AbSTRAcT Meanings of overweight
In societal discourses overweight is defined as a growing individual and a social pro-blem leading to sickness and disability, mental distress, increased use of health care and reduced economic productivity. A strong normative pressure is directed at the overweight but relatively few succeed in reducing their weight. Therefore, the over-weight need to manage a double stigma; the overover-weight body per se and their inabi-lity to conform to norms about bodyweight. This article investigates how individuals present their overweight to their social environment. Empirical data was collected as part of an evaluation study of a keep-fit project directed at home-care staff. Qualita-tive interviews were conducted with 49 participants and 30 of them had either tried or were trying to reduce their weight. The analysis shows that the informants presented a divided self consisting of a biological body, with its own drives, and a mind that is aware of the body and its social meanings. They portrayed their lives as a battle bet-ween these two sides. Their presentations of the divided self can be analysed as a de-fence of their social selves. The overweight can account for the kilos by blaming the biological drives, which leaves the core of themselves – their minds – unblemished. They can express an intention to loose weight and thereby conform to norms about bodyweight. When they fail to loose weight, the responsibility can be attributed to the unruly body.
key words overweight, home care, body image, dieting, social self
Vesa Leppänen är filosofie doktor i sociologi och verksam vid Arbetslivsinstitutet i Malmö. Susanne Linné är filosofie magister i sociologi och var vid projektets genomförande knuten till Arbetslivsinstitutet i Malmö.
Vesa Leppänen, Susanne Linné,
Överviktens betydelser
Under den långa period då människan var jägare och samlare var övervikt ett sällsynt fenomen. Först när jordbruket uppstod, för ungefär 10 000 år sedan, blev den möjlig och efter industrialismens genombrott blev den ett massfenomen (Brown 1993). Nu betraktas den som ett individ- och samhällsproblem. I massmedia artikuleras grän-ser för vad som skall betraktas som övervikt och där sägs att den leder till fysisk sjuk-dom, handikapp, överutnyttjande av sjukvård, psykiskt lidande och nedsatt ekono-misk produktivitet. En stor del av befolkningen definieras som överviktiga och det riktas ett starkt socialt tryck mot dem om att sänka vikten. Olika typer av hjälp er-bjuds, såsom dieter, mediciner och beteendeterapier. Ofta är hjälparna och de över-viktiga optimistiska om möjligheten att sänka vikten, men samtidigt är det ganska få som lyckas genomföra varaktiga viktnedgångar. Det innebär att de som definie-ras som överviktiga behöver hantera både sin övervikt och sina misslyckade försök att uppfylla förväntningarna om att eliminera den.
Kroppen är ett socialpsykologiskt fenomen, en yta mellan individ och samhälle (Asplund 1985:48ff.). Den är en ständigt närvarande del av individens möte med an-dra och blir förknippad med olika betydelser. Särskilda betydelser aktualiseras när den är avvikande. Den överviktiga kroppen blir ofta bedömd som ohälsosam och mindre vacker och överviktiga personer kan tillskrivas egenskaper såsom lathet och bristande självkontroll. En viktig egenskap hos detta stigma är att en stor del av om-världen anser att den kan elimineras genom en viljeansträngning (Goffman 1963b). Den överviktige framställs som moraliskt ansvarig för sin kroppsvikt. Men det är få som lyckas sänka sin vikt på längre sikt och därför är det viktigt att undersöka hur de hanterar sin situation.
I denna artikel undersöks hur personer som upplever sig definierade som övervik-tiga hanterar att vara betraktade som misslyckade. Här visas hur de försvarar sina so-ciala själv genom att förklara övervikten (Goffman 1959, 1963b, 1967, Collins 1988). (Observera att denna artikel inte handlar om personer som är ”objektivt” överviktiga utan om personer som upplever sig definierade som sådana.)
Empiriska data består av kvalitativa intervjuer med 49 personer, varav 30 tidigare hade försökt eller vid intervjutillfället försökte sänka sin vikt. Intervjuerna genomför-des i anslutning till en undersökning av ett friskvårdsprojekt inom den öppna
hem-tjänsten (Linné & Leppänen 2004). Undersökningen handlade om flera olika aspek-ter av personalens upplevelser av hälsa, friskvård och organisation av projektet. Den ursprungliga ambitionen var inte att särskilt undersöka övervikt och därför handlade endast en mindre del av frågorna om det. Det överraskade oss att så många talade så mycket om sin kroppsvikt och ville minska den, vilket föranledde oss att genomföra denna undersökning.
Som en bakgrund till den empiriska analysen beskriver vi det sociala tryck som rik-tas mot de överviktiga. Först visas hur övervikten, ur ett Foucauldianskt perspektiv (1980, 1986a, 1986b, 1987a, 1987b), kan undersökas som ett samhällsproblem som är föremål för kunskapsbildning och maktutövning. Sedan diskuteras hur övervik-ten är en beståndsdel i människors habitus, d.v.s. hur den ingår som en del av indivi-ders mentala strukturer för att avtolka, analysera och bedöma omvärlden (Bourdieu 1984). Slutligen, efter en redovisning av forskningsmetoder, beskrivs intervjuperso-nernas försvar av sina sociala själv.
Övervikten som problem
I det följande beskrivs det sociala tryck som riktas mot befolkningen i allmänhet och de överviktiga i synnerhet om att vakta sin vikt.
diskurser om övervikt
I en rad skrifter har Foucault undersökt hur den mänskliga kroppen i västerlandet – allt sedan övergången från medeltid till nyare tid – definierats som ett problem och blivit föremål för olika diskurser, till exempel avseende vansinne, brottslighet och sex-ualitet (Foucault 1980, 1986a, 1986b, 1987a, 1987b). Diskurserna har förkroppsligats i organisationer som gjort de olika problemen till sina egna, till exempel rättspsykia-trin, kriminalvården och medicinen. Organisationerna har undersökt olika aspekter av människor, ofta genom att låsa in och examinera dem inom sina egna väggar, och formulerat nya kunskaper om dem. Med stöd av kunskaperna har organisationerna hävdat sitt existensberättigande ytterligare och skaffat sig än mer makt gentemot de personer som är föremål för deras intressen. Inom dessa organisationer går kunskap och makt hand i hand och objektet för dessa kunskaper är en eller annan aspekt av den mänskliga kroppen (Se även Turner 1984, Frank 1991 och Olsson 1999).
Med Foucaults perspektiv kan man undersöka hur övervikt är föremål för kun-skapsbildning och organisatorisk maktutövning (Turner 1991). Man kan tala om fyra olika överviktsdiskurser som gestaltar sig både som sätt att tala om övervikt och som materiella praktiker. De är ofta invävda i varandra, varför vår uppdelning är analy-tisk.
Inom en första diskurs betraktas övervikt som ett ”hälsoproblem.” Denna diskurs förs särskilt inom sjukvården, men även inom stat, medicinsk vetenskap, läkemedels-industri och massmedia. Vilka orsaker anges till övervikten? Vilka risker sägs den medföra? Vilka lösningar föreslås?
be-står av en för stor andel fett. Dock är man oense om hur denna andel ska beräknas. I och för sig finns metoder för att mäta fettvävnaden direkt, till exempel ultraljud och datortomografi, men de används sällan (Lilienthal Heitman & Lander Svendsen 1998). Istället genomförs indirekta mätningar, till exempel genom att relatera kropps-längd till kroppsvikt (Brown 1993:180). Ett vanligt mått är BMI (body mass index), som beräknas genom att kroppsvikten divideras med kroppslängden i kvadrat (ut-tryckt i meter).
Inte heller är man helt eniga om exakt vilken vikt som ska betraktas som övervikt (Sandberg 2004:174). En viktig anledning är att över- respektive undervikt då måste relateras till en ”idealkropp” och det råder delade meningar om hur den är konstitu-erad (Brown 1993:180).
Inom den medicinska diskursen brukar man räkna upp en lång rad orsaker till övervikt (Sandberg 2004:174ff.), till exempel ärftlig disposition (Lönnquist 1998, Sörensen 1998, Brown 1984), stress, alkohol, matvanor och fysisk aktivitet (Rissanen & Heliövaara 1998), TV-tittande (Dietz 1990), menstruation (Rössner 1998), rökav-vänjning och graviditet (Rissanen & Heliövaara 1998) samt läkemedel såsom insulin och vissa antidepressiva medel (Breum 1998). En del sjukdomar påstås medföra ökat matintag, till exempel “Binge-eating disorder“ (Rissanen 1998, Wadden & Stunkard 1993). Sömnbrist och kall vinterkyla sägs också kunna leda till övervikt (Sandberg 2004:180ff.). Ibland hävdas att det finns samband mellan etnicitet och kroppsvikt (Brown 1993).
