Patienters upplevelse av den preoperativa fasen vid en akut operation

EXAMENSARBETE -MAGISTERNIVÅ

VÅRDVETENSKAP

VID AKADEMIN FÖR VÅRD, ARBETSLIV OCH VÄLFÄRD

2020:71

Patienters upplevelse av den preoperativa fasen vid en

akut operation

JONATHAN EK

LOUISE HJELM

Uppsatsens titel: Patienters upplevelse av den preoperativa fasen vid en akut operation

Författare: Jonathan Ek och Louise Hjelm Huvudområde: Vårdvetenskap

Nivå och poäng: Magisternivå, 15 högskolepoäng

Utbildning: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

Handledare: Thomas Eriksson Examinator: Berit Lindahl

Sammanfattning

Patienter som ska opereras genomgår alla den preoperativa fasen. Där har anestesisjuksköterskan som uppgift att fånga upp, identifiera och möta patienten för att skapa trygghet inför operation. Patienter som ska genomgå en akut operation har till skillnad från ett planerat ingrepp, en kortare preoperativ fas. Detta innebär mindre utrymme för ett individanpassat möte och därmed ökad risk att patienten drabbas av ett lidande. Syftet med examensarbetet var att undersöka patienters upplevelser av den preoperativa fasen vid en akut operation. En kvalitativ intervjustudie genomfördes och åtta patienter medverkade. I resultatet identifierades fyra huvudkategorier: Behovet av

att bli satt i centrum, Vikten av att inkluderas, Avsaknad av kontroll och Känslor inför anestesi. Deltagarna belyste bland annat känslor som oro och ångest inför narkosen

samt maktlöshet. De betonade även vikten av att anestesisjuksköterskan har ett gott bemötande och inkluderar patienten i vården. Detta skapar en känsla av trygghet inför sövning. Den preoperativa fasen präglas även av ovisshet där tidigare erfarenheter och kontinuerlig information anses betydande för att minska oron. Resultatet motsäger sig delvis tidigare forskning inom området. Deltagarna upplevde bland annat mindre oro och ångest jämfört med tidigare studier, vilket kan bero på att väntetiderna och den generella beläggningen var mindre under studiens utförande. Däremot lyftes anestesisjuksköterskans förhållningssätt och bemötande fram som helt avgörande för patienters upplevelse av trygghet i den preoperativa fasen.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING _________________________________________________________ 1 BAKGRUND _________________________________________________________ 1 Den perioperativa vårdprocessen _____________________________________________ 1

Preoperativ fas __________________________________________________________________ 2

Anestesisjuksköterskans profession ___________________________________________ 3 Anestesisjuksköterskan i den preoperativa fasen ________________________________ 3

Den preoperativa dialogens betydelse för patienten _____________________________________ 3

Oro och ångest ____________________________________________________________ 4

Att lindra den preoperativa oron ____________________________________________________ 5 Vårdmiljön _____________________________________________________________________ 6 PROBLEMFORMULERING ____________________________________________ 7 SYFTE ______________________________________________________________ 7 METOD _____________________________________________________________ 8 Ansats ___________________________________________________________________ 8 Urval ____________________________________________________________________ 8 Datainsamling _____________________________________________________________ 8 Dataanalys _______________________________________________________________ 9 Etiska överväganden ______________________________________________________ 10 RESULTAT _________________________________________________________ 12 Behovet av att bli satt i centrum _____________________________________________ 12

Anestesisjuksköterskans förhållningssätt _____________________________________________ 12 Betydelsen av ett gott bemötande __________________________________________________ 13 Att känna trygghet ______________________________________________________________ 13 Att bli sedd ____________________________________________________________________ 14

Vikten av att inkluderas ___________________________________________________ 14

Betydelsen av att delges information ________________________________________________ 15 Att få besked __________________________________________________________________ 15

Avsaknad av kontroll ______________________________________________________ 16

Att förlita sig på någon annan _____________________________________________________ 16 Att vänta på en akut operation _____________________________________________________ 17 Att känna maktlöshet ____________________________________________________________ 17

Känslor inför anestesi _____________________________________________________ 18

Att oroa sig inför sövning ________________________________________________________ 18 Tidigare erfarenheters betydelse ___________________________________________________ 19 Upplevelsen av operationsmiljön ___________________________________________________ 19 DISKUSSION _______________________________________________________ 20 Metoddiskussion __________________________________________________________ 20 Resultatdiskussion ________________________________________________________ 22 Hållbar utveckling ______________________________________________________________ 26 SLUTSATSER _______________________________________________________ 26

REFERENSER ______________________________________________________ 27 Bilaga 1 _________________________________________________________________ 32 Bilaga 2 _________________________________________________________________ 34 Bilaga 3 _________________________________________________________________ 36 Bilaga 4 _________________________________________________________________ 37

INLEDNING

För en patient kan mötet med sjukvården i många aspekter vara en skrämmande upplevelse. Patienter som ska opereras får dessutom genomgå den perioperativa vårdprocessen och allt vad den innefattar. För en individ, tidigare frisk eller sjuk, kan beskedet att behöva genomgå en akut operation vara omkullkastande. Tanken på att genomgå anestesi och ett kirurgiskt ingrepp, och överlämna sig helt i någon annans händer, är för många en skrämmande upplevelse. I detta arbete kommer fokus ligga på att studera patienters upplevelse av den preoperativa fasen, det vill säga från det att beslut om operation tas, tills det att patienten ligger på operationsbordet. Allt från hur de praktiska förberedelserna på akutvårdsavdelningen påverkar patienten, och hela vägen till operationsavdelningen och mötet med anestesisjuksköterskan.

BAKGRUND

Inom dagens vård- och omsorgsverksamhet har personal såväl som patienter fått göra sig bekanta med begreppet vårdprocess. En vårdprocess är en process inom hälso- och sjukvård och har till syfte att behandla ett specifikt hälsoproblem eller hälsotillstånd för att bättre uppnå ett visst resultat. Processen kan exempelvis utgöras av ett för ändamålet framtaget dokument som väl strukturerat beskriver problemet. Detta dokument beskriver hur problemet ska bemötas, med vilka åtgärder och ingripanden hälso- och sjukvården ska närma sig problemet, samt vilka effekter dessa åtgärder kan tänkas leda till (Socialstyrelsen 2019). Dessa typer av vårdprocesser, är inte att förväxla med det vårdvetenskapliga begreppet vårdprocess.

Den perioperativa vårdprocessen

Den perioperativa vårdprocessen är en mall eller struktur, av Katie Eriksson (i Lindvall & von Post 2008, s. 82) framtagen för att främja personalens integrering av vårdvetenskaplig teori och praxis. Den är inte av karaktären vårdprocess som beskrivs av Socialstyrelsen (2019) med ett tydligt beskrivet problem och en handlingsplan för att åtgärda problemet. Utan snarare ett interaktivt tankesätt, en vägledning, att hela tiden ha med sig i omvårdnadsarbetet (Lindvall & von Post 2008, s. 82). Anestesisjuksköterskan har den perioperativa vårdprocessen som sitt underlag och stöd i arbetet med patienten, vilket ger hen möjlighet till reflektion och eftertanke i patientnära situationer. Det är med hjälp av den perioperativa vårdprocessen som anestesisjuksköterskan planerar och förbereder sitt arbete på bästa sätt inför mötet med patienten. Därefter genomför anestesisjuksköterskan sitt planerade arbete och låter patienten genomgå förloppet, och slutligen utvärderar effekten av sitt agerande och reflekterar kring situationen (Lindvall & von Post 2008, ss. 82-83). Den perioperativa vårdprocessen kan delas in i tre vårdnivåer; professionell naturlig vård, grundvård, och specialvård (Lindvall & von Post 2008, s. 83).

Professionell naturlig vård ligger närmast vårdandets kärna och betonar områden som berör människans grundläggande behov såsom att känna hopp, kärlek och tillit. Men också att mottaga öppenhet och barmhärtighet, att bli sedd och att känna mening, att känna medlidande och ta del av andras empati (Lindvall & von Post 2008, ss. 83,

88-89). Professionell naturlig vård är anestesisjuksköterskans huvudansvar i den anestesiologiska omvårdnaden.

