EXAMENSARBETE - MAGISTERNIVÅ VÅRDVETENSKAP
VID AKADEMIN FÖR VÅRD, ARBETSLIV OCH VÄLFÄRD 2020:73
Anestesisjuksköterskans upplevelse och erfarenhet av att
vårda oroliga barn preoperativt
En kvalitativ intervjustudie
Fredrik Grundvall
Sara Larson
Uppsatsens titel: Anestesisjuksköterskans upplevelse och erfarenhet av att vårda oroliga barn preoperativt
Författare: Fredrik Grundvall Sara Larson Huvudområde: Vårdvetenskap
Nivå och poäng: Magisternivå, 15 högskolepoäng
Utbildning: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesi Handledare: Thomas Eriksson
Examinator: Johan Herlitz
Sammanfattning
Preoperativ oro och ångest är vanligt förkommande hos barn. Möten med oroliga barn preoperativt är något som de flesta anestesisjuksköterskor dagligen stöter på i sin yrkesroll. Möten med oroliga barn är en utmaning för anestesisjuksköterskan då det ställer höga krav. Det krävs ett personcentrerat förhållningssätt. Syftet med studien var att utforska anestesisjuksköterskans upplevelse och erfarenheter av att vårda oroliga barn preoperativt. För att undersöka fenomenet genomfördes en kvalitativ intervjustudie där nio anestesisjuksköterskor deltog. En kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera intervjuernas innehåll. Av resultatet framkom en huvudkategori, ”Vikten av vårdande förhållningssätt, förberedelse och teamsamverkan för att skapa trygghet hos barnet”. Denna huvudkategori består av de tre generiska kategorierna ”Förberedelse och teamsamverkan”, ”Barnets delaktighet” och ”Anestesisjuksköterskans
barnkännedom och vårdande förhållningssätt”. Varje generisk kategori har tillhörande underkategorier. I likhet med tidigare forskning framkom det att det var viktigt att informera och förbereda både barnet och föräldern. Det var också viktigt att själv vara förberedd som anestesisjuksköterska samt att kunna samarbeta med andra i teamet. Samarbete i teamet var viktigt för att kunna ha en god handlingsberedskap. Det
framkom att det var viktigt för anestesisjuksköterskorna att kunna känna in barnet samt att vara flexibel och kunna situationsanpassa. Att göra barnet delaktigt visade sig också vara av stor betydelse. Tidigare erfarenhet av barn var något som påverkade
anestesisjuksköterskans förhållningssätt och upplevelse av att vårda oroliga barn.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING _________________________________________________________ 1 BAKGRUND _________________________________________________________ 1
Patientens ångest och oro inför operation ______________________________________ 1 Barns upplevelse och rättigheter _____________________________________________ 2 Vårdåtgärder för att förbygga oro och ångest __________________________________ 3 Den preoperativa dialogen _______________________________________________________ 4 Anestesisjuksköterskans profession ________________________________________________ 4 PROBLEMFORMULERING ____________________________________________ 6 SYFTE ______________________________________________________________ 7 METOD _____________________________________________________________ 7 Ansats ___________________________________________________________________ 7 Deltagare _________________________________________________________________ 8 Datainsamling _____________________________________________________________ 8 Dataanalys _______________________________________________________________ 9 Etiska överväganden ______________________________________________________ 10 RESULTAT _________________________________________________________ 12
Vikten av vårdande förhållningssätt, förberedelse och teamsamverkan för att skapa trygghet hos barnet _______________________________________________________ 12 Förberedelse och teamsamverkan ___________________________________________ 13 Vikten av förberedelse och att ge information ______________________________________ 13 Att inge förtroende _____________________________________________________________ 14 Vikten av att samarbeta med andra yrkeskategorier _________________________________ 15 Barnets delaktighet _______________________________________________________ 16
Att göra barnet delaktigt ________________________________________________________ 16 Att göra föräldern delaktig ______________________________________________________ 17 Att tillämpa specifika strategier __________________________________________________ 19 Anestesisjuksköterskans barnkännedom och vårdande förhållningssätt ____________ 20
Situationsanpassning ___________________________________________________________ 20 Vikten av barnerfarenhet _______________________________________________________ 22 Att avdramatisera miljön _______________________________________________________ 23
DISKUSSION _______________________________________________________ 24
Metoddiskussion __________________________________________________________ 24 Resultatdiskussion ________________________________________________________ 27 Förberedelse och teamsamverkan ________________________________________________ 27 Barnets delaktighet ____________________________________________________________ 29 Anestesisjuksköterskans barnkännedom och vårdande förhållningssätt _________________ 30 Hållbar utveckling ________________________________________________________ 31
INLEDNING
I Sverige genomgår cirka 150 000 barn varje år någon form av operation och majoriteten av dessa operationer sker inom dagkirurgin (Wennström 2011). Ämnet intresserar oss för att det är en mycket viktig del inom yrkesrollen att kunna ha ett gott förhållningssätt vid bemötande av barn. Vi vill ha mer kunskap om de strategier som erfarna anestesisjuksköterskor tillämpar i dessa vårdmöten. Detta förklaras av att vi i vår framtida yrkesroll som anestesisjuksköterskor ska kunna skapa en så bra vårdupplevelse som möjligt för barnet. Men det förklaras också av att vi som anestesisjuksköterskor ska kunna känna oss så lugna som möjligt och känna att vi räcker till i dessa arbetssituationer.
BAKGRUND
Patientens ångest och oro inför operation
Preoperativ ångest beskrivs som ett negativt tillstånd av obehag eller spänning som uppstår sekundärt utifrån patientens oro när det gäller sjukdom, sjukhusvistelse, planerad användning av anestesi, kirurgi och okunskap. Detta tillstånd har visat sig ha utbredda negativa effekter på patientens resultat, inklusive större åtgång av bedövning, postoperativ smärtlindring, psykologiska besvär och lägre kirurgisk tillfredsställelse (King, Bartley, Johnson & Broadbent 2019).
Livsvärlden är en grundpelare inom den fenomenologiska filosofin och den existentiella hermeneutiken. Vårdvetenskapen kännetecknar det etiska patientperspektivet genom att fokusera på hur patienterna upplever sin vård, sitt välbefinnande, sin hälsa och sitt lidande. Dessa upplevelser kan inte fångas upp med hjälp av mätinstrument eller tekniker. Livsvärldsperspektivet gestaltas istället genom vårdarens intresse för patientens livshistoria och dennes egen berättelse. Genom patientens berättelse kan vårdaren få tillgång till vissa delar av patientens perspektiv och vad som skapar välbefinnande (Dahlberg, Segesten, Nyström, Suserud & Fagerberg 2003, s. 25).
Barns upplevelse och rättigheter
Tidigare forskning beskriver att upp till 50% av alla barn som ska opereras upplever signifikant stress och oro innan operationen (Kain, Mayes, Caldwell-Andrews, Karas & McClain 2006). Denna stress och oro påverkar barnet och föräldern i stor utsträckning och kan även medföra negativa effekter postoperativt. Enligt Moura, Dias och Pereira (2016) finns det många orsaker och faktorer som kan bidra till oro hos barn preoperativt. Det kan till exempel vara bristande förståelse för det kirurgiska ingreppet, främmande sjukhusmiljö, rädsla för fysisk skada, separation från sina föräldrar, känslor av sorg och bestraffning samt tidigare erfarenheter av hälso- och sjukvården.
Socialstyrelsens kunskapsstöd (2015) redovisar att barn börjar funder på hur saker och ting hänger ihop i 4-5 årsåldern. Barnet funderar även på varför saker sker. Att förstå varför människor gör som de gör och att ha en förståelse för hur saker hänger ihop är något som upptar oss tidigt i livet. För att kunna få en begriplig helhet från enskilda händelser behövs ett orsakssamband. Viktiga tidiga frågor för att förstå sin omvärld, andra och sig själv är frågor som “Vad?”, “Vem?” och “Varför?”, som barnet från förskoleålder och framåt söker svar på. Enligt Rikshandboken-barnhälsovården är det naturligt att barn är oroliga och rädda ibland. Detta är en del av att vara människa och det tillhör uppväxten. Studier uppskattar att av barn i förskole- och skolålder är det ca 5 till 15 procent som ibland upplever ångest. Oro och ångest är vanligare än autism och attention deficit hyperactivity disorder (ADHD). Tecken på oro kan till exempel vara att barnet är ledset, bråkigt, är upptaget av det som oroar, vill avstå från saker som skrämmer, har svårt för att släppa föräldrarna eller har svårt för att somna eller somna om. För att se till att få en stabil situation runt barnet är det viktigt att ge föräldrarna stöd för att de ska kunna förstå, trösta och stötta barnet (Rikshandboken-barnhälsovården 2018).
