Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Årgång 131 2010
I distribution:
Swedish Science Press
Göteborg: Stina Hansson, Lisbeth Larsson
Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius, Per Rydén Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Uppsala: Bengt Landgren, Torsten Pettersson, Johan Svedjedal
Redaktörer: Otto Fischer (uppsatser) och Petra Söderlund (recensioner) Inlagans typografi: Anders Svedin
Utgiven med stöd av
Vetenskapsrådet
Bidrag till Samlaren insändes digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word till info@svelitt.se.
Konsultera skribentinstruktionerna på sällskapets hemsida innan du skickar in. Sista inläm-ningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 15 juni 2011 och för recensioner
1 september 2011. Den som sänder in material till Samlaren anses medge digital publicering.
Uppsatsförfattarna erhåller digitalt underlag för särtryck i form av en pdf-fil.
Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfo-gande som bedömare av inkomna manuskript.
Svenska Litteratursällskapet PG: 5367–8.
Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.svelitt.se.
isbn 978-91-87666–28-5 issn 0348-6133
Printed in Sweden by
termen (exempelvis ss. 110, 112, 121, 178, 188, 193). Ibland framgår det klart av sammanhanget hur ter-men bör förstås, ter-men ibland skapar den förvirring. En utredning av de många olika innebörder som termen står för i olika kontexter hade underlättat förståelsen och hade dessutom kunnat leda till en modifiering av några resonemang. Jag tycker mig finna minst tre helt skilda aspekter av materialitet i Alfredssons framställning: 1) det faktiskt materi-ella, exempelvis trycksvärta på papper, 2) det sen-soriella, exempelvis bruket av syn eller hörsel vid perceptionen, och 3) en variant av det semiotiska, nämligen det ikoniska (och främst då vad jag mer precist vill kalla ”visuell ikonicitet”, det vill säga vi-suella likhetsrelationer mellan texten och något ex-tratextuellt). Dessutom skriver Alfredsson om en ”materialisering” av språket med avseende på dik-ternas tematik, det vill säga att språket beskrivs som konkreta objekt (s. 112). Om man inte håller isär dessa nivåer är det mycket svårt att komma med precisa utsagor om poesins ”materiella” egenskaper.
Inte minst poeterna själva är experter på att sve-pande och oprecist skriva om dikters materialitet. Som forskare måste man hålla sig på behörigt av-stånd från sådant språkbruk om man har teore-tiska snarare än historiska ambitioner, annars fast-nar man sfast-nart i en härva av otydliga och motsä-gelsefulla termer. En alltför ofta citerad poet är öyvind Fahlström vars inflytande på den svenska 60-talspoesin förstås var viktigt, och vars idéer i ma-nifestet ”Hätila ragulpr på fåtskliaben” har väsent-ligt historiskt intresse – men någon grund för ve-tenskapliga analyser tillhandahåller han inte. Var-för luta sig mot otydliga deklarationer som denna när det finns semiotiska verktyg med betydligt större precision: ”de vanliga ’föreställande’ och de ’lettristiska’ orden kan ju både upplevas som form och som innehåll, de ’föreställande’ ger starkare innehålls- och svagare formupplevelse, de ’lettris-tiska’ vice versa; en gradskillnad” (s. 158). Resone-mangen ges förvisso lite mer konkretion genom en koppling till Barthes och ”den skrivbara texten” (s. 164), men inte heller Barthes är ett under av klar-het. Likväl är Fahlströms manifest en central ut-gångspunkt i kapitel 4. Jag vill hävda att man där-för till Alfredssons syften kan lägga en ambition att göra en historisk begreppsdiskussion i relation till Johnssons egna tankar om poesin oöversättlighet.
Johan Alfredssons avhandling är förstås utan tvivel ett vägande bidrag till Bengt Emil Johnson-forskningen. Den rymmer många verkligt intres-santa iakttagelser och skarpsinniga resonemang.
Framställningen grumlas dock av en otydlig och osystematisk begreppsanvändning som tar alltför stor hänsyn till icke-vetenskapliga framställningar som har mer historiskt än teoretiskt intresse.
Lars Elleström Marcus Willén, Konsten att upphöja det ringa. Om Torgny Lindgrens litterära metod. Artos förlag. Skellefteå 2008.
Marcus Willéns doktorsavhandling Konsten att upphöja det ringa fokuserar som undertiteln anger Torgny Lindgrens ”litterära metod”. Denna är, så är tesen, representerad, realiserad i novellsamlingen Merabs skönhet, som utkom första gången 1983, och i berättelsen ’Brokiga Blad’, en text hämtad ur samlingen I Brokiga blads vatten utgiven 1999. Me-toden, sådan avhandlingsförfattaren åskådliggör den i sin analys av dessa berättelser, tänks dock ha en större räckvidd i Lindgrens övriga produktion. Willén antyder genom referenser till andra delar av författarskapet att den ”troligen har en mycket vi-dare tillämpning” (14). Denna, antydda, mer repre-sentativa roll som Lindgrens metod tänks spela, är avhängig ett antagande om metodens djupare reso-nans i författarskapet, en kvalitativ aspekt som har med intentionsdjup att göra, något författaren av berättelserna avser bakom eller inom det han skri-ver. Willén talar, med avstamp i bland annat logos-spekulationen, om denna resonans och kvalitet som ”konstnärens innersta ord” (41). Vi kan förstå detta som att det som studeras i avhandlingen också är Lindgrens sätt att skapa närvaro, autenticitet och tilltal i sin konst. ’Röst’ är därför följdriktigt ett grundmodi med stor betydelse i Willéns analys av texterna. Jag återkommer senare i min genomgång av avhandlingen till detta element.