Grundvård för oss in på det grundläggande omvårdnadsperspektivet inom anestesisjukvård, det vill säga de fysiologiska krav som kroppen i vanliga fall ställer på sig själv men i det här fallet på sin omgivning. Detta avser exempelvis andning, att förses med adekvat vätska, vila, att upprätthålla normal kroppstemperatur och god kroppsställning (Lindvall & von Post 2008, ss. 83, 91-93). Kraven och dess åtgärder är av extra stort värde när patienter som erhåller anestesi försätts i en utelämnad sits och inte kan föra sin egen talan eller redogöra för sina behov (Albina 2016, Sundqvist & Anderzén Carlsson 2014).

Sist av vårdnivåerna nämns specialvård, som beskrivs som ett anestesiologiskt och operationsspecifikt område med fokus på medicinska, tekniska, anestesiologiska och kirurgiska åtgärder för att uppnå önskat resultat (Lindvall & von Post 2008, s. 83, 94). Exempelvis livsuppehållande behandling i form av artificiell andning, läkemedelsordinationer och kirurgisk intervention. För att upprätthålla god hälsa och uppnå lyckat kirurgiskt resultat, är det av yttersta vikt att patientens behov tillgodoses i samtliga av de tre vårdnivåerna (Lindvall & von Post 2008, ss. 82-94). Detta görs genom att patienten tillämpas vården hela vägen genom den perioperativa vårdprocessens tre faser; preoperativa fasen, intraoperativa fasen, och postoperativ fasen (Lindvall & von Post 2013).

Preoperativ fas

Den preoperativa fasen är patientens första steg in i den perioperativa vårdprocessen (Lindvall & von Post 2008, s. 78; Lindvall & von Post 2013). För patienten börjar fasen när denne erhållit beskedet om operation, och avslutas när patienten ligger på operationsbordet. Fasen kan därför ta olika skepnad för olika patienter beroende på hur de handläggs av vården. En patient som ska genomgå elektiv kirurgi påbörjar fasen redan på en specialistmottagning eller i ett tidigt skede på en vårdavdelning, för att sedan återgå till hemmet (Lindvall & von Post 2008, s. 78). Väl hemma kan de, i en för många trygg och bekant miljö, bearbeta beskedet, förbereda sig på vad som komma skall både praktiskt vad gäller exempelvis vårdhygieniska rutiner inför operation och preoperativ kosthållning. Men också stöttas av anhöriga och samtala med nödvändiga instanser för att bygga upp en trygghet inför ingreppet (Forsberg, Vikman, Wälivaara & Engström 2015). För en patient som ska genomgå akut operativ åtgärd däremot blir förutsättningarna annorlunda. För denne påbörjas den preoperativa fasen på en akutmottagning eller som inskriven i slutenvård (Lindvall & von Post 2008, ss. 78-79). Patienterna kommer plötsligt och oförberedda. Många vet inte att det de söker sjukvård för ska leda till eller kräva en operativ åtgärd, och för många blir upplevelsen helt ny och unik. Patienten hamnar i en sits där hen utelämnas helt till sjukvården och många upplever sig maktlösa och underlägsna (Albina 2016, Lindvall & von Post 2008, ss. 78-81).

Anestesisjuksköterskans profession

En sjuksköterska med specialistutbildning inom anestesi är idag en given medlem i teamet kring patienten i den perioperativa vården. Yrkestiteln är en i sammanhanget relativt ny titel som bortsett från visst experimentellt utövande på tidigt 1900-tal har sin början i Sverige 1969 (Lindvall & von Post 2008, ss. 17-19). Svenska anestesisjuksköterskor har internationellt sett mycket bred kompetens och är på sjukhus runt om i landet ansvariga för att primärt tillgodose patienters omvårdnadsbehov i samband med anestesi och operation. De ska dessutom tillsammans med anestesiolog ge patienten adekvat anestesi eller sedering, analgesi och eventuell muskelrelaxation, allt för att möjliggöra kirurgi (Gran Bruun 2016, s. 17). Enligt Svensk sjuksköterskeförening (2019) har anestesisjuksköterskan till uppgift att inte bara genomföra de anestesiologiska och medicintekniska uppgifterna, utan också alltid sträva efter att erbjuda patienten en personcentrerad vård. I detta innefattar bland annat att alltid se patienten för den unika människa hon är och alltid anpassa sitt förhållningssätt och vården därefter (Blomberg, Bisholt & Lindvall 2018). Anestesisjuksköterskan ska alltid värna om patientens bästa och alltid ha dennes integritet och värdighet i åtanke.

Anestesisjuksköterskan i den preoperativa fasen

Som omvårdnadsansvarig för patienten genom hela den perioperativa vårdprocessen har anestesisjuksköterskan till uppgift att alltid bry sig om och värna om patientens hälsa och integritet. Hon bör alltid eftersträva, utöver att arbeta patientsäkert och evidensbaserat, att tillämpa sitt vårdvetenskapliga förhållningssätt för att erbjuda bästa möjliga vård och stärka patientens upplevelse av hälsa (Lindvall & von Post ss. 44-45, Lindvall & von Post 2013). Inom all hälso- och sjukvård hamnar patienter i en utsatt situation. Sjukhuset kan uppfattas som en speciell och otrygg miljö som avviker från det vardagliga. Anestesisjuksköterskan har ett ansvar att agera i patientens ställe, och föra dennes talan, då de försätts i ett tillstånd av maktlöshet (Sundqvist & Anderzén Carlsson 2014; Blomberg, Bisholt & Lindvall 2018). I den preoperativa fasen gör anestesisjuksköterskan sin första omvårdnadsbedömning av patienten för att sedan kunna planera vården därefter. Med det givna underlaget som finns att tillgå och med den perioperativa vårdprocessen som grund, förbereder hon sig på ett första möte med patienten, en första preoperativ dialog.

Den preoperativa dialogens betydelse för patienten

Det är i den preoperativa dialogen som anestesisjuksköterska och patient möts för första gången. De båda med sin förförståelse och sin individuella livsvärld som grund att gå in i samtalet med. Anestesisjuksköterskan befinner sig ofta i en omedveten maktposition och patienten tvärtemot, i en underlägsen sits. Den preoperativa dialogen är av stor betydelse för att kunna erbjuda patienten en individuellt anpassad vård. Den ger en möjlighet att fånga upp individen, skapa tillit och se hela patienten. Målet är att de båda ska mötas som jämlikar och skapa en trygg och säker relation för patientens välbefinnande (Lindvall & von Post 2008, ss. 102-103; Lindvall & von Post 2013). Om möjligt finns det ett värde i att de båda möts i god tid innan operationstillfället, för att i lugn och ro kunna planera vården tillsammans. Ett preoperativt möte med anestesisjuksköterskan redan på vårdavdelning, istället för att mötas på

operationsavdelningen precis innan operationsstart, har visat sig vara mycket värdefullt för patienten (Sadati et al. 2013). Dessutom har det visat sig finnas fördelar med att mötet sker på en neutral plats i enrum, och inte på flerbäddsrum i en sjukhussäng eller på en brits. Gärna i ett separat samtalsrum med båda sittandes i varsin stol (Lindvall & von Post 2008, ss. 104-105). Att bjudas in till en dialog eller möte och planera vården ihop är något som patienter värderar högt (Forsberg, Vikman, Wälivaara & Engström 2015).

För akuta patientfall blir detta genast problematiskt. Rutinerna vad gäller hanterande av akutfall är andra än för elektiv kirurgi, och tiden är ofta knapp. Anestesisjuksköterskan ges helt enkelt inte tid eller utrymme att träffa patienten för ett separat, individuellt anpassat preoperativt samtal. Det finns flertalet studier som understryker värdet i det preoperativa samtalet. Forsberg et al. (2015) presenterar bland annat resultat som påvisar att något av det allra viktigaste för patienter som ska genomgå kirurgi, är att bli välinformerade om såväl preoperativa förberedelser som ingreppets art och det postoperativa förloppet. Sadati et al. (2013) kunde till och med fastslå att patienter som kände sig välinformerade och delaktiga vid en preoperativ dialog, hade en mindre benägenhet att utveckla de vanligaste postoperativa komplikationerna: illamående och smärta.

