En husurna i Fälle : En diskussion om husurnans och rösens betydelse under Bronsåldern i nordöstra Smålands kustlandskap

_____________________________________________________

Arkeologi 61-90 poäng

En husurna i Fälle

En diskussion om husurnans och rösens betydelse under Bronsåldern i

nordöstra Smålands kustlandskap

Maria Sjöstrand

C-uppsats i Arkeologi Humanvetenskapliga institutionen

Högskolan i Kalmar Handledare: Joakim Goldhahn

ABSTRACT

Sjöstrand, M. 2007. En husurna i Fälle. En diskussion om husurnans och rösens betydelse

under Bronsåldern i nordöstra Smålands kustlandskap, C-uppsats i arkeologi. Högskolan i Kalmar ht

In this essay I aim to examine how the landscape of Mönsterås might have looked like during the Bronze age in order to get a better understanding of the house urn that C J Ekerot found in a cairn in Fälle. Mönsterås is an area which has a quality of permanence, from Stone Age to Iron Age with its culmination during the Bronze Age. I will discuss the use and symbolic meaning of the house urn. The house as a symbol during the Bronze Age seemed to have had an important place in the cosmology. I will also discuss the importance of cairns, especially in the archipelago areas. The cairns have had an obvious connection to the sea throughout the Bronze age and scientist have argued that one of the reason could be that the sea was associated with the dead.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING 1

2. MÅLSÄTTNING 2

3. METOD OCH TEORI 2

4. BRONSÅLDERSRELIGION OCH BEGRAVNINGSRITUALER 3

4.1 Religion, kosmologi & eskatologi 4

4.2 Begravningsritualer och gravar 4

5. RÖSEN 5

5.1 Inledning 5

5.2 Bevaringsförhållanden 6

5.3 Tolkningar av rösens betydelse i landskapet 6

5.4 Rösen i kustlandskap 8

6. HUSURNOR 9

6.1 Kortfattad introduktion av husurnor 9

6.2 Utbredning och kronologi 10

6.3 Husurnans ursprung 10

6.4 Användningen av husurnor 11

6.5 Symboliska tolkningar av husurnan 12

7. KALMARSUND, MÖNSTERÅS & FÄLLE 13

7.1 Bronsålder kring Kalmarsund 13

7.2 Sten- och bronsålder i Mönsterås 14

7.3 Förekomsten av rösen bosättningslämningar i Mönsterås 16

7.4 Fynden i Fälle 16

8. DISKUSSION 18

8.1 En diskussion kring rösen 18

8.2 En diskussion kring husurnor 20

8.3 En diskussion kring nordöstra Småland 21

8.4 En tolkning av fynden i Fälle 22

8.5 Sammanfattande diskussion 23

9. SAMMANFATTNING 25

REFERENSER 27

1. INLEDNING

De många rösena man finner i Sverige är ett karakteristiskt inslag i vår kulturmiljö och har kanske uppmärksammat mer än någon annan fornlämning då de bildar utmärkande profiler i landskapet. Men varför byggdes dessa och vad hade de för betydelse för dåtidens människor? År 1879 undersökte C J Ekerot sex rösen i Fälle i Mönsterås socknen i Småland. Vi vet inte mycket om omständigheterna kring denna undersökning och ingen vet säkert vart dessa rösen finns idag. Men ett viktigt fynd finns efterlämnad i vår tid, en husurna. Någon gång under bronsålder sörjde en grupp människor sin avlidne och lade hans/hennes ben i denna unika urna. Varför de gjorde detta och vad det hade för symbolisk betydelse kan vi inte säkert veta i dag. Men varför är en intressant fråga som jag vill söka svar på. I denna uppsats ska jag undersöka omständigheterna kring denna begravning.

Anledningarna till varför jag har valt detta ämne är många men framförallt för att religion och kosmologi i gamla tider fascinerar mig. Jag tycker förhistoriens religion är intressant då den kan säga så mycket om människorna på ett helt annat sätt än vad vår tids religion gör idag. Religionen var en stor del av forntidsmänniskornas liv och hela deras världsuppfattning byggde på den. Myter uppkom för att förklara vad vi idag ser som naturliga händelse och man sökte efter ordning i sin tillvaro. Så genom att lära oss mer om förhistoriens trosuppfattning tror jag vi kan komma närmare dåtidens människor och deras levnadsvärldar. Många av de kvarlämnade elementen i landskapet vi ser idag har ofta någon slags koppling till religionen och låter oss skymta en liten del av vad som kan ha varit deras uppfattning av världen. Vi kan aldrig få några säkra svar men det är också det som jag anser gör ämnet intressant att studera. Varför hamnade då min inriktning inom bronsåldern? Varför just bronsålders religion fångade mig vet jag faktiskt inte riktigt men efter har varit på några engagerade föreläsningar om ämnet så var jag fast. Jag skrev min B-uppsats med inriktning på bronsålderns kosmologi och gravskick vilket hjälpte till att bygga på mitt intresse. Så när det sedan var dags för mig att välja C-uppsats så visste jag att det var ämnet för mig även om jag inte först visste vad jag skulle skriva om. Slutligen så behövde jag ett område att inrikta mig på. Valet kom att hamna på fyndet i Fälle och bronsålderslandskapet i Mönsterås. Att jag hamnade just i Mönsterås var egentligen en slump. Men efter att ha haft min seminariegrävning i Virum och träffat Michael Dahlin fick jag tipset om husurnan i Fälle och därifrån spann idén vidare. Att jobba med Smålands kustlandskap låg nära till hands då jag själv är uppväxt i Kalmar. Rösen och husurnor var även två element i bronsålderns kosmologi som just väckt frågor hos mig sen tidigare. En sak jag framförallt minns från min B-uppsats var att rösen har sin största

koncentration längs kusterna och därför tycker jag det skulle bli intressant att få gå in i en del av Smålands kustlandskap och titta närmare på denna företeelse.

2. MÅLSÄTTNING

I min uppsats kommer jag att behandla husurnan i Fälle och diskutera var ifrån influenserna till denna kan ha härstammat ifrån. Varför har detta ”exotiska” objekt hamnat i ett röse i Mönsterås? För att kunna svara på detta ska jag ge en bild av husurnor i norra Europa och deras användning men även influenser till dem. Jag ska också titta närmare på rösen, deras sammanhörighet med kustlandskapet och deras betydelse i bronsålderns kosmologiska värld. Slutligen ska jag diskutera Smålands kustlandskap och Mönsterås under bronsåldern för att kunna förstå husurnans användning där. Mitt syfte med denna uppsats är alltså att få en djupare förståelse för rösens och husurnors betydelse i samhället under bronsåldern och titta

närmare på deras eventuella symboliska betydelse samtidigt som jag ger en bild av Mönsterås och det omkringliggande landskapet.

Med detta som bakgrund så kommer jag slutligen att analysera mitt material genom att diskutera innebörden av rösen och husurnor, diskutera tolkningar av Smålands kustlandskap och slutligen binda samman detta i en sammanfattande analys. Min tyngdpunkt i denna uppsats kommer att ligga vid bronsålderslandskapet längs Smålandskusten med störst fokus på Mönsterås. Min frågeställning har jag ställt upp i följande punkter:

• Vad har rösen haft för betydelse?

• Varför finner vi så många rösen längs kusten?

• Var har husurnan haft för betydelse och var kommer influenserna ifrån?

• Hur såg bronsåldersbygden ut i Mönsterås? 3. METOD OCH TEORI

För att få fram material till min uppsats har jag dels fått god hjälp av min handledare med framförallt litteratur om rösen och husurnor. Men jag har även fått hjälp av Michael Dahlin som har tipsat om bra böcker och artiklar. Jag har dessutom funnit artiklar med hjälp av Nordic archaeological abstracts. Jag har även funnit förslag till läsvärd litteratur genom att läsa källförteckningar i böcker och artiklar inom mitt ämne.

Litteratur om Mönsterås socken som var i början lite svårt att få tag på. Men genom att söka i Kalmar länsmuseums databas visade det sig att museet vara en bra källa till mer information om Mönsterås förhistoria. Annars är det framförallt på Stadsbiblioteket och

Högskolebiblioteket i Kalmar som jag har funnit mina fakta. Slutligen har Internet varit till stor hjälp där jag genom fornminnesregistret på Riksantikvarieämbetet sida (www.raa.se) fått en översiktsbild av Mönsterås fornlämningar. För att finna information om fynden i Fälle sökte jag i Statens historisk museums samlingar, där jag fann kataloger om de fynd som C J Ekerot grävde upp (www.historiska.se). Jag hittade även en bra artikel om rösen vid

kustlandskap på Internet (Touvinen 2002).

