Examensarbete
Magisteruppsats
Att se var och en på det sättet som den behöver
En kvalitativ intervjustudie om undersköterskors
erfarenheter av personcentrerad omvårdnad för personer
med demenssjukdom på särskilt boende
Seeing each one in the way they need to
A qualitative interview study on nursing assistants experiences of person-centred care for people with dementia in nursing homes
Författare: Ulrica Moberg och Matilda Rydkvist Handledare: Britt Ebbeskog
Granskare: Anna Swall Examinator: Anna Swall Ämne/huvudområde: Omvårdnad Kurskod: VÅ3111
Poäng: 15 hp
Examinationsdatum: 200605
Vid Högskolan Dalarna finns möjlighet att publicera examensarbetet i fulltext i DiVA. Publiceringen sker open access, vilket innebär att arbetet blir fritt tillgängligt att läsa och ladda ned på nätet. Därmed ökar spridningen och synligheten av examensarbetet. Open access är på väg att bli norm för att sprida vetenskaplig information på nätet.
Högskolan Dalarna rekommenderar såväl forskare som studenter att publicera sina arbeten open access.
Jag/vi medger publicering i fulltext (fritt tillgänglig på nätet, open access):
Sammanfattning
Bakgrund: Cirka 40 % av de som lider av en demenssjukdom i Sverige bor på särskilt
boende. Omvårdnaden som ges bör enligt Socialstyrelsen vara personcentrerad vilket innebär att personens upplevelse sätts i centrum.
Syfte: Att beskriva undersköterskors erfarenheter av personcentrerad omvårdnad för personer
med demenssjukdom på särskilt boende.
Metod: En kvalitativ design med semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna analyserades med
en kvalitativ innehållsanalys som grund.
Resultat: Studien visar två kategorier och fem subkategorier. Den första kategorin är levnadsberättelsens betydelse för personcentrerad omvårdnad där flera erfarenheter av att
arbeta utifrån levnadsberättelsen beskrivs. Den andra kategorin är en känsla av otillräcklighet där undersköterskornas vilja att göra mer men inte kunna beskrivs.
Slutsats: Undersköterskornas erfarenheter visar att en väl ifylld levnadsberättelse ger
förutsättningar för att ge en god personcentrerad omvårdnad. Informationen som framkommer i levnadsberättelsen gör det möjligt att skräddarsy omvårdnaden kring personen med
demenssjukdom. Det finns även en känsla av otillräcklighet hos undersköterskorna och tidsbrist är en bidragande faktor.
Nyckelord:
Levnadsberättelse, personcentrerad omvårdnad, personer med demenssjukdom, särskilt boende, undersköterska
Abstract
Background: About 40 % of the persons suffering from dementia in Sweden lives in
nursing homes. According to the National Board of Health and Welfare, the care ought to be person-centred, which means that the person is the centre of the care.
Aim: To describe the experiences of assistant nurses working with person-centred care for
people with dementia living in nursing homes.
Method: A qualitative design with semi-structured interviews. The interviews were
analyzed with qualitative content analysis.
Result: The outcome of the study shows two categories and five subcategories. The first
category is the significance of life story for person-centred care where several experiences to work based on the life story are described. The second category is a feeling of inadequacy where the nursing assistants describes a desire to do more but not be able to.
Conclusion: The nursing assistants experience that a prerequisite to be able to provide a
good person-centred care is a life story with a lot of information. The information about the person enables the nursing assistant to customize the care of the person with dementia. There are also feelings of inadequacy expressed by the nursing assistants.
Keywords:
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Bakgrund ... 1
Demenssjukdom ... 1
Symtom vid demenssjukdom ... 2
Beteendemässiga och Psykiska Symtom vid Demenssjukdom (BPSD) ... 3
Behandling ... 3
Att leva med en demenssjukdom ... 4
Jämlik vård ... 4
Att vårda personer med demenssjukdom på särskilt boende ... 5
Personcentrerad omvårdnad ... 7
Levnadsberättelsen ... 9
Värdet av personcentrerad omvårdnad ... 10
Problemformulering ... 11
Syfte ... 11
Metod ... 11
Design ... 11 Urval ... 12 Datainsamlingsmetod ... 12 Tillvägagångssätt ... 13 Dataanalys ... 13 Etiska ställningstaganden ... 15Resultat ... 16
Levnadsberättelsens betydelse för personcentrerad omvårdnad ... 16
Lära känna personen ... 17
Skapa en relation med personen ... 19
Flexibilitet och samspel i den personcentrerade omvårdnaden ... 20
En känsla av otillräcklighet ... 22
Vilja men inte kunna ... 22
Behov av mer utbildning, kompetensutveckling och handledning ... 23
Diskussion ... 24
Sammanfattning... 24
Resultatdiskussion ... 25
Metoddiskussion ... 32
Klinisk relevans för samhället ... 33
Slutsatser ... 34
Förslag på fortsatt forskning ... 34
Självständighetsdeklaration ... 35
Referenser ... 36
Bilagor
Bilaga 1 – Intervjuguide
Bilaga 2 – Informationsbrev till enhetschefer Bilaga 3 – Informationsbrev till undersköterskor
Bilaga 4 – Blankett för etisk egengranskning av studentprojekt som involverar
Inledning
Författarna till denna studie arbetar inom demensverksamheter där omvårdnaden utgår från ett personcentrerat förhållningssätt. Författarnas erfarenhet är att personcentrerad omvårdnad är ett fördelaktigt arbetssätt vid omvårdnad av personer med demenssjukdom då personen sätts i centrum. Trots det upplever författarna att personalgrupper på demensavdelningar har kommit olika långt i sin förmåga att arbeta utifrån det personcentrerade förhållningssättet. Ökad kunskap behövs för att höja kvaliteten på den personcentrerade omvårdnaden och på så sätt förhoppningsvis förbättra personen med demenssjukdoms livskvalitet Med denna studie är författarnas förhoppning att bidra till ökad kunskap om vilka faktorer som ökar
undersköterskans förmåga att arbeta med personcentrerad omvårdnad för personer med demenssjukdom som bor på särskilt boende.
Bakgrund
Omkring 160 000 personer i Sverige idag lever med en demenssjukdom och cirka 25 000 personer insjuknar varje år (Socialstyrelsen, 2017). Cirka 60 % av personer med
demenssjukdom bor i ordinärt boende och cirka 40 % på demensboende eller annat särskilt boende (Socialstyrelsen, 2012). Att leva med en demenssjukdom ökar risken för att förlora upplevelsen av att vara en person (Edvardsson, 2010). Socialstyrelsen (2017) beskriver att vård och omsorg vid demenssjukdom sker genom ett personcentrerat förhållningssätt då personen sätts i fokus. Syftet med omvårdnaden är att den blir personlig och att personens livsmönster, värderingar och preferenser blir utgångspunkten. Personens perspektiv, självkänsla, självbestämmande och rättigheter beskrivs också som centrala delar (Socialstyrelsen, 2017).
Demenssjukdom
Demenssjukdom är ett samlingsnamn för olika symtom som orsakas av att olika
hjärnfunktioner har försämrats på grund av skador i hjärnan. Oftast är det storhjärnan som drabbas vid demenssjukdom och den delas in i hjäss-, pann-, tinning- och nacklob
(Abrahamsson, 2003). De två vanligaste formerna av demenssjukdom är Alzheimers sjukdom och vaskulär demens och dessa två utgör 80% av alla demenssjukdomar (Marcusson & Sandman, 2004). Vid Alzheimers sjukdom dör nervceller vilket leder till att hjärnan minskar i storlek. Vad som orsakar Alzheimers sjukdom är inte känt men forskning tyder på att
mängd i hjärnan hos personer med Alzheimers sjukdom. Placken hindrar signalöverföringen mellan nervcellerna. Vaskulär demens orsakas av kärlförändringar i hjärnan som kan orsakas av åderförkalkning eller proppar. Dessa förändringar påverkar blodtillförseln till och från hjärnan vilket leder till försämring av den intellektuella förmågan. De som drabbas av vaskulär demens har oftast grundsjukdomar som högt blodtryck, kärlkramp eller diabetes (Edberg, 2011).