Oro och ångest

Oro är en vanlig förekommande känsla hos patienter preoperativt. I en kvantitativ studie av Mitchell (2012) påvisas att valet av anestesiform har en viss inverkan på graden av oro hos patienter som ska genomgå en operation. Enligt studien framkallade generell anestesi en högre grad av oro jämfört med lokal anestesi. I en annan studie av Mitchell (2009) framkommer det även att patienter som haft regional anestesi upplever stor ångest och oro preoperativt. Mitchell (2003, 2009, 2013) menar även på att kirurgin i sig kunde vara en bidragande faktor till ökad ångest hos patienterna. Patienternas tankar och känslor inför ingreppet hade en stor inverkan och speglade graden av upplevd ångest. Vidare belyser studierna (Mitchell 2003, 2009, 2013) att tankar kring att vara vaken under kirurgin, oro över att bedövningen inte skulle räcka till samt risken att skymta operationsområdet var bidragande faktorer till en ökad ångestnivå hos patienter som skulle genomgå regional anestesi. Författarna till ovan nämnda studier menar även att ångesten hos dessa patienter kunde reduceras om de kontinuerligt under vårdprocessens gång fick information av anestesisjuksköterskan.

I en enkätstudie av Ruhsiyem et al. (2016) undersöks de vanligaste orsakerna till oro och rädsla i samband med operation. Deras resultat påvisade att postoperativ smärta var den vanligaste orsaken till rädsla. Dessutom nämns awareness, vilket innebär att vakna under pågående operation, samt att det skulle ta lång tid att återfå medvetandet efter avslutad anestesi. Mitchell (2010) menar på att awareness är en vanlig förekommande orsak till oro inför generell anestesi. Studien belyser också andra bidragande faktorer bland annat väntan inför ingreppet, anländandet till operationsrummet, att inte vakna upp efter avslutad anestesin och att avlida under ingreppet. Också Mitchell (2013) och Mulugeta, Ayana, Sintayehu, Dessie och Zewdu (2018) kan bekräfta flertalet av ovan nämnda faktorer via resultat i sin forskning. Jawaid, Mushtaq, Mukhtar och Khan (2007) påpekar dock att det inte bara anestesin eller ingreppet som kan skapa

preoperativ oro. Utöver oro för komplikationer kopplade till operationen och operationsresultatet reflekterade deltagarna i studien även över postoperativ smärta och tanken på sin familjs utsatthet.

I en kvantitativ studie av Haugen et al. (2009) undersöks graden av oro i samband med kirurgisk intervention. Resultatet i studien påvisar att patienterna upplevde starkast känslor i samband med ankomst till operationsavdelningen och precis innan start av anestesin. Studien belyser att patienters oro kunde lindras genom kontinuerligt given information och samtal.

Olika demografiska skillnader kan också påverka patienters upplevelse av preoperativ oro. Flertalet studier påvisar att kön har en avgörande roll för upplevelsen inför operation (Yilmaz, Sezer, Gürler & Bekar 2012; Mavridou, Dimitriou, Manataki, Arnaoutoglou & Papadopoulos 2013; Matthias & Samaraseke 2012; Mitchell 2012, 2013; Ruhaiyem et al. 2016; Jawaid, Mushtaq, Mukhtar & Khan 2007). Samtliga av dessa studier påvisar att kvinnor upplever oro och ångest inför operation i högre utsträckning än män. Enligt Mitchell (2013) upplevde kvinnor oro tidigare i den preoperativa fasen, än män. Studien belyser att det även var skillnad i hur kvinnor och män önskade förbereda sig för att hantera sina känslor inför operation. Männen inhämtade kunskap kring operationen och föredrog att lyssna på musik eller läsa en bok för att minska sin ångest. För att reducera ångesten hos kvinnor önskade de istället att ha med sig en anhörig preoperativt alternativt prata med andra patienter. Den preoperativa informationen bör därför anpassas efter könsskillnaderna mellan kvinnor och män för att på så sätt kunna reducera oro och ångest inför en operation (Mitchell 2013).

Även ålder påverkar graden av oro inför operation. I en studie av Mavridou et al. (2012) påvisas en ökad oro hos patienter som var 45 år eller yngre. Dessa patienter oroade sig framförallt för awareness medan patienter som var äldre än 45 år istället fruktade en bestående förlamning. Studiens resultat motstrider resultatet av en studie gjord av Ruhaiyem et al. (2016) som menar på att patienter över 40 år upplever mer oro inför anestesin jämfört med de som var yngre än 40 år. Andra demografiska faktorer som påverkade upplevelsen inför operation var graden av utbildning. Enligt Yilmaz, Sezer, Gürler och Bekar (2012) sågs oro mindre frekvent hos patienter med en högre utbildningsnivå. Även patienter med dåligt socialt nätverk och de som bodde ensamma hade en högre risk att drabbas av preoperativ ängslan (Yilmaz et al. 2012).

Graden av ångest präglas även av tidigare erfarenheter. I en studie av Matthias och Samaraseke (2012) påvisas att patienter som aldrig tidigare har genomgått en operation upplevde oro i högre utsträckning jämfört med de som redan hade varit med om en operation. Detta bekräftas även i en studie gjord av Mavridou et al. (2013).

Att lindra den preoperativa oron

För att kunna lindra en patients oro och ångest är det av största vikt att tillit skapas mellan patienten och anestesisjuksköterskan (Lindwall & von Post 2008, s. 90). Enligt Armaghani et al. (2013) krävs en högre mängd narkotikaklassade preparat i samband med induktion hos patienter med preoperativ ångest och oro. Detta bekräftas i en annan

studie av Kil et al. (2012) som påtalar att det finns ett samband mellan preoperativ ångest och mängd anestetika som användes i samband med induktion och underhåll av anestesin. De patienter med en hög ångestnivå preoperativt erfordrade en högre mängd anestetika.

Det finns flera olika sätt att lindra patienters preoperativa oro och ångest. Enligt Susleck et al. (2007) bidrog individanpassad preoperativ information till reducerad oro- och ångestnivå och resulterade även i en ökad känsla av kontroll. Även Malley och Young (2017) belyser vikten av preoperativ information. I ovan nämnda studie bidrog preoperativ information till att patienterna kände sig förberedda. Genom att ge tillräcklig information preoperativt kan det leda till att patienterna upplever sig lugnare inför anestesin (Jawaid et al. 2007). Otillräcklig information bidrog istället till en ökad upplevelse av oro och ångest (Mulugeta et al. 2018; Mitchell 2003).

För att kunna ge bra och adekvat information är det viktigt att anestesisjuksköterskan är förberedd i mötet med patienten. Genom att känna till patienters tidigare erfarenheter och aktuella preoperativa status, leder detta till att anestesisjuksköterskan lättare kan ge skräddasydd information vilket kan generera förtroende gentemot patienten (Malley & Young 2017). I en kvalitativ studie av Bengtsson, Johansson och Englund (2016) undersöktes anestesisjuksköterskors erfarenheter av mötet med oroliga patienter intraoperativt. Studien rapporterar att det var av största vikt att tidigt identifiera oroliga patienter för att kunna stödja deras behov. Genom individanpassad information, ett tydligt kroppsspråk och rogivande samtal, möjliggjordes att oron hos patienterna reduceras. Ju mer erfarenhet anestesisjuksköterskan hade, desto lättare var det att bemöta patienterna (Bengtsson, Johansson & Englund 2016).

Patienter som genomgår en operation upplever stress och ångest av olika grad. Detta förstärks vid en akut operation (Rodrigues Goncalves, Ribeiro Cerejo & Amado Martins 2017). Dock riskerar den perioperativa sjuksköterskan missa att identifiera patienters behov vid akuta tillstånd och istället fokusera på det medicintekniska och fyioslogiska. Enligt Rodrigues Goncalves, Ribeiro Cerejo och Amado Martins (2017) härstammar ångesten från att patienten är oinformerad och okunnig. Vid en akut operation finns risk att anestesisjuksköterskan upplever att tid och utrymme för ett regelrätt preoperativt samtal inte finns, vilket leder till att information uteblir för patienten.