För att svara på mina frågor har jag läst artiklar och böcker om rösen och husurnor. Detta har gett mig en bild av olika forskares åsikter om dess förekomst och betydelse. Rösen har tolkats ur flera teoretiska inriktningar under tidens lopp och jag har valt att försöka ge en överblick av dessa teorier för att kunna ge en bred uppfattning om tidigare åsikter. Detta för att sedan titta lite närmare på ett antal hypoteser som jag finner intressanta. För att kunna analysera fynden i Fälle har jag läst böcker och undersökningsrapporter om Mönsterås. Jag har även sökt i fornminnesregistret och skapat en egen karta över fornminnen i Mönsterås. Detta för att få en god bild över fornlämningarnas utbredning i området. Jag hoppas att min sammanställning ska ge läsaren en idé av området för att sedan kunna följa med i min tolkning av landskapet. Alltså är min uppsats framförallt en kvalitativ studie. Min utgångspunkt har varit att genom att studera de olika beståndsdelarna av graven i Fälle så hoppas jag kunna säga något om

4. BRONSÅLDERSRELIGION OCH BEGRAVNINGSRITUALER

Rösen och husurnor kan ha haft många symboliska betydelser under bronsålder men jag anser att grunden till dessa ligger i religiösa föreställningarna. Därför tycker jag att det är

meningsfullt att kortfattat säga något om bronsålderns människors synsätt på världen och hur de skiljde sig från vårt samhälle. Detta för att vi på ett meningsfullt sätt ska kunna tolka lämningarna.

4.1 Religion, kosmologi och eskatologi

Vad jag anser är viktigt att ha i åtanke när vi studera bronsåldern är att människor under förhistorien levde med en annan uppfattning om tid och rum. Att kunna tolka människors tankar och känslor i ett samhälle vi känner till och lever i är en svår uppgift. Anders Kaliff menar att försöka göra samma sak med förhistoriens människor blir en ännu mer ouppnåeligt uppgift (Kaliff 1999:92). Därför kan tre ledord vara bra att ta i beaktning när man försöker tolka de förhistoriska lämningarna, t.ex. rösen och husurnor.

Först och främst har alla kulturer en kosmologi, som är den övergripande synen på världen och universum. Alltså är kosmologin sättet människorna tror allt är uppbyggt och hänger samman, deras världsbild. Kosmologi är ett brett begrepp som innefattar det snävare begreppet religion. I religionen ingår regler, ritualer och traditioner som utgår från tron på olika gudomar (Kaliff 1999:92f). Men när man jobbar med gravar och gravmaterial så borde de eskatologiska föreställningarna spela en stor roll. Det är dessa föreställningar som spelat en avgörande roll i hur ritualerna kring gravläggningar fungerat. Man kan tala om individuell och allmän eskatologi, det individuella handlar om själens öde efter döden medan den allmänna talar om de världens och människans yttersta öde. Den man borde ha i åtanke när man studera gravmaterial torde framförallt vara den individuella eskatologin. Vad trodde människorna om livet efter döden, hade de en själ som skiljdes från kroppen och trodde man att dennas själ färdades till ett dödsrike? På vilket sätt kunde då de efterlevande hjälpa den döda vidare till nästa värld? Det kan alltså ha varit avgörande att begravningen gick till på rätt sätt men vi vet också att bara några få förunnades en rösebegravning och ännu färre fick sina ben lagda i en husurna (Gerdin 1999:52).

När vi då studera lämningar som kan ha haft ett religiöst ursprung så menar Kaliff att det är viktigt att lyfta fram vår egen tids sekulariseringsprocess (Kaliff: 1997:20).

Verklighetsuppfattning har i alla tider vilat på en religiös grund i de flesta samhällen. Så om vi bara går några århundraden tillbaka skulle ateism te sig oförståeligt. Genom att förneka existensen av en högre makt förnekar man även verkligheten. Man kan tolka Gud och religion på olika viss, men ett totalt förnekande av en högre makt skulle bli absurt i ett sådant

sammanhang. Detta förnekande av religion är bara möjligt för oss idag för att vi nu har den naturvetenskapliga världsbilden som ersättning för de religiösa föreställningarna. Kaliff hävdar att även om vi anser oss religiösa så accepterar vi trots allt en verklighetsmodell som till stor del är frikopplad från religionen (Kaliff1997:20). Det han vill lyfta fram med sitt argument, som även jag anser är viktigt, är att vid studiet av förhistoriens människor och deras efterlämningar så måste vi inse att de hade en annorlunda verklighet. Mycket i deras

4.2. Begravningsritualer och gravar

Det finns inga skriftliga källor som kan säga oss något om bronsålderns religion därför är mycket osäkert angående förhistoriens människors föreställningar av världen (Kaliff

1997:17). Men eftersom bronsåldern var ett jordbrukssamhälle så är det troligt att religionen var baserad på en fruktbarhetskult. Alltså är det en cirkulär religion med en kretsgång av pånyttfödelse. Begravningen behöver därför inte bara ha handlat om död och avsked utan även också om återfödelse och reproduktion (Burenhult 1991:210). Offer och ritualer borde ha varit en viktig del i en sådan religion vilket vi också kan se i fyndmaterialet. Den offentliga kulten inom religionen menar Kaliff kan också ha kopplats till stormannamakten och varit ett sätt för dem att utöva sin makt (Kaliff 1997:20).

Något som har haft en stor plats i alla religioner är behandlingen av de döda.

Död skapar kris i samhället bland de medlemmar som hade en nära relation till den avlidna. Men det påverkar även dem som hade ett socialt och ekonomiskt beroende av den döde. Ordningen och rutinen störs och det blir samhället uppgift att lösa problemet. Det är där begravningsritualer kommer in i bilden. (Tuovinen 2002:61) Aili Nenola uttrycker det som:

”a symbolic way of expressing the process through which the living, those left behind, gradually get rid of the social , psychic, and emotional ties to the deceased.” (Alili Nenola efter Tuovinen 2002:61)

Men begravningsritualer speglar även det eskatologiska föreställningarna i samhället. Ritualer kan ha haft många viktiga betydelser och som tidigare nämnts även fungerat som uttryck för återfödelse och reproduktion genom att symbolisera avslutet på det gamla livet och överföring av livskraft till den nya existensen (Kaliff 1999:96 ff). I stort omfattar ritualen ett avsked men kan även ses som en samlad helhet för samhällets reproducerande ritualer och kulturella identitet. Ritualen kan ha haft fler olika betydelse och sett ut på olika sätt men några viktiga punkter kan ofta urskiljas. Ritualen har ofta varit ett sätt att få den döda att stanna i graven, blidka den döde och inrätta en boning för den avlidne. Den kan även ha fungerat som ett sätt att skapa en kultplats eller förstärka en redan existerande helig plats. Slutligen kan den ha varit ett sätt att frigöra den dödes själ och underlätta resen till livet efter döden. Alla dessa är rimliga anledningar till varför begravningsritualer genomfördes (Söderström 2006:7). Gravar är det som blir kvar efter den döde, och medan ritualen är flyktig, är graven en permanent symbol. De står kvar som en påminnelse över de döda men även som en dialog mellan det jordliga och övernaturliga. Kontakt med de döda kan vid senare tillfälle ske genom ceremonier vid gravplatsen. Det ger platsen betydelse, och genom samhällets föreställningar så bli lokalen helig och man skapar en länk mellan förfädernas, de dödas och de levandes värld. Graven blir även en del av cirkulationen av födelse, liv och död (Tuovinen 2002:63). Graves form relaterar inte bara till den avlidnes sociala status eller kön. Den kan också reflektera den grad av formalitet som förekom i begravningsritualen. Graven är följaktligen inte bara en plats att förvara sina döda utan fungera som eko av andra kontexter. Mike Parker Pearson menar att gravläggande inte är en isolerad händelse utan är en uppsjö av aktiviteter som länkas samman (Parker-Pearson 1999:5).

Kaliff diskuterar gravens betydelse på det religiösa planet. Han menar att gravar liksom andra religiösa platser har fått sin utformning efter bestämda symboliska mönster vilka människorna ville illustrera eller åstadkomma något med. De kan t.ex. stå för en symbolisk bild över liv, död, världsbilden eller återfödelse. Gravens form och de tillhörande begravningsritualerna

speglar samhällets kollektiva tankar över vad man tror ha skett efter döden. Samtidigt som Kaliff också anser att graven fungera som kommunikationsplats mellan de döda och levande eller mellan människor och de högre makterna.

