”SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET”
Anmälningsbenägenhet av sexuella trakasserier och
polismyndighetens bemötande vid anmälan utifrån kvinnors egna
berättelser
Geerthana Baskaran & Cornélia Nähr Winkel
Handledare: Karin Hellfeldt
Kriminologi III
Förord
Vi vill inleda studien med att framföra ett stort tack till alla de betydelsefulla personer som har varit en essentiell hjälp under dessa lärorika månader! Alla kvinnor som har ställt upp på intervjuer och berättat om era erfarenheter och upplevelser, ett stort tack till er! Utan er hjälp hade denna studie inte kunnat färdigställas. Karin Hellfeldt, vår handledare, ett tack till dig för att du givit oss en viktig vägledning, uppmuntran och värdefull kunskap. Vi vill även tacka våra familjer och våra vänner för all stöttning under dessa månader.
Örebro maj 2018.
Anmälningsbenägenheten av sexuella trakasserier och polismyndighetens bemötande vid anmälan utifrån kvinnors egna berättelser
Sammanfattning
Studien syftade till att undersöka och få en förståelse för hur kvinnor, som blivit utsatta för sexuella trakasserier, resonerade kring att anmäla eller inte anmäla brottet till polismyndigheten. Vidare syftade studien till att undersöka kvinnors upplevelser av polismyndighetens bemötande vid en anmälan av sexuella trakasserier. Det empiriska materialet samlades in genom semistrukturerade djupintervjuer med nio kvinnor i åldrarna 19– 30 år. Studiens resultat visade att kvinnorna förde olika resonemang bakom deras val att anmäla eller inte anmäla till polismyndigheten. Att vara ensam i anmälningsprocessen påverkade huruvida kvinnorna ville gå vidare med en anmälan eller inte, där andra offer som också blivit utsatta gav en känsla av validering och trygghet för kvinnorna. Trots att samtliga kvinnor som anmälde upplevde någonting positivt i
polismyndighetens bemötande lyftes ändå flertal negativa erfarenheter av polisens bemötande upp. Att polismyndigheten bemötte kvinnorna genom att avråda kvinnorna från att genomföra en anmälan var något anmärkningsvärt i studiens resultat. Slutsatserna är att kvinnors resonemang kring anmälningsbenägenheten går i likhet med varandra och vad tidigare studier inom ämnet visat. Vidare visar studiens resultat även att det finns ett utbildningsbehov inom polismyndigheten gällande bemötandet av kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier för att förhindra att den låga anmälningsbenägenheten fortgår.
Nyckelord: Sexuella trakasserier, anmälningsbenägenhet,
polismyndighetens bemötande, ideala offer, myter, föreställningar
Propensity to report sexual harassment and the police’s response at the time of reporting told by women’s own narratives
Abstract
The aim of this study was to examine and achieve a deeper understanding for how women, who have been subjected to sexual harassment reasoned behind reporting or not reporting their victimization to the police.
Furthermore, this study aimed to investigate how women experienced the response they got from the police in a relation to reporting their
victimization. The empirical data was collected through semi-structured in-depth interviews with nine women between the ages of 19-30. The results showed that women reasoned in different ways when deciding to report, or not, to the police. To be alone in the reporting process affected whether women wanted to proceed or not. Even though all women who reported their victimization to the police experienced something positive in their response, the negative experiences outweighed the positive. A remarkable finding for the study was that the police themselves
discouraged women from reporting their victimization. The conclusions are that women’s reasoning’s behind reporting or not are similar to what previous research has presented. In conclusions, the findings suggest that training for police should emphasize how to initial response to women who has been subject to sexual harassment in order to prevent low levels of reporting.
Keywords: Sexual harassment, reporting propensity, police response, ideal victims, myths, conceptions
Innehållsförteckning
Anmälningsbenägenhet av sexuella trakasserier och polismyndighetens bemötande vid
anmälan utifrån kvinnors egna berättelser ... 1
Definitioner av sexuella trakasserier ... 1
Förekomsten av sexuella trakasserier ... 2
Tidigare forskning om anmälningsbenägenhet ... 3
Tidigare forskning om anmälningsbenägenhet för sexualbrott ... 3
Polisens bemötande av brottsoffer vid sexualbrott ... 6
Föreställningar om vem som utgör ett offer ... 8
Avsikt med den aktuella studien ... 10
Metod ... 11 Deltagare ... 11 Material ... 12 Procedur ... 13 Etik... 15 Analys ... 16
Resultat och analys ... 17
Anmälningsbenägenhet ... 18
Polismyndighetens bemötande ... 26
Diskussion ... 30
Styrkor och svagheter med studien ... 32
Eventuella implikationer och framtida forskning ... 34
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 1
Anmälningsbenägenhet av sexuella trakasserier och polismyndighetens bemötande vid anmälan utifrån kvinnors egna berättelser
Sexuella trakasserier, som definieras som beteenden eller uppföranden av sexuell natur som kränker en individs värdighet, är något som negativt påverkar individens vardagliga liv (Brottsbalken, 1962:700, 6 kap 10 § [BrB]; Diskrimineringslag, 2008:567, 1 kap 4 § [DL]; Mellgren, Andersson & Ivert, 2017). Sexuella trakasserier kan även medföra psykologiska problem för en individ som blivit utsatt och kan ha en negativ effekt på dennes allmänna välmående (Mellgren m.fl., 2017). Vidare är en konsekvens av att ha blivit utsatt för sexuella trakasserier att somliga offer ändrar deras beteendemönster i vardagen till följd av upplev rädsla. Sexuella trakasserier är ett brott som främst drabbar kvinnor och beskrivs som en genomgripande del av deras vardag (Brottsförebyggande rådet [BRÅ], 2018a; European Union Agency for Fundamental Rights [FRA], 2015; Hlavka, 2014; Mellgren m.fl., 2017; Nationellt Centrum för Kvinnofrid [NCK], 2014). Ställen som kvinnor kan undkomma att bli sexuellt trakasserade på är få, då trakasserierna kan inträffa var som helst; på bussen, i skolan, under en fest, i bilen, på restaurang, på jobbet eller på en festival, för att nämna några ställen (Hlavka, 2014; Mellgren m.fl., 2017). Det skiljer sig åt bland kvinnor gällande vem eller vilka de först väljer att berätta om utsattheten för (Ahrens, 2006; Fisher, Daigle, Cullen & Turner, 2003; Leung, 2015). Majoriteten av kvinnorna berättar att de inte valde att kontakta polisen först efter de blivit utsatta för sexuella övergrepp, utan vände sig till någon annan, främst då nära familj och vänner. Trots att sexuella trakasserier beskrivs som en vardaglig del av kvinnors liv så är anmälningsbenägenheten låg i jämförelse med andra brott (Olseryd & Hradilova-Selin, 2017). En av många orsaker bakom den låga anmälningsbenägenheten kan vara att det förekommer föreställningar och tankar hos kvinnorna om att polisen kommer att bemöta dem dåligt (Campbell, 2005; Lievore, 2005). Nationella trygghetsundersökningen visar dock att många kvinnor som anmält utsatthet för brott generellt är nöjda med polisens bemötande, men det förekommer stora skillnader bland kvinnorna beroende på vilken polis de mött (BRÅ, 2018a). Därmed är det av vikt att undersöka vilka beslut som kvinnor berättar ligger bakom deras beslut att anmäla eller inte anmäla sin utsatthet till polismyndigheten, samt vilket bemötande polismyndigheten gett de kvinnor som valt att anmäla, vilket denna studie syftar till att göra.
