Examensarbete i Socialt arbete Malmö universitet
BROTTSPREVENTION UNDER
INSTITUTION OCH EFTER
FRISLÄPPNING
CABDULMAALIKI MAXAMED
LEJLA ISMA
CRIME PREVENTION DURING
INSTITUTION AND AFTER
RELEASE
CABDULMAALIKI MAXAMED
LEJLA ISMA
Maxamed, C & Isma, L. Crime prevention during institution and after release. Subtitle. Degree project in Social Work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social Work, 2020.
The overall aim of the study is to create a greater understanding of social workers' work on preventing relapse in crime among young people. The central issues of the study are: How do the interviewed social workers work with detained youth
both during and after their stay in an institution to reduce the risk of relapse? To
answer the questions, a qualitative method with semi-structured interviews has been used. Six social social workers from both the public and private sectors have been interviewed. The collected material has then been coded and thematized based on a qualitative method. The empirical material has been analyzed with the support of previous research and theories about social bond and delinquencies by Travis Hirschi and theories of risk and protective factors. The results of the study showed that the interviewed social workers work on mapping the youth's risk and protective factors during their stay at an institution. All informants state that they work with supporting the target group to find new positive networks and to gain meaningful employment. The informants state that young people's attitudes to crime, the lack of supportive surroundings and the proximity to destructive networks are challenges in their work. The study also highlights the difficulties that the social worker’s experience in the work with crime prevention.
Keywords: aftercare, aftercare program, crime prevention, juvenile, juvenile delinquency and leaving care
Innehåll
1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING ... 4
1.1 Syfte ... 5
1.2 Frågeställningar ... 5
1.3 Avgränsning ... 5
1.4 Begreppsförklaring ... 6
1.4.1 Statens institutionsstyrelsens ungdomshem (SiS) ... 6
1.4.2 Brottsprevention ... 6
1.4.3 Ungdom ... 6
1.4.4 Skillnad på socialtjänst socialnämnden ... 6
1.4.5 HVB-hem ... 6
2. KUNSKAPSLÄGE ... 7
2.1 Preventivt arbete under institutionsvistelse ... 7
2.1.1 Institutionsvård ... 7
2.1.2 Institutionsvårdens utmaningar ... 8
2.2 Preventivt arbete efter institutionsvistelse ... 8
2.2.1 Leaving care och eftervård ... 8
2.3 Överlappande arbete ... 9 2.3.1 Sociala Insatsgruppen ... 9 2.3.2 MultifunC ... 10 2.3.3 Internationell forskning ... 11 3. METOD ... 12 3.1 Kvalitativ metod ... 12 3.2 Material ... 12
3.3 Diskussion om metod och material ... 12
3.4 Urval och tillvägagångssätt ... 12
3.5 Analysmetod ... 14
3.6 Förförståelse ... 14
3.5 Arbetsfördelning ... 14
3.6 Forskningsetiska överväganden ... 15
4.1 Social Bonds and Delinquency ... 17
4.2 Teori om risk- och skyddsfaktorer ... 18
4.2.1 Statiska och dynamiska riskfaktorer ... 18
4.2.2 Riskfaktorer på olika nivåer ... 19
4.1.3 Universellt, selektivt och indikerat preventivt arbete ... 19
5. Resultat och analys ... 20
5.1 Under institutionsvistelse ... 20
5.1.2 Institutionsvårdens utmaningar ... 22
5.2. Efter frisläppning ... 24
5.2.1 Sociala nätverk ... 24
5.2.2 Skola ... 25
5.2.3 Risk och skyddsfaktorer ... 26
5.2.4 Värdering och beteende ... 28
5.2.4 Utmaningar efter frisläppning ... 28
6. Slutdiskussion ... 30
7. Referenslista ... 34
BILAGA 1 ... 38
1. INLEDNING OCH PROBLEMFORMULERING
Den 21 september 2019 presenterade regeringen 34 punkter avseende åtgärder mot det dödliga våldet och rekryteringen till gängen bland ungdomar. Bland dessa 34 punkterna finns det en rad förslag på åtgärder för att förbättra det
brottsförebyggande arbete som exempelvis fler SiS-platser med förbättrad kvalité (Regeringen, 2019). Ämnet ungdomsbrottslighet är ett intressant och omdebatterat ämne inom politik men även i samhället i övrigt. Ungdomar kommer i framtiden företräda samhället och är av stor betydelse för den framtida
samhällsutvecklingen. Det är med denna bakgrund som diskussionen avseende brottsbekämpning hos ungdomar är betydelsefull. Staten samt kommunen arbetar ständigt för att minska risken för brottslighet bland unga. Arbetet sker både i samarbete med varandra men även åtskiljande. Det är av stor vikt att
normbrytande beteende bland ungdomar uppmärksammas i tidigt skede i syfte att främja positiv utveckling. Socialtjänst, polis samt andra samhällsaktörer arbetar i syfte att minska risken för ungdomsbrottslighet, detta är en betydelsefull
arbetsuppgift som staten samt kommunen har. Det är även av stor betydelse att undersöka hur socialarbetare som arbetar inom fältet upplever det dagliga arbetet med att förebygga risken för återfall i ungdomsbrottslighet. Med denna bakgrund har intresset av det valda ämnet ökat.
Att ett stort antal människor någon gång under sina ungdomsår brutit mot lagen är knappast något anmärkningsvärt antagande. Forskning visar på att de flesta unga människor som begått brott har gjort detta under tonåren, det vill säga i åldern 13 till 17 år. Brotten är av olika allvarlighetsgrad, vissa grupper av ungdomar är mer utsatta för en viss typ av brott än andra och det finns vissa skillnader i flickors respektive pojkars brottsmönster. Enligt en skolundersökning som genomfördes under 2017 bland högstadieelever i årskurs nio uppgav 51 procent av eleverna att de blivit utsatta för stöld, misshandel, rån, hot eller sexualbrott vid minst ett tillfälle under det senaste året. Vidare uppgav nästan hälften av de ungdomar som deltagit i undersökningen att de själva begått olika former av brott under det senaste året. Det handlade bland annat om stöldbrott, våldsbrott, skadegörelse eller användning av droger (Brå 2018:15).
Det finns en rad olika uppfattningar kring varför ungdomar begår brott och det finns således ingen enkel eller uttömmande förklaring till varför ungdomar begår brott. Inom ramen för forskning kring
ungdomskriminalitet finns det emellertid en rad etablerade riskfaktorer, det vill säga olika former av omständigheter som tycks öka risken för att vissa ungdomar kommer att begå brott. Exempel på sådana riskfaktorer är bland annat
svåra familjeförhållanden, kriminalitet inom familjen,
klasstillhörighet, neurologiska funktionsnedsättningar samt att växa upp i
socioekonomiskt utsatta områden. Även om det givetvis finns flera ungdomar som lever med en eller flera av dessa riskfaktorer och ändå inte begår brott,
påvisar forskningen att risken för att ungdomar begår brott ökar i takt med antalet ovannämnda riskfaktorer (Polisen, 2019).
Trots att olika former av lagöverträdelser tycks vara en förekommande företeelse hos många ungdomar finns det en mindre grupp som urskiljer sig från statistiken. Detta är den grupp av ungdomar som begår grövre former av brott och som även begår brott upprepade gånger. Under 2004 sammanställde Brottsförebyggande
rådet statistik för återfall i brott för de personer som blivit lagförda för olika brott under åren 1995 till 1998. Sammanställningen påvisade att en tredjedel av de som blivit lagförda återföll i brott, vilket resulterade i nya lagföringar. Vidare påvisade sammanställningen att den mest centrala faktorn för sannolikheten att återfalla i brott var huruvida personerna tidigare blivit lagförda eller inte. Av de personer som för första gången fått en lagföring återföll 21 procent i brott inom tre år. Inom den grupp av personer som hade tre till fyra lagföringar under de senaste fem åren återföll istället 71 procent i brott och den grupp av personer som hade tio
lagföringar eller fler under de senaste fem åren återföll hela 96 procent i brott under de tre kommande åren. Det finns således tydliga indikationer som påvisar att risken för att ungdomar kommer att återfalla i brott ökar
markant mot bakgrund av hur många lagföringar de tidigare fått (Brå 2005:17).
Socialtjänsten är en av de samhälleliga instanser som i Sverige har det övergripande ansvaret för att förebygga kriminalitet bland ungdomar (SOU 2010:15). Mot bakgrund av den statistik som sammanställts av
Brottsförebyggande rådet avser följande uppsats undersöka hur socialarbetare som jobbar på olika organisationer i Malmö arbetar brottsförebyggande med ungdomar som till följd av lagöverträdelser blivit institutionsplacerade.
