arbete har utförts innebär med andra ord att det behöver skrivas ner och det kan sägas bevisa olika saker. Så som vad som har gjorts, vad som görs rätt eller vad som görs fel. Andra syften med dokumentationen i socialt kan vara överföring av kunskap från en socialarbetare till en annan samt användandet av dokumentation som en
minnesanteckning (Jakobsson & Martinell Barfoed 2019). Samtidigt som det finns kritiker och mycket åsikter kring den omfattande dokumentationen så verkar det finnas ett intresse och lockelse bland socialarbetare kopplat till arbetsuppgiften. Jakobsson och Martinell Barfoed (2019) beskriver det som en inneboende självgenerande kraft som verkar ha syfte att öka den allmänna synen på
professionen som professionell. Samtidigt som dokumentationen kan ses vara ett arbetsverktyg för att underlätta arbetet, öka dess effektivisering samt säkerställa att ett påbörjat arbete inte blir avhängigt till en enskild socialarbetare så visar Jakobsson och Martinell Barfoed att det som skrivs ner påverkar klienter på olika vis. Till exempel för föräldrar som omfattas av en barnavårdsutredning, som uttrycker sin känsla kring dokumentation och dess förutsättning; att allt det som
sägs skrivs ner. Vilket kan leda till en rädsla och känslighet för vad ett uttryck för
något, vad som helst, kan innebära för den enskilda. Vidare skapar dokument som används som standardiserade mallar en typ av låsning där både socialarbetaren och klienten måste anpassa sig, vilket påverkar vad som blir sagt och samtalen kan ofta uppfattas bli fyrkantiga och låsta. Det kan även innebära att de tekniska frågorna och utförandet hamnar i fokus istället för själva innehållet i ett samtal. En av Jakobssons och Barfoeds huvudpoänger är att dokumentation, digitalisering och standardisering inte kan erbjuda neutrala verktyg och system för det sociala arbetet. De menar snarare att organiseringen av det sociala arbetet och
möjligheten till relationsskapande processer mellan klient och socialarbetare har en avgörande betydelse för hur väl ett ärende kan falla ut. I slutändan påverkar det hur klienter känner sig behandlade, vilket i en förlängning påverkar resultatet av interventioner. I en tid där flödesschema, effektivitet och en målsättning om att kunna erbjuda likartad hjälp oberoende av vem handläggaren är, blir den enskilda socialarbetaren nedtonad (Lauri 2016). Kanske är det först när idealet om ett relationsskapande socialt arbete kan få utrymme som socialarbetaren kan bli central för klienten, vilket kan komma att påverka till exempel utredningars kvalitet och klientens förståelse för beslutsfattande och situationen i stort som denna befinner sig. Genom föräldrarna som Jakobsson och Barfoed (2019) har intervjuat kan också en vidare rädsla för dokumentationen inom socialt arbete
förstås. Skapandet av dokumentation kopplat med svårigheter att skapa
relationella möten med socialarbetarna (som ibland är olika och utbytbara) gör att till exempel föräldrar ägnar sig åt en slags självcensur som även det kan påverka hur väl ett uppsatt mål kan uppfyllas. Rädslan hos klienter verkar dessutom kvarstå efter en avslutad utredning eller intervention. Dokumenten kan till exempel kännetecknas av rädsla för att en utredningstext ska delas med andra familjemedlemmar eller genom den enkla egenskapen att det finns ett dokument, kanske arkiverat, som tillskrivs och symboliserar samhällets makt över den enskilda som omfattas av texten.
Den språkliga praktiken, som bland annat innefattas av dokumentation, inom socialt arbete bör anses vara tätt sammankopplad med hur socialt arbetet bedrivs, organiseras och styrs idag. Hall m.fl. (2006) skriver bland annat om språkliga praktiker kopplat till de vanligt förekommande kategoriseringarna av klienter och problemformuleringar som ofta används inom det sociala arbetet.
Kategoriseringar som både kan användas för att kategorisera personer som kommer i kontakt med offentliga verksamheter samt användas utifrån vanligt förekommande begrepp (till exempel ”good enough parenting”) som ofta används för att kunna bedöma en förälders föräldraförmåga. Sammantaget visar den tidigare forskningen att oavsett vad uppdraget inom en verksamhet är så får den språkliga praktiken genom dokumentation betydelse, både för interventionens resultat och den enskildas tillit till socialarbetare och verksamheter.
2.2 Socialt arbete och klientskap
För att få förståelse om relationella aspekter (vilket senare lyfts i kapitlet) mellan klient och socialarbetare behövs också en förståelse kopplat till bakgrund och förutsättningar för att förstå relationen som skapas när hjälpbehövande kommer i kontakt med representanter från det offentliga. Organiseringen och styrningen av det sociala arbetet kan ses ur ett senmodernt perspektiv och då påvisas som en del av både individualisering och förskjutning av ansvar från den kollektiva
organiseringen till det individuella, vilket är en utveckling som bland annat Bauman (2012) skrivit om. Spår av individualisering kan bland annat ses genom dokumentationen i det sociala arbetet, vilket för människor som är i hjälpbehov kan leda till att de ofta känner sig objektifierade och omnämnda på ett sätt som inte representerar deras självbild (Jakobsson & Barfoed 2019). Dahlstedt och Lalander (2018) skriver bland annat att människor ofta görs om till något annat och beskrivs bland annat för att vara klienter och ärenden när de kommer i kontakt med verksamheter inom välfärden. Den relation som kan formas mellan socialarbetare och klient påverkas ofta av individualiseringen genom att klienters problem tycks vara just individuella, isolerade från samhälleliga och politiska strukturer och således även beroende av en asymmetrisk maktstruktur. Vilket i en förlängning kan innebära att klienters personliga förändring i många fall omfattas av målsättningar som bestäms utifrån socialtjänstens och de offentliga
verksamheternas målsättning med en insats (Järvinen 2013).