Uttrycket ’Metod’ tänkt som ett studieobjekt i ett författarskap eller del av detta, får sannolikt många att associera till den nykritiska skolbild-ningen. ’X litterära metod’ har med nykritiska ögon varit att se som en identifierbar och konse-kvent strategi hos diktaren, dock inom vida defi-nitionsramar. Det kan till exempel handla om att diktarens metod antas bestå i att definiera ’själen i bild’, ’materialisera känslans bilder’; allmänna drag som givit närläsningarna en gemensam nämnare av något slag. Metodmetaforen har för nykritikern så långt kanske inte getts något tydligt innehåll utan tjänstgjort som en avgränsning mot å ena sidan mer
komparativa och biografiska perspektiv på texten och å andra sidan ren stilforskning. På något sätt annonserar man med metodinslaget som en fak-tor i diktarens teknik, hur denna/denne finner sin röst i språket och texten. Det finns likheter mel-lan Willéns metodbegrepp och denna ansats i det att han på samma sätt som de nykritiska föregång-arna söker efter en harmoniserande gestalt i det för-fattarskap han uttolkar, en identitet, skulle man kunna säga; på textens nivå. Dock, att dra jämfö-relsen längre än så vore att göra hans intressanta av-handling en stor orättvisa. Willéns, av narratolo-gisk teori influerade, läsning av Lindgrens korttex-ter ger betydligt mer vid handen än de parafrase-ringar nykritiska studier tenderat att utmynna i. I Willéns läsningar finns en större känslighet för hur formella och innehållsliga drag samspelar dia-lektiskt. ’Metoden’ som står i fokus blir då mer en nyckel till det författarskap som uttolkas än nå-got som endast legitimerar uttolkarens arbetssätt. Nåväl, metoden och dess inneboende struktur såsom Willén definierar den, bör förstås som upp-bärande åtminstone två huvudkategorier och till dessa avhängiga underkategorier. De två huvud-kategorierna ser vi illustrativt uppställda i avhand-lingstiteln – som ’konsten’ och som ’upphöjan-det av ’upphöjan-det ringa’. ’Konsten’ kan uppspjälkas i två underkategorier eller delaspekter. Den ena är en tekniskt/formell aspekt; den estetiska effekten – vad texten gör, hur den verkar som artefakt. Den andra är en metalitterär aspekt; den tematisering av konsten som estetiskt – och etiskt, fenomen Wil-lén vill åskådliggöra med sina analyser av texterna. Novellerna ”för”, heter det, ”en diskussion om den seriösa konstens innersta natur” (14). Bruket av att-ribueringar som ’seriösa’ och ’innersta’ i detta citat visar hur Willén ser en förbindelse mellan respek-tive nämnda estetiska och etiska sfär: När konsten har dessa kvalitéer, djup och allvar, når den också in i det etiska; så förefaller den bakomliggande idén vara.
Den mer rumsliga figur Willén använder i sin karakteristik, där yta och form övergår till djup och inre allvar, är i den andra huvudkategorin, ’upp-höjandet av det ringa’, ersatt av en metaforik med lodräta och stigande figurer. Det triviala, timliga lyfts till ”det eviga och sublima” (14). Denna rö-relse uppåt är dessutom möjlig att översätta till ”för-kunnelsen” (14). Så långt kommen i beskrivningen av Willéns utgångspunkter finns det anledning att ställa sig frågor kring hans syn på den skönlitterära texten. Känner vi som läsare av Merabs skönhet igen
oss i en sådan bild av texterna? Utmynnar de verkli-gen i en övertygelse – som rimliverkli-gen torde vara vad en förkunnelse åsyftar? Är det inte väl reduktionis-tiskt att se Lindgrens berättelser som ett sådant red-skap för färdiga utsagor? Det är nära till hands, kan-ske till och med konsekvent, att se en förkunnelse som ett ideologiskt element. Vi vet att den typen av inslag i konstyttringar alltid desarmerar konsten och, faktiskt, frånhänder den möjligheten att nå det djup och det allvar Willén också argumenterar för i Lindgrens fall. Avhandlingsförfattaren tycks dock medveten om en sådan invändning och replikerar:
Låt vara att många har hävdat att konst är konst, och om den förvandlas till ett instrument för ett ex-ternt budskap, så upphör den att vara konst. Men, som vi skall se, i Lindgrens fall kan inte detta bud-skap betraktas som externt; det kan bara upptäckas i den konstnärliga metod som han försöker göra till sin. ’Upphöjandet av det ringa’ framstår alltså som ett svar på de frågor som ställs utifrån me-taaspekten. (14)
Willén hänvisar i sammanhanget till Monroe C. Beardsleys åtskillnad mellan ’tema’ och ’tes’, där det senare betecknar en doktrin eller påstående som kan verifieras eller falsifieras, till exempel ’kärleken övervinner allt’. Lindgren har ingen tes i denna me-ning och detta gör att förkunnelsen inte kan över-sättas i estetiskt förlamande ideologi. Förkunnel-sen skulle således vara intern: men vad menas då med detta blir följdfrågan. Tar vi blockcitatet som utgångspunkt består, om jag läser detta rätt, för-kunnelsen i att Lindgren gör i sin metod vad som efterfrågas i texternas diskussioner kring konstens uppgift, kanske – här gissar jag – att han framvisar en sorts ’lösning’ i kraft av sin egen konst. Reso-nemanget avseende förkunnelsen förlängs med en hänvisning till Hermann Krings citerade ord i in-ledningen av Merabs skönhet. Lindgren vill, menar Willén, anknyta till Krings tankar om det existen-tiella talet, de livsviktiga orden (14), något som i sin tur översätts till ”en sammansmältning av este-tisk och eeste-tiskt/existentiellt/religiöst” (14). Denna emulsion äger rum i metoden, ”genom själva meto-den att komponera verket” (15) får vi veta. I meto-denna går ’konsten’ och ’upphöjandet av det ringa’ så att säga in i varandra: ”De båda sidorna, konsten som är metod och ’det upphöjda’ som är resultatet, blir integrerade därför att metoden, så att säga, fun-gerar ’ikoniskt’ i relation till målet” (14). Förkun-nelseelementet handlar om hur Lindgrens text ver-kar. Denna verkan bör emellertid inte förstås som
ett isolerat estetiskt verkningsmedel. Den har med det existentiella talet att göra och har en ’högre’ och ’större’ moralisk kvalitet. Det etiska träder in i till-talet – Willéns förkunnelsebegrepp har med ordets själva verkan-i-världen att göra, dess levandegö-rande och dess förmåga att bli till, så tolkar jag det. Som säkert framgår har jag fått läsa om denna del av hans framställning och kanske ändå inte kom-mit fram till en tolkning som avhandlingsförfat-taren skulle instämma i. Jag tycker med andra ord att Willén kunde ha varit tydligare i sitt resone-mang kring förkunnelsen och inte tvingat mig att läsa mellan raderna och därmed kanske göra ho-nom en otjänst.