De flesta barn hade en önskan om att erhålla omfattande information om sin operation. Detta inkluderade information om smärta, anestesin, information om själva ingreppet och information om eventuella komplikationer. Den information som var viktigast av dessa var informationen om smärta. Barn som var mer oroliga hade ett starkare behov av information om smärta och hade mindre benägenhet att undvika information. I
resultatet framkom det även att yngre barn hade ett starkt behov av att veta hur den perioperativa miljön ser ut jämfört med ungdomar (Fortier et al. 2009). Berglund, Ericsson, Proczkowska-Björklund och Fridlund (2013) påvisar att det var viktigt att anestesisjuksköterskan var lyhörd och öm i sin vård av barnet. Att vara flexibel och kunna ändra åtgärder för att passa barnets behov var också en viktig strategi för att minska ångest och oro före operation. En annan lyckad strategi var att göra både föräldern och barnet så delaktiga som möjligt i den preoperativa processen.
Enligt FN:s barnkonvention (1989) har barn rätt till att bli lyssnad på och att få säga sina åsikter. Barn ska även ha rätt till att tro och tänka vad de vill och säga vad de tycker. Det är barnets föräldrar som är ytterst ansvariga för barnet. Beslut som rör barnet ska alltid i första hand ses till vad som är det bästa för barnet. Vid tillfällen där detta inte kan tillgodoses ska det ändå kunna påvisas att beslutsfattarna har haft barnet i åtanke. Barnet har rätt till information om hur denne håller sig frisk, samt har rätt till sjukvård och hälsa.
Vårdåtgärder för att förbygga oro och ångest
Distraktion som åtgärd för att förebygga oro och ångest återfanns som en metod i flertalet vetenskapliga artiklar. Liu et al. (2018) redovisar att barnen fick åka en leksaksbil in till operationssalen. Det visade sig att transport i leksaksbil kunde lindra preoperativ ångest och oro i samma grad som om barnet hade fått Midazolam. Stewart, Cazzel och Pearcy (2019) utförde en studie där man jämförde användandet av tablet based interactive distraction (TBID) och premedicinering med Midazolam. TBID kan översättas som någon typ av läsplatta, ipad eller liknande där barnet kunde till exempel spela spel som var lämpliga för barnets ålder. I denna studie framkom det att TBID var mer effektivt än Midazolam när det gällde att minska den preoperativa ångesten, emergence delirium och den postoperativa vistelsetiden. Emergence delirium är ett tillstånd som kan uppstå när barnet befinner sig i ett stadium mellan anestesiavslut och fullständig vakenhet. I detta stadium kan barnet bli mycket agiterat och drabbas av hallucinationer (Munk, Andersen & Gögenur, 2013).
Barn som fick möjlighet att lyssna på musik, titta på tecknade filmer eller spela spel i den preoperativa fasen visade mindre ångest när de separerades från sina föräldrar preoperativt och även den generella preoperativa ångestnivån sjönk (Aytekin, Doru & Kucukoglu 2016). Lin et al. (2019) visade en minskad preoperativ oro med hjälp av ett speciellt framtaget preoperativt förberedelseprogram för barn och föräldrar. Med hjälp av detta program så minskade den preoperativa oron hos barn markant. Det preoperativa förberedelseprogrammet inkluderade bland annat ett besök med rundtur och en tecknad film som visade ett barns operationsförlopp. I programmet ingick även att barnet och föräldrarna fick känna, klämma och bekanta sig med den medicinska utrustningen. Detta familjecentrerade preoperativa förberedelseprogram visade sig i studien ha en mycket god påverkan på barns negativa känslomässiga beteenden, under den preoperativa perioden fram till anestesiinduktion.
Den preoperativa dialogen
Enligt Lindwall och von Post (2008, ss. 87-88) så sker anestesisjuksköterskans första möte med en patient under den preoperativa fasen. Den preoperativa dialogen ska helst ske under lugna omständigheter och gott om tid skall vara avsatt. För att patienten ska kunna känna ett förtroende till sjuksköterskan så underlättar det med en lugn och rofylld miljö. En sådan miljö gör det lättare för patienten att känna tillit och våga överlämna sig i sjuksköterskans händer. Den preoperativa dialogen innefattar patientens egen berättelse och sjukdom, där sjuksköterskan samlar in relevant data som är nödvändig för de olika vårdprocesserna. Sjuksköterskans reflektionsförmåga, yrkeskompetens samt förmåga att se och vilja förstå sin patient påverkar analysen och resultatet av datainsamlingen på ett avgörande sätt.
Anestesisjuksköterskans profession
Enligt Gran Bruun (2013, ss. 17-18) representerar anestesisjuksköterskan en särskild disciplin inom sjuksköterskeyrket. Arbets- och funktionsområdet är brett och bland annat ingår det i anestesisjuksköterskans arbetsuppgifter att hos patienter och närstående
förutsättningar baserat på vilken patient, vilken typ av operation, behandling eller undersökning. Anestesisjuksköterskan ska även kunna upprätthålla och etablera fria luftvägar, kunna övervaka, observera, dokumentera och följa upp patientens tillstånd under anestesin. Hen skall kunna göra relevanta observationer och utifrån patientens behov och resurser värdera och dra slutsatser. Att ge omvårdnad på avancerad nivå samt upprätthålla fysiologiska processer hos patienten under anestesi är specifika funktioner hos anestesisjuksköterskan. Hen skall vidare tillgodose patientens omsorgs- och behandlingsbehov vid anestesi och operation såväl vid akuta situationer som vid sedvanliga genomföranden av undersökningar och behandlingsprocedurer.
Enligt Riksföreningen för anestesi och intensivvård och svensk sjuksköterskeförenings kompetensbeskrivning av anestesisjuksköterskan (2019) ska anestesisjuksköterskan utifrån patientens definierade behov kunna undervisa och informera patienter och närstående. Hen skall också kunna ge en god anestesiologisk omvårdnad till patienter som har ett stort omvårdnadsbehov med hjälp av stödjande och pedagogiska insatser. Att utföra en personcentrerad vård är av vikt för att tillgodose och respektera patientens autonomi och integritet samt bibehålla patientens värdighet och behov. Anestesisjuksköterskan ska optimera vårdförloppet tillsammans med patienten och dennes förutsättningar, se patientens individuella resurser och som en unik person. Hen skall vara mottaglig och öppen för patientens situation och därefter tillämpa de pedagogiska- och kommunikationsstrategier som behövs för just denna patient. En stor del i anestesisjuksköterskans kompetens är att kunna skapa en relation byggd på trygghet, tillit och förtroende med patienten och dennes närstående samt tillgodose att patientens självbestämmande bibehålls och göra detta med ett etiskt och professionellt förhållningssätt. Ytterligare en viktig del som tas upp i kompetensbeskrivningen är anestesisjuksköterskans förmåga att samverka med andra professioner. Hen skall kunna kommunicera och samarbeta i det multidisciplinära teamet för att kunna skapa en trygghet och kontinuitet för patienten. Detta är av stor vikt för att den anestesiologiska omvårdnaden ska bli god (Riksföreningen för anestesi och intensivvård & svensk sjuksköterskeförening 2019).
har en förväntan måste förstås också innefattas i begreppet tillit. Den spontana tilliten hos människan är den ursprungliga tillit som är medfödd och som gör att människan är villig att offra och ge något av sig själv till andra människor, i samband med äkta möten. Denna tillit uppstår inte bara vid möten med människor som vi känner utan även möten med helt främmande människor. Detta kan jämföras med när en sjuksköterska har sitt första möte med en patient. Patienten utlämnar sig och ger något av sitt liv till sjuksköterskans händer och ansvar. I förväntan innefattas ett löfte om att sjuksköterskan vill och ska ta emot patienten. Patienten vill bli accepterad, lyssnad till och tagen på allvar. I mötet med sjuksköterskan finns en tyst eller uttalad förväntan, en önskan och en förväntan att bli mottagen av sjuksköterskan. I de ögonblick som en patient ber om hjälp så överlämnar denne sig i sjuksköterskans händer. Förväntan om att bli mottagen finns redan hos patienten innan denne upplevt det faktiska vårdmötet med sjuksköterskan. I denna situation av tillit är patienten sårbar, utsatt och löper en större risk för att bli kränkt (Lindwall & von Post 2008, s. 54).