1.1 Syfte
Uppsatsen övergripande syfte är att skapa en större förståelse för sex
socialarbetares arbete kring att förebygga återfall i brott bland ungdomar. Detta övergripande syfte fokuseras kring två mer specifika områden,
nämligen det förebyggande arbetet med ungdomar, som på grund av
lagöverträdelser, blivit placerade på olika former av institutioner samt arbetet med dessa ungdomar efter deras frisläppning.
Syftet kommer att realiseras genom en kvalitativ metod och intervjuer med sex intervjupersoner som arbetar med målgruppen och som på olika sätt arbetar med att förebygga kriminalitet bland ungdomar.
Vidare kommer uppsatsens syfte realiseras genom besvarandet av uppsatsens två följande frågeställningar.
1.2 Frågeställningar
Hur arbetar de intervjuade socialarbetarna med frihetsberövade ungdomar
under deras vistelse på institution för att minska risken för återfall?
Hur arbetar de intervjuade socialarbetarna med ungdomar som
varit frihetsberövade efter frisläppning för att minska risken för återfall?
1.3 Avgränsning
Följande uppsats gör inte anspråk på att undersöka eller förklara varför ungdomar begår brott. Syftet är, som nämnts ovanstående, att skapa en
större förståelse kring de sex olika socialarbetarnas förebyggande arbete med att minska risken för återfall i brottslighet bland de ungdomarna som de arbetar med.
1.4 Begreppsförklaring
I följande stycke beskrivs några begrepp som kommer att användas i uppsatsen. 1.4.1 Statens institutionsstyrelsens ungdomshem (SiS)
Den statliga myndigheten Statens institutionsstyrelse driver särskilda ungdomshem. Ungdomshemmen finansieras genom staten men även av att
kommunerna betalar vårdavgifter i samband med att ungdomar placeras. Omkring 25 SiS-hem finns runt om i Sverige (Statens institutionsstyrelse).
1.4.2 Brottsprevention
Med begreppet brottsprevention menas de insatser som införs i syfte att arbeta mot brottslighet. Brottsprevention kan delas in i situationella och sociala insatser (Sarnecki, 2015). Den situationella brottspreventionen handlar om att vidta åtgärder som riktas mot att fysiskt försvåra möjligheten till att begå
brott. Ett exempel på detta kan vara att installera olika former av bevakning i så kallade hot spots, det vill säga de områden eller platser där många brott begås. Inom den sociala brottspreventionen fokuseras istället de sociala orsakerna till brottsligheten. Det kan till exempel innebära att stötta individer
och deras familjer för att förbättra möjligheterna att fungera socialt. Här fokuseras strukturella insatser, bland annat i form av olika utbildningssatsningar eller
individuella insatser i form av olika behandlingsformer. Insatserna kan
även fokusera på den generella utvecklingen i de utsatta stadsdelarna (Sarnecki, 2015).
1.4.3 Ungdom
Nationalencyklopedins definition av ungdom är en person i åldern 15-30 år (NE, 2020). I följande uppsats avser begreppet ungdom emellertid personer mellan 15 och 25 år då detta är det åldersspann som de intervjuade socialarbetarna arbetar med.
1.4.4 Skillnad på socialtjänst socialnämnden
Socialtjänsten är den delen av kommunen som ansvarar för att ge stöd till barn och ungdomar som riskerar att fara illa. Socialnämnden är de som bestämmer över socialtjänsten (Barnombudsmannen, 1).
1.4.5 HVB-hem
HVB-hem är behandlingshem för unga och barn, på hemmet får de tillgång till behandling och vård utanför det egna hemmet (Sörensen, 2012).
1.4.6 § 12-hem
§ 12- hem, detsamma som Paragraf 12-hem är särskilda behandlingshem för barn och ungdomar. Namnet refererar till paragrafen i LVU, Lagen om vård av unga. Lagen ger myndigheten att placera unga och barn under 21 år på särskilda
vårdhem. Ungdomar som döms till sluten ungdomsvård kan pli placerade på § 12-hem (Sörensen, 2012).
2. KUNSKAPSLÄGE
I uppsatsens kunskapsläge diskuteras olika dimensioner av det
brottsförebyggande arbete med ungdomar som bedrivs i Sverige. Inledningsvis diskuteras det arbete som påbörjas under ungdomarnas vistelse på institutioner samt de utmaningar som kan uppstå med det brottsförebyggande arbetet på institutioner. Vidare diskuteras det arbete som inleds efter att ungdomarna blivit frisläppta och överlappande arbete mellan olika samhällsinstanser. Avslutningsvis diskuteras behandlingsmodellen MultifunC och
internationell forskning kring ämnet.
2.1 Preventivt arbete under institutionsvistelse
2.1.1 Institutionsvård
Kim Silow Kallenberg (2016) skriver i sin avhandling Gränsland som handlar om tvångsvård på statliga ungdomshem samt om personal som drev hemmen. På ungdomshemmet Viby som drivs av Statens institutionsstyrelse (SiS) startades utredningar om alla intagna ungdomar. Samtliga ungdomars utredningar består av ett psykologutlåtande, pedagogiska bedömningar, beteendeobservationer som utförs av behandlingsassistenter samt familj- och nätverksutlåtande. Genom utredningsprocessen genomgås många intervjuer, tester samt observationer. Detta görs av psykologer, behandlingsassistenter samt pedagoger i syfte att skapa en uppfattning om ungdomen som utreds. Vid behov ställs eventuella
diagnoser. Det finns olika ämnen som rörs vid utredningens gång, dessa är
identitet, hälsa, familj samt sociala relationer. Utredningen kan även inrikta sig på mer specifika frågor avseende ungdomen vid önskemål av
socialtjänsten, exempelvis medicinering. Det är socialtjänsten som fattar beslut om att en utredning ska genomföras, socialtjänsten kan delvis även besluta om innehållet (Kallenberg, 2016).
Huvudansvaret för beteendeobservationer låg på behandlingsassistenterna under utredningsprocessen. Anteckningar av observationerna dokumenteras i ett särskilt datasystem, delar av observationerna dokumenteras även i journaler där
socialtjänsten får tillgång till dem. Psykiatriker undersöker ungdomarna under utredningsarbetet, ungdomens fysiska hälsa blir kontinuerligt undersökt av en sjuksköterska. Syftet med utredningen är att skapa en bild av ungdomarna som befinner sig i förändringsarbetet, samt deras sammanhang i syfte att vidarearbeta med de specifika problemområden som finns (Kallenberg, 2016).
I syfte att en mer positiv effekt efter utskrivning ska ske är det viktigt att
avskiljandet mellan omvärlden och ungdomen minskar under institutionsvistelsen. Andreassen (2003) redovisar i sin forskningsgenomgång en amerikansk
uppföljningsstudieav ungdomar som är placerade på institution.Det som framgår
är att vistelsen på institution ska betraktas som ett första steg i en
behandlingsprocess. Man menar även att det är inne på institutionen som förutsättningarna för eftervården skapas (Andreassen, 2003). Fler forskare har påpekat vikten av att flera olika insatser är väsentliga för individens
vårdprocess (Bullock, Little & Milham, 1993, Andersson, 1996). Tanken om en kedja av vårdinsatser är en väl etablerad process inom området för
missbruksvård (Ekendahl, 2009). Även Dennis M. Donovan (1998) menar att det för vårdprocessen är viktigt att se olika insatser i följd av en kedja som en viktig del snarare än att se det som en avskild prestation för återfallsprevention.
2.1.2 Institutionsvårdens utmaningar
Det finns emellertid en rad utmaningar och svårigheter som kan
drabba förändringsarbetet med ungdomarna under tiden de befinner sig på institutioner. En av de största utmaningarna är enligt flera forskare det faktum att det skapas nya grupperingar bland ungdomarna under deras institutionsvistelse, grupperingar som påverkar förändringsarbetet negativt. Detta brukar
benämnas peer influence (Dishion, McCord & Poulin 1999, Ferrer-Wreder m.fl. 2004). Forskare menar att ungdomar med beteendeproblematik och som bor tillsammans med andra institutionsplacerade ungdomar i slutna former ökar risken för att utveckla ett antisocialt beteende. Ungdomar som har mindre eller måttliga beteendeproblem riskerar att utveckla ett större problem när de placeras med ungdomar som har beteendeproblem i större omfattning
(Dodge, Dishion & Lansford, 2006). En annan utmaning är att det samhälle som behandlingen syftar till att rehabilitera tillbaka ungdomarna till inte har många gemensamma drag med den miljö som finns på institutioner (Egelund, Cristensen, Jakobsen, Jensen & Olsen, 2009). Under institutionsvistelsen lär sig ungdomarna att anpassa sig till institutionsmiljön snarare än de förutsättningar som
väntar efter frisläppningen (Levin, 1998)
Maria Andersson Vogel skriver 2012 att ämnet om institutionsvård för ungdomar är ett forskningsområde som internationellt är mycket omfattande. Samhällen i olika länder hanterar institutionsvård för ungdomar på olika sätt, detta gör att det inte är enkelt att tillämpa den internationella forskningen på hanteringen av ungdomsvården i Sverige. Det finns idag mycket forskning om risk- och skyddsfaktorer som kan påverka beteendeproblem hos ungdomar och barn. Det har däremot enligt Anna-Karin Andershed samt Henrik Andershed (2008) funnits begränsad forskning avseende hur effektiva institutionsbehandlingar ska utformas i syfte att förebygga negativ utveckling hos ungdomar. Det är även svårt att veta vilken insats som funkar för varje enskild individ. Forskningen som finns ger emellertid ett stöd för generella principer som är av vikt för att uppnå ett behandlingsresultat i arbetet med ungdomar som har normbrytande beteende samt brottslighet (Andershed & Andershed, 2008).