Symtom vid demenssjukdom
Enligt Edberg (2011) är Alzheimers sjukdom en kronisk sjukdom med en succesiv
försämring. Sjukdomen har tre olika stadier: mild, måttlig och svår. Det milda stadiet kommer smygande med diffusa symtom som minnesstörning och koncentrationssvårigheter. Personen kan här känna att något är fel men kan till viss del kompensera för sin intellektuella
nedsättning med olika strategier. I den måttliga fasen blir det svårare för personen att klara sitt dagliga liv själv, minnet och orienteringsförmågan försämras ytterligare. Sjukdomsinsikten börjar nu minska men personligheten är relativt bevarad. I detta stadie ökar symtom som oro och ångest men även hallucinationer förekommer. I det svåra stadiet försämras symtomen ytterligare och personen som är drabbad behöver så mycket hjälp att ett särskilt boende oftast är nödvändigt. Här kan personen drabbas av inkontinens och sväljsvårigheter och
rörelseförmågan avtar gradvis. Den vaskulära demensen debuterar plötsligt och personen har ofta ett bättre bevarat minne. Sjukdomsförloppet och symtomen varierar från person till person.
De funktioner som oftast sviktar vid demenssjukdom är minnet, koncentrationen, känslolivet, initiativförmågan, orienteringsförmågan samt förmågan att utföra praktiska saker. Vanliga uppgifter tar längre tid, speciellt när personen blir distraherad. Personen har svårare att utföra uppgifter som kräver planering och organisering men även svårare att följa instruktioner. Minnet och inlärningsförmågan försämras, personerna upprepar sig, förlägger saker och behöver påminnas ofta, även språket påverkas i form av att personen bland annat har svårt att hitta ord. Orienteringsförmågan avseende plats och tid försämras och det blir svårt för
personen att hitta även om platsen är bekant sedan innan. Andra kännetecken relaterade till demenssjukdom är beteendemässiga symtom som minskad empatisk förmåga och olämpliga beteenden. Dessa symtom varierar från person till person över tid och påverkar personens dagliga liv och livskvalitet negativt (Abrahamsson, 2003; Hugo & Ganguli, 2014).
Beteendemässiga och Psykiska Symtom vid Demenssjukdom (BPSD)
Vid demenssjukdom kan personen i fråga drabbas av olika sekundära symtom. Begreppet BPSD står för Beteendemässiga och Psykiska Symtom vid Demenssjukdom. BPSD kan förekomma under hela sjukdomsförloppet. Symtomen kan vara växlande och orsakas av flera saker (Socialstyrelsen, 2017). Enligt Edberg (2011) kan symtomen som innefattas i begreppet BPSD vara antingen beteendemässiga eller psykologiska. Exempel på beteendemässiga symtom är aggressivitet, rastlöshet, vandrande och apati. De psykologiska symtomen är exempelvis oro, nedstämdhet, sömnproblem, vanföreställningar och hallucinationer.
BPSD-registret är ett nationellt kvalitetsregister vars syfte är att kvalitetssäkra vården av personer med demenssjukdom. BPSD-registret ger en bra struktur i omvårdnadsarbetet och kan bidra till personcentrerad omvårdnad, teamarbete, kvalitetssäkring, att de nationella riktlinjerna implementeras och ökad livskvalitet för personen med demenssjukdom (BPSD-registret, 2020). För att kartlägga beteendemässiga och psykiska symtom vid demenssjukdom används Neuro Psyciatrick Inventory Scale – Nursing Home (NPI-NH) (BPSD-registret, 2010). Användning av NPI-skalan beskrivs ge bra struktur och stöd under bedömning av BPSD. Det beskrivs även att sjuksköterskor lättare når samma och bredare förståelse för personer med demenssjukdom om bedömning med NPI-skalan görs (Melander, Sävenstedt, Olsson & Wälivaara, 2018).
Behandling
Det finns ännu ingen bot mot demenssjukdom men olika omvårdnadsinsatser och en rad medicinska behandlingar bidrar till en förbättrad vård och omsorg. Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar är en stor orsak till funktionsnedsättning och hjälpbehov hos den äldre generationen. Risken att drabbas av demenssjukdom ökar med åldern och fördubblas var 5:e år över 65 år. Vid en ålder över 85 år har en tredjedel demenssjukdom (Hugo & Ganguli, 2014). Behandling av Alzheimers sjukdom inriktas på att förbättra signalöverföringen i hjärnan (Edberg, 2011). Enligt O´Brien och Thomas (2015) finns det lite forskning på vaskulär demens och mekanismerna bakom sjukdomen. Hantering av vaskulär demens bör inriktas på att identifiera och behandla andra underliggande sjukdomar som påverkar den vaskulära demensen. Att hantera riskfaktorer för att förebygga kärlskador är viktigt.
Enligt Marcusson, Blennow, Skoog och Wallin (2011) är exempel på grundsjukdomar som behandlas vid vaskulär demens högt blodtryck, hjärtflimmer, ateroskleros och diabetes.
Att leva med en demenssjukdom
Kitwood (1997a) beskriver demenssjukdom som en ofrivillig nedåtgående spiral där personligheten gradvis försvagas. Det är omöjligt för någon annan att förstå en persons erfarenheter eftersom varje person är unik. Ingen har blivit fri från demenssjukdom och på så vis kunnat berätta om sina erfarenheter. Vidare beskriver Kitwood (1997a) att under
sjukdomsförloppet kommer personen med demenssjukdom försöka använda de resurser hen fortfarande har. Om förmågan att utföra mer komplicerade handlingar har försvunnit kan det bli nödvändigt att falla tillbaka på mer basala inlärda kunskaper som kan härstamma från barndomen.
Att leva med en demenssjukdom kan innebära att saker och situationer som tidigare har varit självklara i livet blir påverkade. Rädsla för att inte hitta och svårigheter med att läsa
tidtabeller för kollektivtrafik är exempel på saker som kan upplevas som främmande och förvirrande. Även oro för att glömma bort räkningar och inbokade saker kan förekomma. Känslor av att inte känna igen sig och svårigheter med att förstå detaljer beskrivs också som påfrestande. Ovanstående exempel kan leda till känslor av att förlora kontrollen och oro över att något riskfyllt ska hända (Sandberg, Rosenberg, Sandman & Borell, 2017). Personer som lever med en demenssjukdom kan uppleva att minnen från det tidigare livet och vem de själva är som person förloras. Livet kan beskrivas som långsamt och de vardagliga sysslorna blir svårare att utföra. Hemmet upplevs ofta som en trygg plats och att lämna hemmet kan kännas påfrestande. Det är vanligt att intresset för tidigare meningsfulla aktiviteter förloras och förmågan att sköta om sitt hem kan påverkas (Svanström & Johansson Sundler, 2015).
Jämlik vård
Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (SFS 2017:30) är målet med vården en god hälsa hos individen och att vården ges på lika villkor till alla människor. Vården ska grundas i respekt för allas lika värde och den enskilda individens värdighet. Edling och Liljeros (2016)
beskriver begreppet intersektionalitet enligt följande: begreppet bygger på en maktrelation där det förekommer ett beroende mellan parterna. Personen som är mest beroende har minst makt och den som har kontroll över resurserna har störst makt. Graden av beroende styrs av den beroende personens alternativ och förmågor. Vidare beskrivs jämlikhet som ett tillstånd där resurser är jämnt fördelade över alla personer/parter i ett sammanhang (Edling & Liljeros, 2016). Jämlik vård ses som en utgångspunkt för att uppnå en god hälso- och sjukvård. Det innebär att alla personer har rätt till att få vård, behandling och bemötande på lika villkor,
oberoende av personliga egenskaper, bostadsort, ålder, kön, funktionshinder, utbildning, social ställning, etnisk eller religiös tillhörighet eller sexuell läggning (Socialstyrelsen, 2017).
Swaffer (2014) beskriver begreppet stigma och dess roll i upplevelsen av personer med demenssjukdom. Beskrivningar som framkommer är att personen med demenssjukdom får en negativ stämpel, förlorar status, blir diskriminerad samt förlorar identiteten. Vidare beskrivs att detta stigma påverkar personens vilja att söka läkarvård för diagnos samt stöd efter diagnos. Vården som personen får är av lägre standard med anledning av detta stigma inom sjukvården. Det är viktigt med arbete för att minska detta stigma för att förbättra vården och öka livskvaliteten för personer med demenssjukdom. Berglund, Gillsjö och Svanström (2019) beskriver hur ordet demens kan vara stigmatiserande och att begreppet kognitiv funktionsnedsättning används allt oftare. Begreppet beskrivs vara tecken på symtom eller behov som kan vara motsvarande problem relaterade till demenssjukdom.
