"Jag är överlycklig den dag jag inte behövs" En kvalitativ studie av orsaker till att socionomer väljer att bli konsulter för bemanningsföretag

”JAG ÄR ÖVERLYCKLIG

DEN DAG JAG INTE BEHÖVS”

EN KVALITATIV STUDIE AV ORSAKER TILL

ATT SOCIONOMER VÄLJER ATT BLI

KONSULTER FÖR BEMANNINGSFÖRETAG

LISA LIDFORS

Examensarbete Malmö högskola

Socialt arbete 15 hp Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet 205 06 Malmö

3

”JAG ÄR ÖVERLYCKLIG DEN

DAG JAG INTE BEHÖVS”

EN KVALITATIV STUDIE AV ORSAKER TILL

ATT SOCIONOMER VÄLJER ATT BLI

KONSULTER FÖR BEMANNINGSFÖRETAG

LISA LIDFORS

Lidfors, L ”Jag är överlycklig den dag jag inte behövs” En kvalitativ studie av orsaker till att socionomer väljer att bli konsulter för bemanningsföretag

Examensarbete i socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2016.

Syftet med studien är att utforska orsakerna till att socionomer väljer att gå från kommunalt anställda till att hyra ut sina tjänster via bemanningsföretag. I dagsläget är det främst landets socialförvaltningar som anlitar dessa

konsultföretag för att hyra in personal för myndighetsutövning i huvudsak barn- och ungdomsärenden. En kandidatuppsats* som lades fram höstterminen 2015 behandlade en liknande frågeställning och författarna presenterade resultat i form av respondenter (socionomer) som till stor del motiverades till övergången av olika ekonomiska faktorer. Inledningsvis väcktes därför frågan om det fanns socionomer som motiverades till bytet av andra faktorer än ekonomiska. Socionomyrket har enligt tradition snarare förknippats med filantropi och att hjälpa utsatta trots låga löner och ofta en på olika sätt krävande arbetssituation. Mina resultat visar att respondenterna värdesatte att vara en god gräsrotsbyråkrat i förhållande till klienter och brukare mycket högt, vilket också fick flertalet

konsekvenser för mina respondenter. Resultaten visar också att mina respondenter hade likartade sätt att hantera det som skedde i och omkring denna process. Respondenterna är fyra till antalet, tre kvinnor och en man i olika åldrar.

Nyckelord: gräsrotsbyråkrati, handlingsutrymme, hyrsocionom, salutogenes, socialsekreterare, socionomkonsult

*Bernspång, A & Saarikari, E (2016) ”Du vill inte bli konsult?” Lunds universitet, kandidatuppsats.

4

”I LOOK FORWARD TO THE DAY

I’M NO LONGER CALLED FOR”

A QUALITATIVE STUDY OF REASONS WHY

SWEDISH SOCIAL WORKERS START

WORKING FOR STAFFING AGENCIES

LISA LIDFORS

Lidfors, L “I look forward to the day I’m no longer called for” A qualitative study of reasons why Swedish social workers start working for staffing agencies.

Degree project in social work 15 credits. Malmö University: Faculty of health and society, Department of Social Work, 2016.

The aim with this study is to learn more about the reasons why Swedish social workers start working as social workers for hire, employed by companies and agencies that specialize in renting out qualified staff to organisations. At the moment it is mostly the social services that use this service of renting staff for exercise of public authority in children and youth cases. When chosing this subject I wondered if there were social workers who did not become consultants mainly for different aspects of financial gain, as shown in a report* made by students in Lund last semester. My findings show that my informants sense of being good street level bureacrats were the most important to them, a fact that had consequenses in several ways. My results also show similarities in coping

strategies among my informants during this process. I interviewed four informants, three women and one man.

Keywords: discretion, salutogenes, social service worker, social worker for hire, social worker for rent, street level bureaucracy

5

FÖRORD

Jag vill tacka livet. Nej riktigt så långt vill jag inte dra det. Men detta har varit en resa. Någon tyckte att mitt uppsatsämne var "förvaltning" när jag precis hade valt det. Och lite så var nog tanken. Jag ville distansera mig från dramatiska och känslosamma ämnen. Så blev det inte. Efter att jag insamlat min empiri öppnades en ny värld, mina respondenters värld. Jag är dem innerligt tacksamma för att jag fick ta del av den och jag önskar dem all lycka i nuet och i framtiden.

Tack mina vänner och framtida kollegor Isabell, Matilda och Katy för kärlek, pepp och gränslösa "dekaler" på Facebook mitt i natten. Och tack Nicklas, farmor och min familj.

Men mest av allt vill jag tacka Calle som såg till att jag återupptog mina studier.

Lisa Lidfors

(Uppsatsens titel är ett citat från socionomkonsulten ”Anna” vilket presenteras i sitt sammanhang och i sin helhet i uppsatsens Resultat-del. Jag har i titeln valt att inte skriva ut ordet ”själv” som ingår i citatet).

6

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Det sociala arbetets historia ...s 10

De första utbildningarna i socialt arbete...s. 10 Drivkraft och organisering inom socialt arbete... s. 11

Organisationer i Sverige...s 11 Bemanningsföretag i Sverige ...s 12

Debatt och motsättningar ...s 12 Bemanningsföretagens ansvar... s 12

Några etiska riktlinjer för socionomer... s. 13 Att utreda när barn och unga far illa ...s. 13

METOD ...s. 14

Avgränsning...s. 15

Litteratursökning och tidigare forskning...s.16

Etiska överväganden...s. 16 Rekrytering av undersökningsgruppen...s. 17

Urval...s. 17

Intervju som datainsamlingsteknik...s. 19

Fördelar och nackdelar med intervjumetoden...s. 20

Bearbetning av insamlat material...s. 21 Tolkningsprocessen...s. 21

Fördelar och nackdelar med analysmetoden ...s. 22

Trovärdighet, pålitlighet och överförbarhet...s. 22

TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER...s. 23

Gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme...s. 23 KASAM – Känsla av sammanhang...s. 24

RESULTAT ...s. 25

Respondenterna ...s. 25

Bakgrund ...s. 25

Nyexaminerad på arbetsmarknaden...s. 26 Hur det kom sig att de blev konsulter ...s. 28 Rollen som konsult ...s. 29 Om framtiden som konsult ...s. 32

7

ANALYS ...s. 34

Från teori till praktik som nyexaminerad...s. 34

Reflektioner kring empirin ...s. 35

Orsakerna till att respondenterna blev konsulter...s. 36

Problemen med offentlig anställning ...s. 36 Det positiva med konsultarbete i privat regi ...s. 36 Det positiva med offentlig anställning...s. 37 Problemen med konsultarbete i privat regi ...s. 37 Reflektioner kring empirin ...s. 37 SAMMANFATTANDE DISKUSSION ...s. 38

Avslutande tankar och förslag till vidare forskning ...s. 39

REFERENSER ...s. 41 BILAGOR ...s. 43 Bilaga 1: Avbild av Facebook-sidan som användes i undersökningen.

Bilaga 2: En annan bild av densamma (presentation av projektet). Bilaga 3: Kopia av brev om informerat samtycke.

8

PROBLEMSTÄLLNING

För cirka 120 år sedan ansågs socialt arbete vara något som borgerlighetens kvinnor ägnade sig åt på frivillig basis, så kallad filantropi och välgörenhet. Av olika anledningar ville man ”göra gott” för de mindre bemedlade i samhället, men det var inget man försörjde sig på och det var därmed heller inget riktigt yrke. Hundra år senare är socionom inte ett välbetalt arbete och det är oftast psykiskt slitsamt.

Socionomkonsult/hyrsocionom (hyrsocionom är ett begrepp som media ibland använder) är ett relativt nytt fenomen i Sverige men också något som är på stark framfart då situationen som visas upp i media är en minst sagt tuff situation för Sveriges kommuner och dess anställda socionomer (Lindqvist 2014). Vi har under de senaste åren kunnat höra och läsa om ökade sjukskrivningar och

socialsekreterare som flyr socialtjänsten på grund av för hög arbetsbelastning, att man inte känner sig värdesatt som socionom på sin arbetsplats samt att det är dåligt betalt. Många av dessa socionomer börjar arbeta för bemanningsföretag (omni.se). I Älvkarleby, en kommun belägen mellan Uppsala och Gävle, gick det så långt att kommunen lex Sarah-anmälde sig själva i slutet av förra året.

Situationen inom socialtjänsten i Älvkarleby var ohållbar, endast varannan tjänst var tillsatt (Lundkvist 2016). Lex Sarah är en bestämmelse i bland annat

socialtjänstlagen som (här) innebär att om den som bedriver en verksamhet, efter utredning och försök till avhjälpande, kommer fram till att ett missförhållande är allvarligt då snarast ska anmäla detta till Inspektionen för vård och omsorg, IVO (ivo.se).