Socialarbetare har, genom sitt uppdrag och utbildning, en större benägenhet att utöva makt mot klienter som kommer i kontakt med socialarbetaren för att denna är, eller anses vara, i hjälpbehov. Beslutsmakten, vilka rutiner, lagar och normer som följs i sammanhanget styrs av verksamheten eller organisationen där socialarbetaren verkar, vilket är något som klienten behöver förhålla sig till (Svensson m.fl. 2008). Att börja se sig som en klient och anpassa sig till en verksamhet innebär att den enskildas självbild samt dennes identitet påverkas. I
många fall innebär det att enskilda ser sig själv genom personerna som
representerar det offentliga (Mead m.fl. 2016). Förutom viljan att anpassa sig kan klienter vinna respekt hos de offentliga personerna genom sitt sätt att vara, sitt sätt att uppfostra barn eller klä sig för att nämna några exempel (Finch 1993, Skeggs 1997). Tidigare forskning har visat att klienter som lättare anpassar sig till en organisations system också får mer omfattande hjälp. Järvinen (2013) beskriver det genom att visa hur offentliga organisationer kan ses dela in klienterna som antingen ”värdiga” eller ”ovärdiga”, vilket kan påverka både relationen och engagemanget från socialarbetaren under en pågående insats. Detta kan kopplas till den process som Billquist (1999) skriver om där hon menar att klienter som kommer i kontakt med socialtjänsten utsätts för olika typer av disciplinering, bland annat rumslig, tidsmässig och organisatorisk. Hon beskriver hur
disciplineringen gestaltas genom socialtjänstens karaktäristiska utformning av administration och kontroll. Vilket kan ses som ett exempel på den asymmetriska makt som råder och som både klienter och socialarbetare behöver förhålla sig till. Vidare finns det de som hävdar att reformer som till exempel brukarinflytande lett till ett större brukar- eller klientinflytande i form av medbestämmande i
insatserna. Men brukarinflytandet kan också särskådas och i många fall ses utifrån att det är ett fast ramverk där socialarbetaren styr brukaren eller klienten till att göra val som stämmer överens med ramverket kring en insats och
medbestämmandet i insatser bör därför ses som begränsat (Eriksson 2015). Vidare har Mattsson (2010) kritiserat de fria valen som är en del av det moderna
samhället och som kan kännetecknas av brukarinflytande bland annat. Hon menar att människor ofta gör val som överensstämmer med vad andra personer har för förväntningar kopplat till personen och dennes val. Här spelar en persons bakgrund en roll när det kommer till möjligheten att göra ”rätt val” som passar just den enskilda, vilket aktualiserar frågan kring vilka individer som gynnas av individualiseringen och de fria valen inom välfärden.
Vidare skriver Järvinen (2013) att socialtjänstens ramverk i hög grad skapar standardiserade arbetsmodeller som gör att socialarbetare kategoriserar klienter utifrån sin egen- eller verksamhetens världsbild. Vilket innebär i mångt och mycket att ”hela människan” inte får utrymme, utan att det snarare krävs
anpassning för att hjälp ska kunna erbjudas den enskilda. Med andra ord formas både målsättning och hjälpen i en insats utifrån verksamhetens kategorisering, regler och rutiner. Prottas (1979) var tidig, genom sin forskning, att se det
offentliga skapandet av klienter och beskriver att en institution inte har möjlighet att se till hela människan. Före en behandling eller råd och stöd kan erbjudas måste förenklingar och kategoriseringar skapas och det ses som en förutsättning för att en offentlig organisation eller verksamhet ska kunna erbjuda enskilda hjälp. En människas komplexitet får sällan utrymme i en verklighet där mått av
effektivitet efterfrågas, vilket är en del av de ideal som präglar den offentliga organiseringen och styrningen sedan införandet av New Public Management. Därmed görs människor som kommer i kontakt med offentliga verksamheter och institutioner återkommande om från att vara levande och komplexa individer till att bli förenklade och kategoriserade. Med andra ord görs individer om till klienter i kontakt med samhällssystemet (Järvinen 2013; Herz 2018).
2.3 Socialt arbete och föräldraskap
Mötet mellan föräldrar och offentliga representanter är i fokus både för den här studien och i den undersökta verksamhetens dagliga arbete. Verksamheten
relationer tillsammans i en miljö som ska vara trygg för barnen. Familjer som befinner sig i riskmiljöer brukar klassas som en särskilt utsatt grupp. För föräldrarna brukar mötet med offentliga organisationer i många fall innebära känslor av förödmjukelse och rädsla, kanske främst vid den första initiala kontakten (Buckley m.fl. 2011). Ofta handlar det om känslor kring att det offentliga har obegränsad makt och att de som utför arbetet kan utföra kontroll och tvång, som i sista fall kan innebära att ett barn tas ifrån sina föräldrar (Dumbrill 2006). Som tidigare nämnts kan det relationella arbetet med föräldrar vara av särskild stor vikt för att en intervention ska kunna få ett önskvärt resultat. Socialarbetare har å sin sida beskrivit den komplexa rollen i arbetet som innefattar att både agera skyddande gentemot barn och samtidigt ge råd och stöd till
föräldrarna. I många fall finns en risk att socialarbetarna vänder sig mot- och fokuserar på byråkratiska aspekter som lagar, regler och riktlinjer, snarare än att arbeta upp en relation med föräldrarna (Lipsky 2010, Trotter 2015). Schreiber m.fl. (2013) har i en studie kunnat identifiera tre faktorer som kan ses som centrala för att skapa engagemang och vilja hos föräldrar att arbeta mot en förändring; de anställdas kompetens, socialarbetarens förmåga att kommunicera på ett tydligt och positivt sätt samt socialarbetarnas förmåga att både kunna visa empati och samtidigt ge konkreta råd till föräldrarna. De tre faktorerna kan alla ses vara avhängiga möjligheten att kunna avsätta både tid och utrymme för att skapa relationer. Vidare har Tina Egelund (1997) i en studie tittat på konstruktion av barnfamiljer och deras väg mot att bli klienter i mötet med det offentliga. Hon menar, liksom tidigare nämnts, att familjerna transformeras till klienter och vidare att de anpassas utifrån lagstiftningens kategorier och definitioner av den ”farliga” familjen. Detta för att kunna göra samhälleliga ingripanden legitima. Ett av perspektiven som hon använt i analysen av sitt material handlar om socialbyråns organisationsform. Hon menar att det finns en organisatorisk motsägelse genom att lokala regler konstrueras, vilka är kopplat till likabehandlingsideal, samtidigt som socialarbetarna ska möta individer utifrån deras individuella behov. Vidare skriver Billquist (1999) i sin studie om motivationsarbete kopplat till frivilliga insatser. Hon kunde i sin studie lägga märke till att motivationsarbetet med föräldrar kan förknippas med en social praktik där föräldrar får veta vad ett nekande till en frivillig insats kan få för innebörd för familjen. Hon skriver att alternativen till den frivilliga insatsen kan förstås som uttalade eller outtalade hot om vad konsekvensen vid ett nekande till insats kan innebära, till exempel
omhändertagande av barn. Med andra ord går det att utläsa ett maktutövande från det offentligas sida, som genom en språklig praktik kan användas för att motivera omotiverade föräldrar till att tacka ja till insatser och samtidigt kunna fortsatt hävda att insatsen är frivillig.