Vårdmiljön

Operationssalen präglas av en högteknologisk vårdmiljö vilket ställer krav på den perioperativa sjuksköterskan. Fördelaktigt vårdar den perioperativa sjuksköterskan, det vill säga anestesi- och operationssjuksköterskan, endast en patient åt gången vilket innebär att all uppmärksamhet kan riktas till den enskilda patienten. Detta kan dock innebära en stor påfrestning för den som ska opereras. Anestesisjuksköterskan ansvarar över att inge trygghet och förtroende hos patienten. Hon ska vårda på ett sådant sätt att patienten känner bibehållen värdighet och inte kränks (Lindvall & von Post 2008, s. 25). Enligt Lindvall och von Post (2008, s. 82) kan miljön på operationsavdelningen medföra en känsla av objektifiering hos den enskilda individen då deras upplevelse inte tas i beaktande. Vidare menar Lindvall och von Post att det bör vara den perioperativa

sjuksköterskans ambition att operationen blir en positiv upplevelse för patienten. Miljön på operationsavdelningen kan medföra vissa svårigheter till detta. Patienter vårdas oftast preoperativt i gemensamma utrymmen, så som väntrum eller på den pre- och postoperativa avdelningen med endast avskärmande väggar. I Matiti och Trorey (2008) undersöktes patienters upplevelse av bibehållen värdighet. Resultatet visar att en vårdmiljö där patienterna samvårdats med endast avskärmande gardiner skapade en känsla av förlorad värdighet men också bristande sekretess. Den fysiska vårdmiljön på en operationsavdelning kan även ha en viss inverkan på patienters upplevelse. I en kvantitativ studie av Haugen et al. (2009) påvisas att vårdmiljön på operationsavdelningen ingav en ökad oro hos patienterna. Vidare menar författarna till ovan nämnda studie att patienterna upplevde som mest oro vid ankomst till operationsrummet samt vid åsynen av den tekniska utrustningen och kirurgiska instrument som skulle användas. I Forsberg et al. (2015) framkom att en bidragande faktor till upplevelsen av god vård i samband med operation, är en operationsmiljö som präglas av ordning och reda samt medför en känsla av bra atmosfär. Rowlands och Noble (2008) menar att en avgörande faktor för vårdmiljöns betydelse för patienters välbefinnande är vårdpersonalens bemötande. Vidare menar de att god atmosfär och miljö är oberoende av rummets utformning och möblering utan skapas av vårdpersonalens kompetens, attityd och givmildhet.

Det kan skilja mycket mellan patienterna inom den perioperativa vården. Vissa patienter kommer in för planerad operation och kan ha väntat länge medan för andra kan det handla om ett akut insjuknande som vänt upp och ner på världen. Oavsett väntetid kan detta medföra stort lidande hos patienten. Patienters tidigare erfarenhet av sjukvård påverkar också vården på operationsavdelningen. Många känner stort lidande över att förlora kontrollen över sin kropp (Lindvall & von Post 2008, ss. 78-79).

PROBLEMFORMULERING

Det finns tydligt beskrivet i tidigare forskning att ett gott omhändertagande av patienten i den preoperativa fasen är av stor vikt för att bland annat lindra lidande samt minska preoperativ oro och ångest. En ökad ångest riskerar även att bland annat bidra till en försvårad anestesi. Mycket tyder på att individanpassade preoperativa samtal är lämpligt för att identifiera patienters individuella behov, identifiera risker, samt lindra ångesten. Även noggrann information och ett gott bemötande är avgörande för att lindra oro preoperativt. Vid ett akut insjuknande med kirurgisk åtgärd som utfall, ges inte anestesisjuksköterskan tid att i lugn och ro genomföra denna typ av samtal. Tiden mellan att beslut om operation tas, tills det att patienten sövs är ofta knapp, och den preoperativa fasen går för många väldigt fort. Många patienter känner sig utelämnade och upplever därmed förlorad kontroll över sin livssituation. Den högteknologiska och främmande operationsmiljön bidrar också den till en känsla av maktlöshet och osäkerhet.

SYFTE

Syftet var att undersöka patienters upplevelse av den preoperativa fasen vid en akut operation.

METOD

Ansats

Enligt Kvale och Brinkmann (2014, ss. 46-47) syftar kvalitativ forskning till att förstå den enskilda individens upplevelse av ett ämne. Detta bekräftas även av Polit och Beck (2017, s. 491) som menar att kvalitativ forskning avser att undersöka ett områdes specifika mening samt att få förståelse för olika realiteter. Då vårt examensarbete syftade till att belysa patienters subjektiva upplevelser valdes därför en kvalitativ ansats. Genom kvalitativa intervjuer skapas förståelse för världen eller det fenomen som studeras ur den enskilda individens perspektiv (Kvale & Brinkmann 2014, ss. 17-19). Vidare menar de att kvalitativa intervjuer åskådliggör den enskilda individens erfarenheter och upplevelser på ett sådant sätt att mening kan skapas.

Urval

Personer som var 19 år eller äldre tillfrågades att delta. De skulle kunna uttrycka sig i, samt förstå, det svenska språket och vara kirurgiskt åtgärdade inom 48 timmar från inskrivning i slutenvården. Patienter med kommunikationssvårigheter eller kognitiv nedsättning exkluderades. Likaså patienter som opererades för cancerkirurgi. Andra exklusionskriterier var ortopediska och gynekologiska ingrepp då dessa tillhör en speciell klinik och normalt vårdas på andra slutenvårdsavdelningar. Ett skriftligt informationsbrev (Bilaga 1.) med beskrivning av studiens syfte samt dess datainsamling, skickades till verksamhetschefen på en kirurgklinik i västsverige. Datainsamling beviljades för två kirurgiska slutenvårdsavdelningar. Information kring examensarbetet har även delgivits till vårdenhetschefer, vårdpersonal och vårdkoordinator för opererande verksamheten. Vid identifiering av potentiell informant har denna delgivits skriftlig (Bilaga 2.) och muntlig information preoperativt och vid positiv inställning till deltagande kontaktades examensarbetets författare.

Vi hade som mål inför intervjuerna att få spridning mellan ålder, kön och typ av ingrepp. På grund av pågående pandemi skedde dock ett så kallat bekvämlighetsurval. Enligt Polit och Beck (2017, s. 252) innebär ett bekvämlighetsurval att personer som finns närmast till hands och uppfyller valda kriterier samt är positiva till att deltaga inkluderas. Totalt deltog åtta personer i intervjustudien, två kvinnor och sex män. Medianålder för informanterna var 55 år (Tabell 1.). Alla tillfrågade informanter valde att deltaga och ingen har valt att avbryta.

Tabell 1. Beskrivning av informanter.

Informant 1 2 3 4 5 6 7 8

Kön M M K M M M K M

Ålder 35 75 75 47 55 27 55 88

Datainsamling

Datainsamling skedde via semistrukturerade intervjuer och med hjälp av en intervjuguide (bilaga 3). Kvale och Brinkmann (2014, s. 19) menar att semistrukturerad intervju är en metod som möjliggör att studera informanters upplevelser och

erfarenheter kring ett visst fenomen. Intervjuguiden som användes innehöll åtta öppna frågor för att lyfta fram fenomenet ur olika vinklar. Ingångsfrågan som ställdes i början av varje intervju löd: ” Vill du börja med att berätta för mig om din upplevelse av den

preoperativa fasen?”. Beroende på informanternas svar ställdes varierande följdfrågor

för att få en djupare innebörd av intervjuerna. Enligt Polit och Beck (2017, s. 510) uppmuntrar öppna frågor intervjupersonen till att utveckla sitt svar vilket leder till ett mer detaljerat och djupgående samtal.

Varje intervju inleddes med ett lättare samtal där intervjuaren försäkrade sig om att informanten hade förstått innebörden av den skriftliga informationen. Informanten fick även möjlighet att ställa frågor gällande det bifogade informationsbladet. Genom att delaktiggöra informanten i samtalet och skapa en positiv atmosfär för frågeställande kan detta inge trygghet. På så sätts möjliggörs att informanten enklare kan öppna upp sig och delge sina erfarenheter och känslor (Kvale & Brinkmann 2014, s. 170). Därefter signerades ett samtyckesformulär (Bilaga 4.). I slutet av intervjun gavs möjlighet för informanten att öppet tillägga något kring ämnet om så önskades.

