Förskolepersonals syn på och arbete med barns
emotionella utveckling
Josefina Blomquist och Marina Quiero
C-uppsats i psykologi, HT 2010 Handledare: Einar Jakobsson Examinator: Lena Almqvist
Förskolepersonals syn på och arbete med barns emotionella utveckling
Josefina Blomquist och Marina Quiero
Emotioner har en central roll i människans liv. Forskning har visat att det är av stor vikt att redan tidigt lära sig förstå och hantera sina känslor. Syftet med denna studie var att undersöka förskolepersonals uppfattning om barns emotionella utveckling, med fokus på de negativa emotionerna, och på vilket sätt de arbetar med att hjälpa barnen i densamma. En kvalitativ studie utfördes där 16 förskollärare intervjuades om deras syn på och deras sätt att arbeta med 3-5 åringars emotionella utveckling. Resultaten visade att man i förskolan idag lägger mycket tid på barns emotionella utveckling och att det anses vara betydelsefullt med hänvisning till att barndomen har en stor påverkan på resten av livet. Att ta barnen på allvar och möta dem på deras egen nivå ansågs vara två av de viktigaste delarna i detta arbete, tillsammans med att undvika att skuldbelägga barnen, vilket betonades starkt av deltagarna.
Keywords: emotional development, emotions, preschool children,
attitudes of preschool teachers
Inledning
Känslor och känslouttryck är väsentliga i all mänsklig kommunikation och emotioner har en central roll i allt vi tar oss för (Berk, 2006). Det finns inte någon allmänt accepterad definition av begreppet emotion (von Tetzchner, 2005). Däremot finns det en vardaglig förklaring till begreppet, som innebär att en emotion är en bedömning av hur man personligen uppfattar betydelsen av en situation, vilket i sin tur bestämmer det kommande handlingsmönstret (Berk). Nationalencyklopedin (www.ne.se) sätter likhetstecken mellan begreppet känsla och begreppet emotion och dessa begrepp kommer av författarna att används med samma innebörd i denna text. Berk menar att emotioner uppstår genom ett ständigt pågående samspel mellan individen och miljön. Emotioner har en biologisk grund, men individen formar sedan sina egna emotionella kunskaper i samspelet mellan individen och miljön. Vissa emotioner, och sättet de uttrycks på och hanteras, är kopplade till en specifik kultur, medan andra emotioner anses universella. De grundläggande emotionerna anses vara universella, medan de mer komplexa anses vara kulturellt betingade. Svartsjuka är en känsla som anses vara kulturellt betingad, medan exempelvis rädsla är en emotion som anses universell, eftersom den antas uttryckas på liknande sätt i alla kulturer (von Tetzchner).
Hjärnan är den del av kroppen som styr människans beteende. Det är från hjärnan människan får sina impulser, som i sin tur leder till handlingar och reaktioner. Amygdala är den del i vår hjärna som förmedlar våra känslor. Den är människokroppens ”expert” på känslor. Utan amygdala skulle vi inte ha någon känslouppfattning vilket skulle innebära att vi förlorade vårt mänskliga samspel. Människor som har kontakt med sina känslor har makten att själva kontrollera dem, till skillnad från människor som har dålig kontakt med sina känslor. Att ha dålig kontakt med sina känslor resulterar ofta i att man inte har förmågan att styra dem,
utan istället låter sig bli styrd av dem (Goleman, 1997). Ett exempel på detta kan vara känslan av nedstämdhet. Dålig kontakt med sina känslor kan resultera i att personen låter sig styras av känslorna och utvecklar depression, medan en person med god kontakt med sina egna känslor lyckas ta tag i situationen innan den gått för långt.
Det är viktigt för människan att uttrycka sina känslor. Tidigare forskning visar att kunskapen och förmågan att hantera och uttrycka sina känslor kan fungera sjukdomsförebyggande, och medverka till att undvika att utveckla psykiska störningar senare i livet (Kerr & Schneider, 2008). Samma undersökning visade att barn som har svårt att uttrycka ilska lättare drabbas av exempelvis depression senare i livet. Medvetenhet om sina känslor och förmågan att hantera sina känslor på ett effektivt sätt anses vara väsentliga delar i att fungera väl känslomässigt (Ciarrochi, Scott, Deane, & Heaven, 2003). Personer med svårigheter att beskriva och känna igen sina känslor har en åkomma som kallas alexitymi. Dessa personer tenderar att vara mer benägna att fastna i exempelvis drogberoende och ätstörningar (Ciarrochi et al.).
Emotionell kompetens och emotionell reglering
Intresset för sambandet mellan emotionell utveckling och psykisk hälsa har ökat de senaste åren (Ciarrochi et al., 2003; Stefan & Miclea, 2010). En anledning till detta kan vara att medvetandet ökat om att de barn som uppvisar bristfälliga beteendemönster i förskoleåldern tenderar att stabilisera dessa mönster med åren (Stefan & Miclea). Barn i förskoleåldern är särskilt intressanta, dels eftersom det är i denna ålder barnen går från att vara emotionellt beroende av sina föräldrar till att bli mer självstyrande, och dels för att bristfälliga beteendemönster hos barn ofta börjar i denna ålder (Cole, Teti, & Zahn-Waxler, 2003). Bristfälliga beteendemönster hos barn innebär bland annat aggressivitet och överaktivitet. Emotionell kompetens har att göra med hur barn förstår känslor, både sina egna och andras (von Tetzchner, 2005). Begreppet kan även definieras som förmågan att hantera emotionella reaktioner som uppstår i sociala sammanhang (Stefan & Miclea, 2010). Även detta har att göra med exempelvis aggressivitet och förmågan att hantera denna i situationer som innefattar andra personer. Begreppet emotionell kompetens delas in i tre undergrupper; emotionell igenkänning, emotionella uttryck och emotionell reglering (Stefan & Miclea). Tidigare forskning visar att en låg nivå av emotionell kompetens utsätter barn för en större risk att få svårigheter med att uppföra sig på ett normativt sätt (Stefan & Miclea). Dessa problem visar sig bland annat genom ökad aggressivitet och överaktivitet hos barnen (Cole et al., 2003). Människor som inte lär sig förstå och hantera sina egna känslor, riskerar inte enbart att bli styrd av känslorna, utan även att få svårigheter med att känna empati gentemot andra människor. Kan man inte förstå sina egna känslor är det svårt att kunna sätta sig in i en annan människas situation (Goleman, 1997). Tidigare forskning visar att barn som har svårigheter att förstå sina egna, och andras, känslor även får svårt att tolka och förstå emotionella uttryck hos andra. Barn som har svårigheter att på ett korrekt sätt tolka andras känslouttryck agerar ofta på ett aggressivt sätt och riskerar att bli avvisade av barn i deras omgivning (Stefan & Miclea, 2010).
Emotionell reglering innebär förmågan att övervaka och kontrollera sina känslor och anpassa känslouttrycken till sociala och kulturella förhållanden (von Tetzchner, 2005). Emotionell reglering kräver en medvetenhet, eftersom det innebär en aktiv ansträngning i arbetet att hantera känslor (Berk, 2006). Vid exempelvis ilska krävs det en medvetenhet och en strategi för att hantera känslan och inte impulsivt ge efter med exempelvis handgriplighet som konsekvens. Det är skillnad mellan att på ett aktivt sätt hantera sina känslor och att bara agera utan tänka närmare på varför man gör på ett visst sätt (Eisenberg et al., 2001). Tidigare
forskning visar att svårigheter med den emotionella regleringen kan kopplas till psykiska problem såsom depression, antisociala problem och beroenden (Bowie, 2010; Wyman et al., 2010). Det har visat sig att de flesta typer av psykiska problem hos barn grundar sig på problem med den emotionella regleringen, och har kopplingar till negativa konsekvenser så som svårigheter att fungera socialt och dåliga resultat i skolan (Zeman, Shipman, & Suveg, 2002).