Det finns idag åtminstone närmare 15 etablerade bemanningsföretag i Sverige samt ett stort antal mindre företag enligt min egen sökning efter hemsidor via sökmotorn Google i april i år. På företagens hemsidor går det att utläsa hur de flesta större företag hyr ut konsulter över hela Sverige oavsett var i landet man har sitt huvudkontor. Det framgår även att det allra största behovet finns hos landets kommunala socialförvaltningar och näst intill uteslutande efterfrågas resurser för myndighetsutövning i ärenden med barn och ungdomar. Några av argumenten mot att anställa socionomkonsulter är att de kostar samhället mer samt att vissa anser att kontinuiteten gentemot klienterna försämras med inhyrda konsulter. Problemet är inte brist på utbildade socionomer utan att socionomer känner att de drar sig för att arbeta på socialtjänsten då de inte kan göra ett arbete de kan stå för under rådande förhållanden, menar fackförbundet SSR (etc.se).

Detta examensarbete grundas i frågan varför socionomer blir konsulter. I mitt sökande efter tidigare forskning kring socionomer som konsulter tipsades jag om en kandidatuppsats (Bernspång, A. & Saarikari, E. 2016) från höstterminen 2015 vid Socialhögskolan i Lund. Denna uppsats behandlar specifikt

socionomkonsulter med socionomkonsulter som respondenter, vilket också verkar vara den enda tidigare forskningen i ämnet (något som bekräftas av författarna till totalt två kandidatuppsatser som gjorts tidigare kring socionomkonsulter, varav den ena utifrån ett kommunperspektiv). Den aktuella uppsatsen (Bernspång, A. & Saarikari, E. 2016) innehåller nyckelbegreppen socionomkonsult, socialtjänst, motivationsteori, organisationsteori, pushfaktorer, pullfaktorer. Det vill säga fokus på organisationers funktion och vad som (o)motiverar individen i relation till en anställning hos socialtjänsten. De har även valt att fokusera på socionomens återvändande till socialtjänsten, som konsulter.

9

Den aktuella uppsatsen (ibid.) är döpt efter det som nog kan sägas vara ett tema i uppsatsen, nämligen hur konsulter tjänar extra pengar genom att värva nya socionomer till bemanningsföretagen som de arbetar för. De får då påslag på sin lön med ett antal tusen kronor. Författarna valde att intervjua konsulter som arbetade på den arbetsplats där de själva arbetar.

Den kunskapslucka som jag vill fylla med denna undersökning är att beskriva socionomkonsulters drivkrafter bakom övergången från att arbeta som socionom, anställd av kommunen, till att börja som konsult anställd av ett bemanningsföretag samt att presentera eventuella resultat som skiljer sig från vad tidigare nämnda författare kom fram till. Jag upplever nämligen att tillgänglig fakta ger oss dubbla budskap. Utöver frågeställningen om det finns andra motivationsfaktorer kommer jag i mina intervjuer även ta fasta på diskussionen i Bernspångs och Saarikaris (2016) uppsats som berör ”att vara en del av gruppen” som konsult vilket, i olika hög grad, upplevdes som ett problem eller en svårighet av respondenter i

uppsatsen.

Jag anser att det ligger i allmänhetens intresse att få ta del av mer grundforskning i ämnet, samt förhoppningsvis få ta del av ytterligare orsaker till att

socialsekreterare väljer att hyra ut sina tjänster. Kanske finns det obesvarade frågor som får svar, utöver de frågor jag ställer. Det verkar råda mycket spekulationer kring detta fenomen.

Syfte

Syftet med studien är att undersöka och analysera orsakerna till att socionomer väljer att börja arbeta som konsulter för privata bemanningsföretag.

Frågeställningar

 Varför tar socionomer steget att bli konsulter för bemanningsföretag?

 Hur spelar utbildningen och tidigare erfarenheter som socionom in i beslutet att gå från kommunalt anställd till konsult?

 Hur stor roll spelade lönens storlek när det kom till att ta beslutet att bli konsult?

Begreppsförklaring socionomkonsult

I studien har respondenterna kallat sig själva för konsulter eller

socionomkonsulter och detta är också allmänt vedertaget. Enligt svenska

akademien betyder ordet konsult "sakkunnig person som åtar sig specialuppdrag, sakkunnig rådgivare” (Svenska akademiens ordlista över svenska språket, 2015). Mina respondenter upplever sig inte vara experter i första hand. Samtliga anser att människor eller socialt arbete inte är något man kan vara expert på. Däremot tycker samtliga att de av den intensiva erfarenhet de erhållit som konsulter blivit experter på utredningsförfarandet i LVU-ärenden exempelvis (1990:52 Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga).

10

KUNSKAPSLÄGET

Jag kommer i detta kapitel att presentera olika områden som jag anser är relevanta för att få ett sammanhang för min uppsats och mitt syfte med densamma, men kanske främst för att faktamässigt underbygga och nyansera bilden av den situation som mina respondenter förmedlar. Först presenterar jag en traditionell syn på socialt arbete och dess ursprung i filantropins tecken och med betoning på kärlek och medmänsklighet. Detta kan tyckas förlegat idag men faktum är att kärlek finns med som kriterium i Akademikerförbundet SSRs etiska kod för socialarbetare (2013) även idag. Inget i denna skrift handlar om ekonomiska bonusar. Därefter en kort introduktion i svensk organisationsteori för att ge läsaren en bild av marknaden för socionomer idag. I kapitlet därefter finner läsaren information om bemanningsföretag, dess historia och hur de fungerar. Därefter presenterar jag utdrag ur de etiska riktlinjer som Akademikerförbundet SSR ger ut (i samarbete med bland annat Socialstyrelsen), som används i

socionomutbildningar och som delvis är lagstadgade. Det sista stycket behandlar hur handläggning går till när anmälan om att barn och unga far illa (LVU) inkommer till socialtjänsten, en arbetsuppgift som nyexaminerade socionomer samt konsulter ofta ställs inför.

Det sociala arbetets historia

Socialt arbete startade i 1800-talets välgörenhetsrörelser i USA och Europa

(Petterson 2001). Till en början, från sista hälften av 1800-talet, innebar begreppet socialt arbete att engagera sig i den så kallade sociala frågan vilket på den tiden var detsamma som vad de övre samhällsskikten gjorde för de medellösa i

samhället (Morén 2010). Denna välgörenhetsfråga var inte enbart till för att hjälpa de fattiga och medellösa utan det var också ett sätt för de hjälpande att kunna kontrollera gruppen av utslagna och arma (Petterson 2001). Från slutet av 1800-talet har det handlat om arbetarrörelsens kamp för drägligare livsvillkor i allmänhet, insatser för fattiga var då endast en del av arbetet. Kommunernas fattigvårdsstyrelser tog över arbetet med fattiga och denna uppgift utvecklades med tiden till att arvoderade tjänstemän gjorde bedömningar av de fattigas behov (Morén 2010).

De första utbildningarna i socialt arbete

I USA etablerades den första organiserade utbildningen för blivande socialarbetare så tidigt som före sekelskiftet 1900. Under 1920-talet var arbetarrörelsen så väl som kvinnorörelsen drivande i frågan kring att starta fler utbildningar för socialarbetare. I Sverige startades 1903 Centralförbundet för socialt arbete (CSA) som drev på för att få till stånd en socionomutbildning i Sverige. Detta skedde slutligen 1921 och denna utbildning fick namnet Socialinstitutet i Stockholm (Morén 2010).

På 1950-talet pågick det en samhällsdebatt kring ”besvärliga personer” med sociala eller psykiska besvär som uppfattades av allmänheten som ett

samhällsproblem, att de bara var till besvär och låg samhället till last (Petterson 2001). Det fanns kritiker som ansåg att socialarbetare skulle hålla sig till

administrativt arbete och att fokus skulle ligga på byråkrati och myndighetsutövning. Människor som inte passade in hörde hemma på institutioner, skriver Petterson (2001). Slutledningen på denna debatt blev att socionomutbildningen på 1960-talet gick från att vara en främst administrativ utbildning till att ha fokus på människan. Empati var ett nytt begrepp som började implementeras bland svenska socialarbetare parallellt med att fler socialinstitut

11

bildades och de första inriktningarna introducerades på svenska lärosäten (ibid.). Socialinstituten blev sedermera högskolor och så småningom blev de integrerade i universiteten på respektive orter i form av institutioner för socialt arbete (Morén 2010).

Drivkraft och organisering inom socialt arbete

1847 kom en ny fattigvårdslag (SFS 1847:23) i vilken kärnan består av en syn på socialt arbete som något som bör ha ett personligt bemötande och utövas i

enlighet med kristen tro. Trots att denna lag är en av de äldsta sociallagarna som finns författade i Sverige är den kanske inte aktuell på alla punkter idag (Petterson 2001). Ska vi se till den kristna kärleksläran är det vår etiska plikt att hjälpa andra, lindra smärtor och göra gott. Allt socialt arbete är dock inte självuppoffrande och många skulle idag inte heller ange kristen tro som huvudsaklig drivkraft i arbetet (Morén 2010).