Jag skall ge ytterligare ett försök att belysa vad jag uppfattar som problematiskt med Willéns in-ledande kapitel. Vi har i en citerad och något kryp-tisk fras fått veta att konsten och det den upphöjer genom metoden fungerar ikoniskt i förhållande till målet. Nyfiken på vad detta egentligen innebär lä-ser jag vidare. Jag får mig då till buds ett text exempel ur Merabs skönhet i vilket han pekar på den växling mellan sublimt och komiskt som, helt riktigt, före-kommer. Därefter talar talas om hur ”[d]enna ’iko-niska’ teknik” (15) kommer att associeras ”med tro-pen katakres som [Willén] menar utgör något av en grundprincip i den Lindgrenska metoden” (15). Att det ikoniska kommer att associeras med någon-ting annat, katakresens figur, har jag därmed för-stått och att någonting i textexemplet är ikoniskt. Men vad det är i textexemplet som är ikoniskt får jag aldrig reda på. En fråga till uppstår utifrån läs-ningen av denna passage: Vad är det som är ikoniskt och inte ryms i begreppet katakres? Detta sägs ald-rig. Inte heller blir jag klokare på hur metoden fun-gerar just – ikoniskt, och i förhållande till målet. Kanske kommer information jag hade behövt för att förstå detta senare, tänker jag. Jag läser vidare och nya kategorier introduceras. ”Å ena sidan har vi det jag kallar ’metoden’ […] Denna aspekt gre-nar i sin tur ut sig i en konkret och låt mig säga ’ide-ell’ sida” (18). Vi får reda på vad det konkreta står för, rösten och dialekten, företeelser på den språk-liga nivån, valet av låga motiv, alla som det förefal-ler relevanta kategorier vid läsningen av Lindgrens texter. Den idéella aspekt som lanserats väntar man dock förgäves på. Ingenting mer sägs. Den försvin-ner i hanteringen. Det gör dock inte den ikoniska kategorin som jag gett upp hoppet om, men som nu dyker upp igen efter ett antal sidor, associativt och i förbigående. ”Å andra sidan är vad detta kon-kreta skall visas innehålla, trots allt: det upphöjda”
(18) heter det, och vidare i efterföljande mening: ”Här kan man koppla till det ikoniska. Det finns en kunskap men den kan inte uttryckas i rationella termer” (18). Willén sätter den vetgirige läsaren på svåra prov. I anslutning till denna formulering und-rar denne: Är då det ikoniska någonting som helt enkelt inte kan förstås? Efter Lindgrencitatet ta-las om att detta för förnuftet obegripliga låter sig omtalas med ”den ikoniska metoden, alltså med konsten” (19). Nåväl, tvingas man sammanfatta; nu är det ikoniska inte längre något för Lindgren betecknande (den idén verkar ha lämpats av i has-tigheten), utan i stället synonymt med konsten i största allmänhet, som, heter det därefter, är att se som ”en metod besläktad med mystiken” (19). Nya frågor uppstår: Är det ikoniska besläktat med mystiken? Vilken typ av mystik? På vilket sätt? Är det konsten i största allmänhet som är besläktad med mystiken? Om så är fallet: Är detta Willéns åsikt eller den i sammanhanget citerade Lindgrens? Etc.
Samma, jag tvingas säga – fel, föreligger i båda ovanstående läsexempel. Det finns för mycket osagt, eller kanske osägbart (?). Läsaren tvingas lägga ihop två och två och mycket mer därtill. I de belysta partierna tycks Willén lita väl mycket på ex-emplets makt. Kanske är det ’det ikoniska’ som spö-kar i hans egen framställning. Det skall visa sig, bli synligt, kanske av sig självt. Mystiskt.