Negativa känslor
I den här studien lades fokus på arbetet med de negativa känslorna, eftersom forskning visar att barn som har problem att uttrycka och förstå negativa känslor riskerar att drabbas av olika psykiska och sociala problem senare i livet så som exempelvis beroenden och aggressivitet (Denham et al., 2002; Eisenberg et al., 2010; Kashdan, Fressizidis, Collins, & Muraven, 2010). I denna undersökning användes begreppet negativa känslor enbart som ett samlingsbegrepp och syftar inte på någonting negativt i sig. Begreppet negativa känslor innefattar bland annat rädsla, ilska och nedstämdhet/ledsenhet (von Tetzchner, 2005). Forskning har bland annat visat att personer som har svårigheter att uttrycka negativa känslor lättare tar till negativa metoder som exempelvis alkohol för att hantera känslorna, medan personer som lärt sig att uttrycka känslor klarar av dessa situationer utan att ta till externa hjälpmedel (Kashdan et al., 2010). Olika negativa känslor kan leda till olika problem hos barn. Svårigheter med att till exempel identifiera olika emotionella tillstånd och att undertrycka ilska kan leda till problem som tar sig utåtagerande uttryck, medan svårigheter att reglera ledsenhet och ilska kan leda till att barnet vänder sig inåt (Zeman et al., 2002). Frustration och ilska tenderar att leda till att barnen reagerar på ett utåtagerande sätt som exempelvis ökad aggression, och känslor som ledsenhet och rädsla tenderar att leda till att barnen vänder sig inåt och blir nedstämda och tystlåtna (Eisenberg et al., 2010). Låg emotionell kompetens hos barn i 3-4 års ålder kan förutsäga problem med aggression senare i livet (Denham et al., 2002).
Barn och emotioner
Det finns idag inte särskilt många program som syftar till att utveckla barns känslomässiga kunskaper i förskolan, men författarna har hittat två program som är framtagna i just detta syfte. Det faktum att det ändå existerar program som dessa kan ses som ett tecken på att ämnet börjar uppmärksammas mer och mer. StegVis är ett av dessa program, vilket syftar till att lära barn definiera olika känslor och träna deras empatiska förmåga, impulskontroll och problemlösning och självkontroll. Programmet kommer i grunden från USA, men den svenska versionen är utvecklad av två psykologer, Björn Gislason och Lars Löwenborg. Programmet går ut på att öka barnens sociala färdigheter och främja deras emotionella kompetens (StegVis). Path’s, som är det program som StegVis bygger på, är ett program utvecklat av amerikanska forskare, vilket också riktar sig till förskolan i syfte att verka våldsförebyggande med hjälp av att utveckla barns sociala och emotionella kompetens. Forskning visar att barn upplever starka känslor innan de har möjlighet att sätta ord på dem, och Path’s är ett program för att hjälpa barn att sätta ord på sina känslor och på så vis leda till utvecklandet av strategier för att hantera känslorna och bättra barnens beteenden (Path’s).
Det finns ett flertal studier gjorda på barn och känslor. I de flesta studierna förutsätter de vuxna att barnen är medvetna om de olika känslorna, och att de vet vad de olika känslorna innebär (Aldridge & Wood, 1997; Batty & Taylor, 2006). Många av studierna som fokuserar
på barn och deras känslouttryck går ut på att barnen ska bekräfta en känsla som är förutbestämd av forskaren. Creasey et al. (1997) använder sig exempelvis av vinjetter, där barnen får höra en berättelse om en person och sedan ska bekräfta att de uppfattat ”rätt” känsla utifrån vinjetten. Batty och Taylor (2006) använder sig av ansiktsuttryck som visas för barnen, som sedan ska bekräfta att de vet vilken känsla ansiktsuttrycket påvisar. I en annan studie läste forskaren upp berättelser för barnen och använde sig av dockor för att iscensätta olika situationer, där dockorna råkade ut för olika händelser. Barnen skulle sedan berätta hur de uppfattade att dockan kände i de olika situationerna. (Cole, Dennis, Smith-Simon, & Cohen, 2008). Berti, Garattoni och Venturini (2000) undersökte hur barn uppfattar andras känslor genom att studera om de kan sätta sig in i en annan persons situation. All ovanstående forskning utgår med andra ord ifrån de vuxnas uppfattning om känslorna, och undersöker om barnen uppfattar samma känsla som de vuxna. Dock finns det även forskning som visar att intervjuer med barn, där de själva fritt får uttrycka sina tankar och upplevelser om känslor, kan ge användbart material för utveckla goda metoder för att förebygga negativa resultat av bristfällig emotionell reglering (Bowie, 2010).
Förskolans roll i barns emotionella utveckling
I förskolans läroplan står det att förskolan ska främja barnens utveckling och hjälpa barnen att utveckla empati och solidaritet, för att barnen ska ha de grunder som behövs för att på ett bra sätt senare kunna delta i samhällslivet. Läroplanen säger att förskolan är en del i barnens utveckling, och att förskolan ska vara ett stöd till föräldrarna i deras arbete med att fostra barnen och främja deras utveckling (Skolverket, 2010a).
Tidigare forskning visar att trots att pedagoger, beslutsfattare och psykologer är överens om att förebyggande åtgärder bör starta så tidigt som möjligt för att vara så effektiva som möjligt finns det få åtgärdsprogram som riktar in sig på förskolan. Att förskolan är en passande plats för åtgärdsprogram har bland annat att göra med att det är lätt att komma åt stora grupper av barn på samma gång, och det faktum att det är i den åldern barn utvecklar sina sociala och emotionella färdigheter (Humphries & Keenan, 2006). Den nya skollagen, som träder i kraft 1 juli 2011, innefattar förändringar som är kopplade till barnens hälsa i skolan. Den innebär att skolan ska arbeta förebyggande och hälsofrämjande. Skolverket har fått uppdrag att ”stödja elevhälsans arbete med att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa i grund- och gymnasieskolan” (Skolverket, 2010b). Detta visar på vikten av att barn och ungdomars psykiska hälsa belyses i utbildningen. Dock riktar sig ju detta till äldre barn, och eftersom det visat sig i ett flertal studier (Humphries & Keenan, 2006; Kerr & Schneider, 2008) att man bör tänka på detta redan tidigt i åldrarna ville författarna undersöka hur detta uppmärksammas redan i förskolan.
Syfte och frågeställningar
Tidigare forskning pekar tydligt på vikten av att lära sig förstå och hantera sina känslor i tidig ålder, men trots detta hittades inga undersökningar om hur det faktiskt ser ut på förskolorna idag. Intresset för denna studie grundar sig i frågan hur dessa fakta om barns emotionella utveckling praktiskt tar plats i förskolan. Huvudsyftet med denna studie var att ta reda på förskolepersonals uppfattning om barns emotionella utveckling, och på vilket sätt de arbetar med att hjälpa barnen i denna utveckling.
Avsikten var att undersöka hur detta kan tänkas avspegla sig i förskolepersonals attityder och arbetssätt. Vilken syn har förskolepersonal på barns emotionella utveckling? Arbetar de
med denna utveckling på förskolorna idag? Syftet med undersökningen konkretiseras i de två följande frågeställningarna:
Hur ser förskolepersonal på barns emotionella utveckling?
Hur arbetar förskolepersonal med att hjälpa 3-5 åringar i deras emotionella utveckling, framför allt vad gäller negativa emotioner?
Metod
Deltagare
I undersökningen deltog 16 personer, varav 15 kvinnor, i åldrarna 26 till 56 år. Deltagarna hittades genom både ett målinriktat slumpmässigt urval bland förskolor i en stor stad i mellersta Sverige, och med hjälp av snöbollsurval i ännu en stor stad och en mindre ort i mellersta Sverige. Kriteriet för deltagande var att personerna arbetade inom förskolan med barn i åldrarna 3-5 år. Deltagarna kom från 11 olika förskolor, både privata och kommunala. Tio deltagare arbetade på privat förskola och 6 deltagare arbetade i kommunal förskola. Större delen av deltagarna (n=13) var utbildade förskollärare, två var barnskötare och en var under utbildning till förskollärare. Begreppet förskolepersonal används i denna studie som ett samlingsbegrepp för personal som har en pedagogisk roll i arbetet med barnen. Eftersom inte alla deltagare var utbildade pedagoger valdes begreppet förskollärare bort. Data bestod av 13 individuella intervjuer och en gruppintervju med tre deltagare från en privat förskola.
