Mötet med det otänkbara : Värdekonflikter i mötet med kvinnor utsatta för kvinnlig könsstympning

________________________________________________

Socionomprogrammet

Mötet med det otänkbara

Värdekonflikter i mötet med kvinnor

utsatta för kvinnlig könsstympning

Maria Gertsson

Hanna Serpan

Självständigt arbete 15 hp Handledare: Daniel Nilsson Ranta Högskolan i Kalmar Humanvetenskapliga institutionen Höstterminen 2009

Abstract

When professionals meet people from other cultures, there are some problematic issues that may appear, especially when considering human rights. Every individual has the right to live as they choose, and have the right to their own culture and traditions even if they have immigrated to another country. Female genital mutilation is a tradition that violates human rights. In this study we will look at what conflicts of values that professionals can have while meeting clients who have been mutilated. We have made qualitative interviews with four professionals working in a small town in Sweden in an area where many immigrants live. Professionals who meet people that have been genital mutilated have to balance respect for the individual with official restrictions and law. Knowledge about other countries and cultures can be important in the meeting between the professional and the client. Many conflicts of values appear and in this study we lift some of these conflicts.

Key Words: Female genital mutilation

Human rights Culture Tradition Values

Förord

Under höstens gång när vi har slitit våra hår över den här skriften har våra familjer ibland fått utstå onödigt mycket från sina stressade fruar och mammor. Vi börjar med att tacka dem eftersom de har varit så fantastiska och inte slängt ut oss under tiden. Vi vill självklart tacka våra informanter som delade med sig av sin dyrbara tid och intressanta kunskaper och åsikter.

Vi tackar vår handledare Daniel Nilsson Ranta för bra tips och råd och för all uppmuntran vi har fått.

Framför allt vill vi tacka varandra för att vi har klarat av att hålla humöret uppe och ha roligt i både med och motgångar.

Innehållsförteckning

Att möta det otänkbara ... 1

Syfte & Frågeställning ... 2

Bakgrund ... 3

Mänskliga rättigheter ... 4

Sveriges nationella arbete mot kvinnlig könsstympning ... 5

Tidigare forskning ... 7

Teori ... 10

Mänsklig förmåga och mänskliga rättigheter ... 10

Kulturrelativism och etnocentrism ... 12

Kultur ... 13

Metod ... 14

Metodval ... 14

Urval ... 16

Intervjusituation ... 17

Kort presentation av deltagarna ... 17

Analysmetod ... 18

Avgränsningar ... 19

Arbetsfördelning ... 19

Etiska överväganden ... 19

Mötet med det otänkbara ... 21

Erfarenhet och kunskap ... 21

Upplevelser av möten med kvinnor utsatta för könsstympning ... 22

Bemötande ... 24 Kulturkompetens ... 26 Perspektiv/Värdekonflikter ... 28 Analys ... 31 Slutdiskussion ... 35 Referenser ... 36 Internetkällor ... 37

Otryckta muntliga källor ... 37 Bilagor

Att möta det otänkbara

Detta avsnitt börjar med en problemformulering som innehåller bakgrund och beskrivning av ämnet vi valt. Problemformuleringen följs av syftet med vår studie och våra frågeställningar.

Sverige tar varje år emot flyktingar som för med sig traditioner och kultur från sina hemländer. I vissa fall är det traditioner som är så främmande för oss att vi inte ens kan föreställa oss att människor vi möter skulle praktisera eller har praktiserat sådana traditioner. Det gör att sociala myndigheter ställs inför nya problem och nya former av utsatthet (Leviner 2008 s.57). Kvinnlig

könsstympning är en sådan tradition som människor i Sverige instinktivt reagerar mycket starkt emot. De flesta svenskar anser att det är barbariskt och grymt och reagerar därefter när de hör talas om att kvinnor och flickor har utsatts för det (Johnsdotter 2002 s.20). Ur ett västerländskt perspektiv verkar det helt självklart att kvinnlig könsstympning är ett brott mot de mänskliga

rättigheterna (Kalev 2004 s. 340). Det är en sedvänja som FN i olika

konventioner och resolutioner har fördömt utifrån universella värden som utgör de mänskliga rättigheterna och Amnesty International har klassat kvinnlig könsstympning som ett brott mot de mänskliga rättigheterna (Kalev 2004 s.339).

Att arbeta med människor från andra kulturer och med andra traditioner ger speciella förutsättningar för de professionella. Socialarbetaren behöver vara medveten om sin egen syn på kultur och tradition och hur det påverkar mötet med människor från andra kulturer. Vi kan förlora viktiga perspektiv om den västerländska kulturen ses som norm, och att ensidigt fördöma en del av en människas kultur kan uppfattas kränkande (Almroth 2008 s.49). När människor flyttar och möter människor med andra erfarenheter än sina egna blir de

medvetna om sin kultur på ett nytt sätt då de jämför sin kultur med någon annans (Soydan 2005 s.266). I och med migration kan människor ställas inför värdekonflikter. De värderingar och traditioner som de har formats in i från barndomen kan visa sig ha liten eller ingen mening alls och i vissa fall kan de till och med anses orätta i det nya landet (Kristal-Andersson 2001 s.119). Vi behöver ha ett förhållningssätt som gör att de människor som vi talar med inte

uppfattar att vi fördömer, utan har en förståelse för deras kultur även om vi inte accepterar allt de gör.

Syfte & Frågeställning

Syftet med vårt arbete är att göra en studie av hur professionella möter kvinnor som har blivit utsatta för kvinnlig könsstympning. Vi vill skaffa oss en

uppfattning om hur professionella hanterar kulturmötet och de värdekonflikter som kan uppkomma i mötet med de utsatta kvinnorna.

 Hur bemöter professionella de kvinnor som har blivit utsatta för könsstympning?

 Hur ser de professionella på kulturkompetensens betydelse i mötet med de utsatta?

 Vilka värdekonflikter ställs professionella inför i förhållande till kvinnor som har utsatts för kvinnlig könsstympning?

Bakgrund

Avsnittet börjar med att förklara vad kvinnlig könsstympning är och hur mänskliga rättigheter kan sättas i relation till sedvänjan. Där efter beskriver vi Sveriges nationella arbete med problematiken.

”Den allmänt rådande uppfattningen i Somalia är att mellan en flickas ben finns det sådant som är dåligt, delar av kroppen som vi är födda med men som ändå betraktas som orena. De här delarna måste avlägsnas – klitoris samt de små och det mesta av de stora blygdläpparna skärs bort. Därefter sys såret ihop och endast ett ärr blir kvar där

könsdelarna tidigare satt. Men den egentliga orsaken till ritualen förblir ett mysterium och förklaras aldrig för flickorna. Man vet bara att något speciellt ska hända med en när den dagen väl är kommen”(Dirie 1998 s.51).

Kvinnlig könsstympning är enligt World Health Organization (WHO) mest utbredd i runt 28 länder i delar av Afrika och på den saudiarabiska halvön (Kalev 2004 s.339). Omfattningen på ingreppet varierar och även hur det genomförs, hur gammal flickan är som utsätts och vilken kulturell mening som läggs i det. Det görs på från nyfödda flickor eller giftasmogna kvinnor, men oftast i åldern 4-10 år (Talle 2008 s.16). Genom stympningen får flickan en social status som ”ren” eller ”vuxen”, vilket gör henne redo att ingå äktenskap (Kalev 2004 s.339). I Somalia är 98 % av kvinnorna könsstympade (Talle 2008 s.15). 2006 fanns 28 000 kvinnor i Sverige som kommer från länder där

könsstympning praktiseras (Börjesson 2005 s.11). Av dessa är ungefär 12000 under 18 år och 5000 under 7 år, och ingen vet hur stor del av dessa barn som riskerar att utsättas för kvinnlig könsstympning (Leviner 2008 s.57).

Flyktingströmmarna från de där kvinnlig könsstympning praktiseras ökar, främst från det kaos som råder i inbördeskrigets Somalia och under den senaste tolvmånadersperioden är 23 % av de asylsökande i Sverige därifrån

(Migrationsverket.se).