Enligt Morén krävs det en form av organisering för att få arbeta med det man är intresserad av, det räcker inte med enbart utbildning. Han menar att blivande (socionom)studenter drivs av ett behov av att bistå socialt utsatta människor och att aktivt arbeta för klientens bästa vilket leder till "organisationen socialt arbete". På samma sätt som blivande lärare och blivande läkare drivs av behovet av att undervisa respektive behovet av att bota sjukdomar, vilket leder till

"organisationen skola" respektive "organisationen sjukvård" (Morén 2010). Nu kan man tala om samhällets moraliska uppdrag till professionen att företräda och bistå utsatta människor och grupper. I och med detta behöver du inte låta dig inordnas i och låta dig styras av regelsystemen i de verksamheter du arbetar, fortsätter Morén. Det är nämligen lika mycket en del av ditt uppdrag att ibland vara kritisk och ifrågasätta samt vid behov försöka ändra på dessa regelsystem. För det som ytterst vägleder socialarbetaren, enligt Morén, är det professionella uppdraget att företräda och bistå utsatta människor.

Organisationer i Sverige

Där socialtjänsten i hög grad ska leva upp till offentliga intressen samtidigt som det förväntas reformer (enligt nedan) som kanske går stick i stäv med den

klassiska synen på den offentliga organisationen. Parallellt erbjuder privat sektor ytterligare en arena för socionomerna.

Offentliga intressen skiljer sig från privata intressen eftersom hänsyn måste tas till en bredare målgrupp som är mycket heterogen, det råder andra värderingar och andra typer av mål eftersträvas. Hos den offentliga organisationen måste många olika hänsyn vägas mot varandra; demokratiska hänsyn, värderingar rörande rättssäkerhet samt hänsyn till det gemensamma ska tillägnas en helt annan vikt i offentliga än vad som krävs i privata organisationer. Ett annat argument är att ledare i det offentliga är ansvariga inför medborgare och väljare mer än inför andra specifika grupper (Christensen et. al 2005). Offentliga organisationer kräver öppenhet, insyn, likabehandling och förutsägbarhet på en helt annan nivå än de privata. Det finns en inriktning inom organisationsteorin som hellre än att se olikheter vill poängtera likheterna mellan offentliga och privata organisationer, menar författarna. Med detta menas att eventuella olikheter enbart grundas på förutfattade meningar eller stereotyper. Uppgifter som storlek och teknologi är exempel på parametrar som påverkar organisationer mer än huruvida det rör sig om en offentlig eller privat organisation. Denna inriktning kan sägas gå under benämningen New Public Management (NPM), en reformrörelse som startade i Sverige för mellan 25 och 30 år sedan (ibid.).

12

Enligt Patrik Hall (2012) innebär management tanken om organisationer i behov av förändring, att man vill effektivisera och få dem att fungera mer likt företag och betoningen ligger allt som oftast på att detta är ”modernt”. Inom NPM ska den offentliga sektorn utveckla marknadsliknande, kundorienterade mönster med effektivare (enligt författaren med betydelsen billigare) tjänster. Även internt i en organisation ska hierarkin påminna om ett företags med dess effektiva styrning (ibid.).

Bemanningsföretag i Sverige

Fenomenet bemanningsföretag är inte alls en så ny företeelse som det så ofta framställs i offentlig debatt. På sätt och vis kan fenomenet med uthyrning av arbetskraft härledas så långt tillbaka som till 1800-talet. År 1935 förbjöd man personaluthyrning och privat arbetsförmedling i lag. Sex decennier senare, den 1 juli 1993, trädde ny lagstiftning i kraft som innebar en avreglering av det

offentliga arbetsförmedlingsmonopolet (Walter 2012). Avregleringen innebar att

svensk lagstiftning beträffande vinstbringande uthyrning av personal förändrades från förbud till en av de mest liberala i Europa. Den svenska

bemanningsbranschen framstår på flera sätt som unik jämfört med övriga världen eftersom den i Sverige i princip helt och hållet omfattas av kollektivavtal med olika typer av fasta anställningar eller motsvarande samt garantilöner (Walter 2005).

Debatt och motsättningar kring att hyra ut personal

Det fanns många konflikter och motsättningar kring fenomenet personaluthyrning redan före avregleringen 1993. Till viss del grundades dessa i specifikt svenska förhållanden men fenomenet som sådant hade av forskare tilldelats väldigt skilda betydelser och man hade presenterat ett flertal olika effekter för både

organisationer som hyr in personal men också för dem som arbetar som uthyrd arbetskraft vilket bidrog till oklarhet (ibid.). En populär position i debatten, som pågår än idag, är den om organisatorisk flexibilitet, där den inhyrda personalen utnyttjas som buffert för oväntade inre eller yttre förändringar. Man anser också att organisationer systematiskt väljer mellan att anställa eller att hyra in personal beroende på vilken typ av arbete som behöver bemannas samt för att slippa den delen av administration och kontroll som en anställning innebär. Det kan också handla om att hyra in en kompetens som bara behövs i verksamheten under en begränsad period eller en speciell kompetens som kan vara svår att få tillgång till på annat sätt (Walter 2012).

Bemanningsföretagens ansvar

Det är bemanningsföretaget som har arbetsgivaransvaret för konsulterna. De etablerar också relationen med företag och organisationer för att sälja sina tjänster och förhandla om priset (Walter 2005). Bemanningsföretagens huvuduppgift är att placera rätt person på rätt plats och samtidigt att aktivt agera arbetsgivare för konsulterna (ibid.). Cheferna på bemanningsföretagen har även personalansvaret för sina uthyrda konsulter, vilket innebär att det är de som ansvarar för

personalarbete såsom lönesamtal, medarbetarsamtal, semesterplanering samt rekrytering. Om en konsult har problem inom ett uppdrag, behöver handledning eller vill diskutera något som har att göra med anställningen, är det alltså till den bemanningsansvariga chefen på företaget de ska vända sig till (Walter 2005). Här har olika bemanningsföretag sina egna policies vilket gör att olika

socionomkonsulter har olika mycket i lön, olika mängd och typ av handledning och stöd med mera.

13

Några etiska riktlinjer för socionomer

1. Socialarbetaren ska i sitt arbete och i sin livsföring i övrigt respektera varje människas lika och höga värde.

2. Socialarbetaren har ett särskilt ansvar gentemot personer och grupper som är i en utsatt situation.

3. Socialarbetaren ska vara medveten om och ha en lojal inställning till verksamhetens grundläggande uppdrag.

4. Socialarbetaren ska motverka kränkande eller diskriminerande attityder och handlingar som kan komma till uttryck i verksamhetens arbetssätt eller i medarbetares eller klienters agerande. Detta kan bryta andra krav på lojalitet. 5. Socialarbetaren bör bidra till att den egna arbetsplatsen är en konstruktiv och

vänligt sinnad social miljö.

6. Socialarbetaren ska sträva efter att skapa förtroende för socialt arbete och för socialarbetares professionella kompetens samt vara öppen för kritisk granskning av sin yrkesutövning.

7. Socialarbetaren ska som yrkesutövare och medborgare företräda ett demokratiskt samhällsideal som omfattar mänskliga rättigheter, humanitet och solidaritet (Akademikerförbundet SSR 2013).

Att utreda barn och unga som far illa

Det första som socialtjänsten ska göra när en anmälan om faktiska/misstänkta exempelvis sexuella övergrepp inkommer är att ta ställning till om barnet/den unge behöver skydd omedelbart. Bor barnet med den misstänkta vårdnadshavaren kan den första åtgärden vara att flytta barnet från hemmet. I mindre kommuner finns sällan någon samrådsgrupp att rådfråga, vilket annars kan vara rutin. Finns ingen sådan grupp kan socialsekreteraren i fall som upplevs tveksamma ringa till åklagarmyndigheten och diskutera den uppkomna situationen (Fridh & Norman 2008). Socialnämnden (i praktiken socialtjänsten) har dock en annan uppgift när det kommer till bedömning i dessa situationer än vad polis och åklagare använder sig av i brottmål. Socialtjänsten ska se över barnets hela situation och ingripa oavsett om gärningsmannen/-kvinnan kan fällas för brott eller inte. Ofta är övergrepp mot barn ett symptom på allvarliga missförhållanden hos hela eller större delar av en familj. Därmed måste en omfattande barnavårdsutredning inledas och insatser måste samordnas med andra berörda myndigheter, detta helt under socialtjänstens ansvar (ibid).

Görs bedömningen att barnet eller den unge behöver omhändertas omedelbart sker detta enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga). Här måste socialsekreteraren ta hänsyn till vad som är bäst för barnet/den unge och oavsett vilket beslutet blir så är ärenden av detta slag så delikata att det oftast är någon

14

part, eller flera, som känner sig kränkta eller hotade. Detta väcker oerhört mycket känslor och människor påverkas enormt när det handlar om tvångsåtgärder mot enskild, vilket kräver diverse olika kompetenser hos den som har hand om dessa ärenden (Fridh & Norman 2008).