Material
Undersökningen utfördes med hjälp av en kvalitativ metod, där deltagarna intervjuades enskilt och i grupp. Undersökningen genomfördes inte för att resultaten skulle kunna generaliseras, och därför valde författarna en kvalitativ metod. Syftet var att få fram förskolepersonals personliga åsikter om barns känslomässiga utveckling, och om hur de på förskolan praktiskt arbetar med den utvecklingen.
Intervjuguiden var semistrukturerad, för att ge utrymme för förtydligande frågor och omformuleringar, som exempelvis ”Hur menar du nu?”. Intervjuguiden bestod av fyra frågeområden, där de två huvudsakliga områdena behandlade deltagarnas syn på barns emotionella utveckling och om hur de praktiskt arbetar med barnens emotionella utveckling. Frågorna om synen på barnens emotionella utveckling gällde bland annat barnens medvetenhet när det gäller de egna emotionerna. Det sista frågeområdet bestod av frågor om deras praktiska arbetssätt gällande barns emotionella utveckling. De två övriga frågeområdena var bakgrundsfrågor och avslutande frågor. Bakgrundsfrågorna bestod bland annat av frågor om ålder och utbildning och de avslutande frågorna behandlade en allmän syn på barns emotionella utveckling och en öppen fråga där deltagaren fick chans att lägga till eventuella övriga tankar.
Procedur
Förskolornas föreståndare/ansvariga kontaktades via telefon och fick en kort beskrivning av undersökningen syfte. De fick sedan svara på huruvida intresse fanns för att eventuellt delta i undersökningen. De förskolor som hade ett intresse mottog ett missivbrev där de fick en mer utförlig beskrivning av undersökningens syfte och genomförande samt information om Vetenskapsrådets forskningsetiska principer där det bland annat förklarades att materialet behandlas konfidentiellt. De informerades även om att intervjuerna skulle komma att bandas. I vissa fall där så önskades bifogades även intervjuguiden. Föreståndaren/ansvarige fick sedan i sin tur förmedla informationen samt vidarebefordra missivbrevet till personalen som individuellt fick ta ställning till huruvida intresse fanns för deltagande i studien. De personer på förskolan som hade intresse av att delta i studien fick sedan meddela oss detta via telefon eller mail. Fanns intresse bokades en intervju in på en tid och plats som passade intervjupersonen. Eftersom intervjuerna skedde på deltagarnas villkor såg de olika ut. De flesta intervjuerna genomfördes på den aktuella förskolan, oftast i en lugn miljö i ett avskilt rum. Gruppintervjun genomfördes dock i anslutning till den plats där barnen befann sig då deltagarna önskade att bli intervjuade samtidigt, och två av de individuella intervjuerna ägde rum i respektive deltagares hem. Vid de flesta intervjuerna var båda författarna närvarande, där en agerade ledande medan den andre fick tillfälle att lyssna noggrannare och ställa följdfrågor. Fem intervjuer genomfördes med endast en av författarna närvarande.
Intervjuerna inleddes med en kort presentation av författarna, undersökningens syfte och intervjuguidens olika delar. När frågorna i intervjuguiden var färdigbehandlade avslutades ofta intervjuerna med ett mer öppen och avslappnat samtal kring ämnet, där det vid flera tillfällen framkom övrigt relevant material. Intervjuerna varade mellan 23 minuter och en timme. Deltagarna erhöll ingen ersättning för sitt deltagande.
Databearbetning
Alla intervjuer transkriberades ordagrant, och analyserades induktivt under hela processen. Transkriberingen påbörjades i nära anslutning till intervjuerna. Först lästes texterna igenom i sin helhet, och sedan genomfördes en meningskoncentrering där författarna fick fram centrala kategorier (Kvale & Brinkmann, 2009). Meningskoncentreringen började med att dela in meningsenheterna i kluster som sedan kategoriserades in i olika subkategorier med hjälp av de två huvudsakliga frågeområdena och undersökningens frågeställningar. Meningsenheterna är inte direktcitat utan koncentrerade uttryck som ligger nära deltagarnas egna formuleringar. Meningskoncentreringen resulterade i 11 respektive 8 subkategorier för de två huvudsakliga frågeställningarna. Subkategorierna analyserades ännu en gång vilket resulterade i 9 respektive 6 kategorier, som svarade på frågeställningarna. Känslokontakt, personlig
reflektion och symboliskt uttryck var några av de kategorier som framkom under
frågeställningen om förskolepersonals syn på barns emotionella utveckling. Under frågeställningen om förskolepersonals arbete om densamma framkom bland annat kategorierna acceptans, bekräftelse och vägledning. Under undersökningens gång framkom material som inte föll direkt under någon av frågeställningarna, och dessa redovisas under övrigt och sammanfattas i 9 subkategorier respektive 4 kategorier vilka var bland andra
gränser och självkänsla och självständighet. Resultaten redovisades sedan med hjälp av tre
Resultat
Förskolepersonals syn på barns emotionella utveckling
Alla deltagare i undersökningen var överens om att barnens emotionella utveckling är viktig och att det är betydelsefullt att uppmärksamma den. Deltagarna var även överens om att barndomen har stor påverkan på resten av livet, och att det därför är viktigt att barn får lära känna och lära sig uttrycka sina känslor redan tidigt i livet.
De kategorier som framkom med anknytning till frågeställningen ”Vad är förskolepersonals syn på barns emotionella utveckling?” var känslokontakt, personlig
reflektion, egocentricitet/empati, positiva känslor lättast att förstå, individualitet, grundläggande lärande, miljö, trygga relationer och symboliskt uttryck. Dessa kategorier
redovisas i tabellen nedan, och även mer utförligt i den text som följer.