Så här långt i avhandlingen, det vill säga till och med inledningens teoretiska del, har läsaren sanno-likt gett upp vad gäller det ikoniska men fått gan-ska klart för sig vad metoden står för hos Lindgren. Tydligt är att katakresen, den tropologiska sidan av metoden, har en nyckelroll i Lindgrens texter i det att den står för både upphöjelse och gyckel, sublimt och vardagligt, manifesterat i såväl form som inne-håll. Katakresen är de effekter, men också den dju-pare innebörd som skapas via blandningen och kol-lisionen mellan de omaka storheter som finns med i gestaltningen. Willén hänvisar till Erich Auer-bachs klassiska jämförelse mellan det bibliska och det grekiska sättet att skildra allvar. Det sublima skildras hos Homeros skilt från den vardagliga sfä-ren men träder i Nya Testamentet in i samma sfär, något som ger både förnedring och upphöjelse en ny, mänsklig dignitet (17). Genom inkarnationen tilldelas Det Höga profan närvaro. Detta är, menar Willén, metoden sådan vi möter den hos Lindgren. För att kortfattat och förenklat ge ett exempel på hur detta kan se ut, tar Willén inledningsnovellen i Merabs skönhet, som exempel; den berättelse som
handlar om den misslyckade skräddaren Molin och hans sömnadskonst. Här pekar Willén på hur det upphöjda tar form i de bonader med bibelord Mo-lin producerar. Detta sker, skriver han, dels genom den ”stil som avviker från det vardagliga” (16) och genom det ’upphöjda’ budskap (16) som ”manar människan att besinna en ’högre’, andlig dimension också i den kroppsliga konkreta glädjeyttringen” (16). Ser vi skräddare Molin framför oss ser vi också att mot denna ’upphöjelse’ på det abstrakta planet står den mer bokstavliga ’upphöjelsen’ på det kon-kreta planet – den att bonaderna skall hängas upp i hönsringar. Sammantaget innebär detta att vi ser den brytning eller ”skorrning” (15) realiseras, som är liktydig med katakresen. Figuren skapar utrymme för humor och ironi med satiriskt syfte, men inte en hård ironi menar han. Denna hårda ironi, den han menar ’nedsänker’ finns i Lindgrens samhälls-kritiska verk från 70-talet. Den ironi han skönjer i de för avhandlingen aktuella texterna har avlösts av den som sammanfogar det vardagliga med det gudomliga, högre i den nytestamentliga anda som beskrivs i anslutning till Auerbach.
Willén inleder sina tolkningar av novellmateria-let dels med att referera den genrediskussion bland forskare som vidlåder novellformen och dels med att tala om på vilket sätt genrebegreppet är en del i hans tolkningskoncept. Han tar framför allt fasta på Edgar Allan Poes användning av begreppet ’ef-fekt’ eller ”unity of effect” sådant det definieras i The Philosophy of Composition från 1846. Willén menar att Lindgrens noveller bör förstås som syf-tande till eller som ett resultat av denna enhet och med ’temat’ som sin bärare. Denna tematiska, en-hetliggörande egenskap är i sin tur föremål för en analogi till musiken med dess temaföring. Willén tycker sig se hur Lindgren varierar ett tema på ett sätt som på ytan kan se ut som en digression men därunder är aspekter av en sammanhållen tanke-gestalt.
Det parti som följer efter den i min genom-gång hittills berörda delen av avhandlingen, inled-ningen, har tre huvudavsnitt: ’Ordet’, ’Konsten’ och ’Epilog: variationer på fromhet’. I den första av dessa delar belyses betydelsen av predikantmotivet. Willén spårar närvaron av detta motiv bakåt i Lind-grens produktion så långt tillbaka som till dikt-samlingen Plåtsax, hjärtats instrument från 1965 och Hur skulle det vara om man vore Olof Palme, Lindgrens diktsamling från 1971. Det bör dock ha framgått av Willéns teoretiska utgångspunkter – studiet av ”metoden” sådan den karakteriserats,
att det primära med hans ansats inte är att studera motiviska inslag särskilda från helheten, utan att visa hur inkarnationen får innehållet att ’ta form’, i det här fallet hur det motiviska återspeglar Lind-grens eget förhållande till sitt medium. Kort inne-bär detta att ’predikanten’ som studerat fenomen inte endast är något omtalat i Merabs skönhet utan ett böjningsmönster för hur Lindgren tar sig an uppgiften som novellförfattare. Denna ansats hos Lindgren, ”predikantparadigmet” (34) som det be-nämns i avhandlingen, genomsyrar hela novellsam-lingen, ”språket, bilderna och hela normen i verket artikulerar karaktärernas tillvaro i mönster som bär prägel av ett slags religiöst färgad och bibelsprängd fromhet som också kommer att bestämma läsarens uppfattning av vad som skall förstås som menings-fullhet och brott mot det meningsfulla i berättel-sen” (35).
Den andra delen av de tre angivna huvuddelarna ägnas, som dess titel anger, ordet. Här tar Willén åter upp Krings formulering i inledningen. Av-handlingsförfattaren ansluter sig till den nära till hands liggande tolkning av novellsamlingen som recensenter ofta gett uttryck för, det vill säga den att ordet utgör en av samlingens viktigaste tematiska strukturer. Än en gång bör man dock inflika att Willén också här framhåller vikten av att se inne-håll och form som en enhet – ’ordet’, ’logos’ sådant Marcus tar upp det i sin tolkning är inte bara ett tematiskt eller motiviskt inslag utan också något som namnger Lindgrens berättarhållning och ger texten dess skepnad.
I den tredje delen, ’Röst’, ligger en allmänbe-stämning av tilltalet som en modalitet i texten. De fyra underavdelningarna för att bestämma denna är ’Skaz’; denna kan sägas vara den speciella stil som syftar till att imitera det muntliga idiomet, vidare; ’Dialekt’, ’Bibelspråk’, ’Tal och skrift’. Använd-ningen av dialekt i framställAnvänd-ningen är en ”mask” (54) som Lindgren använder sig av menar Willén och gör en avgränsad jämförelse med Sara Lidmans bruk av dialekt. Syftet med det senare menas vara ”att i naturalistisk anda skapa en känsla av auten-ticitet” (54), att i viss mening dokumentera. Hu-vudledet i jämförelsen mellan de båda författarna består dock i förhållandet mellan showing och tel-ling. Det förstnämnda känner vi som en modern fiktionform som markerar ett avstånd mellan be-rättartext och karaktärstext – och det senare ett berättande där berättaren själv träder fram i det berättade. Willén menar att den första formen av berättarmodi representeras av Lidman och den
se-nare av Lindgren. Där Lidman skiljer mellan scen-anvisning i normalspråk och replik i dialektformat språk (56) finns hos Lindgren en explicit och dia-lektal berättarnärvaro.