Kvinnlig könsstympning är av WHO klassificerat i fyra olika grupper, typ 1-4. De olika formerna varierar stort och gränserna inte tydliga (Almroth 2008 s.49). I Typ 1 tas hela eller delar av klitoris bort, och/eller dess förhud. I Typ 2 tas hela eller delar av inre blygdläpparna bort, med eller utan borttagande av hela eller delar av klitoris och yttre blygdläpparna. Typ 3 är den mest omfattande formen där vaginalöppningen minimeras genom att när klitoris, de inre och delar av de

yttre blygdläpparna skurits bort förs kanterna samman att läka ihop i mittlinjen, och på så sätt skapas ett tak som delvis täcker vulva. Denna typ kallas

infibulation eller faraonisk omskärelse och är vanligast på Afrikas horn. Typ 4 är oklassificerat, och avser andra ingrepp som har för avsikt att skada klitoris eller blygdläppar (Börjesson 2005 s. 12).

Mänskliga rättigheter

FN är den viktigaste internationella aktören för mänskliga rättigheter. Det finns flera olika konventioner och resolutioner som behandlar mänskliga rättigheter och gör dessa till en internationell angelägenhet. FN:s barnkonvention är den konvention för mänskliga rättigheter som har ratificerats av alla medlemsländer utom Somalia och USA (manskligarattigheter.gov.se). I dagarna har media rapporterat om att Somalia planerar att ratificera barnkonventionen.

Konventionen ställer de enskilda ländernas regeringar ansvariga för att barnens rättigheter respekteras i det landet. Europakonventionen för mänskliga

rättigheter är svensk grundlag. Kvinnlig könsstympning är en kränkning av de grundläggande mänskliga rättigheterna enligt dessa konventioner. Här

presenterar vi ett par artiklar ur Europakonventionen för mänskliga rättigheter och FN:s barnkonvention som vi anser har relevans för vår studie.

 Europakonventionen, artikel 3: Ingen må utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

 Europakonventionen, artikel 9: Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.

 Barnkonventionen, artikel 6: 1 Konventionsstaterna erkänner att varje barn har en inneboende rätt till livet. 2. Konventionsstaterna skall till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.  Barnkonventionen, artikel 24: 1. Konventionsstaterna erkänner barnets

rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård och

rehabilitering. Konventionsstaterna skall sträva efter att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård. I detta ingår bland annat att säkerställa tillfredsställande

hälsovård för mödrar före och efter förlossningen och säkerställa att alla grupper i samhället, särskilt föräldrar och barn, får information om och har tillgång till undervisning om barnhälsovård och näringslära,

fördelarna med amning, hygien och ren miljö. Konventionsstaterna skall vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa.

 Barnkonventionen artikel 37: Konventionsstaterna skall säkerställa att inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

 Barnkonventionen artikel 39: Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt social återanpassning av ett barn som utsatts för någon form av vanvård, utnyttjande eller övergrepp; tortyr eller någon annan form av grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning; eller väpnade konflikter. Sådan rehabilitering och sådan återanpassning skall äga rum i en miljö som befrämjar barnets hälsa, självrespekt och värdighet (Manskligarattigheter.gov.se).

I dessa konventioner blir det tydligt att kvinnlig könsstympning ses som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa kan direkt appliceras på kvinnlig könsstympning.

Sveriges nationella arbete mot kvinnlig könsstympning

1982 införde Sverige som första västerländska land lagen om förbud mot alla former av kvinnlig könsstympning (Leviner 2008 s.59). Lagen tillkom efter uppmärksamhet i media och en offentlig debatt. Reaktionerna från

professionella inom mödravården och på förlossningsavdelningar blev starka (Essen 2008 s.105). Eftersom mer kunskap i ämnet krävdes startades ett projekt som bedrevs i Göteborg mellan -93 och -96, ”Hälsofrämjande åtgärder för kvinnor och barn - förebyggande av kvinnlig könsstympning”. Lagen skärptes 1999 så att det även är möjligt att straffa personer som för ut barn utomlands för att låta någon utföra ingreppet i ett annat land (Leviner 2008 s.60). Brottet kan idag ge fängelse i högst fyra år, upp till tio år om brottet är grovt (a.a. s.61). Det är endast två fall som har tagits till domstol, båda ledde till fällande domar.

Socialstyrelsen fick 1998 i uppdrag att under en treårsperiod på olika sätt förebygga kvinnlig könsstympning. Det blev grunden för den nationella

handlingsplan som presenterades 2003 (Börjesson 2005 s.2). Målen med denna är att ingen flicka med anknytning till Sverige skall behöva utsättas för

könsstympning samt att alla flickor och kvinnor som har blivit utsatta får stöd och vård (Essén 2008 s.106). Socialstyrelsen uppmanar kommuner och landsting att ta tag i det förebyggande arbetet (Börjesson 2005 s.2).

Skolpersonal, hälso- och sjukvårdspersonal och socialarbetare är skyldiga att rapportera misstänkta fall. Kravet på sekretess som finns i dessa verksamheter måste vägas mot anmälningsplikten när barn riskerar att fara illa. Sekretesslagen 14 kap. 2 § 9 st. ger möjlighet för myndigheter inom hälso- och sjukvård och socialtjänst att lämna uppgifter till varandra om det behövs för att barn eller ungdomar skall få nödvändig vård (Leviner, 2008 s.57).

Tidigare forskning

Vi kommer här att presentera ett urval av den forskning som vi anser vara relevant för vår studie. Vi har använt oss av forskning om kvinnlig

könsstympning samt forskning om kulturmöten och mänskliga rättigheter. I Ahlberg (2004) med fleras artikel “‟It´s only a tradition‟: making sense of eradication interventions and the persistence of female „circumcision‟ within a Swedish context” diskuterar hur somalier i svensk exil resonerar runt ämnet kvinnlig könsstympning. Författarna har intervjuat invandrare från områden där kvinnlig könsstympning praktiseras för att få en bild av hur deras syn på

kvinnlig könsstympning förändrades i en ny social, kulturell och politisk kontext. De menar att även om kvinnlig könsstympning är djupt rotat i den somaliska kulturen så är det en sedvänja under förändring. Författarna ifrågasätter de interventioner som skulle förhindra kvinnlig könsstympning i Sverige eftersom de ser dessa som stigmatiserande och menar att dessa har tystat debatten kring ämnet. De vill föra en öppen debatt runt problematiken för att motverka att kvinnlig könsstympning utförs.

Berggren och Franck är redaktörer för antologin Kvinnlig könsstympning (2008). I den finner vi artiklar av flera olika forskare inom området.

Talle (2008) talar om kvinnlig könsstympning och försöker hitta kulturella, historiska och sociala förklaringar till fenomenet i artikeln ”Kulturellt och historiskt sammanhang”. Hon menar att kvinnlig könsstympning kan förklaras utifrån kultur, men att det finns många olika förklaringar. Den könsstympade flickan ses som ren vacker och moralisk och blir redo för vuxenlivet och giftermål i och med stympningen. Hon beskriver även könsstympning som en social konvention, något som folket gör eftersom alla alltid har gjort det i deras kultur. Folk håller fast vid seden fast den inte har någon praktisk nytta, eftersom ingen bryter dem (Talle 2008 s.20-23).

Leviner (2008) går i artikeln ”Könsstympning av flickor – rättsligt skydd i Sverige” in på de svenska lagarna och vad som gäller juridiskt sett för de myndigheter som kommer i kontakt med fenomenet kvinnlig könsstympning. Kvinnlig könsstympning i alla former är förbjudet i Svensk lag. Hon tar upp

konsekvenser av de rättsfall som varit i Sverige och konstaterar att de är en viktig markering av att förbudet gäller i praktiken Leviner 2008 s.64). Hon diskuterar också vilka konsekvenser detta har för professionella i förhållande till exempel barnkonventionen och sekretesslagen. Grunden är att kunskap ska leda till att inga flickor med anknytning till Sverige skall behöva utsättas för

könsstympning (Leviner 2008 s.81).

Essén (2008) beskriver professionellas möte med fenomenet i artikeln

”Vårdsektorns möte med patienter”. Hon tar upp kvinnlig könsstympning i ett migrationsperspektiv, vad som händer när en grupp flyttar från ett område där traditionen praktiseras till ett område där den inte gör det. Hon menar att man måste vara medveten om den kontext var kulturen existerar och att synen på kvinnlig omskärelse förändras när omvärlden i och med en flytt till ett annat land förändras (Essén 2008 s.106-107).