I Sverige finns det sedan framväxten av folkhemmet en stark tradition av att fostra den ”goda medborgaren” genom direktiv och värdegrunder som utgår från det som är eftersträvansvärt i det kollektiva samhällets ögon. Detta lever på många sätt kvar än idag, vilket bland annat kan ses i en utredning beställd av regeringen i slutet av sekelskiftet som skulle redogöra för barnpolitik i Sverige och mer
specifikt om stöd i föräldraskapet (SOU 1997:161). Här går bland annat att läsa att föräldrar själva ska ges möjlighet att avgöra vilket stöd som de behöver i sin föräldraroll. Samtidigt står det skrivet att utredarna betonar en viss typ av
ansvarsprinciper till experter och beslutsfattare för att inte helt överlåta initiativet till föräldrarna då det kan innebära lidande för barn och andra inblandade.
Utredarnas beskrivningar av ansvarsfördelning kopplat till föräldrastöd visar på svårigheten att både låta enskilda föräldrar vara medbestämmande till- och om
insatser är nödvändiga, samtidigt som det inte går att släppa helt på
bedömningarna av vad som anses vara i enlighet med barnets bästa utifrån normer och direktiv ifrån allmänheten. Vad som är det normala och ”tillräckliga
föräldraskapet” är något som bör förstås som beroende av den kontext och kultur som finns i Sverige. Begreppsliggörandet kring utredningar som rör barn och föräldrar uppfattas ofta vara diffust och svårtydligt. Begrepp som ”good enough” och ”föräldraförmåga” är vanligt förekommande i utredningssammanhang och vid uppföljning av insatser för barn och familjer. Vad dessa ord innehåller och hur de ska förstås verkar avhängigt den socialsekreterare som gör utredningen och många bedömningar av föräldraförmågan kan ses befinna sig i en gråzon. Ofta är det subjektiva bedömningar som ligger bakom besluten och troligtvis ser
bedömningarna olika ut beroende på socialkontor runt om i landet (Choate & Engström 2014). I verksamheten som undersöks i den här studien är det uttalat att personalen inte bedömer föräldraförmågan, utan att dokumentationen bör ses som en del i ett större beslutsmaterial. Men det är en verksamhet vars
journalanteckningar används som en del av ett samlat material i socialtjänstens och tingsrättens bedömningar. Vilket troligtvis också styr vad den aktuella
verksamheten observerar och hur språket konstrueras i anteckningarna. Något som i en vidare mening kan skapa beskrivningar och uttryck om vad som i största allmänhet ses vara ett eftersträvansvärt föräldraskap.
2.4 Relationellt socialt arbete
I den tidigare forskning som nämnts hittills har tankar kring relationsskapande processer återkommit och förståtts som avgörande för hur väl en insats utfall kan bli. I Lauris (2016) avhandling är en av hans huvudpoänger att det sociala arbetets organisering och styrning skapar distans och likgiltighet gentemot klienter.
Arbetssätten och styrningens olika ideal leder i många fall till att socialarbetare bryr sig mindre om personerna som de möter i sitt dagliga arbete. Organiseringen och styrningsmekanismerna innebär, enligt författaren, att en djup relation mellan socialarbetare och klient inte är möjlig. Lauri använder sig av sju punkter för att beskriva förändringen av det sociala arbetets organisering i Sverige. Några av punkterna förefaller vara direkt kopplade till mötet mellan klient och system. Instrumentaliseringen kan ses som en del av idealet och kravet i dagens organiserade sociala arbete och innefattar bland annat standardiserade
arbetsmodeller utifrån evidens och effektivitet. Jakten på effektivitet kan ses ha lett till mindre klientkontakt som därigenom lett till att en helhetsbild av den som söker hjälp inte är möjlig att skapa för socialarbetaren. Genom att det inte ges möjlighet att skapa en helhetsbild eller att vara flexibel blir det svårt för
socialarbetaren att arbeta relationsfrämjande med människan som denna möter. Dessutom har det mer omfattande dokumentationskravet lett till att socialarbetare ägnar mer tid på kontoret och mindre tid tillsammans med klienter, vilket gör det relationsbaserade sociala arbetet än svårare att arbeta utifrån. Många av de arbetsmetoder som socialarbetare använder, till exempel Motiverande samtal (MI), kan ses vara en reaktion på det som tidigare nämnda Bauman (2002) beskriver utifrån sin syn av den individualiserade samtiden. Arbetsmetoderna leder till en ansvarsförskjutning, där klienter förväntas kunna ta eget ansvar att få till en förändring av sin livssituation. En annan punkt som Lauri tar upp är den om beställar-utförare modeller som även är aktuellt utifrån den aktuella verksamheten för den här uppsatsen. Beställare-utföraremodeller innebär att beslutsfattare på socialtjänsten ofta har mindre kontakt med de klienter som har beslut om insatser, och det leder vidare till att hjälp och stödfunktionen från dessa socialarbetare blir allt mer frikopplade. Sammanfattat leder punkterna som Lauri tar upp till ett
distansskapande och individen förväntas ta mer ansvar över sin livssituation samtidigt som socialarbetare ofta ökar individer- och gruppers marginalisering genom att människors utsatta situation ofta förklaras genom utslag av dåliga individuella val (Lauri 2016).