Den tredje underavdelningen till ’Röst’ har rubriken ’Bibelspråk’. Willén vill här inordna Lindgrens bruk av bibelanspelningar i en litterär strömkantring under åttiotalet. En annan bakom-liggande faktor ses, inte helt oväntat, i Lindgrens västerbottniska, av religiositet färgade miljö. Nå-gon mer grundlig undersökning av hur Lindgren gör bruk av Bibeln i Merabs skönhet görs dock inte i detta avsnitt. Gérard Genettes begrepp hypotext lanseras visserligen i sammanhanget, men detta lämnas därefter därhän. Själv tolkar jag avsnittet som en lansering av inslag i den tidigare nämnda ”metoden” som senare kommer att ha sin funktion i de följande texttolkningarna.
I det fjärde och sista avsnittet av ’Röst’, ’Tal och skrift’, berörs talets närvaro i texten. Här skulle kan-ske någon vilja säga att detta redan omtalats i av-snittet ’Skazen’, men Marcus berör här en annan aspekt av det fenomen – ’röst’, som huvudrubriken omtalar. Det handlar, så tolkar jag det, om en mer abstrakt eller åtminstone allmän, också mer svår-fångad, betydelse av rösten. Läsaren upplever ofta hur det muntliga finns med bakom eller i Lind-grens texter. Detta parti väcker förhoppningen att jag skall få klart för mig vad detta betyder för texten och ännu mer för hur vi bör förstå den, men något svar ges inte på dessa frågor. Detta är det avsnitt av de fyra jag har svårast att ta till mig. Det innehåller många citat av vad olika recensenter och uttolkare säger om Lindgren som uppläsare, om ljudböcker jämfört med läst text, Lindgrens syn på muntligt berättande, men jag finner inte att avhandlingsför-fattaren riktigt håller i styråran. Jag finner ingen tes eller näraliggande och inget resonemang med argument.
I Willéns avhandling är vi nu framme vid den del som utgörs av tolkningar av novellerna i Me-rabs skönhet. Den första delen av dessa bär nam-net ’Logosvariationer’. Huvudtemat i dessa analy-ser är ordets kraft, dess förmåga att bära tillvaron. Nu kommer det ikoniska igen. Tolkningarna pe-kar, heter det, på texternas sätt att ”ikoniskt repre-sentera människan under inkarnationens villkor” (72). Här tolkar jag användningen av termen unge-fär med en betydelse av ’mimesis’. Kanske – jag sä-ger kanske, är det så att det ikoniska är en variant av mimesis, i Auerbachs efterföljd, men med den ny-testamentliga inriktning som tidigare antytts. Då
skulle det stämma in med den koppling till inkar-nationen som sker i citatet.
Analysen av ’Skräddar Molin’ följer vandrings-temat i berättelsen, Judiths exil och hemkomst som interfolieras av Molins bonader. Dessa senare illust-rerar någon gång inslag i andra noveller. ’KONRAD ISRAELSSON’ och ’KONRAD I LAKABERG’ är båda beställningsverk syftande till att förhärdliga den ondskefulle fadern i titelnovellen. Andra bo-nader som ”LIVET ÄR SMÄRTAN OCH SMÄR-TAN ÄR SIN EGEN FÖRLÅTELSE” och ”DET ÄR GOTT FÖR MIG ATT BLIVA TUKTAD”, tjänar trots sitt bistra innehåll Molins och Judiths återför-ening. Analysen tar fyndigt fasta på paralleller mel-lan bibliska berättelser och förloppet i ramberättel-sen, såsom den om Amnon och Tamar i 2 Sam. 13. En viktig tes i analysen är att bonaderna manifeste-rar ”ordets upphöjdhet och styrka” (76). Detta be-lyses väl i tolkningen. Analysen är åskådlig och en-kel utan att vara trivial. Jag blir dock något förvånad att Willén inte tar upp Konrad Israelssons bonader. Visar inte dessa beställningsverk på ’upphöjelsens’ många sidor? Att en konstnär ibland tvingas un-derordna sig tyranner för att överleva kunde vara en betydelse, nog så betecknande för det ’humila’, för att använda Willéns terminologi. En annan skulle kunna vara att Lindgren med dessa bonader fak-tiskt problematiserar upphöjelsen. De som har läst novellen ’Merabs skönhet’ vet att denna utgörs av en kamp mellan sonen och den tyranniske fadern och att sonen övervinner sitt fadersarv genom or-det och genom ett mystiskt språng i slutet av be-rättelsen. Den allegoriska tolkningen med fadern som den gammaltestamentliga guden och ordet, språnget som evangeliet ligger nära till hands. Kon-rad Israelssons namn på beställningsverken är med denna bakgrund en gestalt med såväl humil som gudomlig dignitet. Detta vore ju ett praktexem-pel på den katakres, ”skorrning” mellan högt och lågt, sublimt och mänskligt som Willén vill belysa. En tanke som dyker upp är att den, om den togs upp, skulle problematisera upphöjelsen på ett sätt som inte passar in i avhandlingsförfattarens bild av Lindgrens sömnadskonst som ”förkunnelse”.
I analysen av den följande berättelsen ’Störstor-den’ som skildrar hur en predikant på besök hos makarna Stenlunds förför dottern i huset, Isabella tar Willén fasta på den roll som ordets dubbelhet spelar i berättelsen. Ordet ’sänks’ från en abstrakt nivå. Anden som verkar i predikanten omsätts i di-gestiv metaforik. Den tränger på ”som matsmält-ningens gaser” som ”då man ätit kokeärterna”.