Tabell 1
Förskolepersonals syn på barns emotionella utveckling
Meningsenheter Subkategorier Kategorier
Barns emotionella utveckling är viktig Alla känslor är viktiga, både de positiva och de negativa
Alla känslor är viktiga
Känslokontakt Barnen ska ges möjlighet att få känna och
lära känna alla känslor
Det är även viktigt att få uttrycka alla känslor
Inga känslor är fel men barnen måste få hjälp att lära sig hantera känslorna
Det är viktigt att barn får komma i kontakt med och ges möjligheten att prata om alla typer av känslor
Få lära känna och ge uttryck för känslor Det är viktigt att barn får prata om negativa
känslor i den mån de själva har ett behov av det
Barn behöver ges möjlighet att själva tänka och reflektera kring sina känslor
Barn måste få möjlighet att själva förstå en känsla innan de kan visa den fullt ut
Barn måste ges tid att reflektera kring och lära sig förstå sina känslor
Personlig reflektion Barn hanterar och förstår känslor olika
beroende på ålder och mognad Man måste förstå sig själv och sina egna känslor innan man kan förstå någon annan
Sättet barn förhåller sig till emotioner är individuellt
Barn behöver förstå sina egna emotioner innan de kan börja utveckla empati Barn i den här åldern är väldigt
egocentriska
De har svårt att sätta sig in i andras perspektiv
Empati börjar utvecklas under de här åren
Barn är väldigt egocentriska i grunden
Empati börjar utvecklas i denna ålder Egocentricitet/empati
Glädje är oftast lättast att förstå och visa Glädje visar sig ofta tidigt i en relation med ett barn, medan andra känslor kommer efter hand
Glädje är den känsla som barn oftast visar
först Positiva känslor lättast att förstå
Barn i den här åldern har ofta inga medvetna och genomtänka strategier för att hantera sina känslor
Känsloreaktionerna hos barnen är väldigt individuella
Barn har inga medvetna strategier och
deras känsloreaktioner är individuella Individualitet
Det man lär sig i barndomen tar man med sig under resten av livet
Hur man lär sig förstå och hantera sina känslor i tidig ålder påverkar känslolivet i senare åldrar
Förskolans roll är därför stor i barnens emotionella utveckling
Hemmamiljön har betydelse för hur barnet lär sig förstå och hantera sina känslor Barn lär sig av vuxna och barn i sin omgivning hur man beter sig i olika situationer
Miljön på förskolan är viktig för att barnen ska kunna och våga visa sina känslor
Omgivningen är betydelsefull för barnens
emotionella utveckling Miljö
Barn behöver både fasta regler och ramar i
kombination med kärlek och omtanke En trygg och stabil miljö är en förutsättning för den emotionella
utvecklingen Trygga relationer En stabil och trygg relation mellan vuxna
och barn är en förutsättning för att barn ska våga uttrycka och känna sina känslor Utåtagerande beteenden kan ofta kopplas till situationen hemma
Barn uttrycker ofta känslor symboliskt och kroppsligt
Barn uttrycker emotioner symboliskt och
kroppsligt Symboliskt uttryck Leken är en viktig del i barnens
emotionella utveckling Barn lär sig i leken
Känslokontakt. Alla deltagare var överens om att barnens emotionella utveckling är något
som är viktigt att tänka på i arbetet som förskollärare. Barnen måste få möjlighet att uttrycka alla känslor och få lära sig att inga känslor är fel eller dåliga. Några deltagare pratade om hur viktigt det är att inte glömma att uppmärksamma även de positiva känslorna. De menade att det är lätt att enbart ingripa när det händer någonting kopplat till negativa känslor, och glömma bort att uppmärksamma även när det händer något positivt. En deltagare uttryckte sig så här angående vikten av att inte glömma bort några känslor:
Där måste man ju också bekräfta och förstärka. ’Det du gjorde nu var bra’, så att man tänker på att man inte bara fokuserar på och ska bekräfta det som är negativt utan det positiva beteendet måste man ju också se. Det får man inte glömma ’så’ att man tycker att man bara ska hoppa in när det händer någonting tokigt, utan man måste lika ofta hoppa in när man ser att ’Wow vad hände där?’
Deltagarnas tankar om att prata med barn om negativa känslor varierade en del. Många var dock överens om att det var en naturlig del och ansåg det inte vara besvärligt eller psykiskt påfrestande. Alla var dock överens om att när det gäller att prata om negativa känslor, och då särskilt ”svårare” negativa känslor som sorg, så måste initiativet till samtalet komma från barnet. Barnet måste få möjlighet att prata om det som hänt men ska inte behöva känna sig tvungen att prata om det för att de vuxna tar upp det.
Personlig reflektion. Deltagarna var alla överens om att barn behöver få tid att bearbeta
sina känslor. De måste ges tid och möjlighet att få lära känna känslan och verkligen känna efter vad det är som händer när en känsla uppstår. Hur barn hanterar och förstår sina känslor är väldigt individuellt och har med både ålder och mognad att göra. Alla deltagare var överens om att förmågan att förstå och hantera känslor är individbaserat och att man måste se till varje enskilt barns behov för att kunna hjälpa dem på bästa sätt. Huruvida barnen förstår sina egna känslor innan de kan förstå andras känslor hade deltagarna skilda åsikter om. Många deltagare ansåg att det är förståelsen för de egna känslorna som kommer först, och att man först efter att ha lärt sig känna igen sina egna känslor kan förstå andra, ”Om de förstår sig själva så kan de förstå andra. Jag tror det är svårt om de inte riktigt kan hantera sina egna känslor så kan de inte riktigt hantera andras heller, det hör nog ihop lite ”. Andra deltagare menade att barn ofta har lättare att se en känsla hos någon annan, att det är lättare att förstå en känsla när man inte själv upplever den utan kan observera den genom ett utifrån-perspektiv.
Egocentricitet/empati. Att små barn är egocentriska och har svårt att förhålla sig till andra
barn var alla deltagare överens om. Däremot var det skillnad på när deltagarna ansåg att barnens empatiska förmåga börjar utvecklas. Dock ansåg de flesta deltagarna att barn börjar utveckla sin empatiska förmåga och sin förståelse för andra barn och deras känslor i 3-4 års åldern. Under den egocentriska perioden ansåg deltagarna att barnen har svårt för att förstå andra och relatera till hur andra barn känner när de beter sig på ett eller annat sätt. Många deltagare var överens om att den empatiska förmågan kommer delvis tillsammans med språkutvecklingen. När barnen lär sig att uttrycka sig med hjälp av språket så börjar även förståelsen för känslorna, både sina egna och andras, att komma mer och mer.
Positiva känslor lättast att förstå. Undersökningen visade att deltagarna ansåg att barn har
lättast att förstå och visa glädje. De menade att glädje var den känsla som barnen visade tidigast i relationen med en ny människa.
Det är alltid lättast tror jag att visa glädje och de känslorna. Sen är det ju svårare kanske att visa negativa känslor. Det tar ju ett tag innan just de här arga och ledsna känslorna kommer, det gäller ju att de blir trygga hos oss.
Deltagarna var alla överens om att glädje är den känsla som barnen har lättast att visa och förstå.
Individualitet. Deltagarna menade att känslor och strategier för att hantera känslor är
väldigt individuellt hos barnen. De flesta var även överens om att barn i den här åldern inte har några medvetna strategier för att hantera sina känslor. Deltagarna menade att barnen har olika strategier, en del vill vara ensamma, en del är väldigt utåtagerande etc, men de flesta deltagarna menade att dessa strategier inte är medvetna utan barnen gör på det här viset utan närmare eftertanke.
Grundläggande lärande. Det man lär sig i barndomen ligger till grund för hur man kan
hantera situationer som uppstår senare i livet menade deltagarna. En av deltagarna uttryckte sig så här på frågan om vilken påverkan barndomen har på resten av livet:
Allt! Absolut allt! Har jag haft möjlighet att ha en förhållandevis bra uppväxt då är man rustad. Alltså en god kännedom om vad jag kan och vet, och att man kan hantera sig själv, har all betydelse för hur jag sen blir som vuxen.
Utifrån detta tankesätt, att barndomen ligger till grund för resten av livet, vara alla deltagare överens om att förskolans roll i barnens emotionella utveckling är stor och betydande. Många barn spenderar större delen av sin vakna tid på förskolan och därför ansåg deltagarna att deras arbete med barnen på förskolan påverkar barnen mycket.
Miljö. Miljön som barnen växer upp i, både miljön hemma och den på förskolan, har enligt
deltagarna stor betydelse för hur barnen lär sig hantera och förstå sina känslor. Hemmiljön präglar barnens känsloliv och känslouttryck otroligt mycket menade deltagarna. Bland annat tog en deltagare upp att ett barn som lever tillsammans med föräldrar som inte mår bra lätt tar på sig en roll som vuxen tidigt i livet. Deltagarna menade att ett barn som växer upp i en miljö där känslor hanteras genom gap och skrik kommer med största sannolikhet själv hantera sina känslor med gap och skrik. Deltagarna menade även att det märks skillnad på barn som har syskon och ensambarn i interaktionen med andra barn på förskolan. Undersökningen visade också att barn inte bara lär sig av vuxna i sin omgivning, utan även av andra barn. Detta gör
enligt deltagarna att det blir en viktig uppgift för förskolepersonal att barngruppen fungerar tillsammans och att barnen får möjlighet att lära sig positiva beteenden av varandra.