Morén (2001) skriver i en artikel att personer som genomgår sociala förändringar ofta kan kopplas till känslor av ovisshet och att många klienter inte alltid vet- eller kan veta vad det är som är ”grundproblemet” som denna kan tänkas behöva hjälp med. Med detta i åtanke menar Moren att socialarbetare inte oreflekterat kan utreda sig fram till en lösning av situationen. I situationen krävs snarare ett relationellt socialt arbete där socialarbetaren behöver ta sig mod till att följa klienten i sökandet mot en förändring. Något som i princip blir en omöjlighet med Lauris (2016) resonemang om det sociala arbetets organisering och styrning i åtanke. Herz (2018) för ett liknande resonemang som Morén och menar att det krävs nya styrmekanismer för att kunna arbeta utifrån det sociala arbetets grunduppdrag (se Socialtjänstlag (2001:453) 1 kap. 1§). Han menar, likt Moren, att utredning och kontroll av vad klienter gör för att förändra sin situation inte kan leda till social rättvisa. Herz skriver att det sociala arbetet bör omformuleras till att snarare handla om ett socialt arbete som präglas av samarbete med klienter, där socialarbetaren och klienten tillsammans kan arbeta på ett politiskt plan för att på så sätt möjliggöra social förändring- och rättvisa.
3. TEORI
Den teoretiska ramen för uppsatsen är bestående av två delar; makt och sociala
praktiker. Den första delen, makt, ska förstås utifrån Foucaults (2003) tankar om
makt, både som en maktrelation och ett sätt att utöva kontroll. Genom teorin kan en förståelse fås för hur makt skapas och utövas generellt i samhället, och hur det påverkar ett samhälles individer. Den andra delen, sociala praktiker, är baserat på Bourdieus (1977, 1996) teorier om fält, doxa och symbolisk makt. Det är den språkliga praktiken i den valda verksamheten som är i fokus för studien och genom teorin kan en förståelse kring socialarbetarnas innehåll och beskrivande av ageranden och uttryck på fältet förstås. De tre huvudtemana som undersöks i den här studien; makt, klientskap och föräldraskap kan sägas samspela och gå in i varandra på många sätt. Utgångspunkten är att makt, likt både Foucaults och Bourdieu beskriver det, finns eller utövas i offentliga organisationer, som vidare påverkar enskilda till att bli- och agera klienter. Även socialarbetarna påverkas i olika grader av makten då makt är något som de måste förhålla sig till i sitt praktiska utförande. Vidare utgår den studerade organisationen bland annat ifrån normer och värderingar som är kopplade till vad som är ett eftersträvansvärt och fungerande föräldraskap, vilket kan kopplas till fältet och doxan som finns där. Det är i förhållandet mellan teorierna om makt och sociala praktiker som uppsatsens teoretiska ansats befinner sig, vilket gör de två valda teorierna relevanta för att kunna besvara uppsatsens syfte och frågeställningar.
3.1 Makt
Begreppet makt kan ses vara mångfacetterat och ha olika uttryck och betydelse beroende på sammanhang. Makt förekommer överallt och bör analyseras i relation till kontexten, vilket i den här studien består av en verksamhet där barn, föräldrar och personal befinner sig. Personalen är representanter för det offentliga och har
kännedom- och tillgång till verksamhetens resurser, vilket enligt förutsättningarna innebär att det existerar en ojämlik maktbalans mellan individerna på fältet genom det praktiska handlande som utförs (Johansson 1997, Boreus 1986). Något som kan ges en vidare mening genom Foucaults syn på makt; att makt är något som
görs eller ageras i interaktion med andra snarare än något som enskilda personer
innehar. Vidare bör makt förstås som relationellt i den mening att det uttrycks som ett växelspel mellan ojämlika och rörliga styrkeförhållanden (Foucault 2003). Foucault beskriver hur makten både förfinas och skiftar genom tid och rum och vidare hur makt appliceras genom olika disciplineringspraktiker. Praktiker vilka bör förstås som internaliserade hos alla individer, vilket blir en förutsättning som i många fall omedvetet påverkar hur människor agerar i olika situationer. Vidare beskriver han hur den moderna staten skapat en apparat vars mekanismer kan sägas producera de förhållanden som finns i olika sociala rum där individer finns och den moderna statens apparat kan sägas vara grundläggande för att förstå hur olika maktrelationer uppstår och uttrycks.
Foucaults (2003) begreppsliggörande av panoptismen har skapat en teori för att kunna förstå hur tekniker konstruerats för att disciplinera individer i det moderna samhället. I olika sociala rum finns förhållanden som påminner, eller åtminstone skapar känslor, bland individerna att de är under konstant bevakning. Vilket vidare leder till att individerna självdisciplinerar sig då det uppstår känslor av att vara övervakad och kontrollerad av makten. En självdisciplinering som till exempel kan innebära att både klienter och socialarbetare i den aktuella verksamheten agerar utifrån vad som förväntas av makten. Teknikerna och mekanismerna innefattar med andra ord en disciplinering som även innefattas av en uppdelning mellan det som kan ses vara normalt kontra onormalt. Genom uppdelningen kan möjligen teknikerna kopplat till mekanismerna kunna korrigera det onormala. I den här studien blir kontrollen och disciplineringen av det
onormala viktig att förstå i förhållande till de agerande som personalen agerar i verksamheten och uttrycker genom dokumentationen. Ageranden som också påverkar de personerna som har en insats genom verksamheten och som i förlängningen kan antas påverka resultatet av insatsen. Lagar, regler, mallar och organisatoriska uttryck kan vara exempel på delar av maktens funktion och teknik kopplat till det aktuella fältet och det sociala arbetet i stort.
