Disciplinär makt

I den här delen är det den aktuella verksamheten och socialtjänstens disciplinära makt över klienter (föräldrar) som kommer att analyseras. Citatet nedan visar på en del av den disciplinära makten från det offentligas sida och hur den språkliga praktiken används för att motivera, anpassa och kontrollera den aktuella föräldern efter verksamhetens regler och riktlinjer. Samtalet som beskrivs nedan mellan personal och pappan framkom efter ett andra genomfört umgänge i det aktuella ärendet.

Efteråt talade UT (undertecknad) med fadern om varför personal bett fadern att exempelvis avsluta sitt telefonsamtal och varför personal stöttat fadern i olika situationer. Fadern uppger att han tycker att det är för många regler på Spegeln. UT förklarar för fadern att det inte är

ovanligt att känna så framförallt då fadern endast varit på Spegeln vid ett ytterligare tillfälle men att det brukar bli bättre med tiden.

Syftet med att prata efter umgänget kan dels ses vara att förklara för pappan varför personal agerat som de gjort under umgänget, dels för att ingjuta hopp om att det blir bättre med tiden. Pappan beskrivs motsäga sig det arbetssätt som utförs av personalen, vilket uttrycks genom att han anser att det finns för många regler på platsen. Något som upprätthålls genom personals närvaro under umgänget. Genom personalens beskrivning av samtalet framgår att personalen upprätthåller en kontroll och styrning av klienter som finns i verksamheten, likt i många andra offentliga organisationer (Järvinen 2013). Med andra ord, personalen utövar makten, samtidigt som pappan agerar motstånd vilket kan visa på positionering och ett förhandlande om makten (Foucault 2003). Billquist (1999) beskriver i sin studie hur verksamheter ofta har ett eget språk som kan förknippas som

främmande för de som kommer till verksamheten. Att hänvisa till regler och anvisningar kan sägas vara en del av det främmande språket, som kan beskrivas som kodat och utestängande gentemot de som möter offentliga representanter. I det här fallet visar den språkliga praktiken, med hänvisningar till regler och genom uttrycket; att det tar tid att anpassa sig, ett språkligt uttryck av avstånd som kan förstärka intrycken av verksamheten som sluten. Att föräldrar i

verksamheten har svårt att ta emot eller ifrågasätter personalens råd och stöd är något som syns vara vanligt förekommande, vilket kan kopplas till Järvinens (2013) begrepp värdiga och ovärdiga klienter. Och att förknippas som en ovärdig klient är något som kan innebära konsekvenser både för barnen och föräldrarna. I materialet finns en annan anteckning, skriven av en annan ur personalen, som också ger uttryck av verksamhetens slutenhet:

Fadern uttrycker att han har svårt att gå ifrån arbetet och att han inte tycker om att känna sig kontrollerad. UT (undertecknad) förtydligar för fadern att ju mer han följer planeringen och regler på Spegeln desto mindre diskussioner och påminnelser blir det.

Först och främst uttrycker den omnämnda pappan att den planering som finns inte är optimal då han har svårt att anpassa insatsen efter sitt arbete. I detta ärende, med många andra ärenden i verksamheten, finns en bestämmelse om att föräldern som ska träffa sitt barn ska vara i verksamhetens lokaler en bestämd tid före klockan 16.00. En tid som kan krocka för många och innebär en anpassning av den vardagliga sysselsättningen. Vidare skriver personalen uttryckligen att pappan sagt att han inte gillar att bli kontrollerad. I det här fallet verkar det som pappan särskådat delar av innehållet i insatsen och säkerligen mött flera anställda som pratat regler med honom, vilket kan leda till känslor av maktlöshet. Samtidigt visar regelhänvisningarna på hur personal använder sin makt genom att avsäga sig delar av individuellt ansvar, vilket kan kopplas till symbolisk makt genom att maktutövningen blir gemensam och kollektiv och därmed svår att kritisera (Bourdieu 1996). Den kollektiva maktutövningen kan även kopplas till en

internaliserad makt, där verksamhetens organisering påverkar personal att agera i enlighet med de generella normer och föreställningar som finns där. Dock visar föräldern öppet sitt missnöje och motstånd genom att uttrycka vad han känner, vilket även får plats i anteckningen och kan ses vara uttryck för en maktrelation mellan individerna (Foucault 2003). Anteckningen beskriver kanske inte hela bilden av situationer utifrån umgänget men svaret som pappan får kan

1999). Som mottagare av anteckningen uppfattas det nästan motsägande när pappan ombeds att följa planering och regler för att på så vis undvika diskussioner och i en vidare mening kontakt med de ur personalen som ska ge råd och stöd. Ett uttryck och agerande som troligtvis påverkar möjligheten att skapa relation i mötet mellan föräldern och personalen. Citatet ovan indikerar att ju mer föräldern anpassar sig och tillåter sig bli kontrollerad, desto mindre kontakt med personalen vars kontakt utifrån den språkliga praktiken som framkommer via citatet verkar ha syftet att just kontrollera (Foucault 2003).

