Vårdplaneringsteam-För och nackdelar

C-uppsats Malmö högskola

15hp 205 06 Malmö

Socionomprogrammet, Hälsa och samhälle

Vårdplaneringsteam

FÖR- OCH NACKDELAR

Tom Hedström

Care planning teams

ADVANTAGES AND DISADVANTAGES

ABSTRACT

Hedström Tom, Care planning teams. Advantages and disadvantages.

Examination work C-level, 15 hp, Malmö Högskola, Health and society, Social works program, autumn semester 2009.

The purpose of my work was to find out what the advantages and disadvantages might be with a care planning team from a support administrators point of view. The data collection for this work was done by semi-structured qualitative interviews with five people, all working as support administrators within the social services in the same region and town in Sweden. In my choice of

interviewees i have tried to get such a diverse mix as possible when it comes to the interviewees experience in the profession and experience with care plannings. My results show that support administrators approach to care planning teams is profound positive, but that its structure and organization has a very vital role.

KEYWORDS

Advantages, disadvantages, care planning teams, social services, structure, support administrators.

FÖRORD

I detta arbete har jag studerat vilka för- och nackdelar som finns med ett vårdplaneringsteam utifrån en biståndshandläggares synvinkel. Jag har velat ta reda på hur och om ett vårdplaneringsteam är bättre att använda sig av vid en vårdplanering jämfört med om de ordinarie biståndshandläggarna själva hade utfört vårdplaneringarna. Det är av stor vikt vilken typ av arbetssätt man har då det gäller vårdplaneringar i en kommun eller stadsdel då vårdtagarna som träffar vårdplaneringsteamet eller biståndshandläggaren är de som påverkas av vilket arbetssätt man har.

Jag vill tacka alla som medverkat i detta arbete, både informanter för att jag har fått intervjua dem och använda mig av den information jag fått ut av dessa intervjuer, men även den stadsdel där jag utförde mitt arbete samt dess sektions- och enhetschefer som har varit ytterst hjälpsamma och tillmötesgående under arbetets gång.

Jag vill även tacka min handledare för god handledning genom hela kursen.

Tom Hedström Malmö 2010-01-04

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING 4

2. PROBLEMFORMULERING 5

3. SYFTE 6

3.1. Frågeställning 6

4. TEORI OCH TIDIGARE FORSKNING 6

4.1. Tidigare forskning 7

4.2. FIRO 7

4.3. FIRO och dess tre dimensioner 7-9

5. METOD 9

5.1. Datainsamling 9

5.2. Genomförande 10

5.3. Urval och avgränsningar 10

5.4. Bearbetning 11

5.5. Etiska aspekter 11

5.6. Validitet 11

5.7. Ord och begreppsanvändning 11

6. BAKGRUND 12-13

7. RESULTAT/ANALYS 13

7.1. Informanterna 13-14

7.2. Fördelar med ett vårdplaneringsteam 14

7.2.1 Tidsbesparing 14-15

7.2.2 Kompetens och rutin 16-17

7.2.3 Samarbete mellan organisationer 17

7.2.4 Organisationens vinst 17

7.3. Nackdelar med ett vårdplaneringsteam 18

7.3.1 Kontinuitet 18

7.3.2 Vårdplaneringsteamets uppbyggnad 19

7.3.3 Avsaknad av grupptillhörighet och tid till resonemang 19-20

7.3.4 Olikheter i bedömning 20

7.12. FIRO och behovet av tid 20-21

7.13. Sammanfattning av Resultat och analys 21-22

8. SLUTDISSKUSION 22-25

9. REFERENSER 22

10. BILAGOR 27

1. INLEDNING

Idag är det vanligt att man i en kommun eller i en stadsdel använder sig av speciella vårdplaneringsteam då man utför vårdplaneringar på sjukhus. Dessa vårdplaneringsteam är ofta olika uppbyggda och kan vara uppdelade så att vårdplaneringsteamet tar samtliga vårdplaneringar på ett helt sjukhus eller tar hand om specifika avdelningar på ett sjukhus. Vårdplaneringsteamen kan även vara olika uppbyggda då det gäller uppsättningen av personalgruppen inom teamet (Forskning och utveckling västernorrland, 2005).

Det är dock inte alltid som en stadsdel eller en kommun använder sig av ett vårdplaneringsteam över huvud taget och biståndshandläggarna tar då själv hand om vårdplaneringarna tillsammans med övrig personal i kommunen såsom distriktssjuksköterskor, arbetsterapeuter och sjukgymnaster.

I yrket som biståndshandläggare vet jag av egen erfarenhet att tillvaron på arbetsplatsen kan vara stressig och att alla faktorer som kan förenkla arbetet som biståndshandläggare är till stor nytta. Det är därför viktigt att belysa vilka

arbetsmetoder som är mest effektiva i arbetet med biståndsbedömning, inte bara i vårdplaneringssammanhang utan även i övriga arbetsuppgifter som ingår i en biståndshandläggares arbete.

För att ta reda på om fördelarna med att ha ett vårdplaneringsteam överväger nackdelarna är jag intresserad av vad biståndshandläggare själva anser vara dess för- och nackdelar. Anledningen till mitt eget intresse i frågan är min egen okunskap i frågan.

I min uppsats kommer jag att beröra både biståndshandläggare, den aktuella stadsdelen, vårdtagare samt deras olika påverkan av organisationen kring

vårdplaneringar. Vårdtagarnas synvinkel kommer dock endast att belysas genom litteratur samt genom biståndshandläggarnas personliga åsikter i frågan.

När jag påbörjar mitt arbete har jag alltså ingen uppfattning om ifall att det är övervägande fördelar eller nackdelar med ett vårdplaneringsteam.

2. PROBLEMFORMULERING

Det finns lite forskning då det gäller olika arbetssätt i samband med

vårdplaneringar både då det gäller hur personal från kommun och primärvård ska arbeta men även hur personal inom slutenvården ska arbeta. Jag kommer dock att fokusera på vårdplaneringar utifrån kommunens synvinkel då det är där

biståndshandläggarna arbetar samt då det är dessa som tillsammans med primärvården tar över ansvaret efter en vårdtagares sjukhusvistelse.

Vårdtagaren får enligt forskning ofta inte reda på vad vårdplaneringens syfte är samt vilka personer det är som deltar i den. Vårdtagaren är dessutom ofta en äldre person i en mycket utsatt situation och det är därför viktigt att denna information är tydlig för han eller henne (Forskning och utveckling västernorrland, 2005). Enligt Efraimssons undersökning från 2005 är det även vanligt att vårdtagaren inte förstår vad som sägs under vårdplaneringen och i vissa fall är vårdtagaren för trött eller för tagen efter sin sjukhusvistelse och tar då inte in någon information alls. Detta menar Efraimsson gör att arbetssättet vid vårdplaneringar måste utredas och utvecklas för att vårdtagaren ska få större möjlighet till självbestämmande och delaktighet (Efraimsson, 2005)

I sjukvårdsupplysningens handbok för vårdplaneringar beskrivs vårdtagarens rätt till autonomi så här:

”Planering och genomförande av vård, behandling och rehabilitering ska utgå Från en helhetssyn på patienten. Grundläggande är att det sker i samråd med denne och att hans eller hennes självbestämmande (autonomi) och integritet respekteras.”(www.sjukvardsuplysningen.se).

Tillvägagångssättet vid en vårdplanering är av stor vikt för att vårdtagaren ska känna sig väl bemött samt få en korrekt bedömning av hjälpbehovet efter sjukhusvistelsen. Bedömningen av vilken hjälp vårdtagaren behöver vid hemkomsten efter sin sjukhusvistelse är det huvudsakliga målet med en

vårdplanering och denna bedömning påverkas av ifall man har ett väl fungerande vårdplaneringsteam eller inte.

Tillvägagångssättet vid vårdplaneringar är beroende av vilken organisation man har då det gäller just vårdplaneringarna i en stadsdel eller kommun, och jag vill i detta arbete ta reda på vilka för- och nackdelar som kan finnas med att ha ett vårdplaneringsteam i min undersökta stadsdel.

Jag tror även att organisationen av vårdplaneringsteamet antingen kan försvåra eller förenkla för biståndshandläggarna i deras arbete och detta i sin tur kan påverka bemötandet, vårdtagarens autonomi samt bedömningen av vårdtagarens behov i vårdplaneringssammanhang.

3. SYFTE

Mitt syfte är att ta reda på vilka för- och nackdelar som finns med ett

vårdplaneringsteam utifrån en biståndshandläggares synvinkel i en av Malmö stads stadsdelar.

3.1. Frågeställningar

1. Vilka för- och nackdelar finns med ett vårdplaneringsteam för en biståndshandläggare i dennes yrkesutövning?

2. Hur tror biståndshandläggaren att ett vårdplaneringsteam påverkar vårdtagaren?

3. Vilka för- och nackdelar kan finnas för kommunen eller stadsdelens organisation, utifrån en biståndshandläggares perspektiv?