Pre-dikanten använder bibelcitat för att råda bot på sitt erotiska predikament. De indirekta betydelserna omsätts i direkta. Andra Korintierbrevets ”naken-het” blir något som betecknar inte de kristnas hårda arbete för tron, men väl att bokstavligen dela säng med Isabella. Allting bär ironins prägel, naturligt-vis, men Willén betonar i linje med sin huvudtes att berättelsen bör tolkas med ett seriöst syfte. Om jag förstår avhandlingsförfattaren rätt i hans reso-nemang menar han att berättelsen handlar om att Anden bara kan ta form, bli tydlig om den får liv: ”Livet” kan bara ”skildras i sin köttsliga dimension om vi skall få en uppfattning om hur Anden verkar i det” (88). För att argumentera för detta går Wil-lén utanför berättelsen och till bonaderna: ”Det är i Berättelserna, de upphöjda bonaderna med de broderade Orden, som Anden förenar sig med ma-terien och blir till liv i kvalificerad mening” (88). Men, frågar jag mig när jag läser detta: blir då inte resonemanget regressivt? Berättelsen skall, ju, så har hävdats, illustrera det som bonaderna säger – att det komiska vi ser i novellen inte bara är komiskt utan i botten allvarligt, men här går argumentatio-nen för detta tillbaka till bonaderna. Med hjälp av denna regress undviker uttolkaren den besvärande frågan: Var ser vi i berättelsen att den är något an-nat än komisk? Jag ser ingenting anan-nat än att Lind-gren gör narr av denne predikant på ett underbart roligt sätt. Tolkningen mynnar ut i att Willén ser Lindgren erbjudande läsaren ”två alternativ” (89): frukten av kärleksmötet, ”pratakusen” (89) Aron – läshuvudet som skall åka till Stockholm och stu-dera, och ”den tystnande orgeln” (89). Aron står för ”predikantens arv som lever vidare” (89) och den senare för församlingens förskingring och ”de ta-lade ordens förgänglighet” (89). Riktigt vad Willén menar med ”alternativ” förstår jag inte. I berättel-sen finns ingen sådan implikation; någon disjunk-tion går inte att skönja: Båda sakerna sker samtidigt utan att utesluta varandra. Willén verkar dock an-sluta sig till ett av de alternativ han själv ställt upp. I den unge mannen ser han Torgny Lindgrens al-ter ego och predikantordet föras vidare. Är det kan-ske valet av detta alternativ som är ”förkunnelse”?
’Ordet’, den novell som är föremål för den föl-jande analysen handlar om Samuel Burwall som är paniskt rädd för att insjukna och dö i lungsot. Han undviker namnet på sjukdomen då han tror att detta bär på själva smittan. Även här kan man med Willén konstatera att det absurda och komiska är ett väsentligt inslag i berättelsen. Willén beskriver den också som en ”dråplig skröna” (94), det senare
ett ord han annars vill undvika. När huvudperso-nen likt en stylit låser in sig i ett rum på vinden och kommunicerar med sin hustru endast genom ett talrör nere i köket drar han inte bara omgivningens löje över sig. Han drar också, så lyder tolkningen, indirekt, löje över predikanten, i det att berätta-rens moral desavoueras. När Samuels hustru dör blir predikantens slutdom: ”Den som föraktar or-det hemfaller åt dess dom.” Avhandlingsförfattaren menar att detta är berättelsens explicita moral, men att ”predikan över fallet verkar påfallande poäng-lös” (97). Willén ser därför en predikan till. ”I själva verket kan man tala om två predikningar, som man skulle kunna beskriva som ’berättarens predikan’ i motsats till ’novellens predikan’. Det är den senare som står för allvaret och dess metod är en form av indirekthet som kännetecknar vad vi brukar upp-fatta som ett skönlitterärt budskap, gestaltningen av en spänning mellan värden” (98). Mellan vilka värden spänningen står i berättelsen anges inte. Jag läser vidare. Det borde rimligen vara en spänning mellan de två predikningarna som avses, men så visar det sig inte vara. Det finns ingen sådan spän-ning, tanken har helt enkelt släppts. Att uttolka-ren anser att det finns två olika predikningar har jag förstått. Den ena handlar om ordets makt. Den andra behandlar ”snarare skillnaden mellan att leva och att överleva” (98). Mellan dessa predikningar finns ingen spänning, de är helt enkelt bara olika, det vill säga om vi följer Willéns egen beskrivning. Nåväl: Vilken bärkraft har då Willéns tolkning i texten? Jag kan som läsare av Lindgrens berättelse tydligt se att Samuel i sin isolering väljer att över-leva och inte över-leva, det torde i själva verket vara tyd-ligt för alla och envar på samma sätt som berät-telsen handlar om Samuel Burwall – och därför trivialt. Är detta verkligen det tema som vi får till oss via ”en form av indirekthet” som känneteck-nar skönlitterära budskap? Jag tycker själv att det är lite för direkt för att över huvud taget vara in-tressant. Denna text borde enligt mitt förmenande passa som hand i handske för Willéns allt annat än ofruktbara metodbegrepp, men tolkningsmässigt blir resultatet tunt.
