Att göra migranter till individer

(1)

Att göra migranter till individer

Turning migrants into individuals

Robin Nilsson

Ordantal: 14 963 Internationella Relationer 61-90 Kandidatuppsats 15 hp VT 2018

(2)

Kandidatuppsats Handledare: Erika Svedberg

2

Sammanfattning

Denna uppsats syftar till att utröna nationella föreställningsvärldar i förhållande till migration. Den gör så genom en diskursanalys av uttalanden av Sveriges regering gällande migration, integration och välfärd. Den finner att Sveriges regering diskursivt skapar en idé om vad Sverige, dess befolkning och relationen dem emellan är för att på så sätt motivera en minskning av antalet asylsökande till landet.

Abstract

The purpose of this thesis is to investigate national imaginations in relation to migration. The thesis does so through a discourse analysis of government statements regarding migration, integration and the welfare state. It finds that the Swedish government discursively creates an idea of what Sweden, its population the relationship between them is, in order to motivate a decrease in the number of asylum seekers to its shores.

(3)

3

Innehållsförteckning

1. Introduktion och problembeskrivning 4

1.1 Uppsatsens relevans för fältet Internationella Relationer 6

2. Syfte och forskningsfråga 7

3. Material, disposition och avgränsningar 9

4. Områdesöversikt 10

4.1 Samhällssäkerhet 10

4.2 Den socialdemokratiska välfärdsstatens övergripande logik 11

4.3 Mänskliga relationer i Sverige 13

4.4 Välfärdsstaten för evigt? 14

4.5 Sverige och migration, Sverige och EU 16

4.6 Migration i diskurser om säkerhet 17

4.7 Gränsens förändrade natur 20

5. Teori och metodologi 22

5.1 Poststrukturalistiskt tänkande; grunderna 22

5.2 Foucault 23

5.3 Diskursanalys 25

5.4 Nationell diskurs och nationalstaten som analysobjekt 25 5.5 Laclau och Mouffe; identitet och gruppformation 26

5.6 Applicering 28 6. Analys 29 6.1 Del 1 29 6.2 Del 2 32 7. Analysens fynd 38 8. Avslutande diskussion 38 9. Referenser 41

(4)

4

1. Introduktion och Problembeskrivning

Under sensommaren och hösten 2015 når det som i både dagligt tal och mediabevakning kallats för ”flyktingkrisen” sin kulmen. Tusentals människor når varje dag Europa på flykt från en rad livshotande situationer där inbördeskriget i Syrien kan sägas vara den för Europa mest påtagliga orsaken till att människor flyr. I många europeiska länder vidtas en rad åtgärder för att hantera den mängd människor som nu anländer. En av de mest

anmärkningsvärda åtgärderna kan sägas vara de gränskontroller som infördes. Kontrollerna införs inom Schengenområdet där fri rörlighet mellan medlemsländerna vanligtvis råder. Det specifika fallet relaterat till problembeskrivningen ovan är Sveriges införande av

gränskontroller vid årsskiftet 2015/16. Sveriges regering motiverade införandet av

kontrollerna med att viktiga samhällsfunktioner riskerade att kollapsa och det var nödvändigt att få ner antalet asylansökningar. Samtidigt som dessa gränskontroller infördes, och under de efterföljande åren, presenterades också rad av andra åtgärder riktade mot Sveriges mottagande av flyktingar. Dessa åtgärder inkluderade införandet tillfälliga begränsningar av möjligheten att få permanent uppehållstillstånd i Sverige (Regeringen 2016), begränsningar i möjligheten till familjeåterförening samt skärpta försörjningskrav vid familjeåterföreningar. Även i frågor om nyanländas etablering i samhället och arbetsmarknaden infördes åtgärder som syftade till att minska det ekonomiska stöd som nyanlända tidigare haft rätt till och att minska

skillnaderna i kravbilden mellan nyanlända och andra arbetssökande (Regeringen 2016, 2017). Statens Offentliga Utredningars rapport från mars 2017 visar också på det stora samhälleliga maskineri som hanterar migration i Sverige och samtidigt vilka kriterier och uppfattningar mot vilka ett framgångsrikt eller icke-framgångsrikt mottagande bedöms (SOU 2017).

Det jag har sökt att utröna är den underliggande föreställningsvärld, eller diskurs om länders välfärd och hur denna tjänstgör i ländernas relation till migranter. Jag vill veta varför en stat väljer en viss väg vid ett visst tillfälle. Uppsatsens huvudsakliga tes är att den svenska regeringens beslut att införa gränskontroller kan ses ur ett diskursorienterat

identitetsperspektiv. Det svenska samhället är organiserat på ett sätt som gör vissa tillvägagångsätt och motiveringar bakom dessa naturliga och specifika för Sverige.

Regeringen motiverar sitt beslut att införa gränskontroller med argumentet att ”den nuvarande situationen innebär akuta utmaningar för viktiga funktioner i samhället. ” (Regeringen 2015) Mitt mål är att finna en djupare, diskursiv aspekt av denna motivering. Jag menar att Sveriges

(5)

5 regerings motivering under tidsperioden 2015-2018 följs upp av ett diskursivt skifte där regeringen byter fokus, från att tala om migranters säkerhet till välfärdsstatens säkerhet. I denna uppsats prövas på vilket sätt en rädsla för fattigdom är det som i praktik dominerar statens agerande och regeringens skiftande fokus. Avskaffandet av fattigdom och de klasskillnader som var fattigdomens grogrund var den svenska välfärdsstatens yttersta mål (Esping-Andersen 1989). Fattigdom ska i linje med detta inte vara en del av Sverige och Sveriges befolkning. Fattigdom, eller vissa tendenser, omständigheter och skeenden som kan sägas vara markörer för detsamma, är alltså ett i grunden främmande element i en välfärdsstat. Dock är det ett historiskt faktum att fattigdom inte är en särskilt avlägsen verklighet i Sverige, där en majoritet av landets befolkning lämnade fattigdom så sent som för tre generationer sedan. Med detta sagt så hävdar denna uppsats inte att fattigdom som företeelse avlägsnad från Sverige. Men som nämndes ovan så kan idén om en fattig befolkning i Sverige, eller snarare en tillbakagång till en sådan, fortfarande utgöra en diskursiv ram för hur Sveriges regering uttalar sig och vilka praktiska åtgärder den därmed presenterar. Den diskurs som jag menar att Sveriges regering bedriver har, från dess egna perspektiv, en genuint godhjärtad avsikt. Själva poängen är dock att den endast är godhjärtad inom den diskurs som råder. I själva verket är det alltså ett diskursivt skifte som ägt rum, från en diskurs som i fråga om migration betonade Sveriges globala solidaritet till en diskurs som betonar den inhemska solidaritet som står att finna i den svenska välfärdsstaten. Det kan tyckas vara akademiskt hårklyveri att framföra ett sådant påstående. Men med det teoretiska perspektiv som präglar denna uppsats som lins så antar Sveriges regering att i den människoskara som anländer så finns frön till en omfattande fattigdom och misär som krockar med den nationella identitet som formats i samklang med en diskurs som klart avgränsar det omfattande och unika socialpolitiska reformarbete vars syfte var att föra Sverige ur samma fattigdom och misär. Regeringen föreställer sig Sveriges framtid som dess dåtid, den ägnar sig åt tidsresande till en tid som det tog flera decennier att avskaffa och som ingen vill återvända till. Detta gör att de människor som sökte (och söker) sig till Sverige i form av asylsökande migranter inte längre utgör den centrala rollen i diskursen. Den centrala rollen utgörs i stället av ett oss, ett

”Sverige” och hur solidaritet omsätts och fungerar i Sveriges berättelse om sig självt. Därmed kan denna uppsats sägas bygga på, brett talat, vidare på en förståelse för hur

migration i allt större utsträckning ses och konstrueras som ett hot mot länders kulturella och nationella säkerhet och identitet (Bigo 2002, Ibrahim 2005, Huysmans 2006).