4. TEORI OCH TIDIGARE FORSKNING

Då det gäller tidigare forskning kring vårdplaneringar finns det mycket forskning som tar upp vårdtagares, anhörigas samt de olika professionernas upplevelser av vårdplaneringen. Forskning som gäller tillvägagångssättet vid vårdplaneringen samt vilka positiva eller negativa effekter arbetsmetoderna vid vårdplaneringen har finns det dock lite av.

Att använda mig av forskning som enbart tar upp vårdtagares, anhörigas eller de olika professionernas upplevelse av vårdplaneringar hade inte varit givande om det inte funnits med forskning kring arbetssättet, det vill säga hur en

vårdplanering utförs praktiskt och vilka effekter detta har på vårdtagares, anhörigas och de olika professionernas upplevelse av vårdplaneringen. Jag har därför använt mig av två undersökningar varav en riktat in sig på arbetssättet vid vårdplaneringar och den andra på upplevelsen av vårdplaneringar utifrån

vårdtagarens synsätt. Genom att använda mig av dessa två undersökningar har jag kunnat koppla upplevelsen av vårdplaneringen till arbetssättet.

Då det gäller teori har jag använt mig av mina intervjuer och sedan kopplat resultatet av dessa till en teori om gruppdynamik. Detta eftersom jag i mina intervjuer med samtliga av mina informanter kom in på ämnet om god

gruppdynamik på ett eller annat sätt. Flera informanter svarade att de ansåg det vara viktigt med en god gruppdynamik då det gällde vårdplaneringar eftersom en vårdplanering är baserat just på att de olika yrkesrollerna som ingår i teamet måste kunna lita på varandra och ha en god sammanhållning för att vårdplaneringen ska utföras på bästa möjliga sätt.

Ämnet vårdplaneringar är en fråga som alltid är aktuell. Det som avgör hur vårdplaneringsteam ser ut är organisationen i vilket teamet befinner sig i. Därför har jag även sökt efter teorier inom organisationsteorin. Jag har dock inte funnit något jag ansett vara användbart inom organisationsteori då jag fokuserat specifikt på vårdplaneringsteamets för- och nackdelar utifrån biståndshandläggarnas

perspektiv och inte i första hand dess organisation även om denna är alltid av stor betydelse. FIRO-teorin jag använt mig är en teori om gruppdynamik, och

4.1. TIDIGARE FORSKNING

Ros-Marie Ring genomförde 2005 en studie i Dalarnas län i vilken hon undersökte vilka brister som finns med vårdplaneringar. Särskild vikt lades på brukarnas delaktighet i vårdplaneringen och målet med studien var att hitta vårdplaneringarnas brister för att därmed kunna förbättra vårdplaneringarna (Ring, 2005).

Resultatet av studien visar att det finns stora brister i vårdplaneringens

tillvägagångssätt. Faktorer som orsakade dessa brister var bland annat att de olika professioner som medverkade under planeringen inte visste vem som hade

ansvaret samt att förberedelserna från sjukhusets sida då det gällde lokaler för vårdplaneringen var dålig (Ring, 2005).

En annan viktig del av resultatet var att vårdtagaren själv oftast blev en bifigur utan möjlighet till att påverka resultatet och att vårdtagaren sällan förstod vad syftet med vårdplaneringen varit samt vad resultatet av planeringen blev.

Då vårdplaneringen är väldigt tidskrävande både för biståndshandläggare och för sjukhuspersonal ifrågasätter därför Ros-Marie Ring om vårdplaneringar som de ser ut idag är det bästa alternativet för en vårdtagare (Ring, 2005).

Eva Efraimsson utförde 2005 en undersökning som speciellt gällde äldre kvinnors upplevelser av vårdplaneringar. Resultatet visar att samtalsformen, genomförandet och innehållet som användes av de professionella under vårdplaneringen var upplagt på ett sådant sätt att vårdtagarna kände sig maktlösa och därmed inte hade möjlighet till att påverka resultatet (Efraimsson, 2005). Jag kommer i mitt resultat och analyskapitel att koppla ihop denna tidigare forskning med mina resultat.

4.2. FIRO

Jag har velat fokusera på gruppdynamiska processer och därför använt mig av en gruppteori som heter FIRO vilket står för Fundamental interpersonal relationship orientation. Denna teori som utvecklades 1958 av psykologen Will Schutz utvecklades när Will Schutz utförde en undersökning inom den amerikanska flottan där han ville ta reda på varför olika grupper ombord ett krigsfartyg hade så olika grad av effektivitet trots personalens likvärdiga kunskaper och utbildning (Schutz, 1997).

FIRO-teorin lyfter upp de mänskliga behov som kan påverka en grupp, nämligen människans behov av att känna sig betydelsefull, kompetent och omtyckt. Dessa behovs utveckling i en grupp har Will Schutz sammanfattat i tre dimensioner eller faktorer nämligen Tillhörafaktorn, rollsökningfaktorn och samhörighetfaktorn. Vår självbild som enligt Will Schultz är beroende av att känna sig betydelsefull, kompetent och omtyckt står i direkt anslutning till hur vi lyckas arbeta på ett väl fungerande sätt med andra människor i en grupp (Schutz, 1997).

4.3. FIRO och dess tre dimensioner

Will Schultz baserar sin teori på tre huvuddimensioner som han menar att en grupp genomgår i sin strävan mot effektivitet. Dessa tre dimensioner är Tillhöra, Rollsökning och samhörighet. Det finns enligt Schutz två mellanfaser mellan tillhöra och rollsökning samt mellan rollsökning och samhörighet som han kallar för konstlat gemytfasen respektive idyllfasen (Schutz, 1997).

Enligt FIRO-teorin måste en grupp genomgå dessa stadier i precis denna angivna följd för att uppnå bästa möjliga arbetseffektivitet. När gruppen gått igenom dessa tre faser återgår den på nytt till sitt första stadie, tillhörafasen, för att i sin tur börja om processen. Will Schutz menar att en väl fungerande och utvecklad arbetsgrupp har enklare att gå genom de tre faserna varje gång processen repeteras och blir därmed effektivare (Schutz, 1997).

I tillhörafasen försöker medlemmarna att bli accepterade in i den nya gruppen samt själv acceptera de andra medlemmarna. Individen försöker att hitta sin kommande roll i gruppen. I denna fas agerar man på ofta på ett typsikt sätt och vanliga beteende är till exempel att man pratar överdrivet mycket, blir

tillbakadragen och tyst, ifrågasätter gruppens mål, och gruppen i sig kan ofta hamna i långa diskussioner om meningslösa ämnen. I tillhörafasen ger sig inte gruppmedlemmarna in i frågor om ansvar, ledarskap eller andra viktiga frågor som kan leda till konflikter under tiden de försöker utröna och säkerställa sin kommande roll i gruppen (Schutz, 1997).

Efter denna första huvudfas hamnar gruppen i vad Will Schutz kallar för konstlat gemyt vilket är en övergångsfas mellan Tillhörafasen och rollsökningfasen. I denna fas börjar man känna sig mer bekväm i sin grupp och får andrum innan nästa fas som är rollsökning inleds. I den konstlade gemytfasen har

gruppmedlemmarna blivit accepterade in i gruppen (Schutz, 1997).

Den andra huvudfasen, rollsökningsfasen, är den fas som normalt varar längst. I denna fas försöker man att urskilja gruppmedlemmarnas och sin egen roll. Här ifrågasätter man sina egna och de andra medlemmarnas kompetens,

ledaregenskaper och ansvar. Ett vanligt beteende i denna fas är att man till exempel försöker ta över eller undvika ledarskapet i gruppen, bildar mindre grupper i gruppen, väljer ut en ledare. I rollsökningsfasen uppstår ofta konflikter inom gruppen (Schutz, 1997).

Mellan rollsökningfasen och samhörighetsfasen hamnar gruppmedlemmarna i

idyllfasen. Denna fas är resultatet av den konflikt som rollsökningsfasen leder till

om exempelvis ledarskapet och ansvaret inom gruppen. I idyllfasen känner gruppmedlemmarna sig befriade av att ha klarat ut de stora konflikterna och kriserna i samhörigfasen (Schutz, 1997).

Samhörighetsfasen är den slutgiltiga fasen, och denna fas menar Will Schutz att

inte alla grupper uppnår om man i gruppen inte har betonat ledarskapet tydligt. I

samhörighetsfasen arbetar gruppen som mest effektivt och endast en väl

fungerande och mogen grupp kan ta sig tillbaka till denna fas snabbt efter att återigen ha hamnat i tillhörarfasen som man alltså enligt denna teori alltid återkommer till för att där starta om processen på nytt (Schutz, 1997).

Samhörighetsfasen innebär att gruppmedlemmarna blir mer öppna mot varandra,

känner sig trygga med varandra, kan diskutera lösningar tillsammans och ta emot och ge varandra feedback, gruppen försvarar sin identitet tillsammans och har en bättre gemenskap. I denna fas ser gruppen problem som utvecklande (Schutz, 1997).