Att vårda personer med demenssjukdom på särskilt boende
Ericson-Lidman, Franklin Larsson och Norberg (2014) beskriver att vårda personer med demenssjukdom på särskilt boende innebär en tvetydig arbetssituation med både positiva och negativa upplevelser. Arbetet beskrivs som utmanande, belönande och viktigt. Egenskaper som anses viktiga för att arbeta inom demensvården är kreativitet och tålamod. Det dagliga arbetet innebär att hantera svåra situationer. Känslor av otillräcklighet och dåligt samvete beskrivs också men även känslor av glädje och arbetstillfredsställelse. Vidare beskrivs att personalen inom demensvården ofta känner en stolthet över vad de har åstadkommit under dagen och upplevelsen av att det är betydelsefullt att fånga stunden beskrivs. Personalen inom demensvården beskrivs sträva efter att ge en personcentrerad omvårdnad, till exempel genom att försöka se personen bakom sjukdomen. Även en strävan efter att anpassa omvårdnaden efter den unika personen beskrivs. Exempel på det kan vara att anpassa aktiviteter men även att vid svåra situationer försöka göra det som personalen tror är det bästa för just den enskilda individen.
Att vårda personer med demenssjukdom beskrivs bygga på varje persons personlighet och individuella behov. Vad som är viktigt för personen lyfts fram som en betydelsefull del och det beskrivs utmärka en personcentrerad omvårdnad. Vidare beskrivs att fördjupad kunskap och förståelse för olika demenssjukdomar innebär att omvårdnaden utformas olika utefter det. Det beskrivs som betydelsefullt att skapa goda relationer mellan omvårdnadspersonal och
personen med demenssjukdom. Relationerna som skapas ses som nyckeln till att närma sig personen. Förmågan att ha ett öppet sinne, att känna av personens sinnesstämning och att ha ett positivt förhållningssätt beskrivs också som viktiga delar vid omvårdnad av personer med demenssjukdom (Berglund, Gillsjö & Svanström, 2019). Genom att arbeta med
personcentrerad omvårdnad för personer med demenssjukdom ses flera positiva effekter. Det beskrivs vara lättare för omvårdnadspersonalen att acceptera beteenden hos personerna som vårdas och kan kopplas till demenssjukdomen. Personalens förmåga att känna empati i sitt arbete beskrivs också öka. Liksom förmågan att anpassa sitt arbete utefter de behov som personerna med demenssjukdom har. Ett personcentrerat arbetssätt beskrivs minska omvårdnadspersonalens upplevelse av belastning på arbetsplatsen (Hayajneh & Shehadeh, 2014). McCormack och McCance (2006) beskriver att ”vara personcentrerad” innebär att skapa läkande relationer mellan vårdare, patienter och deras anhöriga. Dessa relationer ska bygga på gemensamt förtroende, förståelse och delande av kunskap.
Omvårdnad för personer med demenssjukdom kräver olika verktyg med kvalitet som till exempel grundas i omvårdnadsforskning. Eftersom forskning och annan litteratur ofta ger generaliserad kunskap beskrivs det som viktigt att denna kunskap överförs till konkret och individanpassad omvårdnad. Genom att professioner tillsammans reflekterar i ett
reflektionsteam kan detta uppnås. Ett reflektionsteam beskrivs vara ett team av professionella vårdgivare som under ledning av en reflektionsledare tillsammans reflekterar. Dess mål beskrivs vara att förbättra omvårdnaden för personer med demenssjukdom baserat på forskning och beprövad erfarenhet. Vidare beskrivs hur specifik omvårdnadskunskap inom demens är värdefullt hos sjuksköterskan. Ett respektfullt förhållningssätt, förmågan att skapa trygghet och relationer med de som vårdas lyfts fram som viktiga delar, liksom vikten av att ha kunskap om hur demenssjukdomen kan leda till olika symtom och beteenden. Även kunskap om personens tidigare liv och förmågan att tolka icke verbala signaler för personens olika behov beskrivs som viktiga delar hos sjuksköterskan med specifik kunskap inom demens (Jonasson, Nyström & Rydström, 2017).
Särskilt boende är socialtjänstlagens namn för bostäder anpassade för äldre och beviljas som bistånd enligt Socialtjänstlagen (Socialstyrelsen, 2016). Omfattande vård och omsorg kan ges dygnet runt vid ett särskilt boende. Behov av tillsyn och omvårdnad kan tillgodoses när det inte längre är möjligt att bo kvar i det egna hemmet trots hjälp av stödinsatser. Socialtjänstens rekommendation är att socialtjänsten bör erbjuda särskilt boende som är anpassat för personer
med demenssjukdom till personer med måttlig till svår demenssjukdom. Beprövad erfarenhet visar att småskaliga och inkluderande boendemiljöer har god effekt på BPSD-problematik, självständighet och social delaktighet för personen (Socialstyrelsen, 2017).
Personcentrerad omvårdnad
Socialstyrelsen (2017) anser att all omvårdnad och vård av personer med demenssjukdom bör baseras på ett personcentrerat förhållningssätt. Personcentrerad omvårdnad av personer med demenssjukdom innebär att fokus läggs på personen och inte demenssjukdomen.
Personcentrerad omvårdnad innebär vidare att inriktningen på omvårdnaden är den demenssjukes upplevelse av sin egen verklighet och utgår från information om den
demenssjukes livsmönster och värderingar. Hälso- och sjukvården och socialtjänsten syftar till att främja det vardagliga livet hos personer med en demenssjukdom. Den syftar även till att ge stöd så att livskvaliteten upplevs som god under de olika faserna i demenssjukdomen. Målet med de åtgärder som blir aktuella är att symtom lindras och att de funktionsnedsättningar som en demenssjukdom kan leda till kompenseras. Enligt Sjögren, Lindkvist, Sandman, Zingmark och Edvardsson (2017) visar forskning att genom en personcentrerad omvårdnad ökar
livskvalitén och välbefinnandet hos personen med demenssjukdom. Genom att personen ges möjlighet till delaktighet samt att aktiviteter individanpassas kan positiva effekter uppnås som exempelvis ökad självkänsla och självständighet.
Studiens teoretiska perspektiv baseras på Kitwoods (1997a) teori om personcentrerad
omvårdnad som utgår från att personen kommer först. Teorin innebär att det är personen och inte sjukdomen som är i fokus och lyfter fram att personen med demenssjukdom har
rättigheter och behov precis som alla andra. Enligt Kitwood (1997b) innebär den personcentrerade omvårdnaden att se varje person som en unik individ med behov och förmågor. Dessa personer ska utifrån sin egen förmåga ges möjlighet att vara delaktig i den egna omvårdnaden. Vidare stärker vårdrelationen som skapas personens självkänsla. Genom vårdgivarens kunskap om personen och dennes livshistoria ökar möjligheterna till att
omvårdnaden utgår från personens perspektiv, intresse och behov. Personen med
demenssjukdom har behov av stöd från andra för att kunna bevara sin identitet och vara en del i ett sammanhang. En betydande uppgift för vårdgivaren är att bevara den unika individens person i alla situationer som uppstår och att bekräfta personens känsla och upplevelse. Enligt Kitwood (1997a) är den främsta uppgiften inom omvårdnaden av personer med
åstadkommas genom att försiktigt möta personens alla behov. Om ett behov blir tillfredsställt kommer det ge effekt på andra behov. Ett exempel som tas upp är att om personen känner trygghet och tillgivenhet så är det troligt att personen kan ge mer uppmärksamhet åt en syssla genom mindre oroskänsla och rädsla. Vid ökad sysselsättning kommer personens känsla av identitet stärkas. Om personens alla behov tillfredsställs är det troligt att självkänslan och egenvärdet hos personen med demenssjukdom ökar.
Grundtanken i den personcentrerade omvårdnaden är att människor är fria och värdiga
individer, samt att bemötandet sker med detta som utgångspunkt (Edberg, Ehrenberg, Friberg, Wallin, Wijk & Öhlén, 2013). Att personen blir sedd, att personens upplevelse av sjukdom bekräftas, att personens förhållningssätt är i fokus och att personen är delaktig i alla
omvårdnadens delar är kärnan i den personcentrerade omvårdnaden. Personcentrerad
omvårdnad till personer med demenssjukdom syftar till att stötta personens känsla av att vara en fullvärdig människa, att personligheten inte ska ses som förlorad utan som instängd och att personen ska främjas till delaktighet. Vikten av att en relation skapas mellan vårdare och vårdtagare betonas liksom att miljön och omvårdnadens innehåll anpassas efter personens behov (Edvardsson, 2010). Att stödja självkänslan och förmågan att bibehålla sitt normala liv anses vara viktiga delar i den personcentrerade omvårdnaden. Att bli sedd som värdefull och respekterad samt att kunna fatta egna beslut om aktiviteter, sovtider och måltider upplevs också som viktiga delar. Även en personlig miljö ses vara en grundläggande del. Personliga saker såsom fotografier, möbler och växter kan göra miljön mer personcentrerad (Edvardsson, Fetherstonhaugh & Nay, 2010).
