Eliten è liten - men växer
Förändrade perspektiv på elitidrott
| ANDRÈN & HOLM
| FOTO: BILDBYRÅN
FoU-rapporter
2004:1 Ätstörningar – en kunskapsöversikt (Christian Carlsson)
2004:2 Kostnader för idrott – en studie om kostnader för barns idrottande 2003 2004:3 Varför lämnar ungdomar idrotten (Mats Franzén, Tomas Peterson) 2004:4 IT-användning inom idrotten (Erik Lundmark, Alf Westelius)
2004:5 Svenskarnas idrottsvanor – en studie av svenska folkets tävlings- och motionsvanor 2003 2004:6 Idrotten i den ideella sektorn – en kunskapsöversikt (Johan R Norberg)
2004:7 Den goda barnidrotten – föräldrar om barns idrottande (Staffan Karp)
2004:8 Föräldraengagemang i barns idrottsföreningar (Göran Patriksson, Stefan Wagnsson) 2005:1 Doping- och antidopingforskning
2005:2 Kvinnor och män inom idrotten 2004
2005:3 Idrottens föreningar - en studie om idrottsföreningarnas situation
2005:4 Toppningsstudien - en kvalitativ analys av barn och ledares uppfattningar av hur lag konstitueras inom barnidrott (Eva-Carin Lindgren, Hansi Hinic)
2005:5 Idrottens sociala betydelse - en statistisk undersökning hösten 2004
2005:6 Ungdomars tävlings- och motionsvanor - en statistisk undersökning våren 2005 2005:7 Inkilning inom idrottsrörelsen - en kvalitativ studie
2006:1 Lärande och erfarenheters värde (Per Gerrevall, Samanthi Carlsson och Ylva Nilsson) 2006:2 Regler och tävlingssystem (Bo Carlsson, Kristin Fransson)
2006:3 Fysisk aktivitet på Recept (FaR) (Annika Mellquist) 2006:4 Nya perspektiv på riksidrottsgymnasierna(Maja Uebel) 2006:5 Kvinnor och män inom idrotten 2005
2006:6 Utvärdering av den idrottspsykologiska profi len - IPS-profi len (Göran Kenttä, Peter Hassmén och Carolina Lundqvist)
2006:7 Vägen till elittränarskap (Sten Eriksson) 2006:8 Näridrott i skolmiljö (Björn Forsberg)
2006:9 Kartläggning av det idrottspsykologiska området med avseende på svensk elitidrott (Göran Kenttä) 2007:1 Idrotten Vill - en utvärdering av barn- och ungdomsidrotten (Lars-Magnus Engström,
Johan R Norberg och Joakim Åkesson)
2007:2 Sexualisering av det offentliga rummet (Birgitta Fagrell, Jesper Fundberg, Kutte Jönsson, Håkan Larsson, Eva Olofsson och Helena Tolvhed)
2007:3 Det sociala ledarskapet (Martin Börjeson, Johan von Essen) 2007:4 Frivilligt arbete inom idrotten (Lars-Erik Olsson)
2007:5 Varumärkets betydelse inom idrotten (Anna Fyrberg, Sten Söderman)
2007:6 Analys av träningstider inom föreningsidrotten - en studie av sju lagidrotter sett ur ett ålders- och könsperspektiv (Christian Augustsson, Göran Patriksson, Owe Stråhlman och Stefan Wangsson)
2007:7 Målstyrning och bidragsgivning inom svensk idrott (Johan Söderholm )
2007:8 Ekonomiska styrmedel inom ideella organisationer (Erik Lundmark, Alf Westelius) 2007:9 Näridrott i skolmiljö, etapp 2 (Josef Fahlén, Björn Forsberg)
2007:10 Doping - personlighet, motiv och moral i idrotten (Jesper Thiborg, Bo Carlsson) 2007:11 Eliten e´liten - men växer. Förändrade perspektiv på elitidrott (Mikael Lindfelt)
Rapporterna kan beställas från Riksidrottsförbundets kundtjänst – kundtjanst@rf.se eller tel 08-699 62 03
Förord
I många fall räknas en idrottsutövare som elitidrottare om han eller hon spelar i högsta serien i sin idrott eller deltar i nationella mästerskapstävlingar i sin idrottsgren. Verkligheten är dock mycket mer komplicerad än så: När är man egentligen elitidrottare? Kan man använda ett ekonomiskt synsätt, så att gränsen handlar om hur mycket pengar man tjänar genom sitt idrottande? Eller ska man utgå från vilken idrottsgren det handlar om? Det förefaller nämligen lättare att peka ut eliti-drottare i idrottsgrenar som syns och hörs i massmediala sammanhang. Eller ska man utgå från hur mycket han eller hon satsar av sin tid på att träna och utveckla sig själv i någon idrottsgren? Ett genomgående problem i samtliga fall är hur man skall kunna jämföra idrottare i olika idrotter med varandra. Modern elitidrott är ett mycket komplext fenomen och förutsättningarna för att göra en s.k. elitsatsning varierar oerhört mycket från gren till gren, mellan individuella idrotts-grenar och lagidrotter, mellan män och kvinnor. Variationen hänför sig till såväl ekonomiska som strukturella skillnader. Därtill kommer den omständigheten att verkligheten ständigt förändras. Nya grenar kommer in på arenan och andra hamnar i periferin. Ofta är det numera externa ekono-miska faktorer som avgör hur idrottskulturens verklighet förändras.
Problematiken är att det i dagsläget inte finns några tillförlitliga data kring elitverksamhetens omfattning i dagens idrottsrörelse. Det finns inte heller några avgränsade definitioner på olika kategorier av elitidrott. Det är ett reellt problem i den praktiska verksamheten som utförs i idrotts-organisationer på olika nivåer. Eftersom det saknas klara definitioner av begreppet elitidrott blir det i praktiken mycket svårt att diskutera utveckling, stöd och omfattning. Då verksamhetsplaner och verksamhetsinriktningen innehåller begreppet ”elitinriktad idrott” bör denna term kunna definieras och kvantifieras för att bättre förstå vilka som avses och vilken omfattning det gäller. Riksidrottsförbundet gav därför Mikael Lindfelt, docent i etik, TD och idrottsforskare, verksam vid Åbo Akademi i Finland, i uppdrag att genomföra en studie för att belysa hur elitidrott kan definieras och utifrån det kartlägga hur begreppet kan användas i konkreta sammanhang.
Riksidrottsförbundets förhoppning är att denna rapport ska ge ökad kunskap om och insikt i olika idrotters förutsättningar när det gäller att göra elitsatsningar idag. Detta genom att Mikael Lindfelt i rapporten främst, istället för att sträva efter en enhetlig definition av begreppet ”elitidrott”, belyst den faktiska mångfald av förutsättningar som finns för elitsatsningar.
Maja Uebel
Chef Idrottsutveckling Riksidrottsförbundet
Sammanfattning
Undersökningen om elitidrottens förändrade perspektiv ger en överblick av olika idrotters förutsättningar när det gäller att göra elitsats-ningar idag. En inledande fråga handlar om hur man definierar begreppet ”elitidrott”. I stället för att sträva efter en enhetlig defini-tion är det betydligt mera fruktbart att belysa den faktiska mångfald av förutsättningar som finns för elitsatsningar. I denna under-sökning föreslås en glidande tregradig skala, där man gör skillnad mellan utövar-eliti-drott, åskådar-elitidrott och professionsidrott. Elitidrottens kapitalisering har skapat nya villkor för dagens elitidrott. Detta innebär en förskjutning av idrottsliga förutsättningar, men ger i sig ingen entydig bild av hur lätt eller svårt det är att nå högsta internationella nivå i någon idrott. Kapitaliseringen leder till en påtaglig mångfald när det gäller tillgång till pengar, offentlighet och uppskattning för elitidrottarna. Dock kan sambandet mellan internationell konkurrens och en idrotts pro-fessionalisering variera kraftigt mellan olika idrotter. Elitidrottens professionalisering har i första hand mera med underhållningsvärde att göra än med idrottslig konkurrenskraft.