Inom praktiken för det sociala arbetet pågår det ständigt ett förhandlande om makten mellan de som befinner sig i socialt rum (Foucault 2003). Den
överordnade makten som socialarbetare till synes utövar, utifrån deras mandat, utbildningen etcetera, leder till att klienter automatiskt hamnar i en position som kan uppfattas som underordnad (Järvinen 2013). I ett historiskt perspektiv kan den utövade makten ses ändra skepnad genom tid och rum. Maktens skepnad kan ses vara mer abstrakt i sin karaktär och utvecklats från en kroppslig kontroll till att bli subtil. Detta genom att disciplineringen blivit internaliserad hos individerna och sökt sig bort från kroppen (Foucault 2003). Den internaliserade disciplineringen kan förstås utifrån Foucaults begrepp governmentality som kortfattat innebär att individer styrs av internalisering som påverkas av till exempel normer, vilket vidare möjliggörs genom maktens organisation. En organisation som inom det sociala arbetet bland annat kan innefattas av en gemensamt utformad praktik och språk som både socialarbetare och klienter behöver förhålla sig till. Inom det sociala arbetet har språket historiskt ofta varit karaktäriserat av en moralisk ton, ofta i fostrande och normaliserande syfte. Men många menar att det under senare år blivit mer vanligt att använda vokabulär som är mer likt psykologiserade
uttryck, vilka bland annat används i skapandet av förklaringar och
problemföreställningar kopplat till klienters situation (King och Piper 1995, Ottosen 2006). Denna skiftning i fokus kan ses vara ett exempel på hur maktens skepnad ändrats genom tid och rum inom det sociala arbetet, vilket visar på det aktuella fältets rörlighet och föränderlighet kopplat till makten som finns där.
Foucaults (1993) begrepp pastoralmakt är användbart för att förklara en del av den makt som offentliga verksamheter och det sociala arbetet implicit använder i mötet med enskilda i hjälpbehov. Begreppet är relevant för att förstå det
organiserade sociala arbetets praktik och funktion som kontrollerande,
moraliserande och hjälpande gentemot individer. Tidigare var pastoralmakten förknippad med kyrkans och prästers makt, men i dagens samhällen går det att se att pastoralmakten finns kvar och har förflyttats till den offentliga sektorn och verksamheter inom välfärden (Järvinen 2013). För föräldrar kan det i mötet med offentliga representanter framkalla känslor av både tvång och kontroll, vilket i sin tur påverkar föräldrarnas ageranden när de interagerar med personer som
representerar det offentliga. Dumbrill (2006) har genom en studie tittat på hur föräldrar reagerat och agerat inför interventioner som omfattar deras barn. Många föräldrar beskriver att de känner att de blir tvingade till saker och att relationen med socialarbetare inte alltid är fungerande eller önskvärd. Vid situationer när det inte har ansetts finnas ett välfungerande samarbete har Dumbrill sett hur föräldrar motarbetat socialarbetaren, antingen genom ett utmanande och ifrågasättande eller genom att spela med och låtsas att det finns ett samarbete. Oavsett hur
relationerna ser ut på det aktuella fältet så påverkar det enskildas agerande och ett ständigt förhandlande om makten pågår. Ett förhandlande som kan ses präglat av den pastorala makten, genom att socialarbetare utför hjälpande insatser samtidigt som det till stor del genomförs kontroll och upprätthållande av regler och ordning som socialarbetarna, föräldrarna och barnen behöver förhålla sig till. Vilket i sin tur leder till självdisciplinering utifrån gängse uppfattningar om vad som är normalt eller eftersträvansvärt (Järvinen 2013; Foucault 1990).
För att förstå de sociala praktikerna på fältet, vilket avhandlas i nästa kapitel, bör även en förståelse för makt utifrån hur det diskuteras ovan lyftas för att skapa en bredare förståelse för delar av de förutsättningarna som finns inom det sociala arbetets profession och fält. Det bör sägas att Bourdieu (1977) och Foucault (2003) syn på makt skiljer sig något åt. Foucault menar att makt inte är något som individer innehar, utan att det är något som görs i kontakten med andra och att det krävs en relation mellan två eller flera parter. Vidare menar Foucault att
begreppen makt och motstånd hör samman. Där maktrelationer finns, finns även motstånd som kan ageras öppet eller dolt. Detta är något som kan kopplas till barn och föräldrars aktörskap som genom motstånd kan påverka den flytande makten som den till synes överordnade socialarbetaren på fältet innehar. Bourdieus (1977) syn på makt skiljer sig i det att han menar att det finns dominansförhållanden mellan individer som befinner sig på sociala fält och att i institutioner och andra slutna sociala fält kan ett likformigt system infinna sig som internaliseras och påverkar ett fälts alla individer till ett visst agerande. Systemet kallas doxa och kommer att beskrivas vidare i nästa kapitel. Hur uppsatsen förhåller sig till de olika förhållningssätten utifrån Foucault och Bourdieus teorier kommer att diskuteras i kapitlet nedan som heter applicering av teorin.