2.2 Preventivt arbete efter institutionsvistelse
2.2.1 Leaving care och eftervård
Leaving care är ett begrepp som används för att benämna en insats som ges i
relation till att en ungdom kommer ut från en institution. Internationellt sett
är detta ett område som det forskats väl om. Leaving care behandlar hur ungdomar övergår till ett mer vuxet och självständigt liv från samhällsvården (Vogel, 2012). Övergången till vuxenlivet för ungdomar som varit institutionsplacerade är i regel svårare än för andra ungdomar. Dessa ungdomar tvingas in i vuxenlivet snabbt under en kortare period än andra. För de flesta ungdomar är övergången till vuxenlivet en mer långvarig process där många ofta kan återkomma till sina familjer för stöd på olika sätt, exempelvis med boende eller ekonomi innan de blir helt självständiga. För de ungdomar som funnits inom
samhällsvården har familjesituationen ofta sett annorlunda ut, något som försvårat övergången till ett självständigt liv (Biehal & Wade, 1996). De ungdomar som blivit samhällsvårdade har tvingats in i ett självständigt liv på ett
hastigt sätt. Man har i USA och Storbritannien utvecklat så
kallade leaving care schemes i syfte att stödja övergången till självförsörjning och egen bostad från institution eller fosterhem (Höjer & Sjöblom, 2009, 2010).
Leaving care-forskningen fokuserar mycket på hur ungdomen ska övergå från samhällsvård till vuxenliv. Tanken bakom eftervården i Sverige handlar emellertid sällan om att ungdomar som skrivs ut från SiS-ungdomshem ska få en övergång till ett självständigt vuxenliv. När ungdomar skrivs ut från ungdomshem
hamnar de oftast i någon form av boende eller hos sina föräldrar. Vogel (2012)
skriver i sin avhandling“Särskilda ungdomshem och vårdkedjor, Om ungdomar,
kön, klass och etnicitet”att forskningen om leaving care är av relevans när man talar om SiS-ungdomars situation efter frisläppning. Fokus i Sverige har legat på eftervård snarare än leaving care. Vogel (2012) menar dock att begreppen sammanflätas då det inte alltid är lätt att urskilja gränserna. I eftervård arbetar man sakta men säkert med att ungdomen ska komma till sitt eget hem eller till ett särskilt hem. Leaving care handlar emellertid mer om att ungdomen
lättare ska få en övergång till vuxenlivet. Både leaving care och eftervård har samma mål, att ungdomen ska avsluta sin samhällsvård och inleda ett liv självständigt liv. I större utsträckning kan däremot eftervård ses som en lättare övergång från institution till exempelvis familjehem, HVB eller § 12 hem. Eftervård ska förhoppningsvis underlätta upprätthållningen
av förändringarna som skett som resultat av behandlingen som redan i institutionen påbörjats.
I Institutionsvård för ungdomar. Vad säger forskningen? framför Tore
Andreassen (2003) om institutionsvård för ungdomar att vården på institution kan ha positiva effekter. Emellertid menar Andreassen att miljön utanför kan ha en avgörande faktor för om dessa positiva förändringar bibehålls. Det räcker inte med att de intagnas beteende inne på institution förändras, det är
snarare omständigheterna som finns i individens omgivning som har en mycket större betydelse för hur utvecklingen sker (Levin, 1998).
2.3 Överlappande arbete
2.3.1 Sociala Insatsgruppen
SIG (Social Insatsgrupp) är en arbetsmetod som ingår i det samhälleliga
brottspreventiva arbetet. Det innefattar ett samverkansarbete mellan olika aktörer i samhället, där ibland socialtjänsten (Johansson & Henricsson, 2013).
Utarbetningen av Social Insatsgrupp inleddes 2009 då regeringen beslöt sig för att förhindra etableringen av kriminella grupperingar i samhället. Utredningen
resulterade i betänkandet Kriminella grupperingar- motverka rekrytering och
underlätta avhopp (SOU 2010:15)där arbetsmetoden Social Insatsgrupp för första
gången presenterades. Inspirationen till arbetsmetoden härstammade från andra länders erfarenhet av det brottspreventiva arbetet. Arbetsmetoden innebar att sociala insatsgrupper skulle bildas på lokal nivå. Dessa insatsgrupper skulle bestå av ett operativt samarbete mellan socialtjänsten, skolan och polisen men där socialtjänsten skulle inneha det huvudsakliga ansvaret. Inom de sociala insatsgrupperna skulle socialtjänsten bland annat ansvara för utarbetandet och uppföljandet av individuella handlingsplaner för de ungdomar som befann sig i riskzonen för att rekryteras till kriminella grupperingar (SOU 2010:15). Det handlade således om ett arbetssätt som riktas mot de ungdomar som är särskilt utsatta för rekrytering till kriminella grupperingar. Arbetssättet Sociala
Insatsgrupper infördes i 12 kommuner runt om i Sverige, däribland Malmö stad (Johansson & Kangasvieri, 2015).
Enligt Socialstyrelsen (2016b) ser organiseringen av arbetet något olika ut i de olika kommunerna. De gemensamma grundläggande beståndsdelarna
är emellertid att socialtjänsten samordnar insatserna kring ungdomen samt/eller att ta vårdnadshavare lämnar medgivande till att det myndigheter som medverkar får utbyta uppgifter med varandra under förutsättning att det gynnar den unga
(Cederberg, 2017).
I Malmö stad har Styrgruppen vid den Sociala insatsgruppen valt ut ett antal ungdomar mellan 15 och 25. Var sjätte vecka har socialtjänsten i Malmö ett möte med beredningsgruppen där Beredningsgruppen lämnar förslag på vilka ungdomar som ska erbjudas deltagande i den Sociala Insatsgruppen.
Kriterierna för att en ungdom ska kunna bli erbjuden deltagande är ålder och kriminalitet kopplat till ett äldre umgänge. De yngre ungdomarna
prioriteras framför de äldre ungdomarna (Cederberg, 2017). Vidare krävs också att deras kriminella beteende och mönster på något sätt är kopplat till ett
äldre umgänge eller grupperingar där personerna är äldre än ungdomen i fråga. Anledningen till detta är just att syftet med arbetssättet främst fokuserar på att minska och försvåra rekryteringen av unga människor i kriminella nätverk och grupperingar (Cederberg, 2017).
Vid framställandet av studien Att motverka kriminalitet genom samverkan –
Studie av Social insatsgrupp i Linköping av Johansson & Kangasvieri (2015)
intervjuas socialsekreterare som arbetar med unga som begår brott. I studien framgår att intervjupersonerna upplevt SIG gett positiva resultat. Intervjupersonerna har uppgett att det för vissa ungdomar som medverkat i den sociala insatsgruppen varit livsavgörande, medan det för andra resulterat i mindre brottslighet. Det framgår också att den sociala insatsgruppen inte kan garantera att risken för återfall helt elimineras efter ungdomens
medverkan. Det framkommer också att intervjupersonerna upplevs att uppföljning eller vidare insatser kan göra nytta (Johansson & Kangasvieri, 2015).
2.3.2 MultifunC
MultifunC är en vetenskapligt grundad behandlingsmodell utformad för institutionsvård riktad till ungdomar med svåra beteendeproblem. Det är en multifunktionell behandling som sker på institution samt närmiljö. Målgruppen som ingår i denna behandlingsmodell har ofta dokumenterat hög risk i återfall i normavvikande beteende. Denna behandlingsmodell innefattar
tre olika faser. Den första fasen lägger fokus på kartläggning genom utredning på institution. Den andra fasen omfattar ungdomens behandlingsvistelse. Den tredje innefattar eftervårdsbehandling med både ungdomen samt
ungdomens familj efter frisläppning från institution (Socialstyrelsen, 2011, 2017).