Ett förändrat perspektiv på elitidrott innebär även att nya organisationsformer för tävlings-idrott på elitnivå kommit med i bilden. Idag är mycket av elitidrotten uppbyggd på geo-grafiska markörer, man tävlar i SM, NM, EM, VM och OS. Utvecklingen mot en kapitalise-ring pekar dock mot en situation då den eliti-drott som får den största uppmärksamheten allt oftare kommer att organiseras utifrån en strikt kommersiell agenda. Det får bland annat den effekten att underhållningsvärdet styr upp var, hur och på vilka villkor professionell idrott bedrivs. Undersökningen pekar därför på vikten av den mångfald som finns i dagens elitidrott, som utgår från organisationsformens betydelse.
Elitidrottens betydelse för samhället och dess roll för socialt värdeskapande och rekrytering behandlas också i denna undersökning. Tra-ditionella föreställningar måste utmanas och
nya frågor måste upp i ljuset av den ökade professionaliseringen. Undersökningen lyfter på ett särskilt sätt fram den centrala frågan om elitidrott som modern underhållning. Trots för-ändrade villkor genom idrottens kapitalisering är identifikation fortfarande en oerhört viktig del av ett sunt förhållningssätt till elitidrott. Undersökningen lanserar begreppet ”iden-titetsskapande underhållning” och betonar hur viktigt den identitetsskapande aspekten är som motvikt till en ansiktslös kommer-sialisering av elitidrott som underhållning. En avslutande fråga handlar om hur idrottens ökade kapitalisering utmanar den fortsatta trovärdigheten gällande ett ideellt arbetande folkrörelseideal. Frågan är för stor att lösas i en enskild undersökning, men den måste sättas på agendan i alla försök att belysa den globala verklighetens inverkan på elitidrottens natio-nella/lokala villkor och organisationsformer.
Innehåll
Förord ...3
1 Inledning ...9
Undersökningens uppgift ...9
Om entydighet, komplexitet och definitioner...12
Undersökningens karaktär, material och tillvägagångssätt ...14
2 Tävlingsidrottens grundläggande logik och ideologiska ram ...17
Lek, spel, tävling och elitidrott ...17
Elitidrottens förutsättningar ...18
Idrottens sociala konstruktion ...22
Tävlingsidrottens ideologiska ramberättelse ...23
Sammanfattning ...25
3 Vad är elit och vad karaktäriserar elitidrott? ...26
En elitkultur – tre utgångspunkter för elitidrott ...26
Elitidrottens traditionella organisering ...29
Pyramidmetaforen och utövar-elitidrott ...29
Elitidrott, pyramidmetaforen och rekrytering ...30
Elitidrott, hälsa och motion – eller om pyramidens baksida ...33
Sammanfattning ...35
Nationellt intresse och utövar-elitidrott ...37
Massmedial kategorisering av olika elitidrotter ...41
Utövar-elitidrott, åskådar-elitidrott och professionsidrott ...43
Professionsidrottens följder ...46
Individualism och lag ...48
Schematisk överblick ...49
Elitidrottsformer i kvantitativ belysning ...51
Idrottsorganisatoriska strategier och logikers kollisioner ...55
Sammanfattning ...58
5 Tankar kring elitidrottens nya betydelse ...61
Idrottslig identitetsformning i nytt ljus ...61
Den elitistiska utmaningen ...66
Elitidrott och identifikation ...69
Elitidrott som identitetsskapande underhållning ...71
Sammanfattning ...74
6 Centrala tankegångar om förändrade perspektiv på elit-idrott – en summering ...76
Kort slutdiskussion ...78
Litteratur ...80
Djupintervjuer ...84
Enkätsvar ...85
Elektroniska och virtuella källor: ...85
10 frågor till specialidrottsförbunden ...86
1 Inledning
Undersökningens uppgift
Dagens elitidrott fascinerar och den mobili-serar. Den underhåller. Massorna, medierna, sponsorerna, politikerna gör nästan vad som helst för att skapa drömbilden – och själva ta del av den, uppmuntra den och återskapa den. Det finns så många positiva värden i elitidrot-ten att knyta an till. Trots uppskruvat tempo, dramatiska överslag, skandaler, fusk, våld, dopning, korruption och maktmissbruk är elit-idrottarna vår tids stjärnor och idoler med ett slags naturlig förmåga att rycka oss idrottsäls-kare ur vardagen och få våra barn och unga att drömma om ära, rikedom och berömmelse. Framför allt de som figurerar i de idrottsgrenar som tagit stort utrymme i massmedia. Arenan och dess återspegling i mediernas konstru-erade ramberättelse blir ett skyltfönster för det framgångsrika alternativet och för den välför-tjänta segern, den som objektivt kan mätas och förtjänas. Biljetten är väl utförda prestationer som lätt kan visas upp som ett passerkort till föreställd lycka.
I det enkätmaterial som insamlats för denna undersökning framkommer en intressant tendens: alla idrotter som inlämnat svar på enkätundersökningen utgår från att elitidrot-tens viktigaste funktion är underhållning. Att idrotter med stor ekonomisk omsättning som till exempel ishockey och fotboll skulle säga så var mer eller mindre förutsägbart, men att små idrotter som lever på bidrag från Riksidrotts-förbundet (RF) och/eller Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) också ger den signalen var kanske mera överraskande.
Det är som underhållning som elitidrotten har fått en enorm genomslagskraft i dagens massmedialt styrda samhälle. Få vågar lyfta fram kritiska aspekter av elitidrott, medan de som hyllar elitidrottens betydelse får stort utrymme, om inte i den offentliga diskussio-nen så åtminstone i de tysta förutsättningarna som gäller på en kommersialiserad marknad. Elitidrott får ett emotionellt laddat utrymme
som är likartat med känslan av det onödiga i att kritisera marknadsekonomi. Det finns ingen egentlig samhällskritisk reaktion på dagens elitidrott, och om den finns inom vissa sam-hälleliga institutioner, så får den inget riktigt fotfäste i den allmänna debatten.1
Ett litet men talande exempel på denna trend är att det, enligt sportchefen på DN, Nils Palm-gren, sällan är svårt att få in idrottsnyheter i en tidning som DN, medan andra nyhetsav-delningar får föra en mycket större kamp för att få utrymme. Ingen ifrågasätter elitidrottens exponering på det sätt som det görs idag och idrotten bara växer och växer.2
Elitidrott är också mycket slitsamt och krä-vande. En idrottare som tagit sig fram till en internationell världselit i en idrottsgren som utövas globalt har lagt ner ett enormt enga-gemang utifrån den talang, uthållighet och viljestyrka som förutsätts för att man ska uppnå nivån av internationell världselit. Den idrottsliga logik, som i en bestämd mening är den idrottsliga utvecklingens kärna och därför ges en central roll i denna undersökning, kan ses som en förenklad variant av den kapita-listiska logiken med konkurrens, effektivitet, prestationsfokusering och naturliga expan-sionsföreställningar.3 Den utformar därtill den
idrottsliga verkligheten så att många strävar efter och satsar maximalt, men endast ett fåtal når den elit som hägrar i glamourens inram-ningar. Inte för att det hägrande målet är det närmelsevis enda som upptar elitidrottarnas tankar, men i tävlingslogikens struktur finns endast en eller ett fåtal vinnare per idrottsgren och tävling, och en mindre grupp som utgör det som avgränsas som elit. Denna konstellation är en av grundförutsättningarna för att kunna klargöra elitidrottens utvecklingstendenser.
Men vad är elitidrott? Är fenomenet entydigt? Om man bläddrar i sportbilagor, kollar kvällens Sportspegel, följer med ett friidrotts-VM eller EM-kvalen i fotboll på tv eller läser en mer lokalt förankrad dagstidnings sportsidor får man ofta en rätt entydig presentation av vad som räknas som elitidrott. Inte för att någon
sportchef redogjort för redaktionens policy, utan snarare för att det förefaller vara så själv-klart vilket material som presenteras dag efter dag, tävling efter tävling, match efter match. I ljuset av den massmediala bilden kan frågorna om elitidrottsförståelsen förefalla banala, på gränsen till löjliga – eller åtminstone onödiga. Utgångspunkten är tämligen enkel och entydig. Om något utgör en elit i något sammanhang, så är det en verksamhet eller en grupp män-niskor som genom sin skicklighet, kompetens, vilja, uthållighet och målmedveten satsning nått en position där man duktigare och bättre kan utföra det man åtagit sig att göra än det stora flertalet som försöker göra samma sak. Kontrasten till att det finns en elit utgörs av att det finns ett större antal människor som utgör den stora massan, mot vilken eliten framstår som överlägsen i talang och kompetens. Med denna enkla utgångspunkt är det fullt naturligt att man landar i en så kallad pyramidmetafor, och att elitidrott finns på toppen av en sådan pyramid.