Det råder en hög grad av konsensus om att övervikt medför allvarliga konsekvenser för den fysiska häl san. I en översikt över risker med övervikt sägs att den kan leda till bl.a. högt blodtryck, hjärtsvikt, diabetes, sömnapné, gallsten, leverförfettning, reflux-oesofagit, menstruationsrubbningar, ryggbesvär och vissa former av cancer (Rissanen & Heliövaara 1998). WHO klassar fetma som en epidemi och följdsjukdomarna sägs synas allt mer i den svenska hälsostatistiken (Ibid.). Två överviktsforskare hävdar att fetma – av alla kroppsliga tillstånd som går att förebygga – vållar flest dödsfall (Linné & Rössner 2004).
De medicinska vetenskaperna definierar, med stöd av stat, läkemedelsindustri och andra organisationer, övervikt som ett medicinskt problem. De har ett gemensamt tresse att förklara den och finna metoder för att sänka den (Turner 1991). Statens in-tresse är att skapa ”friska och produktiva medborgare” och så länge medicinen både beskriver övervikten som ett hälsoproblem och ingjuter hopp om att finna lösningar på det får de ekonomiskt, legislativt, och annat stöd för sin verksamhet. I utbyte får staten kunskaper som sedan används i fostrande syfte, till exempel folkhälsokampan-jer (Olsson 1999).
En annan diskurs handlar om övervikt som ”ekonomiskt problem.” Den förs inom den ekonomisk-politiska sfären och i massmedia. Där sägs att övervikt leder till mins-kad produktion, överutnyttjande av sjukvård och läkemedel, ömins-kade pensionskostna-der, o.s.v. (Rissanen & Heliövaara 1998, Folkhälsoinstitutet 1999, SBU 2002, Sand-berg 2004:143). Ibland målas skräckscenarier upp där fetman framställs som en enorm framtida kostnadspost. “Fettbomben tickar“, som två läkare vid
överviktsen-heten vid Huddinge sjukhus skrev i Dagens Nyheter (Reynisdottir, S. & P. Roth 2001, Sandberg 2004:148). Ibland pekas de överviktiga ut som “parasiter“ (Sandberg 2004:152) och man ifrågasätter om den normalviktiga majoriteten skall betala kost-naderna för deras vård (Sandberg 2004:160).
Den tredje diskursen förs främst inom massmedia och i sociabla relationer och fo-kuserar på övervikt som ett ”estetiskt problem”. Synen på övervikt har varierat över tid och mellan olika kulturer (Brown 1993). I Västeuropa betraktas ofta den magra krop-pen som värd att sträva efter (Sarlio-Lähteenkorva 1998). Den överviktiga kropkrop-pen ses ofta som ett skönhetsfel eller t.o.m. som äcklig (Sandberg 2004:140, 148, Soball & Stunkard 1989, Liukko 1996:190, Linné 2001).
Den fjärde diskursen fokuserar övervikt som ett “socialt pro blem”. Övervikt sägs medföra negativa konsekvenser för de överviktiga, bl.a. genom att försämra deras livs-kvalitet. Studier från 1968 och 1992-93 pekar på samband mellan utbildning och vikt hos kvinnor (Lissner 1998). Kvinnor med lägre utbild ning visade sig oftare upp-fylla WHO:s kriterier för övervikt än kvinnor med högre utbildning (Ibid.). En an-nan undersökning följde amerikanska ungdomar under sju år. De som klassifice rades som överviktiga hade efter sju år lägre utbildning, lägre inkomst och färre av dem var gifta än av dem som inte klassificerades som överviktiga (Ibid.). Andra studier visar att fetma är vanligare förekommande i socioekono miskt svaga grupper (Lissner 1998, Sarlio-Lähteenkorva 1998, SBU 2002). Ibland hävdas att den negativa värderingen av övervikt kan medföra en negativ spiral:
Om fetma värderas ne gativt i samhället, kan detta hindra socioekonomiska framsteg och öka den sociala utslagningen, oavsett vilken den “verkliga“ orsaken till fetma är. Denna marginalisering hör ihop med en rad sociala och ekonomiska pro blem som alla kan inkludera problem såsom dålig arbetsmiljö eller arbetslöshet, social isolering och otillfredsställande levnadsförhållanden. Låg socioekonomisk status kan vidare minska utbildningsmöjligheterna, resultera i lägre kunskapsnivå och beteendemönster, som behövs för viktkontroll. (Sarlio-Lähteenkorva 1998:225)
Dessa fyra diskurser om övervikt artikuleras inom ”överviktsbranschen”, som består av en lång rad aktörer, t.ex. de som forskar om övervikt, populärvetenskapliga exper-ter, vissa statliga organisationer, sjukvården, företag som säljer viktminskningsprepa-rat och utför plastikopeviktminskningsprepa-rationer, friskvårdsanläggningar och massmedia. Alla dessa organisationer skapar en infrastruktur för ”viktvetandet” och ett centralt budskap är att vikten är möjlig att påverka (Hakala 1999:234ff.). Vikten är inte en gång för alla given. De säger att det finns vetenskapligt beprövade metoder som ger resultat. Bud-skapet är optimistiskt.
Ett annat centralt budskap är att vikten är en individuell angelägenhet. Övervikt, liksom andra ”vällevnadssjukdomar”, betraktas som resultat av ”individuella val”. In-divider är själv ansvariga för övervikten (Sandberg 2004:159, 217, Olsson 1999, Linné 2001).
medvetet modellera och avpassa kroppen för att fungera i de sammanhang där den ingår (Shilling 1993, Sarlio-Lähteenkorva 1999, Sandberg 2004:45).
Det framstår också som närmast ett moraliskt ansvar att hålla vikten (Turner 1991, Liukko 1996:182,200ff., Johansson 1999). Överviktiga kan därför uppfattas som ”ir-rationella”, ”dumma” eller som att de har ”bristande kontroll” (Liukko:1996:179ff.). Överviktiga framstår därför som moraliskt suspekta (Johansson 1999).
De som inte lyckas sänka sin vikt betraktas ofta som avvikare eller ”syndare” (Lup-ton 1995:90) och personer som man behöver ”informera” och ”stödja” för att de ska fatta ”mogna beslut” om att sänka sin vikt (Lupton 1995:72ff.).
Disciplineringen av kroppen sker inte, som i de totala institutioner Foucault un-dersöker, genom att den underkastas direkt fysisk övervakning och kontroll. Relatio-nen mellan organisationerna och de överviktiga karakteriseras istället av att organisa-tionerna ”informerar och propagerar” för att kroppsvikten kan och bör sänkas. I den mån som överviktiga accepterar den ovan givna synen på övervikt kommer de uppleva att de frivilligt söker upp organisationerna för att få hjälp.
De överviktiga, och allmänheten i övrigt, har i hög utsträckning accepterat organi-sationernas och experternas syn på övervikten och deras rätt att uttala sig om hur den kan minskas. Många tycks lita till ”det vetenskapliga” hos denna expertis trots att me-toderna ofta ger dåliga resultat. Det är endast cirka 20 % av Viktväktarnas medlem-mar som når sin målvikt och 60 % av de tillkommande medlemmedlem-marna har tidigare varit medlemmar (Linné 2001).
Även om organisationerna erbjuder olika metoder förläggs ansvaret för framgången på individerna. De ska använda de erbjudna metoderna men genomföra viktminsk-ningen med egen vilja. Det är sällan som organisationerna helt tar ansvar för att sänka klienternas vikt. Till viss del beror det på att sådana metoder är för dyra (till exempel kirurgi), oetiska (att straffa och låsa in överviktiga och tvångsbanta dem) eller ännu icke existerande (effektiva läkemedel mot övervikt).
Således har det skapats ett visst överviktssubjekt som i kondensat lyder som följer: ”Den överviktige kan och bör sänka sin vikt. Den överviktige ansvar själv för att sän-ka vikten och nå en fastlagd viktnorm. Viktminskningen sker genom att den övervik-tige disciplinerar sig och får information och stöd av experter. Den övervikövervik-tige är, om denne inte lyckas med sin viktminskning, själv ansvarig för sin övervikt.” När detta överviktssubjekt internaliseras skapas en maktrelation mellan expertisen och de över-viktiga och det är denna relation som de överöver-viktiga behöver hantera.
den överviktiga kroppens signaler
Låt oss nu rikta blicken mot hur den omedelbara sociala omgivningen betraktar de överviktiga. Bourdieu (1984) har använt termen “habitus“ för att beskriva de inlärda mentala strukturer som används för att avtolka, analysera och bedöma omvärlden. Habitus varierar mellan individer, beroende på var i den sociala väven de befinner sig. Habitus gör det möjligt att undersöka hur individer i olika positioner delar in män-niskor i viktrelaterade termer (till exempel “överviktiga“, “normalviktiga“ och “under-viktiga“) och hur människor som benämns olika tilldelas olika egenskaper.