Definitioner av sexuella trakasserier
Vid anmälan av sexuella trakasserier blir den lagliga definitionen sexuellt ofredande (BrB, 6 kap 10 §). Det är subjektivt för varje individ om de upplevt sig sexuellt trakasserade och
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 2 således vill anmäla det som ett brott till polisen (DL, 1 kap 4 §). Polisanmälan kommer då rubricera händelsen som sexuellt ofredande. Inom forskning förekommer ingen enhetlig definition av sexuella trakasserier, utan det skiljer sig åt mellan forskare (McMaster,
Connolly, Pepler & Craig, 2002). I denna studie kommer sexuella trakasserier definieras som beteenden såsom tafsande, ovälkomna komplimanger samt sexuella inbjudningar och
anspelningar (Kearl, 2018; Luzon, 2017). Men även som beteenden såsom att kasta närgångna blickar, upprepade förslag om sexuella handlingar när personen tydligt inte har visat intresse, publicering av bilder eller videofilmer som fokuserar på den utsattes sexualitet samt verbal utpressning att utöva sexuella handlingar (Diskrimineringsombudsmannen, 2017, 14 december; Luzon, 2017). Forskning som enbart studerar sexuella trakasserier förekommer i mycket liten utsträckning och de beteenden som denna studie definierar sexuella trakasserier är oftast inkluderade i andra begrepp såsom sexuella övergrepp eller sexuellt våld. Det är också under dessa benämningar som den mesta forskningen inom området är gjord. Till följd av att forskning som uteslutande studerat sexuella trakasserier är bristande kommer även studier om sexuella övergrepp och sexuellt våld att tillämpas för att kunna kartlägga vad som tidigare gjorts vad gäller relationen mellan anmälningsbenägenheten och det upplevda
bemötandet från polisen. Begreppet sexualbrott kommer således fortsättningsvis att användas i studien då detta begrepp inkluderar samtliga beteenden som utgör sexuella trakasserier, vilket denna studie ämnar att undersöka. För de få studier som uteslutande undersöker sexuella trakasserier kommer begreppet sexuella trakasserier explicit att användas. Förekomsten av sexuella trakasserier
Forskning har visat att det finns fåtal ställen som kvinnor kan undkomma att bli sexuellt trakasserade på och att detta är något vardagligt förekommande i deras vardag (Hlavka, 2014; Mellgren m.fl., 2017). På ett internationellt plan, särskilt då inom Europeiska unionen,
rapporterades det att 55% av kvinnorna, det vill säga varannan kvinna, har upplevt någon typ av sexuell trakasseri minst en gång i deras liv sen de var 15 år gamla (FRA, 2015). Utanför EU:s gränser har siffrorna däremot visat sig vara högre gällande utsattheten för sexuella trakasserier, i USA uppgav 81% av de kvinnor som undersöktes att de någon gång under deras livstid hade blivit utsatta för just detta (Kearl, 2018). När det kommer till förekomsten av sexualbrott i Sverige, har Brottsförebyggande rådet rapporterat att det under 2017
anmäldes 22 000 sexualbrott vilket är en ökning med 8% från 2016 (BRÅ, 2018b, 4 april; BRÅ, 2018c). Av dessa 22 000 anmälda sexualbrotten utgjordes 11 000 av de som sexuella ofredanden, där sexuella trakasserier ingår, vilket är en ökning med 52% under de senaste tio
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 3 åren (BRÅ, 2018c). Det går dock inte att uttala sig om huruvida denna ökning är reell eller endast en ökning i anmälningsbenägenhet då mörkertalet för denna brottstyp är stort. Utifrån självrapporter gjorda på 42 000 europeiska kvinnor uppskattas förekomsten av sexuella trakasserier vara som störst bland de svenska kvinnorna, där 81% uppgett att de blivit utsatta för sexuella trakasserier efter 15 års ålder (FRA, 2015). I en annan studie, genomförd i Sverige på 5681 kvinnor, framkom det att nästan hälften av de svenska kvinnorna har blivit utsatta för någon typ av sexuellt våld där sexuella trakasserier inkluderas (NCK, 2014). I likhet med World Health Organisation (2002) inkluderades sexuella trakasserier tillsammans med sexuellt våld och därmed blir det problematiskt att uttala sig uteslutande om den faktiska utsattheten för sexuella trakasserier. Med hjälp av självrapporter av sexuella trakasserier kan det således fastställas att andelen kvinnor som själva rapporterat utsatthet är betydligt fler än vad statistiken över anmälda brott visar och indikerar därmed att all utsatthet inte anmäls. Forskning har visat på en rad olika orsaker till varför det kan vara så.
Tidigare forskning om anmälningsbenägenhet
När det kommer till utsatthet för brott generellt har äldre forskning tagit upp att brottets allvarlighetsgrad, demografi, egen skuld, brottslig bakgrund och relationer kan ha en inverkan på anmälningsbenägenheten (Skogan, 1984). Senare forskning har även påvisat att dessa orsaker än i dag är aktuella i relation till anmälningsbenägenheten (Carbone-Lopez, Slocum & Kruttschnitt, 2015; Gartner & Macmillan, 1995; Goudriaan, Wittebrood & Nieuwbeerta, 2006; Johnson, 2005; Watkins, 2005). Bland annat har forskningen visat att brottets
allvarlighetsgrad är en av de mest avgörande orsakerna bakom att anmäla ett brott eller inte (Goudriaan m.fl., 2006). Även demografiska faktorer, som exempelvis ålder, har en inverkan på anmälningsbenägenheten, där yngre anmäler färre brott än äldre (Johnson, 2005; Watkins, 2005). De individer som själva också har begått brott väljer att inte anmäla deras utsatthet då det finns en risk för värre konsekvenser i de kretsar de rör sig i (Carbone-Lopez m.fl., 2015). Att individer upplever att de har bidragit till händelsens gång och upplopp är ytterligare något som kan påverka anmälningsbenägenheten då de upplever sig vara delvis ansvariga för det som hänt (Skogan, 1984). Förekommer en nära relation till förövaren tenderar händelsen heller inte att komma till kännedom för rättsväsendet, då främst polisen (Gartner & Macmillan, 1995).
Tidigare forskning om anmälningsbenägenhet för sexualbrott
I likhet med övriga brott kan relationen mellan offer och förövare vara en bidragande orsak även när det kommer till anmälningsbenägenhet för sexualbrott i synnerhet (Campbell,
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 4 Wasco, Ahrens, Sefl & Barnes 2001; Felson & Paré, 2005; Kaukinen, 2002; Wolitzky-Taylor m.fl., 2011). Kvinnor vars förövare är någon okänd rapporterar deras utsatthet för sexualbrott till polisen i större utsträckning än de kvinnor vars förövare är någon de känner (Campbell m.fl., 2001) Dock kan övriga orsaker bakom anmälningsbenägenheten för sexualbrott skilja sig från brott generellt. Flertal kvalitativa studier som undersöker kvinnors utsatthet och erfarenheter av sexualbrott, nämner att rädsla att själva bli beskyllda för brottet som en av de största orsakerna till varför kvinnor inte anmäler deras utsatthet för sexualbrott (Ahrens, 2006; Greeson, Campbell & Fehler-Cabral, 2016; Heath, Lynch, Fritch, McArthur & Smith, 2011; Lievore, 2005; Logan, Evans, Stevenson & Jordan, 2005; Weiss, 2010). Kvinnorna berättar bland annat om rädsla för att polisen ska tycka att de är dumma som anmäler och att polisen ska skuldbelägga dem för att de befann sig på den platsen, och i den situationen som de gjorde (Greeson m.fl., 2016; Lievore, 2005). Utöver detta förekommer egen skuldbeläggning som en återkommande orsak till att inte vilja anmäla sin utsatthet för sexuella trakasserier (Ahrens, 2006; Heath m.fl., 2011; Thompson, Sitterle, Clay & Kingree, 2007) Bland annat beskriver kvinnorna att de på olika sätt själva känner sig ansvariga för händelseförloppet och att de känner en personlig skuld över det som hänt dem. De upplever att deras egna ageranden har varit klandervärda, att de själva provocerat fram händelsen eller att de inte tydligt nog har försvarat sig från gärningspersonen.
Att sexualbrotten normaliseras från kvinnornas sida och att de inte upplevs som tillräckligt allvarliga är ytterligare en orsak till varför de inte anmäler till polisen (Greeson m.fl., 2016; Hlavka, 2014; Mellgren m.fl., 2017). Detta framkommer även i en svensk studie där en enkät, med både slutna och öppna svar, genomfördes på 1941 unga kvinnor i Malmö (Mellgren m.fl., 2017). Studien syftade till att undersöka förekomsten av sexuella trakasserier, hur dessa påverkar kvinnors vardagliga liv, kvinnors anmälningsbenägenhet gällande sexuella trakasserier samt hur kvinnor upplever dessa sexuella trakasserier i offentlig miljö. I studien framkommer det, av de öppna enkätsvaren från kvinnorna, att kvinnorna inte upplevde deras situation som allvarlig nog och som något polisen inte kunde göra något åt. Vidare berättar kvinnorna att en av de främsta orsakerna till att inte anmäla till polisen är för att de sexuella trakasserierna är något som är så vanligt förekommande i deras vardag att de upplever det som något att förvänta sig och stå ut med. Detta överensstämmer även med tidigare forskning på sexuella trakasserier där kvinnor berättar att de blir utsatta så pass ofta i deras vardag att det till slut blir något de förväntar sig ska hända och därav anser att det är meningslöst att anmäla till polisen (Hlavka, 2014). Denna forskning visar även att kvinnorna jämför deras
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 5 egna utsatthet med våldtäkt, då detta är något de anser är allvarligare och ifrågasätter om någon skulle bry sig om det dem blivit utsatta för, då det inte upplevs vara allvarligt nog för en anmälan.