FIRO-teorin kan jag använda mig av i mitt arbete för att beskriva vikten av en god gruppdynamik. För att uppnå bästa möjliga gruppdynamik behöver gruppen enligt Schutz teori genomgå tre faser vilket kräver tid. Denna tid har ett

vårdplaneringsteam då de arbetar med varandra dagligen vilket gör att de ges möjlighet att utveckla en god gruppdynamik. De ordinarie biståndshandläggarna som inte ingår i ett fast team utan har olika personal med sig vid sina

vårdplaneringar får dock aldrig denna tid tillsammans som alltså krävs för att kunna skapa en god gruppdynamik.

5. METOD

I detta avsnitt tar jag upp mitt val av metod. Jag beskriver vilken typ av datainsamling jag använt mig av, hur jag hittat informanter, vilket urval och avgränsningar jag har gjort, hur jag har bearbetat resultatet av mina intervjuer, vilka etiska aspekter jag behövt ta hänsyn till, validitet i uppsatsen samt ord och begreppsförklaring.

5.1. Datainsamling

I min uppsats har jag utfört min datainsamling genom en småskalig kvalitativ undersökning i face to face semistrukturerad intervjuform (Denscombe, 2007). Den kvalitativa intervjun är icke-standardiserad och utgår från att man inte redan vet vilka frågor och svar som är av vikt i ämnet (Svensson, Starrin 1996).

Syftet med mitt arbete är att ta reda på vilka för- och nackdelar som finns med ett vårdplaneringsteam utifrån en biståndshandläggares perspektiv och för att få fram ett så korrekt resultat som möjligt anser jag denna typ av intervjuform vara mest lämplig. Intervjuobjekten får i denna intervjuform en större frihet att fritt

reflektera i mina frågor då de inte har någon specifik mall att gå efter eller ett frågeformulär att svara på såsom i exempelvis en kvantitativ enkätundersökning. I min uppsats känner jag inte till vad svaren kan komma att bli vilket gör det svårt att utföra en intervju med specifika frågor utan möjlighet att komma in med följdfrågor under intervjuns gång. Intervjuobjektet måste ha ett utrymme att i sina svar gå utanför huvudfrågan för att komma in på nya spår som kan ge ett mer nyanserat resultat. Denna typ av undersökning gör att man kan beskriva

informanterna så noggrant som möjligt då det gäller deras känslor och handlingar (Kvale, 1997).

Jag kan även reda ut de eventuella missförstånd som kan uppstå direkt under intervjun vilket jag inte skulle kunna ha gjort i en enkätstudie. De färdiga svar man har i en enkät innebär att personen jag intervjuar inte har något annat val än att kryssa i de redan bestämda svarsalternativen. Detta gör att informanten inte kan svara med lika stor variation som vid en halvstrukturerad intervju (Rosengren, Arvidsson 2002). Utöver mina intervjuer har jag huvudsakligen använt mig av vetenskaplig litteratur och internetkällor med huvudsakligen vetenskapliga rapporter.

5.2. Genomförande

För att få kontakt med mina informanter kontaktade jag först personligen stadsdelens sektionschef för att få ett godkännande av att min undersökning utfördes i stadsdelen.

Därefter delade jag personligen ut informationsbrev till biståndshandläggarna där jag beskrev mitt syfte samt hur undersökningen skulle gå tillväga. Jag förklarade även i informationsbreven att deras identiteter skulle förbli anonyma, att de när som helst fick avbryta sin medverkan samt att bandinspelning endast utfördes med deras tillstånd.

5.3. Urval och avgränsningar

Det skulle ha varit intressant och betydelsefullt om jag i mitt arbete skulle kunna ha jämfört flera olika stadsdelar eller kommuner med olika uppbyggnad på vårdplaneringsteamen och sett ifall biståndshandläggarna i dessa stadsdelar eller kommuner har olika uppfattning om vårdplaneringsteamens för- och nackdelar. Detta arbete skulle dock ha blivit ett alltför omfattande arbete då jag skulle ha behövt intervjua flera personer i varje stadsdel eller kommun då jag vill påstå att endast en person i varje stadsdel eller kommun hade varit otillräckligt för att få en samlad bild över stadsdelens eller kommunens biståndshandläggares syn på vårdplaneringsteamens för- och nackdelar.

Det skulle även ha varit givande om jag kunde intervjuat samtliga yrkeskategorier inom olika vårdplaneringsteam för att få en samlad bild över de olika

yrkeskategoriernas syn på vårdplaneringsteam men då mitt arbete åter igen skulle ha blivit alltför omfattande har jag valt att rikta in mig på en enda stadsdel och den typ av vårdplaneringsteam som finns just där.

Anledningen till att jag har valt att utföra undersökningen utifrån

biståndshandläggarens perspektiv är för att det är denna yrkesgrupp som alltid närvarar vid en vårdplanering och då det är de som håller i vårdplaneringen. Arbetsterapeut, sjukgymnast och sjuksköterska närvarar inte alltid vid vårdplaneringarna utan det är behovet av hjälp som styr ifall respektive yrkeskategori närvarar eller inte.

I mitt val av informanter har jag försökt att få med en så stor variation som möjligt då det gäller biståndshandläggarnas erfarenhet i yrket samt med vårdplaneringar. Jag har därför valt två informanter som det senaste året arbetat både inom

stadsdelens vårdplaneringsteam och som ordinarie biståndshandläggare.

Då det gäller dessa två personer har jag inte kunnat ta hänsyn till deras erfarenhet inom yrket då dessa två är de enda som varit med i stadsdelens nuvarande

vårdplaneringsteam och uppbyggnad.

Jag har även valt tre biståndshandläggare som aldrig har arbetat i ett

vårdplaneringsteam, där har jag dock försökt att få en så bred spridning som möjligt då det gäller erfarenheten. Jag har försökt hitta informanter med så olika erfarenhet inom yrket som möjligt för att få ett så brett spektra som möjligt då det gäller åsikter. Min tanke är att en person som arbetat i många år som

biståndshandläggare skulle kunna ha en annorlunda bild av vårdplaneringsteam än någon som inte arbetat lika länge i yrket.

5.4. Bearbetning

Under intervjuerna använde jag mig både av anteckningar och av

bandinspelningar. Detta då en bandinspelning förenklar intervjun för mig som utför min uppsats ensam eftersom jag är mer fri under tiden jag utför mina semistrukturerade kvalitativa intervjuer att koncentrera mig på följdfrågor

(Svensson, Starrin, 1996). Jag behöver med denna metod inte anteckna under hela intervjun utan kan istället fokusera på intervjun i sig och anteckna de ord eller fraser som är av stor vikt under intervjun.

5.5. Etiska aspekter

För att anonymisera de intervjuobjekt som ingår i mitt arbete använder jag inte personernas riktiga namn. Jag avslöjar heller inte vilken stadsdel jag utfört intervjuerna i. Jag har även lämnat in en ansökan till Malmö högskolas

etikprövningsnämnd och där fått ett godkännande att utföra min undersökning. Etikprövningsnämndens diarienummer: HS60-09/983:31.

5.6. Validitet

Validitet i en intervju handlar om tillförlitligheten hos den person man intervjuar samt om intervjuns kvalité (Kvale, 1996).

Personerna jag har intervjuat har gett mig bra och utförliga svar men som forskare är jag medveten om att informanterna kan ha svarat med svar som de antagit att jag velat ha. Jag har även försökt att på bästa sätt få informanterna att känna sig bekväma under intervjun genom att utföra intervjuerna i deras egna rum samt låta dem själv bestämma när det ville att intervjuerna skulle utföras.

Jag har försökt att hitta så många trovärdiga källor som möjligt för att validiteten i min uppsats ska bli så hög som möjligt. Jag upplever att det har varit svårt att hitta trovärdiga källor angående vårdplaneringsteam och dess för- och nackdelar då det finns ganska lite källor om detta både i bokform och på internet.

5.7. Ord och begreppsanvändning

Jag använder mig i min uppsats av ordet vårdtagare då jag talar om de personer som man planerar för vid en vårdplanering. Andra ord för dessa personer som är vanliga då vårdplaneringar beskrivs är patienter, kunder eller brukare. När jag beskriver vårdplaneringsteam menar jag det team som kommer från den stadsdel jag gjort intervjuerna i, det vill säga från kommunen och inte från sjukhuset. Ordet

vårdplanering som jag använder genomgående i mitt arbete är en förkortning på dess egentliga namn, samordnad vårdplanering.

I mitt metodkapitel har jag redovisat och diskuterat mitt val av datainsamling, urval och avgränsningar, bearbetning, etiska aspekter, validitet samt ord och begreppsanvändning.