Överviktiga tilldelas ofta, implicit eller explicit, en rad olika egenskaper. Som ovan nämndes, handlar många av dem om de överviktigas moral, t.ex. att de har låg grad av självkontroll. I en intervjustudie säger en intervjuperson följande: “En fet person kan inte kontrollera sina lustar, ligger kanske på sängen och äter praliner“ (Liukko 1996:184). En annan undersökning visar hur barn ner till sex år beskriver övervik-tiga som ”lata, smutsiga, dumma, fula, fuskande, lögnakövervik-tiga” (Staffieri 1967). Över-vikt kan också ses som tecken på dumhet, nedstämdhet, depression, känslighet, lik-nöjdhet, tålighet, generositet och dålig smak avseende mat och dryck (Liukko 1996). Den kan också ses som ett tecken på eventuell fysisk sjukdom, till exempel sjukdom i sköldkörteln, cancer eller rubbningar i ämnesomsättningen. Den kan också tydas som att personen kommer få ett kort liv (Liukko 1996:180ff.). Dessutom kan den fungera som en klassmarkör. En rapport om kvinno hälsan i Stockholms län säger att övervikt och fetma är “klassrelate rade problem och vanligare i socioekonomiskt svaga grupper och bland in vandrare“ (Ekenvall, Rinnan & Winzer 1996).
Det finns skillnader mellan kvinnor och män avseende förväntningar på kroppsvikten. När man i dagspressen diskuterar övervikten som estetiskt problem är det främst kvinnor som avses (Sandberg 2004:140ff.,175,215). Den kvinnliga ide-alkroppen har blivit längre och smalare och ofta omöjlig att nå utan plastikopera-tion. Trots att vi är medvetna om att många fotomodeller är skönhetsopererade och retusche rade ser vi dem ofta som ideal (Bordo 1993). Många unga kvinnor är miss-nöjda med sina kroppar (Bengs 2000). De personer som ingick i vår studie uttryckte ofta en medvetenhet om dessa normer och angav det som skäl till att vilja gå ner i vikt. En intervjuperson sa följande:
Jag menar idag ska man ju se ut som en trådsmal. Allting är ju liksom, det är inte klä-der för om man är kraftig. Jag menar toppar på en annan när det väller ut här och där. Det är ju liksom inte så himla snyggt så att, alltså det är ju, ja för att må bra alltså, för självförtroendet. (Intervju 28)
Män anser däremot ofta att kroppen blir mer attraktiv av muskler och av att vara väl-tränad. Det är där för vanligare att män börja träna medan kvinnor väljer att minska på intaget av mat (Harré 1994, Grogan 1999, Bengs 2000).
Kvinnor kan uppleva att de i högre utsträckning än män möter en omvärld som bedömer dem efter deras kroppsvikt (Bengs 2000). Omvärlden betraktar dem med en “viktblick“. Det betyder att, givet samma objektiva övervikt, kommer kvinnor att uppleva en större diskrepans mellan deras faktiska och ideala vikt än vad män gör.
Sammantaget kan vi tala om en ”viktblick” som är ständigt närvarande i sociala relationer. Dessutom har denna viktblick fått en ökad betydelse för individens själv-presentation under 1900-talet (till följd av urbanisering, fler och anonymare relatio-ner i samhällslivet, en ökad andel arbetande inom serviceyrken, ett ökat antal singel-hushåll, massmediernas ökade genomslag, etc.). Det krävs en allt lägre grad av faktisk övervikt för att definieras som överviktig. Allt fler upplever sig som ”icke normalvik-tiga” vilket leder till att en stor del av befolkningen försöker minska sin vikt i perioder
eller hela tiden. Bordo (1998) beskriver denna “hunger as ideology” som en del av den samtida västerländska kulturen.
Metod
Empiriska data insamlades i anslutning till en undersökning av ett friskvårdsprojekt som riktade sig till vårdbiträden och undersköterskor inom den öppna hemtjänsten i en stadsdel i Malmö (Malmö stad 2002-10-02, Linné & Leppänen 2004). Personalen kunde under betald arbetstid ägna sig åt en rad olika typer av friskvård, bland annat stavgång, gympa och viktminskning i grupp. Som en del av undersökningen genom-fördes ljudinspelade kvalitativa intervjuer med 49 av de 51 av deltagarna (46 kvinnor och 5 män) vid projektets start (fr.o.m. november 2002 t.o.m. januari 2003).
Vår ambition med intervjuerna var att låta informanterna med egna ord beskriva erfarenheter av livsområden som vi föreställde oss kunde ha relevans för vilka förvänt-ningar de hade på projektet och hur de skulle anamma det. Vi valde att genomföra semistrukturerade intervjuer (Dahlberg 1993, Kvale 1997). Därför sammanställde vi en intervjuguide med teman om hälsohistoria, förväntningar på projektet och arbete i hemtjänsten. Utifrån dessa teman bad vi dem berätta om vilka problem de upplevde med sin hälsa och vilka mål de hade med sin medverkan i friskvårdsprojektet. Vi bad dem också berätta om tidigare erfarenheter av större förändringar avseende motions-vanor, viktminskning och rökning samt vilka resultat de uppnått. Vi ställde också frå-gor om de i nuet ville ändra på något i sin livsstil, vilka aktiviteter de valt, varför de valt dem, samt vilka hinder och framgångsfaktorer de urskiljde inför sitt deltagande i projektet.
Intervjuernas huvudsakliga fokus handlade alltså inte om övervikt, men vid inter-vjuerna visade det sig att kroppsvikt var ett återkommande tema. Informanterna valde själva att brodera kring kroppsvikt, vilket aktualiserades av frågor som ”Vilka aktivi-teter (i projektet) har du valt?”, ”Vad är ditt mål med deltagandet i projektet?” samt ”Har du tidigare tränat, försökt gå ner i vikt eller slutat röka?” Eftersom fokus för in-tervjuerna inte låg vid övervikten och vi inte hade förberett särskilt många frågor om det, är vi medvetna om att en mer fördjupad och breddad intervjuguide kring detta tema kunde ha genererat data som kunde ha bidragit till tolkningar om andra aspek-ter av övervikten än de som presenaspek-teras i denna artikel.
Bland de 49 intervjupersonerna fanns det naturligtvis sådana som sa att de aldrig varit överviktiga eller på annat sätt haft någon problematisk relation till sitt ätande eller vikt. Det fanns också personer som sa att de var överviktiga men inte ansåg det som problematiskt. Men det var få som var helt nöjda med sin vikt och ännu färre som hade en helt oproblematisk inställning till den. Hela 30 personer uppgav att de antingen försökt gå ner i vikt, ville göra det nu eller i framtiden. Med andra ord upp-levde inte alla de 30 som ingår i denna undersökning att de var överviktiga vid inter-vjutillfällena. Inte heller var samtliga av dem som betraktade sig som överviktiga det i våra ögon. Det kan tydas som att gränserna för övervikt är flytande och att individens upplevelse av sin kroppsvikt kan vara frikopplad från den ”faktiska” vikten.
Informanternas fokusering på övervikten överraskade oss och möjliggjordes av de-signens halvöppna karaktär. (Se även Seale & Kelly 1998:154.) Detta stora intresse för att tala om övervikt har noterats i en avhandling där huvudsakligen kvinnor inter-vjuades om övervikt (Liukko 1996:39).
När intervjuguiden och frågorna formulerades var ambitionen, liksom inom myck-en ”grounded theory”, att försöka vara så lyhörda som möjligt för hur intervjuperso-nerna med sina egna ord uttryckte sin verklighet (Gustavsson 2003:213ff.). Vår am-bition var att fånga aktörernas ”naturliga” tolknings- och handlingsmönster (Ham-mersley & Atkinson 1995:6ff.). Informanterna tillförsäkrades anonymitet, det vill säga att inga namn, arbetsgruppstillhörigheter eller personbeskrivningar skulle re-dovisas i sammanställningen eller vid samtal med arbetsplatsens ledning. Genom att förklara att vi var mer intresserade av friskvårdsprojektet – snarare än individerna i sig – och att kunskaperna skulle frikopplas från de enskilda individerna, föreställer vi oss att intervjuerna upplevdes som mindre känsliga (Widerberg 2002).