(6)

6 breddning som vilar på en ”kunskapskropp” om migration. Uppfattningen om migranten som ett hot kan sägas vila på vår förståelse av staten som behållare av den politiska kroppen och politikers rädsla för att förlora den symboliska kontrollen över sitt territorium (Bigo 2002: 65).

1.1 Uppsatsens relevans för fältet Internationella Relationer

Denna uppsats mest påtagliga relevans för fältet Internationella Relationer kretsar kring Sveriges roll som medlem i den Europeiska Unionen och hur Sveriges relation till unionen skapas och omskapas under den aktuella undersökningsperioden. Då denna uppsats skrivs från ett perspektiv som ser på världen som diskursivt präglad, i det att ett positivistiskt

tänkande och synsätt på världen ifrågasätts, så är det också ur detta perspektiv som EU i stort kommer att ”angripas”. Från ett identitetsperspektiv kan uppsatsens utgångspunkt relateras till det i grunden kritiska perspektivet att stater inte enbart handlar ur ett perspektiv präglat av materiella faktorer utan också ur ideologiska eller normativa. Från det normativa perspektivet kan det som vanligen kallas teorin om europeisering relateras till denna uppsats specifika fall. Termen europeisering karaktäriseras vanligtvis som förändringar i politik eller policy som orsakas av den påverkan som medlemskap i EU har på dess medlemsländer (Wong 2011: 150). Då flyktingkrisen 2015 sker i en kontext Då Sveriges regering anpassar sitt mottagande av asylsökande till EU:s minimumnivå så kan den kategori av europeisering som kallas nationell anpassning åberopas, en process som verkar uppifrån-och- ner och medlemsstaterna är reaktiva och anpassar sin inrikespolitik efter de begränsningar och krav som kommer från de europeiska institutionerna. Samtidigt kan den svenska regeringens agerande och

motivering bakom dess agerande relateras till en annan karaktärisering av europeisering, den som kallas nationell projektion och vars perspektiv är nerifrån-och-upp. Här är

nationalstaterna de primära aktörerna vars aktivitet riktas mot EU, med målsättningen att upphöja och framhäva sin egna inrikespolitiska policy till EU-nivå (Wong 2011: 153). När den svenska regeringen påtalar att gränskontrollerna införs för att stävja antalet asylsökande då det egna mottagningssystemet och samhällsviktiga funktioner inte klarar trycket så kan det ses som en indirekt önskan om att detta borde vara policy på EU-nivå. I grunden så kan uppsatsens centrala problem visa på släktskap med den stora frågan kring EU i sig; vad är EU och vad bör EU vara? Är det en väl integrerad enhet med präglad av överstatligt styre eller är det snarare en mellanstatlig organisation av klart avgränsade, separata enheter vars suveränitet fortfarande är intakt? Att införa gränskontrollerna, och därmed göra Schengenområdet

(7)

7 gränsbelagt igen, kan sägas ge vatten på kvarnen åt den realismorienterade teoretiska ramar där staterna är de främsta aktörerna och mellanstatlighet betonas.

Uppsatsens ämne och ramar kan också sägas vara en del av bredare debatter om globalisering, i det att den kan sägas sprida ljus på hur globalisering drabbar olika aspekter och skeenden på olika sätt. Globaliserings vanligtvis underlättande effekt på det fria flödet av varor, kapital och idéer kan inte sägas gälla i samma utsträckning när det kommer till flödet av människor, då detta ”flöde” kan beskrivas som den mest kontroversiella aspekten av globalisering (Castels et al 2013). Något som kan sägas exemplifieras av den kontext som denna uppsats befinner sig i. Relaterat till detta är också debatten om huruvida regionalisering och dess processer bör ses som enskilda staters försök att värna sig mot vad de anser vara en för deras suveränitet och identitet skadlig process i form av ökande globalisering (Best & Christiansen 2014: 404). Den regionaliseringsprocess som la grunden för nedmonteringen av EU:s inre gränser i form av Schengenavtalet är en påtaglig del av händelseförloppet som ledde till den situation som Sveriges mottagande av asylsökande befinner sig i under hösten 2015. Här korsas vägarna för internationell politisk ekonomi (IPE) i form av ekonomiskt underlättande (och isolerande) regionalisering, som Schengenavtalet kan sägas vara ett exempel på, med vad exempelvis synen på medborgarskap och vilka skyldigheter och rättigheter som innefattas i detta begrepp. Flyktingkrisen 2015 och införandet av gränskontroller kan i linje med detta också relateras till forskning kring EU:s interna säkerhet. Niemann (2016) menar att det kan ses som ett generellt antagande att stater inte kommer att delta i ett skapande av en ”gränslös” intern marknad om inte någon eller några av de ”gamla” suveräna karaktärsdragen överförs till regionens yttre gräns som en kompensation för den delvis förlorade kontrollen av de gamla, nationella gränserna (Niemann 2016: 139). I linje med detta relaterar uppsatsen också till

Dublinkonventionen, det fördrag som genom strömlinjeformning av asylpolicy skulle

förhindra asylshopping där asylsökande söker sig till endast ett fåtal medlemsländer med vad som (tidigare) upplevdes vara mer fördelaktiga livsvillkor och asylregler (Niemann

2016:139).

2. Uppsatsens syfte och forskningsfråga

Jag vill påvisa hur regeringen väljer att representera ett problem och hur denna

(8)

8 det var som fick Sveriges regering att fatta ett så pass anmärkningsvärt beslut att införa

gränskontroller för att stävja antalet människor som då kunde söka asyl i Sverige.

Paradoxen i uppsatsen är hur en inkluderande samhällsmodell verkar exkluderande. Liv är definierat enligt en viss standard i ett välfärdssamhälle och undergrävandet av denna standard hotar välfärdssamhället. Jag vill alltså påvisa hur ett lands regering prioriterar i frågan om vad som bör vara landets förhållning till migration.

Uppsatsens syfte är också teorirelaterat. Den vill påvisa hur Michel Foucaults tankar och teori om diskursers makt fortfarande är en relevant teoretisk utgångspunkt. Den kan, även över 40 år efter sin utgivning, agera verktygslåda för att påvisa hur diskurser formas och formar, utgör och disciplinerar. Med Foucaults verktyg vill jag påvisa ett diskursivt skifte i vad Sveriges regering använder för termer och begrepp för att konstruera Sverige i den specifika kontexten av landets mottagande av migranter. Då jag menar att Sveriges regering kan sägas genomföra ett skifte i hur migration bör ses så blir Foucaults diskursbegrepp ett lämpligt verktyg att applicera på det som regeringen säger och, slutligen, menar när den talar om migration. Detta då diskurser för Foucault handlar om hur något framställs i tal och skrift på ett mer eller mindre systematiskt sätt (Olsson 1997: 34). Ett visst fenomen har kring sig en uppsättning av regler som definierar vad som kan sägas och tänkas om detsamma. Samtidigt regleras vem som kan tala, vid vilken tidpunkt och med vilken auktoritet (Foucault 1993/1971, i Olsson 1997). Olika diskurser upplever världen på olika sätt samtidigt som varje diskurs präglas av vissa värderingar och intressen (Olsson 1997: 35). Foucaults relevans för denna uppsats kan vidare relateras till hans karaktärisering av olika former av makt, dess produktiva kraft och hur denna används av stater för att styra och kontrollera sin befolkning. Foucaults koncept om auktoritet och styre i modern tid kan, förenklat sett, sägas kretsa kring tanken om att staten vinner sin auktoritet genom att etablera sig själv som förvaltaren av befolkningens biologiska överlevnad. Foucault menade att makten över liv i modern tid inbegriper statens vilja att utöva disciplin och reglering över både den enskilda människan och dess aggregerade enhet i form av befolkningen. Detta innebär att ständigt övervaka och reglera födsel, död och (förväntad) livslängd hos befolkningen. Den enskilda människans kropp och dess förmåga måste optimeras så att dess användarbarhet och formbarhet maximeras, på så sätt kan den lättare integreras i system avsedda för effektiv och ekonomisk kontroll (Foucault 2004: 79–81). Uppsatsens problembeskrivning, syfte och generella kontext inom fältet Internationella Relationer leder fram till följande forskningsfråga:

(9)

9

Hur konstruerar Sveriges regering ett diskursivt skifte gällande migration och asylmottagande från tiden före och efter flyktingkrisen 2015?