Tvångsvård eller tvångsomhändertagande kan bli aktuellt när frivillighet inte räcker, det vill säga det sker mot den unges, vårdnadshavarens eller bådas vilja. Ett sådant omhändertagande kan verkställas omedelbart, med hjälp av

polishandräckning om behovet bedöms finnas. Det är socialnämndens

(socialtjänstens) ordförande som tar ett sådant beslut efter att socialsekreterare gjort sådan bedömning. Ett akut omhändertagande kan överklagas (LVU). Socialnämnden ansöker till förvaltningsrätten om beslut enligt LVU. Det är den ursprungliga socialsekreteraren som ska redogöra för förhållanden och uppfyllda rekvisit i en ansökan som lämnas till förvaltningsrätten via ordföranden. Denna redogörelse ska innehålla; den unges förhållanden, de omständigheter som ligger till grund för att den unge behöver denna vård, vilka åtgärder som man vidtagit tidigare, en presentation av den vård och det stöd som socialtjänsten kommer att anordna för den unge, en redogörelse för hur information har lämnats till den unge och vilken information som har lämnats samt hur den unge ställer sig till att omhändertas enligt LVU (ibid).

METOD

Från start var min förförståelse mycket liten, det handlade mer om en inspiration som väckts till liv av en tidningsartikel och en kurs på högskolan.

Howard S. Becker (1998) menar att forskare lär sig en del, eller mycket, av att läsa på om ett ämne som upplevs som intressant och som hen önskar studera. I detta skede saknas i regel förstahandskunskap kring fenomenet. Som följd av detta formas en föreställning om det som studeras vilket förfinas av olika statistik som forskaren tillgodogör sig, exempelvis åldersfördelning och etnicitetsvariabler. Denna bild följer med som en "sanning" genom processen men bygger i själva verket mest på fördomar eftersom vi är mänskliga och vill förstå vår omvärld, skriver Becker (1998). Ju mer jag försökte läsa på desto mer förvirrad blev jag. Enligt forskaren Rosmari Eliasson (2012) är ett öppet sinne och att inte vara så teoristyrd i sitt metodval ett bra utgångsläge när man ska undersöka ett ämne där det inte finns mycket att hämta i tidigare forskning. Eftersom både jag och kandidater som skrivit uppsats i ämnet tidigare kommit fram till slutsatsen att forskning inte finns i ämnet så var det omöjligt för mig att få en enhetlig bild av branschen och socionomkonsulten. Tack vare en diskussion med min handledare gjorde jag mina frågor mer öppna, något jag började inse fördelarna med under diskussionen men inte fullt förstod förrän jag inledde mina intervjuer. Dock var det aldrig fråga om någon annan teknik än just intervjuer för att besvara mina frågeställningar, främst på grund av att alternativet med enkätundersökningar inte kändes lockande, eller passande, av olika anledningar. Att göra en diskursanalys eller en analys av bemanningsföretagens sätt att uttrycka sig på sina hemsidor var min plan B.

15

vår forskning som avgör på vems sida vi hamnar i vårt sökande efter kunskap, inte vilken metod vi använder oss av. Med det menar hon att ingen metod i sig själv bär med sig ”alla goda värden” som ger en ur etisk synpunkt en mer försvarbar forskning. Eliasson menar vidare att forskare kan begränsas av att tidigt fokusera på ”rätt” metod. Hon menar att ”har vi en hammare, ser vi bara spik” och att vetenskapare, på samma sätt som hantverkare, kan använda sina verktyg i mer eller mindre goda syften (ibid.). Med både Beckers och Eliassons ord i bagaget valde jag att använda en stor portion magkänsla och att behålla ett öppet sinne i mitt fortsatta arbete.

Avgränsning

I uppsatsen är fokus på socionomers situation i Skåne, då tiden inte räcker till (på kandidatnivå) för att göra en vidare jämförelse. Det finns ingen tidigare forskning kring socionomkonsulter i Sverige eller som matchar våra förhållanden. Eftersom jag är intresserad av just socionomer och deras upplevelser av den situation de befinner sig i har jag valt att låta bli att göra några jämförelser med vårdyrken, som annars är en vanligt förekommande parallelldragning. Socionomer besitter en viss makt när denne arbetar med myndighetsutövning i förhållande till klienten (Dunér & Nordström 2006). Hen kan ta beslut som går klienten emot och som kan få stora konsekvenser för klienten och klienten är då beroende av sin handläggares omdöme. Läkare har en liknande makt då patienten i regel är sjuk eller skadad samt i beroendeställning när denne söker vård. Det som skiljer dessa två från varandra är främst att socionomen oftast behöver en chefs godkännande innan de flesta beslut fattas samt att socionomen är mer beroende av

organisationens förutsättningar än vad läkaren är i enskilda patientärenden. Sjuksköterskans främsta uppgift är att vårda och ge samt delegera omsorg,

behandling och medicin utskriven av läkare. Här finns inte samma maktperspektiv mellan hjälpare och hjälpsökare.

Socionomen avkräver också i regel en motprestation av hjälpsökaren, till skillnad från de andra två yrkeskategorierna. Detta kan exempelvis bestå i att gå på ett visst antal AA-möten under en viss tid för att kvalificera sig för en viss

behandling, ha dokumenterad kontakt med andra myndigheter eller inkomma med dokument som styrker rätten till ekonomiskt bistånd. Att hyra ut en socionom är kanske mer som att hyra ut en biträdande jurist, tänker jag. Man har liknande arbetsuppgifter som en advokat (som har juridiska befogenheter). Samma grundutbildning och vissa befogenheter men man är inte helt autonom. Därför, menar jag, är det inte en bra jämförelse att jämföra socionomer med vårdpersonal. Jag har i uppsatsen således även avstått från att fördjupa mig i organisationsteori, professionalisering eller siffror av olika slag. Jag har ibland kort presenterat fakta om exempelvis organisationstyper för att läsaren ska få grundläggande fakta, för att denne sedan ska få skapa sig en egen uppfattning och ett sammanhang. Denna uppsats bygger på mina respondenters upplevelser och vad de berättar för mig, i rollen som undersökande forskare. Därför har jag medvetet valt bort att fördjupa mig i områden runt omkring mina respondenter.

16 Litteratursökning och tidigare forskning

Databaser där jag sökt efter information om socionomkonsulter på svenska och engelska, även med så många synonymer som jag kunnat komma på är som följer; Uppsatser.se, lab.lu.se, Libris, hv.se.libguides.com, DIVA, Swepub, Uppsök, forskning.se, LUBsearch, Lovisa, Google Scholar, Google. Förutom den kandidatuppsats jag redan refererat till i uppsatsen (”Du vill inte bli konsult?”) finns ytterligare en kandidatuppsats, utifrån ett kommunperspektiv: ”Privata utförare i socialtjänsten: Om användandet av socionomer från privata

bemanningsföretag i den sociala barnavården” (Jacobsson, A & Sunesson, A 2015). Här benämner man inte konsulterna socionomkonsulter vilket försvårar sökandet. Dessa två kandidatuppsatser har det gemensamt att de drar slutsatsen att forskning kring socionomkonsulter i stort sett saknas.

Jag upplevde inte att den bok som ovanstående författare fått fram rörande engelska förhållanden kändes relevant för min uppsats. Den handlar främst om förhållanden där klienten blir kund, New Public Management, vilket jag har behandlat i min uppsats.

Det finns hemsidor (motsvarande fackförbund och Socialstyrelsen) som beskriver situationen för socialarbetare i England respektive USA vilken delvis påminner om situationen i Sverige rörande efterfrågan, arbetsbörda och lönelägen med mera men jag fann inget om motsvarande socionomkonsulter.