6. BAKGRUND

Då en vårdtagare är färdigbehandlad och ska skrivas ut från ett sjukhus övergår ansvaret från slutenvården till primärvården och kommunen. För att vårdtagaren ska få möjlighet till en god social och medicinsk omvårdnad efter vårdtiden på sjukhuset krävs det i vissa fall en samordnad vårdplanering. Den samordnade vårdplaneringen innebär att kommun och primärvård träffar slutenvårdens representanter samt vårdtagaren. Tillsammans diskuterar man vilket behov vårdtagaren har av hjälp efter utskrivningen från sjukhuset (www.malmo.se.) Vårdplaneringen kan göras antingen genom en förenklad vårdplanering över telefon eller genom ett personligt möte på sjukhuset. Målet med vårdplaneringen är att skapa en god samverkan mellan de olika vårdgivare som är inblandade i patientens behandling både socialt och fysiskt efter övergången från slutenvården till öppenvård och kommun (www.malmo.se).

Organisationen i den stadsdel jag undersökt är uppbyggd så att samtliga sju biståndshandläggare som arbetar där, var och en har ansvar över olika

bostadsområden inom stadsdelen. De har två fasta dagar i veckan, vid samma tid då man utför sina respektive vårdplaneringar. Förutom dessa fasta tider som biståndshandläggarna har varje vecka finns där även en roterande tid en dag i veckan som flyttas mellan biståndshandläggarna i ett veckoschema.

Om det blir aktuellt med en vårdplanering får biståndshandläggaren dagen innan sin inplanerade vårdplaneringstid information om vårdtagaren från en samordnare i stadsdelen. Denna information innehåller fakta om vårdtagarens fysiska hälsa, om hon eller han är känd av hemtjänsten sedan innan, vem som kommer att närvara samt eventuella önskemål från vårdtagaren eller sjukhusets sida. Vårdtagaren behöver nödvändigtvis inte vara boende i det område som den vårdplanerande biståndshandläggaren är ansvarig för.

Efter att biståndshandläggaren utfört vårdplaneringen skriver denna en utredning samt tar beslut om vilka hemtjänstinsatser som vårdtagaren är i behov av då denne kommer hem från sjukhuset. Vårdtagaren kan även vara i behov av annat boende av någon form såsom ett korttidsboende, vårdboende eller gruppboende. Vilken dag och tid som vårdtagaren kommer hem bestämmer man gemensamt under vårdplaneringen. Under vårdplaneringen ska en vårdplan upprättas i vilken man bland annat beskriver vilka insatser som vårdtagaren ska ha när han eller hon kommer hem.

När beslutet är taget, vårdplanen är uppförd och vårdtagaren har återgått till sitt hem eller till ett annat boende lämnar sedan biståndshandläggaren över ärendet till den ordinarie biståndshandläggaren om detta inte är den vårdplanerande

biståndshandläggaren själv, det vill säga den biståndshandläggare som har ansvar för det bostadsområde som vårdtagaren bor i.

Stadsdelen jag utfört min undersökning i har även ett vårdplaneringsteam

beståendes av en biståndshandläggare, en arbetsterapeut och en sjuksköterska som arbetar med ett antal avdelningar på sjukhuset, samt gör uppföljningar efter vårdplaneringen på de vårdtagare som är helt nya för stadsdelen, det vill säga de som inte haft någon hjälp sedan tidigare från hemtjänsten. Detta team har inga fasta tider utan arbetar dagligen med vårdplaneringar och uppföljningar.

Liksom biståndshandläggarna lämnar vårdplaneringsteamet över ärendet till ordinarie biståndshandläggare då vårdtagaren lämnat sjukhuset och då man utfört en eventuell uppföljning i hemmet eller på ett annat boende om vårdtagaren inte är känd sedan tidigare.

Om vårdtagaren är känd sedan tidigare gör den ordinarie biståndshandläggaren själv ett uppföljningsbesök hemma hos vårdtagaren eller på ett eventuellt boende två veckor efter vårdplaneringen för att se om det behövs en utökning eller minskning av insatserna.

Innan stadsdelen hade denna typ av uppbyggnad av vårdplaneringsteam hade de provat på att låta biståndshandläggarna själv ta hand om alla vårdplaneringar och innan det provade man ett vårdplaneringsteam som tog samtliga vårdplaneringar. Varför man gått ifrån dessa två uppbyggnader kommer jag att gå närmare in på under resultatdelen.

Jag har i föregående text förklarat varför jag valt att skriva om

biståndshandläggarnas syn på för- och nackdelar med ett vårdplaneringsteam samt beskrivit min problemformulering. Jag har även beskrivit det syfte och de

frågeställningar som jag genom min problemformulering kommit fram till. Jag har även förklarat vilken teori jag valt till min analys av arbetet samt beskrivit varför jag valt denna. Slutligen har jag även beskrivit bakgrunden till

vårdplaneringsteamet och dess uppbyggnad i den stadsdel som jag utfört min undersökning i.

7. RESULTAT/ANALYS

Här redovisar jag resultatet och analysen av de intervjuer som jag gjort med biståndshandläggarna i den aktuella stadsdelen. Jag har valt att koppla mina frågeställningar direkt till mitt resultat och analyskapitel. Genom att koppla mitt resultat och min analys till samma kapitel blir det ett mer sammanhängande och lättförståeligt resultat än om jag hade delat upp resultat och analys i olika kapitel. Detta då kopplingarna mellan tidigare forskning och teori blir tydligare då jag kan koppla detta direkt till informanternas kommentarer.

7.1. Informanterna

Jag har intervjuat fem personer i min undersökning. Dessa fem personer har alla olika erfarenhet av yrket som biståndshandläggare samt av vårdplaneringar i sig. Den första personen har arbetat i fyra år som biståndshandläggare och har under dessa fyra år arbetat i samma stadsdel, denne person är en av de två som arbetat i stadsdelens vårdplaneringsteam. Den andra personen har även hon arbetat i fyra år inom yrket varav två i nuvarande stadsdel, denna person är den andre av mina informanter som arbetat i stadsdelens vårdplaneringsteam.

Den tredje personen har arbetat i tre år varav ett år i nuvarande stadsdel och har aldrig arbetat i ett vårdplaneringsteam. Den fjärde personen har arbetat i ett år som biståndshandläggare och har varit i nuvarande stadsdel under hela denna tid och har liksom den förra informanten inte heller arbetat i ett vårdplaneringsteam.

Den femte personen har arbetat i 6 månader inom yrket som biståndshandläggare enligt socialtjänstlagen i nuvarande stadsdel, och i 2 år som biståndshandläggare enligt lagen om särskilt stöd i 2 år i en annan stad. Denna person har aldrig arbetat i ett vårdplaneringsteam.

En av mina frågor till biståndshandläggarna var om de ansåg sig ha stor eller liten erfarenhet av vårdplaneringar? Två av biståndshandläggarna svarade:

”Det är svårt att säga vilken erfarenhet jag har med vårdplaneringar, det är svårt att bedöma sig själv. Men jag ligger nog mitt emellan för mycket och för lite då det gäller erfarenhet så jag kan väl tycka att jag har normal erfarenhet med vårdplaneringar”

”Jag vill påstå att jag har ganska medelmåttig eller normal erfarenhet, jag har inte arbetat så länge som biståndshandläggare så min erfarenhet är väl inte så stor så sätt, men jag själv anser att jag kan en del om vårdplaneringar”

Samtliga personer ansåg sig ha just medelmåttig eller normal erfarenhet då det gäller vårdplaneringar. Innebörden av normal och medelmåttig diskuterades med informanterna under intervjuernas gång och dessa ord har sammanfattningsvis innebörden att informanterna inte ansåg sig ha för mycket eller för lite erfarenhet av vårdplaneringar.

7.2. Fördelar med ett vårdplaneringsteam

Under mina intervjuer har de svar jag fått av mina informanter varit genomgående lika varandra. Uppfattningen om vårdplaneringsteamets fördelar har näst intill varit identiska. Tidsbesparing har samtliga informanter beskrivit som den viktigaste aspekten med vårdplaneringsteamet.

7.2.1 Tidsbesparing

En av informanterna berättade bland annat att man under den tid som

biståndshandläggarna själv tog hand om vårdplaneringarna var väldigt stressad och att man vid flera tillfällen fick kalla till krismöte på morgonen då

vårdplaneringarna blivit för många för att hinna med. Så här beskrev informanten detta:

”Innan när vi hade hand om våra egna områdens vårdplaneringar var det svårt att hinna med allt ibland. Kom det in tre inskrivningar på ett område på en dag fick man ibland ha ett krismöte på morgonen dagen efter för att lösa det. Man hinner aldrig med att ta tre vårdplaneringar själv och sen komma ikapp med sitt övriga arbete, så det blev ofta ganska orättvist med arbetsfördelningen också.”

Ett sådant krismöte innebar alltså att man fick dela upp vårdplaneringarna då en eller flera biståndshandläggare hade fått så många vårdplaneringar på sitt ansvarsområde under dagen att de inte klarade av att utföra samtliga vårdplaneringar själv och dessutom ta hand om sina övriga arbetsmoment.

En annan informant beskrev problemet med tidsbristen så här:

”Vårdplaneringarna är alltid prioriterade före hembesök, uppföljningar, teamträffar och så vidare, så ibland fick hela veckan bokas om ifall man fick för många vårdplaneringar på en dag.”