En grav behöver följaktligen inte nödvändigtvis bara ha haft en betydelse. Dåtiden och nutidens gravar delar samma gemensamma nämnare, de innehåller rester av den döde men den bakomliggande avsikten till graven kan ha skiljt sig rejält. Nu ser vi gärna graven som en viloplats och ett avslut men detta behöver inte vara fallet i andra tider. Graven kan ha varit en plats för pågående processer, en plats i skeende. Bland annat har man uppmärksammat att skandinaviska gravar kan ha fungerat som kultplatser för de levande (Kaliff 1997:68f). Graven har också betraktas som ett kraftcentrum och som ett slags uttryck för släktens identitet men även som en form av äganderätt. De döda förfädernas närvaro kan stärka samhörigheten med en plats. Samtidigt kan begravningsritualer för en viktig person i samhället utgöra en viktig social händelse, då det krävdes en kollektiv ansträngning och ger tillhörighet. Religiösa platser som t.ex. gravar fungerar enligt Mircea Eliade som en axis mundi, en plats där världar möts och som en fast punkt i ett kaotisk kosmos (a.a:71). Jag vill avsluta diskussionen om gravar och ritualer med att här kortfattat säga något om kremering som blev vanligt under andra delen av bronsåldern. Pearson diskutera

komplikationen kring kremationer som borde ha varit väldigt extravaganta affärer men som lämnar lite rester för arkeologer. Kremationer var en utstuderad handling som kan ha varit en viktig del av begravningsritualen. Men det är bara vid få tillfällen vi finner resterna av bålet. Vi finner istället produkten av dessa likbränningar i form av begravda brända ben. För att dessa begravningar ska har kunnat ske har alltså någon samlat in ben på det utbrända bålet. Men denna insamling brukar bara innefatta runt 40-60 procent av hela ben mängden. Frågor som hur stor mängd ben som hamnade i själva graven och hur lång tid efter kremering är intressanta att ställa sig i sammanhanget (Parker-Pearson 1999:8).

5. RÖSEN 5.1 Inledning

Kanske ett av de mest karaktäristiska monumenten från bronsåldern är gravhögar och rösen. Gravhögar finner du framförallt i Skåne och västra Östergötland där rösen nästan saknas. Rösen är annars en vanlig syn i resten av södra och centrala Sverige och längs Norrlands kust (Köning 2007:50). Rösen omskrivs tidigt i litteraturen och är omgiven av myter och sägner från gamla bondesamhället. Under medeltiden sågs rösen inte som gravar utan man trodde de hade lagts upp av jättar och fungerat som offerplatser. Men det fanns även mindre fantasifulla förklaring, som att de var rester efter gamla boplatser, upplagda som minnesmärken där död hade förkommit eller rester efter avrättningsplatser. En mer sann beskrivning av rösen kom från Riksantikvarieämbetet i deras fornminnesinventering från 1969, Där beskriver man röse som en anläggning:

”som är helt uppbyggd av stenar utan synlig inblandning av lösa jordarter och som har en över markplanet välvd eller hög profil. Ytan är icke övertorvad, men kan ha en naturlig mosse-, ris-, eller övervegetation.” (Selinge 1969, citat efter Artelius 2005:689)

Rösekonstruktioner visar till stor del enhetliga drag över stora områden, exempelvis kan vi se inre kallmurade kantkedjor på många av Sveriges rösen. Men eftersom deras

utbredningsområde är så vidsträckt så måste de trots allt ha tillhört vitt skilda grupper med olika ekonomiska och sociala förhållanden. En utbredningskarta över rösen i Sverige visar på tydliga koncentrationer av rösen vid framförallt kusten där den ekonomiska miljön har präglats av fiske- och fångst näringsliv med agrara inslag. (se bilaga 1) Men vi finner även koncentrationer av rösen i inlandsbygden som ibland annat södra Småland. Här var näringen istället uppbyggd på en blandekonomi med ett stort inslag av boskapsskötsel. Följaktligen förekom rösen i områden med grupper som hade skilda ekonomiska förutsättningar (Burenhult 1999:427f).

Enligt Tore Artelius så har rösen till stor del setts som en homogen fornlämning. De har automatiskt tolkats till bronsåldern och dem har även ofta setts som en indikation på bebyggelse (Artelius 2005: 690f). Men Artelius menar att rösen ofta var åtskilda från den samtida bebyggelsen under bronsåldern och borde därför snarare bättre kunna visa bygders helhetsutbredning, i bland annat Tjust kan vi se exempel på detta. Han menar även att rösen inte är kronlogiskt enhetliga utan har en stor spännvidd i Sverige, från senneolitikum till tidig järnålder. Denna kronlogiska spridning av rösebyggartradition ser han som ett tecken på att det under bronsålderns lopp skedde en allt mer sammanvävnad av sydskandinavisk och kontinental idévärld (Artelius 2005:694).

5.2 Bevaringsförhållanden

Ett av problem när det gäller studier av rösen är de dåliga bevaringsförhållanden. Tillskillnad från högar så är rösen ofta jordfria och därför har regn och smältvatten sipprat ner i dem under årens lopp och därmed åstadkommit väldigt dåliga bevaringsförhållanden. Metaller och obrända ben har liten chans att klara sig i sådan miljö. Förutom detta problem så rasar rösen lätt ihop då ingenting, förutom de stenarna dem är uppbyggda med, har hållit uppe

överbyggnaden, en sådan förstörelse kan många gånger ha hänt i en mycket sen tid. Förutom detta så innebär stenarna en lockelse och de har tagits stenar från röse till både byggnad av stenmurar och vägfyllnad. Sist men inte minst har plundring drabbat rösen, i jakt på dyrbarheter man tror sig skulle finna i gravarna har dem förstörts. Sådan plundring gav

antagligen inte särskilt ofta resultat men då var skadan på röset redan skedd (Gerdin 1999:60). 5.3 Tolkningar av rösens betydelse i landskapet

Rösens betydelse har länge varit en fråga för diskussion. Rösen kan ha haft många betydelser som även kan ha skiftat genom förhistorien. Uppenbarligen så fungerade dem som gravar men är deras innebörd mycket större än så? Uppenbart är i alla fall att det fanns det en önskan att dem skulle vara synliga i landskapet. Varför det är så är en fråga vi kan ställa oss idag. Men mänskligheten har alltid på ett eller annat sätt velat demonstrera för den omgivande världen att dem existerar.

När vi så studera rösen och fundera på deras betydelse så menar Lena König att vi bör betänka att det finns tusentals rösen och trots att de i stora drag verkar lika så finns det viktiga

skillnader. Alla är t.ex. inte tillverkade av runda jämna stenar. En del rösen placerades på höjder, andra inte. Vi finner kuströsen men även grupper av rösen inåt landet. Hon anser följaktligen att varje röse har sin unika plats i sitt unika landskap och kan därför inte alltid studeras på samma sätt. Varje monument måste studeras i sin egen kontext, då varje landskap är unikt (König 2007:54f).

Rösens betydelse har tolkats på många sätt. Under 1980-talet så sågs rösen som territoriella markörer i landskapet och att de kan ha indikerat centralplatser. Man trodde att det skapade olika slags zoner i landskapet då de markerade de yttre gränserna av områden (a.a:55). Rösena ger ett synligt bevis på den makt familjen som ägare av landet besitter och talade om för utomstående att området var upptaget. Bronsålderns rösen kan ha haft en symbolisk funktion att skydda familjen och storleken på röset var en viktig faktor. Ju fler som begravdes desto större röse. Ett stort röse demonstrerade alltså familjens rätt till landskapet men också deras auktoritet (Tuovinen 2002:58f). Dag Widholm menar också att monument som rösen kan ha fungerat som ett intern sammanhållande maktmedel inom gruppen samtidigt som de skapade en aggressiv signal till utomstående (Widholm 1998:59). Rösen på Gotland är ett exempel där man har tolkats dem som tecken på egendom. Dan Carlsson menar att under utvecklingen av jordbruket där var rösen tydliga permanenta monument som kunde ses ifrån långt håll. Legitimationen för ägandet av mark fick man genom förekomsten av förfäderna som var bundna till platsen (Tuovinen 2002:60).

Men man kan även ge rösenas indelning av landskapet en religiös tolkning. König diskutera möjligheten att dem skulle kunna fungera som symboliska öppningar mellan liv och

död/dödsriket. Om så var fallet så gick passagen mellan liv och död igenom rösena (König 2007:72).

Men den teori som kanske allra tydligast utmärker sig i diskussionen om att rösen är att dem var resta för särskilda individer som hade en upphöjd position i samhället. Dessa tolkningar kom som en konsekvens av de diskussioner som pågick om bronsålderns klassamhälle och den elit man tror har förekommit. Debatten om de sociala förhållandena under bronsåldern har ofta lett till att man associerar de olika gravgåvorna och storleken på rösena till den avlidnes makt och status i samhället (König 2007:55). Rösen har många gånger använts som ett bevis för ett stratifierat bronsålderssamhälle. Då gravbyggnader ofta kräver en stor

kraftansträngning så måste det ha varit en person med hög position i samhället som tillägnades dessa monument (Gerdin 1999:49).

På senare tid har man framförallt börjat diskutera rösen på ett religiöst och kulturellt plan. En viktig fråga under 1990-talet var relationen mellan de döda och levande, speciellt gällande begravningsritualen som ett uttryck för förfäderskult. Frågan i ett sådant sammanhang är vem graven var gjord för och av vilka? Var graven för de levande eller den döde? (König 2007:55)

Anna-Lena Gerdin anser att de tidigare tolkningarna av rösen som statussymboler är en för ensidig tolkning. Hon ser rösens placering som ett kosmologiskt uttryck istället för att ett utryck av hierarki i samhället. Hon anser att de har spelat en viktig roll i bronsålderns religion. Samtidigt menar hon att gravbyggnad och ritualer var viktigare för de levande än de döda. Rösen fungera inte bara som minnesplatser och en viloplats för de döda utan det ger de

efterlevande synlighet och prestige åt den enskilda individen eller gruppen (Gerdin 1999:49f). Den nuvarande forskningen av rösen har framförallt gjort ansatser till att koncentrera sig mer på det omgivande landskapet. Inte bara ur ett ekonomiskt och funktionellt perspektiv utan även som ett större system där människor och landskap intrigera med varandra. Christopher Tilley menar att landskap är ingen passiv bakgrund för människors handlingar. Dåtidens människor borde ha haft en nära kontakt med landskapet och där knutit an till sina förfäder (Gerdin 2007:55).