Etiska överväganden

I alla typer av undersökningar där deltagarna är människor krävs att dessa först rekryteras. Om personerna i princip redan är definierade sker rekrytering ofta genom ett brev till dessa. Om så inte är fallet kan rekryteringen eventuellt ske genom annonsering (Vetenskapsrådet 2002). Jag rekryterade mina respondenter via en annons där jag informerade (mer om informationskravet nedan) om projektet samt vad det skulle innebära att delta, sedan valde jag att informera ytterligare via ett brev när jag träffade mina informanter för intervju. Jag behöll ett av dem underskrivet exemplar och de fick en kopia av brevet. Mina respondenter signerade brevet, vilket i detta fall inte är något som måste ske men som min handledare rekommenderade. Här talar vi om samtyckeskravet. I min studie var inte respondenterna utsatta i sin roll (jämfört med barn eller sjuka exempelvis). Respondentens signatur betyder här att denne har tagit emot denna information, hen har fortfarande rätt att ångra sig eller att få ytterligare information. Ett aktivt samtycke kan här inte heller ses som att det motverkar sitt syfte (väcka

traumatiska känslor exempelvis), mina respondenter var inte rekryterade i ett sådant sammanhang. Det kan hävdas att informerat samtycke finns i och med att respondenten exempelvis börjar svara på intervjufrågor, men detta behöver nödvändigtvis inte betyda att respondenten blivit informerad om allt denne ska få veta inför deltagande (ibid.). Informationskravet innebär att informera potentiell respondenten om följande:

- Syfte och övergripande plan med forskningen

- Metoderna som kommer att användas som berör deltagaren - Eventuella följder och risker som forskningen kan medföra - Vem som är huvudman för undersökningen

17

Det är av stor vikt att inte utlova anonymitet, då detta innebär att inte ens

forskaren vet vem som är vem i sin forskning. Konfidentialitetskravet innebär att respondenten ska ges största möjliga skydd från att obehöriga tar del av

uppgifterna som rör personen och dennes insats. De ska avidentifieras i allra möjligaste mån, men man kan inte utlova anonymitet då forskaren inte har total kontroll över omvärlden. Detta följde jag och jag tänkte på det när jag bestämde att jag inte skulle benämna något geografiskt mer detaljerat än ”Skåne”. Jag avidentifierade även respondenterna med fingerade namn och oexakta åldrar med mera. Inspelningarna var benämnda ”kv 1” och så vidare. Några av

respondenterna gav uttryck för att de, mer eller mindre, ville vara öppna med vissa personuppgifter men jag gjorde här ett aktivt val.

Nyttjandekravet innebär att materialet endast får användas för forskningsändamål. Det informerade jag om. Forskare kan inte lova att material förstörs, men på kandidatnivå är det tillåtet att göra det efter att projektet är färdigt.

Rekrytering av undersökningsgruppen

Varken jag eller min handledare var säkra på hur branschen såg ut, hur jag bäst skulle närma mig mina framtida respondenter. Jag hade personligen en

föreställning om att ämnet kanske var tabu och att det skulle vara näst intill omöjligt att få tag i någon som ville prata med mig. Jag funderade på om jag skulle gå via konsulter som uttalat sig i media, via chefer på bemanningsföretag eller kanske via facket. Allt detta tog emot eftersom jag ville få avslappnade intervjuer och mer spontana än om chefen valt ut kandidater.

Urval

Jag var orolig att jag inte skulle hinna hitta respondenter. På Facebook hade jag gått med i olika grupper för socionomer och socionomkonsulter inför mitt research-arbete. Jag började se att det dök upp inlägg i dessa grupper från socionomstudenter som skulle skriva uppsats och sökte respondenter. Dock märkte jag att de inte fick några svar eller så värst givande svar eftersom deras inlägg var väldigt oklara och upplevda som skrivna i all hast och inte på ett sätt som man gör om man planerar en undersökning där rekrytering och urval ska motiveras. Då valde jag att starta upp en egen sida på Facebook som jag döpte till Examensarbete socionomutbildningen (se bilaga). Den är uppbyggd ungefär som en vanlig personlig Facebook-profil. Jag valde ut passande neutrala bilder från en hemsida som erbjuder gratis professionella bilder. Jag formulerade en efterlysning (se bilaga). Jag gick in på ett tiotal sidor och grupper där jag hade tillträde och jag skrev ett kort inlägg där jag presenterade mig och mitt uppdrag och så länkade jag till mitt uppdrags sida.

Jag vill nu berätta om intressenterna som föll bort fast de svarade tidigt. Vi bokade tider. Men de föll bort, de ångrade sig. Den ena var en person som ville vara med. Fast hen var osäker på om hen passade. Hen tyckte inte hen hade arbetat så länge. Då svarade jag att kriteriet var erfarenhet av att vara konsult, inget mer. Hen var också osäker på om hens tjänst passade in, den var lite uppdelad. Vi bokade ett datum längre fram. Men hen hörde inte av sig mer. En person hörde av sig och hade redan en klar beskrivning av vad hen skulle berätta om. Hen var egenföretagare, bodde långt bort och ville ha en intervju direkt eftersom hen var i stan. Det gick inte. När jag hörde av mig till hen några veckor

18

senare så var det inte lika aktuellt att ses, hen ville ”skype:a” en intervju vilket jag inte tyckte var lämpligt.

Jag kände väldigt tidigt i dessa två fall att de, av olika anledningar, inte var ultimata. Den ena var osäker i allmänhet. Den andra hade uppenbarligen en egen agenda. Det får man ha, men frågan är om det är passande. Här hade jag redan bokat tid med mannen om är med i mitt material. Han skulle iväg på resa i en vecka. En av kvinnorna hade jag bokat in framöver. Ytterligare en av kvinnorna skulle iväg. Så det var osäkert ett bra tag, men jag hörde inte av mig till fler eftersom jag inte ville lova folk och sedan neka dem medverkan. Dock var de första cirka sex intressenterna de som faktiskt tog kontakt med mig direkt, på det sätt som jag informerat om i mina annonser. Resten skrev i olika inlägg på olika sidor, blev ”taggade” i kommentarer på Facebook. Jag hade redan mina tre blivande respondenter, samtidigt som många av dem som följde inte kändes lika genuint intresserade. Många skrev sitt telefonnummer i en kommentar till ett inlägg och inget mer. Mina tre blivande respondenter var sakliga, berättade lite om sig själva, förklarade varför de skulle kunna tänka sig att medverka samtidigt som de flesta ändå ursäktade sig med att de kunde bara vissa tider på grund av arbete. Vilket gav ett intryck av att de tänkte långsiktigt. Det var inte helt lätt eller smärtfritt att boka in tider, det dröjde ett par veckor innan vi väl kom till skott. Detta tar jag upp eftersom tanken har funnits hos mig att de som till slut blev mina respondenter på något sätt kanske var extra motiverade till att vilja berätta sin historia, att detta skulle anses ge en skev bild.

Låt säga att jag använde mig av en variant av ja-sägarurval från början då jag rekryterade mina första tre respondenter. Ja-sägarurval innebär att en stor grupp (population) tillfrågas och de som säger ja till att medverka får göra det. Om en liten del tackar nej anses undersökningen kunna representera en hel population, om det är många som inte svarar så kan man analysera vad de som svarade representerar (infovoice.se). Socionomgruppen ”Socionom” på Facebook, där respondenterna rekryterades, har 4560 medlemmar. Jag vet inte, men låt säga att 400 av dem är konsulter. Av de 400 bor kanske 100-200 i Skåne. Jag fick cirka 30 svar. Konsulter som bor i Skåne arbetar inte alltid i Skåne, de bor ofta borta under veckorna. När de är hemma vill de träffa sina familjer. Fenomenet är nästan helt outforskat i Sverige, jag tycker inte att en kandidatuppsats behöver uppfylla forskarstandard. Jag tycker att ett genomgående trovärdigt och välmotiverat mönster är viktigt och gott nog för att uppmana till eftertanke.

Det kan också ses som ett slumpmässigt urval där alla i populationen har lika stor chans att bli valda. Vill man göra en nulägesbeskrivning, som min undersökning är i hög grad, så är ett slumpmässigt urval något att sträva efter då risken för snedfördelade resultat är avsevärt mindre (ibid.). Jag ville inte ha bara vem som helst om jag fått välja (bekvämlighetsurval). Jag visste vad jag ville ha, men jag visste inte hur eller om de existerade. När jag gjorde min intervjuguide så lutade den från början åt att vara väldigt strukturerad, på gränsen till enkätlik i sin

utformning. Mitt ämne och mitt syfte lutade lite åt det kvantitativa hållet innan jag började insamla min empiri, därför är det inte konstigt att det finns kvantitativa inslag i min urvalsstrategi. Rosmari Eliasson (2012) menar att det är en fördel att kombinera metoder när man undersöker obeforskade ämnesområden.

19

De tre första respondenterna som ”hängde kvar” var också de tre första att svara i ordningen så där var jag konsekvent. Respondent nummer fyra var helt klart ett bekvämlighetsurval (man behöver någon att intervjua), men det var positivt att hon arbetade på ytterligare ett annat företag samt hade flera i sammanhanget nya egenskaper. Urvalsförfarandet kan nog ses som en sorts bekvämlighetsurval också, samtidigt som jag aktivt valde bort att gå via facket eller chefer. Det hade kanske varit lättare, mer organiserat och självklart kanske. Jag tog en stor

chansning när jag annonserade. Jag tror att mina respondenter var intresserade, seriösa och att de håller sig uppdaterade kring socionomers situation. Att det kan ha bidragit till att de svarade tidigt och sedan genomförde intervjuerna.