Att kvinnorna inte är medvetna om att det de blivit utsatta för är ett brott är ytterligare en orsak som de berättar ligger bakom deras val att inte anmäla sexualbrottet till polisen (Greeson m.fl., 2016; Leung, 2015). Bland annat kan detta vara till följd av att situationen inte innefattat våld eller hot och att kvinnorna då upplever en osäkerhet kring om de faktiskt har blivit utsatta för sexualbrott eller inte. Kvinnorna tar inte alltid själva besluten att anmäla utsattheten för sexualbrott till polisen i direkt anslutning till brottet, utan influeras ibland av andra i deras omgivning som kvinnorna anförtror sig åt (Ahrens, 2006; Fisher m.fl., 2003; Leung, 2015). Det finns kvinnor som berättar om att deras omgivning är negativt inställda till en polisanmälan, vilket resulterar i att kvinnorna själva inte väljer att anmäla deras utsatthet för sexualbrott till polisen (Ahrens, 2006). Däremot finns det kvinnor som får motsatta reaktioner från deras närstående och som berättar att personer som de har en nära relation till har inverkat på deras beslut att polisanmäla händelsen, då deras reaktioner kring en anmälan är positiva och således ökar kvinnornas vilja att anmäla (Leung, 2015). Kvinnornas personliga relationer och omgivningens initiala reaktioner kring deras utsatthet kan således ha en stor inverkan på huruvida kvinnorna väljer att gå vidare med att göra en polisanmälan av deras utsatthet för sexualbrott, eller inte.
En av de mest vanliga bakomliggande orsakerna till att kvinnor faktiskt väljer att anmäla sexualbrott, enligt forskning, är att de vill förhindra förövaren att begå liknande brott mot andra kvinnor (Greeson m.fl., 2016; Heath m.fl., 2011; Johnson, 2017; Lievore, 2005; Taylor & Norma, 2012). Kvinnorna berättar att det är viktigt att veta att de gjort allt de kunnat för att förebygga att liknande händelser drabbar andra kvinnor i framtiden. För vissa kvinnor fanns det initialt en tveksamhet kring om de skulle anmäla händelsen till polisen eller inte, men efter en försäkran från polisens sida om att detta kan stoppa förövaren från att begå liknande brott mot andra kvinnor beslutade kvinnorna att faktiskt gå vidare med anmälan mot förövaren (Greeson, m.fl., 2016). Behovet av att få händelserna bekräftade som faktiska brott av polisen är ytterligare en orsak bakom varför kvinnor väljer att anmäla sin utsatthet för sexualbrott till polisen (Taylor & Norma, 2012). Kvinnor berättar exempelvis att de, med hjälp av polisen, vill få det bekräftat att det dem blivit utsatta för betraktas som ett brott då det annars kan råda osäkerhet kring detta. Viljan att vara en bidragande del i samhällets arbete mot sexualbrott är ytterligare en bakomliggande orsak till polisanmälan som kvinnor berättar
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 6 om. Det förekommer bland annat uppfattningar bland kvinnorna att den stora utsträckningen av sexualbrott i samhället är något som måste begränsas och att detta inte är möjligt om ingen gör något åt problemet. Kvinnorna anser därmed att de genom att själva anmäla sin utsatthet kan vara en bidragande del i att bekämpa den stora omfattningen av sexualbrott. Bland annat uttrycker kvinnorna känslor av medborgerlig plikt och att de vill bidra till en ökad
medvetenhet om sexualbrott i samhället.
Polisens bemötande av brottsoffer vid sexualbrott
När en individ blivit utsatt för brott är polisen oftast den första, och den enda, representant för samhället som denne kommer i kontakt med (Lindgren, Pettersson & Hägglund, 2001). När en individ blivit utsatt för ett sexualbrott kan denne antingen anmäla detta till polisen dygnet runt via telefon, på numret 114 14, eller besöka närmaste polisstation (Polisen, u.å. a).
Individerna som tar emot anmälan som sker via telefon är inte poliser men representerar likväl polisen som myndighet och har även genomgått en grundutbildning (Mattebo, 2014, 16 april). Polismyndighetens vision är att vara mer tillgängliga för medborgarna och tillsammans med medborgarna arbeta för trygghet, rättssäkerhet och demokrati (Polisen, u.å. b). Mötet mellan brottsoffret och polisen är av stor betydelse av flera skäl; för den drabbades
återhämtningsprocess, för polisens utredning av brottet, för offrets fortsatta medverkan i rättsprocessen och för allmänhetens inställning till polisen (Lindgren m.fl., 2001). Kvinnors anmälningsbenägenhet kan eventuellt påverkas negativt av att de besitter föreställningar om att polismyndighetens bemötande av offer för sexualbrott är dåliga. Dessa föreställningar kan bland annat vara grundade i att kvinnorna tror att polisen kommer att bemöta dem med misstro, vilket leder till att de väljer att inte anmäla (Campbell, 2005). Vidare kan
föreställningarna även vara grundade i ett teoretiskt perspektiv om att det förekommer olika våldtäktsmyter i samhället (Lonsway & Fitzgerald, 1994; Weis & Borges, 1973). Dessa myter kommer dock benämnas som myter om sexualbrott i denna studie, då våldtäktsmyterna kan anses vara applicerbara för övriga sexualbrott också. Detta då myter tar sig uttryck på liknande sätt för samtliga sexualbrott (BRÅ, 2007). Exempelvis verkar myter såsom ”att ett övergrepp inte har skett om en kvinna varit full” samt ”om en kvinna har klätt eller uppträtt sig utmanande är övergrepp något hon borde ha räknat med” vara allmängiltiga för samtliga sexualbrott då de förekommer i studier om sexualbrott och i studier om våldtäkt (BRÅ, 2007; Lonsway & Fitzgerald, 1994). Utifrån detta teoretiska perspektiv är dessa myter om
sexualbrott attityder och uppfattningar som i allmänhet är falska men som ändå vidhålls i en omfattande utsträckning av individer i samhället, och som avser att förneka och rättfärdiga
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 7 beteenden av sexuell natur från män riktade mot kvinnor (Lonsway, Cortina & Magley, 2008; Lonsway & Fitzgerald, 1994). Myterna om sexualbrott kan bland annat te sig i påståenden som att förövare inte har i avsikt att utsätta kvinnor för sexualbrott, att kvinnorna ber om det, att kvinnorna ljuger om händelser eller att kvinnorna kan förhindra att utsattheten uppstår från första början, för att nämna några få (Lonsway m.fl., 2008). Då dessa myter förekommer i stor utsträckning i samhället (Burt, 1980; Lonsway & Fitzgerald, 1994) kan det vara så att de föreställningar kvinnor har om att polisen bemöter offer för sexualbrott dåligt kan vara grundade i att kvinnorna tror att myter om sexualbrott även finns inom rättssystemet. Detta kan då resultera i föreställningar bland kvinnorna att myterna kommer att avspeglas i polisens bemötande av dem om de anmäler sin utsatthet för sexualbrott. Detta är även något forskning har påvisat, att polisen faktiskt besitter en acceptans av dessa myter om sexualbrott (Campbell & Johnson, 1997; Shaw, Campbell, Cain & Geeney, 2016). Bland annat har forskning
identifierat påståenden av poliser som menar på att män inte kan hejda sig och att kvinnor uppmuntrar dem, samt att det inte räknas som ett sexualbrott om förövaren och offret har någon form av förhållande med varandra. Polisen är även den grupp som har högre nivå av acceptans för dessa typer av myter än andra instanser som arbetar med brottsoffer för sexualbrott (Lonsway & Fitzgerald, 1994). Forskning bekräftar även kvinnornas
föreställningar av att polisen besitter samma myter om sexualbrott som allmänheten, och att detta avspeglas i polisens bemötande av offer för sexualbrott (Anders & Christopher, 2011). Kvinnor som avviker från myterna om sexualbrott får ett bättre bemötande av polisen än de kvinnor som överensstämmer med vad myterna om sexualbrott uppger.
När det kommer till forskning om kvinnors faktiska upplevelser av polisens bemötande vid anmälan av sexualbrott skiljer sig både kvinnornas berättelser och upplevelser åt (Greeson m.fl., 2016; Martsolf m.fl., 2010). När det kommer till de positiva upplevelserna berättar kvinnorna bland annat att polisen har bekräftat deras händelser och att de har blivit bemötta med en tilltro och inte blivit beskyllda för de sexualbrott de blivit utsatta för. Några kvinnor berättar hur deras trygghet ökade under förhöret då polisen förklarade orsakerna bakom de olika frågorna som ställdes till dem vilket ledde till att kvinnorna då kände sig mer trygga med att prata om vad som hänt dem. Utöver detta skildrar kvinnorna att de upplevde det som positivt att poliserna kunde försäkra dem om att det var ett brott de blivit utsatta för, när de själva kände en tvekan då situationen inte hade innefattat hot eller fysiska slag.