Richard Bradley anser att för att kunna förstå monument som t.ex. rösen så måste vi även förstå landskapet. Han menar att det är viktig att inse när man studerar monument så kan man inte se dem som isolerade ting. Det blir enklare för oss att tolka monumenten om deras bakgrund undersöks noggrant. Många gånger så tolkar man monument som statussymboler eller centralplatser, men inga av dessa tolkningar tar upp det lokala landskapet. Därför menar Bradley att vi måste undersöka monumentens arkeologi jämsides med de naturliga platserna (Bradley 2000:41). Naturen har på många sätt spelat en viktig roll inom människors

föreställningar av världen. De förhistoriska människorna såg naturen på ett annorlunda sätt, landskapet var en plats där religion och mytologi spelade en viktig roll och var därmed inte ett passivt element i bakgrunden (a.a:33f). Därför borde det, förutom de kulturellt skapade

platserna, ha funnits även naturliga platser i landskapet som av någon anledning ansågs betydelsefulla och tillskrevs kosmologiska och mytologiska egenskaper (König 2007:56). 5.4 Rösen i kustlandskap

Rösena är framförallt talrikast vid kusterna och där ligger de ofta på höga punkter eller på avsatser så att dem blickar ut över havet. Gerdin tolkar rösenas positioner som ett uttryck för rumsuppfattning som skiljer sig mot våran idag. Hon menar alltså att rösen på högt belägna platser vid t.ex. en strandlinje är ett uttryck för bronsåldersmänniskornas rumsuppfattning som vertikal och inte horisontell. Vertikaliteten kännetecknar en världsmodell med en cyklisk tidsuppfattning istället för vår linjära. Horisonten kommer då få en dominerande roll i ett sådant sammanhang. Vad kan den ha haft för betydelse under bronsåldern? Ibland annat egyptisk religion spelar den en stor roll då det var där man skådade uppgången av den livsviktiga solen (Gerdin 1999:67).

Tapani Tuovinen diskutera betydelsen av kuströsen i Finland som många gånger kan jämföras med Sverige. Som vi har sett så finner vi zoner av rösen i Sverige längs den dåtida kustlinjen. Ibland annat Ångermanland var rösen placerade så att de hade en fri utsikt över havet. Där kan man t.ex. inte förklara rösens förekomst som några slags tecken på äganderätt eller landmärken då fynden var få och borde inte tyda på något klassamhälle i området. Rösen borde sålunda ha haft en annan innebörd. På platsen är det bekräftat att under senneolitikum och tidig bronsålder placerades rösen vid vikar medan i senare bronsålder så finner man rösena ofta nära det öppna havet (Tuovinen 2002:60).

König menar att det fanns en länk mellan vatten och död och på så sätt kan man tolka rösens koppling till havet. Vatten ska däremot inte ses som själva döden men som en väg till den. Bland de kuströsena hon undersökte i Blekinge så hade de placeras på höga platser i

landskapet så att alla mer eller mindre blickade ut över havet, vilket kuströsen vanligen gör (König 2007:72f).

Men när vi tolkar rösena spelar perspektiv vi studerar dem ifrån en viktig roll. Många rösen är placerade på ställen där dem tydligt sticker upp i landskapet och därför har man ansett att synligheten är betydelsefull. Men Köning vill vända på det begreppet, alltså inte se mot rösen utan istället ifrån dem. Rösena får då en annan slags betydelse i landskapet. Dem blir en punkt där man kommer närmare himmeln, solen och havet eller andra viktiga element i det religiösa landskapet (a.a:57f). Väljer man att se på rösen från havet så sticker de upp som sjömärken eller territoriella markeringar och utifrån detta perspektiv känns en sådan tolkning troligt. Men om man istället tittar från röset eller ur den begravda personens perspektiv så blir vattnet helt dominerande. Den avlidna har blivit placerad så nära havet och dödsriket som möjligt, röset och havet har på så sätt blivit ett. Rösen kan av detta skäl ha blivit placerade nära det element

man associerade med död och dödsriket. Beroende på ur vilket perspektiv man väljer att studera rösen så kan man få helt olika tolkningar av dem (König 2007:79).

Touvinen diskutera varför just kusterna kan ha varit en viktig plats för religiösa monument. Han menar att strandlinjerna kan ha varit en betydelsefull plats där vatten, land och himmel möts. Knut Helskog (1999) har diskuterat detta när det gäller hällristningar under stenåldern i Norge. Enligt honom så var ristningsplatserna vid kusten lokaler där de kosmologiska

världarna fick motparter i naturens element och därmed på ett symboliskt plan möttes världarna, som en slags axis mundis, vid strandlinjen (Touvinen 2002:68).

Gerdin har även diskuterat rösens närhet till vattnet i Tanum. Hon menar att landhöjning har haft ha del i dess placering. Längs en mycket flack kust kan det ske en strandlinjeförskjutning på cirka 60-70 meter ut mot havet under ett decennium. Dessutom kan nytt land bildas vid vikar genom avsättning av slam. Alltså har det längs kustlandskapet i Sverige fötts land ur havet, detta kan ha fått sitt symboliska uttryck i rösen och hällristningar. Strandförskjutningar som ger upphov till nytt land skapar en ny marktyp som kallas havsstrandsängar. Denna slags mark anser Gerdin har haft en stor betydelse för boskapsskötsel under bronsåldern. Alltså föddes viktiga mark ur havets kaos. Rösens koppling till havet skulle då kunna kopplas till en uppfattning om att vattnet är kaos och ur detta föddes ett ordnat kosmos, land. Vattnet kan följaktningen ha symboliserat döden och pånyttfödelse. Land att bruka föddes ur havet och av den orsaken har vissa gravar såsom rösen placerats där detta syns som tydligast (Gerdin 1999:68f).

Men trots att rösen bildar kuststråk så menar Gerdin att dessa har ingen egen betydelse. Hon ser stråken som moderna konstruktioner på våra kartor och har ingen mening eller samband för de platserna som en gång valdes till rösebyggnad. Platsen borde ha haft en egen mening men som idag är svår för oss att tolka (Gerdin 1999:54).

6. HUSURNOR

6.1 Kortfattad introduktion av husurnor

Husurnor är en grupp av begravningurnor som karaktäriseras av deras ovanliga utseende. De är lerkärl formade som hus och är ofta försedda med en liten dörr och ett lock i form av ett tak. De producerades och användes under den senare delen av bronsåldern i norra Europa. Alltså var de utspridda över ett brett område och förekom i en mängd olika kulturer. Trots det är husurnan ett begränsat fenomen, de förekommer aldrig som ett unikt begravningssätt och de har alltid använts i kombination med andra lokala urnor. Husurnor har därför aldrig konkurrerat ut redan förekommande gravurnor utan har istället samspelat med dem (Sabatini 2007:3). Husurnor förekommer i en mängd olika slags utseende, storlek och

tillverkningstekniker. Det dem har gemensamt är att de har fungerat som behållare åt de dödas rester och själva deras hussymbolik. Men förutom dessa karaktäristiska drag så är varje

husurna ett unikt objekt med sin egen design (a.a:7). Det dem flesta husurnorna har

gemensamt är förekomsten av ett tak och en dörr. Taken är ofta rikt dekorerade och skiljer sig mycket i utseende mellan olika kulturer (a.a:59). Men den mest vanligaste företeelse är framförallt dörren. Dess roll kan ha varit ett representativt element på urnan, som en slags en ingång eller passage. Precis som med taken skiljer sig dörrarna i utformning och det finns både fyrkantiga och runda former av dem. Möjligen kan formen ha haft något symboliskt betydelse i sammanhanget (a.a:89).

Här i Skandinavien har intresset för husurnor varit stort och ett antal försök har gjorts för att tolka deras ursprung. I och med traditionen av urnegravskicket så finner vi en mängd keramik från tiden och de dödas ben började allt flitigare läggas i olika slags brukskärl. Förutom dessa enkla kärl så finner vi specialtillverkade gravkärl som ofta var mycket fint tillverkade. Ett av dessa är just de så kallade husurnorna som man i Sverige finner framförallt i Skåne och på Gotland (Burenhult 1999:67f).