Den praxis som utformats på de mediala are-norna ger ett sken av att det är lätt att förstå vad som ingår i begreppet elitidrott. För aktiva idrottare, tränare och framför allt idrottsledare på olika nivåer är det dock helt klart att man varken lyckats nå konsensus kring vad som ska räknas som elitidrott eller hur det begrep-pet ska förstås. Ett mycket talande exempel är att i den nyligen genomförda dialog som Elit-idrottsrådet förde med 20 specialidrottsförbund inför en kartläggning om stöd för elitidrott återkommer frågan om behovet av en enhetlig definition av elitidrottsbegreppet. En väsentlig fråga blir givetvis om en entydig och odiskuta-bel definition av elitidrottsbegreppet låter sig formuleras, och vad man möjligen uppnår med en sådan definition.
I många fall räknas en idrottsutövare som elitidrottare om han eller hon spelar i högsta serien i sin idrott eller deltar i nationella mäs-terskapstävlingar i sin idrottsgren. Den gräns-dragningen är enkel och används av många specialidrottsförbund (SF) inom
Riksidrotts-förbundet (RF) i Sverige. Verkligheten är ändå mycket mer komplicerad än så, främst för att olika idrottsgrenar skiljer sig så mycket från varandra och har så olika organisationsformer kring sin tävlingspraxis. I många idrottsgre-nar är det faktiskt relevant att reflektera över frågan: När är man egentligen elitidrottare? Kan man använda ett ekonomiskt synsätt, så att gränsen handlar om hur mycket pengar man tjänar genom sitt idrottande? Eller ska man utgå från vilken idrottsgren det handlar om? Ska man kanske utgå från hur mycket han eller hon satsar av sin tid på att träna och utveckla sig själv i någon idrottsgren?
En del av hela problemet är att det idag inte finns några helt tillförlitliga data kring elit-verksamhetens omfattning i dagens svenska idrottsrörelse. Det finns inte heller någon eller några avgränsade definitioner gällande olika kategorier av elitidrott. Detta är ett problem, inte bara inom idrottsvetenskaplig forskning utan också i den praktiska verksamheten som utförs i idrottsorganisationer på olika nivåer. Olika föreningar och organisationer använder sig av egna definitioner för att hantera sin elit-verksamhet. Eftersom det saknas klara defini-tioner av begreppet elitidrott blir det i praktiken mycket svårt att diskutera utveckling, stöd och omfattning. Då verksamhetsplaner och verksamhetsinriktning innehåller begreppet ”elitinriktad idrott” bör denna term rimligtvis kunna definieras och kvantifieras för att bättre förstå vilka som avses och i vilken omfattning det gäller. Eller?
Frågorna är relevanta, framför allt i en starkt föränderlig idrottsverklighet. Samtidigt är det lätt att ställa frågor. Svårigheten är att ställa de verkligt relevanta frågorna och visa varför de är relevanta. Därtill kommer den andra svå-righeten att försöka besvara dessa frågor eller åtminstone visa på trovärdiga sätt att handskas med dem.
I denna rapport kommer jag för det första (1) att sätta fokus på utmaningen att formulera en entydig och odiskutabel definition av begrep-pet elitidrott. Jag vill därför klargöra villkoren
för en sådan möjlig definition, men också vad förväntningarna på en entydig definition sig-nalerar. Denna undersökning är idrottsfiloso-fisk, vilket bland annat innebär att frågan om förväntningarnas berättigade måste ställas i formen: Är den näst intill självklara utgångs-punkten rimlig? Frågan är om en entydig och enkel definition faktiskt löser de problem man tycker sig uppleva. Därför måste också en annan sida av problematiken vägas in i reflek-tionerna, nämligen om en entydig definition inte ter sig rimlig, behöver man förklara varför och vilka alternativa väger det finns för att diskussionen kan gå vidare med nya insikter. För det andra (2) reflekterar undersökningen kring den mer eller mindre självklara förstå-elsen av elitidrott såsom den framträder på de olika mediala arenorna. Jag kommer att pro-blematisera den föreställningen med kritiska frågor från olika perspektiv med syftet att visa hur mångfacetterad elitidrottsbilden i svensk idrott faktiskt är, men även lyfta fram den underliggande logik som styr utvecklingen av den bild av elitidrott som presenteras för oss i den massmediala verkligheten. Jag kommer därför också att peka på vissa tendenser som jag menar är centrala för att förstå hur elitidrottskulturen överlag har förändrats och utvecklats i ett tidsperspektiv, och hur dessa förändringar också måste få återspeglingar i hur vi talar om elitidrottskulturen idag, det vill säga vilka begrepp och föreställningar som är relevanta i dagens verklighet. Fokus läggs på det fenomen jag benämner idrottens kapitali-sering.
I ljuset av denna föränderlighet blir det, för det tredje (3), centralt att pröva hållbarheten i sådana invanda föreställningar som ofta tas som givna i diskussioner om elitidrott. En sådan föreställning är användningen av den så kallade pyramidmetaforen och föreställda samband mellan olika verksamhetsformer i hela idrottskulturen. En viktig delfråga i denna undersökning handlar därför om huruvida denna enkla, pyramidbaserade bild motsvarar de olika idrottsgrenarnas faktiska verklighet
eller om den måste bytas ut och i så fall till vad? Själva pyramidmetaforen antyder att det finns ett enkelt och entydigt samband mellan elitidrott och övriga områden inom idrotts-kulturen. Men RF:s idéprogram Idrotten vill (2005) konstaterar bland annat att gränsen mellan ”elitidrott i egentlig mening, det vill säga idrott på mästerskapsnivå” och övrig tävlingsidrott är ”fortfarande flytande”.4 I
bästa fall kan denna aspekt i undersökningen
antingen upphäva den flytande gränsen och
göra den tydlig eller förklara varför den fort-farande är och rimligtvis bör vara flytande. Kanske ska inte den flytande gränsen uppfat-tas som en brist, utan som ett tecken på en sund, men flexibelt levande verklighet. Denna aspekt kommer att utgöra en mycket stor del av min undersökning.
En annan delfråga i detta sammanhang är också föreställningen om elitidrott som under-hållning. Själva elementet av underhållning kommer vi inte ifrån, eftersom det är ett för-hållningssätt som kännetecknar det stora fler-talet människors attityd till modern elitidrott. Däremot menar jag att det finns all anledning att närmare precisera vilket slags underhåll-ning elitidrott är, kan vara och i bästa fall kan utvecklas till. Denna frågeställning kommer jag att utveckla tydligare i slutet av denna undersökning.
Sammanfattat kan man säga att undersökning-ens syfte primärt är att klargöra och synliggöra olika aspekter kring begreppet ”elitidrott”, elit-idrottens olika aktörer, dess verksamhetsmiljö och förändringstendenser i den miljön. I andra hand kan man tänka sig att undersökningens resultat kan prövas genom att uppmärksamma hur en kvantifiering av elitidrottsbegreppet utfaller ifråga om omfång på olika nivåer inom idrottskulturen. Att klargöra begreppet ”elitidrottare” kan med andra ord senare ligga till grund för vidare forskning av idrott och elitidrott. Dessa kategorier av elitidrottare kan sedermera studeras enskilt eller flera katego-rier tillsammans.
Om entydighet, komplexitet och
definitioner
Problemet med själva begreppet ”elitidrott” formuleras ofta i att man saknar en enhetlig definition för elitidrott. Frågan är om detta egentligen är ett skenproblem eller ett problem som formuleras så i brist på bättre sätt att handskas med en komplex verklighet.