3.2 Sociala praktiker
Genom att använda Bourdieus (1977) teori och begreppsapparat kring sociala praktiker kan bland annat arbetsplatskultur analyseras. Bourdieu intresserade sig för sociala sammanhang där han benämnt fenomenet som beroende av olika sociala rum. Beroende av förutsättningarna för tid och rum kan det ur det sociala rummet utvecklas ett socialt fält. Inom sociala fält, som i den här uppsatsen bör förstås som socialarbetarnas, föräldrarnas och barnens fält inom ramen för
insatsen, finns en förhärskande ordning som brukar anses som ”naturlig” och som Bourdieu begreppsligt kallar doxa. Förutom specifika trosföreställningar,
innehåller fältet symboliska och kulturella trossystem, med egna slags dominansförhållanden och värderingssystem. Beroende på fält kan det till exempel handla om vetenskapens fält eller kulturens fält, vilket i många fall kan ses vara aktuellt inom det sociala arbetets olika fält. På det aktuella fältet för den här uppsatsen kan till exempel en gemensam kunskapsbas, genom att samtliga ur personalen är kopplade till socionomutbildningen i Sverige, antas påverka fältet och doxan. Fältets- och doxans makt och påverkan på dess medlemmar innefattas även av ett historiskt och strukturellt perspektiv. Ju längre historia ett socialt fält har samt hur strukturerat och kontrollerat fältet är, desto svårare är det att utmana och kritisera doxan (Bourdieu 1977). Järvinen och Mik-Meyer (2003) har i sin studie, för att nämna ett exempel, kopplat begreppet doxa och dess innebörd till verksamheters kombination att vara behandlande och samtidigt upprätthålla det serviceideal som idag finns kopplat till det sociala arbetet. De beskriver att kombinationen lett till en förnekelsediskurs som innefattar föreställningar om att klienter varken vet- eller erkänner sina egna problem. Med andra ord, att klienters påstådda förnekelse blir en del av en tyst förutsättning för välfärdsinstitutioners generella klientarbete som sedan genomsyrar många individuella insatser. Föreställningarna och de tysta förutsättningarna är i detta fall indikationer på en doxa som kan sägas vara allmängiltig, om än i olika grad och former, det sociala arbetet och på så vis även antas visa sig i den aktuella verksamheten för den här uppsatsen.
Teorin om doxa framkom genom att Bourdieu intresserade sig för- och undersökte hur sociala vardagliga praktiker uppstår och vad de innebär. Teorin avhandlar hur vardagliga praktiker kan förstås i relation till symboliska- och sociala ordningar som är skapade ur samhället. Genom doxan kan förståelse fås kring vad som inom ett fält till exempel anses vara naturligt kontra onaturligt eller passande kontra opassande. En doxa bör alltså förstås utifrån objektiva sociala strukturer som både vägleder och begränsar sociala handlingar och den sociala praktiken bland
individer i det sociala rummet eller fältet. På det sociala arbetets fält kan till exempel doxan fungera som ett slags tyst tradition med kunskap och information som förs över mellan olika generationer av socialarbetare. I en vidare mening består en organisations doxa av de uppfattningar som ses som självklara inom en organisation och som därför aldrig tas upp till diskussion (Järvinen & Mik-Meyer 2003). I den aktuella verksamheten för den här uppsatsen kan det i praktiken till exempel handla om vad som anses vara ett naturligt eller passande sätt för barn och föräldrar att hälsa på varandra när de möts eller hur en förälder leker tillsammans med sitt barn under tiden som de är tillsammans i verksamheten.
Utifrån doxans strukturer skapas med andra ord ett likformigt system som leder till att individer på ett fält ofta handlar och tänker på ett överensstämmande sätt. Bourdieu (1977) beskriver detta fenomen, likt Foucault (2003), att det sätter sig i kropparna hos individerna. En inkorporerad historia och inneboende vägledningen
i nuet och i framtiden kan sägas styra dessa individer och deras handlingar. Men handlingarna som socialarbetarna utför via praktiken bör också förstås utifrån det sociala arbetet som profession. Till skillnad från mer klassiska professioner (till exempel läkarprofessionen) använder sig socialarbetare av en maktutövning som är organisatoriskt förankrad och starkt kopplad till en roll som representerar välfärdsstaten. Titeln socionom ger till skillnad från läkartiteln relativt liten
individuell makt, men genom förvaltande av resurser och den påverkan det sociala arbetet får för många klienter bör arbetet ses som präglad av omfattande
maktövning. Det är detta Bourdieu (1996) kallar symbolisk makt, vilket han menar handlar om legitim auktoritet. De beslut och handlingar som socialarbetare utövar framstår som legitima genom att socialarbetaren utövar en funktion som
professionell i välfärdsstatens regi. En organisations doxa och den symboliska maktutövningen bör därför förstås som tätt förknippade, vilket leder till att både fältets legitimitet och doxa befästs (Bourdieu 1996). Järvinen beskriver denna befästande process på följande vis; ”För varje ny klient som registreras bekräftar
fältet sina egna problemkategorier. För varje ny socialarbetare som socialiseras in i fältets doxa bevisar fältet att det fortfarande behövs och är funktionsdugligt”
(Järvinen 2013, sid 284). Samtidigt finns det ofta föreställningar bland
socialarbetare att dessa inte utövar makt då maktutövningen inte representerar många socialarbetares generella inställning; att arbeta för klienters bästa genom engagemang och uthållighet. Det individuella maktutövandets förnekelse och den symboliska makten upprätthålls således genom ett slags kollektivt självbedrägeri. Det kollektiva självbedrägeriet leder därmed till att makten som de innehar blir
icke-erkänd och det sociala arbetet kan därför förknippas med den symboliska
makten och en praktik där enskilda socialarbetare arbetar med systemet i ryggen. Bourdieu menar att ett förhållningssätt där ovilja att erkänna makten finns i många fall leder till att makten istället förstärks genom att den blir svårare att identifiera och därmed kritisera (Järvinen 2013).
Kopplat till uppsatsen kan det till exempel, genom det praktiska utförandet med klienter i allmänhet och den språkliga praktiken i dokumentationen i synnerhet, ses framträda mönster som visar på normer och värderingar som kan ses vara en del av verksamhetens doxa. Troligtvis är det en doxa som skapats både utifrån vetenskap om barns behov samt utifrån lokala och kulturella regler och strukturer som även bör förstås som skapade i en samhällelig kontext. Att det är
socialtjänsten och tingsrätten som använder dokumentation för att kunna göra olika slags bedömningar påverkar troligtvis också doxan och språket på så vis att de, förutom klienter och kollegor, också är mottagare av dokumenten. Ambitionen är att Bourdieus begrepp kan skapa förståelse för den sociala- och språkliga praktiken som utförs i den aktuella verksamheten, genom att titta på likheter och mönster kring vad socialarbetarna observerar och skriver i familjernas journaler. Carlhed (2011) skriver att Bourdieus analys av sociala vardagliga praktiker kan ses som grundforskning i att förstå hur normer, värderingar och strukturer skapas inom ett fält. Ett fält som till exempel kan bestå av ett socialt sammanhang med socialarbetare och klienter, vilka är aktuella i den här studien.