Bowlby (2010, s.50)beskriver i sin anknytningsteori att människan strävar efter trygga relationer. Han beskriver detta som ett medfött beteende. För att skapa trygga relationer krävs en omgivning som både tillåter och stimulerar detta. Människans strävan efter trygga relationer pågår genom hela livet. Beteendet blir som mest påtagligt i situationer där människan utsätts för hot, kränkning eller påfrestning som skapar ett lidande. Exempel på detta kan vara situationer där människan är sjuk, rädd eller utmattad. I dessa situationer kan lindring hos människan uppnås genom omvårdnad och tröst. För att uppnå denna känsla av trygghet behövs bekräftelse från den andra personen (sjuksköterskan) och att denne är tillgänglig. Detta inger i sin tur motivation till att fortsätta relationen.
PROBLEMFORMULERING
Anestesisjuksköterskor står dagligen i sin profession inför mycket olika utmaningar. En stor del i yrket är att bemöta patienter, både vuxna och barn. Att möta olika patienter i
är personcentrerat ställer höga krav på anestesisjuksköterskan. Detta kan vara speciellt problematiskt i preoperativa situationer där patienter ofta upplever oro. Preoperativ oro hos barn är ett vanligt förekommande fenomen och en naturlig reaktion inför det okända. För att genomföra en god omvårdnad av oroliga barn preoperativt krävs en god förberedelse och en fungerande teamsamverkan. Problematiska situationer uppstår då barnets oro missbedöms samt då den preoperativa förberedelsen inte anpassas till barnets behov och rättigheter. Detta kan i sin tur resultera i en ökad oro hos barnet, försvåra framtida vårdmöten samt leda till en ökad utmaning för anestesisjuksköterskan.
SYFTE
Syftet var att utforska anestesisjuksköterskans upplevelse och erfarenheter av att vårda oroliga barn preoperativt.
METOD
Ansats
En kvalitativ induktiv ansats med intervjuer valdes med en analys enligt Elo och Kyngäs (2008). Detta innebär att få fram ny information om ett ämne där det finns begränsat med forskning sen tidigare. Ett tillvägagångssätt baserat på induktiv ansats är att gå från det specifika till det generella, så att specifika instanser observeras och sedan kombineras till en större helhet.
Humanistiska forskare värderar den subjektiva komponenten i sökandet efter kunskap. De menar att det är omöjligt för människor att vara helt objektiva då de varit belägna i en verklighet som är konstruerad efter subjektiva upplevelser. Sökandet efter sanningen är endast möjlig genom social observation eller interaktion. Forskande sjuksköterskor som bedriver kvalitativ forskning känner igen den subjektiva verkligheten som finns i forskningsprocessen och tar till sig den (Streubert & Carpenter 2010, ss.14).
Deltagare
Kontakt togs med tre verksamhetschefer på tre olika sjukhus i Västsverige. Efter verksamhetschefernas godkännande togs vidare kontakt med verksamheternas koordinatorer. Koordinatorerna styrde upp tider för att möjliggöra genomförandet av intervjuerna. Deltagare valdes ut efter intervjustudiens inklusionskriterier och syfte. Deltagarna skulle ha minst två år yrkeserfarenhet, erfarenhet av att vårda och söva barn och deltagarna skulle vara verksamma på operationsavdelningar på sjukhus i Västsverige. Det eftersträvades en så stor variation som möjligt gällande informanterna med avseende på ålder, genus, och yrkeserfarenhet. Det eftersträvades också en variation bland verksamheterna som vi valde att intervjua på.
Totalt tillfrågades 15 anestesisjuksköterskor, varav 6 avböjde att delta. Totalt intervjuades nio anestesisjuksköterskor. Åldersvariationen på deltagarna var mellan 32-63 år. Yrkesrollserfarenheten varierade från 3-39 år. Sex av deltagarna var kvinnor, tre var män.
Datainsamling
Semistrukturerade intervjuer användes. Enligt Brinkmann och Kvale (2015, ss. 31-32) är det viktigt att en semistrukturerad intervju inte är en öppen vardaglig konversation men heller inte påminner om ett slutet frågeformulär. Intervjun kan genomföras med hjälp av en intervjuguide med fokus på vissa teman och som också kan inkludera föreslagna frågor. Intervjuguidens frågor ska komma i logisk ordning. Det kan innebära kronologisk ordning eller att frågorna går från att vara mer generella till att sedan bli mer specifika. Semistrukturerade intervjuer säkerställer att forskaren erhåller all information som är nödvändig och ger informanten frihet att ge så många egna illustrationer och förklaringar som de önskar (Polit & Beck 2016, s. 510).
Det utfördes två pilotintervjuer innan studien började under vintern 2019. Utifrån dessa pilotintervjuer kunde frågeguiden justeras och optimeras för att sedan användas under den aktuella studien. En utav dessa pilotintervjuer inkluderades i studien då den innehöll
material av värde. Pilotintervjuerna genomfördes enskilt av studiens författare. Resterande intervjuer genomfördes gemensamt.
Intervjuerna inleddes med en öppen inledningsfråga. Frågan till deltagarna löd: ”Kan du berätta om dina upplevelser med att vårda oroliga barn preoperativt”. Intervjuerna inleddes med en bred och öppen fråga för att ge deltagarna utrymme att beskriva fenomenet utifrån sina upplevelser. Efter att den inledande frågan besvarats kunde mer specifika frågor ställas vid behov. Fortsättningsvis användes intervjuguiden för att deltagaren skulle kunna berätta mer om ämnet. Exempel på en sådan fråga var: ”Kan du ge något konkret exempel på en bra eller en mindre bra situation du har varit med om?”. Enligt Brinkmann och Kvale (2015, ss. 31-33) är det viktigt att den forskare som genomför en kvalitativ intervju uppmuntrar informanterna att beskriva vad de har upplevt, känt, och hur de har agerat så specifikt som möjligt. Fokus ligger på nyanserade beskrivningar som visar den kvalitativa mångfalden, att få fram många olika skillnader och variationer av fenomenet. Frågor om varför informanten upplever och agerar som de gör är i första hand en uppgift för forskaren att utvärdera.
För att få deltagarna att beskriva sina upplevelser och känslor kring situationerna ställdes kompletterande frågor som: ”Hur upplevde du det?” eller ”Hur gjorde du då?”. Innan intervjuerna avslutades tillfrågades deltagarna om det var något mer som de ville tillägga kring ämnet.
Forskaren vill få fram en så djup och undersökande intervju som möjligt, med risk för att inkräkta för mycket hos informanten. Samtidigt skall man vara så respektfull som möjligt mot personen som intervjuas, men med risk för att få ett empiriskt material som bara har skrapat lite på ytan (Brinkmann och Kvale 2015, s. 84).
Dataanalys
En kvalitativ innehållsanalys gjordes enligt Elo och Kyngäs (2008) metod. Intervjuerna transkriberades först ordagrant för att sedan läsas igenom ett flertal gånger för att förstå innehållets helhet. I nästa steg identifierades meningsbärande enheter och den
kvalitativa datan organiserades. Detta innefattade en öppen kodning. Meningsbärande enheter identifierades, en meningsbärande enhet kan bestå av en eller fler meningar. Meningarna innehöll viktig information som belyste fenomenet och besvarade på syftet. Processen fortsatte därefter genom skapande av kategorier. Kategorierna skapades utifrån de framkomna meningsbärande enheterna. Kategorierna lästes igenom ett flertal gånger och sorterades och färgades efter likheter och mönster i dess underliggande innehåll. Syftet med skapandet av kategorier var att tillhandahålla ett sätt att beskriva fenomenet, öka förståelsen och generera kunskap. Framkomna subkategorier delades sedan in i generiska kategorier för att i sin tur leda till en huvudkategori.
Etiska överväganden
Enligt Helsingforsdeklarationen (WMA 2013) måste forskaren ha deltagarens samtycke, respektera deltagarens integritet, värdighet, rätt till självbestämmande, konfidentialitet av personlig information samt deltagarnas rätt att avbryta sitt deltagande.
Det finns fyra huvudkrav som måste tas hänsyn till inom forskning. Det första kravet är informationskravet vilket innebär att forskaren har en skyldighet att berätta vad syftet för forskningsuppgiften är för de berörda deltagarna. Det andra är samtyckeskravet, vilket innebär att en deltagare själv får bestämma över sin medverkan. Därefter kommer konfidentialitetskravet som innebär att alla uppgifter kring deltagaren ska förvaras så att obehöriga inte kan ta del av dem. Uppgifterna ska även behandlas med respekt och konfidentialitet. Sist kommer nyttjandekravet som innebär att all information om enskilda individer bara får användas till det syfte som forskningen är avsedd för. Dessa fyra krav går under det grundläggande individskyddskravet (Vetenskapsrådet 2002, ss. 6-14).