Trygga relationer. Undersökningen visade att deltagarna ansåg att barn behöver fasta
regler och ramar för att känna sig trygga. Barn kan inte bestämma själva och ta egna beslut i olika situationer, utan de behöver regler att utgå ifrån och ramar som säger stopp. Deltagarna menade att det är en balansgång mellan att vara bestämd och sätta regler och att vara omtänksam och kärleksfull. En av deltagarna uttryckte detta dilemmat så här: ”Jag ska vara mjuk här fram och så ska jag ha liksom järn bak i ryggen på något sätt”, vilket på ett bra sätt sammanfattar alla deltagares tankar om svårigheterna med denna balansgång. Deltagarna menade att det är en viktig uppgift för dem att finnas till hands för barnen och få barnen att känna sig trygga och sedda på förskolan. Tryggheten är en förutsättning för att barnen ska våga känna och visa sina känslor.
Symboliskt uttryck. Enligt deltagarna visar barn ofta sina känslor på ett symboliskt sätt.
Deltagarna menade att de exempelvis kan se på barnens teckningar eller på deras beteende i leken att det är något särskilt som hänt.
Det är väldigt viktigt att tänka på att du kan inte prata med alla barn och alla barn vill inte vara verbala och klarar inte av att tala om känslor, men det kan komma fram på annat sätt. Och likadant med vilket lärande som helst att, man får tänka på att ett barn kanske inte kan rita ett hus men kanske verkligen kan bygga ett hus i lera till exempel. Likadant är det med känslor.
Undersökningen visade att förskolepersonalen ibland får reda på saker som händer hemma innan föräldrarna säger något, bara genom att studera barnens beteende. Eftersom barn ofta uttrycker sina känslor symboliskt, med hjälp av bland annat teckningar och lek, menade deltagarna att en betydande uppgift i deras arbete är att vara uppmärksamma på barnens signaler. För att det ska vara möjligt att kunna se dessa signaler ansåg deltagarna att det är viktigt att lägga ner tid på att lära känna varje enskilt barn.
Förskolepersonals arbete med barns emotionella utveckling
Alla förskolor i den aktuella studien, förutom en, uppgav att de arbetar aktivt med barnens emotionella utveckling. Hur arbetet praktiskt såg ut skilde sig från förskola till förskola. En av förskolorna hade tagit kort på barnen när de visar olika känslor för att sedan ha dessa som utgångspunkt i diskussioner kring känslor.
Vi har tagit kort på barnen hur man ser ut när man är glad och när man är ledsen, och vad är det som gör att man känner sig glad och vad är det som gör att man känner sig ledsen. Mycket för det här med kompisrelationer, vad händer om jag gör så här och hur känner kompisen då?
Ännu en förskola använder sig av liknande metod då de har pappdockor i storlek som ett barn som visar upp olika känslor med hjälp av ansiktsuttryck. Dessa används i diskussioner och samtal med barnen i syfte att öka barnens förståelse för olika känslor. En annan av förskolorna i undersökningen använde sig av handdockor som hamnade i olika situationer där barnen sedan fick fundera själva på hur de tyckte att situationen skulle hanteras.
Vi haft handdockor som varit ovänner och som varit glada och ledsna. Hur ska de göra varandra glada och hur ska de göra nu när de har blivit ovänner? Det hjälper ju kanske inte alltid att gå in precis när det har hänt någonting utan de måste få leka fram det och själva komma med förslag för att hjälpa dem. De vet ju oftast precis hur man ska göra, de vet hur det känns att vara ledsen och de vet hur man skulle vilja bli behandlad. De är otroligt duktiga på att tala om när det är någonting som händer som inte har med dem att göra.
De kategorier som framkom under frågeställningen ’Hur arbetar förskolepersonal med att hjälpa 3-5 åringar i deras emotionella utveckling vad gäller negativa känslor?’ var acceptans,
bekräftelse, erfarenheter, vägledning, empati och trygg miljö. Dessa sex kategorier redovisas i
tabellen nedan, och även mer utförligt kategori för kategori i texten som följer efter tabellen.
Tabell 2
Förskolepersonals arbete med barns emotionella utveckling
Meningsenheter Subkategorier Kategorier
Barnet måste synliggöras i sina känslor och låtas känna efter
Både positiva och negativa känslor måste synliggöras
Personalen måste visa att alla känslor är accepterade
Man måste undvika att skylla ifrån sig och ta till diagnoser som en förklaring på barn med mycket känslor
Alla känslor är accepterade och måste synliggöras
Acceptans
Personalen måste möta barnen och deras emotioner på barnens egen nivå
Barnen måste bli bemötta i sin egen livsvärld Kommunikationen måste hållas på barnens nivå
Möta och kommunicera med barnen på deras nivå
Bekräftelse Barnens emotioner måste få ta tid
Barn måste ges tid att känna känslan färdigt tills de är redo att bearbeta emotionen
tillsammans med en vuxen Emotionerna hos barnen måste tas på allvar och ges tid
Personalen måste vara närvarande Personalen måste finnas till hands och vara
tillåtande
Barnens emotioner måste tas på allvar, hur betydelselösa de än kan verka för den vuxne Barnen måste bli mötta och synliggjorda där de är
Eftersom barn ofta uttrycker känslor implicit måste man vara uppmärksam på barnens signaler
Barnens emotioner måste uppmärksammas och bekräftas
Personliga erfarenheten är en bra hjälp i det dagliga arbetet
Erfarenheten av att ha egna barn är till stor hjälp i arbetet med och förståelsen av barnen
Livserfarenheten är till hjälp i arbetet och
förståelsen av barnen Erfarenheter
Vuxna måste vara närvarande och finnas som stöd
De vuxna är vägledning för barnen och en del i processen för den emotionella utvecklingen
Personalen agerar vägledare i samspel med barnen
Personalen måste visa förståelse för alla känslor samtidigt som de måste lära barnen att hantera dem
Vägledning Personalen måste visa förståelse för
känslorna men ändå kunna sätta gränser för hur de yttrar sig
Barn måste få uttrycka negativa känslor, men på ett sätt som inte är destruktivt
Barn kan behöva hjälp med att hitta sätt att hantera och uttrycka sina känslor Denna hjälp består bland annat av att uppmuntra barnens egna tankeprocesser samt att hjälpa dem verktyg för att uttrycka sina emotioner
Personalen hjälper barnen att se och förstå varandra i deras känslor, vilket ofta sker genom konfliktlösning
Konflikthantering är en stor del i det dagliga arbetet
Personalen hjälper barnen i utvecklingen av deras empati
Empati
Barnen behöver struktur och stabilitet i form av ramar och rutiner i vardagen
Personalen måste vara en kombination av mjuk och hård i bemötandet med barnen
För att barnen ska känna trygghet och kunna visa sina känslor så krävs det en miljö bestående av stabilitet, rutiner och ramar. Även den nära kontakten mellan barnen och alla vuxna i barnets omgivning är viktig för tryggheten
Trygg miljö En trygg miljö är grundläggande för att
barnen ska visa och uttrycka sina känslor Personalen måste arbeta åt samma håll och mot samma mål för att tillsammans kunna skapa en trygg och stabil miljö
Nära kontakt mellan alla inblandade (personal-personal, personal-föräldrar, personal-barn) är en bidragande faktor till barnens trygghet
Acceptans. En stor del av personalens arbete är kopplat till att se och synliggöra barnen.
Barnen måste synliggöras i sina känslor och ges möjligheten att känna efter själva. I undersökningen framkom att det är viktigt att barnen får lära sig att alla känslor är accepterade och att alla känslor är tillåtna att känna och visa. Deltagarna menade bland annat att en stor del i att få fram det budskapet är att de genom sitt eget agerande måste se till att visa att alla känslor är accepterade.
Konflikter måste lösas på ett sätt så att inte barnet som gjort något negativt känner skuld. Man ska kunna få hjälp att bearbeta sina känslor och hitta sina strategier för att hantera dem utan att bli skuldbelagd. Skam utgör ett hinder, jag kan inte öppna upp och tillsammans med en pedagog hitta strategin för hur jag ska kunna hantera min ilska om jag känner skam.
