Förfädernas berg? : en tolkning av fornborgen på Halleberg

0

Högskolan på Gotland VT 2011 Kandidatuppsats i arkeologi 15 hp Författare: Emil Trollklint Institutionen för kultur, energi och miljö Handledare: Alexander Andreeff

Förfädernas berg?

En tolkning av fornborgen på

Trollklint, Emil

Förfädernas berg? En tolkning av fornborgen på Halleberg

Mountain of the ancestors? An interpretation of the hill-fort on Halleberg

ABSTRACT

The essay deals with the hill-fort on the mountain Halleberg, Sweden, its wall design, functionality, dating and its possible function as a central location and a place of worship of the ancestors.

The Halleberg hill-fort consists of a 1500 meters long at times cohesive stonewalls which together blocked the mountain from its surroundings. Hallberg's natural vertical scree and cliffs along with the masonry blocked the whole mountain from the surroundings.

The hill-forts, with few exceptions are largely not investigated archaeologically and its functionality and role in the ancient society is based on outdated research on the subject. The current archaeological interpretation is that hill-forts served as temporary defense in times of unrest or served as center of power for a social elite. The prevailing view in the archaeological sphere is that the hill-forts had a variety of functions and that its functionality and role in ancient society has varied.

Halleberg´s strongest wall sections are at the mountain's south-eastern part where the natural driveway, Storgårdsklev is located. Along with the massive masonry of the walls in Bokedalen Storgårdsklev functioned as the hill-forts main entrance. At places along the walls are the remains of what could be interpreted as stacked rocks and possible fire cracked stone. These structural features indicate that the walls were built during the early Iron Age.

Very likely has its function like other hill-forts have been varied and changed based on the community, organization and internal and external disturbances. The essay's main interpretation is that the hill-fort served as a defensive fortress. Moreover it is possible that walls of the hill-fort had a symbolic role as a border between two separate rooms in the landscape. The fencing of Halleberg turned the whole mountain to a closed landscape, separated from the surroundings. It may have been a place where people worshiped their ancestors, a place where life's events, life and death was the focus point.

Keywords: Iron Age, Hill-fort, Halleberg, viewshed, landscape, mountain, ancestors, GIS, fornborg

Jag vill tacka Alexander Andreeff för värdefull konstruktiv kritik.

Denna uppsats är författarens egendom och får inte användas för publicering utan författarens eller dennes rättsinnehavares tillstånd.  2011 Emil Trollklint

Omslagsbilden visar vyn mot söder från utsiktsplatsen ”Ättestupan”, Halleberg. Foto av Emil Trollklint  2011

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING ... 1

1.1 Introduktion ... 1

1.2 Uppsatsens disposition ... 2

1.3 Problemställning och syfte ... 2

1.5 Metod och avgränsningar ... 3

1.5.1 Teoretiska utgångspunkter ... 3 1.6 Källkritik ... 4 2. BAKGRUND ... 4 2.1 Forskningshistorik ... 4 2.2 Fornborgsbegreppet ... 6 2.3 Fornborgar i Sverige ... 7 2.4 Fornborgar i Norden ... 8 2.4.1 Norge ... 8 2.4.2 Danmark ... 8 2.4.3 Finland ... 8 3. HALLEBERGSBORGEN ... 8 3.1 Hallebergsborgen i Fornminnesregistret ... 8 3.1.1 Storegårdsklev ... 9 3.1.2 Bokedalen ... 10 3.1.3 Russklev ... 10 3.1.4 Björndalsklev ... 10 3.1.5 Skytteklev ... 11 3.1.6 Lindeklev ... 11 3.1.7 Björkås trappa ... 11

3.2 Västra Tunhems fornlämningsmiljö ...11

3.2.1 Rånnums ekdungar – Västra Tunhem 25:1 ... 11

3.2.2 Gravfältet och domarringen vid Hästevad – Västra Tunhem 23:1-4 ... 11

3.2.3 Grytet Vänersnäs – Vänersnäs 76:1 ... 12

3.2.3 Vänersnäs Fornborg – Vänersnäs 165:1 ... 12

4. DISKUSSION ... 12

4.1 Fornborgens murkonstruktion och funktion ...12

4.1.1 Allmän bakgrund till fornborgars murkonstruktioner ... 12

4.1.2 Tolkning av Hallebergsborgens murverk ... 14

4.2 Datering och byggnadsfaser ...18

4.2.1 Datering av Sveriges fornborgar ... 18

4.2.3 Hallebergs fornborg under historisk tid ... 19

4.2.2 Hallebergsborgens datering ... 20

4.3 Utsikt och vårdkasar ...21

4.3.2 Landburna och vattenväga förbindelser ... 22

4.3.3 GIS-analyser av Hallebergsborgens utsikt ... 22

4.4 Halleberg- en kultplats? ...23

4.4.1 Murverkens placering ... 23

4.4.2 Ett avskilt landskap ... 24

4.4.3 Kultiska hägnader ... 25

4.4.3 Hallberg - förfädernas boning? ... 26

6. RESULTAT ... 27

7. SAMMANFATTNING ... 29

BILAGA 1. Utdrag ur fornminnesregistret ... 31 BILAGA 2. Resultat av GIS-analyser... 34

1. INLEDNING

Fornborgen på Halleberg i Västergötland räknas, sett till ytan, som Skandinaviens största fornborg. Dess murverk har spärrat platåberget från dess omgivning. Uppsatsen undersöker Hallebergsborgens murkonstruktioner, datering, funktion och dess eventuella roll som centralplats/kultplats under början av yngre järnåldern.

1.1 Introduktion

Vid Vänerns södra spets, där Göta älv har sin början, ligger bygden kring Vargön med de två platåbergen Halle- och Hunneberg som dominerande inslag i landskapet. I dag är de båda bergen kända hos allmänheten för den årliga kungliga älgjakten. Halleberg är en imponerande syn med dess lodräta branta sidor. Bergen frilades samtidigt med att isen drog sig undan från sydvästra delen av Vänern för ca 11 800–11 500 år sedan. Där står de vid Vänerns strand som två stora stenpelare rakt uppskjutande från det för övrigt flacka omgivande landskapet. Personligen bor jag drygt en halvmil från berget men trots avståndet förmedlar Halleberg ett kraftfullt intryck vid horisontens rand även på detta avstånd. För oss som bor kring Vänersborg, Trollhättan och inte minst Vargön utgör Halle- och Hunneberg en naturlig och viktig del av landskapet. För många människor i dess närhet är bergen, med sin vackra natur med inslag av urskog, en viktig del av ett aktivt friluftsliv. Bergen har under långa tider varit en viktig resurs för bygden och redan under mesolitikum nyttjades diabas och grönsten från Halleberg för tillverkning av stora delar av Vänerregionens lihultyxor (Nordqvist 2000:15). Stenåldersboplatsen vid Margereteberg, strax söder om Halleberg, uppvisar exempelvis Sveriges största fyndansamling av bergartsyxor (Nordqvist 2000:12f).

Beläget på Halleberg finner vi även, till ytan, Skandinaviens största fornborg (Engström 1984:54). Enbart fornborgen Torsburgen på Gotland, med dess sammanhängande murverk på 2 km kan mäta sig med Halleberg. Det är än idag endast möjligt att ta sig upp på Halleberg via någon av de vägar eller stigar som leder upp till berget, dessa uppfarter benämns lokalt som klev. De naturliga bergsbranterna dominerar Halleberg och vid kleven är murar uppförda med en sammanlagd längd av ca 1525 m (FMIS Västra Tunhem 129:1). Vid samtliga klev finner vi fornborgens murverk som effektiv har avgränsat berget från dess omgivning. Själva berget med dess branta sidor utgör nästintill en naturlig borg även utan murverken.

Fornborgar är oftast belägna vid farbara vägar genom landskapet. Ofta vid knutpunkter där vägar möts eller vid trånga passager. I Mälardalen är de hägnade bergen även placerade vid naturliga gränser, exempelvis mellan gränsen mellan dalgång och bergsområden (Wall 2003:13). Vänern övergår i Göta älv strax väster om berget och när det gäller fornborgen på Halleberg är dess placering i en gränstrakt för mig uppenbar. Det intressanta med fornborgen är att den dessutom finns i ett område med få fornborgar.

Som många liknande anläggningar är Hallebergsborgen ej undersökt och det saknas i stort sett forskning kring fornborgens uppkomst och nyttjande. Många av landets fornborgar är inte undersökta och på det stora hela är denna typ av anläggningar ett forskningsområde med många frågetecken inte minst kring deras funktion och nyttjande (Olausson 1995:9).

1.2 Uppsatsens disposition

Uppsatsen första del förmedlar övergripande information kring forskningshistorik, definitioner av fornborgar och teoretiska utgångspunkter för uppsatsen.

Nästkommande del ger bakgrund till Halleberg och dess omgivning. Fornborgen murverk beskrivs i löpande text. Socknen, Västra Tunhem, där Halleberg är beläget, och dess fornlämningsmiljö beskrivs och då främst socknens norra del. Efterföljande del består av en teoretisk diskussion kring fornborgen med avstamp från Hallebergs fornborg och dess bevarade murpartier. Diskussionen bygger på genomförda fältundersökningar (okulärundersökningar), GIS-analyser samt jämförande studier av andra fornborgar. I bilagorna redovisas den arkeologiska dokumentationen av fornborgen.