3. Material, disposition, avgränsning

En viktig komponent av att välja material från officiella källor är, i linje med Lamont (2015), är att de har en inneboende auktoritet i sig. Texter direkt från en regering eller myndighet speglar en auktoritet att tala för just denna organisation (2015: 91, 92). Dessa källor måste också, naturligtvis, tala om asylsökande och dess relaterade mottagande i den bemärkelse att dessa två ämnen är det huvudsakliga ämnet för texten. Samtliga uttalanden som valts ut och analyserats är gjorda av personer som vid tiden för uttalandet befann sig på en ministerpost i Sveriges regering. Dock förekommer också material i analysen som inte bokstavligen kan karaktäriseras som ett personligt uttalande men vars källa är den myndighet eller departement vari personen i fråga innehar en chefsställning. Tidsperioden för uppsatsen kan, med tanke på den tid som finns till förfogande, inte spänna över hur stora vidder som helst. Jag har därför valt att avgränsa tidsperioden till från tiden strax före hösten 2015, då antalet migranter som söker sig till Sverige når sin absoluta höjdpunkt, till tiden som nu förflutit efter det att

regeringen inför gränskontroller. Urvalet av material är därmed i huvudsak styrd av kronologi, för att på så sätt bidra till att besvara forskningsfrågans utgångspunkt i hur den diskursiva konstruktionen av Sverige och dess förhållande till mottagandet av asylsökande skiljer sig åt på vardera sida om en viss lagstiftning. En del av urvalsprocessen har också varit ett fokus på vad jag väljer att kalla ”enkla” texter. Texter som, i textform och tillgänglighet, kan sägas vara anpassade och utformade för att nå så stor del av Sveriges befolkning som möjligt. Längre utredningstexter som exempelvis Statens offentliga utredningar om mottagandet 2015 har därför valts bort, inte för att denna utredning inte är tillförlitlig utan för att denna

utredning inte kan sägas vara riktad till en stor del av landets befolkning. Materialet är därmed också utvalt med en specifik disseminationsaspekt knutet till sig. Analysen sker i kronologisk ordning, där regeringens synsätt före hösten 2015 analyseras för att sedan följas av analys av tiden efter hösten 2015 och den då introducerade och implementerade gränskontrollen. Antalet utsagor skiljer sig åt gällande tiden före och tiden efter hösten 2015, där två utsagor representerar tiden före gränskontrollerna och fem utsagor representerar. Denna skillnad kan vara föremål för kritik av denna uppsats i det att detta kan ge en obalanserad bild av vad

(10)

10 regeringen försöker säga under de olika tidsperioderna. Den meningsproducerande tyngden kan sägas vara jämbördig då det alltid är regeringen som uttalar sig.

Uppsatsens empiriska fall är som sagt Sverige och dess mottagande av migranter i samband med den så kallade flyktingkrisen som nådde sin kulmen under hösten 2015. Det ingår inte i uppsatsens åtagande att direkt analysera på vilket den Europeiska Unionen påverkas av den ”flyktingkris” som utvecklades under sommaren och hösten 2015. Sveriges medlemskap i sig är dock en faktor som tas i beaktning under själva analysen, i betoningen av Sveriges kontext och vilken relevans uppsatsen har inom det vetenskapliga fältet Internationella relationer.

Uppsatsen är disponerad på följande sätt: Inledningsvis kommer en områdesöversikt att diskutera vilka slutsatser som dragits av tidigare forskning på områden som är relevanta för denna uppsats, nämligen hur migration sammanflätas med hot mot länders nationella säkerhet och välfärdsstatens politiska, sociala och ekonomiska logik. Forskningen inbegriper också aspekter av vilken ställning som individen har i det svenska samhället och den dynamik som präglar förhållandet mellan individ och stat. Därefter följer en teoretisk och metodologisk diskussion om Poststrukturalism och hur dess fokus på diskursiva formationer kan användas för att påvisa diskursernas makt i att forma länders berättelse om sig själva och hur detta informerar dess praktiska tillvägagångssätt och beslut. I analysdelen appliceras

diskursanalytiska verktyg inspirerade av Foucault på det valda materialet som består av uttalanden av representanter från Sveriges regering. I resultatdelen presenteras vad analysen har upptäckt och den avslutande och konkluderande delen kommer analysens resultat att diskuteras utifrån min forskningsfråga.

4. Områdesöversikt

4.1 Samhällssäkerhet

Områdesöversiktens syfte består övergripande i två delar. Dels kommer den att behandla forskning som identifierar hur stater i ökande omfattning diskursivt identifierar migration och migranter som ett hot mot den nationella säkerheten. Områdesöversikten kommer sedan att behandla forskning som problematiserar välfärdsstatens politiska och ekonomiska logik och hur detta präglar förhållandet mellan individer och stat i välfärdsstater. Områdesöversikten kommer fram till att denna uppsats kan placeras i båda dessa läger i fråga om relevans.

(11)

11 Termen samhällssäkerhet kan sägas ha identitet som sin viktigaste referenspunkt. Medan statsfokuserad säkerhet mest kretsar kring hot mot statens suveränitet så är hot mot ett samhälles identitet den samhällsfokuserade säkerhetens viktigaste angelägenhet. Om ett samhälle förlorar sin identitet så kommer det inte att överleva som samhälle (Roe 2015: 216). Stater kan visserligen utsättas för osäkerhet genom hot mot deras samhällen. Men statens säkerhet kan också ifrågasättas genom att den samhälleliga sammansvetsningen är hög. Något som kan relateras till när en statlig linje om homogenisering kommer i konflikt med en stark känsla av identitet hos en eller flera av statens minoriteter. Detta om en stat har mer än en etnisk grupp inom sina gränser och om dessa olika grupper upplever säkerhet genom en stark (och därmed trygg) identitetskänsla (Roe 2015: 216)

4.2 Den socialdemokratiska välfärdsstatens övergripande logik

I detta avsnitt kommer jag att kort redogöra för de övergripande principer och karaktärsdrag som präglar den välfärdsstat som råder i Sverige. Jag vill här påvisa hur den svenska

välfärdsstaten fungerar enligt en viss ekonomisk och politisk logik. Detta för att senare i uppsatsen kunna visa på hur denna logik informerar statens sätt att utrycka och motivera sina beslut och praktiker. Den svenska staten ser på saker och ting med en specifik lins för sina ögon, och jag menar att denna lins är starkt präglad om idén om Sverige som välfärdssamhälle där människor, deras liv och dess standard är definierad på ett specifikt sätt som sedan

avgränsar diskursen om det svenska välfärdssamhället.