Sju av intervjuerna hölls den första postoperativa dagen, en intervju hölls den andra postoperativa dagen. Det var önskvärt att genomföra intervjuerna så tätt inpå den kirurgiska interventionen som möjligt, för att upplevelsen kring den preoperativa fasen inte skulle vara bortglömd. Hälften av intervjuerna tog plats i ett samtalsrum om patientens tillstånd tillät detta samt för att följa rådande riktlinjer kring pandemin. Resterande intervjuer ägde rum inne på patientrummet. En skylt om ”stör ej” hängdes upp på dörren utanför för att försäkra sig om att samtalet kunde ske lugnt och stillsamt utan avbrott. Detta i enlighet med Polit och Beck (2017, s.514) för att möjliggöra god kvalitet på ljudupptagning. Intervjuaren var ombytt till arbetskläder då detta var ett krav från enhetscheferna på slutenvårdsavdelningarna.

Totalt genomfördes åtta intervjuer fördelat lika mellan examensarbetets författare. Längden på intervjuerna varierade mellan 10-40 minuter. Intervjuerna spelades in på mobiltelefoner och transkriberades ordagrant direkt efter genomfört samtal av respektive intervjuare. Enligt Kvale och Brinkmann (2014, ss. 218-219) riskerar intervjun bli mindre innehållsrik då kroppsspråk försvinner vid transkribering av en intervju. Därför valde vi även att transkribera pauser, skratt och suckar för att få en djupare innebörd av intervjun.

Dataanalys

Elo och Kyngäs (2007) modell för kvalitativ innehållsanalys valdes som analysmetod för insamlade data. Analys kan ske genom deduktivt eller induktivt beroende på studiens syfte. Induktiv ansats valdes då syftet med studien är att undersöka och skildra patienters upplevelser. Elo och Kyngäs (2007) menar att induktiv ansats kan användas för att utveckla redan existerande data eller om ett fenomen saknar forskning. Vidare beskriver de att induktiv ansats syftar till att göra materialet överskådligt, identifiera mönster och därefter skapa en ny helhet av datamaterialet.

All analys av data genomfördes tillsammans. För att skapa en helhetsbild och öka förståelsen för datamaterialet lästes det transkriberade materialet flera gånger. Data i det

transkriberade materialet som svarade på intervjustudiens syfte skrevs ner på post-it lappar. Den kondenserade meningsenheten skrevs under genomläsningen ner på andra post-it lappar, så kallad ’open coding’. Likheter bland de kondenserade meningsenheterna identifierades och dessa lappar placerades in i grupper ur vilka det framkom olika koder. Koderna klassificerades sedan in i tolv underkategorier och fyra huvudkategorier. Kategoriseringen syftar till att framhäva det undersökta fenomenet och bidra till ökad och fördjupad kunskap (Elo & Kyngäs 2007).

För exempel från analysprocessen se tabell 2.

Tabell 2: Exempel från analysprocessen

Mening från text

Kondenserad meningsenhet

Kod Underkategori Huvudkategori

”…när man sitter och väntar så vädrar man allting ifrån det bästa till det sämsta och sen när beskedet kommer så går ju luften ur lite igen” Luften går ur när man får besked

Besked Att få besked Vikten av att inkluderas

”… Det som imponerade på mig mest, det var att här tog de mig verkligen på allvar. Det var ingenting som de viftade bort…” Tog mig på allvar

Uppmärksamhet Att bli sedd Behov av att bli satt i centrum

Etiska överväganden

Intervjustudie genomfördes inom ramen för en högskoleutbildning på magisternivå och därav krävs ingen forskningsetisk prövning (Codex 2019). Dock har verksamhetschef för slutenvårdsavdelningarna där intervjustudien genomfördes delgivits information (bilaga 1) och gett sitt godkännande. Intervjustudien har förankrats i vetenskapsrådet fyra grundläggande etiska principer. Dessa principer innefattar informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Dessa fyra krav är nödvändiga när forskning ska bedrivas inom samhälls- och humanvetenskap och syftar till att skydda den enskildes värde och rättigheter (Vetenskapsrådet 2017). Forskning får endast utföras på människor om dessa givits information om forskningens syfte och delgett informerat samtycke (SFS 2003:460).

De nämnda beskrivna etiska riktlinjerna har lagt grund för, och genomsyrat hela examensarbetet. Informanterna har delgivits muntlig och skriftlig information om arbetet syfte och metod. Inför intervjustart har författarna försäkrats sig om att informanterna har förstått given informationen och att deltagandet har varit helt frivilligt. Informanterna hade rätt att avbryta studien utan påföljder. Inför intervjustart har också informanterna fått ge skriftligt samtycke till deltagande. All insamlade data har behandlats helt konfidentiellt och endast författarna till det aktuella examensarbetet har haft tillgång till materialet. Det har förvarats säkert och kommer raderas när examensarbetet är godkänt. Materialet har avidentifierats i samband med transkribering vilket innebär att personuppgifter rörande informanterna är avkodade. Intervjumaterialet kommer endast användas till detta examensarbete och inte i något annat syfte.

På grund av rådande pandemi av Covid-19 har en nära kommunikation hållits med både verksamhetschef och enhetschefer för kirurgkliniken. Då godkännande för studien hela tiden funnits från verksamhetschefen, genomfördes intervjuerna i form av personligt möte med informanterna. Detta enligt rådande hygienföreskrifter på avdelningen. Författarna har försäkrat sig om att de varit friska inför intervjuerna för att inte tillfoga skada hos informanterna. Enhetschefer har dock haft som krav att intervjuarna ska vara ombytta till arbetskläder inför intervjuerna på grund av rådande besöksförbud på sjukhuset. Alla informanter har intervjuats postoperativt. Ur etisk synvinkel har hänsyn tagits till patientens tillstånd. Informanter har tillfrågats en extra gång av ansvarig sjuksköterska på vårdavdelningen inför intervjustart för att försäkra sig om att de fortfarande ville delta samt att de var i stånd att göra detta. Inför intervjun skedde avstämning med ansvarig sjuksköterska för att inte riskera att störa patientens planerade vård. Hänsyn har även tagits till val av plats för genomförd intervju. För de patienter som vårdats på dubbelrum har intervjun skett på avdelningens samtalsrum. Hälften av patienterna intervjuades inne på patientrummet då de själva önskade detta.

RESULTAT

Efter genomförd dataanalys identifierades fyra huvudkategorier och totalt tolv underkategorier, dessa presenteras nedan (tabell 3). Till respektive underkategorier presenteras citat från intervjuerna.

Tabell 3: Presentation av kategorisering

Huvudkategori

Underkategori

Behovet av att bli satt i centrum • Anestesisjuksköterskans

förhållningssätt

• Betydelsen av ett gott bemötande • Att känna trygghet

• Att bli sedd

Vikten av att inkluderas • Betydelsen av att delges

information • Att få besked

Avsaknad av kontroll • Att förlita sig på någon annan

• Att vänta på en akut operation • Att känna maktlöshet

Känslor inför anestesi • Att oroa sig inför sövning

• Tidigare erfarenheters betydelse • Upplevelsen av operationsmiljön

Behovet av att bli satt i centrum

För informanterna som intervjuades sågs ett tydligt mönster, nämligen känslan av att bli satt i centrum. De kunde intyga att de blev just detta, satta i centrum, samtidigt som de stundtals kände det motsatta. Hur deltagarna kom att uppleva denna känsla, hade i huvudsak att göra med hur de blev identifierade, bemötta och behandlade av personalen som de stötte på.

Denna huvudkategori är uppdelad i följande underkategorier: Anestesisjuksköterskans

förhållningssätt, Betydelsen av ett gott bemötande, Att känna trygghet, och Att bli sedd.

Anestesisjuksköterskans förhållningssätt

Informanterna var tydliga med att poängtera hur anestesisjuksköterskans agerande var avgörande för deras upplevelse. De menade att anestesisjuksköterskan arbetade lugnt och metodiskt så till den grad att de kändes som de följde en viss rutin. Detta ingav trygghet och skapade ett lugn över hela situationen. Dessutom upplevde de en känsla av professionalitet och att personalen visste vad de gjorde. Att personalen visade upp en självsäkerhet i sitt agerande och handhavande bidrog också till en ökad trygghet hos patienterna.