’Nåden’, nästa text under luppen i Willéns av-handling handlar om en predikant som bokstav-ligen brottas med omvändelsen – eller mer riktigt omvänder genom brottningen som redskap. Det ’ringa’ i detta sammanhang är den dråpliga brott-ningsmatchen mellan predikanten och Lundgren, en man som har en annan människas liv på sitt sam-vete. Det ’höga’ är de poler av kosmologisk
digni-tet avhandlingsförfattaren tycker sig se i den kamp som utspelar sig: Brottningen är en kraftmätning mellan Guds ordning och hotande kaos, således en kamp med mytiska och sublima anspråk – en rit om man så vill. Även här urskiljer uttolkaren vad han uppfattar som ett indirekt budskap på tvärs mot vad han ser som novellens ”explicita budskap” (110) som framförs av ”karaktärer eller fiktiva berättare” (110). Men strax därefter överges denna tanke då det fastställs att karaktärerna kan stå för det indi-rekta temat (111). Detta, avsaknaden av entydig po-sitionsbestämning och distinkta påståenden, kan för övrigt sägas vara ett mönster i tolkningarna. Vi kan till exempel i det tidigare citatet notera att det egentliga temat i ’Ordet’ inte är ordets makt utan ”snarare skillnaden mellan att leva och att överleva.” Varför ”snarare”? Är det skillnaden och så vidare, eller inte? Våga påstå. Det skall slutligen tilläggas att det finns åtminstone ett helt ogenomträngligt inslag i analysen. Willén påstår i en vägande pas-sage att det finns ”ett nyckelord” (110), nämligen ”levande varelse” (110). Men inte mer än så. Varför det är ett nyckelord förblir en gåta.
I sin tolkning av ’Gloria’ – en berättelse som skildrar Nikanors och Alteas olycksöde – konsta-terar uttolkaren att ordet återigen spelar huvudrol-len. Willén vill läsa in också denna text i det predi-kantparadigm han lanserat. Han får vatten på sin kvarn därvid när han konstaterar att Lindgren i samlingsvolymen Berättelserna gett den rubriken ’Predikan III’. Å andra sidan får han backa något när han citerar: ”jag är väl icke så djävlig att jag knul-lar gårdsfolket. Och det vart som ett ordstäv: han som är djävlig, han knullar gårdsfolket” (116). Wil-lén menar att ”Hans replik … troligen inte i första hand får läsaren att associera till en predikant” (116) och det är väl bara att hålla med. Emellertid: Wil-lén ser predikorollen besatt huvudsakligen i novel-lens karaktärer, ett exempel är när Altea reflekterar över köttet efter slakten av Gloria, familjens arbets-häst. Följande blockcitat ur novellen används som utgångspunkt:
Då helgdagarna var över då slaktade Nikanor Gloria. Dem hörde skottet […].
Och dem hissade opp henne däri bjälkarna uti fusporten och han flådde och han styckade henne. […]
Sedan hjälptes dem åt att bära in köttstyckena nedi stortråget, det var som köttet ifrån tre gräs-bukar. Och Altea hon tänkte oppå de allrabarm-härtigaste mödrarna i Jerusalem som måste koka sina egna barn och hon tänkte oppå Nikanors
lus-tarna och begären och Sabina i Avabäck och att han var en horbock, och hon hade svårt att se åt köttet. Köttet. […] Nikanor och Einar var ju icke uti för-tjänsten så dem fick ändå ingenting över, ingenting framför, och det vart som tyst däri Nikanors, dem pratade icke vid varandra mer. Det var icke så all-deles enkelt detta med Gloria, att samtidigt sörja henne och äta opp henne. (116)
Här är det således, om vi följer Willén, Altea som predikar. Själv övertygas jag inte av exemplet. Kän-netecknas inte hennes bidrag av tystnad och resig-nation, till och med av ordets vanmakt inför köt-tet och döden? Är det verkligen Ordet som kom-mer till uttryck – och i form av Alteas predikan? Ord kommer visserligen till uttryck genom den text vi läser men det är inte det som är Willéns poäng. Predikan är Alteas. Willéns argument för detta är att hon gör en biblisk koppling – men är detta till-räckligt? En viktig episod i berättelsen – och här görs det sannerligen explicit att ordet har en kraft-full inverkan på omgivningen, är när Nikanor, till slut, finner de ord som saknats honom så länge: ”Nu uthärdar jag icke mer. Nu giver jag opp” (117). Detta är, som uttolkaren konstaterar, berättelsens peripeti. Orden som yttras beskrivs i novellen som ”en sprängladdning och som stormvinden och som kallvattnet då det klyver och splittrar hetstenen” (119). Alla blir som ”skadskjutna” (119) heter det. Tolkningen gör gällande att den drabbade famil-jens vardagsverklighet förgiftas av dessa ord. De medför, skriver Willén ”blott splittring och dias-pora” (119). Men är orden Nikanor yttrar verkligen ett syndafall? Själv är jag benägen att se en dubbel predestination i det ord som tematiseras i berät-telsen: Det både förgör och frälser. Ordet har en dubbel, paradoxal inverkan på världen. I detta fall har Nikanors ord fått paret att lämna allt och fört dem på emigrantresan till Amerika, ut ur Fattigsve-rige. Hans ord har innefattat en ’skapande förstö-relse’, ett språng ur fattigdom och en förändring som pekar åtminstone ut ur det som varit. Willén har emellertid sin egen straffpredikan över Nika-nors ord. Han har valt att ”ge företräde åt ordet, när han borde ha gett det åt livet” (122) är uttolka-rens dom. Det han söker finns i ”gamorden” (121) menar Willén – dock med tillägget ”kanske” (121).