Till skillnad från de positiva upplevelserna av polisens bemötande finns det en del kvinnor som å andra sidan beskriver ett negativt bemötande från polisens sida (Campbell
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 8 m.fl., 2001; Greeson m.fl., 2016). De kvinnor som har upplevt ett negativt bemötande från polisen har bland annat uppfattat bemötandet som sårande och smärtsamt (Campbell m.fl., 2001). Dessa kvinnor berättar även om bemötanden från polisen som karaktäriserades av skepticism och misstro kring händelsen (Greeson m.fl., 2016). Somliga kvinnor berättar att polisen hade ifrågasatt och kommenterat deras situationer i syfte att hitta mönster av inkonsekvens i berättelserna eller för att finna fel som poliserna då kunde använda mot kvinnorna. Denna typ av ifrågasättande från polisens sida fick även kvinnorna att känna sig anklagade för att ha hittat på händelsen. Bland annat skildrar forskning även att kvinnorna känner sig upprörda över att polisen verkade tro att de ljög eller medvetet undanhöll
information om händelsen. Kvinnorna berättar dessutom om hur polisen ifrågasatte deras egna agerande under händelsen, vilket fick dem att känna sig skuldbelagda av polisen. Detta fick då kvinnorna att ifrågasätta sig själva om de faktiskt på något sätt hade kunnat förhindra
situationen från att uppstå, samt om de borde klandra sig själva för händelsen. Dock har flertal upplevelser av polisens bemötande varit väldigt blandade för kvinnorna, där de berättar att vissa poliser har bemött de med misstro och skuldbeläggning initialt, men där de vidare har fått ett mer öppet och tillmötesgående bemötande av en annan polis senare i
anmälningsprocessen.
Föreställningar om vem som utgör ett offer
Att vara ett offer är inte ett objektivt fenomen som är detsamma för alla människor (Christie, 1986; 2001). Samma situation kan upplevas och definieras olika beroende på individen och därmed även definitionen av vem som är ett brottsoffer. När det kommer till brottsoffer tycks sociala normer hos människor påverka deras förståelse för, och deras åsikter kring, vem som anses vara ett idealt offer (Jägervi, 2014; Lindgren, 2008). Att accepteras som ett idealt offer av polisen har visat sig vara viktigt utifrån ett anmälningsperspektiv, då polisen visat sig bemöta offer för sexualbrott olika beroende på om de anses vara ideala i deras offerskap eller inte (Anders & Christopher, 2011). Där kvinnor vars egenskaper överensstämmer med det som anses vara ett idealt offer får ett bättre bemötande av polisen än de kvinnor som avviker från vad som anses vara idealt. Det har även visat sig vara viktigt att accepteras som idealt offer av samhället i stort då möjligheterna till stöd, skydd, information, hjälp och ersättning påverkas av om kvinnan anses vara ett idealt offer eller inte (Christie, 1986; 2001; Lindgren, 2008). Förståelsen och åsikterna av vad som anses vara ett idealt offer präglas oftast av att offret är oskyldigt, försvarslöst och inte har någon delaktighet i brottet (Christie, 1986; 2001; Lindgren, 2008). Under 1980-talets mitt presenterades en ny teori som behandlar synen
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 9 gällande brottsoffer som än idag är aktuell i debatten om vem som kan anses vara ett legitimt brottsoffer eller inte i olika sammanhang (Granström & Mannelqvist, 2016). Teorin om “ideala offer” beskriver sex olika egenskaper som bör vara närvarande hos en individ för att denne ska erkännas som ett idealt brottsoffer (Christie, 1986; 2001). Dessa är att brottsoffret är svagt, involverad i en respektabel aktivitet, på väg till en plats som hen inte kan klandras för, offret är i underläge i förhållande till gärningsmannen som kan beskrivas i negativa termer, att offret inte har någon relation till gärningsmannen som ska vara okänd, samt att brottsoffret ses som tillräckligt framstående och har tillräckligt med makt för att kunna kräva status som ett idealt offer och göra sitt fall uppmärksammat. De individer som inte lever upp till de sex egenskaperna erkänns inte som idealiska offer (Christie, 1986; 2001). Hur ett offer reagerar på sin utsatthet och vad denne har för känslor kring detta är också av stor vikt i samhällets bedömning av vem som anses vara ett idealt offer. Forskning har påvisat att de offer som varit upprörda över, och haft starka känslor kring, sin utsatthet har uppfattats som mer trovärdiga, samt att dessa även fått ett mer empatiskt bemötande av samhället i stort (Ask & Landström, 2010). Forskning menar även på att offer förväntas reagera och agera med upprörda känslor för att deras utsatthet ska accepteras som legitim och verklig (Rose, Nadler & Clark, 2006) och samhällets uppfattningar om vilka offer som är i störst behov av stöd och hjälp påverkas av vilka känslor som offren uttrycker i relation till deras utsatthet (Wrede, Ask, Strömwall, 2015).
De föreställningar som råder i samhället gällande sexualbrott (Lonsway & Fitzgerald, 1994; Weis & Borges, 1973) kan resultera i att det skapas myter bland allmänheten om just vad som utgör ett legitimt sexualbrott. Myterna kan grunda sig i samhällets attityder mot, och förståelse för, vad som anses vara ett idealt offer samt vad som anses utgöra ett sexualbrott. De föreställningar som samhället besitter om sexualbrott och vad som är ett idealt offer kan således generera i olika myter som allmänheten tar till sig och accepterar som sanna. Dessa myter accepteras även som sanna av kvinnorna och ligger till grund för att de väljer att inte anmäla sin utsatthet för sexualbrott till polisen, då de själva tror på myterna om ideala offer och sexualbrott som förekommer i samhället (Herrera, Herrera & Expósito, 2018). Detta kan då tolkas som att anmälningsbenägenheten för kvinnor som fallit offer för sexualbrott
påverkas negativt till följd av att samhället besitter olika föreställningar, om vem som utgör ett idealt offer samt vad som utgör ett legitimt sexualbrott. Föreställningarna kan även påverka det bemötande kvinnor får av polismyndigheten när en anmälan väl görs.
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 10 Avsikt med den aktuella studien
Trots att förekomsten av sexuella trakasserier är hög bland kvinnor, och att det beskrivs vara en vardaglig företeelse, så är anmälningsbenägenheten låg i jämförelse med andra brott (BRÅ, 2018a; FRA, 2014; Hlavka, 2014; Mellgren m.fl., 2017; NCK, 2014). Det finns därmed ett behov av att studera de orsaker som finns bakom anmälningsbenägenheten hos kvinnor och få en djupare förståelse för detta, för att således kunna skapa förutsättningar till att öka viljan att anmäla bland kvinnor. Forskning om sexuella trakasserier i synnerhet är idag bristfälligt och ny kunskap behövs (del Sante & Schwarzberger, 2013), då flertal kvinnor, särskilt unga, drabbas i en stor utsträckning (FRA, 2015; NCK, 2014). Den forskning som existerar idag gällande sexuella trakasserier är oftast utförd på ett internationellt plan och det saknas därmed studier som är genomförda utifrån en svensk kontext (Mellgren m.fl., 2017). Den studien som har genomförts utifrån en svensk kontext på kvinnors anmälningsbenägenhet för sexuella trakasserier har en avsaknad av djupare förståelse som tillkommer med hjälp av
djupintervjuer, då denna studie genomförts med hjälp av mixed design och enkäter. Hur ett bemötande från polisen har upplevts i relation till kvinnors utsatthet för sexuella trakasserier berörs inte heller i nämnd studie. Denna studie ämnar således till att täcka avsaknaden av djupare förståelse och bidra med kunskap om polisens bemötande av offer för sexuella trakasserier utifrån en svensk kontext, som eftersöks i forskning. Myndigheter som på olika sätt interagerar med brottsoffer skulle kunna ta hjälp av denna kunskap, och uppnå en djupare förståelse för att vidare kunna skapa effektivare åtgärder i syfte att få fler kvinnor att anmäla sin utsatthet för sexuella trakasserier. Det är även av vikt att få en djupare förståelse för hur kvinnor upplever att polisen bemött dem vid en anmälan. Polisen, som oftast är den aktör ett brottsoffer kommer i kontakt först (Lindgren m.fl., 2001), skulle därmed kunna öka
kunskapen gällande hur situationer där kvinnor faktiskt anmäler ska hanteras samt hur kvinnor ska bemötas på ett lämpligt sätt.
I den aktuella studien anses en kvalitativ metod vara passande för att kunna ta del av kvinnornas resonemang och upplevelser samt för att kunna nå en djupare förståelse kring detta. Kvinnornas resonemang och upplevelser kommer att undersökas med hjälp av djupintervjuer.