Grunden för behandlingsmodellen baserar sig på teorier om risk- och skyddsfaktorer, teori om social inlärning, kognitiv beteendeteori samt
systemteori. Förståelsen för individens allvarliga beteendeproblem är en central aspekt i det preventiva arbetet med ungdomen. I arbetet med ungdomen är det viktigt att förstå att beteendeproblematiken är ett resultat av riskfaktorerna
som finns både hos den enskilde men även i enskildes omgivning. Arbetsmetoden riktar sig därför även mot förändringar i omgivningen. Exempel på omgivning är familj, skola, vänner samt övriga nätverk som omringar ungdomen.
Behandlingsmodellen genomförs samt planeras tillsammans med
socialtjänsten, den enskilde samt den enskildes familj (Socialstyrelsen, 2011, 2017). Behandlingsmodellen MultifunC baserar sig på fem
ledande behandlingsprinciper. Dessa principer berör förändringsarbete i områden som exempelvis ungdomens omgivning, familj, nätverk utanför institutionen och personalens bemötande gentemot ungdomen (Socialstyrelsen, 2011, 2017).
Personalen som arbetar med MultifunC arbetar i olika team. Varje team har särskilda arbetsområden och mål. Teamen är konstruerade för att göra övergången från institutionen till ungdomens hemmiljö så bra som möjligt. Några exempel på teamen på MultifunC är utredningsteamet som utreder och kartlägger ungdomen och dennes omgivning, pedagogikteamet som har ansvar över ungdomens kunskapsnivå och skola och familjeteamet som arbetar med att stötta ungdomen och familjen så att ungdomen får en fungerande struktur
hemma. Familjeteamet har även ansvar för ungdomens eftervård (Socialstyrelsen, 2011, 2017).
2.3.3 Internationell forskning
Forskaren Chrissy James har i sin studie “Endeavors in an Experimental Study on
the Effectiveness of an Aftercare Program in the Netherlands” (2013)
undersökt effektiviteten av eftervårdsrogrammet NPAP i Nederländerna. NPAP är ett intensivt eftervårdsprogram för unga efter institutionsplacering i åldrarna 16–24 år med medel eller hög återfallsrisk. Programmet startades i tre städer i Nederländerna och har visat positiva resultat (James m.fl. 2013). Målet med programmet är att förebygga återfall genom att arbeta med individens
svårigheter och utmaningar utifrån beteenden och färdigheter. Programmet är individanpassat och målet är att individen återintegreras på arbetsmarknaden eller skolan men även i positiva sammanhang i individens närhet, exempelvis
grannskap och föreningsliv (James m.fl. 2013).
Några av metoderna i programmet innefattar MI, impulsträning samt samtal kring kriminella tankemönster (Vogelvang & Schut, 2008). Programmet är indelat i tre faser och är ungefär nio månader långt. Under första fasen kartläggs ungdomen. Den påbörjas när klienten är på institution för att göra övergången tillbaka till samhället smidigt följt av en intensiv fas på tre månader. Arbetet handlar i stor del om att arbeta med riskfaktorerna som framkommit i
kartläggningen under första fasen. Under fas två arbetar ungdomsarbetarna för att skapa ett socialt nätverk som möjliggör att klienten i fråga kan fortsätta
sitt förändringsarbete efter avslutad insats. Under denna fas är arbetarna tillgängliga dygnet runt. Under fas tre slussas klienten gradvis ut ur
programmet, förhoppningsvis med ett positivt nätverk som stöd som ett resultat av insatserna i programmet. NPAP innehåller många av de komponenter som
allmänt erkänns som funktioner för effektiva insatser som syftar till positiv beteendeförändring och minskning av återfall för ungdomar och unga vuxna (Altschuler & Armstrong, 1994; Lipsey, 1992).
3. METOD
I följande stycke presenteras uppsatsens metod och material. Vidare beskrivs också urvalet och tillvägagångssättet för insamlingen av materialet.
3.1 Kvalitativ metod
Den metod som används i uppsatsen är en kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjupersoner med sex personer som arbetar med brottsprevention bland ungdomar i Malmö. Det finns ett antal olika sätt att genomföra intervjuer på, bland annat i form av ostrukturerade samtal och genom snävt strukturerade frågeformulär. Vi har valt att använda oss av
semistrukturerade intervjuer. Semistrukturerade intervjuer är delvis
ostrukturerade och strukturerade. Den semistrukturerade intervjuns struktur står att finna i att forskaren vanligtvis skapar en intervjuguide innan intervjun äger rum, det vill säga en lista över förhållandevis specifika teman eller en rad frågor som ska beröras eller besvaras under intervjun. Forskaren följer således ett slags manus. Den semistrukturerade intervjuns ostrukturerade drag återfinns emellertid i det faktum att intervjupersonerna tillåts röra sig i lite olika riktningar under intervjun och på så sätt tillåtas att lyfta fram det som just de tycker är centralt och viktigt inom ramen för det specifika temat. I en semistrukturerad intervju
är forskaren därmed inte intresserad av att korta och snabba svar som på ett enkelt sätt kan bearbetas och kodas (Bryman, 2011).
I uppsatsens intervjuguide valde vi att formulera 18 övergripande frågor som skapar strukturen i våra intervjuer. Vidare har vi valt att låta intervjupersonerna svara på frågorna utifrån sin erfarenhet och hur de upplever sitt arbete med
målgruppenungdomar som begår brott. De har därmed tillåtits att ta olika
riktningar under intervjuernas gång. För att ytterligare låta intervjupersonerna beskriva sin erfarenhet och sina synpunkter har vi också valt att använda oss av följdfrågor som dykt upp under intervjuernas gång.
3.2 Material
Det empiriska material som ligger till grund för studiens resultat och analys är svaren på de intervjuer som vi genomförts med sex personer som
arbetar förebyggande med att minska risken för återfall i brottslighet för ungdomar.
3.3 Diskussion om metod och material
Uppsatsens forskningsproblem hade kunnat undersökas med hjälp av en rad olika metoder och utifrån en rad olika empiriska material. En fördel med att använda sig av intervjuer är enligt vår mening att denna metod erbjuder en mer
verklighetsförankrad beskrivning av hur våra intervjupersoner arbetar, då arbetet faktiskt utförs av dessa personer.
3.4 Urval och tillvägagångssätt
Population är den grupp som i studien ska undersökas, i denna uppsats är
populationen de personer som arbetar brottspreventivt med ungdomar när de suttit på institution samt när de blir frisläppta. Urvalet för vår studie har varit
målinriktad då intervjupersonerna som valdes har en direkt förankring
till de frågor som formulerats i uppsatsen. Sex personer som på olika sätt arbetar brottsförebyggande med ungdomar som begått brott har intervjuats.
Intervjupersonerna jobbar inom den offentliga och privata sektorn. Sex intervjupersoner är ett relativt smalt urval i förhållande till hur många
socialarbetare som arbetar brottspreventivt med ungdomar. Resultatet kan således inte antas vara representativa eller generaliserat för hela populationen (Bryman, 2011). Ali arbetar med frihetsberövade ungdomar inom Statens
institutionsstyrelse i Skåne. Michael och Anna arbetar med ungdomar som lever i destruktiva sammanhang inom sociala insatsgrupper i Malmö. Bert och Tom arbetar för en icke vinstdrivande organisation som arbetar med målgruppen
ungdomar i Skåne på olika sätt. Bert träffar frihetsberövade ungdomar/unga vuxna på häkten och anstalter i runt om i Skåne samt efter deras frigivning. Tom arbetar med ungdomar som försöker lämna destruktiva sammanhang. Adam arbetar som ungdomscoach för en privat organisation som utgår från Malmö men arbetar i hela Skåne. Samtliga arbetar med ungdomar som är placerade på institution och efter deras frigivning för att minska risken för återfall i brottslighet.
Med argumentet att det varit svårt att hitta intervjupersoner som kunnat delta i studien har ett bekvämlighetsurval av informanterna gjorts. Informanterna
som deltog i studien valdes dels för att de arbetar brottspreventivt med ungdomar men även för att de var tillgängliga för författarna (Aspers, 2011, Bryman, 2011). Efter att kontakt togs med två av informanterna som valde att delta i studien efterfrågades kontaktuppgifter till andra potentiella intervjupersoner som arbetar inom samma fält. De två första informanterna som valde att delta erbjöd sig dessutom att kontakta de andra potentiella informanterna. Vi godkände denna alternativa lösning. De andra fyra informanterna kontaktades av de två första. Därefter skickades informationsblad till samtliga intervjupersoner som valde att delta. Aspers kallar detta för snöbollsurval, det innebär att en
utgår från en kontakt som upplyser andra lämpliga för studien (Aspers, 2011). En risk som kan uppstå med snöbollsurval är att de personer som kontaktas
av de första informanterna riskerar att dela samma åsikter och samma
attityder. Det finns således en risk för att materialet presenteras på ett ensidigt sätt (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015).