Intervjupersonerna nämnde också vid ankomst till operationsavdelningen att de var satta i centrum då personalen direkt kom fram och presenterade sig och började berätta om vad som skulle ske.

”…De presenterar sig, de lägger allt fokus på dig. Det är viktigt och det känns väldigt bra. Så jag var trygg hela tiden. Precis hela tiden…”

Informanterna lyfte fram att framförallt anestesisjuksköterskan och men även övrig personal hade en lättsam och behaglig stämning mellan varandra. De skämtade sinsemellan, med patienten och gjorde vad de kunde för att lätta upp stämningen och få denne att slappna av. Av deltagarna mottogs detta generellt väl och de kände sig inkluderade vilket lindrade oron.

”… Det var rätt kul faktiskt. Alla var såhär glada. Det var väldigt energi där. Alla presenterade sig, några skojade lite, jag skojade tillbaks. Jag kände mig trygg där…”

Dock nämnde en deltagare att den skämtsamma stämningen var opassande. Hen menade att det inte var lämpligt att skämta och skoja när hen hade ont och var orolig.

Informanter berättade också att deras möte med personalen på operationsavdelningen gick väldigt fort. Kontakten med anestesisjuksköterskan blev kort och endast det väsentliga för stunden diskuterades. Detta var ingenting som påpekades som något negativt utan de kände hela tiden att det fanns tid att ställa frågor och att det var enkelt att ha en dialog med anestesisjuksköterskan.

”…De var väldigt kommunikativa och man kände att är det några frågor så var det lätt att liksom prata med dom…”

Betydelsen av ett gott bemötande

Ett gott bemötande var av stor betydelse för samtliga deltagare. De påtalade att anestesisjuksköterskan var den första de träffade när de kom in på operationsavdelningen och att bemötandet där sedan genomsyrade hela processen. Att personalen var glad och trevlig var avgörande för välbefinnandet och några deltagare påtalade en speciell tacksamhet för just detta.

Det fanns också fall där patienterna inte hade blivit lika väl behandlade. I dessa fall lyftes det fram att anestesisjuksköterskan bland annat inte hade presenterat sig vid första mötet och att hon var kort i tonen och till och med otrevlig. Detta upplevdes som oprofessionellt och patienten kände sig inte väl mottagen.

”… Och hon presenterade sig inte ens. Det är inte okej. Jag tycker att hon var kaxig…”

Att känna trygghet

I samtliga intervjuer var trygghet ett centralt begrepp. Alla upplevde trygghet vid olika stunder och av olika anledningar, men i huvudsak var det personalen och framförallt

anestesisjuksköterskan som bidrog till detta. De betonade att kontinuiteten var en viktig faktor, och vetskapen om att samma anestesisjuksköterska skulle vara med kring hela resans gång. Patienterna fick detta sagt till sig innan operationen, att samma personal skulle finnas där under hela ingreppet och vara med när patienten vaknade.

”… Betryggade mig i att hon liksom kommer sitta där hela tiden och kommer alltid finnas någon här som har koll. Och det kändes ju väldigt bra…”

De påtalade också hur personalen utstrålade trygghet och självsäkerhet och att detta skapade ett lugn hos patienten när de var tvungna att överlåta ansvaret till någon annan. De kände att de var i trygga händer.

”… Tryggheten i att dom visste vad som gällde, vad jag skulle göra, så det var nog det som gjorde att jag kände mig lugn…”

Att bli sedd

För informanterna var mötet med anestesisjuksköterskan och övrig personal generellt en positiv upplevelse. Detta på grund av hur de blev behandlade och bemötta, att de kände att de kunde lita på personalen men framförallt att de kände sig sedda. Det framgick tydligt att de var satta i centrum, blev sedda och individuellt identifierade utifrån sina behov. De lyfte fram att de var ensamma som patienter på operationssalen, med all personal omkring sig, och att allt fokus låg på dem. De kände sig prioriterade.

”…Man kände sig som man var lite centralpunkten i det hela, vilket man ju naturligtvis är…”

En informant som inte hade varit i kontakt med akutsjukvården tidigare var särskilt förvånad över att allt gick så bra. Denne hade gått in med inställningen att hela förloppet skulle vara stökigt och att man endast skulle behandlas som en i mängden och inte bli sedd som en individ med specifika behov.

”… Det som imponerade på mig mest, det var att här tog de mig verkligen på allvar. Det var ingenting som de viftade bort…”

Vikten av att inkluderas

Vid intervjuerna kunde begreppen information och besked höras upprepande. Dessa begrepp var ständigt förekommande i samtalen med deltagarna och att hela tiden delges rätt information och klara besked var av stor betydelse för deras upplevelse av att känna sig inkluderade i vården.

Denna huvudkategori är uppdelad i följande underkategorier: Betydelsen av att delges

Betydelsen av att delges information

I den preoperativa fasen kom betydelsen av att delges relevant och kontinuerlig information att spela stor roll för patienterna. Detta intygas av samtliga deltagare, både de som upplevde att de faktiskt fick adekvat information, samt i de fall där informationen uteblev. Att det hela tiden under resans gång kommunicerades vad nästa steg i processen var, bidrog till att patienterna kände sig inkluderade och att det fanns en transparens från vårdpersonalens sida. Detta bidrog till en minskad oro hos dem och en i allmänhet positiv känsla inför operationen.

”… Jag har ju hela tiden varit underrättad om vad som kommer hända och vad som har gjorts och hur resultatet ser ut och sånna grejer, så jag har känt mig lugn hela tiden…”

Deltagarna kände ofta att det var fritt fram att ställa frågor och att de utan problem fick svar på det de undrade. Mestadels var det undringar som berörde sövningen och hur den skulle fungera. En deltagare utgick från att allt av relevans kommunicerades och att ingenting av värde uteblev. Detta på grund av den trygghet och den relation som patient och personal redan hade byggt upp.

”… Man kanske skulle ha frågat mer, jag vet inte. Jag tänker att jag litar på dom och att man får den information som man behöver så det ska väl inte vara några

konstigheter…”

Stundtals menade också patienterna att kommunikationen mellan olika avdelningar men också mellan personal på samma avdelning, inte fungerade till fullo. Detta ledde bland annat till att patienten fick lämna ett blodprov en gång för mycket och att beskedet gällande när operationen skulle bli av inte kom fram i tid utan delgavs som hastigast tätt inpå istället.

”… Jag fick inte reda på att jag skulle opereras då, trots att det verkade som jag skulle det. Men kanske att den informationen följer med upp hit då, så att det är mer

kommunikation mellan avdelningarna…”

Att få besked

Informanterna påtalar att ovissheten kring vad som skulle hända härnäst kunde skapa oro. Ju längre de fick vänta på besked, desto mer oroliga blev de. Trots att tanken på operation i sig kunde vara en skrämmande upplevelse, var beskedet om att det skulle bli av en lättnad. En deltagare nämner ett minskat förtroende för sjukvården när denne väntade och inte fick klara besked.

En deltagare berättade till och med att beskedet om operationsbeslut helt avdramatiserade sjukdomen och att det nu gick att förbereda sig på nästa steg och att bli frisk.

”… Det var ju inget dramatiskt tyckte jag. Det var bara skönt att få det gjort, och få reda på att nu går det här över snart…”

Deltagarna beskriver hur en oro byggdes upp mer och mer allt eftersom tiden gick. Att beskedet om vad de led av och att de nu skulle opereras bara bidrog till positiva känslor och ett ökat lugn.

”… När man sitter och väntar så vädrar man allting ifrån det bästa till det sämsta och sen när beskedet kommer så går ju luften ur lite igen…”

Avsaknad av kontroll

Ett område som tydligt framkom i intervjuerna var känslan att inte kunna påverka sin vård och sakna kontroll. Att inte ha makten att bestämma hade stor inverkan på den preoperativa fasen för informanterna.

Denna huvudkategori är uppdelad i följande underkategorier: Att förlita sig på någon

annan, Att vänta på en akut operation och Att känna maktlöshet.

Att förlita sig på någon annan

Informanterna belyste vikten av att känna förtroende för vårdpersonalen. Vidare uttryckte de att det framförallt var viktigt att kunna lita på sin anestesisjuksköterska. Detta var särskilt betydande hos de informanter som hade ett stort kontrollbehov och upplevde att det var svårt att överlämna beslut åt någon annan. Men det fanns också några som kände att de helt kunde överlämna sig åt sjukvården utan större problem och bara förlita sig på professionen.