Reichert (2006) diskuterar i sin artikel ”Human rights: An examination of universalism and cultural relativism” sambandet mellan universalism och kulturrelativism i förhållande till mänskliga rättigheter. Hon menar att mänskliga rättigheter ger socialt arbete ett globalt rättesnöre. Mänskliga rättigheter och vilka värden som skulle ligga till grund för dem definierades i FN:s universella deklaration för mänskliga rättigheter som alla medlemsstater har godkänt. De mänskliga rättigheternas grundlag är att de tillhör alla, oavsett vilken status personen har i samhället (Reichert 2006 s.27). Dessa universella värden kan komma i konflikt med en kulturrelativistisk syn, då den menar att alla kulturer är lika och att inget värde utanför kulturen är mer rätt än kulturens egen norm (Reichert 2006 s.29). Därför menar hon att socialarbetare bör undvika att okritiskt acceptera andra kulturer utan i stället sätta de mänskliga rättigheterna först.

Kalevs (2004) artikel ”Culture rights or human rights: the Case of female gentile mutilation” behandlar frågan hur kvinnlig könsstympning skall bemötas i ett västerländskt samhälle. Hon menar att frågan är mer komplex än vad det kan verka från början och ställer kulturella rättigheter för olika grupper i ett mångkulturellt samhälle mot mänskliga rättigheter för individen. Hon påpekar att det inte räcker att åberopa kulturrelativism eftersom det i sig inte tar bort

värderingar och fördömanden som finns i världen. Hon menar att det bästa sättet att motarbeta kvinnlig könsstympning är att stödja yttrandefriheten för dem som är emot sedvänjan inom den egna kulturen så att de har möjlighet att höja sin röst. Hon menar också att det i alla kulturer kan finnas ett människovärde, men att detta inte skall förväxlas med mänskliga rättigheter, eftersom värdet kan bottna i plikter snarare än rättigheter (Kalev 2004 s.347).

Sammanfattningsvis kan sägas att kvinnlig könsstympning är en sedvänja som är djupt rotad i vissa kulturer, men den fördöms av internationella samfund så som FN eftersom den ses som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. De kulturella rättigheter en människa har ställs mot de konventioner och de lagar som fördömer sedvänjan, vilket kan innebära en värdekonflikt för de

Teori

I detta kapitel redogör vi för vårt val av teorier och begrepp. Nussbaum talar om mänskliga förmågor och kopplar detta till mänskliga rättigheter. Teorier om kulturrelativism kontra etnocentrism intresserar oss då val av perspektiv kan vara avgörande i mötet med den enskilda individen. Därefter ger vi en förklaring till begreppet kultur och avslutar med en sammanfattning av avsnittet.

Mänsklig förmåga och mänskliga rättigheter

Marta Nussbaum har utarbetat teorier om mänskliga förmågor utifrån filosofiska tankar. Hon diskuterar vad som är de gemensamma förutsättningarna för ett mänskligt liv och är särskilt intresserad av kvinnors levnadsförhållanden. Hon menar att kvinnor i många delar av världen har sämre förutsättningar än män eftersom kvinnor inte får stöd för de grundläggande funktioner som behövs för ett mänskligt liv (Nussbaum 2002 s.19). Hennes filosofi grundar sig i att man bör fråga vad en människa kan göra eller vara i stället för att koncentrera sig på hur nöjda människor är med tillvaron (a.a. s.31). Hon definierar ett antal mänskliga förmågor som hon anser att varje individ har rätt till som människa. Dessa förmågor är hennes sätt att beskriva mänskliga rättigheter, eller är det som utgör grunden för vad respekt för människor kräver så att dessa kan ses som universella värden. Varje individ lever i ett samhälle, i en kontext och i denna kontext skall hon ha möjlighet att utnyttja sina förmågor. Eftersom det är viktigt inom vissa kulturer att kvinnan är ren så blir kontrollen av hennes sexualitet viktig (a.a. s.67-72). Detta kan ses som en förklaring till varför seder likt kvinnlig könsstympning kan fortgå. Nussbaum menar att vi måste se varje individ som ett mål eftersom hon har ett värde i sig och vi måste respektera varje människas strävan efter ett fullödigt liv. Hon menar att hennes ansats tar hänsyn till vilken funktionsnivå och förmåga en människa har. Ansatsen kan användas i samspelet mellan människans försök och den materiella och sociala verklighet hon lever i (a.a. s.97). Hon försöker att lista förmågor som skall vara lika världen över för att de skall kunna accepteras av människor som har helt olika syn på vad som är gott och riktigt (a.a. s.24). De centrala mänskliga funktionsförmågorna som Nussbaum listar har enligt henne ingen inbördes ordning utan behöver alla tillgodoses för att en person skall kunna anses leva ett gott mänskligt liv. Om det finns brister i en förmåga kan det inte vägas upp av

någon annan (a.a. s.105). Nussbaum tar upp tio förmågor, men här presenteras bara de förmågor som har relevans för vår studie.

 Liv: Att kunna leva ett normallångt liv som är värt att leva

 Kroppslig hälsa: Att ha en bra hälsa på alla plan, reproduktivt, föda och husrum.

 Kroppslig integritet: Att fritt kunna röra sig ute, bestämma över sin kropp, inte bli utsatt för sexuella övergrepp och ha möjlighet till sexuell tillfredsställelse. Kunna välja om man vill ha barn eller inte.

 Samhörighet: Att kunna leva med andra och förhålla sig till dem, delta i social interaktion. Ha förståelse för andra och hysa medkänsla och ha vänner. Ha självrespekt och slippa att bli förödmjukad, att bli behandlad som en person med samma värde som alla andras.

 Kontroll över den egna omgivningen: Att kunna delta i beslut som styr ens egna liv (a.a. s.106-109).

Om dessa behov inte möts, så anser Nussbaum att de mänskliga rättigheterna kränks för den personen. Mänskliga rättigheter är ett universellt värde som är lika världen över, oavsett kultur (Nussbaum 2002 s.53). Det är individens rättigheter som måste stå över gruppens, enligt Nussbaum. Dock anser hon även att det är de universella normerna som skyddar frihet, mångfald och pluralism då varje människa har ett värde i sig genom denna universella ansats (a.a. s.128). Hon sammanfattar kvinnors situation i världen med att kvinnor inte betraktas som personer med ett eget värde, utan som redskap för andra syften, att föda barn, vårda mannen och hans familj och tillfredsställa mannens sexuella drifter (a.a. s.20). Om en flicka utsätts för kvinnlig könsstympning blir flera av de förmågor som Nussbaum listar satta ur spel för henne. I och med själva ingreppet riskeras flickans liv. Flickans hälsa blir skadad, då hon kan få fysiska problem med underlivet efter stympningen. Flickan har oftast inte möjlighet att själv bestämma om ingreppet skall genomföras eller inte och möjligheten till sexuell tillfredsställelse berövas henne. Dock kan ingreppet ge henne en känsla av samhörighet i ett sammanhang där alla har genomgått det. I ett land där de flesta inte har könsstympats kan det tvärt om ge en känsla av ytterligare

utanförskap. Nussbaum menar att det är viktigt att tolerans för mångfald inte förväxlas med kulturrelativism som är ett begrepp vi nu kommer att förklara.

Kulturrelativism och etnocentrism

När människor i sin profession möter människor från andra kulturer är det av stor betydelse hur de bedömer dessa kulturer. Det är viktigt att kulturella

olikheter bemöts med tolerans för att underlätta mötet med en ny kultur (Kristal-Andersson 2001 s. 180). Det kan ses ur två polariserade perspektiv, det

etnocentriska perspektivet och det kulturrelativistiska. Etnocentriskt perspektiv bedömer andra kulturer utifrån bedömarens egen kultur, som ses som den centrala och den riktiga. Detta perspektiv präglas ofta av en nedlåtande attityd, som har sitt ursprung i oförståelse och fördomar (Brändefors 1990 s. 27). En människa med ett etnocentriskt perspektiv fördömer kvinnlig könsstympning och riskerar att missa det faktum att föräldrar som gör det mot sina barn faktiskt kan göra det utifrån en önskan att göra det bästa för barnet (Leviner 2008 s.80). Kulturrelativisten å andra sidan vill inte värdera andra kulturer. Han vill endast beskriva kultur utan att fördöma olika sedvänjor och traditioner (Soydan 2005 s.267-268). En renodlad kulturrelativist anser till exempel att invandraren skall ha möjlighet att själv välja vad de vill behålla och vad de vill utveckla i sin egen kultur (Soydan 1984 s.17). I kulturrelativism är alla åsikter lika mycket värda och sanningen är relativ. Det är individen, eller kulturen som äger sanningen (Reichert 2006 s.28). Kulturrelativism kan verka positiv eftersom den visar respekt för andra människor. Om vi med kulturrelativism menar att alla kulturer är lika och ingen utomstående norm står över den lokala kulturen, betyder det att om kulturen tillåter kvinnlig könsstympning så kan det inte fördömas. Om kulturrelativismen sätts före universella värden kan det användas som försvar för kvinnlig könsstympning (Kalev 2004 s.340). De mänskliga rättigheterna som säger att ingen skall behandlas grymt eller utstå tortyr sätts då åsido. Med ett extremt kulturrelativistiskt synsätt riskerar vi att missa de personer som inom en kultur gör motstånd mot vissa sedvänjor, så som kvinnlig könsstympning, och därmed bidrar vi till det kvinnoförtryck som döljer sig i den sedvänjan (Nussbaum 2002 s. 74-75). Många stater eller grupper använder

kulturargumentet för att rättfärdiga sedvänjor som till exempel kvinnlig könsstympning (Reichert 2006 s. 29). När man kritiserar någon sedvänja i en

kultur kan man bli anklagad för att vilja införa ett västerländskt perspektiv. Det kan vara ett drag för att sätta motståndarna i en sämre dager (Nussbaum 2002 s.61).