Det var bara vi och vår handledare som hade tillgång till materialet. Innehållet i intervjuerna avidentifierades och skulle ej kunna kopplas till en person, därav nämndes inga namn i intervjuerna. Intervjuerna kommer att förstöras efter avslutandet av forskningsarbetet. Deltagarna informerades innan studien om forskningens syfte, vilken
metod som avsågs att användas och att deras deltagande var frivilligt och kunde avbrytas när som helst.
Deltagarna fick muntlig och skriftlig information om studien. De fick skriva på ett skriftligt samtycke om medverkan i forskningen, för att den skulle kunna få utföras. Samtycket gäller enbart om både muntlig och skriftlig information har givits till deltagaren innan studien genomförs. Samtycket ska dokumenteras och vara frivilligt. Deltagaren har rätt att ta tillbaka sitt samtycke när som helst under studien. Dock får de data användas som har framkommit innan deltagaren valt att avbryta sin medverkan (Lag om etikprövning av forskning som avser människor SFS 2003:460).
Nürnbergkoden styrker också deltagarnas rätt till att avbryta sitt deltagande i ett experiment eller forskning samt att den som leder forskningen ska själv avbryta den där det löper stor risk för att deltagare skadas. Denna kod tar även upp deltagarens rätt att när som helst kunna dra tillbaka sitt samtycke till forskningsdeltagande. Nürnbergkoden trycker även på att vetenskapens och samhällets behov skall komma i andra hand efter människors välfärd. För att forskning ska godkännas finns krav på att denna ska utföras med respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Respekt för människovärdet är grundläggande delar att tillämpa vid etikprövning av forskningen (Codex 2019).
Deltagarna erhöll ett informationsbrev där tillvägagångsättet och studiens syfte beskrevs. I detta informationsbrev beskrevs även hur deltagarnas anonymitet skulle bevaras och att allt som kunde härledas till en person skulle komma att avidentifieras. Verksamhetscheferna fick också ett informationsbrev om den planerade studien. Godkänt samtycke från dessa två parter erhölls och dokumenterades skriftligt innan forskningen genomfördes.
RESULTAT
Subkategorier
Generiska kategorier
Huvudkategori
Vikten av förberedelseoch att ge information
Förberedelse och teamsamverkan
Vikten av vårdande
förhållningssätt,
förberedelse och
teamsamverkan för att
skapa trygghet hos
barnet
Att inge förtroende Vikten av att samarbeta
med andra yrkeskategorier
Att göra barnet delaktigt
Barnets delaktighet
Att göra föräldern delaktig Att tillämpa specifika
strategier Att situationsanpassa Anestesisjuksköterskans barnkännedom och vårdande förhållningssätt Vikten av barnerfarenhet Att avdramatisera miljön
Vikten av vårdande förhållningssätt, förberedelse och teamsamverkan
för att skapa trygghet hos barnet
Efter analysfasen skapades huvudkategorin ”Vikten av vårdande förhållningssätt, förberedelse och teamsamverkan för att skapa trygghet hos barnet”. Huvudkategorin innefattar tre generiska kategorier.Den första är ”Förberedelse och teamsamverkan”. I denna kategori beskriver deltagarna hur de skapar ett förtroende hos barnet med hjälp av bra information och samarbete i teamet. Den andra generiska kategorin är ”Barnets delaktighet”. Där beskriver deltagarna hur de gör för att få barnet delaktigt med hjälp av föräldrarnas medverkan och olika strategier. Den tredje generiska kategorin heter ”Anestesisjuksköterskans erfarenhet och vårdande förhållningssätt”. I denna kategori belyser deltagarna vikten av att anpassa situationen efter barnet, hur operationsmiljön påverkar barnet och hur den egna erfarenheten kring barn spelar in.
Förberedelse och teamsamverkan
Vikten av förberedelse och att ge information
Informanterna upplevde att situationerna med oroliga barn var lättare att hantera när de hunnit förbereda sig. Att de fick tid att läsa på och ta reda på varför barnet var oroligt och hann att förbereda operationssalen och utrustningen. Detta för att få mer tid till att fokusera på barnet. Viktigt var också att det oroliga barnet blev uppmärksammat långt innan de skulle opereras.
Hur långt innan det oroliga barnet blev uppmärksammat varierade. Vissa barn kunde uppmärksammas redan av ansvarig läkare i samband med operationsanmälan. Andra barn kunde bli uppmärksammade så sent som samma dag som operationen skulle ske.
“Nä jag visste inte om detta barnet. Jag fick reda på det sent på eftermiddagen och då hann jag inte förbereda mig. Det blir mycket bättre när man är förberedd”
Anestesisjuksköterskorna tyckte att det var till stor hjälp när barnet var förberett med en perifer ven kateter(PVK) från barnmottagningen eller liknande instans. Det
underlättade också om barnmottagningen hade gett premedicinering till de barn som var i behov av det.
Informanterna beskrev att de var mer noggranna när de kom till barn. De såg till att ha barnvagnen framme samt rätt storlek och inställningar på utrustningen. En annan viktig del var att vara förberedd på läkemedelsdoser. Detta var viktigt föratt lättare kunna göra en rimlighetsbedömning av ordinationer och för att inte behöva stå och fundera i
stressiga situationer.
Anestesisjuksköterskorna tryckte på vikten av att informera och förbereda barnet på deras nivå. De kunde till exempel berätta muntligt för dem eller visa händelseförloppet med hjälp av bilder. Informanterna upplevde att det var viktigt att anpassa
“Så man kan inte förbereda ett barn enbart via muntlig information. Det är för lite. Dom behöver få se, känn, uppleva information på ett annat sätt”.
På vissa enheter fanns det möjlighet för oroliga barn att komma på ett förberedande besök. Syftet var att barnet skulle få bekanta sig med miljön och träffa personalen och därigenom minska stress och lidande hos barnet men också hos föräldrar. Informanterna tyckte också att barnets medgörlighet ökade när de var väl förberedda.
Vissa sjukhus skickade hem förberedande informationsmaterial till barn och föräldrar. Materialet kunde föreligga i form av text, bilder eller video. Ett sjukhus hade en specifik hemsida som guidade barnet och föräldrarna igenom förloppet.
Anestesisjuksköterskorna upplevde att det var mycket viktigt att barnet och föräldrarna hade fått rätt information om förloppet inne på salen. Det var av vikt att föräldrarna var mottagliga för information för att kunna förbereda föräldern på bästa sätt. Extra viktiga var de situationerna när informanterna behövde söva ner barnet på mask. I dessa fall måste föräldern var väl informerad och förberedd.
“Att dom är införstådda hur vi ska göra. Att vi liksom, nu har vi en plan A och så har vi en plan B liksom. Nu försöker vi med detta och går inte det får vi gör något annat. Det
är ju jätteviktigt”.
Att inge förtroende
För att kunna inge förtroende upplevde informanterna att det var det viktigt att det första mötet med barnet och föräldrarna blev bra. Anestesisjuksköterskorna beskrev att det var viktigt att vara ordentligt påläst för att kunna inge förtroende hos föräldrarna. Detta i sin tur ledde till ett ökat förtroende hos barnet. Det var lättare för föräldrarna att överlämna sitt barn till någon som de hade förtroende för.
“Så jag brukar säga att vi kommer ta hand om ditt barn liksom det här kommer att gå bra, och intygar att vi kommer göra vårt allra bästa”
Informanterna upplevde att det var viktigt att de själva hade tillräckligt med kunskap om anatomi, farmakologi och fysiologi, för att de skulle kunna känna sig trygga i sig själva. Detta underlättade när de skulle svara på frågor från föräldrar och barn. Att
anestesisjuksköterskorna kunde svara bra på deras frågor ingav ett ökat förtroende och skapade trygghet hos barn och förälder.
“Jag kan tänka mig att både barnet och föräldern kanske ser att man är trygg med situationen. Att man förhoppningsvis utspelar det. Det tror jag att dom känner, att det
inte är första gången, utan att man har varit med lite grann”.
Vikten av att samarbeta med andra yrkeskategorier
Informanterna beskrev att det var viktigt att prata igenom och lägga upp en plan för det oroliga barnet i god tid tillsammans med anestesiläkaren. Anestesisjuksköterskorna upplevde att de generellt hade en mer noggrann kommunikation med anestesiläkaren när de skulle söva ett barn jämfört med vuxna patienter.