En forskningsplan gjordes i början av uppsatsen. I syfte att få en överblick över det arbete som ska utföras är en forskningsplan enligt Aspers betydelsefull (Aspers, 2011). Valet av ämne bestämdes utifrån en diskussion mellan författarna. Sökandet efter vetenskapliga artiklar samt annan relevant information
påbörjades efter att uppsatsens syfte och frågeställningar börjat
ta form. De sökmotorer som användes vi informationshämtning var Libris,
Google Scholar, Swepub, Libsearch och Sociological Abstracts. Nyckelorden som användes vid sökningen var följande: ungdomsbrottslighet, ungdomsvård,
brottsprevention, återfallsprevention, institutionsvård, eftervård, SiS, MultifunC, Sociala insatsgruppen, juvenile, crime prevention, youth crime, after care,
juvenile delinquency, after care program och leaving care. Begreppen har använts
i olika kombinationer i syfte att få fler sökresultat. Forskningen i uppsatsens kunskapsläge är till stor del internationell forskning. Vi var medvetna om att den internationella forskningen inte kan antas vara helt representativ för hur den svenska ungdomsvården ser ut. Däremot är arbetet kring fältet mycket
liknande och vi anser således att den internationella forskningen är av relevans. Vidare bidrar den internationella forskningen till en större helhetsbild av arbetsfältet enligt vår mening.
Vi bokade tid för sökhjälp på universitetets bibliotek för att få tips och stöd med att hitta relevant forskning om ämnet. Forskningen i uppsatsens
kunskapsläge har främst internationell forskning. Vi var medvetna om att den internationella forskningen inte i större utsträckning kan vara representativt för hur den svenska ungdomsvården ser ut. Däremot är arbetet kring fältet mycket liknande, författarna anser således att internationell forskning i denna studie är relevant. Den internationella forskningen har även bidragit till en
större helhetsbild av arbetsfältet. I syfte att få en generell bild av hur arbetsfältet ser ut i Sverige har även rapporter använts i studien.
Vi bestämde träff med våra informanter. Bryman (2011) lyfter vikten av att välja en trygg plats för att genomföra intervjuerna. För att få intervjuobjekten att slappna av och prata fritt försökte vi i den mån det gick att inte göra intervjuerna på deras arbetsplatser. Vi gjorde intervjuerna i klassrum och grupprum
på Malmöuniversitet och i en bil. En av intervjupersonerna hade endast möjlighet att genomföra intervjun på sin arbetsplats.
Vi spelade in intervjuerna med våra mobiltelefoner. Inför intervjuerna såg vi till att våra telefoner var fulladdade. Vi satte telefonerna på flygplansläge för att förhindra avbrott.
3.5 Analysmetod
I syfte att kunna förstå och förklara ett empiriskt material kan det vara nödvändigt att koda materialet. Det finns olika tillvägagångssätt för att koda ett empiriskt material (Bryman, 2011). Intervjuguide användes i samtliga intervjuer. Det
innebär att alla intervjupersoner ställdes samma frågor. Intervjuguiden utgjorde på så vis en grund för hur vi kodade det empiriska materialet. Vi kunde med hjälp av strukturen av intervjuguiden tematisera olika ämnen i analysdelen av
arbetet. Exempel på koder som växte fram vid bearbetningen av det transkriberade materialet berörde frågor om social omgivning, normbrytande beteenden,
värderingar, skola samt utmaningar i det brottspreventiva arbetet. Temat som växte ur det kodade materialet var risk- och skyddsfaktorer. Något vi kan se är att risk och skyddsfaktorer har präglat det brottspreventiva arbetet, detta är något som beskrivs med ingående inom ramen för resultat och analys i uppsatsen.
3.6 Förförståelse
Undersökningen kan påverkas av förförståelse. Det är av den anledningen viktigt att författarna reflekterar kring hur förförståelsen kan komma att påverka
studien. Cabdulmaaliki Maxamed, som är en av författarna, har
arbetslivserfarenhet av att arbeta med ungdomar som begår och begått brott. Han har arbetat med målgruppen unga som begår brott både när ungdomarna suttit på institution samt efter deras frisläppning. Risken finns att Cabdulmaaliki kan uppfatta intervjupersonernas svar som naturligt. Hans förförståelse kan dock bidra till att han upplever det enklare att förstå den information som framförs av
intervjupersonerna. Cabdulmaaliki var uppmärksam och medveten om risken som kunde komma att påverka resultatet (Aspers, 2007).
3.5 Arbetsfördelning
Uppsatsens olika delar har i alla kapitel delats upp. Ett exempel kan vara att båda författarna skrev om en varsin teori. Detta har gjorts i syfte att få en tydligare bild av vad en ska göra i uppsatsen. Vid flera tillfällen har författarna
suttit isär och inte kunnat sitta tillsammans att skriva. Arbetet har även fått delas upp på detta sätt då sjukdom vid något tillfälle uppstått. Innehållet i varje del av uppsatsen har diskuterats innan arbetsfördelningen. Författarna har sedan i alla kapitel tillsammans läst igenom text och formulerat meningar tillsammans om något verkat konstigt i slutet av uppsatsens gång. Detta har varit tidskrävande, vilket kan vara en nackdel. Metoden är emellertid välfungerande då
båda författarna kan stå bakom informationen som framställs i uppsatsen (Jacobsson, 2016). Var och en av författarna för
uppsatsen fick en fördjupad förståelse i en av de teoretiska utgångspunkterna som resultat av uppdelningen av kapitlet. På så sätt kunde vi lära och förklara för varandra om den teori som var och en skrev om.
Båda författarna var närvarande på samtliga intervjuer. Vi turades om att leda intervjuerna. Den andra personen kunde vara mer lyhörd och fånga upp
intressanta ämnen. En annan orsak till att båda författarna var närvarande under intervjuerna var för att säkerställa att intervjuerna inte färgades
av ena författarens förförståelse. En nackdel med att genomföra intervjuer är att det finns en risk att intervjuarens förförståelse och antaganden om
”fältet” färgar frågorna men även vilken information intervjuaren tar till sig i intervjun (Aspers, 2011). Genom att vara två på alla intervjuer minskar risken för att färga intervjuerna.
3.6 Forskningsetiska överväganden
Under uppsatsens gång har författarna i enlighet med vad som skrivs i Vetenskapsrådet tagit hänsyn till informationen som samlats in av
intervjupersonerna (Vetenskapsrådet, 2017). Med begreppet uppgifter menar vi den information som inhämtats av intervjupersoner. I denna information ingår även intervjupersonernas personliga uppgifter som namn och arbetsplats. Vi har i arbetet använt oss av påhittade namn på intervjupersonerna med deras position i fältet som undersöks. Detta görs i hänvisning till Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2015), de menar att forskaren bör framföra informanternas position i fältet som undersöks istället för namn. Jacobssen lyfter hur viktigt det är att ta hänsyn till forskningsetik. Informationskravet,
samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet är de fyra viktigaste frågorna han lyfter (Jacobssen, 2016).
Den etiska principen om informationskravet innebär att författarna informerar informanterna om studiens syfte. Det är även viktigt att informera om
att deltagandet bygger på frivillighet och att informanterna kan välja att avbryta sitt deltagande när de vill i studiens gång. Informanterna behöver i det fallet inte ange någon specifik anledning till det. Samtyckeskravet innebär att alla informanter som deltar i studien själv bestämmer över sitt medverkande (Bryman, 2011). Informanterna bestämmer även under vilka förutsättningar samt hur
länge deltagandet sker (Jacobssen, 2016). I kontakt med informanterna har information om hur länge intervjun förväntas ske (Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015). När intervjuerna skedde informerades varje intervjuperson om att samtalet skulle spelas in om de samtyckte, de informerades även om att deras samtycke när som helst kunde dras tillbaka.
Den forskningsetiska principen om konfidentialitetskravet handlar om att den information som uthämtas från intervjupersonen inte kommer att spridas av oss. Information om att uppgifterna kommer att skyddas från obehöriga framgick även
(Vetenskapsrådet, 2017). Empirin har förvarats på telefoner och datorer
som enbart författarna har haft tillgång till. Det empiriska materialet har enbart bearbetats av författarna i en miljö där inga obehöriga till informationen varit närvarande. De inspelade materialet har transkriberats i enskilda rum, hörlurar har vid denna del av arbetet använts i syfte att förhindra att information sprids till obehöriga av informationen.