Denna typ av vårdplaneringsuppbyggnad ledde alltså förutom till att veckorna fick omfördelas till ett annat problem, nämligen att det ofta blev orättvist då det gällde jämlikhet i arbetsfördelningen.

Även om biståndshandläggarna själv hann med sina vårdplaneringar blev det ofta orättvist då det gällde mängden vårdplaneringar man hade. Så här beskrev en informant detta

”Ena veckan kunde en handläggare ha två vårdplaneringar medans en annan

handläggare fick fem stycken”.

Flera av biståndshandläggarna svarade att det innebar stress att man inte visste från vecka till vecka ifall man skulle få vårdplaneringar under den kommande veckan eller inte. Denna ovisshet innebar enligt handläggarna en stressfaktor som de själv inte kunde bestämma över. Detta då arbetet som biståndshandläggare är självständigt och väldigt krävande då det gäller handläggarens förmåga att själv kunna fördela sina kommande arbetsveckors schema leder.

”Eftersom teamet arbetar med vårdplaneringar hela tiden är det lättare att själv lägga upp schemat vilket underlättar mycket.”

”Bara en vårdplanering kan ta bort tre gånger tre timmar av en arbetsvecka.”

Detta sade en av biståndshandläggarna som menade att en vårdplanering kan innebära tre gånger tre timmar extra arbete per vårdplanering.

”Bara transporten till och från vårdplaneringen tar sin tid, sen ska man

genomföra vårdplaneringen vilken tar runt en timme, när man sen kommit tillbaka till kontoret ska vårdplanen skrivas under och faxas mellan oss och sjukhuset, sen ska beslut läggas in i datorn och man ska skriva sin utredning vilket också kan ta lång tid. Sen ska man faxa till hemtjänstgruppen om vilka insatser som behövs och så vidare.”

Ibland blir det även så att en vårdtagare ska till en korttidsplats vilket av biståndshandläggarna beskrevs som ännu mer tidskrävande. Vid en korttidsplacering är nämligen beslutsprocessen betydligt större än vid en hemgång. En av informanterna beskrev detta så här:

”Har man otur så får man kanske två korttidsplatser att ta hand om på en vecka, och det tar nästan en hel dag bara dem två sakerna.”

Då varje vårdplanering tar åtskilliga timmar att genomföra från start till slut innebär detta enligt informanten alltså att biståndshandläggarens planering av arbetsveckan försvåras.

7.2.2 Kompetens och rutin

En annan fördel med vårdplaneringsteamet var att vårdplaneringsteamet fick en spetskompetens som de ordinarie biståndshandläggarna inte fick. En informant beskrev detta så här:

”Teamet är proffsigare än oss ordinarie handläggare och har rutiner som gör att jobbet blir bättre.”

Samtliga informanter hade liknande svar och menade att då vårdplaneringsteamet gör flera vårdplaneringar dagligen får de en helt annan rutin än de ordinarie biståndshandläggarna som endast gör två till tre vårdplaneringar per vecka och oftast med olika representanter från kommunen vid varje tillfälle.

”Jobbar man så lite som vi gör med vårdplaneringar lär man sig aldrig jobbet på det sätt som de som jobbar med det varje dag gör.”

Att ha rutiner som gör arbetet bättre menade informanterna alltså var något som krävde ett vårdplaneringsteam. Rutin förbättrar arbetsgruppens arbetsätt vilket också bör göra mötet med vårdtagaren bättre. Det framkommer i en studie som gjordes av Ros-Marie Ring 2005 att endast 27 % av patienterna i det län som hon utförde undersökningen i hade förstått vad som sagts under vårdplaneringen. Anledningen till detta tros bero på att den information som lämnades vid vårdplaneringen inte var anpassad åt vårdtagarens förutsättningar och behov (Ring, 2005). En god rutin vill jag påstå gör att vårdtagaren får bättre information då vårdplaneringsteamet har ett annat arbetssätt än de ordinarie

biståndshandläggarna vid vårdplaneringarna. Denna brist på rutin beskrev en informant så här:

”Vårdplaneringsteamet får en helt annan erfarenhet och kompetens än oss som bara har några enstaka vårdplaneringar varje vecka och ibland inga alls. Dessutom känner dem varandra bättre i teamet, vi är aldrig samma personal vid våra vårdplaneringar.”

Enligt Ros-Marie Ring finns det ytterligare brister i vårdplaneringen som skapar osäkerhet för vårdtagaren och som jag vill påstå skulle förbättras genom den rutin som biståndshandläggarna menar att vårdplaneringsteamet har. Några av dessa var att den närvarande personalen inte hälsade vårdtagaren välkommen, inte berättade syftet med mötet samt att mötet aldrig sammanfattades vid slutet av mötet (Ring, 2005).

För att vårdtagaren ska kunna vara delaktig i vårdplaneringen är det viktigt att han eller hon innan planeringen börjar, har fått tillräckligt med information om syftet med vårdplaneringen samt målet med denna (Forskning och utveckling

västernorrland, 2005). Alla faktorer som förbättrar vårdplaneringen och gör att vårdtagaren är informerad, delaktig och känner sig väl bemött förbättras av att personal har rutin och erfarenhet vilket vårdplaneringsteamet enligt

biståndshandläggarna har. En biståndshandläggare beskriver detta så här: ”Vårdplaneringsteamet jobbar med detta varje dag och får självklart ett helt

annat arbetssätt än oss, de har e annan uppbyggnad av vårdplaneringen än vad jag har i alla fall. Dem är duktigare på att informera och förklara vad dem gör där och går genom insatserna som finns att få på ett helt annat sätt än vad vi andra gör.”

Arbetar man dagligen med vårdplaneringar är det alltså troligtvis så att man bygger upp en rutin där man introducerar sig själva samt förklarar varför man vill träffa vårdtagaren, något som en biståndshandläggare som aldrig får den rutinen går miste om.

7.2.3 Samarbete mellan organisationer

Även kontakten mellan sjukhus och kommun bör enligt samtliga handläggares uppfattning kunna bli bättre då sjukhuset regelbundet träffar den personalgrupp som ingår i vårdplaneringsteamet, denna regelbundenhet skapar en bättre relation och förståelse mellan de olika organisationernas representanter.

Detta skulle i sin tur kunna leda till en bättre organisation kring vårdplaneringarna. Så här beskrev en informant detta:

”Hade man haft ett gemensamt vårdplaneringsteam i hela Malmö stad hade vårdplaneringarna blivit bättre. Dels för att det hade blivit mer rättvist i hela staden om det var samma personer som utförde alla vårdplaneringarna men även eftersom personalen på sjukhuset hade känt igen dem och fått en relation till dem. Hade teamet dessutom suttit nere på sjukhusområdet hade detta förbättrats ännu mer. Enligt kommunallagen ska dessutom stadens invånare behandlas lika vilket dem knappast gör idag.”

En av mina informanter beskrev alltså att man skulle kunna ha ett gemensamt vårdplaneringsteam i Malmö stad och att hon trodde att detta skulle kunna förbättra vårdplaneringarna avsevärt eftersom samordningen och organisationen blivit betydligt bättre. Samma informant tog även upp kommunallagen som säger att alla kommuninvånare ska behandlas lika (Kommunallagen, 2009). Ett

vårdplaneringsteam bör därför göra att bedömningarna åtminstone i stadsdelen blir mer likvärdiga då det är samma personer som gör bedömningarna.

7.2.4 Organisationens vinst

Då jag frågade mina informanter vad de trodde att anledningen var till att man hade denna uppbyggnad av vårdplaneringsteamet i stadsdelen var svaren osäkra men genomgående att teamet får en bättre rutin än dem själva samt att denna rutin leder till tidseffektivitet. Två handläggare beskrev det så här då jag frågade varför hon trodde att stadsdelen ville ha ett vårdplaneringsteam:

”Och det är väl för effektiviteten skull och sen så tror jag att det just rutinmässigt är så att eftersom dem gör det så pass mycket så vet vi att det fungerar ganska bra.”

”Det är väl för att vårdplaneringsteamen är bättre i det dem gör i och med att dem jobbar med det hela tiden. Sen tror jag även ekonomin spelar roll för organisationen, vårdplaneringsteam är nog effektivare ekonomiskt också.”