Men samtidigt som vi strävade efter att utforska aktörernas ”naturliga” tolknings- och handlingsmönster deltog vi naturligtvis själva i att formulera den verklighet som vi undersökte (Hammersley & Atkinson 1995). Det gjordes vid vårt val av metod, kvalitativa intervjuer, vilka till skillnad från observationer ger ”återberättade versio-ner”. De blottlägger ”det uttalbara” i bemärkelsen ”det informanten är medveten om” och ”vill avslöja.” Vi har också bidragit till att konstruera denna verklighet genom att med intervjuguiden välja att fokusera vissa frågeområden snarare än andra, vil-ket begränsat informanternas berättelser och våra tolkningsmöjligheter. I en bemär-kelse kan man säga att analysen faktiskt inleddes innan empiriska data insamlades, eftersom vi redan då avgränsade vilket område vi skulle undersöka och vilka teman vi skulle fråga om (Hammersley & Atkinson 1995:204ff., Walsh 1998).
I själva verket är det centrala forskningsredskapet – liksom i all kvalitativ forsk-ning – forskaren själv (Hammersely & Atkinson 1995, Walsh 1998). Denne formu-lerar problemet och forskningsstrategin, förhandlar om tillgång till det empiriska fäl-tet, samlar in data, tolkar dem och skriver rapporterna. Resultaten som presenteras i denna text är därför ett resultat av en social process där vår förförståelse mött och på-verkats av informanternas sociala verkligheter (Ibid.).
Intervjuerna skrevs ut ordagrant. Sedan påbörjades den formella analysen genom att vi lyssnade på intervjuerna och läste igenom utskrifterna ett flertal gånger (Starrin et.al. 1991, Hammersley & Atkinson 1995, Gustavsson 2003). Först genomförde vi en öppen kodning där materialet undersöktes rad för rad och observationer om mate-rialet antecknades i marginalerna. Under detta arbete framträdde olika teman, vilka fick egna namn. Efter sortering av teman som växte fram, analyserades data igen, vil-ket innebar att olika empiriska indikatorer på de olika temana kunde jämföras med varandra. Vid detta arbete kom vissa teman att bli underordnade andra, medan ytter-ligare andra försvann helt. Vid en betraktelse av de teman som återstod visade det sig att vissa huvudkategorier hade vuxit fram. (För beskrivningar av undersökningen av projektet, empiriska data och resultat i övrigt se Leppänen 2004, 2006a, 2006b, Lin-né & Leppänen 2004, Holmkvist & Leppänen 2004, Leppänen & Kullberg 2006).
Vid analysen visade det sig att många av utsagorna handlade om hur det övervik-tiga självet presenteras. Vår lyhördhet för just övervikt kan sammanhänga med att vi båda har erfarenhet av viktminskning.
Presentationen av övervikten
Innan vi undersöker hur intervjupersonernas utsagor om övervikt och viktminskning är det värdefullt att rekapitulera några grundläggande iakttagelser om det sociala
själ-vet och hur det kan bli stigmatiserat.
det sociala självet
En central ”angelägenhet” i social interaktion är att hantera deltagarnas själv. Ett själv kan, i och för sig, analyseras som ett psykiskt fenomen, d.v.s. något som är förborgat i individens inre. Men i detta sammanhang är det mer intressant att undersöka det själv som individen presenterar i andras närvaro (Goffman 1959, 1967, Collins 1988).
Självet ”designas” av individen med en rad olika resurser (Goffman 1959). En vik-tig resurs är den situation som mötet sker inom. Individen framträder på en viss fy-sisk plats, med vissa närvarande, institutionaliserade roller, typiska handlingsförlopp, o.s.v. En annan resurs är individens personliga fasad, som både består av kropp (hår-färg, ögon(hår-färg, kroppslängd, kroppsstorlek, o.s.v.) och kroppsnära föremål (kläder, skor, klocka, paraply, bil, o.s.v.). En tredje resurs är individens handlande, som både består av verbala och ickeverbala handlingar. De medför konkreta fysiska konsekven-ser (till exempel när man öppnar en dörr), men mer intressant är handlingarnas sym-boliska egenskaper. Ord och gester bär budskap som inte är knutna till det omedelba-ra fysiska rummet. De åstadkommer förändringar i deltagarnas definitioner av verk-ligheten och ger konsekvenser för deras fortsatta handlande.
När individen presenterar sitt sociala själv frammanar denne en eller flera sociala
kategorier. Dessa kategorier ingår i de system av klassificeringar som alla individer
an-vänder för att kartlägga sina sociala omvärldar (Sacks 1972, Bourdieu 1984, Silver-man 1998, Antaki & Widdicombe 1998, Mäkitalo 2002) och återspeglar individens habitus (Bourdieu 1984).
Det finns ett samhälleligt krav på alla att ha ett socialt själv som är grundat i till-gängliga sociala kategorier. En viktig anledning är att det skapar ekonomi i vår strä-van att upprätthålla kartor över det sociala landskapet. Till varje kategori knyts för-väntade egenskaper och beteenden. Som ovan diskuterades, knyts ofta beteenden så-som ”lathet” och ”bristande självkontroll” till kategorin ”överviktig.”
Självet kan också beskrivas som något heligt för individen. Denne ägnar stor möda åt att styra de andras intryck för att få något visst själv accepterat. Det sammanhänger med att individen, om denne får något visst själv tillskrivet, också får bestämda rät-tigheter. Det är alltså individens interaktion med omgivningen som avgör om denne har rätt till något visst själv. Självet är därför samproducerat.
Eftersom det är så mycket som står på spel för individen när denne presenterar sitt själv kommer starka känslor att vara knutna till det. Självet kan bli ifrågasatt av andra,
vilket kan leda till skam, skuld, ledsnad och aggressivitet. Men vanligtvis ägnar både individen och dennes medinteraktörer stor omsorg åt att bevara sina själv. Goffman (1967) beskriver hur självet (eller ”face”) kan bli hotat och stöttat av den sociala om-givningen. Brown & Levinson (1978) har visat hur sociala aktörer visar artighet och vördnad mot varandra med de mest förfinade språkliga medel.
Stigma
När vi möter en främling kommer denne, som sagt, att presentera ett eller annat själv. När vi definierat dennes själv utgår vi från att definitionen tills vidare är korrekt. Ib-land framkommer fakta som föranleder oss att omdefiniera den andre till något som inte är lika högt värderat. När vi på detta sätt ”degraderar” den andre innehar denne ett stigma (Goffman 1963b). Ett stigma innebär att vi upptäcker en diskrepans mellan det sociala själv som den andre gör anspråk på och det sociala själv som denne ”fak-tiskt” har – och det ”faktiska” sociala självet är lägre värderat än det själv individen ursprungligen gjorde anspråk på att ha. Ett exempel är när den medelålders universi-tetsläraren möter en student och läraren först passerar som filosofie doktor, docent el-ler professor men senare visar sig ”bara” vara adjunkt.
Det är inte egenskapen i sig som är stigmatiserande. Det är relationen mellan det själv individen gör anspråk på att inneha och dennes ”faktiska” själv som stigmatise-rar. Den överviktige är stigmatiserad när denne gör anspråk på ett socialt själv som inte är överensstämmande med det själv som denne ”faktiskt” har i egenskap av att vara överviktig.
En viktig iakttagelse är att det råder en hög grad av symmetri mellan normal- och överviktigas uppfattningar om vad som är att betrakta som övervikt och vilka egen-skaper som tilldelas det överviktiga självet. Många normalviktiga har också kunska-per om övervikt och förstår vad det innebär att vara överviktig. Denna delade förstå-else stärks av massmedia och att de flesta normalviktiga träffar överviktiga personer i sin vardag. En stor andel normalviktiga har också egna erfarenheter av övervikt. Övervikten ses då som något hotande, något som kan drabba dem i framtiden. Varje normalviktig är potentiellt stigmatiserad.
den ständiga medvetenheten
Olika stigman skiljer sig åt avseende i vilken grad de är närvarande vid individens möte med andra. Det finns stigman som går att dölja och medan andra endast svårli-gen låter sig döljas. Övervikten är ett stigma som oftast är närvarande. Det finns där-för ingen time-out från den. Medan den normalviktige “passerar“ i flertalet sociala situationer utan att vikten blir föremål för särskild uppmärksamhet blir den övervik-tiges kropp föremål för implicita eller explicita överväganden. Därför befinner sig den överviktige i en ständig medvetenhet om sin övervikt.