Det var också viktigt att ha en tydlig plan för vem som var ansvarig för olika delar i anestesiförloppet. Detta var speciellt viktigt för att kunna ha en god handlingsberedskap i stressiga situationer. Anestesisjuksköterskorna ansåg även samarbetet med
anestesiläkaren för att gå igenom dosering av läkemedel och vikttabeller tillsammans, såsom väsentligt.
“Jag tycker att vi mer har tänkt ut en plan i huvudet och vi har pratat ihop oss oftast innan. Att om inte det här funkar så kommer vi göra så här och om inte det funkar så
gör du det här och jag det här. Så man har gjort upp sina roller innan”.
Informanterna ansåg också att det var viktigt att ha tydliga roller inom teamet och ha förståelse för varandras arbete och vad det innebär. Teamets medlemmar består vanligtvis av anestesiläkare, anestesisjuksköterska, operatör, operationssjuksköterska och en undersköterska. Anestesisjuksköterskorna tyckte att det var viktigt att ha en god
samverkan och kommunikation med hela operationsteamet. Detta bidrog till en ökad teamkänsla och en bättre stämning.
“För det är inte bara “narkosbågen”. Prata med varandra, teamkänsla, för annars står man där väldigt själv och söver. Till exempel en natt när du behöver ha hjälp då är dem
värdefulla kompisarna”.
En god samverkan med andra berörda instanser var också viktigt. Som exempel kan nämnas samarbete med barnavdelning, barnmottagning och koordinatorer. Det skulle kanske göras fler moment under tiden som barnet var sövt, exempelvis provtagning. Detta ansågs viktigt för att minska onödigt lidande hos barnet. Vissa enheter hade en planeringssjuksköterska som fångade upp oroliga barn, tog kontakt med föräldrar och skapade en lämplig plan. Informanterna tyckte också att det var en fördel om det planerades att samma personal hade hand om barnet genom hela förloppet.
Barnets delaktighet
Att göra barnet delaktigt
Anestesisjuksköterskorna tryckte på vikten av att alltid prata med barnet först, sen med föräldern, så att barnet hamnade i centrum och kände sig sett. Detta innebar att
anestesisjuksköterskorna först presenterade sig, fick barnets uppmärksamhet och började lära känna det lite grann. Den informationen som anestesisjuksköterskan inte kunde få ut av barnet fick de ta via föräldern.
“Delaktighet är ju viktigt också. Tror jag. Framförallt på många barn som har kontrollbehov. Att dom får vara med och bestämma någonting som dom kan få
bestämma. Att dom är med i processen. Det tror jag gör mycket nytta”.
Informanterna tyckte att det var viktigt att göra barnet delaktigt genom att de får känna och klämma, prova olika saker. Till exempel känna på masken eller att mäta muskler med stasbandet. Ytterligare ett sätt att få barnen delaktiga var att leka fram alla de olika momenten i anestesiförloppet. Barnen fick “blåsa ballong” i masken och bygga berg
och flyga. Ett annat sjukhus hade tillgång till masker som var gula med blåa prickar på så barnen kunde leka dinosaurie i den. Vissa sjukhus hade tillgång till speciella
luktpennor som kunde användas i masken. Barnen fick välja en doft och sedan rita i masken. Ibland hjälpte det att barnen fick hålla i masken själva när de tyckte det var jobbigt.
Ett av sjukhusen hade också ett klisterlappssystem. I detta system fick barnet klistra en lapp för varje moment som de utförde. Det kunde exempelvis vara en lapp för när de satte på sig mössan eller när de fått sin PVK. Den sista klisterlappen innebar belöning i form att barnet skulle få glass och diplom på uppvakningsavdelningen.
En strategi för att få barnet delaktigt vid uppkoppling var att de själva fick känna var deras hjärtan satt och känna på sin puls. Ett annat sätt var att låtsas att inte kunna
färgerna på EKG-sladdarna så barnet fick vara med och hjälpa till. En annan strategi var att informanterna lät barnen välja vilket finger de ville ha poxen på. Barnen kunde också “rita” med poxen på övervakningsskärmen.
Det framkom också att det var viktigt att lyfta barnen när de hade varit duktiga.
“Och just det här att bara komma ihåg att lyfta barnen och föräldrarna, att det gick så bra. Tänk så bra ni gjorde det här, ni jobbar bra. Det är också viktigt. Lyft dem, dem får
vara stjärnor, du är jätteduktig”.
Att göra föräldern delaktig
Anestesisjuksköterskorna beskrev att föräldrarna har en väldigt viktig roll. Var föräldrarna lugna och införstådda så brukade det inte vara något problem med att få barnet lugnt. Men i många fall så kunde föräldrarna vara grundorsaken till att barnet var oroligt. Barnen läser av sina föräldrar och tar efter sina föräldrars sätt att vara. Var föräldrarna oroliga så överfördes det direkt till barnet och då beskrev
Informanterna beskrev att det var extra viktigt att föräldrarna var delaktiga om de hamnade i situationer där de behövde söva ner barnet på mask. Att få förälderns förståelse och samtycke för detta var av stor vikt. Anestesisjuksköterskorna beskrev att det ofta är en svår situation för föräldrarna när deras barn ska sövas. Då är det viktigt att ha en personal som ta sig an föräldern.
Informanterna lyfte också att det var viktigt att föräldrarna hade talat om allting för barnet hemma. I de fallen där barnet inte fått reda på allt så märktes det tydligt. Det grundade sig oftast i att föräldern inte visste hur de skulle hantera oron inför
operationen hemma. I de situationerna blev det som en chock för barnet vilket försvårade situationen när barnet kommit på plats och skulle sövas.
Anestesisjuksköterskorna tryckte på vikten av att ha med föräldern inne på
operationssalen. Föräldrarna var en stor tillgång då det är de som känner barnet bäst och det bästa var att det var den lugnaste föräldern som var med. Informanterna tyckte att det var en stor fördel när de kunde använda föräldrarnas delaktighet till att få barnet lugnare.
“Till exempel att många barn är rädda för att få poxen på fingret. Då visar man på föräldern först så barnet ser att det inte märks något på förälder och att det inte är
farligt”
Anestesisjuksköterskorna hade också varit med om situationer där båda föräldrarna varit med för att kunna stötta sitt barn och varandra. Ibland var det en mor- eller farförälder som var med istället då föräldrarna själva var för oroliga. Vissa föräldrar hade en självinsikt kring sin egen oro och förstod att barnet inte hade gynnats av deras närvaro. De valde då att inte vara med ioperationssalen. Anestesisjuksköterskorna hade också upplevt situationer där föräldern varit så orolig och hysterisk att de då hade fått ta ut föräldern från salen. Annars var det omöjligt att få barnet lugnt.
Informanterna kunde också uppleva att det var svårare att hantera barn som bestämde och styrde mycket hemma. Då fick de inte samma hjälp från föräldrarna eftersom
föräldrarna inte hade tillräcklig auktoritet över sitt barn. De upplevde också att denna typ av förälder lämnade över allt ansvar till anestesisjuksköterskan.
“Det kan bli svårt att genomföra det när det blir så. För man vill ju liksom ha föräldern med sig. Man vill inte göra något emot bådas vilja liksom. Det är ändå föräldern som
är barnets förmyndare”.
Att tillämpa specifika strategier
Strategier som anestesisjuksköterskorna använde sig av för att lugna oroliga barn var att vara på gott humör och ta fram sin skämtsida. Att informanterna tog fram sitt inre barn och att de vågade göra bort sig var viktigt för att kunna reducera barnets oro.
“Sen kan man ju bjuda på sig själv lite. Göra Kalle Anka-röst till exempel. Att man förvanskar verkligheten lite grann för dom”.
En annan strategi som anestesisjuksköterskorna använde sig av var avledning. Ett hjälpmedel var att avleda barnen med video på en TV eller på en mobiltelefon. Informanterna tyckte det var väldigt smidigt när föräldrarna hade med sin egen
mobiltelefon eller platta till barnet. Informanterna tyckte att denna strategi var bland de bättre. Barnen blev verkligen avledda och glömde bort sin oro.
Anestesisjuksköterskorna brukade avleda barnen genom att säga att de hade sitt Tv-spel på övervakningsskärmarna. Anestesisjuksköterskorna tyckte att barnen då lättare kunde relatera och acceptera utrustningen, de kände sig mer hemma.