6.2 Utbredning och kronologi

Som tidigare nämnt så har alla husurnor unika utseende. Detta är inte är så märkligt med tanke på i de många kontexter husurnor framträder. Husurnor har en bredd utbredning och vi finner dem i vitt skilda kulturella grupper, i länder såsom Sverige, Danmark, Tyskland och Polen. (se bilaga 2) Det tyder på att husurnor har använts av en specifik grupp i samhället eller individer men även i speciella zoner. Gravfält som innehåller husurnor finner vi framförallt vid åar och kuster. Detta var centralplatser av handel och utbyte där influenser från yttre världen kan ha spelat en stor roll (Sabatini 2007:21ff). Den stora utbredningen i kombination med deras ovanlighet tyder på att det var objekt av både begränsat intresse och tillgång. Specifika värderingar borde ha tillskrivits dessa unika urnor (a.a:40).

När det gäller datering av husurnor så är det inte helt problemfritt. Det vi kan ta hjälp av är framförallt de gravgods som husurnorna begravdes med. Men detta är problematiskt då väldigt få eller inga föremål alls lades ned med husurnorna. Det är heller inte ovanligt att föremålen redan använts en tid innan de lades ner (Sabatini 2007:99). Men i stort kan man säga att användningen av husurnor i Europa verkar har varat ungefär mellan period IV till period VI. Period V förefaller vara den period då de användes som flitigast. (a.a:114) En av anledningarna till varför en kronologi av husurnor är av intresse är för att kunna diskutera dess sammankoppling med italienska influenser. Då det finns ett kronologiskt hopp mellan dessa traditioner så kan de italienska föregångarna vid tiden för husurnor ha varit något som spelat ut sin roll när deras grannar i norr tog upp traditionen (a.a:121).

6.3 Husurnans ursprung

Då man finner tydliga likheter mellan norra Europas husurnor och Villanovakulturens

husurnor så har ofta dessa traditioner länkats samman. Villanovakulturens husurnor fungerade precis på samma sätt som norra Europas, alltså som gravurnor. Deras användningsområde låg i centrala och västra Italien (a.a:147f). Att föra samman dessa traditioner har varit logiskt då det är svårt att finna några lokala kopplingar mellan husurnor och element från de kulturer de förekommer i. Därför borde dem ha kommit som en influens utifrån och ses som unika fynd i norra Europas bronsålder.

Men influenserna från Villanovakulturen borde framförallt ses som symboliska och inte materiella. Husstrukturen finns som gemensamt men det skiljer sig också tydligt åt.

Husurnorna i norr är mer schematiserade med mindre detaljer till skillnad från de detaljerade husurnorna i Italien. Detaljer som koniska tak är vanligt i norra Europa men förekommer inte alls i Villanovakulturen. De placerar heller aldrig dörren på långsidan av huset som är vanligt för husurnor i norra Europa. Rituellt ser vi dock likheter, båda sorters husurnor har använts för iläggandet av kremerade rester från individer av skiftande kön och ålder. En del sociala

karaktäriseringar kan däremot ses hos Villanovakulturen på visa platser men norra Europa har för lite källmaterial för en sådan tolkning. Föremål som rakknivar, pincetter och nålar är vanliga fynd tillsammans med husurnorna i både i norr och söder. Dock ser vi skillnader i

antal gravgods. Italiens husurnor har ofta en mycket större mängd material som förstärker just den symboliska kopplingen med hushållet. Medan här i norra Europa är gravfynden få och objekten anspelar snarare till den döde och inte till den specifika symbolismen av huset. Sammanfattningsvis kan man tolka det som att snarare huset som idé och traditionen att tillverka hus i miniatyr tog sig till norra Europa där det sedan fick en lokal prägel (Sabatini 2007:153ff).

Serena Sabatini anser att senare delen av bronsåldern i Europa var en tid då influenserna lätt kunde spridas då den karaktäriseras av en intensiv period av handel och utbyte kulturer emellan. Spridning av gods i Europa finns tydligt dokumenterat som tyder på rörelse av människor. Som tidigare nämnts så finner man ofta husurnor nära vattensystem. Framförallt finner vid en stor del av dem längs baltiska havet som sedan tidig förhistorisk tid har varit ett välkänt center av utbyte och handel emellan grupper av människor längs kusten. Just under perioden IV-VI så sker även en ökning av mer direkta kontakter med Italien då de gamla handelsvägarna längs Donau och Karpaterna delvis övergavs (Sabatini 2007:155 f). 6.4 Användningen av husurnor

Användningen av husurnor var ett medvetet val av förhistoriens människor. Varför de gjorde detta val och av vem är svårt för oss att säga idag. Valdes urnan ut av den avlidna själv, av hans/hennes släktingar, eller av samhället? I och med att kremation blev det allmänna begravningsskicket under tiden så blev den döde anonym. Gravgåvor och urnan blev då ett sätt att ge den avlidna personen status eller urskilja honom/henne från resten av samhället. I det sammanhanget, hur man än tolkar husurnan, så spelar den en viktig roll genom att den urskiljer en person som speciell. Det kan kopplas till den dödas roll i livet eller

familjens/samhällets uppfattning om hans/hennes liv efter döden (Sabatini 2007:123ff). Att placera de döda är en viktig handling i samhället, som Parker Pearson uttrycker det:

”Placing the dead is one of the most visible activities through which societies express their relationship to ancestors.” (Sabatini 2007:138)

De få antropologisk analyserna och de lite gravgods man finner tillsammans med husurnor gör det svårt för oss att tolka husurnor i sociala termer. Men man kan sluta sig till att husurnor var till för en individ då det bara finns ett en enda undantaget då det förekom fler än en

individ i urnan. Det är däremot svårt att säga något om föredraget kön och ålder. De

individerna man har undersökt skiftar kraftig i ålder, även barn förekommer, och man finner både män och kvinnor. Formen verkar heller inte heller ha en relevant koppling till kön utan vill man studera skillnader får man snarare titta på det tillhörande gravmaterialet istället för själva husurnan. Det man kan säga om det gravgods som läggs ner tillsammans med husurnor är att det framförallt att det karaktäriseras av personliga ting, som t.e.x. armband, ringar, pärlor, pincetter, rakknivar osv. Undersökningar från ett antal individer tyder även på olika sjukdomar som inte behöver lett till deras död men borde ha gett dem dålig hälsa. Som i bland annat Tyskland fann man en kvinna som led av benskörhet och på Gotland en man med ledinflammation. Det verkar alltså inte som att dålig fysisk hälsa förhindrat dem från att läggas ner i en husurna (Sabatini 2007:127 ff).

Det är även klart att husurnor inte kräver speciella gravar och monument, de får precis samma behandling som de vanliga lokala gravurnorna på platsen. Exempel på detta är bland annat på Gotland som är rik på stenformade skeppssättningar. Där är det därför vanligt att husurnor har placerats i dessa medan i Skåne kan vi se husurnor placerade i gravhögar. Husurnor har därför

ingen självklar plats utan påverkas av de lokala traditionerna. Varken speciella monument eller topografiska platser verkar har krävts för husurnor (Sabatini 2007:141).

Sammanfattningsvis så kan man säga att fysiska egenskaper som hälsa, ålder kön inte var någon orsak till varför man lades i en husurnan. Snarare borde det tolkas som en social och kulturell anledning som t.ex. en indikation på den avlidnes status eller roll i samhället. När det gäller gravgodset så verkar inga direkta kopplingar finnas med husurnan utan kan tolkas som en anpassning till själva individen istället. Gravar med husurnor visar också på en stark anpassning till det lokalt rådande traditionerna för gravsättning därför kan du finna dem i väldigt många olika kontexter (a.a:144). Husurnor var på sätt och vis ett lokalt fenomen men samtidigt del av ett större komplext system som tyder på liknande ritualer och föreställningar. Samtidigt förkroppsligar de skillnader i den lokala kulturen genom sin unikhet. Som Sabatini uttrycker det kan man jämföra husurnor med språk, det var ett gemensamt delat uttryck av flera olika kulturer och/eller individer. De tyder på en rituell öppenhet emellan olika grupper i Europa. Deras unikhet borde tyda på förekomsten av speciella individer i samhället som utmärktes i döden med en husurna (Sabatini 2007:166 ff).

6.5 Symboliska tolkningarna av husurnan

Bronsålderns manifestation av huset visar att den var en viktig symbol under tiden, både som form men även för vad det symboliserade. Att använda symboliska hus i begravningsritualer är ingen ny företeelse utan går tillbaka ändan till neolitikum. Men det är första under

bronsåldern som symboliken blir så utpräglad (Söderström 2006:10).

Det finns många sätt man kan tolka husurnans symbolik och huset i sig kan ha haft en viktig betydelse i människors föreställningsvärld. Den allra enklaste tolkningen av husurnor är att se dem som kopior av bostadshusen under tiden men detta är på många sätt inte en hållbar tanke. Bradley menar t.ex. att husurnor inte ska ses som kopior av bostadshus utan snarare som avbilder av förrådshus som har använts för att förvara grödor. En annan tolkning är att dem kan ha symboliserat döds- och kulthus. Det förekommer även tolkningarna där man se

husurnan som en representation av den dödes kropp där olika delar på huset representera olika kroppsdelar (Söderström 2006:12). Följaktningen kan husurnan snarare ha varit en symbolisk avbild av en större mening än bara en verklig avbild av ett hus. Detta är en logisk tolkning då bostadshusen under bronsålder var framförallt av typen långhus och liknar därför inte

husurnorna i utformningen. Sabatini menar att den enda kopplingen man kan göra mellan dåtidens bosättningar och husurnor i så fall skulle vara rituella husen som hade en annorlunda utformning som passar bättre in på husurnornas form (Sabatini 2007:38).