Det intressanta är att det egentligen inte saknas definitioner. I den svenska idrottsrörelsens centrala aktuella dokument finns några exem-pel på definitioner av elitidrott som är värda att uppmärksammas. Elitidrottsrådet är ett bere-dande organ under ledning av Riksidrottssty-relsen som i sin lägesrapport från mars 2003 fastslagit att det ekonomiska stöd som riktas till elitidrott är till ”för att stödja aktivas och lags utveckling till internationell topp-presta-tion på seniornivå”. Stödet riktar sig till dem som ”ligger på internationell toppnivå eller är på väg dit”.5 Här förklarar man elitidrott som
den högsta internationella nivån, alltså varken ungdoms- eller juniorelit eller nationell elit-nivå. Samma dokument har också en något vidare definition för elitidrott. Då fastslås också att med ”elitidrott”
avses respektive SF:s landslagsverksamhet och aktiva som kombinerar elitidrott och studier på såväl gymnasial som postgymnasial nivå. I elitidrottsbegreppet ingår även föreningarnas prestationsinriktade tränings- och tävlings-verksamhet inom högre seriesystem eller motsvarande.6
Med detta tillägg kommer elitidrott att alltså också omfatta tävlingsverksamhet på högsta nationella nivå. Karaktäristiskt för denna defi-nition är att den formuleras i dialog med elit-satsande verksamhet på regionalnivå i svensk idrott, alltså i samband med de regionala elit-idrottscentrums verksamhetsbeskrivning från åren 2005-2006.
Denna definition är på det stora hela det omfång som mina diskussioner med olika SF pekar mot. Man använder en elitidrottsförstå-else som utgår från den högsta nationella nivån till den högsta internationella nivån på
senior-nivå – och nämner ungdoms- och junioreliten vid sidan om, närmast som ett steg på väg mot elitidrott.
Ovan nämnda definitioner av elitidrott tillsam-mans med SF:s olika använda definitioner gör det intressant att reflektera över om problemet handlar om definitionens vara eller inte vara eller om verkligheten är så komplex att de existerande definitionerna inte fungerar. Om det är så, kan man antingen välja att försöka formulera en bättre definition eller sträva efter att förklara komplexiteten i verkligheten. Medan man i det förra fallet vill skapa entydig hanterbarhet, vill man i det andra fallet skapa ökad förståelse.
Skillnaden verkar liten, men är i själva verket mycket stor. Antingen vill man förenkla den komplexa verkligheten ner till de minsta gemensamma nämnarna eller så vill man bevara respekten för verklighetens komplexitet och mångtydighet.
Utifrån det material jag samlat in för denna undersökning har jag blivit alltmer övertygad om att det är mera fruktbart att välja det senare alternativet. Dels för att en alltför förenklad bild genom strävan efter entydiga definitioner antingen blir för intetsägande eller alltomfat-tande. Dels för att jag menar att problemet i grunden inte handlar om att ha ”den rätta defi-nitionen”. Mitt val återspeglas givetvis i hela upplägget, och bedömningen av om valet är bra eller dåligt måste göras utifrån den infor-mation som helheten förmedlar.
Valet kan också motiveras rent sakligt. Det främsta skälet till att både använda sig av och försöka formulera en definition av något är att man tänker sig att därigenom undvika möjliga missförstånd. Det finns emellertid ofta en övertro på definitioners makt. Man tänker sig lätt att man varken kan beskriva eller förstå exempelvis idrott och idrottsutövning om man inte utgår från en fastställd definition. Denna oreflekterade föraning förenas ofta med en känsla att förmågan att använda sig av ett bestämt begrepp korrekt i olika sammanhang
inte är tillräcklig. Man uppfattar läget då som om grunden för ens begreppsanvändning inte är säkrad och att det första som måste göras är att skapa en fast och hållbar grund för ens förståelse.
Problemet är inte så stort som det verkar vid första ögonkastet. Det verkliga problemet med att fastslå en exakt och övergripande defini-tion är att fastslåendet i sig förutsätter en mera grundläggande förståelse av det fenomen man försöker definiera för att veta om definitionen alls ens är användbar eller träffar rätt. Den brittiska idrottsfilosofen Graham McFee har för sin del pekat just på detta problem inom idrottsforskningen. Han säger:
(P)utative definitions must be tested against one’s experience. I must be able to recognize bachelors (prior to your giving me a definition of that term) to see if your putative definition is correct – or even plausible. So definitions do not really aid understanding. Testing the truth of putative definitions requires that one understand before one has the definition. Your account of, say, sport must be recognized as correct – I can only do that if I can recognize sport prior to or independent of the definition. Further, since the meaning of expressions in the definition must be known, the defini-tion is not a neutral starting point: if I have no undefined starting place, the search for a complete definition will go on for ever. But if there is an undefined starting place, definition cannot be as fundamental to understanding as was assumed: it would not be for the start-ing place. So what definitions offer requires a background of understanding prior to the definition: but, having such understanding, the definition offers little new – at best it offers a new word for some already understood.7
McFees resonemang pekar på tre aspekter värda att uppmärksammas i detta samman-hang. Den första aspekten han tydliggör är att en definition inte kan utgöra den grund som vår förståelse vilar på. En förståelse av ett fenomen kan vara helt korrekt utan behovet att skapa en fullständig definition, särskilt om man kan använda sig av ord och begrepp för att beskriva detta fenomen i olika samman-hang utan att någon annan insatt reagerar på att man använder ordet på ett konstigt sätt.
En annan aspekt som McFees tanke klart visar är att vilken definition man än skulle komma fram med, skulle den med rätta alltid bedömas mot ansvariga personers egen förståelse och praxis. En sådan definition kan kritiseras om den inte skulle innefatta det som en person uppfattar som relevant utifrån den egna förstå-elsen och den praxis man själv är insatt i. Den tredje aspekten utgår från att all förståelse bygger på en förståelse av något annat, utifrån vilket vi börjar vår undersökning av det vi inte förstår eller som är helt nytt för oss. En egentlig förståelse utgår med andra ord från en bestämd förförståelse. Om vi till exempel först som barn lär oss att det finns en bollsport som kallas tennis och tennis spelas på ett visst sätt, utgår vi (som barn) från vad vi lärt oss om tennis när vi för första gången bekantar oss med exempelvis squash. Med tiden lär vi oss likheterna, skillnaderna och den sociala kontext, i vilken dessa mänskliga verksam-hetsformer fungerar naturligt, och som också möjliggör att vi kan uppfatta båda spelfor-merna som uttryck för idrott.
Den förståelse som växer fram genom vårt sätt att leva med andra människor i en social kontext är, menar jag i anslutning till McFee, mera grundläggande för att förstå ett fenomen än att först kunna fastställa en definition för fenomenet ifråga. Det handlar i grunden om att växa in i en tolkningsgemenskap. Utan ett sådant påpekande är alla slags definitioner de facto uttryck för cirkulära resonemang.
Att fastslå en definition för begreppet ”elit-idrott” har också ett genuint syfte som inte ska brännmärkas som oväsentligt. Det syftet är att skapa klarhet i resonemang och i ens förståelse, och därigenom undvika onödiga missförstånd. Klarhet i denna mening är efter-strävansvärt. Den klarheten nås emellertid inte endast med hjälp av definitioner. Snarare är risken med att försöka nå detta genom defini-tioner att vi hamnar – som också McFee pekar på – i en oändlig regress och slösar en massa energi på ett projekt som i slutändan inte säger så mycket.
Ett annat och enligt min mening mycket bättre sätt att skapa klarhet i resonemangen och bilden av verkligheten är att resonera i kontraster genom att ge konkreta exempel på vad man avser och vad man uppfattar som missförstånd.8 Ett kontrasterande resonemang
är då särskilt viktigt i sådana situationer, där man antar att ens tankegång kan missförstås eller där man kan peka på en central aspekt i det man vill beskriva genom att lyfta fram en motsvarande likhet eller skillnad i något när-liggande fenomen.
För att belysa ett särskilt drag i elitidrott kommer jag exempelvis att ibland kontrastera den med fenomen som i utgångspunkten inte uppfattas som elitidrott. I stället för att åstad-komma en definition, strävar jag efter att ringa
in centrala och karaktäristiska drag i elit-idrottskulturen. Detta kan då ske genom
kon-traster eller konkreta exempel. Slutresultatet är en helhet av tanketrådar som hålls samman, men som fortfarande är öppen för diskussion och nya belysningar.
Ett kontrasterande resonerande har inte samma syfte eller ambition som de flesta försök att skapa en heltäckande definition. Därför bekymrar jag mig inte så mycket om hur man exakt ska förstå vad som är närliggande feno-men. Det jag är ute efter är ökad förståelse – och respekt för verklighetens komplexitet. I stället för att förenkla verkligheten till minsta gemensamma nämnare, tror jag att det är mera fruktbart att försöka förklara varför verklig-heten är så komplex som den är. Då utgår jag från att diskussionen inte en gång för alla kan avgöras på ett entydigt sätt, utan diskussionen måste få vara en öppen process. Om klarhet och ökad förståelse kan åstadkommas genom att belysa vissa drag i idrott genom kontraster, är detta tillräckligt. Denna rapport är således ett bidrag till en diskussionsprocess, till den utmaning som det i grunden handlar om, näm-ligen att beskriva och komma till rätta med en bestämd verklighet.