Syftet med denna studie är därmed att undersöka och få en förståelse för hur kvinnor, som varit utsatta för sexuella trakasserier, resonerar kring att anmäla eller inte anmäla brottet till polismyndigheten. Vidare syftar studien till att undersöka kvinnors upplevelser av
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 11 Metod
Denna studie syftade till att undersöka och få en djupare förståelse för hur kvinnor som har blivit utsatta för sexuella trakasserier resonerar kring att anmäla, eller inte anmäla, sexuella trakasserier till polismyndigheten och förstå deras upplevelser av polismyndighetens bemötande. Därav var en kvalitativ ansats bäst lämpad för att få en djupare förståelse kring resonemang och upplevelser (Silverman, 2014; Yin, 2013). Med hjälp av en kvalitativ ansats kunde deltagarnas egna ord och tolkningar i diverse kontexter hjälpa till att bidra till denna fördjupade förståelse som eftersträvades.
Deltagare
Totalt genomfördes semistrukturerade djupintervjuer med nio kvinnor som hade blivit utsatta för sexuella trakasserier och antingen anmält händelsen, och till följd av detta på något sätt interagerat med polismyndigheten, eller som valde att inte anmäla händelsen. Deltagarna för studien var mellan 19 och 30 år (M=23), då denna åldersgrupp är den som i störst utsträckning är utsatt för sexuella trakasserier (FRA, 2015; NCK, 2014). Yngre är även de som anmäler brott generellt i en lägre utsträckning än vad äldre gör (Johnson, 2005; Watkins, 2005). Deltagarna var inte under 18 år då detta hade krävt ett särskilt samtycke från vårdnadshavare (Lag om etikprövning av forskning som avser människor, 2003:460, 18 §). Deltagare över 18 år anses kunna besluta själva kring samtycke till att delta i studien.
Tabell 1
Översikt över deltagare för denna studie
Kod Fingerat namn Ålder Rekryterad från Anmält Förövare N1♀ “Veronica” 22 Honey & the Bees Ja Okänd N2♀ ”Alice” 22 Dom kallar oss studenter Nej Känd
N3♀ ”Molly” 19 Twitter Nej Känd
N4♀ ”Ella” 30 Dom kallar oss studenter Ja Både N5♀ “Michelle” 27 Honey & the Bees Ja Okänd N6♀ “Camilla” 23 Honey & the Bees Ja Känd
N7♀ ”Nathalie” 22 Twitter Nej Känd
N8♀ ”Caroline” 21 Twitter Nej Känd
N9♀ “Olivia” 21 Honey & the Bees Ja Känd
Deltagarna för denna studie valdes medvetet ut då de besatt egenskaper som krävdes och var av relevans för studien (Yin, 2013). Genom att medvetet välja deltagarna till studien kunde dessa bidra till en talrik empiri, vilket var en förutsättning för att kunna besvara studiens syfte. För att undvika ytterligare känslor av viktimisering bemöttes deltagarna med
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 12 respekt och medkänsla under djupintervjuerna, då det var möjligt att de kunde upplevt det som traumatiskt att återberätta det de varit med om (Brottsofferjouren, u.å.).
Deltagarna för denna studie rekryterades via olika låsta Facebook-grupper där
medlemmarna bestod av enbart kvinnor i olika åldrar. Dessa grupper har mellan 16 000–130 000 medlemmar och rekryteringen genomfördes efter ett godkännande från samtliga gruppers administratörer. Grupper med stora medlemsantal bidrog till en större möjlighet att hitta kvinnor som hade utsatts för sexuella trakasserier, men som också själva var villiga att berätta om deras utsatthet och resonemang. Vidare rekryterades även deltagare via författarnas privata sociala medier konton. En annons skapades, där författarna eftersökte kvinnor som ville delta i studien med förtydligande om varför studien genomfördes samt vilka
inklusionskriterier studien hade. En bifogad bild med ytterligare information om studien, definitioner och studiens syfte lades upp samtidigt med annonsen där även kontaktuppgifter till studiens författare fanns med som deltagarna kunde ta kontakt med vid intresse av att delta (se bilaga 1). Deltagarna för denna studie kom således från olika städer runt om i Sverige efter att en rekrytering hade skett.
Material
För att kunna besvara syftet för denna studie har en semi-strukturerad intervjuguide
konstruerats (se bilaga 2). En semistrukturerad intervjuguide ger möjligheten att ställa frågor kring det berörda ämnet och minskar således risken att intervjun dras iväg åt ett annat ämne (Rabionet, 2011). Utöver detta finns det även utrymme för eventuella följdfrågor som kan hjälpa till att besvara studiens syfte som inte platsar sig på liknande sätt i strukturerade och ostrukturerade intervjuguider (Rabionet, 2011; Yin, 2013). Om deltagaren lämnar ett
ofullständigt svar på en fråga kan även eventuella frågor såsom “skulle du vilja utveckla” och “berätta gärna mer” ställas för att få denne att faktiskt besvara frågorna.
Intervjuguiden, som var semistrukturerad, utformades med hjälp av tidigare forskning (Ahrens, 2006; Lievore, 2005). Den bestod av fem rubriker, varav den första rubriken
“introducerande frågor” utgjorde inledande frågor då detta startade upp intervjun på ett mjukt och smidigt sätt (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015) och sedan vidare övergick till de frågor som kunde anses vara mer känsliga att prata om. Dessa frågor introducerades under
nästkommande rubrik “brottets karaktär” där frågor till kvinnorna ställdes gällande vad de blivit utsatta för, och om de var medvetna om att det var ett brott, för att få en förståelse för sammanhang och kontexter kring händelsen och därmed underlätta den återstående intervjun. Därefter formulerades rubriken om “relationer” utifrån vad tidigare forskning påvisat
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 13 angående anmälningsbenägenhet, där relationer har en stor påverkan på kvinnors benägenhet att anmäla sin utsatthet till polisen (Ahrens 2006; Leung, 2015). Kvinnor tar sällan beslutet att anmäla till polisen på egen hand utan influeras starkt av vad personer i deras närhet har för åsikter angående anmälan. Kvinnornas relationer har således en stor påverkan på deras anmälningsbenägenhet och utgjorde därmed en adekvat rubrik för intervjuguiden för att kunna identifiera orsakerna bakom deras val att anmäla eller inte anmäla händelsen till polisen. Majoriteten av frågorna under denna rubrik grundades i två tidigare kvalitativa studier på sexualbrott som undersökt anmälningsbenägenhet och hur, vem eller vilka en individ delar med sig av sin utsatthet för har en inverkan på kvinnornas val att anmäla, eller inte anmäla, till polisen (Ahrens, 2006; Lievore, 2005). Frågorna inspirerades av vad dessa studier själva använde sig av för frågor men formulerades om något för att bättre passa denna studies syfte. Exempel på frågor som frågades under denna rubrik var “kan du berätta hur omständigheterna såg ut och hur du resonerade när du bestämde dig för att berätta om vad som hade hänt? samt“när du berättade om din utsatthet för _____, hade de/denne några åsikter om en eventuell polisanmälan eller hur gick diskussionen till då?”. Till sist
formulerades rubrikerna “anmälan” och “bemötande” som var direkt kopplade till studiens syfte. Även under dessa rubriker var majoriteten av frågorna grundade i de två tidigare nämnda kvalitativa studierna. Rubriken “anmälan” delades upp i två delar med olika frågor beroende på om kvinnan anmält eller inte, bland annat frågades “vad fanns det för orsaker bakom valet att inte anmäla till polisen? vilka var dessa orsaker?” samt “kan du berätta hur omständigheterna såg ut och hur du resonerade när du bestämde dig för att berätta vad som hade hänt för polisen? finns det någon särskild orsak bakom att du bestämde dig för att berätta?”. Rubriken “bemötande” och de frågorna relaterade till det var således endast relevanta för de kvinnor som hade anmält sin utsatthet till polisen och där ett exempel på en fråga som ställdes var “upplever du att polisen kunnat göra något annorlunda i sitt bemötande av dig?”. Intervjuguiden och intervjun avrundades sedan med avslutande frågor där möjlighet att tillägga övriga funderingar fanns för deltagaren, samt att denne själv kunde fråga
författarna frågor som hade dykt upp under intervjuns gång. Procedur
Djupintervjuer genomfördes med varje deltagare individuellt där båda författarna var deltagande i intervjuerna. Både intervjuer som skett ansikte mot ansikte och intervjuer via videosamtal genomfördes då två av kvinnorna bodde avlägset och därmed var det inte var möjligt för författarna att ta sig till dessa platser. Intervjuerna strukturerades upp på så sätt att
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 14 en av författarna tog sig an rollen som intervjuare och lyssnade och ställde frågor, medan den andra tog eventuella anteckningar på följdfrågor som kunde vara relevanta att fråga under intervjuns förlopp. Innan intervjun påbörjades gavs information om studien ut där bland annat deltagarnas etiska rättigheter togs upp (se bilaga 3). Därefter skrev deltagarna under en
samtyckesblankett där de skriftligt samtyckte till att delta i studien, men också till att intervjun spelades in via ljudupptagning (se bilaga 4). För de två kvinnorna vars intervjuer genomfördes via videosamtal, samlades samtycket in via ett foto på samtyckesblanketten som skrevs ut och skrevs under av kvinnorna. Inspelningarna av intervjun spelades initialt in med hjälp av både en diktafon och en lösenordskyddad telefon, dock upptäcktes det att kvaliteten på det inspelade materialet upptogs bättre via de lösenordskyddade telefonerna författarna hade och därmed fortsatte dessa att användas vid resterande intervjuer. Detta kändes även mer säkert för både deltagarna och författarna då enbart författarna kunde komma åt det inspelade materialet och risken att glömma att radera materialet på den lånade diktafonen minskades när denna skulle lämnas in till universitetet. Att intervjuerna spelades in underlättade
transkriberingen av materialet vilket även gav möjlighet till att kunna gå tillbaka i materialet under analysprocessen. Vidare gav detta även möjlighet till att deltagarnas berättelser återgavs så sanningsenligt som möjligt där eventuella missförstånd och missuppfattningar undveks.