1.3 Problemställning och syfte

På grund av att fornborgen på Halleberg icke är arkeologiskt undersökt och att det saknas forskning kring anläggningen, är syftet med uppsatsen att undersöka fornborgens murkonstruktioner och komma med en tolkning om hur borgen kan ha nyttjats. Jag kommer även att studera dess roll i förhållande till det omgivande landskapet och jämföra fornborgen med andra liknande anläggningar som redan är delvis eller helt undersökta. Utöver detta kommer Hallebergsborgen tolkas utifrån dess eventuella roll som kultplats.

För att öka kunskapen kring Hallebergsborgen, är uppsatsens frågeställningar för studierna således:

• Hur var Hallebergsborgens murverk konstruerade och vilken funktion har fornborgen haft tolkat utifrån konstruktionen?

• Till vilken tidsperiod kan fornborgen knytas?

• Finns det en visuell relation mellan Hallebergsborgen och Vänersnäs fornborg och har det varit möjligt att övervaka Göta älvs inlopp från fornborgsmurarna?

• Kan fornborgen tolkas som en centralplats/kultplats?

1.5 Metod och avgränsningar

Fornborgen studeras med utgångspunkt från dess kvarvarande lämningar, själva murverket. För att kunna besvara uppsatsens frågeställningar är det även nödvändigt att undersöka fornborgens närområde. Uppsatsens avgränsning blir således att studierna innefattar, de av Riksantikvarieämbetet, registrerade fornborgsmurar, berget som sådant samt dess närmiljö. Halleberg är beläget i Västra Tunhems socken. Den fysiska begränsningen i uppsatsen är med andra ord Halleberg och Västra Tunhems socken och då främst socknens norra del. En rad okulärundersökningar har genomförts i syfte att studera de kvarvarande murpartierna. Uppsatsens tolkning utav murverkens konstruktion och även borgens datering grundas delvis på dessa observationer. Dessutom har ett par GIS-analyser (geografiska informationssystem) utförts i syfte att empiriskt undersöka fornborgens rumsliga relation till dess omgivning. En siktanalys är en digital beräkning av synligheten från en given punkt gentemot dess omgivning (Länsstyrelsen Örebro län: 2009).

Hallebergsborgen studeras utifrån en kvantitativ inriktning där de fysiska aspekterna av murverken och berget står i fokus. Jag kommer även diskutera fornborgen utifrån ett mer kvalitativt perspektiv influerat av Åsa Walls (2003) arbete kring fornborgarna vid Södertörn. Denna diskussion handlar bland annat om fornborgens eventuella roll som en symbolbärande anläggning.

1.5.1 Teoretiska utgångspunkter

Det finns två tydligt skilda teoretiska infallsvinklar vid studier av fornborgar. Tidigare har lokaliseringen av fornborgarna, ofta i vad som tidigare forskning uppfattas som utmark, tillsammans med murarnas enkla konstruktion, bidragit till att fornborgarna har uppfattats som enbart temporära tillflyktsplatser till skydd mot yttre fiender under orostider. Tanken att det även kan röra sig om interna motsättningar som har resulterat i uppförande av anläggningarna har i tidigare forskning sällan tagits i beaktning (Olausson 1995:9). Forskningen har dominerats av en materialistisk positivistisk syn på fornborgarna (Wall 2003:10).

Under det senaste årtiondet har även själva landskapet där fornborgen är beläget hamnat i fokus. Den moderna landskapsarkeologin med förgrundsgestalter som Christopher Tilley (2010) bygger sitt resonemang kring förhistoriska landskap på kvalitativa fenomenologiska teorier. Den fenomenologiska arkeologin är tänkt att utgöra en motpol till det kvantitativa tänkandet som tidigare styrde forskningen kring landskapet och till stor del även format forskningen kring fornborgarna (Wall 2003:48).

Kritiken mot en fenomenologiskt teoretisk uppfattning kring landskapet är till stor del svårigheten att jämföra och bedöma forskningens innehåll, vilket helt baseras på subjektiva upplevelser (Wall 2003:49). Frågan är hur en forskare kan visa att en tolkning baserad på en upplevelse är mer relevant än en annan? Hur kan läsaren utvärdera iakttagelserna och tolkningarna som är baserade på dessa? (Wall 2003:49).

1.6 Källkritik

Antalet arkeologiska undersökningarna av Sveriges fornborgar är begränsade och det råder en brist på teoribildning och empirisk fakta (Olausson 1995:9). Detta faktum, bristen på forskning, gör sig även gällande när det handlar om Halleberg. Fornborgen är outgrävd och bortsett från protokoll upprättade i samband med fornminnesinventeringar av området saknas undersökningar och tolkningar av borgen inom forskningen. Bristen på empiri och teori kring Halleberg gör det svårt att skapa en evidensbaserad bild av fornborgen. Dateringar, teorier och tolkningar kommer därför relateras till tidigare svensk fornborgsforskning. Uppsatsens tolkningar grundas främst på Mickael Olaussons (1995) undersökningar av Upplands fornborgar, Johan Engströms (1984) forskning kring Torsburgen på Gotland samt Åsa Walls (2003) forskning kring Södertörns fornborgar är tongivande i sammanhanget.

Det är även viktigt att notera att de genomförda GIS-analyserna inte tar hänsyn till växtligheten utan enbart grundas på höjdvärdet och landskapets topografi (Conolly & Lake 2006: 232).

2. BAKGRUND

Nedan följer en kortfattad introduktion om fornborgar, i syfte att förmedla en övergripande orientering om ämnet som sådant. Kapitlet innehåller information om tidigare forskning och begreppsdefinitioner.

2.1 Forskningshistorik

Fornborgsforskningen i Sverige har sina rötter i slutet av 1800-talet då regionala studier bedrevs i Södermanland och Göteborgsområdet. Under denna period var begreppet fornborg synonymt med medeltidens ”borg” (Olausson 1995:22).

Den moderna forskningen lider dessvärre av den stora bristen på dokumentation från dessa äldre undersökningar, främst saknas dåtidens fältritningar (Olausson 1995:22).

Under 1910-talet konstaterar Bror Schnittger, efter studier av fornborgar i Östergötland, att borgarna har sin tillkomst under folkvandringstid. Schnittger väljer att dela upp fornborgarna i tre typer utefter deras lokalisering i landskapet - vid vattenleder, i skogsbyggd och i odlingsbyggd (Johansen & Pettersson 1993:23).

På 1920- och 30-talet studerar Mårten Stenberger de öländska fornborgarna och menar att dessa är uppförda under äldre järnålder, vikingatid- och tidig medeltid. Stenberger framhåller i likhet med tidigare forskare att borgarna har fungerat som skydd för befolkningen under orostider där yttre fiender utgör det reella hotet. Han konstaterar även att det är troligt att vissa borgar även kan ha använts som centralplatser för religiöst kultbruk. Dessa borgar benämnde Stenberger som ”kultborgar” vilka antogs haft en dubbel roll som försvarsanläggning och kultplats. Fornborgar som klassificerades som kultborgar var främst anläggningar vars murverk ansågs sakna förmåga att fungera som försvarsverk (Johansen & Pettersson 1993:23).

Den första totalundersökningen av en svensk fornborg skedde under 1950-talet. Den uppländska fornborgen Darsgärd undersöktes av arkeologen Björn Ambrosiani. Undersökningen resulterade i att ett 20-tal husgrunder innanför murverken hittades (Olausson 1995:23). Det framkom belägg för att denna befästa anläggning föregåtts av en obefäst höjdbosättning. Darsgärde kunde med hjälp av kol 14-analys dateras till vikingatid (Olausson:1995:23). Ambrosiani delade in fornborgarna i boplatsborgar, tillflyktsborgar, farledsborgar samt gravinhägnader (Johansen & Pettersson 1993:29).

Under slutet av 1970-talet och början av 80-talet leder Johan Engström utgrävningar av utvalda delar utav Torsburgens fornborg på Gotland. Ett 20 meter brett schakt öppnas tvärsigenom fornborgens södra murverk vilket resulterade i att borgens konstruktion kunde fastställas och senare även dateras till yngre romersk järnålder samt vikingatid (Engström 1999: 244).

Johan Engström publicerar 1984 sin doktorsavhandling, ”Torsburgen: Tolkning

av en gotländsk fornborg” (1984) där han mycket grundligt och genomgående

diskuterar om Torsburgens och dess murverk. Engström gör en rad komparativa jämförelser mellan Torsburgen och fornborgsliknande anläggningar i övriga Europa.

År 1995 utkom Michael Olaussons doktorsavhandling ”Det inneslutna rummet:

Om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f Kr till Kristi födelse” (1995). Avhandlingen baseras på ett flertal undersökningar av

fornborgsanläggningar i Uppland. Avhandlingen förmedlar en detaljerad bild av Uppland fornborgar och en kronologi över områdets anläggningar presenteras (se fig. 1).

År 2003 publicerade Åsa Wall sin avhandling om Södertörns fornborgar. Avhandlingen ”De hägnade bergens landskap: Om den äldre järnåldern på

de kvalitativa aspekterna av landskapet, berget och framförallt den enskilda betraktarens upplevelser av platsen och rummet står i fokus (Wall 2003:12ff).