De fyra kärnbegreppen inom personcentrerad omvårdnad beskrivs i litteraturen enligt följande:
• Att vara i en relation. Denna punkt handlar om vikten av relationer mellan människor och hur dessa kan påverka personen på ett positivt sätt. Inom personcentrerad
omvårdnad är relationen mellan omvårdnadspersonal, personen som vårdas och de som står denne nära av största vikt.
• Att vara i en social värld. Innebär att personer genom sin del i den sociala världen är skapare och medskapare av meningsfullhet.
• Att känna sig själv. Att uppmärksammas och bekräftas som en person är ett
grundläggande mänskligt behov. Detta ger en känsla av respekt och formar i sin tur våra relationer och vår personlighet.
• Att vara på en plats. Begreppet innebär den fysiska miljön och dess påverkan på upplevelsen av omvårdnaden. Även vår känslomässiga koppling till platsen där
omvårdnaden sker har en betydelse för upplevelsen av densamma (Edberg et al., 2013; McCormack & McCance, 2017).
I litteraturen finns det många beskrivningar av innebörden av personcentrerad omvårdnad. Brooker (2007) anser att ett positivt bemötande är viktigt inom personcentrerad omvårdnad. Detta innebär att personen med demenssjukdom bemöts på ett sätt som är positivt och utan tillrättavisningar. Vidare skall plats ges åt personens tolkning av världen och denna tolkning skall bemötas på ett positiv sätt och bekräftas. Bemöta och behandla personer som individer innebär att en individuellt utformad plan görs på hur just den här personens behov av vård och behandling skall mötas. För att detta skall vara genomförbart krävs regelbunden utvärdering av denna omvårdnadsplan samt revidering av densamma vid behov. Personcentrerad
omvårdnad innebär samverkan och en dialog mellan vårdare och patient på ett likvärdigt sätt. Brooker (2007) beskriver en teori om vad personcentrerad omvårdnad är och den kallas VIPS. Rosvik, Kirkevold, Engedal, Brooker och Kirkevold (2011) beskriver att det är en utmaning att översätta de komplexa begreppen inom personcentrerad omvårdnad till praktiken och att det inte finns en enkel beskrivning. I VIPS-modellen sammanfattas personcentrerad
omvårdnad för personer med demenssjukdom i fyra huvudsakliga punkter enligt följande:
V: En värdegrund som hävdar varje levande människas värde oavsett ålder eller kognitiv förmåga.
I: Ett individuellt sätt att närma sig en unik person.
P: Att förstå världen utifrån det perspektiv personen som lever med demenssjukdom har. S: Ett positivt samspel med andra där personen med demenssjukdom kan uppleva
välbefinnande.
Levnadsberättelsen
Levnadsberättelsen är ett redskap i den personcentrerade omvårdnaden och innefattar vem personen är, hur den har levt sitt liv, värderingar, synen på livet och omvärlden. Den innefattar också relationer och synen på framtiden och döden. Personen ses forma sin levnadsberättelse och levnadsberättelsen formar också personen. Meningsfullhet uppnås genom att få berätta om sitt liv och självkänslan kan på så vis förstärkas (Edvardsson, 2010).
Kunskap om personens historia, intressen och behov ses vara en central del i den personcentrerade omvårdnaden. Det är också väsentligt att denna kunskap om personen används rent praktiskt i omvårdnaden. Meningsfulla samtal och aktiviteter kan föreslås om omvårdnadspersonalen har kunskap om personen (Edvardsson, Fetherstonhaugh & Nay, 2010). Det är av stor vikt att levnadsberättelsen används i omvårdnaden. Det bidrar till en ökad känsla av tillhörighet och stärker även självkänslan och identiteten hos personer med
demenssjukdom (Karlsson, Sävenstedt, Axelsson & Zingmark, 2014). Genom att arbeta med
levnadsberättelsen får omvårdnadspersonalen möjlighet att se personen bakom sjukdomen och förmågan att bibehålla personens personlighet ökar också. En ökad förståelse för vem
personen är beskrivs. Levnadsberättelsen ses också hjälpa anhöriga att upprätthålla personen med demenssjukdoms personlighet. Vidare beskrivs att aktivt arbeta med levnadsberättelsen ger personen med demenssjukdom möjlighet till att göra sin röst hörd, både verbalt och icke- verbalt. Personen får också möjlighet till att känna sig stolt över sig själv och sitt liv
(McKeown, Clarke, Ingleton, Ryan & Repper, 2010).
Värdet av personcentrerad omvårdnad
Enligt Edvardsson, Winblad och Sandman (2008) har begreppet personcentrerad omvårdnad en humanistisk filosofi som värdegrund. Utifrån detta kan en strategi för utövandet av klinisk omvårdnad utvecklas. Det som saknas är att det endast finns få instrument för att utvärdera effekterna av personcentrerad omvårdnad och de som finns behöver utvärderas avseende pålitlighet och användbarhet. Vidare beskrivs att även om instrument för utvärdering saknas har personcentrerad omvårdnad ett värde i sig och det finns ingen forskning som säger att det inte är bra. Personcentrerad omvårdnad bör användas i omvårdnaden av personer med
demenssjukdom eftersom den är baserad på respekt samt humanistiska och etiska värden. Sandman och Kjellström (2013) beskriver etiska värden som människans sätt att handla och förhålla sig till olika situationer som är positiva och negativa. Inom vården beskrivs de etiska målen handla om att göra det som är gott för andra människor och etiska värden och normer beskrivs som en del av omvårdnaden. Enligt Edberg (2011) innebär humanistiska värden att alla människor är unika och har ett värde. Detta värde behöver inte erövras utan människan föds med det. Den humanistiska människosynen innebär en önskan om att göra väl och att bevara den mänskliga kulturen. Alla människor har samma värde som en ung och frisk människa oavsett ålder, kultur eller fysiska och psykiska nedsättningar. McCormack och McCance (2017) beskriver att personcentrerad omvårdnad lägger tonvikten på att se en
person/patient som en jämbördig partner i relationen med personal inom hälso- och sjukvård. Uttrycket personcentrerad omvårdnad byter inriktning på vården från att lägga fokus på sjukdomen till att utgå från personens upplevelser och erfarenheter kring sin situation och sjukdom. Personcentrerad omvårdnad innebär samverkan och en dialog mellan vårdare och patient på ett likvärdigt sätt.
Problemformulering
Alla personer med demenssjukdom behöver förr eller senare omsorg av omvårdnadspersonal i olika situationer och på olika platser i vårdkedjan där bland andra undersköterskan ingår. En person med demenssjukdom kommer alltid befinna sig i en beroendesituation på grund av de nedsättningar demenssjukdomen orsakar. Det är av största vikt att personer med
demenssjukdom får fortsätta vara en individ med sin unika personlighet och få stöttning i att känna sig värdefull samt att få bevara sin identitet och självständighet. För att skapa en jämlik vård där personen med demenssjukdom har möjlighet att påverka sin egen vård bör den vara personcentrerad. Personcentrerad omvårdnad innebär att personen ses som en individ och inte som en diagnos och att personalen i den mån det går ”skräddarsyr” omvårdnaden kring individen för att öka personens livskvalitet. Alla personer med demenssjukdom har rätt till en god och jämlik personcentrerad omvårdnad.
Syfte
Syftet med studien är att beskriva undersköterskors erfarenheter av personcentrerad omvårdnad för personer med demenssjukdom på särskilt boende.
Metod
I metodavsnittet beskrivs den valda metodens design, urval, datainsamlingsmetod, tillvägagångssätt, dataanalys och etiska ställningstaganden.
Design
En empirisk studie med kvalitativ och induktiv ansats har gjorts. Kvalitativa metoder syftar till att studera människors erfarenheter av en företeelse (Henricson, 2017). Studien har genomförts med en kvalitativ innehållsanalys som grund och semistrukturerade intervjuer valdes som datainsamlingsmetod. Den kvalitativa innehållsanalysen som beskrivs av Graneheim och Lundman (2004) används som analysmetod.
Urval
Undersökningsgruppen har bestått av undersköterskor som arbetar på särskilt boende för personer med demenssjukdom. I första hand tillfrågades undersköterskor itvåolika städer i södra Sverige. De aktuella demensboendena arbetar aktivt med personcentrerad omvårdnad. Inklusionskriterier var att deltagarna i studien under minst ett års tid har arbetat på aktuella demensboenden och deltagarna skall även arbeta i den direkta omvårdnaden av personer med demenssjukdom. Exklusionskriterier var personal som inte arbetar på en ”renodlad”
demensavdelning och personer som arbetat mindre än ett år på aktuellt demensboende.