Informanterna har även fått information utifrån principen om
nyttjandekravet. Detta innebär att informationen som inhämtats under
intervjuerna endast kommer användas i forskningens ändamål (Bryman, 2011). Informationen som inhämtas i studiens gång ska inte användas på ett sätt som omedelbart kan påverka informanten (Svensson & Ahrne, 2015). I
informationsbladet (se bilaga X) informeras intervjupersonerna om att det empiriska materialet enbart kommer att användas i
uppsatsen. Det finns emellertid ingen garanti att informationen inte används av någon annan efter att studien blivit publicerad.
4. TEORI
I detta kapitel diskuteras uppsatsens teoretiska ansats som utgörs av två teorier. Dessa är teorin om Social Bond and Delinquency, utvecklad
av Travis Hirschi (1969) och teorin om risk- och skyddsfaktorer, utvecklad av Anna-Karin Andershed och Henrik Andershed.
4.1 Social Bonds and Delinquency Travis Hirschi (1969) utvecklade teorin om
Social bonds and Delinquency. Hirschi menar att människan ingår i relationer inom olika grupper, detta kallar Hirschi för sociala band. Han menar att en individ som inte har sociala band kommer att begå handlingar som enbart ligger i
individens intresse, dessa handlingar strider mot de normer som finns i
samhället. Det är på detta sätt som brott uppstår i samhället. Hirschi särskiljer fyra olika komponenter i sociala band som han menar ska fungera som ett motstånd för individen från att begå brott. De fyra olika elementen för sociala band är
anknytning, åtaganden, delaktighet och övertygelse.
Det första elementet är anknytning (attachment). Det berör den känslomässiga anknytningen ungdomen har till föräldrar, vänner, skola med flera. I denna komponent är relationen mellan ungdomen och föräldrar den
viktigaste. Hirschi menar att ju mer tid en förälder spenderar med sitt barn och ju mer engagerade de är i kommunikationen med sina barn, desto starkare blir relationen dem emellan. Ju närmare ungdomen känner sig i relation till sin förälder, desto viktigare är det för de att värdesätta föräldrars åsikter, detta resulterar i att ungdomen inte önskar att göra sina föräldrar besvikna. Detta ger föräldrar möjlighet att utöva indirekt kontroll (indirect control) (Hirschi, 1969).
Det andra elementet handlar om åtaganden (commitment) i relation till arbete, utbildning samt hedersamt liv. Hirschi menar att de individer som strävar efter att göra bra ifrån sig i sin skolgång högst sannolikt inte skulle vilja kasta bort det och försvåra sin framtid genom att göra något som inte uppfattas som
rätt. Det finns en rationell tanke bakom att avhålla sig från att begå brottsliga handlingar. Teorin om The Social Bond of Commitment behandlar individens överväganden av olika handlingar och resultaten som olika handlingar skulle få. Det handlar i detta stadie om överväganden om förluster respektive vinster följt av olika handlingar (Hirschi, 1969).
Det tredje är delaktigheten (involvement) individen visar i konventionella aktiviteter, som exempelvis intresse i skola,
arbete samt föreningsaktiviteter. Hirschi (1969) menar att strukturerade aktiviteter i det konventionella samhället tar ifrån individen flera chanser att begå brottsliga handlingar. Genom aktiviteter kan individen hålla sig upptagen med aktiviteter av olika slag. Aktiviteter som han refererar till kan innebära en att ungdomen
är exempelvis spelar i ett sportlag eller sysslar med musik. Detta menar han är en nyckelaspekt i social kontroll.
Det fjärde handlar om individens övertygelse (belief) om samhällets
legitimitet. Det innebär att individen har en positiv attityd till lagstiftningen, rättsvårdande myndigheter med flera. Individen omfamnar den moraliska
validiteten i lagstiftning samt andra normer i det konventionella samhället. Det innebär dessutom att individen har en negativ attityd till missbruk samt
brottslighet. Hirschi menar att individens åsikter i denna fråga är beroende av ständig social förstärkning. Individens ståndpunkter om samhället har dock enligt honom inte någon betydelse, eller väldigt lite betydelse om de andra
komponenterna i de sociala banden inte upprätthålls (Hirschi, 1969). Hirschi (1969) menar att individens förhållande till det etablerade samhället har en anknytning till de fyra element som presenterats ovan. De personer som utbildar sig och siktar mot att få bra arbeten är de individer som har en stark anknytning till de konventionella institutionerna som finns i samhället. Dessa personer jobbar ofta hårt i skolan till en början och detta leder i sin tur till
att de även arbetar hårt i yrkeslivet. Ofta är de även engagerade i andra aktiviteter och föreningar i samhället. Individer med denna bakgrund ger ofta sitt
stöd engagerat till samhället då de tror på samhällsordningen (Hirschi,
1969). Relationen mellan individen och samhället måste jämt upprätthållas för att individen i högsta sannolikhet inte kommer att begå brottsliga
handlingar. Exempel på detta är om ungdomens relation med föräldern förvärras, om ungdomen inte fullföljer sin skolgång eller deltar i aktiviteter med andra människor. Detta ökar, enligt Hirschis teori, risken för att begå brott.
4.2 Teori om risk- och skyddsfaktorer
Inom ramen för teorin om risk- och skyddsfaktorer beskrivs en riskfaktor som en omständighet som ökar risken för att en person kommer att utveckla ett destruktivt och normavvikande beteende. En riskfaktor kan vara en händelse, egenskap, förhållande eller en process (Andershed & Andershed,
2011). En skyddsfaktor avser i sin tur en omständighet som kan skydda en person som lever med riskfaktorer från att utveckla ett normbrytande beteende. Det kan till exempel handla om välfungerande relationer till föräldrar, god självkänsla och social kompetens. Skyddsfaktorerna kan därmed påverka utfallet av
riskfaktorerna. Relationen mellan risk- och skyddsfaktorer kan i många hänseenden vara mer komplext i praktiken då alla människor inte påverkas på samma sätt av samma faktorer. Något som kan verka som en riskfaktor för ett barn, kan å andra sidan vara en skyddsfaktor för ett annat. Exempel på det är att ett barn som lever i en stor familj, kan utveckla ett
normbrytande beteende på familjenivå. En stor familj kan för ett annat barn emellertid innebära att barnet lär sig skapa positiva relationer till familjemedlemmar (Andershed & Andershed, 2011).
Ett begrepp som används för att skildra hur individer som varit utsatta för riskfaktorer ändå utvecklats positivt är resilience. De faktorer som
är de viktigaste för resilience är att individen har positiva relationer till vuxna personer i sin omgivning, god förmåga att självreglera samt en god
självbild. Detta kan förebygga en utveckling av ett
normbrytande beteende och förhindra utvecklingen av riskförhållanden. Individens beteende kan också utvecklas på olika sätt beroende på under vilka utvecklingsperioder som skyddsfaktorerna uppstår (Andershed & Andershed, 2011).
4.2.1 Statiska och dynamiska riskfaktorer
Riskfaktorer delas ofta upp i statiska respektive dynamiska riskfaktorer. En statisk riskfaktor avser de omständigheter som är svårare att förändra och handlar bland
annat om ärftliga faktorer som tenderar att öka risken för att utveckla normbrytande beteende, som exempelvis impulsivitet och aggressivitet (Andershed & Andershed, 2011). De dynamiska riskfaktorerna avser istället de omständigheter som anses vara förändringsbara, däribland
uppfostringsstil hos föräldrar. Statiska och dynamiska riskfaktorer är emellertid sällan helt åtskilda från varandra i praktiken. Ett normavvikande beteende uppstår nämligen i samspelet mellan en individ och den miljö hon befinner sig i.
4.2.2 Riskfaktorer på olika nivåer
Det kan finnas olika typer av riskfaktorer på olika nivåer, nämligen på individnivå, familjenivå, i närmiljön och i den större samhällsstrukturen. Riskfaktorer på individnivå kan till exempel handla om aggressionsproblem medan en riskfaktor på familjenivå kan handla om brottslighet hos syskon. En riskfaktor i närmiljön kan vara den socioekonomiska status som präglar en individs bostadsområde och så vidare. De mest betydande riskfaktorerna när ett barn utvecklar ett normbrytande beteende finns på individ-
och familjenivå. De andra nivåerna har större inverkan på individens liv ju äldre barnet blir. På samma sätt som i fallet med statiska och dynamiska riskfaktorer bör de olika nivåerna inte ses som tydligt åtskilda då en individs sammanhang skapas i samspelet mellan de olika nivåerna (Andershed & Andershed, 2011).