Ett sätt att handskas med en utmaning av detta slag är den begreppsliga,
idrottsfiloso-fiska reflektionen. Om de ord vi använder på ett enkelt och oskyldigt sätt endast skulle återspegla den verklighet vi lever i, skulle uppdraget inte vara så svårt. Dessvärre är våra ord sällan oskyldiga speglingar utan ofta insatta i menings- och värdeladdade kontexter, där rätten och möjligheten att forma/skapa beskrivningen av verkligheten samtidigt hand-lar om rätten eller möjligheten att aktivt forma den verkligheten, att i den avgöra vad som är centralt och viktigt å ena sidan och perifert och oviktigt å andra sidan.
I det följande vill jag därför säga några ord om undersökningens karaktär och dess förut-sättningar, material, tillvägagångssätt och upp-lägg.
Undersökningens karaktär, material
och tillvägagångssätt
Denna undersökning är primärt idrottsfilo-sofisk, men den utgår delvis från ett insamlat empiriskt material. Det filosofiska innebär en begreppslig analys av vad elitidrott som feno-men rimligen kan tänkas innefatta. Tillväga-gångssättet är då huvudsakligen argumentativt och reflekterande, vilket inverkar på hur denna undersökning utformas. Stilen är genomgående reflekterande och inbjuder läsaren att steg för steg följa med hur tankegången utformas längs vägen. I slutet sammanfattar jag kort de olika steg som helhetsresonemanget är uppbyggt av. Det filosofiska skrivsättet handlar inte bara om att presentera fakta utan att samtidigt reflek-tera kring hur vi ska förstå olika slags fakta och hur vi ska skapa en genomtänkt helhet av de fakta som dyker upp. Målsättningen är att tänka så klart och tydligt som möjligt. I första hand handlar det om att kartlägga begreppets innebörd i dess olika användningar men det handlar också om att analysera elitidrottsbe-greppet i anslutning till närliggande begrepp som exempelvis ”professionalism” och olika varianter av idrottsbegrepp som inte anknyter till elitverksamhet. Metodiskt handlar det då om kontrasterande begreppsanalys.
Till det filosofiska tillvägagångssättet räknar jag också de möjligheter till kritisk reflektion över dagens elitidrott som mitt val av material öppnar. Jag tänker då särskilt på den dialog jag i slutet av undersökningen för med filosofen Torbjörn Tennsjö om elitidrottens karaktär och funktion. Min tanke är då att uppmärksamma hur en relevant kritisk reflektion kan formu-leras samtidigt som den diskussionen kan kopplas ihop med en helhetsbedömning av hur elitidrottens utveckling ska formuleras. Ett filosofiskt arbetssätt kan lätt förlora kon-takten till den verklighet, i vilken de analy-tiska reflektionerna bör ha relevans. Av denna anledning kombineras det begreppsligt-filo-sofiska arbetssättet med ett bestämt empiriskt material, ett material som hämtas från den verklighet, där elitidrottsförståelsen lever sin vardag.
Undersökningen har två metodiska utgångs-punkter. För det första är den beskrivande och analyserande i sin karaktär, då elitidrotts-begreppet ska diskuteras, klargöras och defi-nieras. I denna del av undersökningen utgörs materialet av olika nationella och internatio-nella idrottsvetenskapliga studier. Idrottsfilo-sofiska undersökningar är givetvis av särskilt intresse. Min utgångspunkt är att idrotten som mänsklig verksamhet är en så kallad socialt konstruerad verklighet.9 Om idrotten förstås ur
ett socialkonstruktivistiskt perspektiv, innebär detta att idrottsförståelsen dels är historiskt förankrad, dels också flexibel i förhållande till förändringar som upplevs som nödvändiga. Elitidrottsbegreppet är således inte något som en gång för alla är fastslaget. I en viss mening måste en analys av begreppet förankras i begreppets historiska framväxt och faktiska användning, men i en annan och mera central mening måste analysen utmynna i ett slags sti-pulativt och argumentativt resonemang. Resul-tatet måste givetvis i följande steg underställas kritisk och dialogisk granskning bland såväl idrottsforskare som ledare inom idrottsorgani-sationer.
För det andra används därför ett bestämt empi-riskt material. När undersökningens metodiska utgångsläge är en kombination av filosofisk-begreppslig analys och ett empiriskt material, är det givetvis viktigt vad detta empiriska material består av. Det teoretiska materialet har givetvis valts efter dess relevans för att filoso-fiskt kunna diskutera elitidrottsbegreppet. Det empiriska materialet har däremot skapats för att på bästa sätt reflektera elitidrottsbegrep-pets konkreta användning och förankring i de sammanhang, i vilka begreppet har en levande miljö. Till detta material räknas bland annat olika aktuella idrottspolitiska policydokument som säger något av betydelse om elitidrottens dagsläge och framtid i Sverige.
Till det empiriska materialet hör huvudsak-ligen ett enkätmaterial och ett antal längre intervjuer med representanter från organisatio-ner med elitidrott som en levande daglig verk-samhetsform. Man kan givetvis i det oändliga diskutera vilka organisationer som bör vara representerade i detta material, men jag har huvudsakligen valt att koncentrera undersök-ningen till ledande aktörer bland de enskilda SF som är medlemmar i RF. Huvuddelen av det insamlade empiriska materialet hör till denna kategori. Dels handlar det om en enkät som skickades till samtliga 68 SF inom RF, dels handlar det om djupintervjuer med vissa utvalda SF för att också få ett djupperspektiv på resonemangen.
Utöver material från olika SF utgörs det empiriska materialet av intervjuer med några ledande personer i toppen av de nationella elitidrottsorganisationerna (RF, SOK), några ledande aktörer inom den massmediala sek-torn (SVT, Aftonbladet, Dagens Nyheter) och slutligen en representant för sponsorbranschen av elitidrott i Sverige (Svenska Spel).
Eftersom undersökningens huvudsakliga tyngdpunkt är filosofiskt-begreppslig är inte det empiriska materialets representativitet eller validitet av största intresse. Poängen är inte i första hand att kunna säga att ”så här
tänker de inom de olika SF om elitidrott”, utan att bidra till en mera genomtänkt reflektion kring vad elitidrott är och bör vara. De teore-tiska reflektionerna, enkätsvaren och de längre intervjuerna har ett samfällt syfte att bidra till mitt försök att tänka så klart som möjligt. Jag vill ändå säga några ord om materialets rele-vans. Svarsprocenten på enkätundersökningen bland de 68 SF är inte särskilt hög. Ett tänkbart försvar av detta kunde vara att enkätbrevet innehöll ett alternativ, där man i stället för att besvara enkäten kunde välja att låta sig inter-vjuas. Helheten av enkätundersökningen och djupintervjuerna för SF visar ändå att endast 26 av 68 SF deltog = 38 procent. Därtill finns ett antal djupintervjuer med andra aktörer än representanter för SF. För undersökningens huvudsakliga syfte, det vill säga att reflektera över elitidrott i dagens idrottskultur i Sverige var det viktigt att få tillräckligt många väl genomförda djupintervjuer. Jag har sam-manlagt gjort fjorton djupintervjuer kring elitidrottsförståelsen bland olika aktörer under tiden augusti 2006 till augusti 2007.10 Samtliga
djupintervjuer är bandade och utgör i första hand en i idrottsverkligheten mångsidig och väl förankrad faktabank och, inte minst, en inspirationskälla för mina idrottsfilosofiska reflektioner.11
Den utskickade enkäten användes huvudsak-ligen som utgångspunkt vid djupintervjuerna för att dels strukturera intervjuerna, dels ge ett enhetligt empiriskt material. Tematiskt är materialet ändå ganska omfattande och allt har inte kunnat användas för denna undersökning. Fokuseringen på ett fåtal frågor har här varit utslagsgivande. Enkäten bifogas som bilaga i denna undersökning.