Detta citat beskriver hur stor vikt som denna deltagare lägger vid acceptansen från vuxna gentemot barns känslor. Det framkom under flera intervjuer att tryggheten och förtroendet till de vuxna är grundläggande i huruvida barnen tar hjälp av de vuxna i emotionella situationer. I undersökningen framkom även att man idag för lätt diagnostiserar barn och sedan skyller ifrån sig med hjälp av diagnosen. Deltagarna menade att om ett barn är väldigt känslosamt och uppvisar ”för mycket” känslor sätter man en diagnos för att förklara beteendet. Deltagarna ansåg att man som förskolepersonal har en skyldighet att ta hand om barnen på bästa sätt och inte försöka komma undan ansvar genom att skylla på en diagnos. ”Man ska inte lägga skulden på det enskilda barnet och säga att det här barnet kan inte hantera negativa känslor. Det är inte barnet som ska ändras, det är vi som ska ändra på verksamheten i sådana fall.”
Bekräftelse. I undersökningen framkom att för att barnen ska kunna ta till sig av den hjälp
och de verktyg personalen erbjuder är det väsentligt att personalen lägger sig på barnens nivå och kommunicerar med dem på ett åldersanpassat sätt. En av deltagarna sade: ”Ibland får man verkligen leta efter den där lilla pricken som de behöver salva och plåster på men de blir sedda och de känner att de får bli ompysslade för det.” En annan deltagare sade: ”Vi tar barnen på allvar i det de känner och i det de gör. Det måste vi göra här på förskolan”, vilket hänger ihop med det tidigare citatet och det faktum som alla deltagare var överens om, nämligen att barn behöver bekräftelse och behöver bli sedda. Deltagarna var överens om att barnen och deras emotioner måste bemötas i barnens livsvärld för att kommunikationen och hjälpen ska vara så framgångsrik som möjligt. I undersökningen framkom att deltagarna ansåg det vara av stor vikt att barnens känslor ges tid. De måste få den tid de behöver för att
verkligen kunna känna känslan och uttrycka den. Ett barn behöver ges tid att exempelvis gråta färdigt innan någon i personalen går in för att hjälpa till i bearbetningen av känslan menade deltagarna.
Det måste få ta den tid det tar att reda upp det så att barnet får med sig det i bagage att man fick vara ledsen och då vet man att man får vara ledsen. Så man har det med sig hela tiden och att man inte bara slätar över det för då växer ju inte barnet heller. Man ska utvecklas.
Enligt deltagarna måste personalen finnas till hands för barnen och vara tillåtande gentemot deras känslor. Barnens känslor och deras känslouttryck måste tas på allvar hur obetydliga de än kan verka för den vuxne. Deltagarna menade även att barn ofta uttrycker sina känslor implicit och därför är det av stor vikt att personalen är närvarande och uppmärksamma på barnens signaler. De menade att mycket information kommer fram genom att studera barnen när de exempelvis leker eller ritar.
Erfarenheter. Undersökningen visade att personalens personliga erfarenheter ofta hade stor
inverkan på deras arbete. Deltagarna var dock överens om att de personliga erfarenheterna hade övervägande positiv inverkan på deras arbete. Genom att de personligen genomgått situationer såsom skilsmässor och dödsfall har det ökat deras förståelse för de barn och familjer som genomgår samma eller liknande situationer. Att få egna barn är ännu en livserfarenhet som på ett positivt sätt visade sig ha påverkat personalen i deras yrkesroll. Erfarenheten av att ha fått egna barn kan bidra stort till förståelsen av barnen och föräldrarnas agerande i särskilda situationer.
Vägledning. I undersökningen framgick att personalen anser sig ha en vägledande roll i
arbetet med barnens emotionella utveckling. Deltagarna menade att det är av stor vikt att barnen får möjlighet att själva fundera över sina emotioner. Personalen uppmuntrar barnens egna tankeprocesser för att de ska få möjligheten att utveckla egna sätt att hantera och uttrycka sina känslor. Dock är personalen alltid närvarande för att ge stöd och hjälp till barnen i den processen. Som tidigare påpekat framkom det i undersökningen att det ansågs viktigt att personalen förmedlar till barnen att det är accepterat att visa alla känslor, men även att personalen i de tillfällen då det krävs kan gå in och hjälpa barnen till andra vägar att uttrycka känslorna, ”Det är inte fel med några känslor men att du får inte ta ut din ilska på någon annan.”. Ett sådant tillfälle kan vara då ett barn uttrycker sina känslor destruktivt och på ett sätt som riskerar att skada barnet själv eller personer i dess omgivning menade deltagarna. ”Samtidigt måste de ju få visa om de är arga eller ledsna eller så men det får inte gå till handgripligheter, att de slåss eller liknande.”
Empati. I undersökningen framkom även att konflikthantering var en viktig del i
personalens arbete. Deltagarna berättade att konflikter dagligen uppstår på förskolan och genom att vara lyhörd och delaktig kan personalen i samband med konfliktlösningen hjälpa barnen att se och förstå varandra i sina känslor.
Vårt jobb handlar mycket om konflikthantering och att man ska försöka få barnen att hitta olika vägar att hantera besvikelse, ilska, frustration och känslan av att ha blivit orättvist behandlad, alla sådana spektrum av känslor som barn kan ta ut på exempelvis ett aggressivt sätt innan de förstår hur man kan göra på ett annat sätt.
Att konflikter och konflikthantering är ett bra tillfälle att lära barnen olika och andra sätt att hantera sina känslor var återkommande i många intervjuer.
Trygg miljö. Deltagarna menade att en viktig del för barnens emotionella utveckling är att
de känner trygghet på förskolan. Ett barn som känner trygghet kan lättare visa hela sitt känslospektrum och kan på så vis lättare lära sig att förstå och hantera sina känslor på ett bra sätt.
Det var en förälder till en pojke som började här i augusti som inte alls har varit sig lik, hon kände inte igen honom. Men nu har han börjat bli lite mer busig och sådär och det är bara positivt. Det är ju ett tecken på att han känner sig trygg och då kan man ju visa allt vad man känner och hur man är som person. Lika när man gör sig illa så kanske man biter ihop och inte gråter men känner man sig riktigt trygg då vågar man visa det.
I undersökningen framkom att en stor del i denna trygghet bland annat är att barnen har ramar och rutiner i vardagen. Deltagarna menade att ett barn inte kan ta alla beslut själv och för att få struktur behövs att någon annan sätter regler och gränser. Därmed menade inte deltagarna att personalen arbetar som hårda regelsättare, utan att det är viktigt att det finns en kombination av bestämmande och kärleksfullhet hos personalen. De ska finnas där både i form av en bestämmande vuxen och en trygg och ödmjuk vän. En av deltagarna gjorde en väldigt målande beskrivning av vad regler innebar för henne:
Om man är uppe på ett höghus högt uppe på ett tak, är det så att det inte finns något staket vågar man inte gå nära kanten, men finns det ett staket då vågar man gå hela vägen och titta vad som finns runt omkring. Det är ju regler för mig.
I undersökningen framgår att trygghet ses som grundläggande för att barnen ska våga visa alla sina känslor. Ännu en stor del i den tryggheten består i personalens samarbete och i kontakten med både barn och föräldrar menade deltagarna. De menade även att det är av stor vikt att kommunikationen personalen emellan är fungerande. Personalen måste hela tiden arbeta åt samma håll och mot samma mål, och det är viktigt att de har ett liknande arbetssätt för att undvika förvirring och funderingar hos barnen. Deltagarna betonade även vikten av att det finns en god kontakt mellan föräldrarna och personalen. En av deltagarna kom med ett exempel på en situation som kan uppstå när det brister i kommunikationen mellan personalen och föräldrarna:
En liten pojke kom och sa att han hade en storebror, och vi sa att han inte hade någon eftersom han inte hade det. Han blir jättefrustrerad och då vill man inte klampa in så mycket, men till slut kände vi att vi var tvungna att fråga. Då visar det sig att mamman hade en son och han var väl 20 år äldre nästan, 18-20 år. Men det hade vi inte fått veta och där står vi och förnekar att han har en storebror, så sådana saker är jätteviktigt att få veta.