4.1.3 Universellt, selektivt och indikerat preventivt arbete
Preventivt arbete kan bidra till förstärkning av skyddsfaktorerna. Preventivt arbete kan förekomma på universell, selektiv samt indikerad nivå. Insatser på universell nivå avser det preventiva arbete som erbjuds alla utan beaktande av riskfaktorer. I det selektiva preventiva arbetet riktas insatserna till mindre grupper som har en eller flera riskfaktorer och som därmed löper större risk för att
utveckla normavvikande beteenden. Preventionsarbete som är indikerat inriktar sig i sin tur på enskilda individer som riskerar att utveckla
normbrytande beteenden. I preventivt arbete är det av stor vikt att vara medveten om att individen påverkas på olika nivåer av sin omgivning. I detta arbete är det viktigt att se människan i en kontext. På grund av att utvecklingen inte ser likadan ut hos alla individer är det viktigt att de preventiva insatserna är
5. Resultat och analys
I följande kapitel presenteras uppsatsens empiriska material. Då resultat och analys presenteras inom ramen för ett och samma kapitel kommer det empiriska materialet analyseras utifrån uppsatsens kunskapsläge och teoretiska ramverk som presenterats tidigare. Informanterna kommer att presenteras med fiktiva namn. Organisationerna informanterna arbetar inom finns beskrivna inom ramen för uppsatsens metodavsnitt.
Michael, arbetar brottspreventivt inom Sociala insatsgruppen i Malmö. Anna, arbetar inom Sociala insatsgruppen i Malmö.
Ali, arbetar brottspreventivt i privat sektor med unga i Skåne. Bert, arbetar brottspreventivt i privat sektor med unga i Skåne. Adam, arbetar brottspreventivt i privat sektor med unga i Malmö. Tom, arbetar brottspreventivt i privat sektor med unga i Skåne.
5.1 Under institutionsvistelse
5.1.1 Kartläggning av risk- och skyddsfaktorer
Som tidigare nämnts inom ramen för uppsatsens teoretiska ramverk ökar risken för att en person utvecklar ett normativt beteende i takt med antalet riskfaktorer i dennes omgivning. Vidare kan riskfaktorer vara mer eller mindre möjliga att förändra beroende på om de är statiska eller
dynamiska. De dynamiska riskfaktorerna utgör grunden för stora delar av det preventiva arbetet med unga kriminella. Samtliga intervjupersoner framhåller att riskfaktorer bör prioriteras och kartläggas i det brottspreventiva arbetet. Anna, Ali och Michael uppger att de vanligaste riskfaktorerna de stöter på
bland de ungdomar som de arbetar med står att finna i ungdomars
umgängeskretsar och inom familjer. Samtliga intervjupersoner berättar att därmed söker kartlägga ungdomars omgivning i relation till familj och umgänge så fort som möjligt. Vidare beskriver en av informanterna att han även tidigt försöker kartlägga ungdomarnas värderingar och synsätt som ofta färgas värderingar och förhållningssätt som finns inom familjen eller inom vänskapskretsen. Informanter söker även kartlägga ungdomens familj och umgänge under tiden som ungdomen är frihetsberövad.
Adam uppger att han i stor utsträckning utgår från den kartläggning som institutionen och socialtjänsten genomför då han inte har möjlighet att träffa ungdomarna tillräckligt ofta för att själv göra en kartläggning. Som
tidigare nämnts kan socialtjänsten lämna önskemål på de frågor som de anser mest centrala vid utredningar av ungdomars risk- och skyddsfaktorer. Dessa
utredningar sparas och dokumenteras i datasystem som socialtjänsten har tillgång till. Adam uppger att socialtjänsten ger honom tillgång till dessa journaler om ungdomarna samtycker till detta. Han uppger att han aldrig blivit nekad tillgång av någon ungdom. Vidare pratar Adam ofta med ungdomarnas kontaktpersoner som finns på institutionen för att få en bild av ungdomarnas situation.
Som tidigare nämnts inom ramen för uppsatsens kunskapsläge innehåller den vetenskapligt grundade behandlingsmodellen MultifunC utredningsarbete. I modellen berörs frågor om familj, skola, vänner samt övriga nätverk
i den enskildes omgivning. Behandlingen planeras och genomförs sedan med stöd av socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2011, 2017). Ali som arbetar
med MultifunC på en institution uppger att kartläggningen som genomförs under tiden för institutionsvistelsen utgör grunden för hans arbete.
“Ju bättre kartläggning vi gör, desto enklare blir det att se eventuella risker. Vi arbetar mycket med att skapa tillit. När ungdomarna litar på oss
är de ärligare i samtal, då kan vi arbeta med att minimera riskerna. I de fallen där vi har lyckats bäst har vi i ett väldigt tidigt skede haft en öppen och bra dialog med ungdomen vilket har resulterat i att vi kunnat arbeta med riskfaktorerna mycket tidigare”. (Ali, 2020)
Det Ali pratar om kan länkas samman med Chrissy James med fleras
(2013) forskning om programmet NPAP som också arbetar med att kartlägga ungdomarnas risk och skyddsfaktorer under tiden ungdomarnas är
institutionsplacerade. I NPAP arbetar man bland annat med impulsträning (James, 2013, Vogelvang & Schut, 2008). Ali, Bert och Michael uppger att dålig
impulskontroll är ett beteende som kan utgöra en risk för ungdomens hälsa och utveckling.
I syfte att utforma insatser som är välfungerande och effektiva krävs det att kunskap om den målgrupp som man arbetar med samt
bakomliggande faktorer finns (Andershed m.fl. 2018). Informanterna blev
därför frågade om vad de ansåg vara betydelsefullt i arbetet med brottsprevention samt hur de jobbade mot de riskfaktorer som bidrog till negativ utveckling. Ali uppger att ett ämne som ofta framkommer under kartläggningen är att många ungdomar som han träffar på institution uppger att de begått brott i syfte att tjäna pengar.
Genom samtal med ungdomarna görs det en kartläggning över ungdomens omgivning där vänner och familj ingår. Även Bert uppger att han, genom
samtal, försöker kartlägga ungdomens värderingar och synsätt. Han försöker även att kartlägga ungdomens skolgång, vänskapskrets och familjeförhållanden under tiden som ungdomarna är frihetsberövade. Kallenberg (2016) beskriver i sin avhandling att utredningsprocessen på institution bland annat sker genom intervjuer och samtal med ungdomar som är institutionsplacerade. Indikerat preventivt arbete som presenterats inom ramen för teoriavsnittet av Andershed & Andershed (2011) kan kopplas till denna typ av insats. Det indikerade preventiva arbetet riktar sig till enskilda individer som riskerar att utveckla ett
normbrytande beteende.
Adam uppger att han utgår ifrån socialtjänsten och institutionens kartläggning i sitt arbete. Detta gör han då han inte har möjlighet att träffa ungdomarna tillräckligt ofta för att göra en gedigen kartläggning när de är
institutionsplacerade. Vid utredning av ungdomens risk- och skyddsfaktorer i ungdomens miljö kan socialtjänsten ge önskemål på frågor de anser ska utredas under tiden som ungdomen är institutionsplacerad. Den kartläggning som görs under utredningsprocessen och dokumenteras i datasystem har socialtjänsten tillgång till (Kallenberg, 2016). Adam uppger att socialtjänsten har tillgång till den kartläggning som sker på institution. Socialtjänsten ger honom tillgång till journaler som avser ungdomarnas kartläggning vid institutionsplacering med ungdomarnas samtycke. Han uppger att han aldrig blivit nekad tillgång av journaler av någon ungdom. Adam uppger emellertid att det oftast räcker med en uppdatering av kartläggningen av kontaktperson till ungdomen ifråga som finns på institution.
Även den vetenskapligt grundade behandlingsmodellen MultifunC innehåller utredningsarbete. I modellen berörs frågor om familj, skola, vänner samt övriga nätverk i den enskildes omgivning. Behandlingen planeras och genomförs med stöd av socialtjänsten, den enskilde samt individens familj (Socialstyrelsen, 2011, 2017). Ali som arbetar direkt med MultifunC på institution uppger att
kartläggningen som görs när individen är på institution utgör grunden för hans arbete.
Det Ali pratar om kan länkas samman med Chrissy James (2013) forskning om det effektiva programmet NPAP som också arbetar med att kartlägga ungdomarnas risk och skyddsfaktorer under tiden de är institutionsplacerade. Programmet har tre faser. Under första fasen görs en kartläggning som ligger till grund för arbetet i fas två och tre. I NPAP arbetar man bland annat med
impulsträning (James, 2013, Vogelvang & Schut, 2008). Ali, Bert och Michael uppger att dålig impulskontroll är ett beteende som kan utgöra en risk för ungdomens hälsa och utveckling. Andershed & Andershed (2011) skriver att impulsivitet är en proximal riskfaktor som har en direkt relation till
normbrytande beteende. Bert berättar att en del
av de institutionsplacerade ungdomarna har diagnosen ADHD. Bert uppger att diagnosen resulterar i att de har svårt att hantera deras impulser.