Esping-Andersen menar att välfärdsstaten kommer i olika former, beroende på vad som ska analyseras. Han delar in välfärdsstater i olika regim-kluster. Sverige kan, tillsammans med de övriga skandinaviska välfärdsstaterna, sägas tillhöra den minsta av dessa kluster av länder inom vilka principer kring universalism och avkommodifieringen av sociala rättigheter utsträcktes även till samhällets (från 1930-talet) nya medelklass. Avkommodifiering är det skeende där en service är att betrakta som en rättighet och när en person kan upprätthålla en försörjning utan att behöva förlita sig på marknaden. Den sociala assistansen och

försäkringarnas blotta närvaro behöver inte nödvändigtvis medföra tillräcklig

avkommodifiering om de inte på ett betydande sätt befriar individen från beroende av marknaden (Esping-Andersen 1989: 41). Esping-Andersen väljer att kalla dem för den ”Social-demokratiska” typen då socialdemokratin var den drivande kraften bakom dessa välfärdsstaters tillkomst. Den socialdemokratiska typen ställde in siktet på en välfärdsstat som

(12)

12 skulle framhäva en jämlikhet av högsta standard, istället för en jämlikhet i förhållande till

individens mest minimala behov. Den service och förmåner som denna stat skulle uppbringa

skulle vara av en nivå som skulle behaga även de mest kräsna element inom den nya medelklassen samtidigt som jämlikhet skulle komma på plats genom att arbetarklassen garanterades fullt deltagande i den kvalité av rättigheter som de välbärgade åtnjöt (Esping-Andersen 1989: 50, min betoning). På så sätt blev de socialdemokratiska välfärdsprogrammen en kombination av hög avkommodifiering och universalism så dock var utformade att

tillgodose olika förväntningar. Därigenom kunde arbetaren och tjänstemannen åtnjuta identiska rättigheter. Samtliga av samhällets skikt samlades under samma universella

välfärdsparaply men med förmåner utbetalda i linje med inkomst. Genom denna modell fick marknaden se sig själv trängas undan till förmån för en välfärdsstat präglad av en essentiellt universell solidaritet. Esping-Andersen menar att ”Alla gagnas; alla är beroende; och alla kommer förmodligen därför känna sig skyldiga att betala” (1989: 51). Den

socialdemokratiska regimen åtar sig att utöva en befrielse som inte bara rör marknaden utan också familjen. Den väntar inte på att familjers möjlighet till hjälp är helt uttömda utan arbetar förebyggande med att socialisera kostnaden för människor som vill starta en familj. Det övergripande målet är inte att maximera beroendet till familjen utan istället att maximera kapaciteten för individuellt oberoende och självständighet. Genom dessa principiella

åtaganden får vi en välfärdsstat som öronmärker pengar och omsorg direkt till barn, äldre och de hjälplösa (Esping-Andersen 1989: 51). Esping-Andersen betonar att den

socialdemokratiska välfärdsregimen kanske mest påtagliga karaktärsdrag är hur den

arrangerar ett äktenskap mellan välfärd och arbete. En garanti för full sysselsättning är något som den socialdemokratiska regimen förpliktigar sig själv till att åstadkomma, men vars förverkligande också är något som den är beroende av. Å ena sidan har rätten till arbete samma status som rätten till inkomstskydd, å andra sidan så innebär de stora kostnaderna för en avkommodifierande och universell välfärd att staten måste minimera sociala problem och

maximera sina egna inkomster (Esping-Andersen 1989: 51, min betoning). Den mest

uppenbara lösningen på detta problem är så många människor som möjligt befinner sig i arbete och så få som möjligt som lever på statliga bidrag (1989: 52).

Esping-Andersen påvisar skillnaden mellan den skandinaviska, socialdemokratiska modellen av välfärd med den som han kallar för den Anglo-saxiska, som kan sägas vara den modell som tillämpas i Storbritannien. Den Anglo-saxiska välfärdsmodellen har inte skiljt

(13)

13 arbetarklassen och människor som kan sägas befinna sig i fattigdom. Välfärden blir där med en institution som inte på samma sätt genomsyrar den breda massan av befolkningen utan kan beskrivas som den ”fattig-hjälp” som nämndes ovan, där välfärdens skyddsnät har betydligt bredare maskor än den som återfinns i Skandinavien. Den skandinaviska modellen undviker därmed också den dualism som präglar den Anglo-saxiska välfärdsmodellen där samhällets fattiga förlitar sig på staten medan resten av befolkningen förlitar sig på marknaden (1989: 47). Detta kan sägas ge staten en relation till samtliga av samhällets medlemmar och gör samhällets uppdelning i ett A och ett B-lag åtminstone mindre sannolik.

Den skandinaviska modellen kan på så sätt sägas ta befrielsen till sitt yttersta. Den tolkar frihet på ett uteslutande sätt, antingen är du fri eller så är du inte det. Allt annat än total frihet ses som att marknadens kätting fortfarande hindrar människor från att vara individer. Den poäng jag vill göra här att detta är den historiska och sociala kontext som Sverige befinner sig i och att detta är en viss kontext. Med Poststrukturalistisk utgångspunkt har denna kontext skapats av människor och i denna kontext finns även en diskurs. Denna diskurs bestämmer vad som kan sägas och vem som kan säga det.

4.3 Mänskliga relationer i Sverige

Vad är en människa i Sverige? Hur ska den bete sig och vilken eller vilka relationer ska genomsyra dess existens? Om man vänder blicken från den ekonomiska och politiska aspekten av välfärdsstaten och riktar den mot den sociala aspekten av välfärdsstatens

verkningar så framträder en karaktärisering av det svenska folkets förhållande till staten och till varandra i en förankring i individens särställning. Det är ett specifikt förhållande som innebär att förankringspunkter som människor tidigare kunde förlita sig på för sin välfärd nu åsidosätts. Berggren & Trägårdh (2006) menar att betoningen på samhället som bestående av individer kan spåras historiskt i Sverige. Socialdemokratin axlar under 1800-talets slut två roller, som både kung och allmoge, i en välförankrad tredelad maktantagonism där adeln, som nu ersatts borgar- och industrieliten, utgjorde den tredje rollen. Ur detta giftermål mellan en stat med siktet inställt emancipation och ”småfolket” växer nu en folkhemspolitik fram, med jämlikhet och en solidaritet på nationell nivå som sina mest påtagliga drag. En retorisk grund är nu lagd för införlivandet av en nationell anda i den folkhemssocialism som succesivt växer fram under 1930-talet (Berggren & Trägårdh 2006: 43, 44). De institutioner som vanligtvis återfinns i samhällets mellanskikt - familjen, privata välgörenhetsorganisationer, företag, religiösa samfund – blir i detta perspektiv problematiska. Dessa institutioner verkar i en

(14)

14 liberalt orienterad värld som frihetens och pluralismens väktare, men har i en kontext av svensk politisk kultur en negativ anknytning då de ses som associerade med privilegium, brist på jämlikhet, maktstrukturer med hierarkiska och patriarkala ramar samt inslag av förnedring och förödmjukelse för den enskilde. Individer skulle istället samlas kring folkrörelser som ansågs vara en produkt av folklig demokrati och som arm i arm med staten kunde bygga ett välfärdssamhälle (2006: 44). Poängen är här att den primära relationen i Sverige kan sägas vara den mellan individen och staten, medan traditionella relationer inom ramen för

exempelvis familjen eller religionen i bästa fall är sekundära och värsta fall bakåtsträvande. Individen vinner alltså inte bara sin autonomi och frihet från marknaden (Esping-Andersen 1989) utan också från sin egen familj. I linje med detta så är den svenska välfärdsstaten inte byggd kring tanken på kollektivism, utan snarare en allians mellan stat och individ där välfärdsystemet och dess instrument knyts till dig personligen (2006: 51).

4.4 Välfärdsstat för evigt?

Rothstein menar att även vid de tillfällen då Sverige inte haft en socialdemokratisk regering så har även borgerliga regeringar hållit fast vid en grundsyn på det svenska samhället som ett präglat av en ram av generell välfärd (Rothstein 1994: 28). Den svenska välfärdsmodellen kan sägas ha uppnått en status av norm för vad som kan anses vara acceptabelt beteende. Det är helt enkelt inte acceptabelt att politiskt röra sig (eller möjligen ens föreslå det) utanför denna ram för hur den svenska staten ska vara utformad gentemot sina medborgare. Rothstein menar vidare att det finns en grundläggande friktion mellan olika uppfattningar om vad staten bör göra. En viktig punkt kan sägas vara att allt som staten gör, eller förser medborgarna med, är något som staten (i Sverige är detta majoriteten av medborgarna) i grund och botten anser vara till gagn för medborgarna. Rothstein använder ett exempel; Om staten förser en medborgare med utbildning i klassisk litteratur så kan detta endast sägas ha någon form av poäng om medborgaren själv anser att detta är av vikt för dennes egna livsprojekt. Samtidigt sänder staten signalen om att kunskap om klassisk litteratur i sig är moraliskt godartat. Rothstein ställer här frågan om det överhuvudtaget är möjligt att bedriva någon form av offentlig verksamhet där syftet är att förse medborgarna med resurser, utan att samtidigt bidra till en styrning av vilka värderingar som når en etablerad status i samhället? (Rothstein 1994: 47). Man kan utifrån Rothsteins fråga argumentera för att det som staten sänder ut är också något som den vill att befolkningen ska ta del av och göra till en del av sig själva. Staten, i linje med Foucault, tränar, skapar och formar befolkningen.