Huset har visat sig ha en kraftfull symboliskt betydelse i gravsammanhang. Kaliff anser att man kan se en koppling mellan hus och gravar. Han menar att det skulle kunna vara del av den förfäderskult som man tror existerat under bronsåldern som då kan ha har tagit sig i uttryck på en mängd sätt. Bland annat finner man gravar på gamla huslämningar och bostadsrester. Som en fortsättning på dessa idéer kan husurnan ha spelat en viktig roll. Men han anser också att likaså de ”vanliga” urnorna skulle också kunna betraktas på ett liknande sätt. Huset skulle i sammanhanget stå som en symbol för släktens gemenskap (Kaliff 1997:71).

I den kosmologiska tankevärlden är alla handlingar och bilder som förknippas med förfäderna omvändningar av den verkliga världen. Det omvända husets symbolik fungerar alltså som en länk till förfäderna och gudarna. Huset har även en viktig dramaturgisk roll i

begravningsceremonier då de symbolisera en hyllning till livet och visar på dess

förgänglighet. Mirecea Elidae har tolkat huset som en symbol för den ordnade världen. Ett slags universums centrum där världen skapas och formas. Elide drar även paralleller mellan kroppen och huset. Människan lever i kroppen precis som att hon bor i huset. Helena Victor menar att husen kan fungera som en metafor av värderingar som hör ihop med hus. Detta kallar hon husets idé eller begreppet hem som kan kopplas till: mat, trygghet, värme, vila, stabilitet. En annan tolkning av Christopher Tilley är att huset är en metafor för familjen eller släktskapen. I ett sådant sammanhang står huset för trygghet, värme och stöd. Utan denna trygghet har man som individ svårt att klara sig på egen hand (Söderström 2006:10ff). Uppenbart är att bara ett fåtal människor begravits i husurnor. På platser där både vanliga gravurnor och husurnor förekommer finner vi alltid bara ett litet antal av dem vilket borde innebära att bara en särskild utvald skara fick denna särskilda symbolik (a.a:12). Som tidigare nämnts så är förekomsten liten men de är spridda sig över ett brett område av olika samhällen som måste ha delat gemensamma värderingar om husurnor (Sarbatini 2007:145). När

husurnor slutade användas runt period VI verkar det inte kommit någon ersättning till dem och inga av de kommande gravtraditioner visar på en liknande symbolism. De enda de skulle kunna kopplas till är i så fall de så kallad rituella husen. Men tiden då huset hade en viktig symbolik verkar vara förbi (a.a:154).

7. KALMARSUND, MÖNSTERÅS OCH FÄLLE 7.1 Bronsålder kring Kalmarsund

Min fokus kommer att ligga på Mönsterås men jag ska här ge en kortfattad överblick av bronsåldersmiljön längs Kalmarsund för att kunna ge en bild av landskapet kring mitt

forskningsområde. I tidigare forskning av Kalmarsund så är det framförallt tre huvudområden som man har fokuserat på. Den rika bronsåldersbygden i Tjust, Misterhults monumentala gravkomplex och Mörebygden som är rik på bronsåldersfynd (Widholm 2001:185).

Nordöstra Småland har länge varit känt för sin rika bronsåldersbygd. Man finner gravar längs i stort sett hela den gamla kustlinjen. (bilaga 1) Dessutom visar sig ett antal koncentrationer av gravar på en någorlunda jämnt intervall längs kusten (Widholm 1998:146).

Östra Småland är en bygd som ligger emellan den sydliga slättbygden, det småländska höglandet och ett sprickdalslandskap i nordöstra Småland. I norra Småland så utmärker sig Tjust och Misterhult. Med Tjust menar man Västerviks kommun samt norra delen av Oskarshamn kommun. I historisk tid men även i nutid så är Tjustbygden ett område av varierat jordbruk- och skärgårdsbygd (Widholm 1998:47). Det som är anmärkningsvärt för platsen är framförallt det stora antalet fornlämningar och dess varierade innehåll. Det finns gott om rösen och skeppssättningar i området, även en mänga hällristningar är funna. Fem mil söder om Västervik i nordöstra Småland ligger Misterhult med en mycket rik bronsåldersbebyggelsen som kan uppvisa tusentals rösen och stensättningar. Fynd från

järnåldern är konstigt nog däremot få i området. Dock har man på senare tid i varje fall kunnat datera några kustbundna rösen i området till järnålder (Widholm 2001:185f). Förklaringen till de få järnåldersfynden skulle kunna vara en förändring av den ekonomiska karaktär som kom att bygga på jordbruk som inte var lämpligt i området. Men trots viss befolkningsminskning betyder inte det att regionen övergetts utan detta viktiga område har fortsatt varit i bruk även under järnåldern (Dahlin 2002:110f).

I Misterhult socken utmärker sig framförallt Virum där man finner en stor koncentration av gravmonument (a.a: 2007:98). En annan viktig plats är Snäckedalsområdet som med sina många rösen tros ha fungerat som en centralplats till en större region (Widholm 2001:186). Under senneolitikum tycks en omfattande expansion ha skett i Misterhult och södra Tjust. Michael Dahlin menar att detta kan ha hängt samman med den ökande betydelsen av

boskapsskötsel och bygder av fastare karaktär. Man ser även tecken på kontinuitet då platser som använts i senneolitikum ofta utnyttjades in i bronsåldern (Dahlin 2007:106).

Widholm har argumenterat för att Snäckedal med sin stora koncentration av

bronsåldersmonument kan ha fungerat som ett centralområde då det skiljer sig markant från övriga område i Misterhult. De cirka 120 fornlämningarna i Snäckedal är uppdelade i åtta gravfält. Dessa är belägna på bergshällar och bergskrön som äe omgivna av åker- och ängsmark (Widholm 1998:51). Det finns ingen försörjningskapacitet i området som kan motsvarar denna stora mängden av gravar. Därför borde de flesta gravarna ha anlagts för andra människor än just den lokala befolkningen (a.a: 149). Widholm har lagt fram hypotesen om att överstora gravplatser som Snäckedal skulle kunna ses som bärare av andligt budskap, en tolkning som är mer vidsträckt än bara förfäderskult. Snäckedal skulle då ha kunnat vara en rituell plats där man fick kontakt med gudavärlden som omfattar fler aspekter än bara förfäderna. Den vittnar även om en materiell kraftsamling som han menar att med småländsk mått skulle kunna jämföras med uppförandet av Kiviksröset. En sådan kraftansträngning borde alltså associeras med det efterlevande samhället och inte de döda (a.a:62).

En sammanfattning av nordöstra Småland är att området har en framträdande bronsåldersbygd men Tjust visar på en annan kontinuitet än vad Misterhult gör. T.ex. så när det gäller

stenåldersfynd så saknar Misterhult socknen fynd av stridsyxor och slipade flintredskap som är väl dokumenterade i Tjustbygden. Även när det gäller kontinuiteten mellan brons- och järnålder ser vi skillnader. I norra Tjustbygden finner vi tecken på en kontinuitet av bebyggelse från bronsålder till äldre järnålder men som inte finns belagd i Misterhults socknen. Tjust har alltså haft en jämn kontinuitet från sten- till järnålder medan det i Misterhult på många sätt framstår som att den monumentala bronsåldern i området var en kronologisk isolerad tid utan tydliga relationer till de omgivande perioderna (Widholm 1998:48f).

I den södra delen av länet utmärker sig Mörebygden med sin rikedom av både gravar och metallföremål från bronsåldern. Två tolkningar har gjorts av området, Alf Ericsson (1992) ser det som ett område där ett antal jämbördiga lokala centra hade ett egalitärt förhållande med varandra. Thomas B Larsson Ericsson (1996) tolkar istället Möre som hierarkiska förbindelse mellan produktionsområde och rikedomscentra. Larsson menar också att Möre trakten kan ha haft betydande kontakter med Öland under bronsåldern och genom överföring av ekonomiska intressen på så sätt lett till öns rikedom under järnåldern.

Sammanfattningsvis kan man säga att Mönsterås ligger inklämt mellan rika

bronsåldersbygder, med Möre i Söder och Misterhult och Tjust i norr. Alla dessa har varit med om ett antal undersökningar de senaste åren (Widholm 2001:186 ff).