Den språkliga praktiken som disciplinerande och kontrollerande syns i en av anteckningarna inte bara komma från anställda i verksamheten. Citatet nedan kommer från ett uppföljningsmöte där en socialsekreterare från socialtjänsten beskrivs använda sig av följande argument för att motivera en pappa till anpassning:

Katerina (socialsekreterare, reds anm.) informerar även honom om att allt dokumenteras och att det inte ser bra ut för honom i

tingsrätten om han inte följer planeringen.

Genom citatet fås en inblick i hur den språkliga praktiken används för att, genom disciplinär makt, påminna pappan om att ta till sig av råd och stöd samt anpassa sig efter situationen och reglerna i verksamheten (Foucault 2003). Det kan finnas en ambition hos socialsekreteraren från socialtjänsten att vara transparant och informera vad konsekvensen kan bli om inte pappan kan följa planering och regler. På så vis synliggörs makten och blir möjligtvis mindre ofarlig. Samtidigt går det att koppla citatet och uttrycken till Billquists (1999) studie där hon beskriver ett möte där klienten får veta vad konsekvensen vid ett motsättande till en frivillig insats kan få för innebörd. Billquist tolkar dessa uttalanden som

uttalade- eller outtalade hot som förstärker det offentligas maktutövande gentemot individer, samtidigt som frivilliga insatser fortsatt kan hävdas vara just frivilliga. I Jakobsson & Martinell Barfoeds (2019) studie finns ett citat från en förälder som uttrycker sin rädsla för att prata om vissa saker med sin socialsekreterare. En rädsla som uttrycks finnas på grund av att allt som sägs kan hamna i

journalanteckningen och användas i utredningar och som annat beslutsfattande material. I citatet ovan beskrivs socialsekreteraren använda sig just av denna argumentation när denna uttrycker; ”att allt dokumenteras”. I det här fallet används dokumentationen som arbetsredskap för att troligtvis motivera, disciplinera och kontrollera pappan att agera utifrån det sätt som önskas av

verksamheten, socialtjänsten eller beslutsfattarna på tingsrätten. Utifrån Jakobsson och Martinell Barfoeds beskrivning av fenomenet går det att anta att pappan kan känna en rädsla inför dokumentationen som praktik och att de skrivna orden kan vändas mot honom i förhandlingar med barnets andra förälder i tingsrätten. Med andra ord går socialsekreterarens ord att tolka som en del av en

”skrämselargumentation” för att få pappan att börja agera på ett, i det offentligas- och verksamhetens perspektiv, eftersträvansvärt sätt. Ett sätt som även kan ses utgå från samhälleliga normer som genom maktpraktiker möjligtvis kan korrigera det som kan anses vara onormalt (Foucault 2003).

Urklippet nedan visar kanske än tydligare hur viktigt det är att personalen

upprätthåller kontroll via de regler och riktlinjer som finns och att det ses som i en del i att arrangera trygga umgängen för barnen. Jourhemsmamman berättar för personal och mamman i samband med avslut av ett umgänge att de kan lämna

lokalen tillsammans och ha följe. Den beskrivna dialogen fortsätter enligt följande:

UT (undertecknad) hänvisar till generell regel om att

umgängesföräldern ska stanna kvar femton minuter efteråt. Modern och jourhemsmodern säger båda att de är okej med att gå tillsammans men att de förstår att regler måste hållas.