Intervju som datainsamlingsteknik

Eliasson (2012) skriver att den kvantitativa metoden kan anses vara mer förenlig med den manliga etiken, medan de kvalitativa metoderna kan anses vara mer förenliga med kvinnliga värden (ibid.). Eliasson forskade om kvinnor i en kvinnodominerad yrkesgrupp där det knappt fanns någon tidigare forskning att tillgå. Jag har inte ”könat” socionomkonsultbranschen och en kandidatuppsats ger inte utrymme för både observation, enkäter och intervjuer även om det säkert är det ultimata i en situation där det råder brist på tidigare forskning. Eliasson (2012) menar vidare att hon till syvende och sist ändå tror att vi som individer har olika upplevelser, då inte främst styrt av biologiskt kön. Det senare har jag tagit fasta på i min uppsats.

Inför mina möten med respondenterna läste jag på om semistrukturerade

intervjuer med öppna frågor som ger utrymme för följdfrågor utifrån några teman och konstruerade en intervjuguide innehållande teman och några tillhörande öppna frågor. När jag väl inleder min första intervju märker jag så smått att mina frågor stoppar upp flödet i svaren. Ett vanligt fel är att ställa frågor som kan besvaras med ja eller nej eller att ställa två frågor i en och samma fråga. Risken med detta är att man inte får några utförliga svar respektive att du bara får svar på den ena frågan av två som ställs samtidigt (Lantz, 2013). Detta lärde min

handledare mig från början.

När jag istället bad respondenten "berätta" så kom svaren ofta som utskjutna ur en kanon, inklusive svaren på de flesta av mina frågor som jag hade förberett. Men förstås i en annan ordning. Så relevans i frågorna är jag därför säker på att det fanns. Och detta mönster återkom hos samtliga av mina respondenter, med vissa variationer men mönstret var detsamma. Några behövde frågor att svara på från och till under intervjusessionen, några "bara körde". Jag fick känslan av att mina respondenter hade en berättelse de ville berätta, de hade en egen agenda kring medverkandet i studien. Jag upplevde också att det var viktigt för dem att detta handlade om deras arbete som konsulter utifrån deras sätt att berätta och reagera. Detta kände jag och tyckte det var självklart att respektera detta. Därför kan det vara lite olika vilka typer av uppgifter som finns om de olika respondenterna rörande främst områdena; lön, känslor, fritid samt livet innan

socionomprogrammet. Studien handlar om socionomlivet och om konsultlivet och det är därför de är inbjudna att delta. Så intervjuerna pendlar mellan att vara semistrukturerade till mer fokuserade och det som inte jag hade med i min intervjuguide och som de inte berättade mer om lät jag helt enkelt vara. Enligt Annika Lantz (2013) är intervjun en dialog men den skiljer sig från ett

20

samtal på så sätt att man i en intervju förväntas ha ett syfte med utfrågningen för att samla information. Ett samtal behöver inte ha ett syfte och vad som sägs brukar ge sig med tidens gång och här är oftare förhållandet mellan parterna mer jämställt (ibid.). Jag upplevde att jag hade kontroll över intervjusituationerna och jag hade gripit in om det hade behövts, vilket jag också gjorde. Jag ställde

följdfrågor eller bad respondenterna att förtydliga vid behov. Intervjuerna följde samma röda tråd.

Mer eller mindre upplevde jag att mina frågor tog slut och min förförståelse var mycket begränsad när jag väl satt där med mina respondenter som hade bjudit hem mig (alla utom en) för att berätta om sin verklighet. Som jag har skrivit om innan så var jag osäker på hur mycket man skulle vilja tala med mig, hur lång tid jag skulle ha på mig att få fram den information jag sökte. Jag bad dem då berätta mer om något de talat om tidigare. I andra sammanhang hade detta kanske

upplevts av dem som att jag var slarvig eller arrogant, men ju mer de fick välja totalt av egen maskin och jag bara lyssnade och skrev desto mer berättade de och jag upplevde att det blev mer och mer avslappnat för dem när de valde innehållet. Detta bidrar också till att jag tror att behovet att berätta och bli hörd är oerhört stort hos dem i detta nu.

Intervjuerna blev fyra till antalet, intervjuerna pågick mellan 40-60 minuter vardera och de spelades in med hjälp av diktafon och jag antecknade samtidigt. Tekniken fungerade väl. Vi befann oss i respondenternas hem med undantag för en intervju som genomfördes på arbetsplatsen.

Fördelar och nackdelar med intervjumetoden

I och med att mina respondenter fick berätta så fritt de ville, med stöd från mig, om det som kändes viktigt för dem att förmedla resulterade i att materialet blev omfångsrikt. Inte i antal minuter men i mängden potentiellt "viktig" information för mig att analysera. Jag känner att materialet är gott nog till en uppsats till om en annan aspekt i ämnet. Minst en till. Av de nästa fyra timmarna av inspelade

intervjuer är det nästan inget som inte skulle vara relevant för ytterligare vetenskapliga undersökningar.

Risken med att låta respondenterna tala fritt är att det kan bli ett stort svårhanterligt material med mycket information som inte är intressant för undersökningen. Det som överraskade mig är att alla respondenter, på sina individuella sätt att uttrycka sig, tog upp nästan samma saker och aspekter när de talade fritt.

För att genomföra vetenskapliga intervjuer krävs kunskaper i intervjuteori, ämnet för intervjun samt forskningsmetod, enligt Lantz (2013). Här kan vi säga att även om jag hade läst på mer om intervjuteori hade jag ändå inte känt till min målgrupp och ämnet för intervjun då detta var ett problem i sig självt. Läsa mer

forskningsmetod skadar aldrig, frågan är om det hade hjälpt. Lantz (2013) talar även om den empatiska förmågan som ett grundläggande personbundet

förhållningssätt. Aktivt viljestyrda förhållningssätt såsom viljan att ompröva egna tankemönster genom reflektion och introspektion är ytterligare färdigheter som intervjuaren kan besitta (ibid). Det är snarare dessa kompetenser som jag som ovan forskare använde mig av för att kompensera bristande kunskap om ämnet. Jag skapade förtroende och visade intresse och jag lyssnade. Jag fick konstant ompröva det jag trott och försöka se kärnan i varje ny berättelse.

21

Bearbetning av insamlat material

Efter varje genomförd intervju transkriberade jag allt material genom att föra över ljudfilerna från diktafonen till datorn och sedan lyssnade via hörlurar, samtidigt som jag antecknade i ett word-dokument. Allt sparades i enlighet med

konfidentialitetsprincipen. Det förekom även att jag transkriberade direkt från diktafonen. Transkriberingarna genomfördes inom kort efter intervjuerna för att fortfarande ha samtalet färskt i minnet. Under transkriberingarna upplevde jag att jag vid flertalet tillfällen fick en större förståelse för vad en utsaga betytt, som att den blev tredimensionell istället för tvådimensionell. Jag hade nu också mer tid att höra pauser, suckar, inandningar, skratt, tvekan med mera, vilket även det bidrog till den högre dimensionen i materialet. Jag transkriberade på så sätt att jag skrev talspråk som till exempel ”va” och ”nä”, jag markerade pauser och skratt med mera på ett konsekvent sätt. Dock har jag valt att inte ta med skratt och liknande i resultatet. Jag markerar att ett citat föregåtts av andra ord med ... före citatet. Jag har inte rättat grammatiska fel och dylikt i citaten. Jag skriver (paus) i citatet när det förekommit paus i citatet. Trots att det var en tids- och energikrävande process att transkribera nästan fyra timmars material valde jag att göra så eftersom jag ville ha en översikt av hela materialet när jag skulle börja analysera.

Tolkningsprocessen

Jag använde mig av en innehållsanalys när jag analyserade mitt material. Enligt Bryman (2011) är det ett sätt för forskaren att koda texten i form av olika teman och ämnesområden. Detta för att, enligt Bryman, uppnå en kategorisering av en eller flera intressanta företeelser. Då kodningen sker med ett tematiskt inslag krävs även ett tolkande perspektiv hos forskaren (ibid.). Bryman menar vidare att om forskaren vill utröna vad som sker i texten så behöver denne utforska ”det som ligger under ytan”. Sättet på vilket kodningen utförs påminner om ett kvantitativt tillvägagångssätt, den kvalitativa innehållsanalysen fokuserar dock mer på tolkandet av texter. Det finns tre olika sorters kvalitativ innehållsanalys och jag kan sägas ha utfört en konventionell innehållsanalys. Med detta menas att jag förutsättningslöst kodade mitt empiriska material, ej utifrån förutbestämda

kategorier. Denna analys främjar utvecklandet av modeller och begrepp snarare än att den jämför med tidigare forskning eller utvecklar teorier. Den konventionella innehållsanalysen fokuserar inte på antalet förekommande ord eller analyserar underliggande meningar i ord.