Kultur

Kultur är ett komplicerat begrepp som kan ha många olika betydelser och här presenterar vi hur vi har valt att använda begreppet i vår studie.

Kultur skapas i ett socialt samspel mellan människor och är en grupp människors gemensamma regler, värden och symboler, ett regelsystem av normer och värderingar som individerna i gruppen gärna vill leva upp till

(Soydan 1984 s.46-48). Nussbaum påpekar att eftersom förändring är något som ligger i alla människors natur är kulturer dynamiska enheter (Nussbaum 2002 s.73). En människa övertar kultur från den föregående generationen och

försöker föra den vidare – oftast något förändrade till nästa generation” (Soydan 2005 s.266 ). Från det att vi föds präglas vi in i en kultur och det påverkar oss starkt hela livet (Soydan 1984 s.49). Det kan bli ännu viktigare att hålla fast vid sin kultur och sina traditioner när man kommer till ett nytt land än om man hade stannat kvar i sitt hemland eftersom människan kan uppleva en trygghet i det han eller hon är van vid (Grant 2007 s.92).

Hur vi tolkar andra människors kulturer har stor betydelse för hur vi bemöter dem. Bemötandet kan vara avgörande för om personen lyssnar på det vi vill förmedla eller inte. Att inta ett strikt etnocentriskt synsätt kan ge oss en attityd som gör att människor inte lyssnar när vi fördömer sedvänjor som kvinnlig könsstympning utan klassar oss som rasister. Att vara kulturrelativistisk tar ifrån oss grunden att kunna kritisera en sedvänja som vi anser vara emot de

mänskliga rättigheterna. Därför kan det vara bra att motivera sitt agerande i förhållande till sedvänjor som kvinnlig könsstympning utifrån en universell ansats som den som Nussbaum presenterar (Nussbaum s.65-75).

Metod

I detta kapitel redogör vi för vårt val av metod och vårt urval. Vi beskriver hur intervjusituationen med våra informanter sett ut och ger även en kort

presentation av våra informanter. Därefter beskriver vi hur vi gått till väga för att analysera informationen vi samlat in. Kapitlet avslutas med att vi redogör för vilka avgränsningar vi har gjort för att behålla fokus på ämnet kvinnlig könsstympning, arbetsfördelning och vilka etiska överväganden vi ställts inför.

Metodval

Studiens syfte och frågeställningar avgör vilken metod som bör användas. Vi kan dela in metoder i kvalitativa och kvantitativa tillvägagångssätt. Med ett kvalitativt angreppssätt har forskaren en närhet till informationskällan och strävar efter att få en helhetsbild (Holme, Solvang 1991 s.13,95). I kvantitativ metod omvandlas information till kvantifierbar data, det vill säga siffror och mängder. Gemensamt för de olika metoderna är syftet att skapa en bättre förståelse av det samhälle vi lever i (a.a. s.85-90). Utifrån vårt syfte och

frågeställningar valde vi att använda oss av kvalitativ metod. Vi ville skaffa oss en uppfattning om hur professionella hanterar kulturmötet och de

värdekonflikter som kan uppkomma i mötet med de utsatta kvinnorna.

Vår studie kan liknas vid en fallstudie, en undersökning …av samtida fenomen i en verklig kontext där antalet undersökta fall är begränsat medan den

information som inhämtas om fallen är rikhaltig (Hammersley, Gomm 2000 s.2-3). Intervjun är den viktigaste informationskällan i en fallstudie (Yin 2007 s.116). Strukturerade, semistrukturerade och ostrukturerade forskningsintervjuer är vanligast (Denscombe 2009 s.233). I den strukturerade intervjun har

forskaren stor roll och använder sig av ett på förhand konstruerat frågeformulär med ett begränsat antal svarsalternativ. Motsatsen är den ostrukturerade

intervjun, där forskaren har en liten roll och den intervjuade talar fritt (a.a.s.234-235). Vi valde att använda oss av mellantinget, semistrukturerade intervjuer som är den vanligaste kvalitativa metoden (Alvesson, Deetz 2000 s. 215). Vi förberedde en lista med ämnen som skulle behandlas men var flexibla i

förhållande till den. Intervjupersonerna fick möjlighet att utveckla sina idéer och synpunkter (Denscombe 2009 s.235). Man kan välja att intervjua människor enskilt eller i grupp (a.a. s.235-236). Vi valde att göra enskilda intervjuer för att undvika att intervjupersonerna påverkar varandras svar.

Eftersom kvinnlig könsstympning är väldigt intimt för de utsatta och ytterst privat (Börjesson 2005 s. 42) har vi valt att intervjua professionella och inte utsatta kvinnor. I kvalitativa fallstudier används ofta förutom intervjuer även observationer för att samla in information (Merriam 2006 s101). Vi har dock valt att inte genomföra några observationer av samma anledning som vi inte intervjuar de utsatta kvinnorna.

Merriam redogör i sin bok Fallstudien som forskningsmetod (2006 s.25) för fyra grundläggande egenskaper som är utmärkande för en kvalitativ fallstudie. De är partikularistiska dvs. att fokus riktas på en viss företeelse, händelse eller person. I vårt fall är företeelsen mötet mellan professionell och kvinnor utsatta för könsstympning. Resultatet i en fallstudie är deskriptiv vilket innebär att det är en tät och omfattande beskrivning av ”fallet” man studerat. En fallstudie är även heuristisk vilket betyder att resultatet skapar nya innebörder och förbättrar förståelsen av den situation man studerat. Vi vill visa på de problem och de värdekonflikter som kan uppstå i mötet mellan olika kulturer och på så sätt få en bättre förståelse. En kvalitativ fallstudie är också induktiv dvs. att man

upptäcker nya begrepp och skapar en ny förståelse snarare än att besvara på förhand formulerade hypoteser.

”... forskare väljer fallstudiemetoden för att skaffa sig djupgående insikter om en viss situation och hur de inblandade personerna tolkar denna. Fokus ligger på process snarare än resultat, på kontext snarare än på specifika variabler och på att upptäcka snarare än bevisa” (Merriam 2006 s.9).

Kvalitativa fallstudier kritiseras ofta för att resultaten inte går att generalisera (Jacobsson & Meeuwisse 2008 s.52). Kritiker menar att kunskapen är begränsad till det fall som studerats och att resultatet inte kan generaliseras. Med ett

strategiskt urval är dock det möjligt att göra en teoretisk generalisering dvs. resultaten generaliseras i förhållande till en teori eller teoretiskt perspektiv (a.a. s.52). I fallstudier krävs det flexibilitet och ett fortlöpande samspel mellan de frågeställningar som studien har och de data som samlas in (Yin 2007 s.81).

Urval

Vi har använt oss av ett strategiskt urval då vi visste vad vi ville undersöka och vem vi ville skulle svara på studien (Denscombe 2009 s.37). Vi valde medvetet ut verksamheter som kan komma i kontakt med kvinnlig könsstympning då vi ansåg det troligt att de kunde bidra med värdefull kunskap. Dessa verksamheter ligger i ett invandrartätt område i en medelstor svensk stad. Vår ursprungliga tanke var att göra alla våra intervjuer på en familjecentral men det visade sig att det var svårt att få tillräckligt många informanter där inom den tidsrymd vi hade tillförfogande eftersom yttre omständigheter gjorde det omöjligt för

barnhälsovården att medverka. Vi var därför tvungna att använda en andra verksamhet för att få tillräckligt med material för vår studie. En familjecentral ansåg vi vara av intresse eftersom det där finns mödra- och barnhälsovård, öppen förskola och socialtjänst. Familjecentralen ska bedriva ett arbete som är hälsofrämjande, förebyggande och stödjande samt riktar sig till föräldrar och barn. Den andra verksamheten vi valde är ett studieförbund vars målgrupp är människor som invandrat till Sverige och börjat på SFI (svenska för invandrare) och personer som varit lite längre i Sverige som vill lära sig mer av språket och om det svenska samhället.