Informationsbrev om studien skickades ut till enhetscheferna på aktuella demensboenden och de sände sedan vidare information till undersköterskorna. Efter att ha tagit del av
informationen visade det sig att åtta undersköterskor ville delta i studien och tackade ja samt lämnade skriftligt samtycke. Henricson (2017) beskriver informerat samtycke som en process som har grundtanken att skydda deltagarnas frihet och självbestämmande. Det informerade samtycket innebär att deltagarna erhåller information om studien, att de har förstått
informationen och att deltagandet är helt frivilligt. Av de åtta undersköterskorna var fyra från en kommun och fyra från en annan. Sju av deltagarna var kvinnor och en var man, deltagarna var i åldrarna 25-58 år och hade varit yrkesverksamma mellan 3-30 år.
Datainsamlingsmetod
Enligt Henricson (2017) är intervju lämpligt som datainsamlingsmetod för förståelse av erfarenheter eller upplevelser. En kvalitativ forskningsintervju med öppna frågor ger svar på personers kunskap, erfarenheter, uppfattningar, upplevelser, åsikter och känslor. En intervju med öppna frågor kan även kallas semistrukturerad. Det är en flexibel metod med ett fåtal frågor som täcker syftet och med nedskrivna följdfrågor som kan användas som stöd under intervjun. Semistrukturerade intervjuer med öppna frågor har genomförts av författarna där frågor ställdes enligt en intervjuguide med sju frågor, deltagarna uppmuntrades att med egna ord berätta om sina erfarenheter kring området (bilaga 1). Enligt Kvale och Brinkman (2014) innebär intervjuguide en strukturering av intervjuns förlopp. Samma frågor ställs i samma ordning till alla deltagare i studien. Författarna gjorde varsin pilotintervju för att testa intervjuguiden och för att själva bli mer bekväma i rollen som intervjuare.
Tillvägagångssätt
Studien inleddes genom att ett informationsbrev om studiens upplägg skickades till
enhetscheferna på aktuella demensboenden i de två olika städerna (bilaga 2). Tillstånd för att få genomföra studien söktes hos enhetscheferna på aktuella demensboenden, först genom muntlig kontakt och sedan skickades informationsbrev och dokument om tillstånd ut (bilaga 2). Tillsammans med det skickades också skriftlig förfrågan och informationsbrev (bilaga 3) till undersköterskorna ut vilket vidarebefordrades av enhetscheferna. De undersköterskor som visade intresse meddelande sin chef och det förmedlades sedan vidare till författarna muntligt. Efter inhämtande av skriftligt samtycke (bilaga 3) hos deltagarna bokades tider för
intervjuerna som genomfördes under februari månad 2020. De genomfördes i ett enskilt rum på aktuella demensboenden enskilt av författarna. Författarna tänkte på att försöka skapa en lugn atmosfär under intervjuerna för att lättare kunna interagera med informanterna.
Intervjuerna genomfördes i ett enskilt rum på de aktuella demensboendena då det var
smidigast för informanterna att gå ifrån avdelningarna alternativt göra intervjuerna innan eller efter arbetspasset. Författarna genomförde intervjuerna enskilt och samtliga intervjuer
lyssnades sedan igenom av båda författarna. Intervjuerna spelades in och tog cirka 25-45 minuter att genomföra, endast stödord antecknades under intervjuerna. Enligt Polit och Beck (2017) blir själva samtalet mer i fokus om en intervju spelas in eftersom för mycket
antecknande under intervjun kan störa informanterna. Vidare beskriver Polit och Beck (2017) att interaktionen mellan författare och informant kan främjas genom att intervjutekniken hos författaren är semistrukturerad med öppna, situationsanpassade frågor.
Dataanalys
Dataanalysen har haft Graneheim och Lundmans (2004) beskrivning av hur en kvalitativ innehållsanalys går till som grund. Analysen startade med att genomförda intervjuer
transkriberades ordagrant. Intervjuerna skrevs ut ordagrant för att nyanser i materialet lättare skulle upptäckas. Intervjuerna lyssnades igenom efter utskrifterna för att eventuella
felaktigheter skulle kunna korrigeras. Sedan lästes textmaterialet igenom flera gånger av båda författarna för att få en känsla av helheten. Texten delades in i meningsenheter vilket innebar att ord, meningar och stycken med ett gemensamt budskap delades upp som svarade på studiens syfte. Utifrån dessa meningsenheter komprimerades sedan texten så det viktigaste innehållet i texten framkom, det vill säga abstraktion av texten. När meningsenheterna abstraherats sattes en kod på den, koden beskrev med ett eller några få ord det viktigaste innehållet i den abstraherande meningsenheten. De koder som var liknande varandra sattes
sedan ihop och utgjorde grunden för subkategorier som bildades och sammanfogades till kategorier. Analysen har utförts med en induktiv ansats vilket enligt Henricsson (2017) innebär att analysen utgår från textens innehåll. Forskaren letar i texten för att hitta ett fenomen utan att på förhand antagit att vissa förhållanden föreligger. Exempel på
analysprocessen visas i Tabell 1 nedan. Subkategorier och Kategorier presenteras i Tabell 2.
Tabell 1: Exempel på analysprocessen.
Meningsenhet Abstraherad enhet
Kod Subkategori Kategori
En person som flyttar in är som ett oskrivet blad. Då vill man ha personcentrerad omvårdnad fast den personen har kommit långt i sin demens så den kan inte tala eller visa. Vad är specifikt för just denna personen, ja då får man prova olika saker.
En ny person som har gått långt i sin demens och inte kan uttrycka sin egen vilja tar det lite tid att lära känna för att kunna ge personcentrerad omvårdnad. Förutsättning för personcentrerad omvårdnad är att lära känna personen Lära känna personen Levnadsberättelsens betydelse för personcentrerad omvårdnad Vi springer benen av oss så det är ju tid jag vill ha. Samtidigt som jag sitter hos någon och pratar och skrattar för det försöker jag ju ha inne hos allihop en stund då man tar av
stödstrumpor och ger mediciner och sådär och att man har något roligt att prata om så har jag ett öra utåt. Vad händer där?
Det är mycket att göra på avdelningen. Undersköterskan vill ha tid med kvalitet för individen. Hen gör det bästa av situationen men kan inte göra det i lugn och ro utan måste vara på vakt för vad som sker på avdelningen.
Att inte räcka till för alla.
Vilja men inte kunna
En känsla av otillräcklighet
Etiska ställningstaganden
Enligt CODEX (2020) regleras en forskares arbete av regler och föreskrifter som är mer eller mindre tvingande. Forskarens eget etiska ansvar är grunden för god forskningsetik eftersom forskaren själv har yttersta ansvar för att se till att forskningen är av god kvalitet och
moraliskt acceptabel. Reflektion över forskningsetik måste vara en del av forskningen. De etiska dimensionerna är något alla forskare måste ha en förståelse för.
En av de viktigaste delarna i forskningsetik är människors lika värde, integritet och självbestämmande. Det är också av stor vikt att etiska överväganden finns genom hela studien. En studie ska etiskt kunna motiveras vilket innebär att reflektion kring väsentligt ämne förs, att den håller god vetenskaplig kvalitet samt genomförs etiskt riktigt (Henricson, 2017). När forskningen involverar människor ska dessa få information om forskningen men även om sin egen medverkan och fritt kunna välja om de vill medverka eller inte. Forskningen får endast utföras om forskningspersonen har samtyckt. Vidare är samtycket bara giltigt om personen ifråga fått information om forskningen innan samtycket. Samtycket som skall vara dokumenterat ska vara frivilligt och preciserat till en viss forskning. Samtycket får tas tillbaka när som helst (CODEX, 2020).
Dataskyddsförordningen (GDPR) är till för att enskilda personers grundläggande rättigheter och friheter ska skyddas och då speciellt personuppgifter. Enligt GDPR är all slags
information som kan knytas till en levande person exempel på personuppgifter. Detta har författarna tagit hänsyn till vid genomförandet av studien.
Författarna har varit noga med att se till att intervjumaterialet förvarats säkert och att endast författarna har haft tillgång till det. Materialet kodas och presenteras så det inte kan ledas till enskild individ. Enligt Henricson (2017) innebär konfidentialitet att obehöriga personer inte tar del av känsliga uppgifter och/eller personuppgifter som gör det möjligt att få vetskap om vem som har varit med i studien. Det beskrivs också som en skyldighet att bevara personers integritet och rätten att vissa uppgifter är privata. Författarna har fyllt i Högskolan i Dalarnas etiska egengranskning (bilaga 4), och inga forskningsetiska problem framkom.