(15)

15 Ett anmärkningsvärt historiskt skeende är Sveriges antagande av begränsningar i den tidigare, i dåtida europeisk kontext, generösa invandringspolitiken 1972. Detta då en för hög grad av invandring ansågs utgöra ett (potentiellt) hot mot landets reglerade arbetsmarknad och generella välfärdssystem (Schierup et al. 2006: 218). Ett grundläggande dilemma kretsade kring problemet att upprätthålla universella ideal om rättvisa som kunde förena kraven för jämlikhet som förkroppsligas i en framstående välfärdsstat med en internationell solidaritets ambitiösa målsättningar. Enligt Öberg (1994) så kan det upplevda dilemmat sägas ha förvärrats av en övertygelse om att de människor som kommit till Sverige under 1960- och 70-talet för att stanna inte hade genomgått en tillfredsställande grad av integration och assimilering. Öberg menar att varje gång som migranters medborgerliga rättigheter har bekräftats så har detta följts av politiska och juridiska åtgärder som syftar till att strama åt migrations- och asylregimer. Denna restriktiva åtgärd var inte enbart motiverad av hänsyn till den inhemska arbetsmarknaden och välfärden men också av hänsyn till invandrares generella välbefinnande. Andemeningen var därmed att ytterligare invandring aldrig skulle få utöva en underminerande verkan på den generella välfärdens målsättningar och den inkluderande potential som de kunde ha för invandrare och flyktingar som redan befinner sig i landet (Öberg 1994, i Schierup et al. 2006: 219). Rothstein och Öberg visar här på hur en generell syn på välfärd genomsyrar svensk politik rörande invandring i allmänhet och ekonomisk integration av människor i synnerhet. Här blir invandring en del av en diskurs kring välfärd och kan nu sägas vara en legitim talepunkt i hur diskussioner om välfärd förs. Denna

generella syn på välfärd kan sägas överbrygga klassiska en höger/vänster-dynamik som finns i de flesta europeiska länder. Tanken om att Sverige är ett land där staten har ett ansvar för medborgarnas välmående och där statens roll är primär ifrågasätts sällan och kan rent normativt sägas tränga djupare än andra politiska betänkanden. Denna överbyggnad kan exemplifieras av Schouenborg (2012) som menar att en primär institution, välfärdsstaten, påverkade (influerade) institutionell utveckling inom andra funktionella områden i Sverige och idén om välfärdsstaten delvis bidrog till att hela Skandinavien tidvis talade men en förenad röst i vissa utrikespolitiska frågor. Ländernas gemensamma syn på välfärd kan sägas ha varit en viktig drivkraft i en strömlinjeformning av dessa frågor. Schouenborg menar också att välfärdssamhället och dess värderingar kan sägas ha nått en status av nationell identitet under 1930-talet och framåt och att socialdemokratin överger den revolutionära socialismen och börjat omfamna en nationalistisk retorik som tidigare tillhört ländernas konservativa partier (2012: 604). Begreppen land, folk och jord anammas nu av socialdemokratin och välfärdsstatens logik blir sammankopplat med dem. Även under 1980-talet står sig

(16)

16 välfärdsstatens principer väl. Detta trots skeenden som borde utgjort ett hot den; den

neoliberalism med medföljande ekonomiska tankar om marknaden som samhälleligt

rättesnöre, de ekonomiska chockvågor som 1970-talets oljekris förde med sig samt en generell nedgång i exportvaror från de skandinaviska länderna. I ljuset av dessa faktorer kom många att se välfärdsstaten som exempel på svällande byråkrati och ohållbar ekonomisk utveckling. Trots detta så sker ingen procentuell förändring i de kostnader som dessa stater väljer att lägga på välfärd, tvärtom så ökar denna kostnad. Vidare så utfärdades aldrig någon allvarlig

utmaning mot två av den institutionaliserade välfärdsstatens huvudprinciper; 1) samhället tar över ansvaret för samtliga samhällsmedlemmars sociala välmående och 2) att det sociala stigma som tidigare sammankopplats med att staten försåg medlemmarna med välfärd (som tidigare sammankopplades med bidrag och därmed fattigvård) hade avlägsnats (2012: 607).

4.5 Sverige och Migration, Sverige och EU

Sveriges situation i frågor om migration och flyktingmottagande utgörs, som nämndes tidigare i denna uppsats, även av den europeiska kontext som Sverige befinner sig i.

Etableringen av en inre marknad och med målsättningen att människor ska kunna röra sig fritt inom Unionen kräver att Sverige som medlemsland deltar i ett samarbete kring områden som rör Unionens externa gränskontroll. Detta som en kompensation för avskaffandet av gränserna mellan medlemsländerna som nu blivit just interna (Niemann 2016: 139). Niemann (2016) menar att det kan ses som ett generellt antagande att stater är motvilliga att ge upp kontrollen över sina egna gränser utan någon slags garanti för att de externa gränserna i så fall hanteras på ett sätt som kan ses som jämbördigt med hur den “gamla” suveräna gränsen hanterades (2016: 139). Strömlinjeformning av Unions-medlemmarnas policy när det gällde frågor kring asylsökande, flyktingar och illegal invandring krävdes då det sågs som en risk att ett

medlemslands mer öppna och liberala policy i dessa frågor kunde underminera ett annat medlemslands mer restriktiva policy. Detta då Unions fria rörlighet också innebar fri rörlighet för (så kallade) illegala invandrare och människor som nekats asyl (2016: 139). I linje med detta fanns det även farhågor om att avskaffandet av EU:s interna gränser skulle leda till ‘asylshopping’, där asylsökande söker asyl i flera länder samtidigt eller till särskilda länder som anses attraktiva. Dublinkonventionen var det instrument som skulle åtgärda denna problematik genom att asylansökningar skulle handläggas i det land dit den asylsökande först anlände, en åtgärd som dock ansågs löpa risken att bli godtycklig då medlemsländerna skilde

(17)

17 sig åt i mottagandet av asylsökande och hur begreppet flykting ska definieras (2016: 139). Här kan man identifiera en grundläggande rädsla för vad invandring och asylsökande kan åsamka EU. Man kan se en inställning som i förväg antar att fördelningen av flyktingar och

asylsökande kommer att bli ojämn. Men också att vissa länder kan sägas vara mer attraktiva än andra och att detta kan sägas vara en etablerad kunskap inom EU.

4.6 Migration i diskurser om säkerhet

Ett nyckelbegrepp för Ibrahim (2005) är skillnad. Hon menar att en undersökning av rasism kommer att avslöja hur “säkerhetiseringen av migration”-diskursen bygger på konceptet om att kulturell skillnad leder till samhälleligt sammanbrott (Ibrahim 2005: 164). Ibrahim tar tydligt sin analys till ett kritiskt plan i det att statens praktiker har synliga rasmässiga

konsekvenser. En läsning av Ibrahim kan sägas väcka tanken om “när man talar om sig själv talar man också om andra”. Ibrahim identifierar en viktig faktor i hur “värdländer” ser på migration som skeende från första början, i det att utvecklingsorganisationer karaktäriserar de samhällen från vilka människor väljer att migrera som präglade av “social dysfunktion” och att dessa samhällen måste botas från denna företeelse för att upprätthålla stabilitet och säkerhet (Ibrahim 2005: 170). Genom att skapa kunskap (och därmed sanning) om hur migration uppstår, bland annat genom att karaktärisera migration som konsekvens av social kollaps, skapar man också en diskurs om att migranten rör sig mot ett nytt område som saknar denna sociala kollaps. Därigenom karaktäriseras Kanada som ett land präglad av social

harmoni och funktionalitet.