”Syftet med verksamheten är att skapa sammanhang för deltagarna genom daglig aktivitet i en lärande miljö som är öppen, trygg och bygger på människors lika värde och tro på människors möjlighet att växa. Undervisning sker genom samtal om nära ting och samhällsfunktioner, svenskt arbetsliv, konsumentkunskap och enkla lagar för att ge deltagarna förståelse för begrepp som jämställdhet, demokrati, rättigheter/skyldigheter, föräldrarollen, barns rättigheter, frihet/ansvar, kroppskunskap och möjlighet att påverka den egna hälsan. All verksamhet kompletteras med olika studiecirklar som planeras efter behov.” (www.bilda.se)

Vi kom i kontakt med verksamheterna genom att Hanna under sin praktik hade haft en kontakt med dessa. Vi kontaktade dem personligen genom telefon och besök. Vi har i vår studie endast intervjuat kvinnor. Detta kan förklaras med att det är endast kvinnor som är arbetar inom dessa verksamheter. Kvinnor som har blivit utsatta för kvinnlig könsstympning vill helst inte tala med män om det (Johnsdotter 2002 s.19) Därför hade en man troligen inte haft så mycket att tillföra i just denna studie.

Intervjusituation

Vi genomförde semistrukturerade kvalitativa intervjuer med fyra personer med hjälp av vår på förhand utarbetade intervjuguide (se bilaga). Den består av frågor sorterade under teman som är relevanta för studiens syfte. Vi genomförde två intervjuer på familjecentralen samt två på studieförbundet. Innan vi

genomförde våra intervjuer gjorde vi en pilotintervju med en barnmorska för att bedöma frågornas kvalité och utformning. Därefter gjordes smärre justeringar i intervjuguiden. Intervjuerna gjordes på informanternas arbetsplatser, på deras arbetstid för att det skulle vara smidigt för dem. Vi ser det som en fördel då de troligtvis känner sig trygga och avslappnade i en van miljö (Carlsson, 1991 s.37). Vi spelade in intervjuerna efter att informanterna godkänt detta. Bandinspelning är den vanligaste metoden som används för att registrera intervjuer (Merriam 2006 s.96). Att använda sig av bandspelare i en

intervjusituation har både för- och nackdelar. För informanten kan det vara obekvämt att veta att det de säger spelas in. Det är dock viktigt att vi kan gå tillbaka och lyssna på materialet för att undvika att förvanska det informanten sagt (Carlsson, 1991 s.39). Vi måste också vara medvetna om att vi som intervjuare påverkar situationen. Vi uppfattade att informanterna var väldigt öppna och att de inte hade något emot bandinspelningen. Våra informanter kan medvetet eller omedvetet bli påverkade av vad de tror att vi vill ha för svar. Vi måste även vara uppmärksamma på att vi tolkar de svar vi kommer att få, och därför kan vår förkunskap påverka resultatet (Larsson et al 2005 s.101). För att undvika detta transkriberade vi det inspelade materialet i sin helhet. Därmed hade vi en text att arbeta med under analysen. Vi gjorde tre av intervjuerna tillsammans, en av intervjuerna gjorde Hanna på egen hand då Maria var hemma på grund av sjukdom.

Kort presentation av deltagarna

Vi har i vår studie intervjuat personer med olika professioner. Ingen av våra informanter har krävt anonymitet, men vi valde att anonymisera dem, samt avidentifiera det geografiska område där vi har genomfört studien eftersom vi inte anser att det tillför studien något att veta exakt vem som har medverkat.

Anna är socionom och arbetar som socialsekreterare utan myndighetsutövning på en familjecentral. Lisa arbetar på samma familjecentral och är utbildad barnmorska. Mimmi är lärare och arbetar tillsammans med Sabine som

cirkelledare i ett samarbetsprojekt med syfte att integrera nyanlända flyktingar och andra invandrare i det svenska samhället. Sabine är själv flykting med en juristutbildning från det land hon kommer från. Hon har bott i Sverige i många år.

Analysmetod

Som forskare kommer vi att tolka det material vi samlar in. Inom kvantitativ forskning används orden reliabilitet och validitet flitigt. Reliabilitet handlar om att resultatet ska bli liknande i olika studier om samma sak studeras. Validiteten innebär att vi genom vår studie svarar på det vi har tänkt undersöka (Trost 2005 s.111-113) En grund i kvalitativ forskning är att verkligheten inte är fast och objektiv. Vi kan alltså inte vänta oss att hitta endast ett mönster i vårt material. Vi vill skildra verkligheten så som den upplevs av människorna som finns i den (Merriam 2006 s.178). Därför har våra informanter tagit del av vår studie innan den är lämnades in så de kunde rätta till eventuella missförstånd. Vi har spelat in våra intervjuer på band efter godkännande från våra informanter och har

därefter transkriberat materialet i sin helhet. Det förhindrar att vi förvanskar den information vi får av informanterna och stärker reliabiliteten (Robson 2002 s. 270). Redan vid insamlingen av informationen började vi analysera den information vi fick. Det är en process som pågår under hela arbetets gång. Resultatet av en fallundersökning formas av informationen som samlats in och den analys av informationen som pågår under hela processen (Merriam 2006 s.137).

Vi har genomfört en vad Holme och Solvang (2006 s141) kallar för

helhetsanalys. Vi har läst hela intervjuerna och därefter delat upp materialet under teman som är av relevans för studiens syfte och frågeställningar. Med tanke på att vi bara genomfört fyra intervjuer på ungefär 30-40 minuter vardera har vi haft ett hanterbart material att arbeta med. Våra teman är erfarenhet och kunskap, upplevelser av möten, bemötande, kulturkompetens och

från intervjuerna för att bidra till en djupare förståelse för läsaren (Holme, Solvang 2006 s142).

Avgränsningar

Vi har valt att studera hur professionella inom ett visst geografiskt område upplever mötet med kvinnor som är utsatta för könsstympning. Vi koncentrerar oss på kvinnlig könsstympning och berör inte manlig omskärelse eftersom kvinnlig könsstympning är förbjudet i svensk lag medan manlig könsstympning är tillåten om den utförs av läkare.

Arbetsfördelning

Vi har samarbetat genom hela uppsatsarbetet. Vi har läst in oss på olika litteratur, skrivit utkast till olika delar i uppsatsen som vi sedan har justerat tillsammans. Vi har bollat texten mellan oss, läst vad den andra har skrivit, omformulerat och bearbetat texten tillsammans. Därmed kan vi säga att allt som har skrivits är vi båda ansvariga för. Vid intervjutillfällena har vi turats om att ta huvudansvar för intervjuerna.

Etiska överväganden

I olika samhällen och kulturer används olika uttryck för att beskriva det ingrepp som vi har valt att kalla kvinnlig könsstympning i det här arbetet. Ordet

könsstympning är ett värdeladdat ord som i sig kan uppfattas fördömande. I de länder och folkgrupper som praktiserar kvinnlig könsstympning används egna ord och uttryck för att beskriva ingreppet, vanligen används begreppet ”kvinnlig omskärelse” (Almroth 2008 s.49).Vi har valt att använda begreppet kvinnlig könsstympning trots att det är värdeladdat eftersom vi ser det som viktigt att betona allvaret i ingreppet. I det professionella mötet med utsatta

kvinnor/flickor eller personer i riskgruppen är det dock viktigt att överväga vilka ordval som görs så att ingen känner sig kränkt.

Nyttan av forskningen måste vägas mot eventuella negativa konsekvenser för uppgiftslämnare och även tredje person. Forskningskravet ska alltid vägas mot individskyddskravet som består av fyra huvudkrav (Vetenskapsrådet). Det första kravet är informationskravet och det innebär att man ska informera

användas. Det är viktigt att uppgiftslämnaren förstår att det är frivilligt att delta och att denna när som helst kan dra sig ur. Nästa krav, samtyckeskravet visar ytterligare på hur viktigt det är att uppgiftslämnaren själv bestämmer över sin medverkan i studien. Våra uppgiftslämnare har alla gett sitt samtycke och vet att det är helt upp till dem att bestämma över sin medverkan.