3.3 Applicering av teorin
I appliceringen av teorin kommer Foucaults (2003) teori om makt vara
vägledande för att förstå de uttryck av makt och klientskap som personalen på arbetsplatsen agerar och uttrycker via dokumentationen. Vidare kommer
Bourdieus (1977) teori om sociala praktiker parallellt att användas för att skapa en bredare förståelse för personalens gemensamma praktik och uttryck kopplat till
makten. Detta kommer vidare kopplas till uttryck av normer och värderingar som finns i verksamheten, vilket troligtvis påverkar praktiken och till exempel synen på vad ett eftersträvansvärt eller fungerande föräldraskap anses vara. Då Foucault och Bourdiues syn på makt skiljer sig åt vad gäller dominansförhållande mellan individer kommer teorierna i analysen förstås som skilda ifrån varandra samtidigt som de båda teorierna önskar bringa ett helhetsgrepp i analysen av den makt som finns i verksamheten. Med andra ord, maktbegreppet i uppsatsen kommer att analyseras både utifrån dominansförhållanden mellan individerna på fältet samt utifrån maktrelationer, innehållandes till exempel disciplineringspraktiker, som påverkar samtliga individer på platsen. Delar av innehåll kopplat till
maktrelationer och sociala praktik, som till exempel Foucaults pastoralmakt och Bourdieus symboliska makt, antas kunna säga något om makt som finns inom det sociala arbetets fält. Den doxa som socialarbetarna representerar är fältets doxa och den makt de utövar är fältets makt (Järvinen 2013, sid 300). Genom att använda sig av både Foucault och Bourdieus begrepp i analys av materialet är förhoppningen att kunna synliggöra ett maktperspektiv i mötet mellan klient och system. En makt som i en vidare mening, genom beskrivningar av den sociala praktiken, kan antas påverka klientarbetet och det resultat som insatsen medför.
4. METOD
Genom följande kapitel redogörs de tillvägagångssätt som använts för att samla in och analysera uppsatsens empiri. Då studiens syfte och frågeställningar fokuserar kring språklig praktik kopplat till makt, föräldraskap och klientskap har en kvalitativ metod använts för att söka förståelse för ämnet kopplat till det sociala arbetets dokumentation. I metoddiskussionen avhandlas min roll som forskare, uppsatsen reliabilitet och validitet samt studiens begränsningar. Avslutningsvis redogörs för etiska överväganden kopplat till uppsatsen.
4.1 Diskursanalytisk metod
Studien har en textorienterad kvalitativ ansats som genom en kritisk diskursanalys ämnar titta på konstruktion och uppbyggnad av journalanteckningar i den
undersökta verksamheten. Meeuwisse m.fl. (1991) har beskrivit att svensk aktforskning i mångt och mycket kan beskrivas utifrån tre linjer som mer eller mindre överlappar varandra. Den här studien är främst fokuserade till linjen där forskare tar fasta på att sociala akter produceras i ett sammanhang som styrs av organisatoriska faktorer. Ambitionen är att beskriva tekniker och giltighet kopplat till de argument som socialarbetarna använder sig av i sin vardagliga språkliga praktik på fältet (Bernler & Johnsson 1993). Den metodologiska ansatsen har en ambition om att vara induktiv genom att en del av teorierna och ämnen som avhandlar tidigare forskning framkommit vara relevanta efter genomgång och processande av empirin. Dock har val av ämne och metod för insamlande av material framkommit utefter en förförståelse, bland annat kopplat till min bakgrund i verksamheten, vilket gör att uppsatsen bör ses ha en styrd deduktiv utgångspunkt (Bryman 2011).
De tre termerna text, diskurs och kontext är relevanta för att förstå ingången i uppsatsens diskursanalytiska metod. Termerna kan ses ha en bred definition och tolkas olika beroende på i vilket sammanhang de används. Därmed kommer det vara till pass att nämna några ord om dessa termer och hur de ska förstås utifrån
uppsatsens ansats. I likhet med Bergström och Boréus (2012) ska text i den här uppsatsen förstås som en skriftlig produkt som både är kommunikativ och koherent. Kommunikativa i den mening att texterna har en betydelse och vill förmedla något till den som är mottagare av texten. Och koherent genom att texterna hålls samman av ett visst ämne. Vidare, språk och text är något som är sammanhängande och genom författarskapet av texter framkommer reflektion för att uttrycka bilder av den omgivna verkligheten eller upplevelserna av den. Termen diskurs förstås i den här uppsatsen som en uppsättning av utsagor som antingen är skrivna eller talade i ett bestämt socialt sammanhang. I det sociala sammanhanget finns regelsystem och genrer vilka styr vad som kan skrivas och sägas samt hur det kan beskrivas inom ramen för det sociala sammanhanget. Med kontext avses den miljö i vilken diskursen finns. Förutom språklig praktik
innehåller kontexten olika typer av handlingar och ageranden, till exempel social praktik. Sociala praktiker inom en kontext påverkas vidare av regler som finns både i samhället och i det slutna rummet eller fältet (Bergström & Boréus 2012).