Stigman skiljer sig också åt avseende hur stor del av livet de får konsekvenser för (Goffman 1963b:67). Den överviktige behöver medvetet ta ställning till en lång rad frågor: Hur skall den egna kroppen presenteras för den sociala omvärlden? (I vilka kläder den skall inpaketerats? Skall den kläs i tighta kläder som visar val kar? Shorts
och linne som visar hudbristningar? Stora klänningar som döljer valkar?) Vilka an-dra föremål skall associeras med den överviktige? (Skall den överviktiges shopping-vagn innehålla sex stora flaskor Coca-cola? Två paket grillkorv? Bantningspreparat?) På vilka platser skall den uppvisas? (Skall kroppen visas på offentliga badplatser? Skall den delta i gruppgymnastik? Skall den delta i bastubad? Vid ett gatukök?) Vilka an-dra personer skall den associeras med? (Skall den befinna sig i närheten av magra per-soner? Andra överviktiga?) Med andra ord hamnar den överviktige ständigt i situatio-ner där övervikten blir föremål för medvetna överväganden. Den normalviktige slip-per denna medvetenhet till stor del.
Överviktens ständiga närvaro innebär att den överviktige behöver presentera en el-ler annan moralisk hållning till övervikten. En möjlig hållning är att dölja den, d.v.s. inte tala om den och välja kläder med maximalt döl jande effekt. Den överviktige kan också ha ett öppet förhållningssätt. Den överviktige deklarerar då sin övervikt öppet och deltar på ett synbarligen avslappnat sätt i alla de aktiviteter som andra deltar i. Men förhållningssättet kan också vara militant. (Se till exempel Sandberg 2004:217.) Den överviktige går då in i situationer där övervikten blir mycket tydlig. Den övervik-tige nästan söker sig till dem. Denne simmar, väljer åtsittande kläder, och så vidare. Denne bemöter kommentarer och skämt om överviktiga med aggressivitet. Förhåll-ningssättet kan också vara humoristiskt. Den överviktige skämtar då om sina valkar och om sina försök att gå ner i vikt. Vidare kan hållningen vara cynisk, då den över-viktige bemöter den sociala omvärlden som fördomsfull, okunnig och diskrimineran-de trots diskrimineran-det att diskrimineran-den påstår motsatsen.
Relationen mellan den överviktige och den normalviktige kompliceras av att den sistnämnde ofta ”genomskådar” den överviktiges moraliska förhållningssätt. Det kan i sin tur föranleda den normalviktige att anpassa sitt handlande. Kanske den normal-viktige undviker att tala om övervikt eller att föreslå att de ska ägna sig åt aktiviteter där övervikten blir aktuell.
Relationen kan kompliceras ytterligare om den överviktige anar att den normal-viktige registrerar den övernormal-viktiges medvetande om den moraliska hållningen. Det kan leda till sekundära anpassningar där den överviktige medvetet försöker styra den normalviktiges intryck av sin moral. En överviktig som faktiskt inte vill visa upp sin kropp iförd badkläder kan för sin normalviktiga vän, vilken har en föreställning om att den överviktige har ett döljande förhållningssätt, berätta om sina erfarenheter och åsikter om olika offentliga badplatser.
Relationen kompliceras också av att den normalviktige oundvikligen jämför sin egen kropp med den överviktiges, vilket innebär att den normalviktiges medveten-het om den egna kroppen ökar. Den normalviktige börjar då reflektera kring hur ”normal” eller ”lyckad” denne är. Den normalviktige kan då också uppleva att mö-tet med den överviktige blir obekvämt. Den normalviktige kan börja ”tycka synd” om den överviktige. Det kan medföra en slags samspelsmässig osäkerhet (Goffman 1963b:30).
förklaringar
Eftersom orsaken till övervikten, liksom ansvaret för att åtgärda den, förläggs till in-dividen kommer dennes eventuella misslyckanden och framgångar, som ovan nämn-des, att betraktas som moraliska framgångar och misslyckanden. Den överviktige har därför ett dubbelt stigma som består både av den överviktiga kroppen och av den de-fekta karaktären.
I denna situation upplever den överviktige ofta ett behov av att försvara sitt sociala själv. Denne kan, som ovan nämndes, ägna sig åt olika sekundära anpassningar som styr de andras intryck.
Ett annat sätt att försvara självet är genom att förklara sitt stigma (Goffman 1963b:15). En typ av förklaringar benämns ofta ”accounts” (Scott & Lyman 1968, Antaki 1984). Dessa ”accounts” förklarar oväntade, ogillade och avvikande egenska-per och beteenden hos individer. (Se även Goffman 1955, Brown & Levinson 1978, Heritage 1984, 1988, Cody & McLaughlin 1990). En viktig egenskap hos de över-viktigas förklaringar är, som visas nedan, att det moraliska ansvaret för övervikten förläggs till någon annan eller annat än de överviktiga själva. De överviktiga kan då framstå som ”offer för omständigheter”. Det moraliska ansvaret för övervikten för-läggs då utanför dem själva.
Medvetandet och kroppen
Intervjupersonernas tal om dem själva betonar en dualistisk syn på dem själva, vilket återspeglas i följande citat:
Jag cyklade, och det gick rätt så bra. Jag har rätt så bra kon dition men jag var ju lite för tjock. Det var liksom det, va. Och det vet jag om och jag försöker. Nu ska jag försöka skärpa mig, men det är lätt att börja med kakor och sånt. (…) Jag är medveten om att jag ska försöka gå ner. (Intervju 48)
Denna dualism består av å ena sidan det medvetna jaget och å andra sidan den bio-logiska kroppen. Intervjupersonen talar först om sin kropp: ”Jag har rätt så bra kon-dition men jag var ju lite för tjock.” Sedan ger hon uttryck för sitt medvetande om denna biologiska kropp: ”Och det vet jag om och jag försöker.” Även om ordet ”jag” används om båda dessa aspekter så är det ändå två olika sidor av sin egen person hon talar om.
Den biologiska kroppen presenteras som individens ”skal”. Den är individens kon-kreta biologiska kropp. Den är ett stycke natur som växer och krymper. Den har egna drifter, bl.a. att efterfråga mat.
Medvetandet framställs som individens ”egentliga” själv. Till skillnad från den bio-logiska kroppen växer eller minskar den inte i storlek. Den sägs inte ha några egna drifter avseende matintag. Den presenteras som individens tankar och känslor kring kroppen. Den upplever kroppen genom känsel, dofter, syn och hörsel. Den överväger och betänker sina upplevelser av kroppen och dess egenskaper; dess hunger, förmåga att öka och minska i storlek, dess kondition och skönhetsvärde.
Medvetandet presenteras också som reaktivt gentemot den sociala omgivningens syn på kroppen. Den reflekterar över att kroppen är föremål för andras definitioner. Den reflekterar över andras bedömningar på kroppen och hur den kan förhålla sig till dem. Därmed befinner sig medvetandet s.a.s. ”mitt emellan” samhälle och kropp. Medvetandet och normen om normalvikten
Ovan diskuterades några möjliga moraliska hållningar till övervikten, till exempel att dölja, vara militant och humoristisk. Förmodligen uppvisar de överviktiga intervju-personerna dessa (och andra) hållningar till övervikten när de befinner sig i närvaro av andra än oss forskare. Men vid intervjuerna hölls de tillbaka för en mer allvarlig och saklig ton där en mer ”korrekt” hållning framhävdes.
Intervjupersonerna gav tydligt uttryck för att de var medvetna om vad en normal kropp är för något och att överviktiga bör gå ner i vikt. De gav uttryck för en medve-tenhet om att de inte lever upp till de normer som artikuleras inom överviktens dis-kurser. De flesta sade att de önskar gå ner i vikt och att de har ett eget ansvar för att lyckas.
Mycket motivationen handlar det om och sen måste man må bra psykiskt framför allt för att vilja gå ner i vikt. Det handlar ju inte bara om motivation utan att du ska må bra själsligt och fy siskt allting för att klara av att gå ner i vikt och är det då någon ting som… Jag är ju en sån person som är det någonting som går emot mig så tröstäter jag istället. Man får ju försöka att se det så positivt som möjligt och det gör jag just nu, för att jag vill verk ligen gå ner, bli en annan människa. (Intervju 9)
Här säger intervjupersonen att viktnedgången är en fråga om att ”klara av” att gå ner i vikt, d.v.s. något som denne själv måste utföra. Ansvaret för viktnedgången förläggs till individen själv.
kampen mellan medvetande och kropp
Intervjupersonerna beskriver förhållandet mellan å ena sidan denna medvetna vilja att uppnå och behålla en normalviktig kropp och å andra sidan kroppens benägenhet att bli överviktig som en kamp.