Konfidentialitetskravet ställer krav på oss som forskare att personer och personuppgifter ska hanteras med största möjliga konfidentialitet så att obehöriga inte kan ta del av dem. I vår studie har vi avidentifierat personerna trots att detta inte var ett krav från deras sida för att möta detta krav.

Nyttjandekravet innebär att information som samlats in inte får användas i något annat syfte än för forskning (Vetenskapsrådet). För oss är det en självklarhet att inte använda materialet till något annat än vår studie och det är våra

Mötet med det otänkbara

I detta avsnitt redovisar vi det insamlade materialet från de fyra kvalitativa intervjuer vi genomfört. Vi har delat in materialet under fem teman som har relevans för studien och dess syfte. Våra teman är erfarenhet och kunskap, upplevelser av möten, bemötande, kulturkompetens och

perspektiv/värdekonflikter. Vi avslutar varje tema med en kort sammanfattning som vi relaterar till tidigare forskning.

Erfarenhet och kunskap

Anna arbetar som socialsekreterare på familjecentralen har i den verksamhet hon befinner sig i nu inte mött någon kvinna där ämnet könsstympning kommit på tal. Hon har däremot tidigare erfarenheter av ämnet då hon för några år sedan arbetade med kommunal flyktingmottagning. Där diskuterades ämnet i samband med att stora flyktingströmmar kom från Somalia. Annas uppfattning är att människor som kommer från Afrika inte väljer att stanna i den kommun hon arbetar i, utan snabbt flyttar till en annan. Det kan vara en av anledningarna till att könsstympning inte diskuteras så mycket menar hon. För att det skall utarbetas riktlinjer runt en fråga måste det vara aktuellt i verksamheten. Men medvetenheten kring könsstympning är idag betydligt större än för femton år sedan enligt Anna. När vi frågar Anna om hennes kunskaper om ämnet minns hon en utbildningsdag om Somalia för några år sedan där kvinnlig

könsstympning berörts.

Mimmi arbetar som cirkelledare inom ett studieförbund och har på sin

arbetsplats kommit i kontakt med kvinnor som varit utsatta för könsstympning. Hennes erfarenhet är i motsats till Annas att det finns många invandrare i

området som kommer från kulturer där det förekommer könsstympning. Men då får vi tänka på att de klienter som Anna möter är de som har någon form av kontakt med mödravården eller barnhälsovården och att Mimmi även träffar andra grupper. Mimmi har använt sig av Internet för att skaffa sig kunskap om kvinnlig könsstympning. Hon säger själv att hon önskar skaffa sig mer kunskap om ämnet då hon tror att invandringen från länder där kvinnlig könsstympning utövas kommer att öka.

Sabine är kollega med Mimmi på studieförbundet och har samma erfarenhet som Mimmi. Hon kom i kontakt med kvinnor utsatta för könsstympning på sin

arbetsplats. Det hon visste om könsstympning innan dess var det hon läst i en självbiografisk bok av en afrikansk kvinna som genomgått könsstympning. Hon i likhet med Mimmi uttrycker en önskan om att få mer kunskap om ämnet.

Lisa som arbetar som barnmorska på familjecentralen har mött flera kvinnor utsatta för könsstympning både i sitt nuvarande arbete inom mödravården och i sitt tidigare arbete på förlossningen. Hon har under sin utbildning fått

grundläggande kunskaper om kvinnlig könsstympning.

Det är viktigt att professionella som arbetar inom skola, socialtjänst, sjukvård och barn och hälsovård har kunskap om kvinnlig könsstympning (Almroth 2008 s. 98). Utifrån vad våra informanter berättat så finns kunskap om kvinnlig könsstympning. Det mesta av den kunskap de har idag är kunskap de själva införskaffat och erfarenhet av möten med kvinnor utsatta för kvinnlig könsstympning. Däremot råder det en viss osäkerhet hur denna kunskap kan användas i det dagliga arbetet i verksamheterna. Barnmorskan Lisa är den enda som har fått grundläggande kunskap om ämnet under sin utbildning och hon är även den som alltid tar upp frågan med sina patienter. Att kunna fråga rakt på sak visar att det är okej att tala om vad en person varit med om och gör det lättare att berätta mer (Almroth 2008 s.98). Anna talar om att en fråga måste vara aktuell i verksamheten för att det skall utarbetas riktlinjer kring frågan. Detta kan bli problematiskt om de professionella inte vet hur de ska närma sig ämnet med kvinnor som kan vara utsatta eller befinner sig i riskzonen. Kvinnlig könsstympning riskerar då att förbli ett dolt problem och en ickefråga i

verksamheten (Dirie 2005 s.11). Om frågan diskuteras kontinuerligt och riktlinjer utarbetas kan det bidra till att de professionella uppmärksammar de kvinnor som behöver hjälp.

Upplevelser av möten med kvinnor utsatta för

könsstympning

Lisa arbetar som barnmorska och hon berättar att dessa möten var svårast i början. Det väcker känslor i henne och i hennes kollegor när de möter

människor som har blivit utsatta. Lisa berättar om hur hon upplevde det första mötet med en könsstympad kvinna. Hon berättar att när kvinnan kom in för att föda barn så visste Lisa och hennes kollegor att hon var könsstympad.

Ingenting hade gjorts under själva graviditeten utan kvinnan skulle öppnas när det var dags för förlossning.

”Hon var ganska så väl ihop sydd. Man blev lite chockerad över hur det såg ut. Och jag hade bara sett bilder innan. Det var inte riktigt så farligt som på bilderna. Så det kändes ju bra i alla fall. Men varje gång nu också som man har en kvinna från något land där man vet att det förekommer könsstympning, när hon lägger sig i gynstolen förbereder man sig alltid lite innan att det kan vara att man får se nåt otäckt” (Lisa).

Här hade Lisa och hennes kollegor blivit förvarnade och en plan hade utarbetats vilket är viktigt enligt Lisa. Att ha en bra handlingsplan för hur man ska gå till väga när det kommer in en kvinna som har blivit utsatt för kvinnlig

könsstympning är något som enligt Lisa är av stor vikt.

Mötena med de utsatta kvinnorna är ofta fyllda med känslor. Sabine berättar:

”De berättar hemska historier hur de själva och deras barn blivit utsatta för det. Det är omgivningen som påverkar att de skall göra det. Även om det är förbjudet i Somalia så fortsätter det. Jag har träffat många människor som har varit med om det och de berättar om hur flickor dog, av infektioner och sånt”. (Sabine)

Mimmi och Sabine talar om de praktiska bekymmer som kan uppkomma när de håller i till exempel cykelkurser:

”… de sa att de fick ont i stjärten. Och först så tänkte jag att jo, det kan man ju få, det får ju jag med om man cyklar länge. Men de har ju inga blygdläppar, det gör ju jättejätte ont när de cyklar. Vi har skaffat såna där muffar till cykelsadlarna för att de överhuvudtaget skall klara av att cykla”. (Mimmi)

Mimmi berättar vidare om sin egen reaktion:

”Man kan inte förstå det. Nej det är… Våran frispråkiga dam, hon har ju berättat in i minsta detalj. Och det är naturligtvis förskräckligt, men hon berättar väldigt

osentimentalt. Jag skulle ju bara gråta”.(Mimmi)

Att som professionell arbeta med andra människors lidanden och problem medför att ständigt ställas inför etiska dilemman (Skau 2007 s.19). Det första mötet är det som för våra informanter verkar ha varit mest bekymmersamt vilket stämmer överens med resultat i andra undersökningar som Essén beskriver

(Essén 2008 s. 109). Våra informanter har i samband med att de berättat om sina reaktioner i mötet med utsatta kvinnor betonat vikten av handledning. Det är viktigt att få möjlighet att bearbeta sina känslor.