Resultat
Resultatet visar att undersköterskornas erfarenheter av att arbeta med personcentrerad omvårdnad för personer med demenssjukdom på särskilt boende till stor del grundas i levnadsberättelsen. Genom att arbeta med levnadsberättelsen som ett levande dokument beskriver undersköterskorna att den personcentrerade omvårdnaden främjas.Kategorin levnadsberättelsens betydelse för den personcentrerade omvårdnaden beskriver vikten av att lära känna personen, att skapa en relation med personen samt flexibilitet och samspel i den personcentrerade omvårdnaden. Resultatet visar även på att undersköterskorna känner att de inte räcker till, att de inte kan ge personcentrerad omvårdnad fullt ut. Kategorin en känsla av otillräcklighet beskriver hur undersköterskorna vill men inte kan samt behovet av mer utbildning, kompetensutveckling och handledning. Resultatet presenteras utifrån de två kategorierna med tillhörande subkategorier enligt följande tabell.
Tabell2: Översikt över kategorier och subkategorier.
Subkategori Kategori
Lära känna personen
Levnadsberättelsens betydelse för personcentrerad omvårdnad Skapa en relation med personen
Flexibilitet och samspel i den personcentrerade omvårdnaden Vilja men inte kunna
En känsla av otillräcklighet Behov av mer utbildning,
kompetensutveckling och handledning
Levnadsberättelsens betydelse för personcentrerad omvårdnad
Levnadsberättelsen är ett viktigt verktyg inom demensvården. Genom informationen som framkommer i den ökar förutsättningarna att kunna arbeta personcentrerat. Personcentrerad omvårdnad beskrivs av flera intervjuade undersköterskor som ett stort område.
Personcentrerad omvårdnad består av olika delar som behöver vävas ihop för att få en helhet. Levnadsberättelsen gör det möjligt att lära känna personen, skapa en relation med personen samt ger undersköterskorna möjlighet att samspela med varandra och vara flexibla i
omvårdnaden. Det blir då lättare att närma sig den unika personen och få ihop den
arbeta utifrån levnadsberättelsen. Dessa erfarenheter visas i subkategorierna: lära känna
personen, skapa en relation med personen och flexibilitet och samspel i den personcentrerade omvårdnaden.
Lära känna personen
Flera intervjuade undersköterskor beskrevpersoncentrerad omvårdnad som ” ett stort ämne”. I alla intervjuer framkom att det viktigaste i personcentrerad omvårdnad är att se den enskilda individen. Att inte behandla alla lika och inte koppla ihop individen med sjukdomen utan att se personen bakom sjukdomen upplevs viktigt. ”Man ser var och en på det sättet som den
behöver” (Informant 1). Det upplevs viktigt att se var och en för den person hen är och
anpassa omvårdnaden därefter, alla är inte lika och behöver inte samma saker. ”För mig är
det att den personen jag hjälper just då är specifik” (Informant 2).
Kunskap om individen är viktigt för att kunna ge en god personcentrerad omvårdnad. Kunskapen kan komma från anhöriga men även från de som vårdat personen ifråga tidigare. Levnadsberättelsen lyfts fram som en viktig källa till information. I alla intervjuer framkom att levnadsberättelsen är oerhört viktig för att skapa sig en bild av personen ifråga och att det är viktigt att den påbörjas tidigt. Informanterna framhöll även att det är viktigt att
levnadsberättelsen är ett levande dokument som fylls på allteftersom nya uppgifter
framkommer om personen med demenssjukdom. Det upplevs även viktigt att de små tecken som personalen upptäcker hos personen och vad dessa betyder läggs till i levnadsberättelsen för att omvårdnaden ska bli ännu mer individuell. Personer som flyttar in på särskilt boende idag beskrivs vara sämre i sin demenssjukdom och har därmed svårare att själva bidra med information. Detta leder till att det mer är upp till anhöriga och personal att fylla i
levnadsberättelsen. En undersköterska beskriver det såhär:
”Och finns det anhöriga med i bilden så är ju det bra. Om man ska se till bakgrunden kan ju dem berätta lite. Då kan vi få lite tips och idéer om varför och vice versa” (Informant 1).
Genom levnadsberättelsen får undersköterskan en möjlighet till vetskap om personens
bakgrund och historia men även om intressen och rutiner. Dessa uppgifter kan underlätta i den personcentrerade omvårdnaden speciellt innan personalen lär känna personen och får en känsla för hur hen reagerar i olika situationer. En undersköterska berättar följande:
”En vårdtagare som kan ha varit lite svår att möta ibland, då är det väldigt bra att prata om hens intressen för att liksom inte direkt säga att nu ska vi göra det här och det här utan vi pratar om intressen och så gör vi morgontoaletten under tiden. Men då måste jag ju också veta vad jag ska prata om, vad som intresserar personen och sedan flyter arbetet på. Hade jag inte vetat något om den här personen då hade jag kanske inte fixat den här morgontoaletten eller kvällstoaletten eller omvårdnadssituationen” (Informant 3).
Det framkomäven i intervjuerna att levnadsberättelserna är olika mycket ifyllda, det finns allt från de som är fulla med information till de som är sparsmakade. Flera av undersköterskorna pratadeom vikten av att skapa en god relation till de anhöriga för att de ska känna förtroende för personalen och vilja dela med sig av det som är viktigt. Det beskrivs som lättare för de anhöriga att berätta om viktiga saker som personen med demenssjukdom har varit med om ifall trygghet och tillit skapas mellan de anhöriga och personalen. En annan aspekt som också främjar denna tillit och som bidrar till mer ifyllda levnadsberättelser beskrivs vara att förklara för de anhöriga hur viktigt det är för personalen att få veta vad som har hänt personen tidigare i livet. Dessa uppgifter gör det lättare att arbeta personcentrerat eftersom personalen får fler verktyg att arbeta med. En undersköterska beskriver hur det ibland kan vara svårt att lära känna personen med demenssjukdom. Hen beskriver hur personen som kommer in på
avdelningen oftaär långt gången i sin demenssjukdom och att det då kan upplevas svårare att lära känna personen. En annan aspekt som beskrivs göra det svårare är som tidigare nämnts om levnadsberättelsen inte är så väl ifylld. Det upplevs då svårare att ge en personcentrerad omvårdnad. Flera informanter beskrev hur viktiga händelser som troligen har format
individen genom livet inte skrivs ned i levnadsberättelsen. Vetskap om dessa händelser skulle göra det lättare att förstå individen och också göra det lättare att lära känna personen i fråga.
”Framförallt kan det komma levnadsberättelser men de här sakerna som ställt till det i livet för personen som kan vara ytterst viktiga för oss att veta, kan ibland vara lite svåra för oss att ta reda på därför att alla bär vi ju på en ryggsäck och alla vill inte riktigt öppna den och därför är det ju viktigt att man jobbar med levnadsberättelsen som ett levande dokument” (Informant 3).
En undersköterska beskriver att det kan vara svårt att lära känna individen och svårt att få hjälpa individen, om vetskap och förståelse för hur individen är som person inte finns. Genom att veta vad personen har varit med om och genom att förstå hur det har format personen kan denna förståelse lättare uppnås.
”Barnen upplever att deras mamma har en sån integritet med kläder och hygien och de berättar att hon har haft en tuff uppväxt och fick flytta hemifrån tidigt, och med det sagt förstår vi att hon är en person som är van vid att klara sig själv” (Informant 5).
I intervjuernaframkomäven vikten av att ta vara på all information som ges kring personen med demenssjukdom. Att som personal inte tänka att det där är väl ingen viktig information utan att beakta varje liten sak. Det kan vara just den lilla detaljen som ger nyckeln till att en omvårdnadssituation fungerar.
Skapa en relation med personen
Undersköterskorna beskrev det som viktigt att skapa en relation till personen med demenssjukdom samt att få en förståelse för densamma. Att som personal anpassa sig beroende på vilken person som ska hjälpas upplevs som viktigt. En unik och individuell relation med var och en som anpassas efter stämningen i mötet med den aktuella personen upplevs viktigt. En undersköterska uttrycker det såhär:
”När jag kommer in till en person så börjar jag sjunga för jag vet att när jag kommer till refrängen så säger hon ”koko”, för det är gulligullan koko. I ett annat rum så kanske jag har tonläget på ett annat vis om du förstår?”