”…Det kändes så utelämnande…på något sätt…det kändes som att kan jag verkligen lita på dom, men jag var tvungen, alltså jag har ju inget val…”

Informanter ansåg att det var anestesisjuksköterskans omhändertagande som resulterade i att tillit kunde skapas. Genom att inge trygghet och ha ett gott bemötande kunde en förtroendeingivande relation byggas upp vilket var viktigt då patienterna befann sig i en utsatt situation. Samtidigt framkom det även att anestesisjuksköterskans kompetens spelade en avgörande roll i förmågan att kunna förlita sig på någon annan.

”…Det är ju väldigt viktigt att man känner sig, att man känner förtroende för den som är här och hennes sätt gjorde att jag kände så…”

Informanterna beskrev även att det var svårt att veta hur de skulle agera och vad som förväntades av dem som patienter. Detta belystes framförallt hos de som saknade tidigare erfarenhet över att vara sövd eller opererad. De upplevde att det hade varit bättre om anestesipersonalen uttryckligen talade om för patienterna att inte ta några egna initiativ utan att de istället berättade vad som förväntades av dem.

”…Nått som är viktigt är ju att patienten behöver veta att man ska inte ta några egna initiativ. Det kan vara en bra grej. Ibland vill man ju hjälpa till och det kanske man inte

Att vänta på en akut operation

Genomgående i intervjuerna beskrevs upplevelsen att behöva vänta på en akut operation. Upplevelsen av att vänta skildrades olika deltagarna emellan. Men de ansåg bland annat att den preoperativa fasen gick snabbt. De hade dels förväntat sig att väntan skulle vara lång och var förvånade över att det både hade gått snabbt och varit smidigt. De ansåg också att det snabba förloppet medförde en positiv effekt då de inte hann fundera över den rådande situationen eller bli oroliga inför operationen.

”…Så jag hann ju inte tänka och det är bra för mig för då slipper jag oro, alltså jag hann inte och tänka…”

För de patienter som upplevde att väntan var lång gav detta negativa känslor i form av stor oro och frustration. Detta i sin tur skapade en känsla av otrygghet. Att inte veta när operationen skulle bli av gjorde även att en del patienter kände sig åsidosatta.

”… Det var psykiskt jobbigt skulle jag nog säga, i och med att man inte vet när operationen blir så vet man ju liksom inte heller när man kommer härifrån och sådär.”

Informanterna menade dock att det inte var själva väntan som var svår utan det faktum att inte veta när operationen skulle bli av. De uttryckte att det hade varit bättre att få en förutbestämd tid för operation för att på så sätt lättare kunna förhålla sig till det. Genom att få en bestämd tid hade de sluppit negativa känslor i form av oro och ovissheten av att inte veta.

”…Om man hade kunnat få en tid för operation hade det ju varit bättre…”

Att känna maktlöshet

Informanterna uttryckte bland annat att de inte hade någon möjlighet att påverka sin vård. På grund av den akuta situationen och deras akuta tillstånd upplevde de att det svängde mycket i vårdförloppet. I takt med att röntgensvar eller provsvar var analyserade kunde den tänkta planen snabbt ändras. Informanterna menade att beslut oftast togs vårdpersonal emellan och att det därefter presenterades för patienten, alltså inte i samråd med dem. Känslor av maktlöshet gjorde att de kände sig utelämnade. Att inte få eller kunna vara med och fatta beslut medförde att ansvar kring kropp och hälsa fick överläggas på någon annan. Detta ledde till att de kände att de bara fick acceptera de rådande förhållandena och finna sig i situationen. Alla beskrev dock att de kände stort förtroende för personalens kompetens och att de upplevde att de kunde lita på att rätt beslut fattades.

”…Nej jag kände inte direkt att det fanns något alternativt utan jag fick ju det alternativet som var det bästa…förstod hela tiden att det här är ju proffs som har

Känslor inför anestesi

Upplevelsen kring sövningsmomentet var ett återkommande tema i intervjuerna. Hur informanterna upplevde detta speglades bland annat av anestesipersonalens bemötande och informanternas tidigare erfarenheter och kunskap.

Denna huvudkategori är uppdelad i följande underkategorier: Att oroa sig inför sövning,

Tidigare erfarenheters betydelse och Upplevelsen av operationsmiljön.

Att oroa sig inför sövning

En upplevelse som genomsyrade intervjuerna var känslan att bli sövd, där informanterna hade olika upplevelser av momentet. Deltagarna uttryckte att de inte hann tänka så mycket kring proceduren då insomnandet gick väldigt snabbt. Samtidigt beskrivs istället förväntningarna kring att somna men att ingenting hände vilket skapade en stress.

”…Hon säger att snart ska du sova gott och jag trodde jag skulle somna men ingenting händer…jag fattade ingenting, ska det vara såhär?”

En informant beskrev hur anestesisjuksköterskans handhavande skapade en känsla av olust. Anestesisjuksköterskan hade tryckt sina händer och syrgasmasken för hårt mot informantens haka vilket upplevdes mycket obehagligt. Andra deltagare intygar också att det var påfrestande att ha en mask framför ansiktet att andas i. Masken skapade en känsla av panik och oro och de tycks inte ha förstått maskens syfte.

”…Då blev jag ju rädd, ska det vara såhär? Jag hade ju så svårt och andas kände jag för det var så trögt…”

Att bli sövd kunde frambringa flera tankar och reflektioner hos de medverkande i intervjustudien. Det framkom att de hade funderingar inför sövningsprocessen men att detta inte var något de frågade sin anestesisjuksköterska om trots att möjlighet till detta gavs.

Deltagarna belyste hur tankar kring efterförloppet var en bidragande orsak till preoperativ oro. Den största rädslan var kring anestesin och ovissheten inför att inte veta om man kommer vakna upp. Ingen av deltagarna som upplevde dessa känslor hade uttryckt det till anestesisjuksköterskan när de väl möttes. De beskrev att detta var tankar som uppkom nere på operationsavdelningen men inget de valde att yttra. För att finna lugn och ro i situationen intalade de sig själva att personalen var erfaren men att det till största delen handlade det om att finna sig i situationen.

”…Man har ju hört om folk som inte vaknar efter dom blivit sövda men…det verkar ju inte bara alltså nåt som är vanligt… och det är väl en sån orosgrej…”

Genomgående i intervjuerna var även oron inför att känna smärta postoperativt. Det skapade en otrygghet och känsla av oro att inte veta hur de skulle må när de vaknade upp. De beskrev att de hade mycket smärtor preoperativt och var oroade över att det

skulle kännas ännu värre när de vaknade upp. Ingen av deltagarna valde heller att delge dessa känslor till sin anestesisjuksköterska.

”…Vad händer när jag vaknar, kommer jag ha mycket ont? Det oroade mig…”

Tidigare erfarenheters betydelse

I intervjuerna belystes att tidigare erfarenheter av genomgå anestesi ansågs vara en betydelsefull faktor för att känna sig säker inför kirurgi. De som tidigare blivit sövda uttryckte en trygghet av att ha genomgått det tidigare. De menade att denna känsla skapades av att känna igen operationsmiljön och vetskapen om att vårdpersonalen fanns där för dem. Vidare uttrycker informanterna att de även kände sig bekväma med sövningsprocessen och vad som skulle hända efteråt. Flera av deltagarna hade opererats förut och att vara erfaren skapade en känsla av välbehag och kontroll vilket ledde till att de var mindre oroade över att behöva bli opererade igen.

”…Jag har ju varit med om det så många gånger så att jag kan ju hela proceduren…”

En informant nämnde att operationens karaktär och tillståndets allvarlighetsgrad spelade en avgörande roll kring upplevelsen av operationen. Trygghet skapades i och med att denna operation var mindre riskfylld samt att hälsotillståndet var bättre jämfört med tidigare händelse. Att ha negativa upplevelser av sjukhusmiljön sedan tidigare var en bidragande orsak till att känna sig otrygg. En annan deltagare beskriver hur tidigare erfarenheter genomsyrade upplevelsen.