Gå ner i vikt har jag gjort i många omgångar och sen går man upp det igen och så fort inte huvudet är med en så kommer kilona smygande igen ju, så är det ju tyvärr. (In-tervju 28)
Intervjupersonen ser sin livshistoria som en pendling mellan upp- och nedgång i vikt. Livet är en ständig kamp mot kilona. Med uttrycket ”så fort inte huvud är med en så kommer kilona smygande igen” visar tydligt hur denna kamp porträtteras som skeen-de mellan två läger; skeen-det disciplineranskeen-de medvetanskeen-det och skeen-den bångstyriga kroppen.
kroppens seger
När intervjupersonerna förklarar vad som kan leda till viktökning så handlar dessa beskrivningar om en rad olika förhållanden som alla har att göra med balansen mel-lan medvetande och kropp. En sådan förklaring kan vara att kroppen är svag för det goda:
Ja, alltså, jag är väldans svag för godis. Det är godsaker. Men det är inte så lätt att säga nej till det. Speciellt när man har haft en jättestressig dag så säger man bara “Åh nej, ge hit en Coca“ eller någonting. Alltså, nej det… så bara proppar man i sig. Det blir så gärna. Usch. (Intervju 24)
Kroppen efterfrågar ”det goda” och har en svaghet, nämligen att den ”tar över” hand-landet och styr intervjupersonen att snabbt ”proppa i sig” onyttigheter. Följande citat visar ytterligare hur onyttigheter ”slinker ner” och långsamt bygger upp kroppsvik-ten.
Ja sen smyger kilona sakta sig på igen när man då börjar lägga om kosten. Det är ju där problemet är liksom. För jag menar Viktväktarmaten är ju helt underbar. Idag räknar man ju på ett helt annat sätt och får unna sig lite mer mat, an norlunda mat. Men så börjar man, liksom slinker där ner en chokladkaka. “Ja det gick denna gången.“ Till sist smyger det ju sig på, så att det. Sen har jag alltid varit kraftig så men det är ju ingen ursäkt. Men det är väl nu, lite mer, man börjar tänka på det liksom när man, att man inte ska drabbas av någonting. (Intervju 28)
Detta citat visar att medvetandet kan vara tillfälligt försvagat. Då kan det hända att den förlorar kontrollen och kroppen ”tar över” och styr den att inta onyttigheter. Det kan förklaras med att kroppen ”tycker om” mat och godsaker.
Men jag har inte börjat ännu för jag ska inte börja förrän i ja nuari månad. Ja (fniss) så att jag är lite skeptisk om jag ska klara det. Men jag ska ju försöka för jag vill ju gå lite ner i vikt, det vill jag … blomkål och broccoli och allt sådant alltså, det är ju inte min stil, för jag äter väl väldigt dålig. Ja…jag tycker om korv och jag tycker om kött jag tycker om allt som inte är nyttigt helt enkelt. Så att det är lite problem. Men an-nars, så klart jag vill gå ner ett par kilo. Jag har satt målet på tio kilo i första hand, så får vi se. (Intervju 35)
Ibland uttrycks detta, att kroppen tar över, som att individen har ”dålig karaktär” el-ler ”låg motivation”. I sådana fall beskrivs alltså kroppens seger över medvetandet som en slags fast defekt hos medvetandet.
Jag har varit med lem innan i Viktväktarna, men det har ju inte lyckats. Jag har va rit medlem eller med två gånger innan, ja. (Intervjuare: Vad är det som gjort att du inte har lyckats?) Det är väl karaktär, motivationen, alltså. Jag har väldigt dålig karaktär
när det gäller godis och… Och så när det inte rör på sig då så blir man liksom missnöjd och så kanske man tar en godis eller någonting sådan istället och så är man där igen. Jag tror det är det alltså som…(Intervju 42)
Men intervjupersonerna kunde också beskriva sitt ätande som att de ”unnar sig” nå-got, d.v.s. att medvetandet ”släpper efter” eller ”belönar” kroppen.
Nu (ohörbart) ska jag försöka skärpa mig men det är lätt att börja med kakor och sånt. Jag har så dåligt samvete för det, för jag vet ju om det, man får ju alltid hålla igen lite. Det är lätt att man tycker att man är värd en liten kaka. (Intervju 10)
Intervjupersonerna kunde ange olika yttre förhållanden som kan försvaga medvetan-det och leda till kroppens seger. En av intervjupersonerna ovan pekade ut ”stressiga dagar” som en förklaring. En annan säger att det är dennes familjesituation, med små barn, som gör det svårt för henne att träna och gå ner i vikt.
För min del som har små barn, som inte känner att jag även om jag jobbar deltid så har jag, vi stort hus mycket att göra ändå så jag känner att jag prioriterar inte det där med att gå och träna (…) Just det här med att komma iväg. (Intervju 19)
Senare pekar hon ut andra anledningar, särskilt makens arbetstider.
Sista gången jag var med, tiden passade inte mig liksom för att min man hann inte hem, avlösa mig med barnen och så. Det är liksom, det flöt undan, man brukade inte riktigt allvar med det. (Intervju 19)
En annan säger att det är den bristande motivationen hos maken som är problemet. Man vet ju så väl att man ska. Så säger jag till min man “nu ska vi ut och gå“. “Inte nu för jag är så trött“. Det är ett jäkla sätt, för han vill också gå ner i vikt. Det är så typiskt, så frågar jag dig vill du inte och nästa gång frågar du mig. Då va, känner inte jag för det. Man skulle satt av en tid, att “nu gör vi det“. (Intervju 2)
Medvetandets seger
Men vilka egenskaper, säger intervjupersonerna, behöver finnas hos medvetandet för att klara att gå ner och behålla sin vikt? En första egenskap är kunskaper om hur man gör när man går ner i vikt. Intervjupersonerna talar om att de har eller inte har kun-skaper om hur de ska göra för att gå ner i vikt. De säger att de “kan“ eller “inte kan“ banta, att de “vet“ eller “inte vet“ hur man ska banta.
I och med att jag har kunnat banta utan Viktväktarna innan men så liksom tyckte hon (syftar på projektledaren) att jag kunde gå med. Jag vet vad jag ska äta, jag bara gör inte det rätt. (Intervju 25)
En annan intervjuperson beskriver att denne ”kan” gå ned i vikt, d.v.s. har den prak-tiska förmågan att gå ner i vikt så här:
Då när jag sprang i Bokskogen hade jag som mål, då hade jag fött två barn och jag vägde väl en hel del då, och då hade jag som mål att jag skulle gå ner tio kilo utan att förändra maten speciellt mycket. Utan att jag skulle äta som vanligt och äta lite frukt på kvällen istället, vilket jag har fortsatt med att äta. Det gjorde jag och jag gick ner tio kilo och det vet jag att jag kan om jag vill. Jag kan gå ner i vikt om jag vill. (Inter-vju 31)
En andra viktig sak är motivation. Med motivation avser intervjupersonerna inte den teoretiska önskan om att gå ner i vikt, vilken de flesta har. Istället avses det som krävs praktisk-viljemässigt för att uppnå normen. En person kan alltså veta att denne bör gå ner i vikt och vilja gå ner i vikt men sakna motiva tion. Ett sätt att uppnå motivation är via stöttning av vänner eller med hjälp av Viktväktarna.
Ja, jag har gått på Viktväktarna innan och tränade tre dagar i veckan på aerobics. (In-tervjuare: Hur gick det då?) Det gick jättebra. Det var skoj faktiskt att se att allt efter-som månaderna eller veckorna gick, ju bättre kondition fick ju jag. I och med jag gick ner så, det va positivt för mig. Jag gick ner tjugo kilo på tre fyra månader och då gick jag och tränade. Det var jobbigt i början det kan jag säga. Det handlar också om det här med Viktväktarna. Det handlar faktiskt mycket om moti vati onen, att man ska den där pushen. (Intervju 9)
Socialpsykologiska konsekvenser
En viktig socialpsykologisk konsekvens av att försöka gå ner i vikt är att individen hamnar i ett tillstånd av alarmering. (Jfr. Goffman 1971 och Leppänen & Sellerberg 1991:92). Individens medvetande om kroppen och ätandet ökar. Denne samlar infor-mation som kan stödja viktminskningen och anstränger sig för att kontrollera sig.