De flesta sjukhusen hade tillgång till någon form av leklåda. Där kunde barnen välja en leksak eller en bok. Vissa enheter hade gosedjur som barnen fick. En strategi som informanterna tyckte var viktig var att ge barnen en belöning när de kom in på operationsavdelningen.
“Nu är dem ju faktiskt på operation, och då är man ju duktig bara man är här tycker jag, då kan man få en liten leksak tycker jag, det gör det lättare”
En strategi var också att kunna hitta roliga samtalsämnen med barnen. Det kunde till exempel vara att frågade barnen när de fyllde år, om de hade några syskon och vilka intressen det hade. Informanterna beskrev också att de kunde använda sig av
avslappnings-strategier i form av avslappnande bilder och musik. Detta gick framförallt att tillämpa på lite äldre barn.
En annan sak som framkom var vikten av ordval. Anestesisjuksköterskorna uttryckte tydligt att det var viktigt att undvika ord som kunde förstärka barnets oro som till exempel ordet nål. Ett alternativ var att kalla det för en tunn plastslang eller för ett flygplan. Informanterna beskrev att de använde sig av uttryck som “trollerisalva” för EMLA-kräm och “Lisebergsmedicin” när barnet skulle få sin opioid (att det börjar snurra i huvudet som när man åker karusell).
Anestesisjuksköterskorna brukade också använda sig av björnarna, som finns på PVK-förbandet för barn. Strategin gick ut på att låtsas att björnarna var törstiga och säga att nu får björnarna dricka vatten (koksalt) och nu får björnarna dricka sovmjölk
(Propofol).
Anestesisjuksköterskans barnkännedom och vårdande förhållningssätt
Situationsanpassning
Informanterna beskriver vikten av att vara flexibel, kunna ta situationen som den kommer och att anpassa sig efter barnet, många gånger är det barnet som styr.
“Man får se situationen som den är. Det är ju inte alla situationer som är lika utan man får försöka göra det efter barnet”.
Anestesisjuksköterskorna beskrev också att det var viktigt att försöka förklara på barnets nivå så att de förstod och att anpassainformationen efter barnets ålder och utveckling. Det framkom också att det också var viktigt att förhålla sig till barnets nivå rent fysiskt. Att hela tiden prata och jobba i samma höjd som barnet och inte stå över barnet och titta ner.
Informanterna beskrev även att de ibland kunde anpassa operationsschemat om det var ett oroligt barn som behövde mer tid och förberedelse. Anestesisjuksköterskorna upplevde att tidspressen kring operationsschemat blev påtaglig många gånger. Det upplevde att den tiden som de behövde och ville ha för att kunna lugna oroliga barn inte alltid fanns.
Ibland beskrev informanterna att det kunde vara någon annan i teamet som fick den bästa kontakten med barnet. Det blev dumt när det var två av personalen som yrkade på barnets uppmärksamhet. Den personal som fick bäst kommunikation med barnet tyckte anestesisjuksköterskorna skulle vara den som arbetade närmast barnet.
Anestesisjuksköterskorna var flexibla och justerade sin strategi beroende på vad det var för barn och vad de fick för relation till dem.
Informanterna beskrev ibland att de kom till en situation där ens strategier inte räckte till. Vid dessa situationer fick informanterna bara bestämma att nu genomför vi det här.
“Ibland är man ju tvungen att göra saker och ting. Kanske inte hålla på att dalta, ibland får man bara bestämma sig”
Anestesisjuksköterskorna sa att det var viktigt att ge barnet tid och inte forcera fram något. De beskriver att det kunde vara väldigt nära till skratt och samtidigt väldigt nära till gråt. Det framkom av informanterna att det är viktigt att både kunna läsa av och känna in barnet för att kunna anpassa sin kommunikation och välja strategier som passar barnet.
Informanterna beskrev att de försökte göra så lite som möjligt när de såg att ett barn var rädd. Det var då viktigt att kunna ta ett steg tillbaka och välja en annan strategi. Man kunde exempelvis koppla upp övervakning på barnet efter att det somnat.
Anestesisjuksköterskorna pratade om att det är viktigt att kunna ta ett steg tillbaka och bedöma situationen och inte kasta sig in i någonting; att känna av barnet och föräldern och göra en bedömning över hur man ska gå vidare. Informanterna tyckte att det oftast
gav bättre resultat om man jobbade lugnt och metodiskt när man hade oroliga barn. Dettaupplevdes som ett generellt förhållningssätt hos det flesta av
anestesisjuksköterskorna som också beskrev vikten av att ha en god människokännedom och att vara empatisk. Det var också viktigt att tänka på att gå utanför salen om det var något som personalen behövde diskutera så att inte föräldrar och barn skulle höra och bli mer oroliga.
I situationer med akut dåliga barn upplevde informanterna att tiden till att bemöta barnets oro inte fanns. I de situationerna behövde barnet oftast opereras snabbt och då var det bara att skynda på.
“Man får anpassa sig utefter situationen, utefter vad barnet behöver och vad som är acceptabelt utifrån risker”.
Vikten av barnerfarenhet
Anestesisjuksköterskorna beskrev både fördelar och nackdelar mellan relationen att ha egna barn och att vårda barn. Fördelar som beskrevs var att det var lättare att känna in barnets nivå och att hitta samtalsämnen. Strategier som fungerade hemma fungerade även i situationer med barnen som de hade som patienter. Anestesisjuksköterskorna tyckte att de hade större förståelse och att de lättare kunde relatera till både barnet och föräldrarnas situation.
“Jag kan ju lätt hitta ett samtalsämne med barnen utifrån mina egna barn. Oftast tycker dem att det är ganska kul om jag säger någonting som inte deras förälder har koll på”.
Nackdelar med att ha egna barn var att informanterna upplevde att det var jobbigt när de hade hand om dåliga barn som var i samma ålder som deras egna barn.
Anestesisjuksköterskorna ansåg att den erfarenheten som de hade av att jobba med barn sedan tidigare var till stor nytta och hade betydelse. Detta gjorde att de hade ett helt annat lugn och tänk kring hur de skulle förhålla sig när de vårdade barn. Exempelvis beskrev informanterna vikten av att vara ärlig och säga som det är från början. Lögner
Informanterna upplevde att erfarenhet hade en stor inverkan. Det som spelade störst roll var personens totala erfarenhet av att jobba med barn.
“Men jag tror ändå att en ganska så ny narkossköterska mycket väl skulle kunna göra ett bättre jobb än en erfaren. Om den har mer erfarenhet av barn. Jag tror att man har
ett helt annat lugn och tänk om man har erfarenhet av barn”.
Informanterna upplevde det svårt att vårda barn som ny anestesisjuksköterska, eftersom de då var så fokuserade på alla nya moment och själva anestesin i sig. Att bemöta barn kräver en hel del. Ökad erfarenhet gjorde det lättare för anestesisjuksköterskorna att få förståelse för hur barnen ville bli behandlade.
Det framkom att som ny anestesisjuksköterska var det många som drog sig för att söva barn och ville helst undvika det helt. De flesta av informanterna beskrev att de var mer försiktiga när de kom till barn.
Att avdramatisera miljön
Informanterna tyckte en viktig faktor var att avdramatisera operationsmiljön och att försöka jobba på att det inte var så farligt att vara på operation och göra det så naturligt som det bara går. En metod var att ha bilder i taket så barnet kunde titta på något roligt så miljön blev mindre skrämmande. En annan viktig faktor var att begränsa antalet personal som hade hand om barnet för att skapa en lugnare miljö för både barn och förälder. Var det för många vuxna i ett rum så kunde det upplevas som skrämmande för barnet. Det kunde även skapa förvirring för barnet och föräldrarna då de tillslut inte visste vem de skulle vända sig till. Man ville också undvika onödigt spring ut och in från salen.
“Så få personer som möjligt tror jag är bra, jag menar är det någon som är rädd och så kommer det många personer i de här gröna kläderna och i den här miljön. Så jag tror
En annan strategi för att avdramatisera miljön som informanterna använde sig av var att när de hälsade på barnet så tog de av sig sin operationsmössa för att visa attdetfinns en människa under.
“Jag försöker i möjligaste mån när barnet kommer till operationsavdelningen att möta dem utan mössan på så dom ser att man är en ganska vanlig person”
DISKUSSION
Metoddiskussion
Syftet med studien var att undersöka anestesisjuksköterskans upplevelser och erfarenhet av att vårda oroliga barn preoperativ. För att bäst kunna svara på detta syfte valdes en kvalitativ intervjustudie. Enligt Brinkmann och Kvale (2015, s 27) är syftet med en kvalitativ intervjustudie att undersöka och förstå subjektets livsvärld och deras upplevda känslor från deras dagliga levda erfarenhet. Strukturen på intervjuerna kommer nära med en vardaglig konversation men som en professionell intervju, så innefattas användandet av ett specifikt tillvägagångssätt och en speciell frågeteknik.