Deltagarna menade att en god kommunikation mellan personal och föräldrar hjälper personalen i deras arbete och att det även bidrar till barnens trygghet. Alla förskolor har utvecklingssamtal och andra liknande tillfällen då föräldrarna och personalen kan mötas och prata om hur barnet/barnen har det och hur de beter sig och mår. Det dagliga mötet som sker vid lämning och hämtning är ännu ett tillfälle som är viktigt att ta till vara på för kommunikation menade deltagarna.
Övrigt
I undersökningen framkom övrig information som inte var direkt relaterade till de i förväg formulerade frågeställningarna, men som ändå var relevant för uppsatsen och dess syfte. Dessa kategorier kan tyckas passa in under frågeställningarna, men framkom under konversationer som inte riktade sig till situationen på förskolan och dess verksamhet, utan mer på föräldrarna och situationen för barnen utanför förskolans väggar. På grund av detta redovisas dessa resultat i en separat tabell. Det kom fram ytterlige sex kategorier som är relevanta för studien, dessa var barn är medvetna, gränssättning i hemmet, självklart men ej
evident/krävs ett grundtänkande och till sist självkänsla och självständighet. Dessa kategorier
visas i tabellen nedan och förklaras utförligare i texten nedanför.
Tabell 3
Övriga aspekter på barns emotionella utveckling
Meningsenheter Subkategorier Kategorier
Barn uppfattar och känner av situationer redan innan föräldrarna berättat om det, som exempelvis skilsmässor
Barn uppfattar situationer redan innan föräldrar berättar om det för barnen
Barn är medvetna Det syns på barnen i deras beteende på
förskolan om det händer något hemma Det syns tydligt på barnen vad de vuxna gör även om de vuxna inte alltid tror det
Barn förstår, även om vuxna inte alltid tror det.
Barn är väldigt smarta och förnuftiga Exempelvis är döden väldigt självklar för barn och inte alls så svår som för vuxna.
Barn uppfattar situationer annorlunda än vuxna.
Föräldrar har en tendens av att alltid vilja se sina barn glada vilket kan leda till att de inte sätter regler och drar gränser
Barn får för lite gränser idag
Föräldrar sätter för lite gränser för sina barn
Gränssättning i hemmet Det finns andra känslor hemma som förälder
och i relationen föräldern/barn vilket gör det svårare att sätta regler för barnen. Hemma får man ta andra bitar och barnen kan testa gränserna mer. Det gör att man jobbar på ett annat sätt hemma.
Egna barn och barn som behöver mer stöd tänjer på gränserna mer.
Egna barn och barn som behöver mer stöd tänjer på gränserna mer
Saknas en del inom det känslomässiga området i utbildningen
Det pratas om känslor, men man bör diskutera negativa känslor mer Den mesta kunskapen om den
känslomässiga utvecklingen kommer via praktik och kontinuerligt i samspelet med kollegor
Det är ett osystematiskt arbete som är självklart men som samtidigt är svårt att sätta ord på
Självklart men ej evident/Krävs ett grundtänkande
Arbetet med det känslomässiga sker osystematiskt.
Arbetar med specialpedagog för att synligöra och sätta ord på arbetet med det känslomässiga
Det är självklart men inte uttalat
För att bli en bra pedagog krävs att man har grundtänkandet inom sig, eftersom utbildningen inte bidrar med kunskap om den känslomässiga utvecklingen
För att kunna bli en bra pedagog behövs ett personligt grundtänkande
Genom att arbeta med det känslomässiga lägger man grunden och bygger på barnens självkänsla.
Ger barnen en självkänsla
Självkänsla och självständighet Förbereda barnen för skolan
Större barngrupper och mindre individuell tid innebär att barnet måste vara mer självständigt
Förbereder barnet för skolan där det måste vara mer självständigt.
Barn är medvetna. I studien framkom att deltagarna erfarit att barn som lever i en orolig
hemmiljö ändrar sitt beteende på förskolan. Enligt deltagarna uttrycker barn ofta sin oro symboliskt exempelvis genom att bli utåtagerande eller genom att vända sig inåt. Oron kan även ta ett fysiskt uttryck genom att barnet till exempel börjar kissa på sig. Barn är väldigt medvetna och de kan känna av en situation redan innan föräldrarna berättar om det. På det viset menade deltagarna att även de som förskolepersonal ofta kan märka att någonting händer i hemmet, redan innan föräldrarna säger något, genom att uppmärksamma barnets förändrade beteende. ”De flesta människor de tror att de håller saker utanför när man inte säger någonting och inte pratar om det. Men det gör dem inte för barnen känner på sig och så blir det fel”. Som det tas upp i det tidigare avsnittet så är samarbetet med föräldrarna av betydelse för att kunna möta barnet där de befinner sig och arbeta med barnets emotionella utveckling också av denna anledning.
Barn känner av vad som händer och det ändrade beteendet som oftast följer tros beror på en kommunikationsbrist mellan föräldrar och barn. En deltagare sade: ”Det syns så tydligt på barnen vad de vuxna gör och det tror inte vuxna, men de gör det. Det är som ett brev på posten”, vilket visar på betydelsen av en god kommunikation mellan barn och deras föräldrar. Även om samtliga deltagare var överens om att barnet inte behöver veta i detalj vad som föregår i hemmet, menade de att eftersom barnet ändå uppfattar att någonting inte är som det ska bör det få reda på något för att inte behöva känna oro. Det framkom även i studien att vuxna utanför den pedagogiska verksamheten inte verkar veta hur de ska prata med barnen om svårare teman så som sjukdomar och dödsfall då de kommer till personalen och frågar om råd. Samtidigt förtydligar flera av deltagarna att föräldrar inte ska vara rädda att ta upp svårare teman med sina barn då barnen inte upplever situationer på samma sätt som vuxna gör utan ofta ser en enklare och mer självklar bild.
Gränsersättning i hemmet. De flesta deltagarna ansåg att barn får för lite gränser idag. Deltagarna menade att det visserligen är svårare att sätta regler för sina egna barn men att föräldrar idag är alltför rädda för att sätta gränser för sina barn. I hemmet och i relationen förälder/barn finns det andra känslor än i relationen förskolepersonal/barn och dessa känslor påverkar förhållningsätten. Föräldrar har känslomässigt svårt att se sina barn ledsna och vill göra dem glada och ger därför med sig för lätt när barnet tänjer på gränserna menade dessa deltagare. Barnen är medvetna om att det är en annan miljö i förskolan och att det är svårare att tänja på gränserna där, vilket deltagarna tror kan vara en anledning till att barnen har lättare att anpassa sig till ramarna och förhålla sig till reglerna som finns på förskolan. En av deltagarna uttryckte sig så här: ” Hit men inte längre med personalen på förskolan, men hit
och längre med mamma eller pappa. Alltså de vet vem de kan köra med och inte.” Även barn
som behöver mer stöd har en tendens att tänja mer på gränserna. Som deltagarna talat om och som redovisats i de tidigare resultatavsnitten så präglas en trygg miljö för barn enligt deltagarna av ramar. Ramarna är inte bara av betydelse på förskolan utan även i hemmet menade deltagarna. De ansåg att det är svårare att behålla rollen som pedagog i hemmet dels för att det inte fungerar att vara pedagog dygnet runt och dels för att en förälder får hantera andra sorters situationer och känslor.
Självklart men ej evident/Krävs ett grundtänkande. I undersökningen framkom att det ges
väldigt lite information och kunskap under utbildningen om hur man kan arbeta med den känslomässiga utvecklingen i förskolan. Deltagarna menade att både i utbildningen och på praktiken så tas känslor upp men inte på ett sätt som belyser de negativa känslorna och hur man ska ge barnen verktyg till att kunna hantera dem. För många deltagare har den individuella metoden för att arbeta med barns känslomässiga utveckling varit något som
kommit fram och byggts på genom åren med hjälp av erfarenheter. I flera av intervjuerna nämndes att det för att kunna bli en bra pedagog behövs ett grundtänkande i hur man vill göra och varför man vill göra på ett visst sätt. I undersökningen framgick det även att det är en självklarhet för alla deltagare att arbeta med barnens känslomässiga utveckling. Enligt deltagarna är det en viktig och central del i arbetet på förskolan men eftersom det inte finns några krav eller riktlinjer för ett sådant arbete så blir det personliga grundtänkandet ännu viktigare. Flera deltagare påpekade att det var positivt och utvecklande att få möjligheten att reflektera över sitt eget arbete med den emotionella utvecklingen.