Att svarsprocenten i sig är rätt låg går inte att förneka, men utifrån ett annat perspektiv kan man ändå säga att det finns en trovärdighet i materialet. I dessa 26 SF som på olika sätt bidrar till det empiriska materialet finns alla de stora Specialidrottsförbunden (SF) med.12
I ljuset av en representationsbedömning ser materialet helt annorlunda ut. Materialet täcker nämligen cirka 3 977 700 medlemmar
inom RF, vilket svarar för cirka 79 procent av alla medlemmar i RF.13 Räknar man bort de SF
som rimligtvis inte förväntas ha elitverksam-het i den form denna undersökning tar fasta på (akademisk idrott, korpidrott och skolidrott) blir representativiteten ännu högre. Därmed består materialet i undersökningen av de SF som ansvarar för 89 procent av RF:s alla med-lemmar.14
I analysen används också några andra para-metrar som är viktiga för att förstå dagens elitidrott. Det är nämligen också relevant att fråga sig vilka idrottsgrenar som syns mest i medierna, har högst åskådarsiffror, störst eko-nomisk omsättning och hög självfinansierings-grad och flest antal aktiva utövare.15 Det finns
en tydlig korrelation mellan dessa aspekter och antalet medlemmar i respektive SF. För analysens trovärdighet har detta ändå en viss betydelse.
2 Tävlingsidrottens
grundläg-gande logik och ideologiska
ram
Lek, spel, tävling och elitidrott
För att på ett seriöst och heltäckande sätt kunna diskutera särarten och de karaktäris-tiska dragen i modern elitidrott, vill jag ge en bakgrund för idrott – alla slags idrott – som fenomen, och inom denna föreställning förstå elitidrottens särart. Här förklaras idrott som fenomen och sätts i relation till andra, närlig-gande fenomen såsom lek, spel, äventyr och fritid.
Inom idrottsforskningen var det tidigare van-ligt att man utgick från jämförande utgångs-punkter för att till slut ge en beskrivning av tävlings- eller elitidrott. Särskilt de idrottsfilo-sofiska reflektionerna över idrottens karaktä-ristiska drag utgår exempelvis från ett bestämt samband mellan idrott och lek, att kunna uttrycka idrottens fenomenologi med hjälp av vad som karaktäriserar olika lekar. Jag ska i det följande helt kort presentera några tankar. Ett numera klassiskt försök att definiera lek eller spel finns hos Johan Huizinga. I sin kända studie Homo Ludens (1938) – Den lekande människan – sammanfattar Huizinga sina reflektioner med att säga:
För att summera de formella karaktäristiska dragen i spel, kunde vi lämpligen tala om en fri aktivitet som helt medvetet står utanför ”det ordinära livet” som något ”icke-seriöst”, men som samtidigt fångar deltagarens intresse både intensivt och totalt. Det är en aktivitet som inte har några materiella intressen och ingen vinst kan vinnas med deltagandet. Spelet eller leken fortgår inom sina utstakade gränser av tid och rum utifrån klara regler och på ett ordentligt sätt.16
Huizinga har också en annan definition som tar upp andra karaktäristiska drag som till-sammans med det förra bildar en innehållslig helhet:
Spel är en frivillig handling och verksamhet som utförs inom vissa fixerade gränser av tid
och rum. Reglerna accepteras frivilligt men är absolut bindande. Spelet har sitt mål i sig självt och beledsagas av en känsla av spän-ning, glädje och en medvetenhet som skiljer sig från det ”vardagliga” livet. 17
Det finns flera likheter mellan lek och idrott, särskilt om man endast betraktar dem som fenomen. En idrottslig verksamhet är, liksom leken, en skapad verklighet, där man genom bestämda överenskommelser fastställer vad som gäller och vad som står på spel i leken eller idrottsverksamheten. Båda kan sägas börja vid en viss tidpunkt och sluta vid en annan. Det geografiska utrymmet omdefinieras. I lekens värld kan bakgården omdefinieras till ett slagfält eller fängelse, allt beroende på lekens regler. På motsvarande sätt blir gräsmattan en fotbollsplan och några stenar bildar målet. Deltagarna går frivilligt med på att spela, leka, tävla eller något liknande. Med formu-leringar som ”spelet har sitt mål i sig självt” eller ”ingen vinst kan vinnas med deltagandet” syftar Huizinga framför allt på att den omde-finierade verksamheten är självreferentiell, att lekens eller spelet värde består i spelet eller leken i sig.
Detta är, som jag ser det, grunden för idrottens autonomitanke. I och med att verksamhetens kärna hör till den skapade, överenskomna verklighetens domäner, har idrottskulturen kunnat hävda sin autonomi och också socialt och samhälleligt lyckats motivera sin själv-bestämmanderätt – åtminstone så här långt i utvecklingen. K.L Schmitz talar om idrott som ”suspension of the ordinary world” på ett sätt som påminner om Huizingas resonemang, men har i fortsättningen en starkare betoning av det autonoma draget i idrottens kärna. Han fastslår att:
Denna tillfälliga uteslutning av den ”verkliga” världen genom ett beslut om att spela befriar en värld av ”overklighet” som inte behöver något berättigande utifrån. Det är fråga om en autonom värld som producerar sina egna värden genom och för sig själv, friheten och glädjen i spelet.18
Det finns givetvis olika slags lekar och det finns olika slags spel, liksom det finns olika slags idrotter och därtill hörande möjliga täv-lingsmoment. Hittills har jag endast berört ett centralt, gemensamt och karaktäristiskt drag hos alla sådana fenomen. Det finns ett ytterligare drag av samma slag. Det handlar givetvis om en regelbaserad utgångspunkt, där man med hjälp av överenskomna regler på olika nivåer – skrivna eller oskrivna – skapar lekens, spelets eller idrottens verklighet. De överenskomna reglerna definierar vad som är relevant, viktigt och beaktansvärt. Och det är med samma regler som andra aspekter förbises och negligeras.
Det kan således inte finnas någon idrottens, lekens eller spelets logik utanför den exem-pelvis idrottsliga sociala och historiska praxis som uppkommit eller uppkommer kring någon bestämd idrottsgren.19 Jag vill gärna kalla detta
för idrottens kontextuella förankring. Det finns därför även från denna synvinkel inte heller någon på förhand bestämd nytta eller onytta med det som kan uttryckas som idrott, lek eller som ett spel.20
Elitidrottens förutsättningar
Vad gör då idrott till idrott? Och därtill, vilka är de begreppsliga förutsättningarna för att kunna tala om elitidrott? Om man övergår från det allmänt gemensamma till det allmänt sär-skiljande, handlar det givetvis om att idrott är något annat än lek, spel, teater, bild-, ljus- och utrymmeskonst och liknande fenomen trots att man kan finna regelbaserade utgångspunk-ter.21
I en relativt välkänd idrottshistorisk och -socio-logisk klassiker definierar Allen Guttmann tävlingsidrott som ”playful physical contests” utifrån bestämda distinktioner mellan fenomen som lek, spel, tävlingar och idrott.22 Kathleen
Pearsson presenterar däremot en allmän defi-nition av tävlingsidrott. Hon skriver: ”I suggest that the purpose of these games, in an athletic setting, is to test the skill of one individual,
or a group of individuals, against the skill of another individual, or a group of individuals, in order to determine who is more skilful in a particular, well-defined activity.”23
Warren Fraleigh har en liknande definition. Han säger: ”... a sports contest — an agreed-upon event in which two or more humans oppose one another in attempting to better the other’s performance on the same test of moving mass in space and time by means of bodily moves which exhibit developed motor skills, physiological endurance, and socially approved tactics and strategy.”24
Definitionernas exakta formuleringar är inte det mest intressanta, därför lämnar jag den diskussionen därhän redan från början. Det centrala som dessa definitioner lyfter fram är idrottens tävlingsmoment som något avgö-rande. Syftet i tävlingsidrott är att vid en bestämd tidpunkt i en bestämd idrottsgren med bestämda och på förhand uttalade spelregler fastställa deltagarnas inbördes rangordning. Låt oss i det följande se närmare på vad detta kan sägas innebära.
Idrottslig verksamhet bygger alltså på bestämda, på förhand fastslagna, (spel)regler. Reglernas funktion är givetvis att definiera hur en bestämd idrottsgren ska utövas, hur man avgör resultatet och vad som är de villkor som gäller för att uppnå det resultat man efter-strävar.