Bemötande

På frågan om hur man bäst bemöter de kvinnor som utsatts för kvinnlig

könsstympning och hur man som professionell hanterar de frågorna svarar våra informanter olika. Anna, som samarbetar med mödravården ser inte att hon måste diskutera ämnet med kvinnor hon möter:

”Jag tror inte jag skulle ta upp frågan med dem om de inte själva tar upp den. Jag skulle ju aldrig fråga en svensk kvinna om hennes gynekologiska problem om hon inte själv skulle ta upp det. Här är det ju så att om man vet att hon är gravid då vet ju jag att hon kommer att träffa barnmorska och det är där hon kanske skall prata om det om hon inte själv skulle välja att ta upp det”.(Anna)

Anna menar inte att kvinnlig könsstympning enbart ska ses som ett medicinskt problem. Hon poängterar att hon i sin nuvarande yrkesroll kan känna sig trygg med att de utsatta kvinnor hon möter får den hjälp de behöver genom

mödravården. Hon menar dock att det finns en risk med att endast se kvinnlig könsstympning som ett medicinskt problem.

Mimmi känner att det är svårt att behöva tala med utsatta kvinnor om ämnet. Hon skulle hellre förebygga att ett sådant samtal kommer upp även om en del av de utsatta kvinnorna är frispråkiga.

”Jag kommer ju se till att det finns muffar innan de börjar så att de börjar så att de slipper säga till mig att de får ont mellan benen. Ja, vi är ju väldigt frispråkiga om sånt också med våra kvinnor men jag kommer nog försöka se till att de inte får så ont. Förebygga det i stället. Men om jag verkligen skulle behöva säga nåt, så skulle jag säga om du får ont så kan du använda en sån här. Det kan man ju säga”.(Mimmi)

Sabine som arbetar tillsammans med Mimmi skulle kunna tänka sig att ta upp ämnet om hon misstänker att någon är utsatt.

”Jag skulle provocera lite, inte på ett negativt sätt men så om hon vill berätta. Känna av situationen, de måste känna sig trygga. Man måste lära känna människorna. De kan se glada ut men inte vara det. Men det är jobbigt för en del att visa att de är ledsna”. (Sabine)

Sabine uppfattar att en del av de kvinnor som blivit utsatta för könsstympning har stort behov av att prata om det. Hon tror att de kvinnor som pratar om det är kvinnor som förstår att det är fel att utföra könsstympning. Ämnet är inget som personalen tar upp utan samtal uppstår när kvinnorna själva tar upp det. Det blir spontana samtal både i stora och små grupper, de som vill berätta gör det och de andra lyssnar.

”Man måste lyssna hela vägen, på hela deras historia. Det är känsligt och ibland gråter man. Vill människor berätta så måste man lyssna. Det är mycket känslor”. (Sabine)

Lisa som arbetar med mödravård talar om vikten av att våga fråga. Hennes erfarenhet av de kvinnor hon mött som har blivit utsatta för könsstympning är att de inte verkar tycka det är svårt att tala om att de är könsstympade.

”Jag frågar rakt ut om de är omskurna, är dom det så är dom. Det är ingenting de skäms för eller så, det bara är så att de är omskurna. Är dom det så pratar vi alltid kring hur de funderar kring sina egna barn och om de får en dotter om hur de funderar kring

omskärning då. Alla som jag har träffat har sagt att de inte skulle göra det”. (Lisa)

Lisa använder sig alltid av tolk när hon träffar invandrare som inte kan tala svenska. Hon använder sig alltid av kvinnlig tolk med hänsyn till att det är väldigt intima frågor som kommer upp (Johnsdotter 2002 s.19). De kvinnor Lisa har talat med menar att de inte vill föra vidare traditionen med kvinnlig

könsstympning här i Sverige. Samtidigt berättar hon om att hon har hört från barnhälsovården att de misstänkt att vissa familjer tar sina barn ur landet för att de skall bli omskurna.

Våra informanter har olika syn på hur och om de skulle inleda ett samtal om kvinnlig könsstympning med en utsatt kvinna. Vilket yrke och den relation de har till sina klienter är avgörande för hur de resonerar. Att reducera kvinnlig könsstympning till en medicinsk fråga kan göra att många kvinnor som blivit utsatta inte känner igen sig i det då inte alla lider några medicinska

komplikationer av ingreppet. Kvinnlig könsstympning är ett komplext socialt fenomen som utförs av olika anledningar i olika former (Ahlberg et. al. 2004 s.70).

Kulturkompetens

Anna funderade mycket över ordet kulturkompetens och vad som läggs i det . Det kan definieras på flera sätt. Kulturkompetens kan beskrivas som ingående kännedom om individers villkor i det land som de lämnat för att flytta till Sverige, varför de har flyttat samt vilket socialt nätverk de har här (Hessle 1984 s.70). Anna betonar vikten av att möta människor och inte kulturer. Att ha alltför ingående kunskap om en kultur och sedan försöka applicera det på en individ kan bli fel enligt henne.

”Det kan vara bra att ha bakgrundsfakta kring hur det ser ut i landet t.ex. när det gäller skolgång, strukturer mm men det farliga är om man genom en massa fakta tror att men vet hur människor är. Du kan vara präglad av din kultur men du behöver inte vara det. Du kan ha lämnat ditt land för att den kulturen inte passar dig att den inte alls så att säga står i samklang med vad du själv känner. Då kan det vara väldigt frustrerande att få det påklistrat någonting på dig som du inte är eller till och med aktivt har lämnat. Lagom med kulturkompetens, så kan man säga. Men det är väl att veta mycket om vad som präglar en själv”. (Anna)

Sabine däremot tycker det är jätteviktigt att ha kunskap om människors kultur:

”Det är jätteviktigt annars skulle det kännas konstigt. Man måste veta var människor kommer ifrån och hur det sett ut i landet. Och för att förstå varför människor är som de är. Om de till exempel kommer från länder där det finns kvinnoförtryck och så”. (Sabine)

Lisa talar om kulturkompetens som något som kommer av erfarenhet. Genom att tala med patienter och ställa frågor om hur vissa saker i deras kultur fungerar är det lättare för henne att förstå. I hennes yrke är det viktigt att känna till olika kulturer och vad det kan innebära i hennes möte med patienter. Hon talar i första hand om kulturella sedvänjor som kan påverka vården på olika sätt även om hon betonar vikten av att både barnet i magen och mamman ska må bra.

”Det är viktigt i sådana här jobb att man känner till lite om när det är fasta och när det är högtider och hur de blir påverkade då. Om det är en kvinna som uteblir under en viss

period så är det för att de håller på med det i kulturen. Det får man ha respekt för också och anpassa vården för det”. (Lisa)

Hon berättar att hon frågar mycket när det är saker hon inte förstår.

”Det gäller att förstå varför de gör som de gör. Jag hade en kvinna från ett land i Afrika som hade ett brännmärke här på magen rätt så nygjort. De gjorde det för att skydda barnet inne i magen. Det måste ha gjort jätteont på henne. Så jag frågade om det. Jag hade ju kunnat välja att inte se det, men jag tycker det är intressant att fråga med”. (Lisa)

Anna tycker det är viktigt att mötas som människor och inte som olika nationaliteter. I Sverige växer människor upp under ganska lika förhållanden och blir därmed präglade på ungefär samma sätt. Det är kanske inte lika lätt att se likheter hos människor som kommer från ett annat land som vi ser hos varandra. Invandrare kan komma från länder där olikheterna är oerhört stora; klasskillnader är enorma, religionerna många och man kanske inte ens talar samma språk.

”Vi är ju faktiskt alla olika typer av individer. Precis lika lite som jag vill bli mött som bara svensk, jag vill ju bli mött som den jag är, med det jag har med mig mina bekymmer och tankar. I den situation som jag kommer ifrån. Jag tror ibland vi har för hög tro på det här med kultur, kunskap kring olika kulturer. Det är ju också så att den kulturen du har lämnat, den kunskap du har om den finns bara i den kontext där man befinner sig”. (Anna)

Anna poängterar att det viktigaste kanske inte ligger i att mötas i någon sorts konsensus utan att det handlar om att respektera varandras åsikter. Respekten i mötet är viktigare än att tycka lika eller ens kunna förstå varandra ibland menar hon.

”Det vi lärde oss när vi var små, det sitter i ryggmärgen på oss. Det kan vara svårt när man möter någon som kommer från något helt annat och förstå varandra. Din kultur speglar ju vem du är och det är samma ska för den andre personen.” (Anna)

Mimmi har upplevt det liknande och säger:

”Jag möter en kvinna, en annan kvinna. Vi möts som kvinnor, sen har vi olika ryggsäckar som vi kan dela med varandra. Jag ser ingen konflikt i mötet med någon människa för att de kommer från en annan kultur”. (Mimmi)

Enligt Mimmi är det viktigaste att lyssna och inte lägga in sina egna värderingar när kvinnorna berättar om vad de utsatts för. På sin arbetsplats upplever hon att det finns en del som har behov av att prata om det medan andra väljer att inte tala om det alls.