Semistrukturerade intervjuer användes för att behålla studiens syfte i fokus och för att intervjudeltagarna skulle hålla sig till ämnet. Forskarna vill ibland försäkra sig om att en specifik uppsättning områden berörs i deras kvalitativa intervjuer. Forskarna vet vad de vill fråga men kan inte förutsäga vilka svar som de kommer att få. Forskarnas roll i processen är något strukturerad medan deltagarnas roll inte är det (Polit & Beck 2016, s.899). Det fanns sedan tidigare ingen erfarenhet av att genomföra intervjuer. Det upplevdes att frågetekniken blev bättre för varje intervjutillfälle vilket också bidrog till ett allt tryggare tillvägagångssätt. Detta bidrog också till en mer avslappnad och givande konversation.
Enligt Elo et al. (2014) kan en pilotintervju utföras för att avgöra om frågorna i
intervjuguiden är lämpliga för att få fram innehållsrik data. Två pilotintervjuer utfördes under vintern 2019 som bidrog till att intervjuns frågor och metodik kunde
I semistrukturerade intervjuer förbereder forskare en skriftlig frågeguide. Detta är en lista över områden eller frågor som ska bearbetas med varje deltagare. Forskarnas jobb är att uppmuntra deltagarna att prata fritt om att prata om alla ämnen i guiden och att ge exempel med sina egna ord. Denna teknik säkerställer att forskare får all information som krävs och samtidigt ges deltagarna frihet att tillhandahålla så många illustrationer och förklaringar som de önskar (Polit & Beck 2016, s.899). En frågeguide användes som hjälpmedel för att erhålla ett mer innehållsrikt intervjumaterial. Studien kunde också ha genomförts med hjälp av en öppen ostrukturerad intervjumetod.
Intervjumetoden med semistrukturerat upplägg valdes då det inte fanns någon tidigare erfarenhet av att intervjua samt för att försäkra sig om att alla områden berördes. Denna intervjumetod underlättade också för deltagarna genom att de lättare kunde hålla sig till ämnet. Speciellt gällde detta de deltagare som intervjuades för första gången. Denna metod gjorde det möjligt för deltagarna att bidra med en större mängd data trots att deltagarna inte hade hunnit förbereda sig i någon större utsträckning på grund av kort varsel. Intervjuerna genomfördes gemensamt med vetskap om att deltagaren kunde uppleva sig mer utsatt i situationen. De gemensamma intervjuerna bidrog till en trygghet för författarna då de upplevde att de kunde komplettera varandra vid behov.
Intervjuerna genomfördes på tre olika sjukhus i Västsverige. Ett av sjukhusen var specialiserat på barn och personalen där arbetade enbart med barn. De andra två
sjukhusen hade allmänkirurgiska operationsavdelningar. På det ena av dessa två sjukhus förekom både akuta och elektiva operationer. På det andra sjukhuset genomfördes enbart elektiva operationer. Denna variation av verksamheter gav oss ytterligare en variation i vår studies resultat. Variationen av deltagarna ansågs också vara god med avseende på deltagarnas ålder, kön och yrkeserfarenhet. Författarna tror att dessa variationer av verksamheter och deltagare bidrog till ett bredare resultat.
Enligt Lundman och Graneheim (2004) påverkas studiens trovärdighet av forskarnas urval och variation av deltagare. En studie med hög variation bland deltagarna med avseende på till exempel ålder, kön och erfarenhet gav en större variation och fler perspektiv av forskarnas ämne. Variationen av deltagarna bidrog sannolikt till en större
variation av fenomenet som studeras. Den höga variationen på deltagarna ger studienen högre trovärdighet. Trovärdigheten kan ytterligare stärkas genom att välja den mest passande metoden för datainsamlingen samt att ha en tillräcklig mängd datamaterial.
Polit och Beck (2016, s. 895) säger att det är viktigt att genomföra intervjun i en lugn miljö utan distraktioner. I denna studie genomfördes intervjuerna i förbokade
konferensrum i anslutning till operationsavdelningarna. Detta bidrog till en lugn miljö utan distraktionsmoment. Detta bidrog också till att deltagarna kände sig trygga samt säkerställde sekretessen.
Förförståelsen inför denna studie var relativt begränsad. Enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2017, s. 230) kan förförståelse påverka studiens trovärdighet negativt om den hade resulterat i ledande frågor under intervjun. Förförståelse kan också hjälpa till att uppmärksamma adekvat information från materialet så att inget meningsbärande budskap går förlorat. Dessutom kan förförståelsen hjälpa till att ge en djupare förståelse för fenomenet som studeras samt underlätta upptäckten av ny kunskap.
Vad hade corona-pandemins för påverkan på studien? Intervjuerna skedde med relativt kort varsel på grund av att verksamhetscheferna ville genomföra intervjuerna innan situationen med Covid-19 eskalerade mer. På grund av det korta varslet hade
intervjudeltagarna inte hunnit förbereda sig kring intervjustudiens ämne så mycket som de önskat. En anpassning skedde då flera intervjuer behövde genomföras under samma dag eftersom verksamheterna ville förebygga smittspridning och minimera antalet besök till avdelningen. En svaghet med studien var att på grund av Covid-19 så valdes
intervjudeltagarna ut med hjälp av verksamheternas koordinatorer. Oftast valdes deltagarna ut med kort varsel. En bättre variation av deltagare hade kunnat uppnås om valet av intervjudeltagare inte hade gjorts med hjälp av verksamheternas koordinatorer. I så fall hade intervjudeltagarna också fått mer tid på sig för förberedelse. Trots detta så blev det en god variation bland intervjudeltagarna.
En begränsning var att tiden för att utföra studien var begränsadbåde ur aspekten att det blev kort varsel för att kunna genomföra intervjuerna men också ur tidsaspekten för
genomförandet av hela studien. Detta bidrog till en upplevd tidspress, vilket kunde påverkat kvaliteten på intervjuerna. Exempelvis kunde intervjutekniker ha förfinats mer och detta hade kunnat påverka resultatet. En mera utarbetad intervjuteknik hade kunnat leda till att deltagarna kunde ha gett mer detaljerade och utförliga svar. Detta hade i sin tur kunnat skapa en djupare förståelse för fenomenet.
Under analysprocessen har det kontinuerligt diskuterats och reflekterats kring tolkningen av resultatets betydelse. Analyseringen har också diskuterats med
handledaren för studien. Enligt Elo et al. (2014) är det viktigt att träffas regelbundet och diskutera olika åsikter kring kategoriseringen i analysfasen.
Citat från deltagarna används i resultatet. Genom citaten så får läsaren ett intryck av intervjuinnehållet och ett intryck av den personliga interaktionen i intervjusamtalet. Detta exemplifierar materialet som använts under forskarnas analys (Kvale & Brinkmann 2015, s. 313).
Resultatdiskussion
I resultatet framkom tre generiska kategorier. Resultatet kommer att diskuteras utefter de kategorierna.
Förberedelse och teamsamverkan
I den första generiska kategorin ”Förberedelse och teamsamverkan” framkom det att det var viktigt att det oroliga barnet hade hunnit bli uppmärksammat och förberett i god tid innan operationen. I förberedelsen ingick det att informera barnet efter deras nivå och utveckling samt att anpassa informationen efter barnets mottaglighet. Ett sätt att förbereda barnet var att barnet fick komma på ett förberedande besök till
operationsavdelningen.
Lin et al. (2019) fann i sin studie att en extra preoperativ förberedelse i form av en rundtur i den preoperativa- och postoperativa miljön bidrog till mindre negativa
känslomässiga beteenden hos barnen. I studien ingick det också att barnet och föräldern fick se på en förberedande video om operationsförloppet samt bekanta sig med den
studie som beskriver vikten av förberedande besök för att minska barnets oro inför det okända. Carlsson och Henningsson (2018) fann dock att ett preoperativt besök,
omfattande information och terapeutiskt spel inte verkade minska ångesten för de barn som planerades för operation och deras föräldrar. Det var dock önskvärt från både barnets och förälderns sida att erhålla information.