2.2 Fornborgsbegreppet

I fornminnesregistret finner vi begreppet fornborg under rubriken ”befäst

anläggning”, en befäst och inhägnad plats som huvudsakligen har fungerat som

en försvarsanläggning (Johansen & Pettersson: 1993:29). Det som man utgår ifrån när en fornborg skall klassificeras är själva murverket (Wall 2003:21). Åsa Wall (Wall 2003) menar att ett stort problem med det klassiska fornborgsbegreppet är att det är rent vetenskapligt är ett begrepp som innefattar en rad olika typer av anläggningar (Wall 2003:21). Framförallt inom den äldre fornborgsforskningen användes begreppet fornborg för att beskriva alla typer av fornborgsliknande anläggningar. I senare forskning har begrepp som ”vallanläggning” och ”gravhägnad” samt ”höjdbosättning” kommit att användas kontinuerligt (Wall 2003:22).

Michael Olausson har i sin avhandling (Olausson 1995:53) sammanfattat dessa begrepp enligt följande:

”Fornborg” är en anläggning som helt och hållet avgränsas från det omgivande

landskapet via klippbranter och murar (Olausson 1995:52).

”Gravhägnad” är anläggningar som har invändiga gravar innanför murverket vilka har ett funktionellt samband med murverket (Olausson 1995:53)

”Vallanläggning” är ett mellanting mellan fornborg och gravhägnad.

Anläggningarna är befästa men kan ändå inte anses dugliga som försvarsverk. Ofta befinner sig dessa anläggningar i en ”gråzon” mellan fornborg och gravhägnad. Vallanläggningarna delas i sin tur upp i kategori A och B och kan förekomma både på berg och lågland och kan både vara, tomma anläggningar utan invändig bebyggelse, eller platser med husrester och kulturlager (Olausson 1995:53).

”Vallanläggning Typ A” är en terränganpassad anläggning i krönläge som har ett murverk som helt avgränsar ett område med kalberg. Den stora skillnaden mellan Vallanläggning typ A och en fornborg är murverkets konstruktion. Murverkets dimension är helt enkel klenare än en fornborgs (Olausson 1995:53).

”Vallanläggning typ B” är en konstruktion som inte är terränganpassad och anläggningstypen saknar helt befästnings funktion och påvisar stora likheter med gravhägnadernas morfologi. Huvudsakligen är dessa uppförda på morän och kalberg (Olausson 1995:53).

”Höjdbosättning” utgörs av boplatser vilka är lokaliserade på berg och höjder

och som avgränsas av stup och branter. Ofta saknar höjdbosättningarna någon form av murverk eller hägnad (Olausson 1995:52).

Åsa Wall har i sin avhandling ”De hägnade bergens landskap - Om den äldre

järnåldern på Södertörn” (Wall 2003) valt att benämna samtliga typer av

2003:11). Wall använder begreppet hägnade berg för att på så vis komma ifrån de klassiska försvars- och tillflyktstolkningarna som finns kring fornborgarna och istället fokusera på betydelsen av anläggningarnas rumsliga sammanhang med sin omgivning (Wall 2003:11).

2.3 Fornborgar i Sverige

Anläggningarna fördelar sig i tre huvudområden där de flesta borgarna återfinns i östra Svealand, Bohuslän- Nordhalland samt Öland och Gotland (se fig.1). Av dessa borgar återfinns närmare 500 stycken i Mälarområdet (Burenhult 1999:246).

Den tidiga fornborgsforskningen menade att lokaliseringen av fornborgarna, ofta i vad som uppfattades som utmark, tillsammans med murarnas enkla konstruktion, skulle tolkas som att fornborgarna var temporära tillflyktsplatser till skydd mot yttre fiender under orostider. Tanken att det även kan röra sig om interna

motsättningar som har resulterat i uppförande av anläggningarna har i tidigare forskning sällan tagits i beaktande (Olausson 1995:9).

Fornborgarna ansågs, under 1950- och 60-talet, utgöra en angelägenhet för hela bygder och politiska områden, en defensiv anläggning mot en yttre fiende (Johansen & Pettersson: 1993:29). Att det är konflikter som har utgjort det primära syftet att befästa, att hägna, en plats är många forskare än idag ense om, men den moderna forskningen ser även möjligheten att fornborgarna har haft en symbolisk funktion i landskapet (Olausson 1995:24). Anläggningarna kan exempelvis ha fungerat som en symbol för makt och prestige (Olausson 1995:9).

Olausson anser att fenomenet att uppföra vallanläggningar och fornborgar rent byggnationstekniskt bör förklaras utifrån främmande impulser från kontinenten. Själva ”borgkulturen”, som Olausson benämner den, att ”hägna” och befästa, är sannolikt en tillägnad idé (Olausson 1995:144f).

Fig.1: Registrerade fornborgar i Västsverige. Pilen

2.4 Fornborgar i Norden

Likt den svenska fornborgsforskningen saknas det överlag arkeologiska undersökningar kring Norges fornborgar. Fornborgarna benämns för ”bygdeborgar” och anses ha fyllt ett försvarsmässigt behov. Arkeologikåren daterar bygdeborgarna till perioden kring folkvandringstid (Olausson 1995:29). Alternativa funktioner hos borgarna anses vara utsiktsplatser och spärranläggningar vid strategiska land- och vattenburna kommunikationsleder (Engström 1984:91).

2.4.2 Danmark

Fornborgarna i Danmark är likt borgarna i Norge och Sverige knappt undersökta. Den i särklass vanligaste befästningstypen är vallanläggningar i låglandsområden. Vallanläggningarna, vilka anses ha fungerat som tillflyktsplatser i orostider, dateras även i Danmark till perioden kring folkvandringstid respektive tidig medeltid. Bland de danska anläggningarna är det, enligt Olausson (1995:30f), de på Bornholm som uppvisar flest likheter med de övriga nordiska ländernas fornborgar.

Värt att nämna i sammanhanget är den historiskt kända vallanläggningen Danevirke. Vallen fungerade som en tydlig gränsvall. Enligt Engström (1984:91) kan Danevirke och Torsburgen vara samtida.

2.4.3 Finland

I Finland är betydligt fler av landets fornborgar undersökta än i resterande Norden. Borgarna kan dateras till tre olika faser, yngre bronsålder- äldre järnålder, folkvandringstid och slutligen vikingatid (Olausson 1995:30). Anläggningarna påminner mycket om Sveriges, Norges och Bornholms fornborgar. Traditionellt har den finska arkeologin tolkat fornborgarna som tillflyktsplatser med ett starkt samband med signalsystem bestående utav vårdkasar (Engström 1984:91). Modernare tolkningar pekar dock på fornborgarnas roll i ett lokalt jordburksperspektiv och frångår den tidigare tanken kring borgarnas roll i ett regionalt signalsystem (Olausson 1995:30).

3. HALLEBERGSBORGEN

3.1 Hallebergsborgen i Fornminnesregistret

Under denna rubrik presenteras en kortare beskrivning av Hallebergs klev (uppfarter) och dess murverk i syfte att åskådliggöra den information som finns registrerat i Riksantikvarieämbetets Fornminnesregister (FMIS). För fullständig information kring varje enskilt murparti se Bilaga 1.

3.1.1 Storegårdsklev

Klevet vid Storegårdsklev är beläget vid den södra delen av berget och utgörs av dalgången mellan bergets utlöpare i söder, Häckle, och det övriga branterna i norr (fig.2). Via klevet leder den nutida färdvägen upp på Halleberg. Uppfarten är flack i förhållande till det övriga berget och Storegårdsklev utgör den enda större naturliga uppfarten på berget.

Dalgången som bildar Storegårdsklev, mellan Häckle i syd och bergsbranterna i norr, är ca 150–200 m bred och sträcker sig i öst-västlig riktning och övergår efter ca 350 m i dalgången Bokedalen norr om Häckle. Totalt finns tre kraftiga muravsnitt som spärrat vägen för en besökare som ämnar ta sig upp på berget via Storegårdsklev. Ställvis är murverken starkt raserade framförallt i den nedre muren vilken är avbruten av moderna tomtgränser. Den nedre fornborgsmuren (RAÄ Västra Tunhem 8:1) är totalt ca 150 m lång och sträcker sig mellan bergsbranterna i en N-S riktning. Det andra murpartiet (RAÄ Västra Tunhem 9:1) är belägen ca 100 m Ö därom och består av den 85 m långa N-S

fornborgsmuren Västra Tunhem 9:1. Den moderna uppfartsvägen passerar igenom båda dessa mursträckningar.

Omkring 320 m N-Ö om de två ovan nämnda murverken finner vi Västra Tunhem 5:2 som har en total längd av 165 m med huvudriktning NV-SV och Ö-V (se fig.4). Murverket är format som ett S och ansluter mot bergets rasbranter i NÖ (RAÄ Västra Tunhem 5:2).

Fig.2 Karta över Halleberg med pil-markering vid klev

med fornborgsmurar. Röd linjering - fornborgsmurar, Blå pil - Storegårdsklev, Röd pil - Russklev, Lila pil - Björndalsklev, Orange pil - Skytteklev, Grön pil - Lindeklev och Gul pil - Björkås trappa.  2011 Emil Trollklint

3.1.2 Bokedalen

Området mellan Häckle i söder och övriga berget i norr består av en dalgång vilken lokalt benämns som Bokedalen/Draget (se fig.2). Dalgången är bevuxen med blandad lövskog, företrädesvis planterad bok, varav dess namn. Bokedalen sträcker sig från Storegårdsklev i väster till bergets östra sida där det finns en öppning som vetter mot dalen mellan Halle- och Hunneberg.