Att ha kunskap om kvinnlig könsstympning och den kultur som ligger bakom sedvänjan är viktig när den skall förebyggas. Det våra informanter upplever är att det är respekten för människan, för individen som är det centrala. Vill en människa prata om det hon bär med sig vill alla våra informanter finnas till hands och lyssna. Kulturens betydelse är viktig, men inte bara den kultur som invandraren bär med sig, utan den som har präglat oss som de möter är av minst lika stor vikt. De professionella bör ta avstånd från den specifika sedvänjan samtidigt som de måste visa respekt för människor som kommer från andra kulturer (Leviner 2008 s.81).

Perspektiv/Värdekonflikter

När vi talar med Mimmi om hur hennes egna värderingar och kulturella prägling påverkar mötet med människor från andra kulturer svarar hon, du menar att vi har rätt? Och så skrattar hon. Hon beskriver att innan hon träffade så mycket människor från andra kulturer som hon gör nu var det nog lättare att se det ”svenska” sättet som det enda rätta sättet. Men med den erfarenhet hon har nu menar hon att allt inte är rätt eller fel, det finns olika sätt att göra saker på. Här kan man säga att Mimmi har gått från ett etnocentriskt till ett mer kulturrelativistiskt sätt att se saker på. Hon menar att man inte blunda för det som uppenbart är fel som till exempel kvinnlig könsstympning. Då måste man klargöra att det är någonting som är förbjudet enligt lag i Sverige.

”Det är ju som det här med könsstympning, alla kvinnor känner ju inte till att det förbjudet här i Sverige. Man får informera om det då”. (Lisa)

Mimmi menar att det är viktigt att inte fördöma:

”Jag säger att det är förbjudet här, men jag värderar inte det dom kommer ifrån och det är ju dom som är utsatta för det här”.(Mimmi)

Sabine som själv kommit som flykting till Sverige har ju egen erfarenhet av hur det är att komma till ett nytt land och en ny kultur. Hon beskriver det

känslomässiga på ett annat sätt än våra övriga informanter.

”Människor som kommer från krig och elände bär med sig jättehemska saker och är ledsna och deprimerade. Det är viktigt att de får lov att ge uttryck för det och inte ge dem för mycket information. Först måste man se till att människor mår bra och sen kan de börja utvecklas”. (Sabine)

Anna pratar om att de klienter hon har pratat med om kvinnlig könsstympning är de som själva har tagit upp ämnet.

”… man såg det här som något som man hade lämnat i och med att man också hade kommit någon annanstans”. (Anna)

Mimmi berättar om en kvinna som hon har mött som har ändrat åsikt i och med att hon är i ett nytt land ett nytt sammanhang:

”Hon har flytt från Somalia med flera barn som är könsstympade också, både hon och hennes stora flickor. Men hon säger nu, hon har en syster som är kvar i Somalia ‘Jag har pratat med henne och sagt om hon gör det här mot sina flickor så ska jag aldrig mer ringa till henne’.” (Mimmi)

Lisa har också pratat med kvinnor som menar att de inte vill föra vidare traditionen med kvinnlig könsstympning här i Sverige. Samtidigt berättar hon om att hon har hört från barnhälsovården att det har hänt att vissa familjer tar sina barn ur landet för att de skall bli omskurna. Lisa berättar också om kvinnor som har fött barn där sjukvården vill försöka återställa könsorganen så mycket som möjligt. Kvinnorna kan ha andra önskemål.

”De får information om att man kommer försöka återställa till naturligt ursprung. Och det har man också förstått att eller hört av kollegor att de önskar gärna att bli lite mer ihop sydda än det vanliga mer som ursprungsutseendet.” (Lisa)

”Kvinnorna skall inte känna något, bara männen. Kvinnorna ska bara föda barn och inte känna någonting” . (Sabine)

Lisa berättar om ett fall en kollega hade där kollegan inte kunde göra en undersökning eftersom hon inte ens fick in lillfingret.

”Och då undrar man ju liksom hur, hon var gravid och då undrar man ju hur hon har kunnat bli gravid överhuvudtaget. Om man inte ens får in lillfingret”. (Lisa)

För de professionella finns det situationer som sätter dem i värdekonflikter. Lisas exempel där kvinnor vill få sin omskärelse återställd efter att ha blivit öppnade vid en förlossning är ett sådant exempel. Hur ska barnmorskan agera? Att sy ihop kvinnan igen är oförenligt med svensk lag, men samtidigt skall kvinnan respekteras som individ (Ahlberg et al. 2004 s.55). Våra informanter berättar om kvinnor som säger sig ha lämnat sedvänjan i samband med att de kommit till Sverige. Många tar tydligt avstånd från den och säger att de aldrig skulle utsätta sina barn för könsstympning. Lisa berättade samtidigt om att hon hört av barnhälsovården att flickor tas utomlands för att könsstympas. Att det nya landets kultur inte accepterar könsstympning gör att människor som tidigare sett det som en naturlig del i livet förändras i och med att de kommer till en ny miljö. Även om individen har assimilerat det nya landets värderingar kan en person falla tillbaka i gamla tankemönster om man stöter på svårigheter

(Kristal-Andersson 2001 s. 178). Kvinnorna i Ahlbergs studie menar dock att en del kvinnor känner sig tvungna att ljuga angående om de är könsstympade eller inte (Ahlberg et. al 2004 s.62). De vet hur det svenska samhället ser på

sedvänjan könsstympning och skäms för att berätta att de blivit utsatta för det. I Sverige är det olagligt att utföra någon form av kvinnlig könsstympning och detta är de flesta medvetna om. Professionella bör ha det i åtanke när de talar med människor från länder där sedvänjan praktiseras.

Analys

I denna del analyserar vi resultatet av vår studie i förhållande till de teorier vi val, Nussbaums teori om mänskliga förmågor och mänskliga rättigheter. Vi för även en diskussion om svårigheterna kring val av perspektiv, etnocentrism kontra kulturrelativism.

Våra informanter talade om kvinnlig könsstympning på olika sätt beroende på vilken erfarenhet och kunskap de har av utsatta kvinnor. Lisa som har utbildning i ämnet och som har träffat och pratat med flest kvinnor om kvinnlig

könstympning var den som vi upplevde som säkrast och lugnast i samtalet runt ämnet. För henne är det självklart att ta upp ämnet med sina klienter och klargöra vad som gäller här i Sverige. Sabine skulle ta upp ämnet med sina klienter om hon såg att det var nödvändigt. Både Mimmi och Anna säger att de helst ser att deras klienter själva tar upp ämnet. Att det är en svår avvägning att tala om ett ämne får inte hindra de professionella från att ta upp det med sina klienter (Leviner s.81). Det finns en risk med att inte våga ifrågasätta traditioner och sedvänjor som praktiseras av etniska minoriteter. De riskerar att bli en ”stängd” grupp och medlemmarna i gruppen får ingen möjlighet att utvecklas i den nya kulturen och se vad och om det finns andra valmöjligheter (Kalev 2004 s.342). Oron för att öppna ett samtal runt ämnet som två av våra informanter uttrycker kan leda till att utsatta kvinnor de möter kanske inte får den möjlighet de behöver tala om sina upplevelser och bearbeta dem. Det kan också betyda att någon inte får information om att kvinnlig könsstympning inte är tillåtet i Sverige vilket kan leda till att en flicka utsätts för ingreppet. Nussbaum menar att även om en kvinna sluter upp bakom en sedvänja som ger henne påtagligt försämrade möjligheter skall vi inte se det som hennes slutgiltiga val. Okunskap kan vara en orsak till att sedvänjor likt kvinnlig könsstympning får fortgå

(Nussbaum 2002 s.66-68) och därför är det viktigt att professionella kan samtala om ämnet med sina klienter. När människor flyttar och möter människor med andra erfarenheter än sina egna blir de medvetna om sin kultur på ett nytt sätt då de jämför sin kultur med någon annans (Soydan 2005 s.266). Där kan

professionella som möter klienter i riskgruppen vara viktiga som förmedlare av den nya kulturen. Nussbaum påpekar att förändringen i omständigheter kan ge nya tankesätt (Nussbaum 2002 s.53). Våra informanter var medvetna om det inflytande den omgivande kulturen kan ha för klienterna, även om deras önskan