I vår studie framkom det att anestesisjuksköterskorna upplevde det som viktigt med förberedelse och information till både barn och föräldrar om anestesiförloppet. Detta tyckte anestesisjuksköterskorna ökade barnets medgörlighet och skapade samtidigt trygghet.
Sjöberg, Amhliden, Nygren, Arvidsson och Svedberg (2015) beskriver att barnen blev mer medgörliga och lugna när de fick förberedande information om händelseförloppet. Hade vårdpersonalen inte informerat eller förberett barnen så var de mer rädda och upplevde ett större obehag. Majoriteten av barnen tyckte att den förberedande
informationen som de fick från sina föräldrar och från vårdpersonalen var motiverande eftersom de förstod att operationen skulle leda till en förbättring.
En annan viktig aspekt som framkom i “Förberedelse och teamsamverkan” var hur viktigt det var att anestesisjuksköterskan var påläst och förberedd både mentalt och praktiskt. Denna förberedelse var av stor vikt för att kunna inge förtroende hos barnet. Sundqvist och Anderzen Carlsson (2014) lyfter vikten av att etablera förtroende. Det är viktigt att ha ögonkontakt, att presentera sig ordentligt och vara medveten om sitt kroppsspråk. Det är också viktigt att förklara tydligt på patientens nivå om vad som kommer att hända, hur det kommer gå till och om patienten är införstådd med detta. Om dessa villkor uppfylldes så var det lättare att etablera ett förtroende hos patienten. Sjöberg et al. (2015) beskriver att barn som opererades upplevde en känsla av
förtroende och trygghet när anestesisjuksköterskan berättade för dem vad som skulle hända, uppmuntrade dem. De påverkades även av hur anestesisjuksköterskan uppträdde under obehagliga situationer. Att barnen fick veta att såväl anestesisjuksköterskan som deras föräldrar skulle vara där när de vaknade igen gav barnen en känsla av trygghet och förtroende. Anestesisjuksköterskorna i vår studie upplevde det som viktigt att lyckas
kände sig mer trygga i sig själva. Detta gjorde det lättare att inge förtroende och trygghet till både barn och föräldrar.
Teamsamverkan var också något som framkom i den första generiska kategorin. Det var viktigt att kunna samarbeta såväl med anestesiläkaren som inom hela operationsteamet för att få en förståelse för varandras roller och optimera teamets handlingsberedskap. Enligt Rosen et al. (2018) har teamsamarbete en stor påverkan på patienters vårdresultat på flera nivåer. För ett fungerande team var det viktigt att medlemmarna i teamet kunde samarbeta, var flexibla och kunde anpassa sig till situationen. Ett delat ledarskap och en öppenhet för konfliktlösning var också viktiga komponenter. Andra faktorer som spelade in på individnivå var personlig erfarenhet, kunskap och färdigheter. Alla dessa delar ligger till grund för ett effektivt teamarbete och ökar teamets handlingsberedskap och förmåga att improvisera i oväntade situationer.
Enligt Sundqvist och Anderzen Carlsson (2014) har vårdpersonal en skyldighet att göra sitt yttersta för patientens säkerhet och för att förebygga vårdskador. Att ge en säker vård genom att ligga steget före, identifiera riskfaktorer och att ha en plan A och en plan B bidrar sannolikt till att nå ovanstående mål. Enligt anestesisjuksköterskorna i vår studie så var det viktigt att på förhand ha bestämtvem som var ansvarig för vilken del i anestesiförloppet. Detta var viktigt för att kunna ha en god handlingsberedskap i
stressiga situationer.
Barnets delaktighet
Den andra generiska kategorin var ”Barnets delaktighet”. Här framkom det att det var viktigt att prata direkt till barnet och vara fokuserad på barnet. Det framkom också att föräldrarna hade en stor inverkan på sitt barns delaktighet. Olika specifika strategier för att lugna och avleda barnet beskrevs också under denna kategori.
Sjöberg et al. (2015) beskriver att barnen kände sig mer delaktiga när de blev involverade i beslutsprocessen och detta gav dem en känsla av förtroende. Att vårdpersonalen lyssnade på vad barnen hade att säga samt svarade på deras frågor bidrog till att barnen kände sig sedda. Att barnen fick möjlighet att berätta om något var
delaktighet. Även Sundqvist och Anderzen Carlsson (2014) lyfter vikten av att involvera patienten så att den blir delaktig.
Anestesisjuksköterskorna i vår studie beskrev att föräldrarna påverkade sina barns oro. Barnen läser av sina föräldrar och tar efter sina föräldrars sätt att vara. Var föräldern lugn så var oftast barnet lugnt och var föräldern orolig så var barnet oftast oroligt. I en studie av Malik, Yaddanpudi, Panda, Kohli och Mathew (2018) framkommer det att förekomsten av perioperativ ångest hos barn är omfattande. Ångest och oro hos föräldern var en betydande faktor för en hög grad avpreoperativ ångest hos barnet. Även Davidson et al. (2006) beskriver att det fanns ett samband mellan barns oro och föräldrars oro. Om barnets föräldrar var oroliga under anestesiinduktionen så påverkade det barnet negativt då barnet upplevde en högre preoperativt oro.
I en studie av De’bora et al. (2017) framkommer det att distraktion med hjälp av
smartphone är effektivt för att förhindra barns oro och ångest preoperativt. Sjöberg et al. (2015) beskriver att barnen upplevde det som viktigt med distraktion före, i samband med och efter operationen. Med hjälp av distraktion upplevde barnen att de lättare kunde klara av att hantera situationen. Anestesisjuksköterskorna i vår studie upplevde att avledningsstrategin med hjälp av mobiltelefoner var det som fungerade bäst. Det var också den strategin som reducerade barnets oro mest.
Anestesisjuksköterskans barnkännedom och vårdande förhållningssätt
Den tredje generiska kategorin rubriceras ”Anestesisjuksköterskans barnkännedom och vårdande förhållningssätt”. Här framkom det hur viktigt det var att vara flexibel och kunna anpassa sig efter barnet och situationen. Här belystes ocksåhur operationsmiljön påverkade barnets oro och hur anestesisjuksköterskan kunde använda sig av sin tidigare barnkännedom i mötet med det oroliga barnet.
Berglund, Ericsson, Proczkowska-Björklund och Fridlund (2013) skriver i sin studie om vikten av att vara flexibel och kunna ändra sina åtgärder så att det passar barnets behov. Att vara öm och lyhörd i sin vård av barnet minskar barnets oro och ångest inför
att vara medveten om egenskaperna hos ett utsatt barn, exempelvis ålder eller blyghet, samt att möta barnet utan att väcka negativa känslor i någon del av anestesiprocessen. I vår studie så beskrev anestesisjuksköterskorna att alla situationer med barn är olika, det fanns inget facit att gå efter. Det upplevdes som en fördel att anpassa sig efter barnets utvecklingsnivå samt att arbeta i samma fysiska höjd som barnet. En annan viktig aspekt som framkom var att försöka avdramatisera operationsmiljön.
Anestesisjuksköterskorna tillämpade detta genom att till exempel möta barnet utan operationsmössa på sig. En annan viktig aspekt var att hålla nere antalet personal på operationssalen.
Sjöberg et al (2015) beskriver att barnen upplevde det som negativt när vårdmiljön inte var anpassad till deras behov. Barnen tyckte också att väntrummet skulle vara mer anpassat och designat för barn. Då hade miljön känts mer bekant och mindre skrämmande för dem. En distraktionsstrategi som barnen beskrev att
anestesisjuksköterskan tillämpade inne på operationssalen var att barnen fick räkna tills det somnade och att de kunde ligga och titta på bilder som fanns i taket.
Hållbar utveckling
Anåker och Elf (2014) beskriver att målet med hållbar utveckling är att främja en miljö som inte hindrar nuvarande och kommande generationers möjlighet till god hälsa. Anestesisjuksköterskorna upplevde många gånger en tidspress gällande
operationsschemat. Denna tidspress resulterade i att flera av anestesisjuksköterskorna upplevde att de inte kunde ge barnet den tid och vårdkvalitet som behövdes för att lindra barnets oro. Tidsbrist kan i längden leda till att det oroliga barnet inte få den vården och det bemötandet som behövs för att reducera barnets oro. Detta kan leda till problem vid framtida vårdmöten.
Kunskap om miljöfrågor har en central roll i hållbarhetsbegreppet. För att uppnå ett hållbarhetstänk krävs det en medvetenhet hos hälso- och sjukvårdspersonal om hur sjukvårdsaktiviteter påverkar miljön (Anåker & Elf 2014). I vårt resultat framkom det