Under intervjuerna var det uppenbart att biståndshandläggarna hade dålig kunskap om varför stadsdelen egentligen hade den uppbyggnad av vårdplaneringsteamet som man hade. Detta då samtliga svar innehöll tveksamheter och man svarade oftast att det troligtvis eller antagligen berodde på rutin och tidseffektivitet. Om detta är på grund av organisationen inte informerat om målet med

7.3. Nackdelar med ett vårdplaneringsteam

7.3.1 Kontinuitet

En tänkbar nackdel med vårdplaneringsteam skulle kunna vara att kontinuiteten i mötet mellan biståndshandläggare och vårdtagare skulle kunna försämras då man har ett vårdplaneringsteam, detta då vårdplaneringsteamet endast träffar

vårdtagaren under vårdplaneringen på sjukhuset samt i vissa fall även vid en efterföljande uppföljning. Därefter träffar den ordinarie biståndshandläggaren vårdtagaren i vårdtagarens bostad eller på ett korttidsboende antingen vid den efterföljande uppföljningen eller då vårdtagaren ansöker om ytterligare hjälp. Då det gällde svaren kring vårdplaneringsteamets nackdelar var just kontinuiteten genomgående. Tre av mina fem informanter ansåg att kontinuiteten var det som kunde påverkas mest av att stadsdelen hade ett vårdplaneringsteam.

En av de informanter som inte ansåg detta berättade att det gjorts undersökningar som visar på att vårdtagare anpassar sig efter situationen och att de inte störs av det faktum att de ofta får träffa en person på sjukhuset och en annan vid

uppföljningen i bostaden. De tre andra informanterna berättade samtliga att trots deras egna åsikter om bristen i kontinuitet aldrig hade hört någon vårdtagare klaga på att det var olika personer de fick träffa. En informant beskrev detta bland annat så här:

”Jag har aldrig hört att en vårdtagare ska ha klagat över att inte ha fått träffa samma personer som vid vårdplaneringen som vid uppföljningen.”

En biståndshandläggare beskrev dock att hon ibland märkt på vårdtagare att de tyckt det varit jobbigt med att man fått träffa två biståndshandläggare med väldigt kort mellanrum.

”Ibland har man fått höra vid uppföljningar på korttidsplatser att vårdtagaren tyckt det blivit för många olika människor vid träffarna.”

En av informanterna berättade att hon aldrig hört några klagomål på kontinuiteten men att hon dock fått önskemål från vårdtagare innan en uppföljning

”vid något tillfälle har jag fått förfrågan per telefon från en vårdtagare att hon gärna vill att jag tar hand om uppföljningen eftersom vi kom bra överens under vårdplaneringen.”

Denna person var en av de som arbetat i vårdplaneringsteamet.

Då det gäller bristen på kontinuitet hade inte informanterna enbart vårdtagarna i åtanke, bristen på kontinuitet påverkar även biståndshandläggarnas arbete.

”Ibland skulle man vilja träffa vårdtagaren redan på sjukhuset om hon är ny för oss. Det känns dumt att träffa dem första gången i deras hem när de behöver mer hjälp eller när man gör en uppföljning. Man kan visserligen läsa om personen i utredningen som vårdplaneringsteamet har gjort men man får inte den bild man hade fått om man träffat dem själv på sjukhuset och vid uppföljningen.”

Kontinuiteten kan enligt informanterna således vara ett problem både för vårdtagaren och för biståndshandläggaren.

7.3.2 Vårdplaneringsteamets uppbyggnad

En nackdel som samtliga informanter tog upp var den undersökta stadsdelens egen uppbyggnad av vårdplaneringarna.

”Jag tycker att det borde vara två vårdplaneringsteam i stadsdelen som kunde ta alla sjukhusets avdelningar. Jag vet egentligen inte varför det är uppbyggt som det är idag med att vi själv också tar vårdplaneringar, det blir ganska stressig för oss även med detta systemet.”

”Jag tycker att man borde ha vårdplaneringsteam som tar alla vårdplaneringarna.”

Samtliga informanter ansåg alltså att den aktuella stadsdelens uppbyggnad då det gäller vårdplaneringsteamet borde förändras. Främst på grund av att detta

arbetsmoment var väldigt tidskrävande. Om biståndshandläggarna ser en arbetsuppgift som icke meningsfull gör de troligen inte bästa möjliga arbete heller. Med andra ord borde det vara bättre med någon form av omorganisering för att öka arbetseffektiviteten hos biståndshandläggarna.

Intressant var dock att de två som arbetat samt arbetat i vårdplaneringsteam tidigare ansåg att man helt skulle kunna förändra uppbyggnaden medans de som inte varit med i ett vårdplaneringsteam tyckte att man skulle ha ett liknande fast större team som tog alla stadsdelens vårdplaneringar. Vad detta beror på är svårt att analysera men det bör vara så att de som har erfarenhet av

vårdplaneringsteamet på grund av sin erfarenhet anser att den typen av team inte fungerar och därmed bör utvecklas.

7.3.3 Avsaknad av grupptillhörighet och tid till resonemang

Den uppfattning jag fick under mina intervjuer var att samtliga informanter mer eller mindre upplevde vårdplaneringar som jobbiga och mindre meningsfulla moment i arbetsdagen. Att biståndshandläggarna tycker vårdplaneringarna känns jobbiga skulle kunna bero på att de inte känner att arbetet med vårdplaneringar är givande då de inte upplever någon grupptillhörighet med de personer som de arbetar med vid vårdplaneringarna samt då de inte ges möjlighet att tillsammans med dessa kollegor resonera och diskutera fram goda arbetsrutiner på grund av tidsbrist.

Avsaknaden av en särskild grupptillhörighet vid vårdplaneringarna kan således alltså vara en nackdel på flera olika sätt utöver bristen på kompetens och rutin som vårdplaneringsteamet får. Vårdplaneringsteamet som dagligen träffas och arbetar tillsammans kan diskutera och reflektera över exempelvis hur man bäst utför vårdplaneringen, vilka roller man har i gruppen, vad som är positivt och negativt med arbetet och så vidare. Vårdplaneringsteamet skapar med andra ord en gemenskap med varandra, en gemenskap som biståndshandläggarna inte får i samma utsträckning då de alltid arbetar med olika personal samt inte får tillfälle att träffas utöver vårdplaneringen för att diskutera arbetet.

I samhörighetsfasen som är FIRO-teorins sista och viktigaste fas är en just känslan av gemenskap en av de viktigaste faktorerna för att en grupp ska utföra ett arbete på bästa sätt (Schutz, 1997). Vårdplaneringsteamet får även möjlighet till tid att just resonera med varandra, denna tid får dem eftersom de arbetar ihop varje dag vilket inte de övriga biståndshandläggarna gör med den personal de vårdplanerar med.

I den första av FIRO-teorins faser, tillhörafasen, försöker medlemmarna i en grupp att hitta sina kommande roller inom gruppen, och i dess andra fas,

rollsökarfasen, har man slutligen hittat sin roll för att sedan kunna gå vidare till

den sista och viktigaste fasen Samhörighetsfasen. I denna sista fas blir

gruppmedlemmarna mer öppna mot varandra, känner sig trygga med varandra, kan diskutera lösningar tillsammans och ta emot och ge varandra feedback. Gruppen försvarar i denna fas sin identitet tillsammans och har en bättre

gemenskap. (Schutz, 1997). Just denna känsla av utvecklad grupptillhörighet är alltså det som de ordinarie biståndshandläggarna bör förlora vilket i sin tur även påverkar deras arbete negativt enligt FIRO-teorin.

7.3.4 Olikheter i bedömning

Under intervjuernas gång frågade jag biståndshandläggarna om det någon gång hänt att biståndshandläggarnas bedömning skiljt sig från vårdplaneringsteamets och att biståndshandläggaren har reagerat på vårdplaneringsteamets val av insatser vid uppföljningsbesöket. Denna fråga besvarades av samtliga med att detta aldrig hänt. En informant svarade bland annat att:

”Man har tillit till varandra och litar på varandras bedömningar och har en insikt i att situationen för vårdtagaren kan ha förändrats sedan vårdplaneringen på sjukhuset.

Däremot hör man ofta från verksamheten där ute att man gjort fel.”

Att personal ute i verksamheten såsom hemtjänstpersonal, arbetsterapeuter, sjukgymnaster eller sjuksköterskor har reagerat på biståndsbesluten ansåg

samtliga handläggare alltså vara vanligt men att man mellan vårdplaneringsteamet och biståndshandläggarna hade tillit till varandra var tydligt i samtliga

informanters svar.

Samtliga mina informanter med undantag för två ansåg att man borde ha ett vårdplaneringsteam i stadsdelen som tog samtliga sjukhuset vårdplaneringar. Ett annat förslag var att man bör ha ett stadsgemensamt vårdplaneringsteam och ett annat var att varje område som biståndshandläggarna har skulle kunna ha ett vårdplaneringsteam.

7.4. FIRO och behovet av tid

Jag vill med teorin om FIRO belysa vikten av en specifik arbetsgrupp då det gäller vårdplaneringar, detta eftersom FIRO-teorin tar upp vikten av att ha möjlighet att genomgå de tre faserna tillhörarfasen, rollsökningfasen och samhörighetsfasen (Schutz, 1997).

Under mina intervjuer kom ofta biståndshandläggarna in på ämnet gruppdynamik och vikten av en bra sådan. Jag frågade därför samtliga informanter om vad de ansåg då det gällde vikten av en god gruppdynamik. En av informanterna svarade bland annat:

”En fördel med ett vårdplaneringsteam är att de jobbar på ett annat sätt och att vi handläggare alltid har olika personer med oss, teamet känner varandra vilket är bättre.”