Jag började med att läsa texten upprepade gånger för att, som jag skrivit tidigare, få den känsla för helheten som jag önskade. Jag valde sedan ut meningar och fraser som var relevanta i mitt arbete med att besvara mina frågeställningar. Dessa meningar och fraser kallas meningsbärande enheter, men även viss

omkringliggande text får följa med för att citat och text inte skulle verka tagna ur sitt sammanhang. Nu kodade jag dessa utvalda meningsenheter och satte in dem i kategorier vilka jag tyckte återgav det centrala budskapet i intervjuerna. Efter detta kan man formulera teman, som är en underliggande mening och som följer den röda tråden som återkommer i många kategorier och här i ligger tolkandet. Efter att jag gjort detta första gången och kommit fram till innehållet i min Resultat-del, utförde jag delar av proceduren en gång till, på det materialet. Här var syftet dock att tunna ut och skala av eventuella tolkningar och utfyllnad för att

22

istället komma fram till ”kärnan” i mitt material, de som i huvudsak besvarar mina frågeställningar. Detta presenteras i uppsatsens Analys-del.

Fördelar och nackdelar med analysmetoden

Det är av stor vikt att du är klar över ditt syfte och dina frågeställningar när du väljer mellan dessa tre innehållsanalyser (konventionell, riktad och summerande) då de skiljer sig otroligt mycket åt i dessa avseenden. Denna passar forskaren med en induktiv ansats, det vill säga motsatsen till det klassiska scenariot där man har teorin och hypotesen färdig och vill falsifiera/verifiera utifrån detta. Den

konventionella analysmetoden kan upplevas som ”fri” då den på många sätt inte är så strikt i sitt utförande. Teman behöver inte vara heltäckande och angående utförandet känns det som att det är forskaren som sätter gränserna. Detta kan upplevas trevligt för dem som skriver utforskande uppsatser där man vill fånga upplevelser framför att mäta förekomster. Det problematiska kan vara att kunna vara så pass objektiv i allt detta att man vet vad som är relevant att ta med och inte samt att veta hur pass opartisk man är/vill vara. Forskaren får här arbeta hårdare för att bibehålla trovärdigheten och tillförlitligheten då tolkningsmöjligheterna är stora. Dock innefattar innehållsanalysen (den konventionella) moment med både strikta ramar och en viss ”höjd i tak”.

Trovärdighet, pålitlighet och överförbarhet

För att ens empiri ska ha en hög trovärdighet är det viktigt att

syfte/frågeställningar besvaras i studien. Det upplever jag att jag har lyckats med. Här är det också av stor vikt att forskaren kan motivera val av

sammanhang/deltagare och insamlandet av data samt att det är tydligt hur

analyserandet har gått till och hur pass representativa citat man valt. Här anser jag att jag varit mycket utförlig i mitt Metod-kapitel där jag presenterat hur hela processen gått till. Det finns något som kallas snedvriden subjektivitet vilket innebär att forskaren sett det som den velat se, sett det i materialet som passar in i en redan existerande föreställning/agenda. Kanske finns det några läsare av min rapport som skulle tro att jag valt ut bitska och kritiska citat med flit. Sanningen är att det i princip inte finns något gott om socialtjänsten i mitt material. Det finns ytterligare negativa uttalanden men väldigt lite gott. Jag presenterar några positiva uttalanden om utbildningen samt om socialtjänsten på landsbygden samt lite mer handledning än ingen alls som kommunalt anställd socionom. Där slutar det. Huruvida mina respondenter har en agenda eller ett eget syfte är inget jag varken kan eller vill utforska mer utförligt i denna uppsats. Så utifrån tydligt presenterad fakta samt ett utförligt Metod-kapitel tror jag att läsare och forskare ser denna uppsats som trovärdig.

Beträffande pålitlighet så har arbetet med uppsatsen pågått under förhållandevis kort tid, i synnerhet insamlandet och bearbetningen av fakta, så några beslut har inte förändrats över tid. Uppsatsen var till 80 % färdig i maj, 2,5 månader senare lämnas den nu in. Så jag anser att inget har påverkat pålitligheten nämnvärt. Angående överförbarheten av resultatet till andra sammanhang och liknande grupper har jag dock svårt att uttala mig om. Fenomenet socionomkonsult är nytt och speciellt då det inte finns någon specifik tidigare forskning och läkares och sjuksköterskors situationer skiljer sig från socionomernas (som jag inledningsvis skrivit om). Kanske finns det grupper, eller kommer finnas grupper, som fungerar på liknande sätt. Mitt resultat skiljer sig från den andra uppsatsens resultat (se Problemställning) beträffande det ekonomiska samt om framtidsplaner och karriär

23

som konsult, så det är omöjligt att uttala sig i nuläget. Däremot har jag i min uppsats varit tydlig med att beskriva utgångslägen och kontextualisera. Jag har utförligt beskrivit urvalsprocessen, datainsamlingsprocessen samt

analysprocessen. Vill någon göra om ”samma” undersökning och de utför den som jag gjort är jag ganska övertygad om att liknande resultat kan erhållas. Jag tror dock att ämnet är lite av en färskvara så det är inte säkert att det fungerar på samma sätt om ett år från idag.

TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER

Jag har valt att använda mig av teorin om ”gräsrotsbyråkrater” (Lipsky 1980) samt begreppen handlingsutrymme och känsla av sammanhang (KASAM) eftersom jag har som syfte att undersöka om mina respondenters tidigare upplevelser under socionomutbildningen och genom arbetslivet som socionomer har påverkat dem på något sätt som kan sammankopplas med beslutet att övergå till konsulttjänst inom privat sektor. Myndighetsutövning gentemot enskilda kräver ett medvetet förvaltande av ansvar och makt. Jag undrar hur mina respondenter påverkades av den roll de fick som yrkesverksamma socionomer, av det utrymme som gavs, på deras arbetsplatser. Hur mycket kunde de påverka det sätt de arbetade på och den service de erbjöd? Hade de något utrymme att handla eller utövade de ett arbete på ett sätt som kändes fel för dem på något sätt och hur hanterade de detta? Vilka strategier använde respondenterna och varför? Dessa frågeställningar är relevanta när jag söker svaren på mina frågeställningar i ljuset av dessa perspektiv.

Gräsrotsbyråkraters handlingsutrymme

Att vara socialarbetare innebär att kommunicera, bedöma, stärka människor, hjälpa människor, ge service, samarbeta, leda förändringsprocesser men det innebär också att leva och arbeta under stress. Att arbeta som socialarbetare innebär också att arbeta med planering och administration samt att både

kontrollera och att öppna upp förutsättningar för människor i samhället (Svensson et. al 2008). Man förvaltar härmed en form av resurs som någon

vill/behöver/tycker att någon annan behöver få ta del av. All myndighetsutövning innebär användande av makt. Makt handlar om inflytande och beroende (Dunér & Nordström 2006).

För en socialarbetare i individ- och familjeinriktat socialt arbete, menar Svensson, innebär yrkesrollen att representera en organisation. Organisationen är antingen offentlig, idéell eller privat men socialarbetarens roll innebär alltid att stå i direktkontakt med den människa som behöver hjälp. Michael Lipsky (1980) myntade begreppet "street level bureaucrats" som översatts på olika sätt till svenska. Till denna undersökning har jag alltså valt att använda översättningen "gräsrotsbyråkrat". Medborgaren är här en människa som av någon anledning kommit i kontakt med socialarbetaren. Socialarbetaren som dessa medborgare kommer i kontakt med har fått sin roll i detta möte utifrån det uppdrag som organisationen ålagt socialarbetaren. Denna roll formar socialarbetaren i mötet med medborgare (ibid.). Denna position innebär ett klassiskt dilemma då

socialarbetaren å ena sidan möter medborgaren som människa, men å andra sidan har hen sitt handlingsutrymme begränsat av de ramar som organisationen satt kring uppdraget som hen tar i form av yrkesutövare (Svensson et. Al 2008). Det är

24

nu gräsrotsbyråkraten ska förena medborgarens syn på vilken hjälp hen behöver med det som organisationen har att erbjuda, så att det upplevs som rätt och riktigt av båda parter. Stödet som socialarbetaren har till sitt förfogande här är sin egen specifika kunskap och organisationens resurser (Lipsky 1980).

Socialarbetarens handlingsutrymme formas också delvis av organisationen på så vis att uppdraget som organisationen har avgör hur stort handlingsutrymmet blir för den enskilda. Utrymmet och användningen av detsamma påverkas av ett flertal faktorer såsom rutiner, professionella tolkningar, traditioner samt individuella faktorer hos socialarbetare och klient samt interaktionen dem emellan (Svensson et al. 2008). Socialarbetarens frihet, och i och med detta ett samtidigt ansvar, ligger i hur man hanterar handlingsutrymmet som ges. Handlingsutrymme kan utnyttjas på många olika sätt och personer med olika sorters erfarenheter kanske utnyttjar det på sätt som skiljer sig från den andres. Traditioner kan leda till att socialarbetare inom en viss organisation använder sina handlingsutrymmen på sätt som liknar varandra (ibid.).