(Informant 2).
En undersköterska lyfte fram vikten av det första mötet med personen. Det beskrivs som värdefullt att göra ett hembesök hos personen innan hen flyttar till särskilt boende och att få en bild av vem personen är och att arbetet med levnadsberättelsen börjar redan då, i första mötet med personen. Det beskrivs även som värdefullt att skapa sig en egen bild av personen, både vem den är idag och framförallt vem den har varit tidigare i livet. Undersköterskan fortsätter med att beskriva hur viktigt det är med den första kontakten mellan personen och
kontaktpersonen på avdelningen, detta för att skapa en trygghet och för att personen ska kunna knyta an. Det upplevs viktigt både för personen som ska flytta in samt anhöriga att de får ett ansikte och ett namn på den som ska vara kontaktman. Vidare beskriver
undersköterskan att begreppet kontaktmannaskap är en central del i den personcentrerade omvårdnaden. Genom att arbeta med kontaktmannaskap beskrivs relationen mellan
kontaktmannen och personen bli fördjupad. En annan undersköterska beskrev vikten av att arbeta i mindre grupper inom personalgruppen på avdelningen. Det ses ge mer kontinuitet i omvårdnaden, personalen lär då känna sina boende extra bra och tryggheten för de som vårdas upplevs öka.
”Vi försöker att det alltid är ordinarie personal som går in där i våran grupp och då kommer ju det här med gruppindelningen, då är vi ju bara fyra stycken ordinarie så i möjligaste mån är det ju vi som går in där, så det inte blir massor av folk, då blir det jobbigt” (Informant 7).
I intervjuerna framkom även att en viktig del av den personcentrerade omvårdnaden är personens kontakt och möte med sina anhöriga. När personen upplevs må bra av kontakten med anhöriga kan det behövas stöttning av undersköterskan att upprätthålla den kontakten men även lite stöttning vid själva besöken. Undersköterskans roll blir då att hjälpa till och stötta med det som behövs just då. Mycket i relationen med anhöriga handlar om
kommunikation mellan undersköterska och anhöriga. Det upplevs som viktigt att informera om det aktuella läget just idag. En undersköterskabeskrev att mycket i kommunikationen med anhöriga handlar om att informera om vad som händer kring personen med demenssjukdom för att göra anhöriga delaktiga.
Flexibilitet och samspel i den personcentrerade omvårdnaden
Flera undersköterskor beskrev att det är viktigt att arbeta med öppna sinnen vid
personcentrerad omvårdnad. Att använda sin fantasi för att komma på lösningar när saker inte fungerar upplevs som viktigt. För att kunna jobba mer personcentrerat är det en fördel att fånga stunden och se möjligheterna och inte svårigheterna. Flexibilitet är en annan faktor som gör det lättare att arbeta utifrån individen. Ett professionellt arbetssätt är enligt flera
undersköterskor viktigt för att skapa trygghet för både personen med demenssjukdom samt anhöriga. För att uppnå professionalitet krävs att alla i arbetsgruppen pratar ihop sig kring den
aktuella individen och gör likadant. Undersköterskorna beskriver vikten av att personen med demenssjukdom blir bemött på lika sätt av alla i gruppen. Det skapar en trygghet för både den individen men även för anhöriga. Det beskrevs även som betydelsefullt att diskutera med varandra för att få en balans och bättre samspel. När detta fungerar upplevs omvårdnaden bli mer personcentrerad.
”För ibland har man ju åsikter själv och jag vet hur jag vill ha det om jag finge
bestämma men jag är ju inte ensam här utan jag måste få med mina sex
kompisar på det någonstans. Det går ju inte att jag kör på ett vis utan det är ju ett samspel mellan alla oss ihop. Att vi hittar någon balans. Jag tror på att man måste diskutera och ingenting är beständigt” (Informant 2).
En undersköterska beskriver hur personalens förmåga att vara flexibel mot personen kan främja personens känsla av att känna sig fri och att få sin vilja tillgodosedd. Genom att lösa situationer som uppstår och genom att inte se dessa situationer som problem kan den personcentrerade omvårdnaden främjas.
”Vi har en boende, hon har bott i den här staden och kan gatorna och känner
igen sig och kommer och säger att jag vill gå ut nu, och då löser vi det med hjälp av GPS, och då kan personen gå ut själv utan personal och känna sig fri och tillgodosedd med sin egen vilja och gå i sin egen takt och inte känna att jag har en tid att komma tillbaka till” (Informant 8).
Samma undersköterska lyfter fram vikten av att arbeta i team och att all kunskap som
framkommer tas tillvara på. Genom att aktivt arbeta med detta beskrivs den personcentrerade omvårdnaden som god.
”Man ska inte glömma att man är ett team, alltså team som vårdpersonal, sjuksköterska, arbetsterapeuter och läkare, att man ser individen och att man jobbar i ett team runt personen… att man tar vara på all kunskap som man kan hitta helt enkelt, det tror jag är jätteviktigt för att det ska bli en god
Flera undersköterskor beskriver att det finns verktyg som kan hjälpa till i den
personcentrerade omvårdnaden. Genomförandeplanen beskrivs som en viktig del, om den är detaljerad och genomtänkt underlättar den det dagliga arbetet för att det ska bli så
personcentrerat som möjligt. BPSD-registrering tas upp som ett bra verktyg och en betydande del i det dagliga arbetet. En undersköterska beskriver fördelen med BPSD-registrering.
”BPSD tycker jag är en jättebra grej. Jag tycker man upptäcker vad problemet egentligen är fast man har en annan tanke när man går och jobbar” (Informant 2). Arbetet med
BPSD-registrering beskrivs ge en ökad förståelse för vad problemet verkligen är. Vidare beskriver flera informanter att det ökar förmågan att arbeta mer flexibelt och utifrån personen.
Tillsammans med en bra genomförandeplan bildar dessa två en bra grund att stå på.
En känsla av otillräcklighet
Resultatet av intervjuerna tyder på en känsla av otillräcklighet hos undersköterskorna när det gäller att kunna vårda utifrån individens behov. Informanterna upplever att de har svårt att räcka till. Den aspekt som påtalades av de flesta undersköterskorna var en önskan om mer egen tid för varje person. Att i lugn och ro kunna ägna sig åt den enskilda personen och göra det lilla extra utan att behöva oroa sig för hur det går på avdelningen utanför är något
informanterna önskar. De faktorer som framkom i denna kategori visas i subkategorierna:
vilja men inte kunna, behov av mer utbildning, kompetensutveckling och handledning.
Vilja men inte kunna
Alla intervjuade undersköterskor beskrev att det är svårt att få tiden att räcka till vid
omvårdnad av personer med demenssjukdom och då speciellt till egentiden med individen. Undersköterskorna beskriver att det inte alltid finns utrymme för att göra det där lilla extra för varje individ, det är ofta svårt att hinna sitta ned och prata med personen och en önskan om att få mer utrymme för egen tid till varje individ beskrivs.
”Man skulle vilja göra något speciellt för varje individ, för jag tänker att även om de inte kommer ihåg det dagen efter eller på kvällen så har de ju upplevelsen i sig och känslan sitter kvar hur länge som helst” (Informant 5).
En undersköterska beskriver hur det på grund av tung belastning på avdelningen kan vara svårt att räcka till för alla. Hen beskriver att det krävs att ha ett öra utanför rummet vid omvårdnadssituationer för att uppmärksamma om något händer.
” Så det är ju tid jag vill ha för samtidigt som jag sitter hos någon och pratar och skrattar, för det försöker jag ju ha inne hos allihop en stund då när man tar av stödstrumpor och ger mediciner och sådär. Att man har något roligt att prata om så samtidigt så har jag ett öra utåt, händer det något därute” (Informant 2).
Det beskrivs också som svårt att räcka till och att ge personcentrerad omvårdnad till hundra procent om det fattas personal. Det är vid dessa tillfällen som undersköterskorna beskriver en känsla av otillräcklighet och att vilja men inte kunna. En undersköterska svarade följande på frågan, vad saknar du vid vård med personcentrerad omvårdnad: ”Tid, det är ju liksom det
enda, allt annat finns ju men det är ju tid.” (Informant 7). Hen beskriver vidare att det är
jobbigt att känna att hen utan att stressa inte kan stanna och prata med dem som behöver det. Det upplevs som otillfredsställande att inte kunna tillgodose personens behov av att i lugn och ro få prata enskilt.