Intervjuerna har, i sån stor utsträckning som möjligt, genomförts vid offentliga platser som bibliotek eller grupprum på de universitet som har varit tillgängliga (Yin, 2013) där en viss privat känsla ändå har kunnat åstadkommits så deltagaren upplevde en trygghet och var bekväm med att tala fritt utan begränsningar. Detta bidrog även med tillför litlighet i studien. I de fall sådana offentliga platser inte har kunnat nyttjas har istället andra offentliga platser såsom kaféer använts där intervjun ändå har kunnat ske avskilt från andra genom att platser som varit mer avskilda från resterande har valts. En sådan miljö undveks däremot i så stor utsträckning som möjligt och enbart använts vid de tillfällen då bibliotek och grupprum inte varit tillgängliga. Detta då ljud och buller runt omkring kan ha en inverkan på intervjutillfället men även för inspelningen av intervjun och transkriberingen i efterhand (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015). För de deltagarna som bodde avlägset, sett från författarnas bostadsläge, genomfördes videosamtal med hjälp av program såsom Skype och FaceTime. Dessa program kan anses vara de bästa tillgängliga alternativa metoderna när resurser, i detta fall geografisk placering, begränsar möjligheten att intervjuer som sker ansikte mot ansikte (Hanna, 2012). Innan dessa videosamtal genomfördes med deltagarna läste författarna in sig på eventuella problem som kan uppkomma med videosamtal, såsom att samtalet avbryts eller att det är svårt
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 15 att tyda vad som sägs (Seitz, 2015) för att i förväg kunna förhindra dessa från att ske.
Videosamtal ansågs ändå vara ett bra medel att använda sig av då detta bidrog till variation i materialet på så sätt att flera olika städer i Sverige kunde representeras (Lacono, Symonds & Brown, 2016). Då studien syftade till att genomföra djupintervjuer med samtliga deltagare sattes ingen särskild tidsram för hur länge varje intervju skulle vara (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015). Intervjuerna tog därmed mellan 30–80 minuter att genomföra med en medeltid på 43 minuter.
Etik
Etiska principer är ytterst viktigt inom kvalitativ forskning och varje deltagare har rätt till att ta del av dessa i samband med deras deltagande i studien (Silverman, 2014). De etiska riktlinjer Vetenskapsrådet (2002) har tagit fram är de som har tillämpats i denna studie. Deltagarna fick ta del av studiens syfte och informerades om vad det innebar för dem att delta i studien genom ett informationsbrev som de fick skickat till sig några dagar innan
intervjuerna genomfördes. Informationsbrevet utformades efter de riktlinjer
etikprövningsnämnden tagit fram där studiens syfte presenterades, men även de rättigheter deltagaren hade när de deltog i studien. Information om anonymitet och frivillighet att delta och avbryta deltagandet i studien redogjordes för i informationsbrevet. Då studien berör sexuella trakasserier som deltagarna själva har upplevt, kunde eventuella känslor av obehag upplevas under intervjuns gång. Kontaktuppgifter till relevanta aktörer, såsom
brottsofferjouren, framkom även i informationsbrevet för de deltagare som eventuellt kände ett behov av hjälp och stöd vid upplevd känsla av obehag under intervjutillfällena.
Informationsbrevet tog även upp hur de uppgifter och det material som insamlats från deltagaren skulle behandlas i studien. I enighet med samtyckeskravet fick deltagarna själva fylla i en blankett där de samtyckte till att delta i studien efter att de fått tagit del av
informationen för studien. Då deltagarna själva ska kunna ta eget beslut om att samtycka till studien var samtliga i denna studie över 18 år, då dessa, enligt lagens mening, anses vara förmögna till att samtycka på egen hand, utan vårdnadshavares inblandning (Lag om
etikprövning av forskning som avser människor, 2003:460, 18 §). Utöver detta ska den data som samlas in ges konfidentialitet, så i denna studie var det ingen annan utöver författarna till studien samt handledare, som tog del av studiens material. Otillbörliga hade således ingen möjlighet att ta del av materialet eller de uppgifter som samlades in. Deltagarna säkerställdes även i informationsbrevet om att de uppgifter som samlades in förstördes vid färdigställandet
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 16 av studien. Samtliga av dessa etiska principer och krav togs i hänsyn under hela studiens
gång. Analys
Materialet i denna studie analyserades med hjälp av en latent analys för att förstå och tolka vad som egentligen avsågs i kvinnornas berättelser, trots att detta inte uttrycktes i klarspråk (Braun & Clarke, 2006; Graneheim & Lundman, 2003). Ett induktivt angreppssätt användes under analysprocessens gång då författarna var intresserade av alla typer av resonemang och upplevelser kvinnor innehade. Detta var något ett induktivt angreppsätt kunde bidra med (Yin, 2013). Initialt sammanställdes all empiri i ett gemensamt dokument där författarna sedan läste igenom allt ett flertal gånger, samtidigt som ljudinspelningarna av kvinnornas berättelser spelades för att upptäcka eventuella fel, i syfte att bekanta sig med empirin (Braun & Clarke, 2006). Att läsa igenom empirin var av vikt då transkriberingen fördelades mellan författarna. Delar i texten som ansågs vara av relevans för studiens syfte, det vill säga det som berörde anmälningsbenägenhet och polismyndighetens bemötande, valdes ut för att bearbetas vidare. Efter sammanställandet av empirin och relevanta delar valts ut, skapades initiala
meningsbärande enheter och koder som beskrev studiens empiri (se tabell 2). Koderna hade i syfte att beskriva det väsentliga i de utvalda delarna av kvinnornas berättelser. Vid skapandet av meningsbärande enheter och koder rensades tidigare delar av den markerade texten då detta inte längre ansågs vara relevant för att besvara studiens syfte, samt att en del nytt uppkom från tidigare empirin som kom att bli relevant efter en återupprepande noggrann genomläsning.
Vidare i analysprocessen skrevs samtliga koder ner på post-it lappar för att kunna se indikationer på vilka koder som kunde utgöra teman och subteman. Post-it lapparna bidrog till att författarna kunde få en övergripande uppfattning av empirin, och för att visuellt kunna se relationer mellan koder och teman tydligare (Braun & Clarke, 2006). Därefter valde
författarna att huvudtemana skulle grunda sig i studiens syfte. Övriga subteman skapades utifrån de koder som identifierats och som var bäst lämpande att förklara det centrala i studiens empiri, det vill säga huvudtemana. Subteman är lämpliga att använda för att kunna beskriva teman som annars kan upplevas som breda och komplexa (Braun & Clarke, 2006). Flera koder omplacerades flertal gånger tills de slutligen upplevdes representera subtemana på ett passande sätt. När författarna var tillfreds med hur koderna hade sorterats, namngavs dessa teman och subteman. Namnen på subtemana valdes ut till följd av att de kunde beskriva de koder som de olika subtemana företrädde. När analysprocessen var färdigställd påbörjades
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 17 formulerandet av en enhetlig akademisk text (Braun & Clarke, 2006). För att uppnå en röd tråd i texten hade analysen en genomgående struktur där varje subtema presenterades med hjälp av beskrivningar av kvinnornas berättelser. Därefter placerades citat under varje subtema som utgjorde exempel på författarnas tolkningar av kvinnornas berättelser och som således kunde stärka tolkningarna. För att uppnå en djupare förståelse för kvinnornas
berättelser analyserades varje subtema med hjälp av teori. Dessa teorier innefattade det ideala offret (Christie, 1986; 2001) samt det teoretiska perspektivet om föreställningar och myter om sexualbrott i samhället (Lonsway & Fitzgerald, 1994). Studiens teman och subteman
presenteras nedan (se figur 1).