En parallell kan här göras med Ibrahims empiriska fall och fallet Sverige under hösten 2015. Enligt den svenska regeringens motivering var situationen så allvarlig att viktiga

samhällsfunktioner stod inför en akut situation. Två regeringars beteende i förhållande till migration kan med två nedslag vid olika tidpunkter visa på hur olika dess prioriteringar är. Kanada accepterade mellan 1979 och 1981 ca 60 000 flyktingar från Vietnam, Laos och Kambodja och prisades för sitt engagemang för flyktingar. Mottagandet skedde inom ramen för diskurs som definierade detta mottagande som viktigt för Kanadas ekonomiska utveckling i form av arbetskraft (Ibrahim 2005: 168). När 599 ”båtflyktingar” från Kina anländer till Kanadas västkust möts detta med en omfattande skepsis. Diskursen i landet som tidigare karaktäriserade flyktingmottagande inom ramen för ”invandrare som medborgare” karaktäriserar nu mottagandet inom ramen för ”invandrare som personer”. Migranter

(18)

18 placerades inom en ram som betraktade dem som ett positivt tillskott för den kanadensiska ekonomin, deras eventuella påverkan på landets välfärd eller andra säkerhetsrelaterade aspekter var inte en del av denna diskurs.

Ibrahim hämtar från Gottweis (1998) och hans beskrivning av styrning för att konceptualisera vad en regerings policy ska åstadkomma. Styrning, eller regering, kan förstås som praktiker,

mekanismer och tekniker som “i sanningens och det allmänna bästas namn strävar mot att

informera och justera sociala och ekonomiska aktiviteter. Under demokratiska villkor och former så är regering och styrning synonymt med sanning och rationell problemlösning. På detta sätt är styrning väsentligen sammankopplat med kunskap” (Gottweis 1998: 29, i Ibrahim 2005: 178). I linje med detta menar Ibrahim att regeringens beroende av kunskap får viktiga implikationer för skapandet av policy. Gottweis menar att “skapandet av policy kan ses som ett försök att hantera och styra ett diskursivt fält, att etablera en situation av stabilitet och förutsägbarhet inom ett fält präglat av skillnader” (Gottweis 1998: 37, i Ibrahim 2005: 178). Landets officiella framtoning blir en av klar distans till det kaos och oordning som präglar den plats varifrån migranterna ursprungligen kom (Ibrahim 2005: 179). Detta genom att

exempelvis genom tydlig statlig policy att landet söker en viss typ av migranter när det gäller arbetskraft och att samtidigt rama in denna önskan som informerad av en önskan om ökad säkerhet. Den statliga myndigheten menar vidare att den nya lagstiftningen inte bara verkar på ett moderniserande sätt, den är också “tuff mot de som utgör ett hot mot kanadensisk

säkerhet”. Staten har inte bara fört in lagen i en modern (och därmed legitim) tid, den har också tolkningsföreträde när det gäller att definiera vad som utgör ett hot mot kanadensisk säkerhet. Ibrahim betonar också att staten nu har svept undan alla försök till debatt av vad migranter kan tänkas vara, först och främst är de föremål som ska ses genom en säkerhetslins. Om de eventuellt kan vara något annat (exempelvis människor i behov av skydd) ses i bästa fall som sekundärt. Det som är viktigt att betona i detta fall är ett diskursivt skifte har ägt rum. Migranterna och deras säkerhet är inte längre det primära, istället har fokus lagts på vilken påverkan migranternas ankomst har på landets säkerhet.

Huysmans använder en infallsvinkel, inspirerad av Foucault, som ser kunskap som utgörande för global politik. Säkerhet är inte endast en analytisk lins genom vilken vi ser på världen på ett passivt sätt. Säkerhet ses mer som en politisk inramningsteknik som strukturerar sociala relationer (Huysmans 2006: 12). På så sätt är det en medveten åtgärd, med ett medvetet syfte.

(19)

19 Aradau menar att de olika klassificeringar som staten använder gentemot människor (som offer eller illegal) inte bara får olika konsekvenser för hur deras behandling från staten sedan ter sig, linjen mellan de olika klassificeringarna är ofta oklar. Aradau menar dock inte att statens klassificering är systematiskt felaktig när den ska belägga människor med deras ”sanna” status. En sådan status existerar inte på ett på förhand givet sätt. Många av de som klassificeras är både offer och samtidigt inblandade i olaglig aktivitet. Det som denna typ av forskning vill komma åt är snarare hur det kan sägas att det är genom klassificeringen som

handling som säkerhetens logik fungerar. Genom att göra indelningar, dra linjer och skilja på

människor så blir det möjligt för säkerhet att fungera som metod för att styra befolkningar (Aradau 2008: 4). I grunden handlar denna forskning om hur staten producerar olika typer av migranter, olika typer av människor.

Didier Bigo (2002) argumenterar för att migration alltmer tolkas som ett säkerhetsproblem och att säkerhetsanalyser i sig är viktiga redskap för många av samhällets aktörer. Politiker och aktörer inom fältet för ordningsmakt och militär (polis, tulltjänstemän, armén,

säkerhetspolis) kan sägas som mer naturliga skådeplatser för dessa analyser, men även social inrättningar (sjukvård, skola) och privata företag (bankanalytiker, privata säkerhetsbolag) är också återkommande användare av analyser präglade av säkerhet (Bigo 2002: 63). Den ökande populariteten av att se världen genom en säkerhetslins ska enligt Bigo inte ses som traditionella svar på en faktisk ökning av osäkerhet, brottslighet, terrorism och en påträngande globalisering. Bigo menar att populariteten är en följd av skapandet av ett konstant tillstånd präglat av hot och generell oro där ett flertal aktörer deltar i ett slags utbyte av rädsla och medföljande uppfattningar som bidrar till skapandet av ett samhälle där risk och fara är ständiga ingredienser. Bigo menar att professionella aktörer tar med sig erfarenheter och kunskap som vunnits från ett område till ett nytt, men där måltavlan kan ha bytts ut från att vara terroristorganisationer till att nu behandla människors korsande av gränser. Bigos

hypotes är att högerextrem politisk propaganda, rasism och effektiv retorik i form av “speech acts” som vill påtala fara för befolkningen inte ensamma kan lastas för en säkerhetisering av migration. Själva grundvalen för migrationens säkerhetisering kan sägas vara vår idé om staten som kropp eller behållare av den politiska enheten. Bigo menar vidare att ytterligare bidrag kan sägas komma från politikers rädsla för att tappa den symboliska kontrollen över enhetens territoriella gränser. Strukturen till säkerhetiseringen kommer enligt Bigo från den professionella “säkerhetskåren” som genom sin habitus utökat sitt intresse, från utöver det för utlänningen också fokusera på “migranten” (Bigo 2002: 65). Bigo menar slutligen att

(20)

20 neoliberala diskurser om frihet också bidrar till säkerhetiseringen då denna diskurs agerar ramverk åt en strukturell oro i ett “risksamhälle” där frihetens begränsningar står i fokus. Därmed associeras också friheten med fara och potentiell osäkerhet (2002: 65). En

konsekvens av detta säkerhetsfokus blir att det först och främst är mottagarlandets tillstånd i samband med mottagandet av flyktingar som ska kontempleras och analyseras, inte det tillstånd som drabbar den som flyr. Man kan också utröna att oron från eventuella säkerhetshot kommer inifrån när professionella aktörer själva är en del i dess skapande. Säkerhetiseringen av migration kan enligt detta resonemang därmed ses som en politisk teknik som kan användas av en rad institutioner som ett specifikt sätt att styra där oro manipuleras, eller rent av uppmuntras om den inte redan finns. Detta ger i sin tur

institutionerna en möjlighet att befästa sin roll som tillhandahållare av beskydd och säkerhet (Bigo 2002: 65). Den praktiska säkerhetiseringen av migration träder sedan fram genom en korrelation av framgångsrika speech acts från politiker, den mobilisering som dessa

frambringar för eller emot en viss grupp av människor samt det fält som utgörs av den professionella säkerhetskåren. Säkerhetiseringen finner också ytterligare stöd från administrativa praktiker som exempelvis profilering av befolkningen, riskbedömning, statistiska beräkningar, skapandet av kategorier, proaktiv beredskap och något som Bigo benämner som en specifik habitus hos den professionella säkerhetskåren där dess förkärlek för hemlighetsmakeri är påtaglig (2002: 66).