Handlingsutrymme är något som man skolas in i på olika sätt, det förutsätter att du arbetar och har praktisk erfarenhet. Som gräsrotsbyråkrat är du summan av dina möten, dina erfarenheter samt även det spelrum du ges av din arbetsgivare i form av tid och budget bland annat (Svensson et. Al 2008). Gräsrotsbyråkratens uppgift är att ”vara” sitt handlingsutrymme i mötet med klienten.

Handlingsutrymmet både skapas och förmedlas och ökar eller minskar i mötet och det påverkas självklart av bemötande, som kan påverkas av orsaker som ligger utanför socialsekreteraren men som ändå förstör relationen och förminskar handlingsutrymmet. En dålig klientrelation innebär att det blir svårare för byråkraten att göra sitt jobb, för det måste hon trots allt alltid slutföra (ibid.). Sådant som minskar utrymmet kan vara just tidspress och stress på jobbet, inskränkningar i budget eller insatser, det kan vara möten och utbildningar och undersökningar och andra träffar som tar tid och ger stress. Den stressen byggs då på av den potentiella pressen att gräsrotsbyråkraten har som uppgift att i sitt arbete komma på lösningar på ”problem” som gör alla parter så nöjda som möjligt

(Svensson et. al 2008).

KASAM -Känsla av sammanhang

Lustfyllda och stimulerande uppgifter har människor oftast lätt för. Erfarenheter av att få uppskattning för det man gör och den man är genererar en känsla av tillfredsställelse. Enligt Aaron Antonovsky, professor i medicinsk sociologi, har människor ett behov av att förstå sammanhangen omkring dem. Detta, gäller alla områden i livet. Människor mår bra när livet känns hanterbart, begripligt och meningsfullt. Hög respektive låg känsla av sammanhang är hos människan således avgörande för hur hon mår, både fysiskt och psykiskt (salutogenesis.hv.se).

Den amerikanskfödde Antonovsky var i huvudsak verksam i Israel där han

studerade hälsotillståndet hos kvinnor som hade överlevt Förintelsen med vistelser i koncentrationsläger. Det han upptäckte var att många av kvinnorna var vid god hälsa och vid förvånansvärt gott mod trots det de hade varit med om. Antonovsky utvecklade utifrån denna upptäckt en teori för att förklara hur det kunde förhålla sig på detta sätt, att vissa människor klarar sig bättre än andra fast upplevelserna objektivt sett kan te sig likartad (ibid.)e. Salutogenes, hälsans ursprung, är ett processinriktat koncept i den salutogena teorin med fokus på resurser som stabiliserar och förstärker en utveckling mot hälsa. I motsats till det patogena konceptet, vars fokus är på hinder och brist, ger alltså det salutogena konceptet

25

svar på varför människor trots stressande situationer och motgångar mår bra (salutogenesis.hv.se). Inom den salutogena forskningen finns ytterligare ett flertal besläktade koncept samt många teorier som berör salutogenes men KASAM går ut på följande:

Begriplighet (jag vet) beskriver individens förmåga att kunna sätta in det som händer i ett sammanhang (ledarna.se). För att uppnå detta krävs att information som individen får från omvärlden upplevs av henne som möjlig att greppa, ses som sammanhängande samt har en struktur.

Hanterbarhet (jag kan) handlar om individens förmåga att hantera sin tillvaro, att uppleva att hon har kontrollen i sitt liv. Hanterbarhet förutsätter att jag upplever hon äger tillräckliga resurser och att hon även kan använda dem på ett för situationen effektivt sätt (ibid.).

Meningsfullhet (jag vill) är den motivationsfaktor som väger tyngst. Den handlar om att individen vet var hon är på väg och hon tycker att det är meningsfullt att engagera sig i det som händer. Om individen upplever att det hon är med om har en mening har hon lättare att hantera tillvarons utmaningar och bakslag

(ledarna.se).

RESULTAT

Fyra stycken intervjuer har genomförts. Respondenterna är, i ungefärliga tal, mellan 26 och 59 år gamla. Av dessa fyra är tre kvinnor och en man. Som konsulter utgår de från olika städer i Skåne där också majoriteten av deras uppdrag är och har varit lokaliserade (med undantag för Malmö). En av

respondenterna har även haft ett uppdrag i Halland och ett i Småland. Vissa av respondenterna arbetar eller har arbetat för mindre företag, vissa för större företag och någon har provat flera alternativ, inklusive att hyra ut sig själv som konsult via enskild firma. De har studerat till socionom vid tre olika universitet, där universitet C är en filial till universitet B. Namnen är fingerade.

Respondenterna

Sara, 56-59 år, tog examen för cirka 30 år sedan, universitet A. Magnus, 26-29 år, tog examen för cirka 3-4 år sedan, universitet B. Linda, 40-43 år, tog examen för cirka 9 år sedan, universitet C. Anna, 26-29 år, tog examen för cirka 4-5 år sedan, universitet C. Bakgrund

Sara hade arbetat med annat i fem år innan hon började läsa till socionom. Efter avslutad utbildning arbetade hon i några olika kommuner. Sedan fick hon barn vilket hon själv tyckte var en bra tidpunkt. Hon hade etablerat ett liv, slapp studera med barn. Hon har totalt sett arbetat som kommunalt anställd socialsekreterare i cirka 25 år, under vilka hon även arbetat med metodstöd och handledning bland annat. Linda har främst arbetat med barn och unga, med ett avbrott för arbete med vuxna med missbruksproblematik under en period. Linda kom dock fram till att hon saknade arbetet med barn och unga, att det passar henne bäst. Det är en annan

26

typ av utredningsarbete där som hon tycker om. Linda arbetade som anställd inom kommunen i 5-6 år.

Magnus hade arbetat som anställd hos socialtjänsten i tre kommuner efter sin examen innan han började arbeta som konsult. Den första anställningen, som inte är hos en skånsk kommun, upplevde Magnus som en mycket bra kommun att arbeta för då de tog väldigt bra hand om sina anställda och gav långa

introduktioner till nyanställda. Han anser att han har haft stor nytta av att ha börjat sin karriär just på denna arbetsplats. Mycket också på grund av att han var allmän socialsekreterare där, han fick lära sig hantera olika typer av ärenden istället för exempelvis enbart ”missbruk”. Magnus tror att han klarade av att arbeta som konsult med enbart 2 års erfarenhet på grund av att han fick en så bra start på sin första arbetsplats. Samtidigt menar Magnus att det är lite av en myt att man behöver flera års erfarenhet och vissa specifika utbildningar för att bli konsult. Detta kan självklart variera mellan olika företag, men det viktigaste är att

företaget och kommunen anser att du har den erfarenhet och de kompetenser som krävs, säger han.

Anna gick direkt från estetiskt program i gymnasiet till socionomutbildningen vilket hon upplevde som mest positivt. Hon var bland de yngsta men det var inget stort problem, hon menar att hon alltid varit lite lillgammal. Anna började arbeta med barnavårdsutredningar efter examen, det var det hon hade gjort under sin praktikperiod och det var det hon kände att hon kunde. Hon arbetade knappt 2 år innan hon blev konsult. Anna arbetade en hel del på mottagningen för barn och unga (som då hette Barn och familj) inom kommunens socialtjänst.

Sara har många olika påbyggnadsutbildningar, exempelvis en steg 1-utbildning, en magisterkurs och ytterligare en masteruppsats. Hon har haft möjlighet att gå olika utbildningar i arbetet men även privat och vid flera olika lärosäten. Sara säger att hon är nyfiken och att det är så roligt med socialt arbete, samt att det är otroligt viktigt att arbeta utifrån evidens. Vid något tillfälle utbildade hon sig när hon upplevde att hon hade fastnat i sin roll på sin arbetsplats, hon upplevde att hon saknade verktygen att göra ett bra jobb trots att övriga förutsättningar fanns. Linda har också gått olika utbildningar och kurser som hon fått genom arbetet under åren. Magnus och Anna har inte utbildat sig sedan de tog examen.

Nyexaminerad på arbetsmarknaden

Alla respondenter är överens om att socionomutbildningen är en bred och bra grundläggande teoretisk utbildning, men att man inte får lära sig om saker som är viktiga när man väl kommer ut i arbetslivet. Det fattas utbildning i olika

datorprogram och det bör fokuseras mycket mer på socialtjänstlagen och LVU (se kapitel Kunskapsläget) på utbildningen är en åsikt. Tre av fyra respondenter berättar att de inte kände sig redo att arbeta som socialsekreterare efter avklarad utbildning. En av dem säger rent ut att hon inte förstod hur hon skulle klara detta.

Alltså det var (paus) rätt förfärligt. Jag hade ändå jobbat fem år innan jag började på socialhögskolan så jag var ju inte så ung

som en del kan vara men jag tänkte ändå såhär: hur ska jag liksom greppa hela detta området? För då jobbade man ju med

allt, från socialbidrag, missbruksvård och barnavård som liksom ett paket. Jag tänkte då, ja jag kommer ihåg det så att

detta här tar mig tio år att lära mig och det gjorde det! -Sara