En annan informant beskrev vikten av en god gruppdynamik såhär:

”Det är viktigt att man trivs tillsammans, gör man inte det samarbetar man inte bra heller.”

Enligt Will Schutz teori om FIRO är det viktigt just med att man trivs tillsammans i arbetsgruppen för att nå bästa möjliga effektivitet. För att ha möjlighet till att trivas tillsammans måste arbetsgruppen enligt FIRO-teorin gå igenom de olika faserna tillhörarfasen, rollsökningfasen och samhörighetsfasen vilket är så

tidskrävande och svårt att inte alla grupper klarar av det (Schutz, 1997). Då det tar tid att ta sig genom faserna bör ett vårdplaneringsteam vara att föredra då de små tillfälliga team som biståndshandläggarna har under sina vårdplaneringar aldrig hinner genomgå dessa tre faser.

Samtliga biståndshandläggare tyckte att sammansättningen av arbetsgruppen var viktig samt att man är tvungen att lita på varandras professionalitet då

vårdplaneringsteamet har tre olika yrkesgrupper inom sig. Så här beskrev två av handläggarna detta:

”Om gruppen inte fungerar kan detta skapa jättestora problem när man träffas så ofta och gör så mycket tillsammans.”

”Jag tror att man i teamet litar på varandras kunskaper och att man inte ifrågasätter varandra.”

Enligt FIRO-teorin kommer man i den tredje och absolut viktigaste fasen in i den tillit som behövs för att arbetsgruppen ska bli som mest effektiv (Schutz, 1997). Återigen framkommer vikten av en arbetsgrupp som ges tillfälle att utvecklas under en längre tid.

7.5. Sammanfattning av resultat och analys

I detta kapitel har jag redovisat både mitt resultat och min analys. Jag har tagit upp vilka för- och nackdelar som finns med vårdplaneringsteam enligt de intervjuade biståndshandläggarna samt kopplat gruppteorin om FIRO till deras kommentarer. Kopplingen mellan FIRO-teorin och resultatet visar att det krävs tid för att kunna skapa en arbetsgrupp med god gruppdynamik, tid man inte har utanför ett

vårdplaneringsteam. Teorin visar även att det är viktigt med en känsla av just grupptillhörighet för att kunna utföra ett arbete på bästa sätt.

De största fördelarna med ett vårdplaneringsteam är tidsbesparing för

biståndshandläggarna, och en bättre spetskompetens i ett vårdplaneringsteam som medför bättre samarbete med slutenvård samt bättre och mer jämlika

vårdplaneringar för vårdtagare.

Den nackdel som biståndshandläggarna ser med vårdplaneringsteamet är en eventuell brist i kontinuitet både för vårdtagaren och för dem själva i deras arbete. En annan möjlig brist är avsaknaden av grupptillhörighet. Personalen i

vårdplaneringsteamet har större gemenskap, mer tid till att resonera med varandra angående exempelvis arbetsmetod, de har även större möjlighet till att lära känna varandra och hitta sina roller i gruppen.

8. SLUTDISSKUSION

I mina intervjuer fick jag fram noggrant uttänkta och bra svar.

Mina huvudfrågor gav mig svaren på de övergripande frågor som jag hade inför arbetet. Mina metodval har varit väl grundade och ett annorlunda val av metoder tror jag hade gjort att jag inte fått så utförliga svar som jag fick med den metod jag valde.

Den semistrukturerad intervjuform som jag använde mig av i arbetet gav som väntat bredare svar eftersom jag hade möjlighet att ställa följdfrågor och reda ut oklarheter under intervjuernas gång. Användningen av bandspelare var också ett val som gav mig möjlighet att utförligare beskriva informanternas åsikter då jag kunnat använda citat från intervjuerna i mitt arbete, något jag inte kunnat göra i samma utsträckning om jag enbart antecknat eftersom jag då troligtvis inte hunnit med att anteckna de spontana citat som informanterna gav under intervjuerna. Mina informanter var själva intresserade av att se resultatet av mitt vilket jag tror var orsaken till att de visade stort intresse och eftertänksamhet under mina

intervjuer. Att informanterna själv fick välja tid och plats för intervjuerna tror jag också gav resultat i att de kände sig mer avspända och bekväma under

intervjuerna.

Jag har i mitt arbete kommit fram till slutsatsen att biståndshandläggare generellt sätt är positivt inställda till att ha ett vårdplaneringsteam. Detta främst då de fungerar som en avlastning i arbetet som biståndshandläggare vilket ger biståndshandläggarna mer tid att hjälpa vårdtagare i hemmet.

Biståndshandläggarna upplever dock att organisationen av vårdplaneringsteamet har en väldigt avgörande roll. Att ha ett vårdplaneringsteam som tar samtliga av sjukhusets avdelningar är att föredra enligt större delen av de biståndshandläggare som jag intervjuat.

Det framkom även att det skulle vara bra med att ha olika vårdplaneringsteam till varje område som biståndshandläggarna är ansvariga över eller att det vore bra med ett stadsgemensamt vårdplaneringsteam då samverkan på sjukhuset kulle förbättras samt kommunallagens princip om att alla medborgarna i en kommun ska behandlas lika skulle kunna efterföljas bättre .

Att det finns mycket forskning kring själva upplevelsen hos vårdtagare, anhöriga och personal av vårdplaneringar finns det inget tvivel om, däremot har jag under arbetets gång upptäckt att det endast finns ett fåtal källor då det gäller forskning i hur de olika aktörerna i vårdplaneringsteamen såsom sjuksköterskor, läkare, arbetsterapeut, biståndshandläggare och så vidare bör arbeta i praktiken för att uppnå bästa resultat.

Anledningen till denna bristfälliga forskning i just arbetssättet kring

vårdplaneringar tror jag beror på att samordnade vårdplaneringar fortfarande är ett väldigt nytt fenomen som inte har funnits i så många år. Socialstyrelsens föreskrift om Informationsöverföring och samordnad vårplanering kom så sent som 1996 och är det huvudsakliga styrdokument som finns från socialstyrelsen angående samordnad vårdplanering. Det finns få konkreta förslag på hur vårdplaneringar skulle kunna förbättras. Ett sådant konkret förslag vore att på en högre nivå ta reda på vilket arbetssätt som är det rekommenderade då det gäller

vårdplaneringsteam i hela landet.

Jag tror personligen att den dåliga kunskap som finns angående

vårdplaneringsteam gör stadsdelar och kommuner osäkra på vilket sätt som är bäst. Hade det funnits en klar riktlinje från socialstyrelsen om vilka arbetssätt som är att rekommendera hade kommuner och stadsdelar haft en riktlinje att stötta sig på till skillnad från dagens rekommendationer som är från en av socialstyrelsens huvuddokument som skapades 1996

”Utifrån patientens behov av insatser behöver personal med olika

kompetens delta i den samordnade vårdplaneringen. En strävan är att så allsidigt som möjligt belysa behoven och därefter besluta om insatser.” (SOSFS 1996:32) Denna text är alltså tagen från socialstyrelsens föreskrift om

informationsöverföring och samordnad vårplanering som kom så sent som 1996, jag har inte kunnat hitta några klara föreskrifter eller riktlinjer från socialstyrelsen som tar upp vilka arbetsmetoder som är att föredra. Det finns ett behov av att utreda hur man bör arbeta då det gäller vårdplaneringar, inte bara från

kommunens och öppenvårdens sida utan även från slutenvårdens då jag under arbetets gång funnit att det finns brister i hur man arbetar från slutenvårdens synsätt då det gäller vårdplaneringar. Att använda sig av föråldrade dokument med oklara beskrivningar är inte att föredra i en så praktisk fråga som

vårdplaneringar.

Även då det görs utvärderingar där man utreder hur pass bra organisationen fungerar som exempelvis då det gäller vårdplaneringar är det sällan som det resultat man får fram leder till mer än just ett resultat. Att det inte sker någon förändring efter utredningen eller att det tar lång tid för förändringen att ske beror troligtvis på faktorer som ekonomi, organisationens riktlinjer, lagar och så vidare. En vårdplanering är enligt min uppfattning väldigt praktisk och man skulle enkelt kunna ha skapat fasta rutiner över hur en sådan bör gå till, precis som att man kan ha klara rutiner över hur man på bästa sätt säljer en fastighet som mäklare eller tar han om reklamationer i en butiks kundtjänstavdelning. Vårdplaneringen är

praktisk på det sätt att samtliga parter vet sin roll i sammanhanget och det finns ett klart mål med mötet det vill säga att vårdtagaren ska få så god hjälp efter

Processen som ska leda fram till detta resultat är alltså ett praktiskt arbete där de olika professionerna tillsammans med vårdtagaren går genom varje behov som kan finnas efter utskrivningen både då det gäller den fysiska hälsan och den praktiska hjälpen i hemmet. Även de praktiska detaljerna då det gäller lokaler, vem som alltid bör vara med vid en vårdplanering och så vidare bör kunna förbättras.