4.7 Gränsens förändrade natur

Salter och Piché (2011) problematiserar gränsen mellan USA och Kanada som de beskriver som en gräns som under majoriteten av 1900-talet varit den ”längsta oförsvarade gränsen i världen”. Detta scenario har nu förändrats, gränsen har gått från oförsvarad till smart. Förändringen har också inneburit ett förminskat fokus på gränsens underlättande roll till ett fokus på ett försvar på ”djupet”. Salter och Piché fokuserar i sin artikel dock på hur

representationen av gränsen förändrades i officiell och byråkratisk diskurs (Salter & Piché 2011: 929). Det är alltså representationen som analyseras, inte nödvändigtvis den fysiska gränsen i sig. Salter och Piché kan här sägas påpeka ett diskursivt skifte i hur gränser, som alla migranter passerar för att på så sätt blir just migranter, representeras och appliceras. De använder sig Köpenhamnsskolans teori om securitization vid analysen av diskursen om gränssäkerhet. I denna modell så namnger eliter ett nödläge och tillsammans med acceptans av en publik så blir den politiska sektorn föremål för säkerhetspolicy. Detta kan i sin tur

(21)

21 medföra minskade möjligheter för demokratisk debatt. Samhällsproblemet för denna

utgångspunkt är diskursen i sig och risken för att demokratin urholkas och/eller försvagas genom att diskursen används för att säkerhetspolicyn kan tränga undan alternativa lösningar (Salter & Piché 2011: 929). Samhällsproblemet kan, eventuellt, också beskrivas som att ett problem blåses upp till en magnitud som inte motsvarar verkligheten. Resurser knyts då till problemet som hade kunnat användas på ett bättre sätt. Salter och Piché påvisar hur den enda incident som faktiskt kan koppla den amerikansk-kanadensiska gränsen till ett konkret fall av terrorism inte alls figurerar i diskursen som ämnar att säkerhetisera gränsen som en möjlig väg för terrorister in i landet. 11:e september styr diskursen om gränsen i en riktning präglad av förebyggande åtgärder mot terrorism trots att de terrorister som utförde dessa dåd inte använde sig av denna gräns för att ta sig in i landet. 11:e september används som en ”catch-all”-term och blir ett diskursivt verktyg för att påtala den fara som en obeivrad gräns mellan USA och Kanada utgör (Salter & Piché 2011: 946, 947). De teoretiska kriterierna för kritiska gränsstudier, ’debordering’ och ’rebordering’ (där gränsers betydelse minskar respektive hur de görs om), betonar processen där gränsen skapas, med andra ord det gränsen gör eller uträttar. Alla gränser gör eller uträttar något, de måste skapas och ges mening genom deras utstakning och överträdelse. Salter (2012) menar att ”linjen” har övergivits som metafor inom gränsstudier och han föreslår istället ”sömmen”, där ”insidan” och ”utsidan” sys ihop och lämnar efter sig en ärrbildning. Detta ger en bättre bild av vad en gräns kan sägas

konceptualiseras som idag, då det kan sägas verka som en bättre beskrivning av gränsens performativa egenskaper, det den gör och uträttar. Salter menar att genom att karaktärisera gränsen som en söm av stygn både tar i beaktning förändringarna i nutida praktiker och samtidigt bekräftar de unika, världsskapande egenskaperna som suveräna gränser har. Som stygnen över ett sår så är sömmen aldrig konstant eller fullt framgångsrik, såret kan läka men ärrvävnaden kommer att agera som spår efter det som varit (Salter 2012: 735). En viss parallell kan rent konceptuellt dras till en kritisk hållning gentemot gränsers interaktion med migration i det att de lämnar just spår efter sig. Asylsökande som nekas uppehållstillstånd och går under jord blir just detta spår som gränsen lämnar efter sig i det att inte blir ett kliniskt “snitt” där gränsen, rent suveränitetsmässigt, bör finnas. Människor kan inte på ett kliniskt sätt exkluderas från territoriet om de går under jord, även om staten har exkluderat dem rent juridiskt så fortsätter de sina liv i lönndom från statens blick. I en mer EU-specifik kontext kan den regionalisering som präglar EU också relateras till diskussionen om gränsers

(22)

22 och den medföljande strömlinjeformningen av unionens asyl- och gränspolitik kan sägas vara ett exempel på (Peoples & Vaughn 2015: 178).

Denna områdesöversikt har i huvudsak behandlat forskning med två ämnen. Den ena har behandlat den ökande och ihållande trenden om migration som hot mot länders nationella och kulturella säkerhet och vilka processer denna trend kan sammankopplas med. Den andra har behandlat välfärdsstaten som samhällsorganisation och dess konsekvenser för både samhället och invånare.

5 Teori och Metodologi

5.1 Poststrukturalistiskt tänkande; grunderna

Poststrukturalism medför ett kritiskt perspektiv i studier av världspolitik i två viktiga

avseenden. Man är kritisk till det sätt som stater utför sin utrikespolitik och det sätt på vilket de flesta IR-teorier säger att staters aktiviteter bör studeras. Man håller inte med realismen om att staten skulle vara en ”self-help”-aktör eller som en enhet som behåller sin essens över tid. Staten ses snarare som ett visst sätt att förstå politiska samfund – vem vi kan lita på och vem eller vilka vi känner att vi har något gemensamt med. Om det internationella systemet är anarkist så beror det på att stater och andra aktörer reproducerar detta förhållande, inte för att detta skulle vara ett givet tillstånd. Man bör ta på högsta allvar det som existerande policy och teorier exkluderar och marginaliserar i sina analyser och tillvägagångssätt, samtidigt som vi har ett kritiskt förhållningssätt till hur vi konstruerar världen. Det finns ingen objektiv måttstock för att definiera hot, fara, fiende eller underutveckling. Vi måste se på hur

konstruktioner av världen, och folket och platser inom den, får särskilda åtgärder att framstå som naturliga, något som i sin tur gör dem legitima. Förståelsen av staten och makt måste tas på största allvar eftersom det i någon mening gör staten och makten till det som uppfyller denna förståelse (Hansen 2017: 160).

Poststrukturalistiskt tänkande menar att den sociala världen befinner sig så pass långt borta från de ”hårda” vetenskaperna där kausala epistemologier har sitt ursprung att vi inte kan förstå världspolitik genom kausala orsak-och-verkan-förhållanden. I jämförelse med

konstruktivism, som antar en konceptualisering av kausalitet som strukturell påtryckning, så menar poststrukturalistiskt tänkande att en sådan konceptualisering är olämplig. Dock inte för att förneka strukturers existens, utan för att dessa strukturer utgörs genom mänsklig handling. Strukturer kan därför inte vara oberoende variabler. Istället för att påstå att vi kan finna svaret

(23)

23 till om något är sant eller falskt om vi bara undersöker fakta så menar man att det som räknas som ”sant” eller ”falskt” skiljer sig från teori till teori och att det därför inte finns ”en” sanning att finna (Hansen 2017: 161).