Ett av de mest centrala villkoren som reglerna definierar är att tävlingen ska kunna ske på jämlika villkor. Jag talar gärna i detta samman-hang om idrottens jämlikhetsideal. W. Korffs menar att idrott innefattar ett jämlikhetsideal som konstitueras som artificiella konflikt- situationer utanför den ”vanliga” verkligheten.25
Jämlikhetstankens ursprung för oss rent historiskt tillbaka till den utveckling som modernismens och industrialismens behov av standardiseringar förde med sig. Framväx-ten av en storskalig industrialisering i mitFramväx-ten
av 1800-talet som utmärks av modernitetens tendens att härska, behärska och tekniskt manipulera naturen är särskilt viktig för upp-komsten av den moderna idrottsrörelsen. Med industrialismen uppkom nämligen ett behov att standardisera olika mått i syfte att effektivisera produktionen. Standardisering av mått, vikter och enheter är att sätta fokus på abstraktioner som i sig blir både tid- och rumslösa univer-saliseringar av fenomen som i sig inte är nya. Däremot förändras sättet att betrakta dessa fenomen med det nya behovet att abstrahera.26
Förutom standardiseringen kom den framväx-ande storskaliga industrialiseringen också på ett övergripande sätt att förändra de sociala villkoren i det moderna samhället. Ett karak-täristiskt exempel på detta kan återfinnas i sociologgurun Anthony Giddens karaktärise-ring av begreppet ”modernitet”.
Enligt Giddens präglas denna tidsperiod av en extrem dynamik i förhållande till alla tidi-gare tidsperioder i mänsklighetens historia. Han talar om moderniteten som ”en skenande värld”, och menar att de sociala förändring-arna inte endast sker snabbare än tidigare utan också att förändringarna är mera omvälvande och djupgående än förr.
Ett av dessa centrala villkor är det radikala åtskiljandet av tid och rum. Med en framväx-ande standardisering av olika rums- och tids-dimensioner sker en uttömning av de tidigare självklara sambanden mellan tid och rum. I stället införs standardiserade, men abstrakta symbolsystem som till sin karaktär med nöd-vändighet är universaliserande. Kontrasten utgörs av enbart lokal förankring.
Den andra mekanismen för standardisering är, enligt Giddens, uppkomsten av olika slags abstrakta, standardiserade symbolsystem och expertsystem, som sätter parentes kring sam-bandet mellan tid och rum genom teknifiering av kunskap.27
Den moderna tävlingsidrottens framväxt byggde egentligen på detta stora samhälleliga
skeende och ägde rum samtidigt som hela den moderna internationella idrottsrörelsen började ta form i Storbritannien på 1860- och 70-talen. Då organiserades idrotter, som länge utövats i det brittiska imperiet, i klubbar och förbund. Samtidigt fastställdes också likformiga regler för utövningen.
En förutsättning för detta var att det under denna tid (i likhet med mycket annat i männi-skornas vardagsverklighet vid denna tid) blev allmänt brukligt att kvantifiera olika idrotts-prestationer i längd-, vikt-, eller tidsmått och att man började registrera rekord i olika idrottsgrenar.28 Denna utveckling ger grunden
för idrottens jämlikhetsidel. Detta ideal ger uttryck för att idrott i sin utgångspunkt
konsti-tueras av att alla deltagare oberoende av
bak-grund blir jämlika och kan på lika yttre villkor tävla enligt de fastställda reglerna samt att täv-lingarna avgörs utifrån de jämlika villkoren. Den grundläggande målsättningen är att alla deltagande parter så långt det är möjligt ska garanteras jämbördiga och rättvisa möjligheter att konkurrera med sina idrottsliga prestatio-ner.29
Idrottens jämlikhetsideal bör i en väsentlig mening — vilket filosofen Lars Hertzberg framför allt påpekar — inte förstås som ett moraliskt ideal i den meningen att det skulle uttrycka en värdering av deltagarna. Det är i den meningen inget moraliskt värde som uttrycks, utan snarare har jämlikhetsidealet i grund och botten ett distinkt funktionellt drag. Det skall närmast förstås som ett slags förutsättning för att vi ska förstå något som en
tävling.30
Dessa förutsättningar utgör grunden för det jag här kallar tävlingsidrottens rättvise- eller jämlikhetsideal.31 Genom att skapa enhetliga
regler för hur man idrottar så att förutsätt-ningarna är allmänt accepterade, och normer för hur man avgör vad som ska beaktas som relevant i en idrottslig prestation, fick man för första gången förutsättningar att jämföra olika prestationer.
Den jämförande aspekten är givetvis abso-lut villkorlig för all slags tävlingsidrott. I en kontrastering mellan idrott och konst blir det tydligt att idrott per definition måste vara konservativ till sin karaktär medan konst per definition måste vara progressiv. Visserligen utvecklas idrottsprestationerna kontinuerligt och nya idrottsgrenar utvecklas. Likaså juste-ras reglerna i olika idrottsgrenar dels för att korrigera idrottens jämlikhetsideal, dels för att utöka den idrottsliga svårighetsgraden eller spänningen, men reglerna kan inte radikalt förändras. Idrottens grundläggande innehåll kan inte förändras. Ett 100-meters lopp måste exempelvis alltid förbli ett 100-meters lopp och inte plötsligt ett 110-meters lopp för att man numera springer mycket snabbare än för 20 år sedan. Till idrottens grundläggande idé hör att den absoluta jämförbarheten i denna mening måste behållas. Konst måste däremot ständigt utvecklas och söka sig nya uttrycks-former. I annat fall förblir de olika konstnär-liga uttrycksformerna reproduktioner eller i värsta fall förfalskningar, vilket per definition förminskar den konstnärliga kvaliteten. Idrot-tens jämlikhetsideal uttrycks därför – för det mesta – i en moraliskt sett indifferent form, nämligen i form av konstitutiva spelregler för de olika idrottsgrenarna.32
Vid sidan av detta jämlikhetsideal finns också ett annat slags grundläggande ideal, ett ideal som i en viktig mening finns bortom reg-lerna. Samtidigt som idrottens jämlikhetsideal uttrycks i konstitutiva regler måste man, för att förstå tävlingsidrottens grundidé, räkna med ett tvåstegsideal som en utgångspunkt, nämli-gen själva viljan att tävla och att försöka vinna.
Denna förutsättning är inte regelbestämd utan
reglerna tar detta som utgångspunkt för att täv-lingsidrott ska vara meningsfullt. Förutom det självklara att syftet i en tävling är att utse en vinnare finns det just i detta tävlingsmoment ett inbyggt idrottsligt ideal som kan uttryckas med att en deltagare alltid bör göra sitt yttersta för att vinna inom det givna jämlikhetsidea-let.33 Man kan kalla detta ideal för idrottens
tävlings- eller konkurrensideal.34
Konkurrensidealet är av ett speciellt slag. Man kan nämligen säga att det i tävlingsidrot-tens konkurrenssituation finns ett gemensamt intresse. Om idrott främst uppfattas som ett sätt att i tävlan mäta sin egen förmåga med andras, utformas tävlingssituationen som en spänning mellan konkurrens och gemenskap. Engelskans ”competition”, tävling, kommer etymologiskt från latinets sammansättning av ”con” och ”petire”. Ordagrant handlar det om att ”söka något tillsammans”.35
I denna spänning uppstår många elitidrot-tares karaktäristiska erfarenhet av tävlingens spänning som framlockas av ”värdiga mot-ståndare”36, det vill säga sådana som med
sitt kunnande, sin strävan och talang lockar fram den bästa förmågan hos en själv i den givna tävlingssituationen.37 Denna situationen
utgör också förutsättningen för tävlingsidrot-tens särskilda känsla av ”flow”.38 J.H. Kupfer
talar därför om tävlingsidrottens ”cooperative basis”. Han säger:
There is a cooperative basis to all competi-tion, at the very least on the level of fair play and agreeing to compete. But more, it is a ”contest” in which each tests the other and testifies to his effort and ability. Each depends upon the other to bring the best out of him, as in a friendship or educational exchange. In this way the opponents are united, forming a whole whose opposition is also a cooperation.39
Betoningen i dessa slags formuleringar av idrottens tävlings- eller konkurrensideal ligger i synen på motståndarens/motståndarnas roll. Visst handlar all tävling om den egna prestatio-nen, men inte på motståndarens/motståndarnas bekostnad. Snarare kan den egna maximala potentialen först utvecklas när motståndarens/ motståndarnas bästa insats finns med i kon-kurrensen. Först då kan den egna prestationen bli den bästa möjliga i den givna situationen. I denna mening förutsätter konkurrensidealet inte endast jämlikhetsidealet i form av jäm-likhet inför tävlingssituationen utan också ett slags nödvändigt gemensamhetsintresse för att
Detta gemensamhetsintresse är naturligtvis inte detsamma som att samarbeta i vanlig mening, till exempel inom ett lag i syfte att uppnå en gemensam målsättning. Det handlar nämligen inte om att åstadkomma ett givet resultat utan om att spela i enlighet med de konstitutiva spelreglernas bokstav och anda för att nå de bästa möjliga prestationerna.40 Denna
spän-ning i idrottens konkurrenstanke är nödvändig för att idrott ska kunna förstås som ett drama, som en arrangerad underhållningssituation där spänningen och ovissheten om utgången lockar och fascinerar åskådarna.41
En central tanke i all idrottslig verksamhet är att rangordna de olika spelarnas eller lagens prestationer utifrån de på förhand fastslagna spelreglerna. Att delta i ett spel eller en tävling innebär således att på allvar gå in för att inom ramen för spelreglerna i fråga försöka göra sitt yttersta för att nå bästa möjliga resultat. Utan detta slags allvarlighet kan man bli anklagad för att egentligen inte vilja delta i den idrotts-liga aktiviteten.