Fairclough (1992) förknippas ofta med kritisk diskursanalys. Det som skiljer Faircloughs bidrag till diskursanalys som metod var att han integrerade den sociala praktiken med diskursbegreppet. Han menar att kritisk diskurs bör kopplas ihop med den sociala praktiken då språket i både tal och text är en form av social praktik. Genom att förstå diskurs som en social praktik kan ett dialektalt
förhållande mellan diskursiva händelser kopplas till ramen för olika situationer. En ram som till exempel kan bestå av en institution som innefattar en social struktur, vilket även går att finna i den aktuella verksamheten för uppsatsen. Sammanfattat inspireras analysen av dokumentationsutsagor utifrån Faircloughs tredimenssionella modell som innehåller de tre nivåerna textanalys, diskursiv praktik och social praktik. Via textanalysen kan en grammatisk språklig jämförelse göras som i den här uppsatsen blir relevant för att förstå de olika uttryck som personal uttrycker via texterna i dokumentationen. Den diskursiva praktiken avser att kunna synliggöra hur texterna produceras, distribueras och konsumeras. Den diskursiva praktiken lämpar sig främst till redan befintliga texter, som till exempel akter, vilket genom empirin aktualiseras i den här uppsatsen. Vidare blir den sociala praktiken relevant då det möjliggör att sätta in dokumentationens diskurser i andra sammanhang, vilket i uppsatsen ska förstås som kopplat till de valda teorierna om makt och social praktik (Bergström och Boréus 2012).
Uppsatsen utgår och analyseras utifrån den språkliga praktiken i akterna och genom en kritisk diskursanalysmetod kan språket analyseras utifrån hur den bidrar till att forma verkligheten på fältet där aktörerna befinner sig. En kritik som metoden ofta får är att diskursanalys har en mångvetenskaplig karaktär. Vilket innebär att den används brett och olika ämnesföreträdare menar olika saker med begreppet och metoden (Bergström & Boréus 2000). En definition av vad diskursbegreppet innefattar beskrivs av Bergström och Boréus vara interaktion. Det är denna definition som uppsatsen främst rör sig kring genom att den
intresserar sig för relationen mellan text, avsändare och mottagare. Bergström och Boréus (2000) skriver vidare att Foucaults begreppsapparat troligtvis har den starkaste teoretiska kopplingen till diskursanalys som metod. Utifrån Foucaults perspektiv bör anslaget vara bredare än att bara betrakta diskurser utifrån språket och uttrycken i sig. Med det perspektivet i åtanke, samt med inspiration av Faircloughs (1992) metodologiska ingång, ämnar uppsatsen att analysera akterna utifrån ett helhetsperspektiv av de beskrivningar av den sociala praktiken och
yttranden i form av text som finns i empirin och verksamheten. Vidare kan diskursen, som frambringas på fältet genom materialet, visa på regelsystem som legitimerar vissa kunskaper framför andra och som i vidare förlängningen visar på den auktoritet och makt som finns på det aktuella fältet. Detta genom att bland annat titta på mönster som kan synliggöra den gemensamma språkliga praktiken hos personalen i verksamheten.
4.2 Urval och insamling av empirin
I min reflektion kring urval bestämde jag att inrikta mig på socialarbetare som arbetar med barn och föräldrar, vilket är en grupp som också är lämpligast för att besvara och undersöka uppsatsens syfte och frågeställningar. Detta då personalens arbetsuppgifter bland annat består av löpande dokumentation i ärendena samt att de skriver och uttrycker saker kring barn och föräldrars relation, vilket kan kopplas till föräldraskap. Klientskap och makt är något som också är relevant i verksamheten och egentligen i alla verksamheter som bedriver socialt arbete. Dels genom att uppdrag, eller inträdet för att möjliggöra en insats, i många fall kommer från socialtjänst och tingsrätt, dels genom att lokala regler finns vilket påverkar både personalens och familjernas sociala praktik på fältet. Urvalet kan, likt hur Bryman (2011) beskriver det, ses vara målstyrt med tanke på den förförståelse jag har genom min egen erfarenhet från det aktuella fältet. Personalens anställning, i en organisation som påverkas av det sociala arbetets organisering och styrning, anses också vara av betydelse för urvalet då det kan kopplas till uppsatsens syfte och det sociala arbetet i stort.
Efter diskussion mellan mig och handledare kom jag fram till att ambitionen var att titta på dokumentation från fem olika ärenden från den aktuella verksamheten. I samtal med sektionschefen för verksamheten visade sig det önskade antalet också var möjligt utifrån verksamhetens perspektiv. Att titta på fem olika ärenden ger empirin en bredd vilket kan påvisa både likheter och skillnader i personalens språkliga praktik som uttrycks genom dokumentationen. En empirisk bredd som än mer stärks genom att alla ur personal på fältet kan arbeta under de olika umgängena samt skriva i familjernas akter.
Utifrån min erfarenhet som tidigare anställd i verksamheten hade jag en ingång och kontaktuppgifter till sektionschefen som jag vidare tog kontakt med. I samtal framkom att sektionschefen skulle kontrollera med sina chefer samt en stadsjurist kring möjligheten att lämna ut akter. Vidare skulle även personalen få frågan kring hur de ställde sig till att lämna ut de anteckningar som de är författare till. När vi hördes åter berättade sektionschefen att samtliga anställda ställt sig positiva till att deltaga samt att jag skulle få möjlighet till att få ut material från fem
ärenden, vilket var i enlighet med det antal jag önskat. Premisserna var att allt material som jag skulle få ut var från avslutade ärenden. Vidare skulle materialet avidentifieras av anställda i verksamheten innan det kunde lämnas ut till mig. Sektionschefen för verksamheten har vid senare tillfälle även gått igenom materialet för att kunna ge tillstånd till utlämning av materialet till mig.
Avidentifieringen gällde inte personalen, vilket möjliggjort analys kring likheter och skillnader i personalens språkliga praktik. Senare har även ett
informationsbrev lämnats ut till de som skrivit anteckningar. Även
samtyckesblanketter har hämtats in från personal från verksamheten som är deltagare. Sammantaget ledde kontakterna med sektionschefen och verksamheten till att ingången och urval för att genomföra studien var klar. Sektionschefen utsåg, i samspråk med de anställda, en ur personalen som blev ansvarig för att