Tabell 2
Exempel på utdrag av empiri, meningsbärande enhet, kod och tema från tematisk analys med kvinnor som blivit utsatta för sexuella trakasserier.
Utdrag av empiri Meningsbärande enhet
Kod Tema
alltså jag har tänkt om på det här typ såhära
jättemånga gånger. I början när det hände typ såhär… varför tog jag inte kort? Varför tänkte jag inte så? Jag höll i mobilen, varför skrek jag ew, jag borde ha gått och slagit till han, jag borde… jag har haft massa sånna tankar… men jag har tänkt såhära… mycket också på ehh…
Beskyller sig själv för hur hon borde ha agerat i situationen
Skuldbeläggning Anmälningsbenägenhet
Resultat och analys
Studien hade som syfte att undersöka och få en förståelse för hur kvinnor, som varit utsatta för sexuella trakasserier, resonerade kring att anmäla eller inte anmäla brottet till
polismyndigheten, men även att undersöka hur kvinnorna upplevde polismyndighetens bemötande vid anmälan av sexuella trakasserier. Nedan redovisas studiens analysprocess (se figur 1).
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 18
Figur 1. Teman och subteman.
Anmälningsbenägenhet
Då studien syftade till att undersöka och få en förståelse för hur kvinnor, som varit utsatta för sexuella trakasserier, resonerade kring att anmäla eller inte anmäla brottet till
polismyndigheten utgör “anmälningsbenägenhet” ett tema där båda resonemangen beskrivs utifrån kvinnornas upplevelser. Under detta identifierades subtemana ”inre motstånd”, ”relationer”, ”bekräftelse” samt ”moraliskt ansvar”. Fem av de nio kvinnorna som deltog i studien hade anmält deras utsatthet till polismyndigheten och hade samtliga olika resonemang bakom varför de anmälde. Fyra av dessa nio kvinnor hade däremot inte anmält deras utsatthet till polismyndigheten och hade likväl olika resonemang bakom att inte anmäla händelsen.
Inre motstånd. Kvinnorna berättar om flera olika resonemang som motiverat dem till att inte polisanmäla sin utsatthet för sexuella trakasserier. Likt tidigare forskning har skildrat förminskar kvinnorna sin egen utsatthet och normaliserar brotten som de själva blivit utsatta för då de jämför dessa med våldtäkt (Hlavka, 2014). Denna typ av förminskning av den egna upplevelsen är också tydlig i hur respondenterna beskriver vad de varit med om. Deras känslor kring brotten är att det är något som är vanligt förekommande i deras vardag och att det finns värre saker att bli utsatta för, i detta fallet våldtäkt. De berättar att de inte anmäler deras utsatthet till polisen för att de sexuella trakasserierna inte upplevs som ett legitimt brott, då de sker så pass ofta i kvinnornas vardag, vilket resulterar i att de sexuella trakasserierna
Anmälningsbenägenhet Inre motstånd Relationer Bekräftelse Moraliskt ansvar Polismyndighetens bemötande Positivt Ifrågasättande Avrådan
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 19 normaliseras och förminskas. Caroline, 21 år gammal, som blivit tafsad på av sin dåvarande pojkväns kompis medan hon låg och sov berättar bland annat:
ja men det för att det inte var någon sån här överfallsvåldtäkt liksom, det var ju bara… det var ju bara det typ, det var väl inte så stor grej. Och det…. Ja men det tog ju slut alltså… det var inte mer än typ såhär två minuter… eller jag vet ju inte jag sov i och för sig första delen, så i dont even know [jag vet inte ens] men… jaa… man tänker väl att… ja det… det är inte något som… alltså det är ingen riktig våldtäkt alltså det är inget riktigt, det var bara en liten grej liksom. Det var väl därför.
Liknande tankar och känslor som citatet ovan beskriver går att finna hos flera av kvinnorna som på olika sätt uttrycker förminskande tankar kring sin utsatthet för sexuella trakasserier. Bland annat nämner Nathalie, 22 år, som vid ett tillfälle blev utsatt för sexuella inbjudningar och tafsande av en kille hon dejtade: “jag skulle inte vilja vara den tjejen som anmäler såna här saker för att det kanske låter töntigt liksom, det känns ändå lite på något sätt töntigt för att man har fått lite den bilden […]”
I relation till att kvinnorna förminskar sin utsatthet för sexuella trakasserier återfinns även motsvarande beskrivningar av hur kvinnor även normaliserar deras utsatthet i deras berättelser. Michelle, 27 år, var på halloweenfest och utsattes för en man som gav henne flertal kommentarer med sexuella anspelningar om hennes kropp. Han försökte avlägsna hennes utstyrsel i syfte att bättre se hennes kropp under den. När Michelle beskriver sexuella trakasserier nämner hon följande:
[…] sen har man väl alltid varit med om att… ja men någon har såhär klappat en på rumpan och liksom… nej men tagit en på brösten och varit väldigt såhär närgången när man har varit på krogen och sånt men jag menar det… ja man ska inte ta det men samtidigt så är det ju nästan så att som kvinna måste man acceptera det känns det ju som ibland… fastän det egentligen inte ska vara så… ehh […]
Av kvinnornas berättelser framgår att det sker en förminskning och normalisering av de sexuella trakasserierna och att dessa är vanligt förekommande orsaker bakom att inte anmäla händelserna till polisen. Förminskning och normalisering bland kvinnor som utsatts för sexualbrott är även något som återfinns i tidigare forskning (Greeson m.fl., 2016; Hlavka, 2014; Mellgren m.fl., 2017). Kvinnorna i denna studie upplever att våldtäkt är det sexualbrott
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 20 som anses mest värt att anmäla och innehar resonemang kring att sexuella trakasserier, som de själva blivit utsatta för, inte är tillräckligt viktiga och allvarliga. Dessa resonemang som både Caroline och Michelle beskriver, kan grunda sig i de myter som samhället besitter om vad som utgör ett sexualbrott och som återspeglas i hur kvinnor berättar om vad de själva anser utgör ett “riktigt” sexualbrott. Dessa föreställningar och förväntningar, som myterna om vad som utgör ett “riktigt” sexualbrott grundar sig i, är knutna till normer som råder i
samhället och är något som framkommer ur berättelserna som kvinnorna själva internaliserat (Herrera m.fl., 2018). Föreställningarna och förväntningarna som finns kring sexualbrott präglas även i de tankar som kvinnorna i denna studie har kring deras utsatthet och i de resonemang som kvinnorna för angående allvarligheten i det brott de blivit utsatta för.
Myterna kan även te sig i att sexuella trakasserier, i relation till andra sexualbrott, inte ses som allvarliga nog och därmed inte är värda att anmäla till polisen. I denna studie berättar
kvinnorna att våldtäkt är det sexualbrott som anses mest legitimt och som därmed utgör definitionen av vad som faktiskt är ett sexualbrott. De olika sexuella trakasserier som kvinnorna blivit utsatta för är sexuella ofredanden i lagens mening men kvinnorna själva upplever inte deras händelser som ett brott till följd av de föreställningar och förväntningar som kvinnornas besitter. De förminskar och normaliserar således de sexuella trakasserier de utsatts för och väljer därmed att inte anmäla detta till polisen.
Relationer. Ytterligare något som går i linje med tidigare forskning och som även återfinns i kvinnornas berättelser för denna studie är att relationen mellan kvinnan och förövaren är orsaker till att inte anmäla (Campbell m.fl., 2001; Felson & Paré, 2005; Kaukinen, 2002; Wolitzky-Taylor m.fl., 2011). Två av kvinnorna i denna studie berättar att deras nära relation till förövaren var en framstående orsak bakom att inte anmäla. För ena kvinnan handlade det främst om att hon tyckte om förövaren då denne var någon hon hade dejtat under en period. För den andra kvinnan spelade relationen in på så sätt att hennes förövare var en nära vän till hennes dåvarande pojkvän och hon anmälde inte de sexuella trakasserierna till polisen av rädsla för att bli sviken av hennes pojkvän då hon föreställde sig att han skulle ta förövarens parti och inte hennes. Ett sätt att tolka kvinnornas berättelser är att de själva inte uppfattar sig som ideala offer. I en av delarna i teorin om ideala offer ska en kvinna inte känna, eller ha en relation till sin förövare för att kunna bli erkänd som ett offer (Christie, 1986; 2001). I dessa fall hade båda kvinnorna en relation till sin förövare vilket gör att de blir mindre erkända som ideala offer i samhället och till följd av detta undviker att anmäla deras utsatthet för sexuella trakasserier till polisen.