Från Storegårdsklev i väster, strax söder om Västra Tunhem 5:2, sträcker sig Hallebergsborgens längsta murparti, den 540 m långa fornborgsmur som benämns som Västra Tunhem 5:1. Murverket är uppdraget på dalgångens norra sida och löper längsmed hela dalgången (se fig.2). Totalt finns det fyra 1-3 m breda öppningar i murverket (RAÄ Västra Tunhem 5:2).

3.1.3 Russklev

Vid slutet av Bokedalens östra sida ligger en öppning som vetter mot dalen mellan Halle- och Hunneberg (se fig.2). Området benämns som Russklev och här finns två stycken kraftiga fornborgsmurar som löper i N-S riktning mellan bergsbranterna. Nederst vid dalgången i närheten av öppningen finns även ett murverk, Västra Tunhem 12:1, vilket sannolikt är en gränsmur som markerar slutet av Bokedalen (RAÄ Västra Tunhem 12:1).

Den nedre utav Russklevs fornborgsmurar, Västra Tunhem 13:1, ligger uppdragen ca 80 m från dalens mynning i öster, och består utav en N-S liggandes 40 m lång, 6-7 m bred och 0,4-1 m hög mur (RAÄ Västra Tunhem 13:1). Se Bilaga 1.

Omkring 20 m därifrån, upp längsmed dalgången finner vi nästa fornborgsmur, Västra Tunhem 13:2. Även detta murverk är kraftigt byggt med en 35 m lång, 6-8 m bred och 0,6-1,7 m hög borgmur (RAÄ Västra Tunhem 13:2).

3.1.4 Björndalsklev

Klevet är beläget på Hallebergs södra långsida (se fig.2). En trång och brant sprickdal leder upp till berget och klevet är bebyggd med ett boningshus samt en 4 m bred väg varför de två murverken ställvis är skadade och förmodligen även påbyggda (RAÄ Västra Tunhem 14:1).

Det nedersta partiet, Västra Tunhem 14:2, utgörs av ett 10-15 m långt, 2-3 m brett och 0,5-1 m högt kallmurat murverk. Sannolikt är murverket iordningställt i kallmurningstekniken i samband med att den genomlöpande vägen byggdes (RAÄ Västra Tunhem 14:2).

Den andra mursträckningen som spärrat Björndalsklev är belägen 50 m NV om den nedre muren. Fornborgsmuren Västra Tunhem 14:1 är ca 30 m lång, 1-1,5 m bred och 0,2-0,6 m hög. I dess nuvarande form är även denna mur kallmurad (RAÄ Västra Tunhem 14:1).

3.1.5 Skytteklev

Skytteklev är beläget längs med Hallebergs östra sida (se fig.2). Vid bergspasset, vars utsikt vetter mot halvön Vänersnäs, återfinns tre fornborgsmurar vilka tillsammans bildat en avspärrande konstruktion som hägnat berget mot öster.

Nedre muren, Vänersnäs 207:3, består av en 15 m lång, 1-2 m bredd och 0,2- 0,6 m bredd stenfylld vall (RAÄ Vänersnäs 207:3). Nästkommande fornborgsmur benämns Vänersnäs 207:2 och utgörs av en N-S liggandes 20 m lång, 1-2 m bredd och 0,2-0,6 m hög stenvall (RAÄ Vänersnäs 207:2). Den övre mursträckningen, Vänersnäs 207:1, är 40 m lång, 1-2 m bred och 0,2 -0,5 m hög (RAÄ Vänersnäs 207:1). De två övre murarna är avskurna av en

gångstig.

3.1.6 Lindeklev

Vänersnäs 270:1 avgränsar klevet som ligger beläget vid bergets nord-västra sida. Murverket stänger Lindeklevs bergsravin mot NNV och är 40 m lång, 3-6 m bred och 0,3-1 m hög (RAÄ Vänersnäs 270:1).

3.1.7 Björkås trappa

Beläget på den syd-östra sidan av berget (se fig.2). Vid toppen av berget vid den så kallade Björkåstrappan (uthuggen trappa från 1950-talet vilken leder upp på berget) finns en 75 m lång, 1-2 m bred och 0,2-0,3 m hög fornborgsmur vilken benämns Västra Tunhem 7:1 (RAÄ Västra Tunhem 7:1).

3.2 Västra Tunhems fornlämningsmiljö

Nedan följer ett kort urval av de fornlämningar som jag uppfattar som relevanta för uppsatsen och eventuellt kan sammankopplas eller vara samtida med fornborgen.

3.2.1 Rånnums ekdungar – Västra Tunhem 25:1

Omkring 1500 m söder om Halleberg ligger ett av områdets största gravfält. Rånnums ekdungar består av ett 50-tal flacka runda stensättningar med varierande storlek på 3-10 meter. Ett flertal utav stensättningarna har dessutom en tydlig kantkedja. Gravfältet är ej undersökt och en allmän datering av gravfältet är hela järnåldern - ca 500 f Kr – 1050 e Kr. Utöver de ovan jord synliga gravarna finns även ett 40-tal skålgropar lokaliserade i sex olika grupperingar på gravfältets bergshällar (Johansson 2000:14f).

3.2.2 Gravfältet och domarringen vid Hästevad – Västra Tunhem 23:1-4 Strax nedanför Hallebergs syd-västra bergsbranter, nedanför utsiktsplatsen ”Ättestupan”, ligger gravfält Hästevad. Områdets gravfält består av två stora gravhögar vilka är 16 respektive 20 meter i diameter. 8 stycken stenar är resta på den större högen och bildar tillsammans en domarring. Högarna är ej

undersökta men delar av området kring högarna grävdes ut på 1940-talet i samband med järnvägsbyggnation. Vid utgrävningarna framkom ett antal urnebrandgravar i närheten av högarna (Johansson 2000:18).

3.2.3 Grytet Vänersnäs – Vänersnäs 76:1

Klapperstensfält beläget vid Hallebergs östra rasbrant. På gravfältet finns 6 stycken rösen och 8 stycken flacka, runda, stensättningar. Gravfältets största röse, vilket är 11 meter i diameter, har en synlig kantkedja. De mindre rösena är 6-8 meter i diameter. Enligt uppgifter skall det ha funnits fler rösen vilka är bortforslade i samband med vägbygge (FMIS: Vänersnäs 76:1). Kan enligt Peter Johansson (2000:20) troligen dateras till yngre bronsålder.

3.2.3 Vänersnäs Fornborg – Vänersnäs 165:1

Närmsta fornborg från Halleberg räknat finner vi mitt på halvön Vänersnäs, omkring 8 km i nord-ostlig riktning ifrån Hallebergsborgens östra sida. Fornborgen är endast 85x30 meter stor och sträcker sig i nord-östlig riktning. Branta stup avgränsar bergsknallen i väster och en 50 meter lång mur finns vid motsatt sida, mot öster. Även kullens norra såväl som södra sidor avgränsas med murrester (FMIS: Vänersnäs 165:1).

4. DISKUSSION

I följande kapitel kommer en kvantitativ och kvalitativ diskussion utföras kring Hallebergsborgen vars syfte är att försöka besvara uppsatsens frågeställningar som rör dess murverk, funktion, datering och eventuella roll som centrallplats. Min tolkning kring Hallebergsborgen kommer till stor del bygga på Johan Engström (1984) Michael Olausson (1995) och Åsa Walls (2003) resultat från respektive forskares avhandlingar samt egna okulärbesiktningar på plats.

4.1 Fornborgens murkonstruktion och funktion

4.1.1 Allmän bakgrund till fornborgars murkonstruktioner

Som en bakgrund till min tolkning av Hallebergs fornborg följer nedan en allmän genomgång av olika murkonstruktioner.

I sin avhandling ”Torsburgen: Tolkning av en gotländsk fornborg” (Engström 1984) diskuterar Johan Engström kring fornborgsmurarna och deras eventuella innehåll av sten, jord och timmer. Författaren menar att timmer som byggnadskomponent i stenmurar och jordvallar är mycket vanligt på kontinenten och att det trots att det saknas ett liknande fyndmaterial i Sverige är högst troligt att fornborgarna kan ha haft en inre träkonstruktion även här (Engström 1984:40). Även den lokala tillgången av byggnadsmaterial är en viktig faktor när det gäller murens uppbyggnad. Om en mur skall byggas krävs att området där muren löper, samt området kring muren, röjs för att ge plats åt anläggningen.

Skymmande träd på båda sidor måste fällas för att skapa fri sikt från murkrönet. Engström antar att de personer som bygger muren även inser möjligheten med att använda det nedhuggna timret till eventuella palissader, förstärkningar och överbyggnader (Engström 1984:41).

En stenrik omgivning resulterar i stenmurar medan stenfattig och lättgrävd jord leder till vallar (Engström 1984:41). Engström hävdar att i skogsrika trakter erbjöd det fällda timret som ett ytterligare byggnadsmaterial utöver sten och jord. Hos det arkeologiska

materialet är det enbart träkol från tall och ek som med säkerhet har kunnat identifieras (Olausson 1995:149). En kombination

av sten, timmer och jord skapar en stabil konstruktion där timret fungerar som armeringsjärn (Engström 1984:41).

Den sammanhållande effekten av timret skapar möjlighet till att bygga högre och bredare murar/vallar vilket ger ett bättre skydd mot

angripare (Olausson 1995:149).