”… Det är just sjukhusmiljön jag är lite skeptisk till… men det kan ju bero på att jag hade en kompis som dog i cancer så jag var på sjukhuset mycket… min bästa kompis…”

Att inte varit sövd eller ha genomgått en operation tidigare skapade generellt en känsla av ovisshet hos informanterna. Det var en bidragande faktor till att känna oro och otrygghet. En beskrev hur oron inför operationen dock varit helt i onödan och genom att få kunskap kring förloppet bildades trygghet inför eventuella framtida händelser.

”…Sen är jag ju aldrig opererad förr eller blivit sövd så det är klart man blir lite nervös… men efteråt var det ju inte så farligt längre…man oroade sig i onödan… och

då vet man ju det nästa gång.”

Upplevelsen av operationsmiljön

Informanterna upplevde bland annat att operationsmiljön kunde inge en känsla av trygghet och att känna igen sig i miljön var en bidragande faktor till detta. De som tidigare hade opererats var generellt lugnare inför operation och reflekterade inte speciellt mycket över vårdmiljön utan tyckte den kändes familjär. Det beskrevs att utformningen och att det var ordning och reda skapade en känsla av trygghet.

”…Man kände ju igen sig när man kommer in på en operationsavdelning. Det mesta är ju lika. Layouten är oftast lika. Man ser ju att grejerna är kliniskt rena och allting är

En annan bidragande faktor till att operationsmiljön kändes trygg var att patienterna kände sig väl omhändertagna samt sedda i operationsmiljön. Vårdpersonalen uppmärksammade dem genom att le och hälsa ordentligt vilket ingav en välkomnande känsla. Miljöns utformning kunde dock inge vissa negativa aspekter. Det framkom bland annat att den öppna planlösningen bidrog till att vårdmiljön kunde vara väldigt högljudd.

”…Det var en liten bebis som skrek på andra sidan, och personal som skrattade mycket högt…det påverkar en som lider och har ont och det är inte passande i en sådan

miljö…”

DISKUSSION

Metoddiskussion

Då syftet var att undersöka patienters upplevelse av den preoperativa fasen, ansågs det relevant att genomföra en kvalitativ intervjustudie. Kvale och Brinkmann (2014, ss. 17-19, 49) beskriver att kvalitativa forskningsintervjuer lämpar sig väl när forskarna önskar få en ökad kunskap kring en informants livsvärld och erfarenheter. Genom kvalitativ forskning möjliggörs att studera och skapa mening från den enskilda individens verklighetsuppfattning och erfarenhet (Polit & Beck 2017, s. 491).

Intresset för det studerade ämnet grundar sig i våra tidigare erfarenheter som allmänsjuksköterskor. Inför intervjustudien reflekterade vi vår förförståelse kring ämnet för att detta inte skulle komma att påverka arbetets resultat. Med hjälp av vår förförståelse riskerar inte heller viktig information att gå förlorad under en intervju utan relevanta detaljer kan istället fångas upp och informanten får möjlighet att utveckla sin berättelse. Om förförståelsen istället bidrar till att ledande frågor ställs och informantens berättelse styrs i en viss riktning, kan detta påverka trovärdigheten negativt (Graneheim, Lindgren & Lundman 2017; Lundman & Hällgren Graneheim 2017, s. 230). För att en studie ska anses trovärdig är det av största vikt att studiens författare innehar ett medvetet och självkritiskt förhållningssätt (Elo et al. 2014). Vi har försökt att medvetandegöra och reflektera kring vår förförståelse inför varje moment under intervjustudien, för att minimera den eventuellt negativa påföljden.

För datainsamling valdes semistrukturerade intervjuer. Det ansågs vara en lämplig metod då vi hade begränsad erfarenhet av intervjuer. För att studera informanters erfarenheter och upplevelser kring ett visst fenomen kan semistrukturerad intervju användas som metod (Kvale & Brinkmann 2014, s. 19). En intervjuguide användes och utifrån denna har informanterna givits möjlighet att delge sina känslor och levda erfarenhet. Intervjuguidens frågor kan tyckas vara för riktade. För att nå ett berikat innehåll i intervjuer är det dock viktigt att studiens syfte lyfts från flera olika vinklar och perspektiv (Polit & Beck 2017, s. 510). En annan nackdel med vald datainsamlingsmetod är att frågorna i guiden inte får ändras under arbetets gång och det kan medföra svårigheter om studiens syfte inte blir korrekt besvarat (Kallio, Pietilä, Johnson & Kangasniemi 2016). När frågeguiden konstruerades arrangerades frågornas utifrån en naturlig ordning som följde den preoperativa fasens ”naturliga gång”, vilket

även rekommenderas av Polit och Beck (2017, s. 510). Frågorna behöver inte nödvändigtvis alltid ställas i samma ordning utan detta anpassades under intervjun för att få ett bättre sammanhang och relevans för intervjupersonen. Vidare användes följdfrågor för mer detaljerade svar i enlighet med Polit och Beck (2017, s. 510).

Intervjuguiden upplevdes vara ett hjälpmedel i de intervjuer där deltagaren inte gav så utförliga svar. Däremot ansågs frågeguiden vara mindre användbar ju mer erfarenhet som skapades av att hålla i intervjuer. Studiens syfte besvarades genom semistrukturerad intervju, dock hade intervjuerna kunnat bli mer innehållsrika om ostrukturerad eller öppen intervjuteknik hade använts. För att förbereda sig studerades intervjuteknik inför datainsamlingen och vi övade sinsemellan på att anordna en intervju med vald frågeguide. Att träna på intervjuteknik är något som Kvale och Brinkmann (2014, s. 34) beskriver som en viktig del för att intervjun ska bli givande och innehållsrik. Upplevelsen var att kvaliteten på det insamlade materialet förbättrades ju fler intervjuer som hölls.

Intervjuerna fördelades lika och hölls enskilt med informanterna. Detta ansåg vara en fördel då det inte satte informanten i ett underläge vilket kan ske om det är fler personer närvarande vid intervjun. Vi var tvungna att vara ombytta till arbetskläder under intervjuerna på grund av hygienföreskrifter och besöksförbud vid rådande pandemi. Detta kan ha påverkat relationen då vi riskerade att betraktas som vårdpersonal istället för oberoende forskare som kommit utifrån verksamheten. Det ansågs finnas både för- och nackdelar med detta. Dels kan informanterna ha valt att inte delge detaljer för oss som de tror kan komma att påverka den fortsatta vården negativt. Likväl som det hade kunnat hjälpa informanterna att öppna upp sig och berätta mer av sin upplevelse i förhoppningen om att kunna påverka den kommande vården till det bättre. Maktförhållandet mellan intervjuaren och intervjupersonen behöver alltid tas i beaktande när kvalitativ forskning genomförs. Forskaren bör eftersträva en jämlik relation till intervjupersonen för att minimera inverkan på datamaterialet (Kvale & Brinkmann 2014, s. 52; Råheim et al. 2016).

Intervjuerna genomfördes första eller andra postoperativa dagen. Detta anses vara en styrka då upplevelsen som studeras fortfarande fanns färskt i minnet hos informanterna. Hänsyn togs alltid till deltagarens medicinska tillstånd. Det var önskvärt att de inte skulle vara fysiskt påverkade under intervjun då detta hade kunnat leda till att den blivit mindre innehållsrik.

Till studien användes bekvämlighetsurval vilket inte var det initialt tänkta valet. Vid ett bekvämlighetsurval inkluderas personer som finns närmast till hands, är positiva till deltagande, och uppfyller inklusionskriterierna (Polit & Beck 2017, s. 252). Urvalsmetoden användes på grund av rådande pandemi på sjukhuset. Detta eftersom det erhållna tillståndet från verksamhetschefen, att få genomföra intervjuer, skulle kunna återkallas i händelse av ökad smittspridning. Detta var därför ett enkelt sätt att snabbt och smidigt få deltagare till intervjustudien. Polit och Beck (2017, s. 492) beskriver att metoden inte är att föredra att använda vid urval då risk finns att informationskällan ej blir så berikande och djup. Detta upplevdes dock inte ha påverkat resultatet negativt. Identifieringen av potentiella informanter sköttes av vårdplatskoordinator och vårdpersonal på avdelningen. Att överlåta detta moment kan ha lett till en ökad