Utifrån samspelet mellan ordnad jämlikhet och tävlingsinriktad konkurrens kan man – dock med en viss försiktighet – tala om idrottens autonomitanke.42 Att tala om autonomi är
riskabelt av den enkla anledningen att man i så många olika sammanhang använder denna bestämning. Samtidigt är det viktigt att säga något om hur idrottens organisationsform ska tolkas och förstås. När vi väl ringat in centrala och karaktäristiska aspekter i tävlingsidrotten, är det rimligt att fortsätta med resonemang kring hur idrotten framstår i ett mera djupgå-ende begreppsligt perspektiv.
Vid en närmare bestämning av idrottens autonomitanke vill jag inledningsvis rikta uppmärksamheten på att idrott i de tidigare nämnda definitionerna bestäms som ”well-defined activity” och ”an agreed-upon event”. Det centrala i tanken på idrottens autonomi är att dessa spelregler avskiljer och begränsar idrottslig verksamhet från den omgivande verkligheten på ett bestämt sätt. Detta drag
förenar således idrott med till exempel olika spel och lekar, men skiljer den på olika sätt till exempel från diverse konstformer. K.L. Schmitz har en mycket informativ formulering för denna aspekt i idrottens fenomenologi. Han talar nämligen om ”suspension of the ordinary world”, vilket närmare bestäms som:
This suspension of the ”real” world by means of a play-decision releases a world of ”unrea-lity” which needs no justification from outside itself. It is a self-sealed world, delivering its own values in and for itself, the freedom and joy of play.43
På ett liknande sätt talar P. McIntosh om idrot-tens regler som definierande ”the unreality of sport”, där ”the ordinary rules of life are sus-pended”. Den brittiska filosofen och idrotts-forskaren Graham McFee menar för sin del att idrottens regler definierar idrott som varande ”in isolation from other human practices.”44
McFees betoning kan mycket lätt missförstås, och behöver därför preciseras. Man kan näm-ligen lätt få den föreställningen att idrottens autonomitanke skär av alla band till den ”nor-mala verkligheten”. Detta är ett missförstånd. För att korrekt förstå autonomitankens logiska status, är det viktigt att notera att en omdefi-niering av den normala verkligheten egentligen
förutsätter att banden mellan de båda världarna
bibehålls i en väsentlig mening. Idrottens omdefiniering av verkligheten med hjälp av bestämda spelregler som innefattar en bestämd tids- och platsförståelse handlar egentligen inte om att skapa en särartad autonom verklighet utan om att förenkla den normala verkligheten och därigenom framhäva bestämda aspekter. Jag talar i detta sammanhang gärna om
kon-centrerad livsförenkling.
Tanken på en autonomi som bygger på en sådan koncentrerad livsförenkling uppvisar intressanta paralleller mellan idrott och konst. Liksom idrott handlar konst om att omgestalta verkligheten på ett bestämt sätt.45 Genom att
betona vissa aspekter och lämna bort andra skapas en egen autonom verklighet som man måste förstå inifrån för att förstå dess
uttrycks-former. Detta innebär ändå inte att denna skapade verklighet skulle sakna band till den omgivande verkligheten.
För att vara helt tydliga måste vi göra en ytter-ligare distinktion. Idrottens autonomi är inte en absolut utan en relativ autonomi. Idrottens autonomi står alltså i växelverkan med ett vidare samhälleligt nätverk av föreställningar, symboler, känslor, värden, normer och insti-tutionella intressen. Idrottens autonomitanke behöver därför inte uttryckas så att idrotten skapar helt egna livsvärden som man inte kan förstå utanför denna idrottsliga verklighet. Värdena i den idrottsliga verkligheten måste i en bestämd mening vara samma som i den omgivande verkligheten för annars skulle man inte kunna förstå dem som värden. Den verkliga skillnaden uppkommer genom att ett värde i den idrottsliga verkligheten får sin kvalitet i denna verklighet. Den idrottsliga verkligheten kan inte ha en egen särartad upp-fattning om vad till exempel ärlighet, rättvisa, sundhet eller jämlikhet är, men för att förstå vad som kan eller bör uppfattas som ärlighet, rättvisa, sundhet eller jämlikhet i en bestämd idrottsgren måste man förstå denna idrotts-gren. Snarare finner jag det mera naturligt att tänka att den idrottsliga kontexten kvalificerar och ger särskilda uttrycksformer, handlingar
och symboler för vad det är att vara oärlig, hur
man förhåller sig till sundhet eller vad som uttrycker jämlikhet. 46
Idrottens sociala konstruktion
Som jag genomgående betonat hittills kon-strueras tävlingsidrott med hjälp av bestämda regler och ett bestämt slags förhållningssätt till dessa. Jag formulerar detta som en helhet av jämlikhetsidealet, konkurrensidealet och den självreferentialitet som följer av dessa ideal. Utifrån dessa betoningar är det helt uppenbart att idrott framstår som en socialt konstruerad
eller skapad verklighet.47 Men till skillnad från
en hel del andra slags sociala konstruktioner som vi är ständigt omgivna av i våra liv, är det mycket karaktäristiskt för idrottens
konstruk-tion att den är både medveten och formaliserad genom konstitutiva regelverk.
Idrottens sociala konstruktion innebär ur en viktig synvinkel att man måste lära sig att förstå och särskilja idrott från annat. Idrott är inte ett faktum i den meningen att man bara kan hitta den och iaktta i naturen. Förenklat kunde man säga att idrott inte kan upptäckas genom att undersöka noggrannare eller att titta efter lite bättre, utan endast genom att förstå det som sker genom att växa in i en tolknings-gemenskap. De flesta växer upp i en kultur där institutionella fakta i stil med idrott tas för givna utan att den bakgrunden behöver klar-göras eller diskuteras. De formas i grund och botten genom naturlig utveckling och social växelverkan utan medvetna strategier.48
Idrott är också socialt konstruerad i den mening som exempelvis den amerikanske filosofen John Searle betonar, nämligen att idrottens idé, behållning, spänning eller andra externa syften med tävlings- och elitidrott inte finns som något givet bortsett från en förstående tolkning. Man måste med andra ord lära sig kulturen kring idrott för att förstå till exempel en passning som genialisk, ett mål som billigt, ett tennisslag som mästerligt eller ett kast som osannolikt. Ingenting i det som ses rent fysio-logiskt kan avgöra vad som egentligen sker. Att förstå det som sker och hur till exempel utfallet i en tävling avgörs är helt beroende av att förstå vissa handlingar som uttryck för det eftersträvansvärda i den idrottsgrenen, eller kanske hellre betydelse- eller meningsladdade givet den kontext inom vilken de förstås. Egentligen går resonemanget ännu djupare. Man måste förstå den kontext inom vilken en handling förstås som en idrottslig handling och ett beteende som ett idrottsligt beteende. Skillnaden mellan ett knytnävsslagsmål och en boxningsmatch är tämligen hårfin och kon-stitueras av kontexten. Det finns en offentligt given, konventionsbaserad överenskommelse i den logisk-begreppsliga bakgrunden som möj-liggör den idrottsliga förståelsen och