En anledning till varför många poststrukturalister tar avstånd från termen och etiketten ”poststrukturell” och som samtidigt visar på denna tankeströmnings etos är en ständig vägran att oproblematiskt acceptera etikettering, kategorisering och generalisering. En ständigt närvarande skepsis mot den ordning och reda som meta-narrativen lovar kan sägas vara en hörnsten i poststrukturalistiskt tänkande (Peoples & Vaughn-Williams 2015: 77). Man ägnar mycket uppmärksamhet på detaljer och kontextens specificitet och hur hävdanden om

”världen” är beroende på vissa former av kunskap. Vi kan inte tala om världen på ett rättfram, meningsfullt eller universellt sätt då det vi menar med ”världen” beror alltid redan på

representationer av ”den”. Dessa representationer står inte för sig själva vid sidan av världen, de är en fundamental del av den. Inom denna ram blir språk viktigt då all kunskap eller erfarenhet om världen är otänkbar utanför tolkning och representatio nens politik (Peoples & Vaughn-Williams 2015: 77).

5.2 Foucault

Foucault själv menade att hans huvudsakliga mål med sin forskning var att skapa en historisk redogörelse över de olika sätt på vilka människor blir gjorda till subjekt (Griffiths et al. 2009: 266). Han menade vidare att hans arbete berörde de tre objektifieringssätt genom vilka

människor blir till subjekt. Det andra av de tre sätten, ”uppdelande praktiker”, är av särskilt intresse för denna uppsats. Dessa praktiker, som inte utförs av någon särskild aktör, delar in människor som normala eller avvikande i sådana bekanta binära förhållanden som psykiskt frisk/galen, frisk/sjuk eller oskyldig/skyldig etc. Foucault argumenterar för att dessa uppdelande praktiker är historiskt sett (och genom implikation också nuvarande sett) godtyckliga. Det som en gång var avvikande är nu normalt och vice versa. Praktikerna har utvecklats över tid och ibland förändrats abrupt. Genom att visa på deras godtyckliga natur så utmanar han det liberala rättfärdigandet för den ’humana’ praktiken kring behandling av fångar, psykiskt sjuka (galna) och andra ’avvikande’ på ett visst sätt. Foucault visar på att ’humana’ och ’rationella’ behandlingar ofta är en försåtlig form av kontroll (disciplin). Foucault använde sig av Benthams panoptikon där ett fängelse utformas så att fången måste utgå ifrån att han ständigt övervakas av en central vakt (och samtidigt en auktoritet) som har överblick över samtliga fångar som ett exempel på denna ’humana’ behandling. De

(24)

24 uppdelande praktikerna hänvisar också till andra former av kontroll, exempelvis den rumsliga organiseringen av människor i sociala institutioner och systematiseringen och igångsättningen av sociala praktiker (Griffith et al. 2009: 267).

I den bredaste meningen och betydelsen så kan diskurs förstås som språk/ord/texter. Foucault menade att talhandlingar (speech acts) får sin mening från en ensemble av andra talhandlingar inom en diskursiv formation. Diskursen kring ett särskilt koncept eller term inte bara vilka ord som helst som används för att beskriva det, diskursen är beroende av de auktoritära

beskrivningarna av termen/konceptet. Auktoriteten att definiera vissa termer och/eller konceptet kommer från diskursiva relationer av makt och kunskap. För Foucault finns det ingen diskurs som befinner sig på ”utsidan” eller ”utanför”, inte heller någon slutgiltig eller riktig sanning. Termer betyder många olika saker beroende på vilken diskursiv formation som de används inom. Foucault är inte intresserad av vad den faktiska sanningen är huruvida någon är galen eller inte, snarare så handlar det om hur termen/konceptet har fått sin definition, hur andra betydelser tryckts undan och hur termens betydelse har utvecklats (Griffith et al. 2009: 268).

Det som kan sägas karaktärisera Foucaults diskursbegrepp är dess bredd. Foucault breddar diskurser till att innefatta mer än ett strikt lingvistiskt begrepp. Foucault kan med ordet diskurs sägas ha menat ”en praktik som frambringar en viss typ av yttranden” (Bergström & Boréus 2012: 8). Dock utgör uttrycksplanet enligt Foucault den centrala analysenheten då skildringen av relationerna mellan olika utsagor var den uppgift som han ämnade åta sig (Foucault 1972: 38, i Bergström & Boréus 2012: 8). Diskursbegreppet rymmer alltid ett maktperspektiv och en konsekvens av att diskurser skapas är enligt Foucault kontrollerandet av människor. Procedurerna genom vilka detta sker kan sammantaget kallas för

utestängningsmekanismer. Makt ses här som något som utvecklas i relationer mellan

människor och inte som något som utövas av ett visst subjekt eller mot ett visst subjekt. Utestängningsmekanismerna innebär att vissa människor åtnjuter möjligheter medan vissa beläggs med begränsningar, i form av att något blir förbjudet, definieras som sjukt eller inte sjukt, traditionellt eller otraditionellt, rätt eller fel (Bergström & Boréus 2012: 9). Det som driver utestängningsmekanismerna är för Foucault kunskap, i första den kunskap som kan beskrivas som etablerad. Utestängningsmekanismerna styrs av kunskapen som då reglerar vad som kan sägas och hur. Foucault ger inte något större utrymme för aktörskap och poängterar istället subjektspositioner där individer och organisationer får sitt handlingsutrymme, sina subjektspositioner, begränsat inom de ramar som diskursen skapar åt dem. Därmed finns inte

(25)

25 vilka subjektspositioner som helst och deras medföljande handlingsutrymme kan därmed inte heller sägas vara hur stort eller litet som helst (Bergström & Boréus 2012: 9). En diskurs om ett visst ämne, en företeelse eller skeende säger därmed något som gör anspråk på att vara sant och verkligt för detsamma.

5.3 Diskursanalys

Diskursanalys är en kvalitativ typ av analys som utforskar de sätt på vilka diskurser ger legitimitet och mening till sociala praktiker och institutioner. Diskurser består av samlingar av idéer, koncept och kategorier genom vilka mening produceras och reproduceras i en särskild historisk situation och kontext. Diskursens element kan föras fram genom att analysera de språkliga, latenta meningar och konventioner som finns i en uppsjö av skrivna, muntliga och visuella ”texter”. Även om själva elementen på detta sätt kan upptäckas så kan dess mening endast komma fram i ljuset om den relateras till en bredare kontext. Analysobjektet är således både texten i sig och dess relation till sin kontext (textens källa, meddelande, kanal, avsedda publik/målgrupp, koppling till andra texter och händelser), men också de bredare relationerna kring makt och auktoritet som formar kontexten (Halperin & Heath 2012: 309, 310).

Analysen kan inte konceptualiseras som enbart ett intresse för hur något representeras av språk, analysen ”blir till” genom undersökningen av hur något rent faktiskt har konstruerats av de sätt på vilka detta ”något” blir begripliga och legitima att tala om i en särskild tid och en särskild plats (Halperin & Heath 2012: 311).

5.4 Nationell diskurs och nationalstaten som analysobjekt

En karta över världen ger ett synnerligen ordnat intryck av världen som indelad i länder. Detta innebär också en inneboende tanke om att varje bit av planeten jorden också måste tillhöra någon av dessa länder. Nationerna (enheterna) avlöser varandra på kartan, fint och tydligt indelade gentemot varandra. Detta sätt att se på världen är dock inte historiskt givet, det är först under de senaste två århundradena som denna “ordning” får en status som naturlig och om man väljer att betrakta denna ordning som en konstruktion snarare än ett givet och oåterkalleligt faktum så är det möjligt att konceptuellt spåra dess framväxt (Winther Jörgensen & Phillips 2000: 155).

Winther Jörgensen och Phillips (2000) menar att det rent teoretiskt går att utröna två huvudfåror när det kommer till varianter av den nationella idén; den politiska och den