7.2 Sten- och bronsåldersbygd i Mönsterås

Fynd från Mönsterås kan visa på en lång kontinuitet av bebyggelsen och bland annat under undersökningar från 1991 så ökade t.ex. antalet upptäckta boplatser med det tredubbla. Vilket visar hur högt mörkerantal dessa typer av lämningar har tidigare utgjort. Tyngdpunkten i

denna undersökning gjord av Kalmar länsmuseum låg då på Habbestorp som visar på kommunens rikaste bronsåldersmiljö där man fann två nya boplatsområden.

Naturgeografiskt så bildar Mönsterås socknen ett övergångsområde som ligger mellan den bördiga Möreslätten i söder och de kuperade häll- och skogsmarkerna i norr. I området saknas insjöar och bara några mindre vattendrag rinner genom socknen, däribland Lillån som är ett biflöde till Emån. Under slutet av stenåldern och under bronsåldern så skar Mönsteråsviken cirka en mil längre upp i landskapet än vad den gör idag. Kustlandskapet under tiden var dominerad av en vidsträckt skärgård med många öar, holmar och långgrunda vikar.

Skärgården borde ha givit goda möjligheter till fiske, säl- och sjöfågeljakt samt ägginsamling. Att platsen har använts aktivt visas dels av den stora mängd redskap man finner från stenålder man framförallt av de många funna rösen och stensättningar. Efter bronsåldern verkar

området ha avbefolkats under cirka ett årtusende, av okänd anledning, möjligen till följd av klimatförändring, för att återbefolkas under vikinga- och medeltid. Det framgår att Mönsterås har varit en aktiv plats där människor dragit nytta av det rika marina livet under framförallt sten- och bronsålder då det finns flest fynd från dessa perioder i landskapet (Källström 1993:60f).

När vi studera Mönsterås fornminnen så är det framförallt 4-5 område som utmärker sig och varit särskilt rika på bronsålderslämningar. De platser som var centralplaster under stenåldern verkar fortlöpa att spela en stor roll i landskapet även under den efterföljande bronsåldern. Över 350 trindyxor har funnits i Mönsterås varav hundra av dem kommer från Habbestorp, cirka 50 st. från Alebo, cirka 50 st. från Lågsrum och cirka 40 st. från Fälle. Dessa

koncentrationer borde indikera stenåldersboplatser. Alla dessa boplatser låg utplacerade längs dåtidens strandlinjen. Vid tiden stod Östersjön cirka 18-20 meter högre än nu och som tidigare nämnts bildade den då större Mönsteråsviken (Thålin 1963:81).

I stenålderns slutskede, hällkisttiden, som dels sammanfaller med början av bronsåldern så finner vi många fynd i området. Framförallt skafthålsyxor, knivar och pilspetsar i flinta. I och med bronsålderns inledning så börjar även fasta fornlämningar uppträda i Mönsterås. Man finner rösen, runda stensättningar, samt några få skeppsättningar och hällristningar. Men det man finner i mest kvantiteter är rösen och storleken dem emellan växlar mellan cirka 4 till 25 meter i diameter till cirka 0,5 till 4 meter i höjd. En del av rösen har ett så kallat brätte, en omgivande plan kant av sten runt röset som varierar mellan 2-5 meter i bredd. De bästa av exemplaren finner man bland annat i Alebo. Både rösena och stensättningarna saknar jord i fyllningen. Stensättningarna varierar mellan 5 till 13 meter i diameter med en obetydlig höjd. Ett fåtal skeppssättningar finns även representerade under samma period (Thålin 1963:81 ff). De många fornlämningarna och fynd i området ger en ganska bra bild av utbredningen av bebyggelse i området under bronsåldern och som tidigare nämnts tyder allt på att den sammanfaller med stenålderns kärnområden. Däremot har stenålderns boplatser i periferin övergivits. Istället ligger nu bebyggelsen framförallt vid moränområdet vid Lillåns dalgång. Genomgången av Mönsterås sten- och bronsålder vittnar om en ovanligt rik stenålder som hade sin tyngdpunkt vid Lillåns dalgång samt vid de småkuperade områdena nordväst om Mönsterås. Fyndmaterialen uppvisar på en typisk fångstkultur. Även bronsåldern var en rik tid i Mönsterås, fynden kommer inte alls upp i den mängd som under stenåldern men de fasta fornlämningarna tyder på en stor bebyggelse men nu är mera koncentrerad än under

stenåldern. Näringslivet ser detsamma ut, med jakt och fångst som huvudnäring vilket visas genom fornlämningarnas läge längs den dåtida kustlinjen (Thålin 1963:84 ff).

7.3 Förekomsten av rösen och bosättningslämningar i Mönsterås

Då jag undersökt bronsålderslämningarna i Mönsterås socknen har jag kunnat urskilja tydliga koncentrationer i landskapet. I sammanhanget vill jag framförallt peka ut tre stycken platser, Habbestorp utanför Mölstad, Alebo strax sydväst om Gelebo och Forsa som ligger strax sydost om Gelebo. (se bilaga 3) Alla tre platserna ligger i nära anknytning med varandra. Den största koncentrationen av rösen finner vi i området runt Forsa där ett 30-tal rösen ligger. I närheten av Forsa ligger Alebo och där finns runt ett tiotal rösen placerade. Tillsammans bildar Forsa och Alebo tydligt den största koncentrationen av röse i Mönsterås. Habbestorp visar också på en stor koncentration av rösen och du finner ett 20-tal i området. Förutom dessa ansamlingar så finns ett antal utspridda rösen närmare kusten och på en del öar. Men de största ansamlingarna ligger en bit inåt landet där den tidigare kustlinjen legat.

När det gäller rester av boplatser så ser vi en mycket stark koncentration av dem i

Habbestorpområdet, så mycket som ett 20-tal ligger i detta område. (se bilaga 4) Vart som är värt att nämna är att dessa platser inte bara är boplatser som frodades under bronsålder utan de flesta har en lång kontinuitet och har använts ändan från stenålder till järnålder. Förutom samlingen vid Habbestorp finner vi en del andra boplatser utspridda i Mönsterås så som två nere vid kusten, några stycken inåt landet och så en mitt i den stora koncentrationen av rösen vid Forsa. Uppenbart är att trots att rösekoncentrationen varit tydligt störst vid Forsa och Alebo så har bebyggelsen varit tätt samlad vid Habbestorp som även ligger strax söder om Fälle där husurnan fanns. (FMIS)

7.4 Fynden i Fälle

Jag ska här kortfattat beskriva de stenrösen man undersöktes i Fälle i Mönsterås socknen, Småland. År 1879 undersöktes sex stycken rösen i Fälle av den lokala kvarnägaren C J Ekerot och i dessa fann han fynd i fyra stycken. Rösena var till viss del förstörda av plogning och detta borde tas i beaktning när man studera fynden. I ett av rösen fann han en husurna men som bara till viss del var bevarad, över hälften av urnan är idag resultat av modern

rekonstruktion. Öppningen är helt modern och har rekonstruerats för att passa dörrplattan som fanns bevarad (Sarbatini 2007:234). I husurnan fann man rester av en vuxen individ.

Benmängden uppgår inte till mer än 8 gram och utgörs av proximala ledändar från ett överarmsben och skenben. Könet på individen har inte kunnat bedömas. Jag ska berätta närmare om denna husurna men först ska jag börja med att ge en redogörelse av de fynd C J Ekrot fann (a.a:281).

Röse 1: I det första röset fann man en illa slagen nästan rund skärva av dålig flinta, antagligen hälleflinta. Denna är cirka 5, 5 cm i diameter. I röset fanns även en djurtand vilket har ej blivit närmare beskriven. Stenröset var tidigare orört och är cirka 30 fot i diameter och 6 fot hög. Röse 2: I grav 2 fann man husurnan av bränd lera. (se bilaga 5, 6) Den har formen av en rund hydda med rund inåt slutande väggar. Den har en fyrkantig dörr med löstagbart lock som är försedd med en ögla. Denna ögla har antagligen fungerat som fäste för något som hållit dörren i dess läge. Den har ett runt tak med kraftigt utskjutande takskägg, upptill finns ett runt hål med att avtagbart lock. Bottendiameter på urnan är cirka 22 cm och takets största diameter är 34,5 cm. Väggens höjd är runt 14 cm medan urnans sammanlagda höjd är 27 cm.

Taköppningens diameter är cirka 7, 5 cm och dörröppningens 6,5 cm. Den är tillverkad av ett brungult grovt, dåligt bränt lergods och leran är uppblandad med stora kvartskorn (C J Ekerot 1879:1 ff; SHM 6473). Man kan inte ge en exakt datering av urnan men gissningsvis så kommer den från någon gång runt period V (Sarbatini 2007:234).

En mängd andra lerskärvor fanns även i röset som troligen tillhörde två andra lerkärl. (se bilaga 7) För få bitar finns för att kunna limma ihop dem till hela kärl men de kommer antagligen ursprungligen från större tunnformiga lerkärl. De har en lätt rabbig yta längs mynningsranden och är gråbruna i färgen. Strax nedanför mynningen har det även suttit vulstliknande knappar.