Engström delar upp

sten-timmermurar i fyra huvudtyper. Indelningen bygger på omfattning av timmer samt dess funktion i muren (Engström 1984:41ff). Se figur 3.

1. Förankrande timmer:

Består av en jordvall med frontbeklädnad av sten med timmer som förankrar fronten. Denna typ av konstruktion är känslig mot murbräckor. Den är att föredra vid lättgrävd mark med begränsad stentillgång.

2. Bindande timmer: Kallmurade (stenmur som består av stenar som staplats ovanpå varandra) skalmurskonstruktioner med timmer som binder ihop yttre och inre kallmurar. Användandet av timmer på detta sätt möjliggör höga och breda murar men gör däremot murverket sårbart vid angrepp av eld. Tekniken lämpar sig i områden med god tillgång på sten och timmer.

3. Förankrande och bindande timmer: Omfattar en främre kallmurad stenbeklädd mur eller skalmur med en bakre förankrande jordvall. Timret är lagt i murens längd- och tväraxel. Detta gallerverk som timret bildar ger en stabil murkonstruktion som på grund av timret är sårbart mot eld. Detta är lämpligt i områden med god tillgång på jord, sten och timmer.

Fig.3: Indelning av sten-timmermurar Typ Ia,

1b=Förankrande timmer, Typ II= Bindande timmer, Typ III= Förankrande och bindande timmer, Typ IV= Sammanhållande timer (Engström 1984:43).

4. Sammanhållande: Består av timrade kistor vilka i sin tur är fyllda eller ofyllda med sten eller grus. Detta är en stabil konstruktion som är resistent mot murbräckor men i likhet med andra typer av murverk, med stort innehåll av timmer, sårbar för eld. Konstruktionen är enligt Engström en lämplig teknik vid god tillgång på timmer. Tekniken möjliggör även användandet av kallmurar i områden där det förekommer rullstensmaterial exempelvis på stora delar av fastlandet.

Den lokala tillgången till lämpligt byggmaterial påverkar murverken utseende och byggnadstekniken. En fornborgs olika murverk kan mycket väl skifta i utseende och byggnadsteknik trots att de är samtida (Olausson 1995:151). Å andra sidan kan variationerna murverken emellan visa på olika byggnadsfaser vilka tidsmässigt är skilda åt. Olausson poängterar att det är ett vanligt fenomen att fornborgarna uppvisar ett ojämnt byggnadsförlopp med flera faser, vilka kan vara vitt skilda i tid (Olausson 1995:153ff). Vid undersökningar av murkonstruktioner framkommer det via Kol-14 och TL analyser att fornborgarna varit ”aktiva” under korta perioder på ca 50-100 år (Olausson 1995:157).

4.1.2 Tolkning av Hallebergsborgens murverk

Att Hallebergsborgen kan definieras och klassas som en ”fornborg” känns självklart med tanke på murarnas mäktighet och omfång, det av murar och stup inhägnade berget samt dess försvarsmässiga funktionalitet (Olausson 1995:52).

“Primära” murverk

Utseendet bland fornborgsmurarna på Halleberg skiljer sig åt. Generellt kan vi se att murarna vid Storegårdsklev, Russklev och i Bokedalen är betydligt kraftigare i både bredd och höjd än resterande partier (jfr Bilaga 1). Dessa murar kan tokas som fornborgens ”primära” försvarslinje och utgörs i dess nuvarande form av stenvallar (se fig.4).

Murarna är relativt smala, omkring 2 m breda, om vi bortser från den nedrasade stenen (se Bilaga 1). Murresterna påminner mer om järnålderns borgar med dess smala och höga murar än om bronsålderns breda låga anläggningar.

Fig.4 Delar av murverket vid Bokedalen, Västra Tunhem 5:1. Notera den stora mängden av

Bland järnålderns fornborgar som uppvisar denna typ av murar kan nämnas Runsa och Sjöberg, båda fornborgarna är dessutom, likt Hallebergsborgen, belägna på platåberg (Olausson 1995:146).

“Sekundära” murverk

Resterande fornborgsmurar, vilka återfinns vid de övriga kleven är av klenare konstruktion. Bland dessa finner vi bland annat murarna Västra Tunhem 6:1 och Västra Tunhem 301:1 (se Bilaga 1). Dessa mindre murar, vilka jag tolkar som ”sekundära” spärrmurar, är uppförda med förhållandevis enhetligt stora stenar med inslag av större stenblock (se fig.5). Runt om i terrängen kring murarna finns det gott om stenmaterial vilket troligen används som byggnadsmaterial. Tillgången på material vid varje enskilt murparti har uppenbarligen styrt vilket byggnadsmaterial som använts i murarna. Även Johan Engström styrker denna tanke och menar att fornborgsmurar i första hand byggs av det lokalt befintliga byggnadsmaterialet (Engström 1984:41).

Kallmur och skalmurar

Med skalmur avses att muren har ett yttre och/eller inre hölje, murliv, av sten som dessemellan varit fyllt med ett finare material exempelvis mindre stenar eller sand (Olausson 1995:151). En kallmur är en mur som enbart består av staplad sten (se fig.5). Vid flertalet av Hallebergs primära och sekundära murar kan vi se spår efter vad

som kan ha varit del av en kallmur alternativt skalmur med ett främre och bakre murliv (RAÄ Västra Tunhem 14:1). Olausson beskriver användandet av skalmur som ett byggnadstekniskt ”språng”

under järnåldern. Konstruktionen medförde

att murverken kunde byggas stabilare och högre än tidigare (Olausson 1995:151).

Vid de sekundära

murverken ser vi tydliga inslag av kallmurning (se fig.5). Det har förmodligen inte funnits något behov av kraftigare murar än vad som byggds, bergets rasbranter i sig själva har erbjudit ett nog så gott skydd. Man kan spekulera kring om murverken i fråga är uppförda främst för att symboliskt hägna och spärra berget från dess omgivning. Det skulle även vara intressant att undersöka om dessa mindre murar är samtida med de större primära huvudmurarna eller om dessa murar har uppförts vid ett senare skede.

Bindande timmer

Fig.5 Bilden visar Västra Tunhem 6:1. Ett typiskt

utseende hos de mindre, ”sekundära”, murverken på Halleberg. Här syns kallmuren tydligt.  2011 Emil Trollklint

Om vi studerar Hallebergs fornborgsmurar och jämför dessa med andra fornborgars så finner vi exempelvis ett intressant objekt, Rössberga i Uppland. Mickael Olausson (1995) menar att Rössberga uppvisar en murkonstruktion vilken sannolikt saknar inre bindande timmer. Olausson tolkar det som att murverket kan förstärkts med utanliggande restimmer som efter hand gett vika för väder och vind. Murens stenmassor har då främst rasat utåt och dess nuvarande breda och kraftiga rasade vall har bildats. Vallen i fråga har daterats till tidigt folkvandringstid (Olausson 1995:151). En liknande konstruktion kan vi se på Halleberg vid exempelvis Västra Tunhem 5:1- och 5:2 (se Bilaga 1). Om murarna i fråga innehåller bindande timmer eller ej kan vi inte svara på utan att murarna först undersöks närmare. På ett fåtal ställen längsmed muren kan vi se rester av vad som kan tolkas som ett yttre och inre murliv. Att murlivet inte är tydligt synligt betyder inte att det saknas, det kan helt enkel vara dolt under rasmassorna (Olausson 1995:157). Men i det stora hela påminner Västra Tunhem 5:1 och 5:2 om Rössberga.

Hallebergsborgens huvudmurar kan även ha haft en mer avancerad konstruktion. Det kan även vara så att dessa murar är konstruerade likt Runsa med dess smala och höga murar (se fig.6).

Mickael Olausson menar att en övervägande del av upplands fornborgar innehållit bindande timmer, exempelvis borgar som Lingsberg, Sjöberg och Runsa (Olausson 1995:149). Även Torsburgens murverk har haft en inre stabiliserande träkonstruktion (Engström 1984:21).

Om Västra Tunhem 5:1 och 5:2 varit konstruerade på samma sätt som Rössberga (se fig.6), med eventuellt stående resvirke tillsammans med kallmurningsteknik, då har murarna varit känsliga för väder och vind, eld och röta vilket gjort konstruktionen kortlivad. Murarna kan med andra ord varit i behov av ett regelbundet reparationsarbete för att förhindra att muren rasat utåt (Olausson 1995:151). Å andra sidan om vi tänker oss att murverken har haft någon form av stabiliserande timmer, exempelvis varit konstruerad likt Runsaborgen (se fig.6) då har fornborgsmurarna varit betydligt stabilare tack var dess innehåll av timmer.

Fig.6. Bilden visar ett urval av de valltyper

som förekom under äldre järnåldern. Salsta kan ses som ett typexempel över hur fornborgsmurar med skalmurstekniken under folkvandringstid var konstruerade (Olausson 1992:148).

Övre träkonstruktioner

Det går inte att fastställa om fornborgen haft en övre träpalissad utan konkreta arkeologiska undersökningar. Bland andra fornborgar i Sverige som har spår efter resvirke och palissader kan nämnas Darsgärde, Vasstäde och Havor på Gotland (Olausson 1995:151). Men det är troligt att Hallebergsborgen murverk har haft någon form av övre träkonstruktion för att på så vis öka dess funktionalitet. Att en förmodad defensiv anläggning skulle sakna extra träkonstruktioner i form av exempelvis bröstvärn finner jag som mindre troligt.