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 21 Något annat som kvinnorna i denna studie lyfter som en orsak till att inte anmäla deras utsatthet för sexuella trakasserier, men som tidigare forskning inte berört i lika stor
utsträckning, är oviljan att genomföra en polisanmälan ensam. Kvinnorna berättar främst att det är svårt att ta första steget mot en polisanmälan ensam och menar att de troligen hade anmält sin händelse om det förekommit fler kvinnor som blivit utsatta för sexuella
trakasserier av samma förövare och att de således anmält deras händelser tillsammans. Bland annat berättar kvinnorna att orsakerna bakom dessa resonemang är att om fler anmäler så kan de stötta och hjälpa varandra samt att deras upplevelser då uppfattas som mer verkliga. Alice, 22 år, blev utsatt för kommentarer och fysiska beröringar på en daglig basis av sin chef på hennes arbetsplats. Hon resonerar följande kring att anmäla till polisen på egen hand:
… men jag tror att det kan vara svårt att vara den första som gör det… liksom. Ehm… men… ja hade man typ gått ihop flera stycken och sagt såhär vi… har upplevt samma saker ehh… […] det blir ju liksom… mer på riktigt om man är fler, liksom. Då är man inte ensam och att man upplevt någonting.
Likt Alice ger fler av kvinnorna liknande beskrivningar som skulle kunna förstås genom att de från samhällets sida söker ett erkännande som offer, genom andra kvinnor, då dessa kvinnor kan finnas där som en trygghet men kan även bekräfta utsattheten. Likt Christies teori (1986; 2001) om att det finns egenskaper som avgör om ett offer erkänns som idealt eller inte, kan kvinnornas berättelser förstås som att de söker efter att uppnå ett erkännande som ideala offer. Detta genom att de upplever att om andra kvinnor också varit utsatta för samma förövare, och varit villiga att anmäla tillsammans, så skulle kvinnorna uppnå ett erkännande i deras
offerstatus då de andra kvinnorna skulle fungera som ett stöd och kunna bekräfta händelsen. Kvinnorna kan även uppleva det som att risken för att bli ifrågasatta kring deras utsatthet blir mindre om fler kvinnor finns där och kan bekräfta den. Betydelsen av att bli erkänd som ett idealt brottsoffer är ett återkommande mönster i kvinnornas berättelser då de vid upprepade tillfällen söker stöd i andra kvinnors brottsutsatthet. Då de i detta fall är ensamma i sin utsatthet och i sin polisanmälan erkänner de således inte sig själva som ideala offer och detta fungerar då som en orsak för att inte anmäla sin utsatthet för sexuella trakasserier till polisen.
Slutligen identifierades ytterligare en viktig orsak bakom att inte anmäla utsatthet för sexuella trakasserier i kvinnornas berättelser, som saknats i tidigare forskning, vilket var att förövarna hade en maktposition över kvinnorna. Maktpositionen kunde se olika ut men det som var gemensamt för kvinnorna var att förövaren var någon som var mycket äldre än de
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 22 själva och någon som hade en högre ställning; en chef, en pojkvän till kvinnans mamma samt en högt respekterad anställd inom en förening. Kvinnorna upplevde att de var underordnade sina förövare och att de på olika sätt hade makt över kvinnorna som bidrog till att de inte anmälde sin utsatthet för sexuella trakasserier till polisen. En kvinna berättar att hennes förövare skulle kunna hitta ursäkter för sitt agerande mot henne och att polisen då skulle tro på hans ord istället för hennes ord, dels för att han var äldre men även för att han hade en högre position än henne. En annan kvinna berättar att mammans dåvarande pojkvän utsatte henne för sexuella trakasserier och hon kände obehag över det han gjorde då hon endast var ett barn vid tillfället och han var en vuxen som till följd av detta kan anses ha en roll som ett föredöme för ett barn. Molly, 19 år, blev utsatt för sexuella trakasserier i form av
meddelanden innehållande förslag med sexuellt anspelande från en man inom deras
gemensamma förening. Denna man hade en högt uppsatt position inom den förening de båda var aktiva i och han var mycket respekterad bland personer runt omkring. I hennes fall var orsaken bakom att inte anmäla att han hade makt över henne på så sätt att hon upplevde att en anmälan skulle leda till fler sociala konsekvenser för henne än för honom. Hon berättar följande:
[…] men nu när det var en person som man vet har mycket respekt från andra och det blir lite såhär alltså det är ganska tydlig liksom hierarki i liksom [föreningen] och dom som då är ganska högt liksom eller mycket väl inarbetade skulle man väl kunna säga… dom… har ju sina stora nätverk också och om man då går upp mot en sån person så vet man att man får väldigt mycket emot sig liksom […]
Den maktposition förövarna haft över kvinnorna återfinns som ett centralt mönster i berättelserna och har varit en orsak bakom att händelserna inte har kommit till polisens kännedom. Kvinnornas upplevelser kring att deras förövare hade en makt över dem, som förhindrade kvinnorna från att anmäla, kan förklaras med hjälp av deras rädsla att inte omgivningen ska ge dem legitimitet i deras offerskap. Teorin om ideala offer förespråkar ett offer behöver besitta en egen makt och vara stark nog att kunna göra sin röst hörd och hävda sin status som offer för att kunna accepteras som idealt (Christie 1986; 2001). Offer som anses vara ideala får den stöd och hjälp de behöver av samhället i större utsträckning än de som anses vara mindre ideala (Lindgren, 2008). Kvinnornas berättelser om att deras förövare haft en maktposition över dem kan således tolkas som att kvinnornas upplever det som att de själva saknar makt till att kunna göra sin röst hörd och hävda sin status som offer då förövarna
SOM KVINNA MÅSTE MAN ACCEPTERA DET 23 suttit på all makt. Därmed kan kvinnorna uppleva att trots att det är dem som blivit utsatta för sexuella trakasserier så besitter deras förövare den makt som kvinnorna hade behövt för att kunna hävda sin offerstatus och bli erkända som ideala offer av samhället.
Bekräftelse. Kvinnorna som anmält berättar även om flera olika resonemang som motiverat dem till att anmäla utsattheten för sexuella trakasserier till polisen. Något centralt och som verkar viktigt för kvinnor i relation till att de blivit utsatt för sexuella trakasserier är att söka bekräftelse hos andra. Just behovet av bekräftelse återfinns i samtliga kvinnors berättelser i denna studie och ter sig på olika sätt. Gemensamt för de kvinnor som anmälde till polisen är att behovet av att få deras känslor och upplevelser bekräftade av någon annan har varit avgörande för deras anmälan till polisen, och varit det som motiverat dem till att genomföra den. De kvinnor i denna studie som har anmält till polisen har initialt varit osäkra kring deras egna känslor gällande deras utsatthet och deras offerskap och har vänt sig till andra för att få bekräftelse på olika sätt. Bekräftelsen har antingen tett sig i form av att kvinnorna varit osäkra på om det som hänt dem varit ett brott eller huruvida de överreagerat i deras känslor.
Kvinnorna sökte bekräftelse av sina känslor och sin utsatthet bland sina närstående, polisen, okända individer eller hos andra kvinnor som fallit offer för samma förövare. För Ella, 30 år, var det polisens bekräftelse av att hon blivit utsatt för något olagligt som hon sökte efter:
Första gången det var nog mest den här… bekräftelsen av att ja men det här var ett brott liksom. Ehh… och de… den bekräftelsen fick jag ju verkligen av den… den första polisen ehh… i [nämner stad] då. Ehm… för att det bekräftade liksom vad jag kände att men det är ju något brott annars skulle jag inte ha gått dit liksom. Ehh…
Som forskning tidigare har belyst, vänder sig många kvinnor till polisen för att få det bekräftat att det de blivit utsatta för är olagligt och att det är ett brott (Taylor & Norma, 2012).
Liknande resonemang förs i bland kvinnorna i denna studie där de har vänt sig till polisen och berättat om vad som hänt de och på så vis fått den bekräftelse som eftersökts. Det som skiljer sig från tidigare forskning är dock att bland kvinnorna i denna studie verkar behovet av att få bekräftelse från främst närstående vara större än bekräftelsen från polisen. Att kvinnor vänder sig till andra i syfte att få sin utsatthet bekräftad kan dels förklaras av deras behov av att få deras händelse bekräftad som ett legitimt sexualbrott (Lonsway & Fitzgerald, 1994), och dels genom att de upplever ett behov av att bli erkända som ideala offer (Christie, 1986; 2001). Om polisen eller en närstående, kan bekräfta att det kvinnorna blivit utsatta för är ett legitimt sexualbrott (Lonsway & Fitzgerald, 1994), så innehar kvinnorna hopp om att de kan erkännas