Även om jourhemsmamman och mamman verkar kunna komma överens så hänvisar personal till de generella reglerna som finns på fältet. Kanske beror det på att det finns andra föräldrar i lokalen som behöver vänta och att ett undantag kan anses gå emot ett likabehandlingsideal. Citatet visar på det sociala arbetets generella svårighet och motsägelse, vilket bland annat Egelund (1997) skriver om- att verksamheter både har som mål att agera enligt likabehandlingsideal samtidigt som individuella insatser sägs ska kunna genomföras. Möjligtvis hade

jourhemsmammans förslag kunnat vara relationsfrämjande både för barnet, jourhemmet och mamman i form av att det neutraliserar situationen och synen på mamman som förälder. Samtidigt visar mammans och jourhemsmammans

påstådda förståelse inför personalen på den maktposition som personalen har i det sociala sammanhanget, då de följer personalens ord och på så vis visar sig

samarbetsvilliga och kan framstå som värdiga att erhålla hjälp (Järvinen 2013). Personalens agerande och argumentation visar samtidigt exempel på hur den disciplinära makten används och praktiseras i verksamheten (Foucault 2003).

Ett annat arbetssätt som disciplinerar barn och föräldrar som finns i verksamheten är den utifrån tidsmässiga dimensioner. Vid varje planerat umgänge dokumentförs en anteckning som beskriver om umgänge kunnat genomföras eller ej. Där står även ifyllt om någon av föräldrarna eller fosterfamiljerna inte kunnat följa den tidsmässiga planeringen, alltså om de varit sena eller ej till ett planerat umgänge. De anteckningarna kan se ut på följande vis:

Umgänge 16-18 genomfört. Fadern 10 min sen vid ankomst och modern 10 min sen vid ankomst.

I Billquist (1999) studie beskriver hon att liknande disciplinära maktpraktiker utförs, både utifrån rumslig och tidsmässig indelning och fördelning. Ett av verksamhetens huvuduppdrag bör förstås vara att arrangera umgängen så att barn har möjlighet att träffa sina föräldrar som de inte bor tillsammans med, vilket i förlängningen kan normalisera umgänget. Genom arrangemanget blir tidsfaktorn en viktig del, bland annat då tiden för umgänge kan anses vara kort samt att det finns ärenden där både föräldrar och fosterföräldrar inte ska riskera att mötas av olika anledningar (till exempel pga. besöksförbud). För att arrangemanget ska kunna genomföras kan det ses som självklart att ha tider som alla inblandande behöver förhålla sig till och kunna sköta. Men oavsett syftet med att följa en tidsmässig regel så finns det disciplinära maktfaktorer inblandande som blir legitima genom att dessa antecknas och kan sägas bevisa olika saker. Hur sådan information sedan används, oavsett om beslutsfattaren är socialtjänst, tingsrätt eller föräldrar som kan komma överens om en planering utan verksamhetens hjälp, är något som kan ses vara upp till enskilda som innehar makt och påverkan i de olika ärendena. Oavsett vad, uttrycks den tidsmässiga kontrollen vara en viktig del, utifrån verksamhetens generella bestämmelser och regler, vilka fungerar som disciplinär makt. Detta kan ses genom att dessa anteckningar är något som

samtliga anställda skriver ner i de olika ärendenas dokumentation och som därmed blir en naturlig del av verksamhetens mallade arbete eller doxa (Foucault 2003; Bourdieu 1977).

Den rumsliga indelningen som Foucault (2003) använder för att analysera disciplinär makt och som Billquist (1999) menar finns i de socialbyråer som hon studerat kan även ses i den aktuella verksamheten för den här uppsatsen. Detta utifrån att den rumsliga indelningen kan ses som både kontrollerande och administrativ i sin utformning. För att komma in i lokalen behöver klienterna ringa på en dörrklocka, och dörren måste öppnas av någon av de anställda. Väl inne i lokalen finns det vissa rum som klienter inte har tillgång till. Den rumsliga indelningen omfattas av regler och rutiner som behöver följas för att en insats ska antas kunna verkställas genom verksamheten. En förutsättning som kan kopplas till klienternas olika ageranden och om de anses som värdiga eller ovärdiga att erbjudas hjälp (Järvinen 2013). Det finns även olika passageritualer, till exempel genom de uppstartsmöten som hålls när ett nytt ärende ska börja. Vid ett sådant möte kommuniceras regler och klienterna behöver skriva under en

överenskommelse som sedan indirekt kan användas i kontrollerande syfte om föräldrar motsätter regler eller överenskommelse under ärendets gång. Det blir till en överenskommelse och förutsättning som stärker synen på verksamheten som präglad av pastoralmakt, vilket historiskt förknippats med kyrkans och prästers makt och inflytande. Vilket i praktiken innebär att hjälp kan erbjudas samtidigt som reglerna och överenskommelserna fungerar som kontrollerande incitament (Järvinen 2013; Foucault 1990).