Skörbränd sten

Johan Engströms (1984:52f) genomförde i samband med undersökningarna av Torsburgen en rad experiment i syfte att undersöka hur brand i fornborgsmurar bestående av kallmurat murliv och bindande timmer ter sig. Bland annat lätt Engström uppföra en del av ett murverk som var 4 m långt, 2 m högt och 2 m brett. Storleken på den rekonstruerade muren kan anses vara jämnstor med delar av Hallebergs murverk (se Bilaga 1). Efter genomförda försök att rasera konstruktionen med hjälp av brand drog Johan Engström följande slutsatser: Brandens förlopp och åverkan på muren påverkades i hög grad av om det är gynnsamma vindförhållanden vid branden. Vidare konstaterades att ett kallmurat murliv antingen sjunker ihop eller rasar samt att värmen från branden är tillräkligt hög för att lämna efter sig skörbränd sten (Engström 1984:44ff). Skörbrändsten i en fornborgsmur kan således vara ett tecken på att den har innehållit timmer. Bland fornborgar som har ett stort inslag av skörbränd sten kan nämnas Männö borg i Södermanland. Olausson tolkar även den skörbrända stenen som ett tecken på brand inuti muren (Olausson 1995:149).

Längsmed den övre delen av fornborgsmuren vid Bokedalen består materialet till stor del av mindre stenar (se fig.4). Vid ett flertal ställen där rotvältor och fallna träd nyligen rivit upp marken kan vi skymta den underliggande stenen

Fig.7 Bilden visar delar av den eventuellt skörbrända sten som den övre murbanken ställvis

som tillsynes verkar bestå av betydligt mindre stenar än de som den utrasade vallen är uppbyggd av. Ställvis liknar stenmaterialet skörbränd sten (se fig.7). Stenen kan ha spruckit i samband med skogsbränder eller så kan den vara en vittnesbörd om att fornborgsmuren har haft innehållande timmer. Detta går ej att fastslå utan vidare undersökningar. Men om vi tänker oss att den tillsynes skörbrända stenen är en del av fornborgsmuren och att den spruckit i samband med en brand inuti murverket, då har muren med stor sannolikhet varit byggd med bindande timmer.

Materialtäkt

Direkt innanför den 540 m långa Bokedalsmuren finner vi vad som ser ut som ett ca 2 meter brett grunt ”dike” som följer hela muren (se fig.8). Ett liknande fenomen kan även noteras vid bland annat Torsburgen. I den gotländska fornborgens fall har nedsänkningen tolkats som resterna efter materialtäckt

(Engström 1984:5f). Även Mjälleborgen på Frösön i Jämtland har ett liknande bakomvarande dike som tolkats som en materialtäckt (Engström 1984:40). I Hallebergs fall kan det röra sig om rester efter bortforslat byggnadsmaterial som använts till muren. En tanke som kan styrka hypotesen om att det rör sig om en skalmur med innehållande finare material. Det kan även helt eller delvis vara resterna efter en inre mindre upptrampad hålväg längsmed muren.

4.2 Datering och byggnadsfaser

Att kunna datera fornborgar har länge varit ett av huvudsyftet med fornborgsforskningen (Wall 2003:27). Michael Olausson (1995:156ff) har tagit fram en kronologisk och typologisk modell över fornborgarna i Mälardalen (fig.9). Olaussons forskning visar att delar av fornborgarna kan dateras till slutet

Fig.8 Västra Tunhem 5:1, Bokedalen. Notera nedsänkningen längsmed insidan av muren,

av äldre- och början av yngre järnåldern, ca 200-600 e. Kr. Det finns även äldre fornborgar vilka kan dateras till 1300-800 f. Kr. Under perioden mellan 800 f. Kr. - 100 e. Kr. avstannar byggandet av fornborgar till förmån för vallanläggningar och gravhägnader (Wall 2003:10).

Det är som sagts främst fornborgarna i Mälardalen som grundligt undersökta och tack vare detta har fornborgarna i området kunnat dateras (Olausson 1995:50). Det är viktiga, enligt Olausson, att poängtera att det förekommer stora regionala skillnader när det gäller datering, utveckling och konstruktion av fornborgarna (Olausson 1995:50).

John Engström (1984:89) menar att det inte går att blunda för faktumet att påfallande många anläggningar kan dateras till tidsperioden yngre romersk järnålder- och folkvandringstid. Bland de väl undersökta fornborgarna som alla har daterats till denna tidsperiod kan nämnas Darsgärde, Eketorp och Torsburgen (Engström 1984:89). Engström anser att fornborgar kan ha byggts under hela järnåldern och att det förekommit en intensifierad byggnadsfas under yngre romersk järnålder- och folkvandringstid samt under vikingatid- och tidig medeltid.

Olika fornborgar har givetvis nyttjats under olika lång tid och vissa har haft en stor diskontinuitet med eventuella ödeperioder. Generellt tyder forskningen på att perioderna när fornborgarna varit ”aktiva” varit under korta faser på ca 50-100 år (Olausson 1995:157).

4.2.3 Hallebergs fornborg under historisk tid

Mårten Stenberger (1964) skriver följande om Halleberg:

”I vissa avseenden erinrande om Torsburgen Hallebergs mäktiga diabasplatå i Västergötland, betydligt större än det gotländska borgberget och nästan helt begränsad av tvära, obestigliga stup. Den har använts som tillflyktsort för den omgivande traktens befolkning vid historiska kända krigstillfällen... ” (Stenberger

1964:542).

Fig.9 Kronologisk/typologisk modell över hägnader i Uppland enligt Olausson (Wall

2003:23). FB*= fornborgar med inre lämningar, FB= fornborg, VA= vallanläggning, (GH)=gravhägnad.

Stenberger nämner i texten ovan att Halleberg har används vid historiskt kända krigstillfällen. Dessa tillfällen som han syftar på är bland annat den så kallade Bassefejden som ägde rum i början av 1500-talet. Enligt sägnen skall en viss Ramund Basse från det närliggande Rånnum tagit sin tillflykt till Halleberg och försvarat borgen från de danska styrkorna i hela 7 år (Johansson 2000:16).

”...För öfrigt voro de båda bergen Halle- och Hunneberg under krigstider använda såsom naturliga fästen, särdeles det förra, hvilket på få ställen kan bestigas…Sägner om Ramund Basse på Rånnum, som der under flera år ledt försvarsanstalterna... och om herr Knut Bogesson, hvilken anlagt sträckmurar mellan Hunne- och Halleberg och i 3 år afvärjt Danskarnes anfall tyda på slutet af 15:de seklet, då Ramund Basse nämnes såsom häradshöfding i Wäne härad ” (Styffe 1867:115).

År 1676 tog delar av Vänersborgs befolkning sin tillflykt på Halleberg då den danska armén belägrade Vänersborg. Den sista gången borgen används vid ett historiskt känt tillfälle är år 1788 då dansk-norska trupper under befäl av generalmajor Von Mansbach intar Vänersborg (Johansson 2000:16).

Det finns inga säkra belägg för att så varit fallet, men om sägnerna och de diffusa historiska källorna är korrekta och att berget fungerat som en tillflyktsplats under orostider under 1500- och 1600-talet, då kan murverken ställvis ha förändrats under historisk tid (Johansson 2000:16). Det har inte framkommit några bevis för att så är fallet men det är viktigt att vara medveten om detta eventuella faktum vid tolkningen av borgens uppkomst och nyttjande. 4.2.2 Hallebergsborgens datering

I de knapphändiga fakta som finns angående Hallebergsborgen finns enbart kortfattad övergripande information om dateringen av fornborgen. I litteraturen står det att läsa att fornborgen troligen kan dateras till äldre järnåldern (Johansson 2000:17).

Mårten Stenberger (1964:542) konstaterar exempelvis följande: ”Åldern på

dessa murar är obekant. Den kan lika väl vara från historisk som förhistorisk tid.”

Än så länge finns inga lösfynd som kan ge ledtrådar till när murarna uppfördes (FMIS Västra Tunhem 129:1). Det är med andra ord inte möjligt att ge ett exakt svar på när murverken uppfördes men områdets övriga fornlämningsmiljö och murverkets konstruktion kan ge oss viktiga ledtrådar i frågan om när det är troligt att byggnationen skedde.

Områdets kring Halleberg uppvisar ett antal fornlämningar som kan dateras till järnåldern (se kap 3.2). Järnåldersgravfältet, Rånnums gravfält (se kap 3.2.1) ligger exempelvis beläget mellan älven och berget, omkring 1500 m syd-väst om Storegårdsklev. Även gravfältet vid Hästevad direkt nedanför ”Ättestupan” på bergets södra sida (se kap 3.2.1) kan troligen, med sina Urnebrandgravar dateras till just perioden kring äldre järnålder (Johansson 2000:18).

Forskningen kring landets fornborgar visar att der vanligt att nya murar har anlagts ovanpå de gamla nedbrunna och eller raserade murverken. Olausson

nämner exempelvis att Runsa brändes ned och byggdes om vid minst tre tillfällen och att Torsburgen har minst fyra olika byggnadsfaser (Olausson 1995:155, Engström 1984:21).