Självkänsla och självständighet. Flera deltagare i undersökningen talade om barnens
självkänsla och hur viktig deras roll är i att hjälpa barnen utveckla en stark sådan. ”För det har dem ju alltid med sig, sen om de går till badhuset eller gympan, allt vi gör, det spelar ingen roll. Du har ju alltid dig själv med dig och hur du ska vara med andra”. Så uttryckte sig en av deltagarna om varför självkänslan är viktig. Deltagarna menade att man hjälper barnen att bygga en stark självkänsla genom att arbeta med den känslomässiga utvecklingen. Här återkom deltagarna till varför det är viktigt att även uppmärksamma när barnen gör någonting positivt. Eftersom barnens självkänsla stärks genom att de blir uppmärksammande och att det påpekas när de gör någonting positivt ansåg deltagarna att detta var viktigt att tänka på. Några deltagare påpekade skillnader mellan förskolan och skolan och menade på att det var deras jobb att i förskolan förbereda barnen för skolan. De menade bland annat att det är skillnad rent resursmässigt, att det finns mer personal per barn i förskolan än i skolan och att det innebär mer tid för det enskilda barnet. När barnet sedan börjar skolan är det större grupper och det känslomässiga arbetet tenderar att glömmas bort. Deltagarna menade att förskolan därför också har en roll i att förbereda barnen känslomässigt exempelvis genom att bli medveten om sina känslor och ge barnen sätt att hantera dem samt att bli självständiga i sina tankegångar. En deltagare uttryckte sig så här med tanke på skillnaden mellan förskolan och skolan:
Femåringar måste vara känslomässigt mer mogna för när de börjar skolan också sen. För då är det ännu mer ansvartagande när det gäller hur jag känner och det är större barngrupper än vad det kanske är på en förskola. Man hinner se barnen mer på en förskola, man har mer tid för barnen då.
Diskussion
Syftet med denna studie var att ta reda på hur förskolpersonal ser på barns emotionella utveckling och hur de arbetar med den. I studien framkom att deltagarna ser det som ett centralt och viktigt arbete men att verktygen och informationen om hur arbetet ska gå till brister. Resultaten visade att deltagarna ansåg det centralt i arbetet med barnens emotionella utveckling att exempelvis ge barnen en trygg miljö och att finnas till hands och ge barnen bekräftelse på deras känslor.
Att förskolepersonalen arbetar med den känslomässiga utvecklingen och att den är självklar och viktig för dem var ytterligare ett resultat som framkom. Samtidigt har de flesta deltagarna påpekat att utbildningen brister vad gäller hur personalen kan gå till väga för att vägleda barnen i deras emotionella utveckling. Deltagarna menade att den särskilt brister i information gällande de negativa känslorna och hur de ska bemötas. Även om de fick viss undervisning kring den emotionella utvecklingen så hade de flesta deltagarna önskat ett större fokus på ämnet, och då särskilt gällande de negativa känslorna. De menade att det under utbildningen sätts för stort fokus på annat lärande och att den emotionella kompetensen glöms bort. Utifrån deltagarnas kommentarer kan det möjligen finnas en anledning att se över
utbildningen vad gäller momenten om barns emotionella utveckling, speciellt de negativa känslorna och hur man kan arbeta med den i förskolan. Särskit när deltagarna uttryckt vikten av arbetet och förskolans viktiga roll som vägledare i barns emotionella utveckling och livslånga lärande. Precis som tidigare forskning (Stefan & Miclea, 2010; Kerr & Schneider, 2008) ansåg deltagarna i den här undersökningen att barndomen har stor påverkan på resten av livet.
Flera deltagare har efter intervjuerna under kortare avslutande samtal påpekat att det har varit positivt att genom intervjuerna ha fått reflektera kring hur de arbetar och vad de faktiskt gör. Den emotionella utvecklingen är en självklarhet för deltagarna samtidigt som de menar att det inte finns några krav eller egentliga ramar på ett sådant arbete i förskolan. På grund av detta ansåg de att arbetet blir väldigt individuellt och undersökningen visade att detta är en anledning till att personalen anser att kommunikationen dem emellan blir viktig för att kunna arbeta åt samma håll. Resultatet visade även att det är viktigt med en välfungerande organisation och att det är av betydelse att förskolepersonalen arbetar mot samma mål för att få en trygg barngrupp. En grundläggande mall för samtliga förskolor, exempelvis en mall liknande programmet Stegvis (StegVis), skulle enligt författarna eventuellt kunna vara till hjälp både i arbetet med den emotionella utvecklingen och för att upprätthålla en stabil organisation. Dock krävs det kanske ett mer grundligt sådant som alla förskolor och förskolepersonal lätt kan använda som stöd i den pedagogiska verksamheten. Det kan vara bra för den som exempelvis inte har så stor erfarenhet av arbete i förskolan, för den verksamheten som är i obalans och helt enkelt för den personal som vill ha stöd i sitt arbete. Ett annat alternativ skulle också kunna vara att ha en fast anställd specialpedagog som ansvarar för ett antal förskolor och som kan finnas till hjälp i arbetet med den emotionella utvecklingen på just de förskolorna och som personalen kan ta hjälp av vid planering och utvärdering. Författarna inser dock att detta kräver tid och resurser som antagligen är svåra att få.
I undersökningen framgick att barns emotionella utveckling enligt deltagarna är viktig och påverkar resten av livet. Det var positivt att den pedagogiska verksamheten som ingått i undersökningen verkar göra sitt bästa för att utveckla barn emotionellt. Deltagarna var överens om att deras roll som förskolepersonal blir väldigt stor med tanke på att många barn spenderar större delen av sin vakna tid på förskolan. Precis som tidigare undersökningar pekat på (Cole, Teti, & Zahn-Waxler, 2003) ansåg alla deltagarna att tiden i förskolan är en viktig period i en människas liv eftersom att barnen där lägger grunden för sitt känsloliv. Med tanke på Humphries och Keenans (2006) undersökning som visade att förskolan är en passande plats för åtgärdsprogram för barn, dels för att man lätt kommer åt många barn samtidigt och dels för att barn under förskoleåren utvecklar sina sociala och emotionella färdigheter, så finns det grund för att anta att det faktum att förskolan själv ser sin roll som betydande är till fördel för barnens utveckling.
I undersökningen framgick det att deltagarna ser barn i 3-5 års ålder som medvetna och aktiva individer som är kapabla att förstå och uppfatta olika situationer och det som händer omkring dem, vilket vi ser som ett positivt resultat. Som undersökningen visade var alla deltagare överens om att barn bör få utrymme och möjlighet att tala om svårare teman såsom döden och skilsmässor, dock inte nödvändigtvis i detalj. I de intervjuer där deltagarna haft barn i förskolegruppen som nyligen varit med om ett dödsfall nämnde de att barnen i det fallet mötte döden som någonting naturlig och med tanken om att den avlidne hamnat på en bättre plats. Deltagarna menade att vuxna utanför förskoleverksamheten inte borde vara så tveksamma eller oroliga inför att ta upp svårare teman med barn då barn ofta inte ser samma komplexitet i sådana situationer som vuxna. Däremot påpekade deltagarna att de, när föräldrarna frågat dem om råd, bett föräldrarna att själva känna efter hur de ville göra. Detta för att föräldrarna bör känna sig bekväma i att närma sig barnet för att kunna göra det på ett bra sätt som inte leder till att barnet lämnas i ett negativt tillstånd. Deltagarnas uppfattning om