I syfte att utforma insatser som är välfungerande och effektiva krävs det att kunskap om den målgrupp som man arbetar med samt
bakomliggande faktorer finns (Andershed m.fl. 2018). Informanterna blev
därför frågade om vad de ansåg vara betydelsefullt i arbetet med brottsprevention samt hur de jobbade mot de riskfaktorer som påverkade till negativ
utveckling. Ali uppger att ett ämne som ofta framkommer på kartläggningen är att många ungdomar som han träffar på institution berättar att de begått brott i
syfte att tjäna pengar. Han menar på att synen på vissa fenomen behöver förändras hos många av de ungdomar som är institutionsplacerade. Ali berättar att detta ofta är en motivering till att arbeta med ungdomarnas tankemönster i
syfte att förebygga risken för återfall i brott. De kriminella handlingarna, menar Ali, är normbrytande beteende som inte går hand i hand med det konventionella samhällets normer. Detta går att koppla till Hirschis (1969) teori om att brott uppstår i samhället som en följd av att individens egna intressen skapar handlingar som är destruktiva.
5.1.2 Institutionsvårdens utmaningar
Samtliga informanter fick frågan om vilka utmaningar som finns i arbetet med behandling av ungdomar som är institutionsplacerade. Bert, Michael och Ali uppger att de upplever att ungdomarna de träffar på institution oftast påverkas av varandra. De uppger att de upplever skillnader i ungdomarnas bemötande och synsätt när de är ensamma och i grupp. De uppger att ungdomarna anammar varandras värderingar och att dessa värderingar förstärker och rättfärdigar det normbrytande beteendet. Denna information går att koppla till det som
benämns peer influence (Dishion, McCord & Poulin, 1999, Ferrer-Wreder m.fl. 2004). Det vill säga det faktum att det ofta uppstår nya grupperingar bland ungdomar som befinner sig på institution.
Ali och Bert berättar att de ungdomar som de arbetar med oftast lever i kriminella
ungdomarna där han tar upp normer och värderingar. Han berättar att han först tar upp generella normer som råder inom majoritetssamhället. Vidare diskuterar han värderingar på micronivå, exempelvis institutionen. Han tar även upp normer och värderingar i kriminella sammanhang. Detta kan kopplas till Andershed &
Andersheds (2011) teori om selektivt preventivt arbete som presenterats inom ramen för det teoretiska kapitlet. Det innebär att insatser riktas till mindre grupper, som i detta exempel vore ungdomarna på institutionen som deltar i gruppsamtal. Bert uppger att skillnad från ungdomarnas hemmiljö träffar de enbart människor med samma problematik på institution. Bert uppger att de friska delarna av ungdomarnas nätverk försvinner vid placering på institution. Michael, Ali och Tom berättar att de upplever att ungdomarna får större och mer
avancerade kriminella nätverk på institutionen. De uppger att de upplever att ungdomarna går över till grövre brottslighet efter en lång institutionsplacering.
“Jag brukar prata om hur normer skapas och vad som händer ifall man inte följer dessa. Vi pratar då om olika regler som ungdomarna satt upp som de måste förhålla sig till. Till exempel att inte gola på varandra. Syftet med dessa diskussioner är att få ungdomarna att förstå vad de väljer bort när de följer kriminella normer. Jag försöker också få de att förstå sitt ansvar när de upprätthåller dessa normer. Vi brukar också prata om vinsterna med att följa majoritetssamhällets normer. Men jag har
gruppsamtal en gång i veckan. Hur mycket kan man förändra på ett samtal i veckan?” (Bert, 2020).
En av de största utmaningarna är enligt flera forskare att nya grupperingar sker på institution. Ungdomar med beteendeproblematik ökar risken för att utveckla antisocialt beteende när de bor tillsammans i slutna former
(Dishion, McCord & Poulin, 1999, Ferrer-Wreder m.fl. 2004). Samtliga
intervjupersoner uppger att de upplever grupperingarna av ungdomarna som sker på institution som problematiska. Både Ali och Bert säger att detta skapar hinder i deras arbete. Bert säger att samtidigt som man arbetar för att få de att reflektera över handlingarna som gjort att de hamnat på institution finns det annat som drar i ungdomarna på institution. Ali utvecklar detta och uppger att de etablerar
relationer med andra personer på institution som inte vill sluta begå brott, detta skapar enligt honom ett hinder i arbetet.
Ali och Tom pratar om att de i samtal med ungdomarna ofta pratar om
ungdomarnas syn på samhället. De båda poängterar att ungdomarnas syn på det samhälle som finns i Sverige är problematiskt. Ali uppger att många ungdomar inte vill ha arbeten som börjar klockan åtta och slutar klockan fem. Synen på myndigheter är ofta negativ, denna syn används ofta enligt Ali som en orsak för ungdomarna att inte förändra sitt beteende. Detta kan sammankopplas med den komponent som handlar om övertygelse i Hirschis teori (1969). Teoretikern menar på att individens övertygelse om det konventionella samhällets legitimitet har en betydelse för hur individens
normbrytande beteende utvecklas. Hirschi menar att en individs positiva syn på lagstiftning samt myndigheter håller individen från att begå brott (Hirschi, 1969). Anna uppger att hon i samtal med ungdomarna försöker få de att reflektera över positiva samt negativa aspekter med att vara kriminell. Detta menar hon är i syfte att få ungdomarna att inse att det finns mycket mer fördelar med att
inte begå brott. Detta är enligt henne således mycket lättare sagt än gjort då många ungdomar inte ändrar sina åsikter så lätt. Hon uppger följande:
“Slutdestinationen av hela processen med att bli laglydig är så lång för många av de ungdomar jag träffar. Speciellt när de är institutionsplacerade. Alla säger att de är motiverade att förändra sina liv
när de är frihetsberövade. När vi i samtal kommer fram till vad som innebär att leva ett vanligt hederligt liv brukar de säga att det verkar tråkigt men att de gör vad som helst för att komma ut och aldrig mer komma in igen. Av erfarenhet vet jag och mina kollegor att det oftast är mycket svårare att hålla fast vid detta när de kommer ut” (Anna, 2020) Annas uttalande kan kopplas till det som Andreassen (2003) framför i studien Institutionsvård för ungdomar. Vad säger forskningen? om att
institutionsvård för ungdomar kan ha positiva effekter. Miljön utanför institution kan således vara avgörande för de förändringar som sker på
institutionen, enligt forskaren. Levin (1998) menar också på att beteendet som ändras under tiden som individen är på institution inte räcker. Han menar att omständigheterna som finns utanför samt den omgivning som välkomnar individen efter frisläppning som kommer avgöra fortsättningen av
beteendeutvecklingen.
Bert och Ali menar på att ungdomarna oftast bara träffar likasinnade på
institutionerna. I brist på någon motvikt menar intervjupersonerna att ungdomarna
ökar risken att de lär sigav varandra på ett sätt som ökar risken för utvecklandet
av normbrytande beteende. Den behandling som institutionsvården erbjuder handlar i stor del om att rehabilitera ungdomar till ett konventionellt samhälle som inte har många gemensamma nämnare med den miljö som de befinner sig i på institution (Egelund, Cristensen, Jacobsen, Jensen & Olsen, 2009). Bert och Ali uppger att de upplever att klienten tas från kontexten som utgör en risk för brottslighet. Placeringen på institution blir på så sätt enligt
informanterna enbart ett avbrott från de brottsliga aktiviteterna. Michael utvecklar och berättar:
“Det är svårt att ta droger när det inte finns droger. Det är när de kommer ut som de behöver arbeta med att vara drogfria på riktigt. Samma sak gäller skola. Jag menar att om man får välja mellan att vara inlåst på sitt rum eller gå i skolan så väljer vem som helst skolan alla dagar i
veckan. Det blir problematisk för dessa ungdomar när de får möjligheten att välja skola eller hänga ute. När de sitter inne så skapar de en bild av hur de vill att deras liv ska se ut egentligen” (Michael, 2020).
5.2. Efter frisläppning
5.2.1 Sociala nätverk
Samtliga informanter uppger att de arbetar aktivt med ungdomarnas sociala nätverk efter frigivning. Tillsammans med ungdomen försöker de hjälpa ungdomarna att hitta prosociala nätverk som gynnar deras utveckling. Michael uppger att han både arbetar med att minska risken för att hans ungdomar umgås med kriminella samtidigt som han arbetar med att stötta ungdomarna att hitta positiva nätverk. Vikten av att ingå i strukturerade aktiviteter i det konventionella samhället är något Hirschi (1969) beskriver som central för att en person inte ska utveckla ett brottsligt beteende då personen i fråga håller sig upptagen med andra aktiviteter.
Hirschi (1969) skriver att individen ingår i olika relationer med personer inom olika grupper. De olika grupperna kan innehålla familj och vänner. Han särskiljer