Engström (1984:46) menar att Torsburgens invändiga timmer (tall) troligen har ruttnat efter 25-30 år. Om Hallebergs primära murar innehållit timmer, exempelvis tall, då har troligen virket på Halleberg haft en liknande livslängd. Det är troligt att fornborgen på Halleberg har uppförts under järnåldern. Framförallt är det förekomsten av kallmurning och vad jag tolkar som skalmur, som ligger till grund för hypotesen. Fornborgens murar liknar även till stor del järnålderns fornborgar som Runsa, Torsburgen, Sjöberg och Rössberga. De omgivande fornlämningarna exempelvis gravfälten vid Rånnum och Hästevad härstammar troligen från järnåldern. Fornborgen befinner sig i en tillsynens rik järnåldersbyggd vid Vänern och Göta älv.

4.3 Utsikt och vårdkasar

Enligt Åsa Wall (2003) är det viktigt att ta hänsyn till att själva utsikten från fornborgar kan vara en viktig del av anläggningars betydelse (Wall 2003:112f). Wall menar att utsikten kan hjälpa oss som nutida besökare att få en djupare förståelse och ökad förmåga att kunna tolka och problematisera fornborgarna (Wall 2003:112).

Att avgöra vilken inverkan utsikten har haft för betydelsen för Hallebergsborgen är vansklig att avgöra. Min uppfattning kring utsikten och vad den betyder för mig som modern människa går med största sannolikhet inte jämföras med järnåldersmänniskans upplevelse av platsen. Upp till 2000 års utveckling, förändrade tankebanor, religionsskiften och ändrat utseende av det fysiska landskapet ligger mellan mig och våra förfäder som en gång uppförde Hallebergsborgen.

4.3.1 Vårdkasar

Engström (Engström 1984) hävdar, att om Torsburgen skall tolkas utifrån dess försvarsmässiga funktioner, krävs det ett varningssystem för att effektiv mobilisera, larma och varna den lokala befolkningen eller fornborgens brukare (Engström 1984:109).

Om vi studera Hallebergsborgen utifrån samma hypotes, att fornborgen delvis har fungerat som en offensiv/defensiv anläggning, uppstår bland annat frågan vilket larmsystem som används för att på ett effektivt sätt larma, varna och mobilisera den omgivande befolkningen. Engströms menar att Torsburgen kan ha använt ett system med organiserade och tidvis bemannande, varnade vårdkasar som med hjälp av optiska signaler i form av rök och eld varnat och mobiliserat omgivningen (Engström 1984:110).

Om Halleberg har haft ett liknande system med vårdkasar går inte att säkerställa då det saknas arkeologiskt fyndmaterial från området men att vårdkasar kan ha används i orostider även här anser jag som troligt, det är trots allt en enkel och effektiv teknik (Engström 1984:110). Utan ett liknande

varningssystem har det varit svårt att varsko omgivningen.Därmed inte sagt att dessa eventuella vårdkasar har varit ständigt bemannade utan kan enbart ha fyllt en viktig funktion i orostider.

Det faller utanför uppsatsens ramar att föra en närmare diskussion vilka av bergets stora antal utkiksplatser som kan ha används som eventuella vårdkase platser. Vi kan konstatera att så gott som hela Halleberg avgränsas av branta lodräta stup. Utsikten över det omgivande landskapet är mycket god. Den fria sikten skyms åt söder på grund av dess läge mot Hunnebergs nordsida. Dalgången däremellan är dock välbevakad från Halleberg. I stort sett hela bergets kanter kan användas i syfte att övervaka landskapet nedanför. Såväl Vänerns södra del som delar av Göta älvs vattenflöde kan hållas under uppsikt från Halleberg.

4.3.2 Landburna och vattenväga förbindelser

Ofta förknippas fornborgarna placering i landskapet med undanskymda lägen i utmarksområden men Åsa Wall menar att det även är viktigt att ta hänsyn till faktumet att vi i modern tid uppfattar landskapet annorlunda än forntidens människor. Det som vi i idag uppfattar som utmark och obygd kan mycket väl ha uppfattas som centralt under förhistorisk tid (Wall 2003:73). Enligt Wall finns det ett starkt samband mellan lokaliseringen av fornborgarna och de forntida vatten- och landvägarna. Fornborgarna kan med andra ord knytas till det förhistoriska landskapets yttre gränsområden, brytzoner där en typ av landskap avlöses av ett annat (Wall 2003:75).

Fynd i Skara och Lödöse visar att det fram tills på 1200-talet var det de halländska åarna, inte som forskningen tidigare hävdat, Göta älv, som fungerade som den huvudsakliga förbindelsen mellan de bördiga jordbruksbygderna i centrala Västergötland och den europeiska kontinenten (Harlitz 2010:64). Göta älvs dalgång utgjorde ett område präglat av stor rörlighet och med en ekonomi baserad på kommunikationer, transport och handel (Harlitz 2010:59).

4.3.3 GIS-analyser av Hallebergsborgens utsikt

Som en del av min tolkning av Hallebergsborgens funktion har två stycken GIS-analyser utförts i syfte att undersöka den visuella relationen mellan Vänersnäs fornborg och Halleberg samt att undersöka möjlighetan att bevaka Göta älvs inlopp från fornborgsmurarna. Siktanalyserna presenteras under Bilaga 2.

En siktanalys är en digital beräkning av synligheten från en given punkt gentemot det omgivande landskapet och utförs med hjälp av datormodeller som bygger på Lantmäteriets terrängkartor och höjddata.

Resultatet av analysen som utgår från Skytteklev (se kap 3.1.5) visar att det inte har funnits någon visuell relation mellan fornborgen på Halleberg och den närliggande fornborgen på Vänersnäs. Med andra ord har det troligen inte varit möjligt att kommunicera mellan de båda fornborgarna med hjälp av eld från vårdkasar (se Bilaga 2. fig.1).

Den andra analysen har undersökt i vilken omfattning det är möjligt att övervaka Göta älvs inlopp ifrån de bevarade fornborgsmurarna vid Västra Tunhem 167:1. Siktanalysen från murresterna visar att det har varit fullt möjligt att övervaka så gott som all vattenburen trafik via Vänern och Göta älv (se Bilaga 2. fig.2).

4.4 Halleberg- en kultplats?

I följande avsnitt kommer jag analysera olika aspekter utav Hallebergsborgen utifrån ett mer kvalitativt perspektiv. Syftet med en sådan diskussion är att undersöka fler aspekter av fornborgen än de fysiskt mätbara. Det finns givetvis en lång rad olika frågor som kan vara intressanta att diskutera när det gäller Hallebergsborgens funktion, dess roll för omgivningen, dess mytiska roll och så vidare. Nedan följer en diskussion utifrån dessa tankar och infallsvinklar.

4.4.1 Murverkens placering

Olika tolkningar av fornborgsmurarnas placering är intressant då den ifrågasätter och frångår den mer funktionella synen på murverkens funktion sett ur ett rent försvarsstrategiskt sammanhang.

Flertalet av landets fornborgar har en tydlig uppfart, vilket även är fallet med Halleberg. Själva vandringen upp till Hallebergs huvudingång är i huvudsak flack vilket leder till att det är först när besökaren når bergets krön som den egentliga storslagna utsikten blir synlig. Murverkens placering i förhållande till berget styr besökaren i en förutbestämd riktning, den fysiska uppfarten på berget är alltså en kontrollerad och planerad resa styrd i en förutbestämd riktning (Wall 2003:113). Om besökaren istället väljer en annan väg upp på berget än den genom huvudporten blir den visuella upplevelsen inte lika plötslig och påfallande. Åsa Wall (2003) hävdar att själva murverken utgör en viktig del av en väl uttänkt effektfull arrangerad upplevelse av platsen.

Åsa Wall menar även att placeringar av murverken sänder ut olika signaler mot sin omgivning. En fornborg vars murverk ligger vid foten av berget uppfattas som en helt avgränsat plats helt skilt från sin omgivning. Om vi bortser från de rent strategiska och funktionella funktionerna med en sådan placering så symboliserar muren gränsen till den slutna platsen som berget symboliserar. En anläggning vars murar istället är uppförda på toppen av berget uppfattas som en självständig byggnad lokaliserad på en upphöjd position. Murverket dominerar upplevelsen av platsen och uppfattas som en fristående del från berget och omgivningen (Wall 2003:114).

Om murverket däremot är placerat en bit från toppen, mitt på själva uppfarten av berget, uppfattats fornborgen däremot som en del av sin omgivning. Varken berget eller murverket dominerar den visuella upplevelsen av platsen utan murverket förefaller helt enkel vara en utbyggnad av berget (Wall 2003:114). Enligt Walls forskning så är det stora flertalet av exempelvis Södertörns anläggningars murverk just placerade på detta vis (Wall 2003:115).

Om vi ser till Hallebergsborgens murverk utifrån ovanstående resonemang, att en fornborgs murverk förmedlar olika budskap beroende på dess placering i förhållande till det övriga berget; vad förmedlar Hallebergsborgens murverk för budskap?