Men det kan bli svårt, om inte omöjligt, att efter en period av viktminskning läm-na detta tillstånd. De kan bli svårt att helt och hållet och återgå till ett tillstånd där denne inte ägnar sin kroppsvikt någon som helst uppmärksamhet. En anledning är att det kan vara svårt att bibehålla sin vikt.
Viktväktarna har jag varit med, sen har jag prövat andra böcker som har kommit, lik-som “Gå ner tre kilo på fjorton da gar“ och så där (…) Men Viktväktarna har jag varit med två omgångar. Men tyvärr så är man, en gång Viktväktare så är man alltid Vikt-väktare alltså. Svårt för att hålla vikten och tycker om mat. (Intervju 28)
Denna intervjuperson beskriver sig alltså som en slags kronisk bantare. En annan in-tervjuperson:
Mmm, jag har varit med i Viktväktarna och är ännu. Så det har jag ju provat. Ja, allt-så, jag har varit med nu genom jobb. Första gången gick jag ner sex kilo. Sen på som-maren gick jag upp och sen denna gången har jag inte gått ner, nej, nästan tvärtom, tyvärr. (Intervju 21)
Flera av intervjupersonerna säger att de fokuserar vikten allt mer. Vikten och vikt-minskningen kommer att ta en oproportio nerligt stor del av deras uppmärksamhet i förfogande. Det kommer att alltid cirkulera i tankarna:
Det är det enda som cirkulerar i huvu det ibland. Det är lite sjukt, men sant. Samtidigt som man faktiskt inte behöver tänka på så mycket om man är aktiv, gympar och hål-ler igång. Då kan man unna sig lite mer för att man är igång och gör av med lite mer. (Intervju 30)
Flera beskriver sin livshistoria i termer av vikt. De ser sina liv som en slags vikt kurva. Under vissa perioder har man varit smal och under andra perioder har man varit över-viktig.
Att innan så, innan jag fick (barnets namn), så var man ju ute mycket och då brydde jag mig mycket om hur jag såg ut. Kunde ha rätt kläder så att det liksom inte ooo liten bubbla där sådär. Utan det skulle se bra ut och så. Sen har jag fått (barnets namn). Sen så var jag hemma mycket och jag brydde mig inte liksom om så mycket direkt hur jag så ut för jag var bara mamma då ju. (Intervju 25)
Sålunda beskriver flertalet intervjupersoner hur de befinner sig i ett tillstånd av alar-mering, kronisk eller akut, där en relativt stor del av uppmärksamheten fokuseras på kroppsvikten. Många beskriver hur de pendlar mellan å ena sidan kontroll (alarme-ring och ökad medvetenhet) och frosseri.
Sammanfattning
Det västerländska samhället har under 1900-talet överflödats av mat. Tidigare äg-nade människor en större del av sin tid och energi åt att skaffa kalorier och få blev överviktiga. Nu förbrukar de flesta förhållandevis litet energi, vilket innebär att den genomsnittliga kroppsvikten ökar. Övervikten definieras nu som ett hälsomässigt, ekonomiskt, socialt och estetiskt problem. Kroppsvikten har blivit en viktig indel-ningsgrund för kategorisering av människor och en allt större andel kategoriseras som ”fel”, d.v.s. som överviktiga. En ännu större andel är rädda för att öka i vikt och att i framtiden bli definierade som ”fel.”
Ansvaret för viktminskningen förläggs till den enskilde individen. Samtidigt är det många som inte lyckas, vilket innebär att de bär ett dubbelt stigma; dels övervikten i sig, dels den moraliska bristen – att de misslyckats att bli av med övervikten. Det le-der till en ökad medvetenhet, alarmering och osäkerhet i samspelet mellan normal- och överviktiga.
Intervjupersonerna ger uttryck för en tvådelad syn på sig själva, där de urskiljer en kropp (biologi, drifter) och ett medvetande (upplevelser av kroppen och dess relation till den sociala omvärlden). Denna åtskillnad mellan kropp och själ, samt förhållan-det dem emellan, har varit i fokus för mycken västerländsk filosofin, men förhållan-det är inte den akademiska diskursen som fokuseras här, utan hur gemene man använder sig av den för att förklara övervikten. Denna dualism aktualiseras nämligen starkt när man talar om övervikt.
Denna tvådelade självsyn är ett försvar av den överviktige individens sociala själv. I en situation där ansvaret för övervikten tillskrivs den överviktige individen erbjuder den dualistiska modellen en möjlighet att skjuta bort ansvaret från medvetandet – vil-ken betraktas som individens kärna – till den oregerliga kroppen. Individen kan för omgivningen förklara att denne själv (medvetandet) gör sitt bästa för att efterleva nor-mer om kroppsvikt, d.v.s. uppnå normalvikt, men misslyckas på grund av den bång-styriga kroppen.
En fördel med denna modell är att den, ur den överviktiges perspektiv, inte ifråga-sätter det överviktssubjekt som återfinns inom de offentliga diskurserna, vilken i sitt kondensat lyder som följer: ”Den överviktige kan och bör sänka sin vikt. Den övervik-tige ansvar själv för att sänka vikten och nå en fastlagd viktnorm. Viktminskningen sker genom att den överviktige disciplinerar sig och får information och stöd av ex-perter. Den överviktige är, om denne inte lyckas med sin viktminskning, själv ansva-rig för sin övervikt.” Med stöd av den dualistiska modellen behöver den överviktige inte hamna i konflikt med detta överviktssubjekt. Den överviktige kan då uttrycka acceptans för den individualistiska synen på kroppen och kravet på viktminskning. Samtidigt erbjuder modellen en möjlighet för individen att skjuta ifrån sig ansvaret för övervikten på den oregerliga kroppen. Personlighetens ”kärna” (medvetandet) blir då inte moraliskt ansvarig för övervikten.
litteratur
Antaki, C. (1994) Explaining and Arguing: The Social Organization of Accounts. Lon-don: SAGE
Antaki, C. & S. Widdicombe (1998) ”Identity as an achievement and as a tool” I: An-taki, C. & S. Widdicombe (red) Identities in Talk s.1-14, London: SAGE
Asplund, J. (1985) Tid, rum, individ och kollektiv. Stockholm: Kontenta.
Bengs, C. (2000) Looking good: A study of gendered body ideals among young people. Umeå: Doctoral theses at the Department of Sociology, Umeå University.
Bordo, S. (1993) Unbearable weight. Feminism, western culture and the body. Berkeley: University of California Press.
Bordo, S (1998) “Hunger as Ideology“, I: Scapp, R., Seitz, B. (red) Eating Culture. Al-bany: State University of New York Press.
Bourdieu, P. (1984) Distinction. A Social Critique of the Judgement of Taste. London: Routledge & Keegan.
Brown, P. & S.C. Levinson (1978) Politeness. Some universals in language 8oyyruse. New York: Cambridge University Press
Brown, P.J. (1993) “Cultural Perspectives on the Etiology and Treatment of Obesity”, I: Stunkard, A.J., Wadden, T.A. (red) Obesity: Theory and Therapy. New York: Ra-ven Press.
Breum, L. (1998) ”Laegemiddelinduceret fedme”, I: Andersen, T., Rissanen, A., Rös-sner, S. (red) Fetma/fedme – en nordisk lärobok. Lund: Studentlitteratur.
Cody, M.J. & M.L. McLaughlin (1990) “Interpersonal Accounting”, I: Giles, H. & W.P. Robinson (red) Handbook of Language and Social Psychology. Chichester: Wi-ley
Collins, R. (1988) Theoretical Continuities in Goffman´s Work, I: Drew, P. & A. Woot-ton (red) Erving Goffman: Exploring the Interaction Order. s.41-63 BosWoot-ton: Nort-heastern University Press
Dahlberg, K. (1993) Kvalitativa metoder för vårdvetare. Lund: Studentlitteratur. Dietz, W.H. (1990) “You are what you eat – what you eat is what you are”, Journ.
Adolesc. Health Care 11:76-81
Ekenvall, L., Rinnan, T., Winzer, R. (1996) Kvinnors övervikt och hälsa. Stockholms läns kvinnohälsorapport.
Folkhälsoinstitutet (1999) Fysisk aktivitet för nytta och nöje. Rapport Nr.7, Stockholm: Folkhälsoinstitutet.
Foucault, M. (1980) Sexualitetens historia 1. Viljan att veta. Stockholm: Gidlund. Foucault, M (1986a) Sexualitetens historia 2. Njutningarnas bruk. Stockholm:
Gid-lund.