Anledningen till att man i kommunala organisationer inte upprättar nya dokument med riktlinjer för exempelvis biståndshandläggning är oklar. Att utreda vad ett bra arbetssätt är och sedan fastställa bestämda rutiner och klara regler borde vara en självklarhet i arbetet med biståndshandläggning. Arbetsmetoder över hur

exempelvis en vårdplanering ska gå tillväga från det att man får en kallelse från sjukhuset till dess att vårdtagaren lämnat sjukhuset borde vara upprättade vid det här laget både från stadsdelar, kommuner men främst från socialstyrelsen som har det övergripande ansvaret över god kommunal vård och omsorg.

Med rutiner menar jag inte uppsatta övergripande mål, sådana mål finns redan, utan jag menar istället att man bör utreda precisa arbetsmetoder såsom exempelvis hur en lokal bör se ut på sjukhuset samt hur många som ska finnas tillgängliga för vårdplaneringar, när information bör lämnas under vårdplaneringen om

exempelvis avgifter, personuppgiftslag och så vidare, om vårdtagaren ska få tillfälle att få information om vårdplaneringens innehåll redan innan

vårdplaneringen så att vårdtagaren får en bättre inblick i vad som händer efter färdigbehandling och så vidare. Med andra ord konkreta arbetsmetoder som ska användas av både sjukhus och kommun.

I mitt resultat ser man tydligt vilka för- och nackdelar som biståndshandläggarna anser finnas med ett vårdplaneringsteam. Den främsta vinsten med ett

vårdplaneringsteam är att handläggarna får lättare att planera sina veckor samt att de på grund av detta kan ägna mer tid åt att ta hand om det som de kan bäst, nämligen hjälpa människor i sina hem. Jag upplever biståndshandläggarnas svar som entydiga då det gäller det faktum att de ser sin största och viktigaste arbetsdel vara att ta hand om människor i deras eget boende.

Det framkommer även att de negativa aspekterna med ett vårdplaneringsteam är att kontinuiteten i mötet med vårdtagaren möjligtvis kan försämras, detta finns det dock inga bevis för varken i tidigare forskning eller från handläggarnas egna erfarenheter. Samtliga handläggare menade dock att de sällan hör vårdtagare klaga på detta.

Möjligtvis kan det vara så att vårdtagarna inte klagar på detta eftersom de inte förstår vad vårdplaneringens syfte är, vem som representerar vad. Jag har dock inte kunnat forska närmre i denna fråga då jag inte intervjuat vårdtagare av etiska skäl. Detta då det är svårt att få tag i vårdtagare på grund av sekretess.

Att arbetet som biståndshandläggare kan vara stressigt känner jag till dels genom kontakten med mina informanter men även av egen erfarenhet i yrket. Under mina intervjuer har jag tydligt märkt att samtliga biståndshandläggare tycker att det är viktigt med att ha ett vårdplaneringsteam men att dess uppbyggnad är av lika stor vikt. Att biståndshandläggarna helt själva skulle utföra sina vårdplaneringar är enligt fyra av mina informanter ett genomgående dåligt alternativ.

En av informanterna tyckte dock att ett team till varje ansvarsområde vore att föredra. Det hade varit intressant att vidareutveckla denna idé och frågat de andra informanterna om en sådan uppbyggnad, jag fick dock inte detta svar förrän sent i min undersökning vilket ledde till att frågan inte vidareutvecklades.

Min egen åsikt i frågan om vårdplaneringsteam är att det är att föredra framför att biståndshandläggarna själva tar sina vårdplaneringar. Men gruppdynamiken spelar stor roll i hur bra ett team fungerar. Ett team med dålig gruppdynamik där det inte finns ett samarbete försämrar troligtvis en vårdplanering snarare än att förbättra. Enligt Will Schultz teori om FIRO blir en grupp bättre och blir som mest effektiva om gruppen är mogen och väl utvecklad. För att få en mogen och välutvecklad arbetsgrupp behöver gruppen i sin tur tid med varandra för att hitta varandras roller och acceptera varandra i gruppen. När en ordinarie biståndshandläggare utför en vårdplanering tillsammans med olika personal från kommunen vid varje tillfälle blir det omöjligt att hitta en god gruppdynamik. Detta eftersom man inte hinner gå igenom de stadier som krävs enligt teorin om FIRO som leder till att arbetsgruppen blir effektiv och välfungerande.

I mitt arbete var det alltså tre biståndshandläggare utan erfarenhet av vårdplaneringsteam och två handläggare som arbetat samt arbetar i det

vårdplaneringsteam man har i stadsdelen. Båda dessa två svarade under arbetets gång att en helt ny uppbyggnad av vårdplaneringsteamet vore att föredra medans de övriga tre tyckte att stadsdelen skulle ha ett enda vårdplaneringsteam som tog samtliga vårdplaneringar.

Det är intressant att de tre personer som inte arbetat i ett vårdplaneringsteam resonerar på sitt sätt och de andra två på sitt. Vad kan anledningen vara till detta, och hur kommer det sig att de som arbetat i vårdplaneringsteamet inte ansåg att man borde ha ett enda vårdplaneringsteam? Det kan självklart finnas många olika orsaker till detta men oavsett förklaringen borde det vara så att de

biståndshandläggare som arbetat i teamet inte anser detta vara det ultimata alternativet då de anser att uppbyggnaden bör förändras.

Möjligtvis är det så att arbetsuppgifterna i teamet är mindre omväxlande då de övriga handläggarna kan arbeta med mer varierande arbetsuppgifter då de har både hembesök och vårdplaneringar. Vårdplaneringsteamet gör endast

uppföljningar i hemmet om en vårdtagare inte är känd sedan innan av hemtjänst och hemsjukvård och möjligtvis skulle det kunna vara så att själva arbetsuppgiften i sig med vårdplaneringar anses vara jobbig och tidskrävande oavsett om man arbetar med det på heltid eller inte?

Sammanfattningsvis blir resultatet av mitt arbete att vårdplaneringsteam har många stora fördelar och att dess nackdelar är minimala. För både vårdtagare, personal och stadsdel är ett vårdplaneringsteam att föredra framför att

9. REFERENSER

Arvidsson Peter, Rosengren Karl-Erik, Sociologisk metodik, Liber, Malmö 2002

Denscombe Martyn, Forskningshandboken för småskaliga

forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna, Studentlitteratur, Lund

2000

Efraimsson Eva, Vårdplaneringsmötet – en studie av det institutionella

samtalet mellan äldre kvinnor, närstående och vårdare, Umeå 2005.

http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:143886, 2009-12-13 Forskning och utveckling västernorrland,

http://www.fou-vasternorrland.se/Filer/Rapporter/samordnad_vardplanering.pdf, 2009-12-03

Hellström Leif, Anvisning för skrivande studenter. Malmö högskola, http://www.mah.seupload/HS/Student/Dokument%20och%20mallar/Skriva nvisningar2005.pdf, 2009-12-13

Kommunallagen, Sveriges rikes lag, Norstedts juridik, 2009

Kvale Steinar, Den kvalitativa forskningsintervjun, Studentlitteratur, Lund 1997

Malmö stads hemsida, http://www.malmo.se/Medborgare/Omsorg-vard--

stod/Halso--och-sjukvard/Planering-efter-sjukhusvistelse/pagefiles/SVPL_broschyr.pdf, 2009-12-05

Ring Ros-Marie, Vårdplanering – det goda mötet? Rapport om ett

utvecklingsprojekt i Dalarna, Dalarnas forskningsråd, Falun 2005,

tillgänglig på

http://www.dfr.se/pdf/publikationer/V%C3%A5rdplanering.pdf, 2009-12-13

Schutz Will, Den goda organisationen the human element: en modell för

utveckling av människor, grupper och organisationer, Natur och kultur,

Stockholm 1997.

Sjukvårdsupplysningens hemsida,

http://www.sjukvardsupplysning.se/Handboken/Documents/vardsamv0501 18.pdf, 2009-12-05

SOSFS 2005:27, Samverkan vid in- och utskrivning av patienter i sluten

vård, Socialstyrelsens författningssamling

http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/2005-27, 2009-12-13

Starrin Bengt, Svensson Per-Gunnar, Kvalitativ metod och vetenskapsteori, Studentlitteratur, Lund 1994

10. BILAGOR

10.1. Intervjufrågor

1. Hur länge har du arbetat som biståndshandläggare?

2. Har du enligt din egen uppfattning stor eller liten erfarenhet av vårdplaneringar?

3. Vad anser du vara fördelarna med att ha ett vårdplaneringsteam för dig som biståndshandläggare?

4. Vad anser du vara nackdelarna med att ha ett vårdplaneringsteam för dig som biståndshandläggare?

5. Vad anser du vara fördelarna med ett vårdplaneringsteam för en vårdtagare?

6. Vad anser du vara nackdelarna med ett vårdplaneringsteam för en vårdtagare?