Om en besökare ämnar ta sig upp på berget via huvudingången vid Storegårdsklev är det första murverk som möter besökaren det nedre av de totalt tre murpartierna (se kap 3.1). Fornborgsmuren är belägen vid bergets fot och enligt Walls resonemang förmedlar murverket ett budskap om att hela berget är en helt avgränsad plats (Wall 2003:114). Efter ett flertal besök på Halleberg i syfte att studera fornborgsmurarna är min personliga tolkning och upplevelse av fornborgen att berget som sådant är den helt dominerande ”aktören” i upplevelsen kring Hallebergsborgen. Bergets iögonfallande och imponerande storlek gör att murverken för mig som en modern besökare får stå tillbaka till förmån för berget. I enlighet med Åsa Walls tankar ovan så fungerar murverket som en tydlig gräns till en sluten plats (Wall 2003:114). En tolkning kan vara att valet att spärra samtliga av Hallebergs klev redan vid foten av berget omvandlar hela Halleberg till en sluten värld skilt från sin omgivning. Rent fysiskt sett var detta en realitet, murverken spärrade hela berget från dess omgivning. Om tanken även har varit att symboliskt spärra och avgränsa Halleberg är osäkert men utifrån Walls resonemang tänkbart.

Det är vanligt att fornborgar är belägna på berg som har en naturligt genomskärande bergsklyfta. Exempelvis är detta mycket vanligt när det gäller Södertörns borgar (Wall 2003:121). I Hallebergs fall avgränsar Bokedalen bergtes syd-östra spets (se kap 3.1). Åsa Wall (2003:122) hävdar att Södertörns fornborgar har spärrats i båda ändarna av klyftan/dalgången men att det enbart är i en av ändarna som det finns ingångar. Det skulle kunna vara så att det saknades en regelrätt ingång vid Russklev och att besökarna var hänvisade till huvuduppfarten vid Storegårdsklev. Murverken vid Russklev (se kap 3.1) är Hallebergsborgens kraftigaste murverk. Utifrån ett försvarsmässigt perspektiv är det logiskt med färre ingångar. Vid ett anfall är anläggningens mest känsliga parti just borgens ingång (Olausson 1995:152). Ur ett mer kvalitativt perspektiv kan valet att eventuellt endast ha en ingång till Bokedalen tolkas som ett exempel på den förutbestämd och kontrollerad ”resa” som uppfarten på berget kan ha utgjort (Wall 2003:113).

4.4.2 Ett avskilt landskap

Åsa Wall (2003) skriver att förändringar av bebyggelsestrukturen från ett rörligt till en mer stabil gårdsstruktur under övergången mellan yngre och äldre järnålder även kan ha påverkat människornas syn på fornborgarna. Med begreppet ”rörlig” menar Wall att gården inte nödvändigtvis uppfattades som en generationsöverskridande fast plats trots att själva bebyggelsen var förhållandevis permanent (Wall 2003:151).

Den äldre järnålderns gårdsstruktur kan beskrivas som en flytande struktur där gränserna kring ett område var mer betydelsefulla än vad själva bebyggelsekärnan var (Wall 2003:151). Under denna period kan Halleberg, med sin distans till den övriga järnåldersbygden i dalgången mellan Halleberg och Göta älv, uppfattas som en central knutpunkt. Under yngre järnåldern, då

den enskilda gårdsstrukturen var mer stabil än tidigare, kan borgen däremot ha uppfattats som en plats i periferin, utmarken, av bebyggelsen (Wall 2003:15). Borgens roll i förhållande till den omgivande bygden kan med andra ord ha varierat beroende på när borgen uppfördes. Bygdens utmarker, randområden, utnyttjades på varierande sätt under de olika perioderna. Under perioden 200-600 e Kr blev utmarkerna mer intensivt utnyttjade än tidigare. Utmarkens roll ändrades från att tidigare varit en tillfällig resurs för jakt och fiske till att fungera som en viktig resurs med permanent bebyggelse (Nyqvist 1992:58). Roger Nyqvist (1992:58) menar att fornborgarna under perioden delvis kan ha fungerat som ett viktigt skydd för utmarkerna och naturresurserna i området. Det är möjligt att detta även är fallet med Halleberg. Halle- och Hunneberg var rikt på virke, vilt och fiskevatten och säkerligen en av områdets viktigaste resursbaser. En tolkning av fornborgen kan, utöver dess försvarsmässiga funktioner, vara att borgen även spelade en viktig roll i samspelet mellan bygdens gårdar och utmarker.

Faktumet att de personer eller grupper som kontrollerade fornborgen även hade total kontroll över hela Halleberg, ett av områdets viktigaste resursområden, gör troligen fornborgen till en mycket viktig del av områdets maktbalans. Kontroll över Halleberg erbjöd inte enbart tillgång till omfattande naturresurser, utan även en för området försvarsstrategisk nyckelposition. Å ena sidan kan alltså hägnaden av Halleberg, rent funktionalistiskt, ses som en fysisk handling uppkommen i en önskan om att kontrollera berget. Å andra sidan kan berget ha hägnats för att markera och befästa dess funktionalitet och roll i ett kultiskt sammanhang.

4.4.3 Kultiska hägnader

Att påvisa att en fornborg har varit helig och förknippad med kult och religiösa förställningar är vanskligt då dess profana (icke religiösa) lämningar lätt kan förväxlas med det övriga arkeologiska materialet (Olausson 1995:53).

I samhällen som vi i modern tid kan uppfatta som mindre komplexa, är ofta religionen, riterna, myterna och sedvänjorna inbäddade i alla aspekter utav livet. De starkt formaliserade riterna fungerar som en form av kommunikation mellan olika aspeter i tillvaron exempelvis mellan människorna och förfäderna (Olausson 1995:53).

Att avskilja och begränsa en plats från dess omgivning, exempelvis ett berg, är ett fenomen som förekommer i många religiösa sammanhang. Den avgränsande platsen inför hägnaden var en plats höljd i dunkel och mystik (Olausson 1995:54).

Enligt Michael Olausson (1995:55) är den rådande arkeologiska forskningens mening att de heliga platserna inte är slumpmässig vald utan det är platser som kan tolkas som unika och tydligt definierade.

Mats P Malmer har hävdar att det är fullt möjligt att urskilja en kultisk anläggning från en sakral. Malmer menar bland annat att platser med en topografisk iögonfallande placering, rester efter eldstäder och förekomsten av vissa värdeföremål kan vara tecken på en kultisk anläggning. Även avsaknaden av

produktionsrester, exempelvis flintknackning, är tecken på att platsen kan ha nyttjats som en kultplats (Olausson 1995:56).

4.4.3 Hallberg - förfädernas boning?

I följande avsnitt förs en diskussion kring Hallebergsborgen relaterat till Michael Olaussons (1995) resonemang om kultiska hägnader och Åsa Walls (2003) teorier kring hur järnålderns människor uppfattade fornborgarna utifrån det dåtida samhällets relation till landskapet, platserna, hävd, gården, gravarna, och framförallt mystik. Det känns relevant att försöka närma sig anledningen till varför Halleberg, lika många andra fornborgar, är en tillsynes ”tom plats”. Givetvis kan det kännas lockande att förklara avsaknaden på fynd, synliga gravar och aktiviteter, med att fornborgen har fungerat som en tillflyktsplats i utmarken. Men järnåldersmänniskans uppfattning om sin omgivning och sin relation till landskapet och förfäderna var inte samma som vår. Tanken är att nedanstående diskussion skall förmedla en alternativ syn på Hallbergsborgen, ett komplement till den övriga diskussionen.

Den äldre järnålderns gravfälts och dess relation till gården påminner om vår nutida relation till kyrkogården. Likt vår moderna kristna kyrkogård saknades en nära rumslig relation mellan gården och graven (Wall 2003:152). Gravarnas placering var även mer utspridda och fragmentariska än under senare delen av järnålder. Åsa Wall menar att detta fenomen kan betyda att gården inte upplevdes som en generationsöverskridande centralplats i landskapet. Fornlämningarna från den äldre järnåldern, vilka troligen är samtida med Hallebergsborgen, är ofta utspridda i landskapet (Wall 2003:159). Befolkningen ansåg att landskapet och platserna var deras genom gammal hävd. I detta sammanhang syftar begreppet hävd på att befolkning fokuserade på platser och vägar i landskapet snarare än på gränser och territorier. Äsa Wall (2003:164) beskriver hävd som att människan ansåg sig vare en del av platsen och landskapet. Inom detta resonemang så fungerar fornborgarna som övergångszoner mellan två olika landskapsrum, det hägnade och det ohägnade landskapet (Olausson 1995:41). Om Hallebergsborgen uppfördes under slutet av äldre järnåldern kan befolkningen ha byggt sin omvärldsuppfattning kring hävd, att den var sammanlänkning till platserna, vägarna, bergen och landskapet.

Under den yngre järnåldern förändras synen på omgivningen. Landskapet får tydligare gränser och den stabila gården blir i allt högre grad kärnan i livet och i förhållandet mellan människan och landskapet (Wall 2003:166). På grund av denna förskjutning av vad som uppfattades som centralt och utmark avtar kanske Hallebergs roll som centralplats under brytningsperioden mellan äldre järnålder och folkvandringstid. Fornborgen får möjligtvis en roll som en del av utmarken.

Hallebergsborgen skulle alltså antingen kunna tolkas som en plats för maktutövande, en anläggning som genom överhöghet dominerar sin omgivning, eller som en tom plats som länkar samman och förbinder olika delar och skeenden i livet (Wall 2003:169). Fornborgen saknar likt många andra fornborgar inre byggnationer och lösfynd. De förefaller vara tomma platser (jfr Olausson 1995:40ff). Åsa Wall tolkar fornbogarnas inre tomhet som en