Foucault, M. (1986b) Vansinnets historia. Lund: Arkiv.
Foucault, M. (1987a) Sexualitetens historia 3. Omsorgen om sig. Stockholm: Gidlund. Foucault, M. (1987b) Övervakning och straff. Lund: Arkiv.
Frank, A.W. (1991) “For a Sociology of the Body: An Analytical Review”, I: Feather-stone, M, Hepworth, M., Turner, B. (red) The Body. London: SAGE (s.36-102) Goffman, E. (1955) “On face work: an analysis of ritual elements in social
interac-tion.” Psychiatry 18:213-231
Goffman, E. (1959) The Presentation of Self in Everyday Life. New York: Doubleday. Goffman, E. (1963a) Behaviour in Public Places. Notes on the Organization of
Gathe-rings. New York: MacMillan
Goffman, E. (1963b) Stigma. Notes on the Management of Spoiled Identity. New Jer-sey: Prentice Hall
Goffman, E. (1967) Interaction Ritual. Essays on Face-to-Face Behavior. New York: Doubleday Anchor
Goffman, E. (1971) Relations in Public. Microstudies of the Public Order. London: Penguin
Grogan, S. (1998) Body Image. Understanding body disaffection in men, women and
children. London: Routledge.
Gustavsson, B. (2003) ”Grundad Teori”, I: Gustavsson, B. (red) Kunskapande metoder
inom samhällsvetenskapen. Lund: Studentlitteratur.
Hakala, P. (1998) ”Kostterapi” I: Andersen, T., Rissanen, A., Rössner, S. (red) Fetma/ Fedme - en nordisk lärobok. Lund: Studentlitteratur .
Hammersley, M., Atkinson, P. (1995) Ethnography. Principles in Practice. London: Routledge.
Harré, R. (1994) Physical Being. A Theory for a Corporeal Psychology. Oxford: Black-well.
Heritage, J. (1984) Garfinkel and Ethnomethodology. Cambridge: Polity Press
Heritage, J. (1988) “Explanations as accounts: a conversation analytic perspective.” I: Antaki, C. (1988) Analysing Everyday Explanation. London: SAGE, s.127-144 Holmkvist, C., Leppänen V. (2004) På väg mot bättre hälsa. Malmö:
Arbetslivsinsti-tutet.
Johansson, A. (1999) Elefant i nylonstrumpor. Göteborg: Anamma.
Kendon, A. (1988) “Goffmans approach to Face-to-Face Interaction” I: Drew, P. & A. Wootton (red) Erving Goffman: Exploring the Interaction Order. s.14-40 Boston: Northeastern University Press
Kvale, K. (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. Leppänen, V. (2004) Från idé till start. Malmö: Arbetslivsinstitutet.
Leppänen, V. (2006a) Deltagarnas sjukfrånvaro under fyra år. Malmö: Arbetslivsin-stitutet
Leppänen, V. (2006b) Vägen till den avslutande modellen. Malmö: Arbetslivsinstitu-tet
Leppänen, V. & M. Kullberg (2006) Deltagarnas erfarenheter under tre år. Malmö: Arbetslivsinstitutet
Leppänen, V. & A-M. Sellerberg (1991) Att beskriva högt blodtryck. Lund: Sociolo-giska institutionen
Lilienthal Heitmann, B., Lander Svendsen, O. (1998) ”Kropssammansättning” I: An-dersen, T., Rissanen, A., Rössner, S. (red) Fetma/fedme – en nordisk lärobok. Lund: Studentlitteratur.
Linné, S. (2001) Att vakta sin vikt – om hur en patriarkal myt profiteras i
batningsindu-strin. CD-uppsats, Lund: Sociologiska institutionen: Lunds universitet.
Linné, S., Leppänen V. (2004) Personalens förväntningar och val. Malmö: Arbetslivs-institutet.
Linné, Y., Rössner, S. (2004) ”Hjälp inte bara hivsmittade”, Dagens Nyheter 20/7 Lissner, L. (1998) “Sociala och psykologiska aspekter på fetma“, I: Andersen, T.,
Ris-sanen, A., Rössner, S. (red) Fetma/fedme – en nordisk lärobok. Lund: Studentlitte-ratur.
Liukko, A. (1996) Mat, kropp och social identitet. Stockholm: Pedagogiska institutio-nen: Stockholms universitet.
Lupton, D. (1995) The Imperative of Health: Public Health and the Regulated Body. London: SAGE.
Lönnqvist, F. (1998) ”Fettfördelning och de olika fettdepåernas funktion”, I: Ander-sen, T., Rissanen, T, Rössner, S. (red) Fetma/fedme – en nordisk lärobok. Lund: Stu-dentlitteratur
Malmö stad (2002-10-02) Projektbeskrivning Plus Alla – Ett friskvårdsprojekt för
Mäkitalo, Å. (2002) Categorizing work: knowing, arguing, and social dilemmas in
vo-cational guidance Göteborg: Göteborgs universitet, Acta Universitatis
Gothobur-gensis
Olsson, U. (1999) Drömmen om den hälsosamma medborgaren. Stockholm: Carlssons.
Reynisdottir, S., Roth, P. (2001) ”Repliken. Lars Engqvist underskattar fetmans ris-ker”, Dagens Nyheter 8/4
Rissanen, A. (1998) ”Psykologiska aspekter på fetma och andra ätbeteendestörning-ar”, I: Andersen, T., Rissanen, A., Rössner S. (red) Fetma/fedme – en nordisk
läro-bok. Lund: Studentlitteratur.
Rissanen, A., Heliövaara, M. (1998) “Samhälleliga konsekvenser“, I: Andersen, T., Rissanen, A., Rössner, S. (red) Fetma/fedme – en nordisk lärobok. Lund: Student-litteratur.
Rössner, S. (1998) ”Aptitreglering”, I: Andersen, T., Rissanen, A., Rössner, S. (red)
Fetma/fedme – en nordisk lärobok. Lund: Studentlitteratur.
Sacks, H. (1972) “Notes on the analyzability of stores by children.” I: Gumpertz, J. & D. Hymes (red) Directions in Sociolinguistics. New York: Holt, Rinehart and Winston
Sandberg, H. (2004) Medier & fetma. En analys av vikt. Lund: Avdelningen för med-ie- och kommunikationskunskap, Lunds universitet.
Sarlio-Lähteenkorva, S. (1998) ”Hur ser samhället på den fete?” I: Anderson, T., Ris-sanen, A., Rössner S. (red) Fetma/fedme – en nordisk lärobok. Lund: Studentlitte-ratur.
SBU (2002) Fetma – problem och åtgärder. Rapport nr 160, gul rapport, (http://www. sbu.se/www/index.asp)
Scott, M. & S. Lyman (1968) “Accounts” American Sociological Review 33:46-62 Seale, C., Kelly, M. (1998) “Coding and analyzing data”, I: Seale, C. (red) Researching
Society and Culture. London: SAGE
Shilling, C. (1993) The Body and Social Theory. London: SAGE.
Silverman, D. (1998) Harvey Sacks: Social Science and Conversation Analysis New York: Oxford University Press
Soball, J., Stunkard, A.J. (1989) “Socioeconomic status and obesity: a review of the literature”, Psychol. Bull. 105:260-75
Staffieri, J.R. (1967) “A study of social stereotype of body image in children”, Journ.
Pers. Soc. Psych. 7:110-104
Starrin, B., Larsson, G., Dahlgren, L., Styrborn, S. (1991) Från upptäckt till
presenta-tion. Om kvalitativ metod och teorigenerering på empirisk grund. Lund:
Studentlit-teratur.
Sörensen, T.I.A. (1998) ”Genetik og Fedme” I: Andersen, T., Rissanen, A., Rössner S. (red) Fetma/fedme – en nordisk lärobok. Lund: Studentlitteratur.
Turner, B.S. (1984) The Body and Society. Oxford: Blackwell.
Turner, B.S. (1991) “The Discourse of Diet” I.: Featherstone, M., Hepworth, M., Turner, B.S. (red) The Body: Social Process and Cultural Theory. London: SAGE.
Wadden, T., Stunkard, A.J. (1993) “Psychosocial consequences of obesity and die-ting” I: Stunkard, A.J., Wadden, T. (red) Obesity: Theory and Therapy. New York: Raven Press.
Walsh, D. (1998) “Doing ethnography”, I: Seale, C. (red) Researching Society and
Cul-ture. London: SAGE.