Behov av mer utbildning, kompetensutveckling och handledning
Flera undersköterskor nämnde att utbildning är bra. En undersköterska säger att utbildning ger en tankeställare om vad som görs på arbetet. En annan undersköterska nämner att lite
utbildningar ger ett ökat perspektiv i arbetet och tycker det är synd att det numera är mycket webbutbildningar. Kunskap om och förståelse för sjukdomen för att kunna ge en bra
personcentrerad omvårdnad är ett önskemål från flera undersköterskor. En undersköterska berättar att det är viktigt att alla i personalgruppen har utbildning i demenssjukdomar och personcentrerad omvårdnad. Det beskrivs som viktigt eftersom bemötandet är en sådan betydande del i omvårdnaden av personer med demenssjukdom.
”Jag tycker, ska man jobba inom demensvården så ska man ha rätt intresse och vilja jobba där. Jag skulle vilja att man får mer utbildning för att få kunskap och förståelse om sjukdomen ” (Informant 1).
Några av undersköterskorna påtalade en önskan om att få mer utbildning i avseendet att hålla sig uppdaterad inom sin yrkesroll och att det alltid finns mer att lära sig inom området som berör personcentrerad omvårdnad.
”Det är ju alltid bra som personal att få lite utbildning och lite utbyte med varandra, och hålla sig uppdaterad inom sin yrkesroll är ju också viktigt”
(Informant 8).
Handledning och tid för reflektion framkom som något undersköterskorna önskar få mer av. Att få möjlighet till handledning upplevs givande av de undersköterskor som i nuläget har det. Under dessa tillfällen kan personalen ventilera allt som rör omvårdnaden och på så sätt
underlätta arbetet. Att ha en handledare som är kunnig i demens är viktigt men det viktigaste är att få prata med varandra och diskutera omvårdnaden. Det viktigaste beskrivs vara utbytet mellan varandra i personalgruppen. På så vis kan arbetsgruppen få mer nytänk och lära sig av varandra. Genom att en handledare leder detta blir ofta handledningen mer strukturerad och upplevs bli mer givande för alla i personalgruppen vilket i sin tur beskrivs förbättra
omvårdnaden på avdelningen.
Diskussion
Sammanfattning
I resultatet framgår beskrivningar av undersköterskornas arbete med personcentrerad omvårdnad för personer med demenssjukdom på särskilt boende. Två kategorier
utkristalliserade sig och upplevs av undersköterskorna ha stor betydelse för arbetet med personcentrerad omvårdnad. Den första kategorin är levnadsberättelsen som beskrivs som ett mycket viktigt verktyg för att dels kunna lära känna personen med demenssjukdom samt kunskap om personen ifråga för att kunna ge en mer individuell omvårdnad. Genom en väl ifylld levnadsberättelse får undersköterskorna en bild av vem personen bakom sjukdomen är och vad som har påverkat personen under livet.
Anhöriga upplevs med sin kunskap om personen vara en viktig del i den personcentrerade omvårdnaden. Det är viktigt att skapa en god relation till personen och hens anhöriga för att relationen mellan undersköterska och personen med demenssjukdom ska bli så bra som möjligt. En god relation leder till en känsla av trygghet hos personen som vårdas men även
hos anhöriga samt till ett professionellt arbetssätt. Flexibilitet och samspel är faktorer som underlättar i den personcentrerade omvårdnaden men även att ha ett öppet sinne och fantasi är positivt.
Den andra kategorin är känslan av otillräcklighet som undersköterskorna upplever. Undersköterskorna upplevde att bristen på tid är en faktor som leder till en känsla av
otillräcklighet och att inte ha möjlighet till egen tid med personen. Undersköterskorna anser att utbildning är betydelsefullt och att ha en grundläggande kunskap om demenssjukdomar är viktigt. Eftersom arbetet med personer som har en demenssjukdom ofta innebär svåra
situationer är handledning något som är bra för att reflektera tillsammans.
Resultatdiskussion
Det som framkom i studiens resultat var levnadsberättelsens betydelse för omvårdnaden av personer med demenssjukdom och detta område innefattar flera viktiga delar. Informanterna påtalade betydelsen av att lära känna personen med demenssjukdom. Det framkom att
betydelsen av att var och en behandlas på ett individuellt sätt är en förutsättning för att kunna ge en god personcentrerad omvårdnad. Alla personer är inte lika och har behov av olika saker. Att som personal anpassa sitt bemötande i mötet med den enskilda personen är viktigt. Detta stämmer väl överens med Kitwood (1997a) som i sin teori om personcentrerad omvårdnad sätter personen i fokus och inte sjukdomen. Personen med demenssjukdom är unik och har olika behov. Inom omvårdnaden av personer med demenssjukdom är den främsta uppgiften att bevara personligheten trots nedsättningarna som demenssjukdomen orsakar. En fundering författarna fick var att informanterna verkligen lade fokus på att lära känna personen med demenssjukdom och genom att göra det fick de en bild av vem personen bakom sjukdomen verkligen var. Ingen av informanterna använde ordet ”dement” för att beskriva personerna som vårdades vilket enligt författarnas reflektion kan tyda på att personerna som vårdas av informanterna verkligen är en person för dem. De har lärt känna personen och såg varje person som en unik individ.
I subkategorin att lära känna personen framförde informanterna att kunskap om personen och hens historia är viktigt för att kunna ge en god personcentrerad omvårdnad. Informanterna menar att en förutsättning för att kunna få den kunskapen är att levnadsberättelsen är väl ifylld. Informanterna beskrev att levnadsberättelsen är en källa till viktig kunskap kring personen och kan ge ledtrådar till olika beteenden hos personen. Informanterna beskrev också
att det är betydelsefullt att se levnadsberättelsen som ett levande dokument och att den fylls på allteftersom nya upptäckter görs. Edvardsson, Fetherstonhaugh och Nay (2010) beskriver att kunskap om personens historia, intressen och behov ses som en central del i den
personcentrerade omvårdnaden. Det beskrivs som betydelsefullt att denna kunskap sedan används i den direkta omvårdnaden. Karlsson, Sävenstedt, Axelsson och Zingmark (2014) betonar vikten av att använda levnadsberättelsen i omvårdnaden av personer med
demenssjukdom för att förstärka deras känsla av att ha kontakt med omvärlden och på så vis stärka personens identitet och självkänsla. Även i nyare forskning beskriver Cooney och O’Shea (2019) vikten av att arbeta med levnadsberättelsen. De beskriver hur det leder till att omvårdnadspersonal får en annan förståelse för personen med demenssjukdom. Denna förståelse beskrivs ge en annan syn på personen och gör det möjligt att se personen som unik, och som en person som genom livet har skrattat, gråtit, dansat och uppfostrat en familj. Att arbeta med levnadsberättelsen beskrivs också ge omvårdnadspersonalen möjlighet att relatera till personen på ett djupare plan. Interaktionen mellan dem beskrivs som trevlig och
meningsfull för båda parter. En annan aspekt som också beskrivs av Cooney och O’Shea (2019) är att levnadsberättelsen är ömsesidig. Den beskrivs inte bara bidra till att
omvårdnadspersonalen lär känna personen med demenssjukdom utan personen lär också känna omvårdnadspersonalen. Det beskrivs att personen med demenssjukdom upplevs känna omvårdnadspersonalen och reagerar olika inför dem. Något som författarna har funderat över är vikten av att börja arbeta med levnadsberättelsen så fort som möjligt. Genom att börja arbeta med levnadsberättelsen så fort personen med demenssjukdom flyttar till särskilt boende kan den förhoppningsvis bli en självklar del i omvårdnaden och en bra grund att stå på.
Författarna har också funderat över att det är viktigt att se levnadsberättelsen som ett positivt hjälpmedel i omvårdnaden och inte bara något som måste fyllas i. Genom att tillsammans med personen med demenssjukdom fylla i levnadsberättelsen görs personens röst hörd och hen får känna sig stolt över sig själv och sitt liv. Om personen har svårt att fylla i levnadsberättelsen kan förhoppningsvis anhöriga hjälpa till med detta och genom det får de möjlighet att berätta vem personen är vilket kanske kan bidra till en fin stund mellan anhöriga och personalen. I resultatet beskriver informanterna hur de upplever att personer med demenssjukdom flyttar till särskilt boende idag har gått längre i sin demenssjukdom och att det därför kan vara svårt för dem att tillföra information till levnadsberättelsen. Informanterna beskriver att det är viktigt att skapa en relation till personens anhöriga för att de ska känna trygghet och tillit och på så vis kunna känna att de kan dela med sig av information om personen. McCormack och McCance (2006) beskriver att arbeta personcentrerat innebär att skapa läkande relationer