Detta röse fanns cirka 60 fot från det första och är 40 fot i diameter och 7 fot högt. I detta röse fann man även en fördjupning som tolkas vara ett minne av tidigare undersökningar.

Röse 3: I grav 3 fanns en diademsliknande halsprydnad av brons som var nästan alldeles slät men detta beror antagligen på att den var starkt vittrad då man kan finna svaga spår av ornamentik på den. (se bilaga 7) Patinan är gröngrå och den största bredden är 4,8 cm och längden är cirka 20,5 cm.

Även spår av näverfragment fanns i detta röse som var runt 40 fot i diameter och var sen tidigare orört. Röset blev dock ofullständigt undersökt då den låg i skiljegränsen mellan två ägor.

Röse 4: I den fjärde graven fann man en spjutspetsliknande flintbit vars framände var trubbig och nött. Den är runt 9 cm lång och cirka 2,2 cm bredd. Den har sannolikt varit en

eldslagningsflinta. Diverse obrända ben förekom också och skulle möjligen kunna vara från får men dessa kan härstammar från en senare tid. Obestämbart organiskt material av något vegetabiliskt ämne påträffades även. Röset var cirka 50 fot i diameter och 8 fot högt och var sen tidigare orört.

Dessa fyra rösen låg jämte två andra som inte innehöll något av intresse. Rösena har daterats till bronsåldern och som det framgår så var de av liknande storlek (C J Ekerot 1879:1 ff; SHM NO 6473). Halskragen har daterats till äldre bronsålder medan husurnan tillhör yngre

bronsålder. Därför borde platsen och rösena ha använts under hela bronsåldern. På grund av de vaga lägesuppgifter man har om rösena så kan man inte med säkerhet identifiera dem (Thålin 1963:63). Husurnan finns nu bevarad på Statens Historiska museum (Sarbatini 2007:281).

8. DISKUSSION

Bronsåldern och kanske framförallt dess religion kan på många sätt kännas svårtolkad då allt vi har kvar är enstaka fynd och gravmonument. Vi kan såklart aldrig komma fram till de ”rätta” svaren på våra frågor. Men genom att studera fynd och fornlämningar kan vi åtminstone våga oss på en tolkning och närma oss en förståelse av deras världssyn och eskatologiska föreställningar. Troligen så byggde bronsålders tro på en föreställning om att människan hade en själ som färdades till ett nytt liv och en ny tillvaro efter döden. Därför måste gravar och begravningsritualer ha varit viktiga då dem var ett uttryck för dessa

föreställningar. Jag ska inledda med att diskutera de två gravelement som förekom vid fyndet i Fälle, röset och husurnan. För att sedan avslutningsvis behandla bygden i Mönsterås och fynden i Fälle. Detta binder jag slutligen ihop i en sammanfattande diskussion.

8.1 En diskussion kring rösen

Rösen är en väldigt stor grupp av monument i landskapet och jag anser därför att de kan innefatta många olika tolkningar. Därför behöver inte en idé helt utesluta en annan. Jag vill framförallt koppla rösen till bronsåldersmänniskans världssyn och kosmologi men trots det menar jag inte att man ska förkasta idén om att rösen uttryckte äganderätt i landskapet. Jag tror att dessa mycket väl kan kombineras. Genom att binda sina förfäder till landet så ger man en mycket tydlig demonstration till ens rätt av området. En plats där man begraver sin döda och där ens förfäder vila är en plats man anser sig ha rätt till. Inga utomstående kan visa på en större äganderätt än så.

Men att bara se dem som territoriella markörer anser jag är en för snäv tolkning av dem. Jag tycker det borde vara självklart att det måste ha funnits en viss mån av religion och symbolik inblandad i rösebyggnad. Bronsålderssamhället borde i grund och botten ha varit ett genuint religiöst samhälle därför färgades till och med de mest vardagligaste handlingarna av

religionen. Så att bara se rösen som något socioekonomiskt utan någon som helst koppling till bronsåldersmänniskornas världsbild tror jag inte är hållbart. Men man måste även betänka att bara en liten del av befolkning begravdes i rösen och någon faktor måste ha spelat in vid ett sådant urval. Socioekonomiska skillnader och uppbyggnaden av hövdingedömen kan mycket väl ha spelat en viktig roll i detta urval av privilegiade individer. En sannolik tolkning är att det var just en viss elit som begravdes i dessa gravar. Men gravens struktur och ritualerna runt begravning kan snarare ha varit uttryck för de religiösa föreställningarna i samhället.

För att ge en rimlig tolkning av vilka som begravdes i rösen så skulle studier av fyndmaterial från dessa vara en bra lösning. Dock hämmar de dåliga bevaringsförhållanden många gånger våra tolkningar av vilka individer som har hamnat i rösena då det bevarats så få fynd. Av detta skäl är mycket är dolt för arkeologerna idag när det gäller rösen och dess innehåll. Det finns många i vårt land men de har också i många fall förstörts under årens lopp. Dels genom mänsklig inverkan men kanske framförallt av naturliga orsaker. På grund av detta kan jag inte låta bli och fundera över hur mycket som inte finns kvar för oss att studera idag. Många år har gått sen bronsåldern och många andra fornlämningar kan erbjuda bättre bevaringsförhållanden än rösen. Det mesta organiska materialet har försvunnit men då även ben och metaller lätt bryts ner i rösen så måste man nog snarare fundera över vad man inte finner istället för det man faktiskt hittar. Så istället för att låsa vid det man finner så menar jag att det är viktigt att fundera över det man inte finner men som likväl kan ha funnits där från början.

Hur ska vi då studera rösen för att förstå dem? Jag menar framförallt att för att kunna förstå rösen så måste vi se till varje landskap. Deras synlighet men även deras koppling till havet, höjder, bebyggelser osv. Rösen är ett permanent element i landskapet som till skillnad mot t.ex. husurnor har tydligt stått synliga för kommande generationer. Jag tror att det var viktigt att skapa något permanent i landskapet. Som Köning säger så är det en önskan och en drivkraft för oss människor att lämna något efter oss. Jag tror även på hennes teorier om att varje röse och landskap är unikt är något vi borde ha i åtanke oftare. Rösen kan i sig verka lika men det borde inte vara en ologisk tanke att dem kan ha fungerat på olika sätt. Men då formen egentligen inte kan säga så mycket om detta så borde vi kanske istället vända oss till landskapet runt omkring dem. Rösen skiftar inte så mycket från plats till plats men landskapet gör det betydligt. Så om vi då vill tolka varje enskilt röse så måste vi studera dess plats i landskapet. Det är inte alls säkert att man kan tolka ett röse i inlandet på samma sätt som ett kuströse.

Varför finner vi då så många rösen längs kusterna? Kusterna har på många platser erbjudit en viktig näringskälla som passade in i bronsålderns ekonomiska system. Därför borde det ha varit bosatt mycket människor där under tiden. När sedan jordbruket fick en allt större roll så drog sig människorna inåt landet. Detta är såklart en tolkning till koncentration av rösen vid kusterna men jag vill framförallt ge dem en symbolisk betydelse. Placering av rösen i landskapet har varit betydelsefull, jag tror inte platserna var slumpartade utan hade en viktig innebörd.

Olika slags naturliga platser kan ha ansetts som heliga och tilldelades särskilda betydelse. Jag tror framförallt att de grupper av människor som var bosatta i kustlandskap valde kusten som utplacering av rösen för detta sågs som en viktig helig plats där de ville placerade sina gravmonument. Alla som stått på stranden en blåsig dag när vågorna slår mot land vet att detta är en mäktig upplevelse. Detta borde ha ingivit bronsåldersmänniskan med respekt för platsen. Havet kan ha setts som ett oordnat kosmos och som Köning menar varit vägen till dödsriket. Därför var kusterna en logisk plats att placering av sina döda. Helskog tar även upp tolkningen om att strandlinjerna under stenåldern var en viktig centralpunkt där man ansåg världar möttes. Detta tror jag kan vara en tänkvärd tolkning även under bronsåldern. Det är ett synsätt som inte heller behöver vara svårt att förstå om man någon gång stått längs stranden och blickat ut över havet. Visst känns det som att elementen möts. När man blickar ut över horisonten så möter himlen havet samtidigt som vattnet möter land vi dina fötter. Tänkvärt är då att land, hav, och himmeln representerade de kosmologiska världarna och i det

sammanhanget var havet förknippat med döden men även en plats där liv föddes. Den livgivande solen kom varje dag upp ur havet för att sedan går ner igen, det blir ett cyklisk synsätt där havet skapar både liv och död. Därför tycker jag Gerdins diskussion om landhöjningar är intressant i sammanhanget då ur havets kaos skapades viktig land till människorna i område.

Sammanfattningsvis så vill jag trycka på vikten av att se landskapet när man tolkar rösen. Naturen var en viktig plats för bronsåldersmänniskorna men det är lätt för oss att stirra oss blinda på monumentet och glömma landskapet de står i. Jag har diskutera rösen i

kustlandskapet och dess betydelse men rösen i inlandet borde följaktligen få sin egen diskussion och tolkningar.