I nästa analys, som har rubriken ’Det förlösande ordet’ och behandlar titelberättelsen i Merabs skön-het gör Willén bruk av den medeltida genren dé-bat. En sådan débat kunde till exempel utspela sig mellan kropp och själ. Willén ställer frågan: ”var-för inte blåsa nytt liv i den traditionen men göra
det med den Lindgrenska metoden?” (124). Här handlar det enligt Willén om en debatt mellan ”be-greppen (blotta) ’Tillvaron’ och (det kvalificerade) ’Livet” (124). Vi följer i berättelsen Gabriel Israels-son, en besynnerlig man med ett närmast – nej inte bara närmast, religiöst förhållande till sina kor. Wil-lén ser naturligt nog det absurda och burleska träda fram och ingen skulle väl ha något att invända mot denna iakttagelse. Gabriels förhållande till korna är i sanning märkligt, han vill till och med att en ko skall få en kyrklig begravning. Berättelsens fokus ligger på Gabriels debatt med fadern Konrad, gen-gångaren som misshandlar korna. Här liksom i de andra berättelserna, konstaterar Willén, blir bibel-orden redskap (132) och ledsagar läsaren på ett följ-samt och intressant sätt genom bibliska intertexter. De avslutande tre sektionerna av kapitlet ’Lo-gosvariationer’ ägnas berättelserna ’Vatten’, ’Den sanna kärleken’ och ’Stubbrytaren’. Jag begränsar emellertid min genomgång av Merabs-tolkning-arna till ovanstående. När det gäller ’Vatten’ vill jag trots allt inflika ett förbehåll, då jag tycker att inslag i Willéns tolkning av denna och en tidigare text ger en missvisande bild av Torgny Lindgren som förfat-tare. ’Vatten’ handlar om ett barnlöst par som anli-tar en brunnsgrävare. Denna, på det typiskt Lind-grenska sättet, märkliga gestalt, Johan Lidström, är besatt av sin verksamhet. Willén citerar ett samtal mellan brunnsgrävaren och hans uppdragsgivare, jaget i berättelsen:
Men du, du gör aldrig något fel, sade jag. För dig går det aldrig oppå tok med vattnet.
Aldrig sade han, jag har lärt mig att taga vattnet oppå allvar. Vattuströmmarna ini jorden, dem är som blodådrorna ini människokroppen. (141)
Att berättelsen handlar om tron och mysteriet att undfå nåden torde ingen gå bet på som läser den. Brunnsgrävaren misslyckas trots sina ansträng-ningar, han gräver i själva verket sin egen grav. Pa-ret däremot inväntar och undfår nåden som genom ett mirakel. Vattnet bara kommer till dem, när de, och läsaren, minst anar det. Med den allegoriska strukturen present i novellen ligger det nära till hands att se Lidström som en farisé, en skriftlärd som genom sin vishet tror sig omfatta vattnets – in-vigningens, själva mysterium. Han vill också stifta lagar om vattnets användning: Willén citerar ur be-rättelsen: ”Konungen och riksdagen skulle skriva en lag om vattnet. Så att folket icke fick gräva hur-somhelst” (141). I Willéns tolkning har brunnsgrä-varen dock ingenting med den gammaltestamentlig
lagiskhet och fariséiska anspråk på fulländad vishet att göra – i allt exempel på inslag som evangeliet vill frånsäga tron, utan på upplysningens förnuftstro. Brunnsgrävaren är inte en representant för de skrift-lärda och för prästerligt allvar, utan för vetenskapen. Hans misstag är ”tron att man kan gräva fram livets djupaste innebörd med vetenskapens och upplys-ningens tjänst” (143). Denna udd mot vetenskapen och upplysningen tycker sig Willén se också hos en annan gestalt i novellsamlingen, nämligen klock-skojaren i ’Nåden’, berättelsens Mefistofeles. Denne tar, skriver Willén, för givet, ”liksom upplysningen och traditionen efter den, att en osäkerhet om den fysiska verklighetens grund skulle kunna utgöra grunden för ett argument om det mänskliga and-liga livets grundlöshet” (110) och tillägger: ”Men så är det inte, säger budskapet” (110). Att klockskoja-ren är en djävulsk gestalt i berättelsen är uppenbart. Han står för det kaos och den oordning som för-sätter Lundgren i djup ångest. Klockskojaren tycks bland annat kunna få tiden att gå baklänges. Det första jag ställer mig undrande för i detta samman-hang är om traditionen efter upplysningen ifråga-sätter den ”fysiska verklighetens grund”. Jag trodde att det var tvärt om. Det tredje jag ställer mig tvek-sam till är att den som kan manipulera tidens gång verkligen symboliserar vetenskap och förnuft. Ve-tenskapen ’tror’ inte på oordning och kaos utan sö-ker ordning och harmoni i kosmos, struktur. Hand-lar skojeriet inte mer om magi? På ett plan i berättel-sen handlar det naturligtvis inte om något överna-turligt över huvud taget kan tilläggas, utan om sim-pel suggestion, en hypnos av den stackars druckne Lundgren. Det andra jag vill sätta ett frågetecken in-för är, som redan antytts, att brunnsgrävaren skulle vara en representant för förnuft och vetenskap. Sam-mantaget får detta mig också att ifrågasätta Willéns tes att det finns en kritik av upplysning, vetenskap och förnuft i dessa berättelser, vad än ’budskapet sä-ger’, för att apostrofera honom själv. Faktum är att jag inte kan hitta ett spår av en sådan vetenskaps-kritik i hela Merabs skönhet. Det är något helt an-nat än förnuftet Lindgren vill åt – om vi nu måste tänka oss att han predikar det vill säga.
Det kapitel som följer analyserna av novellerna i Merabs skönhet bär rubriken ’Konsten’ och ägnas novellen ’Brokiga blad’ från I brokiga blads vatten. Den starkt förenklade huvudhandlingen i denna berättelse består i att Prins Eugen anländer inkog-nito till ett litet pensionat i Västerbotten som drivs av en moster till novellens berättare Lydia. Prinsen har rymt från hovet på grund av den skaparkris han
hamnat i. Efter sin vistelse återvänder han till ho-vet. Berättelsen innehåller en hel del resonemang kring konsten. Willén menar att vi inte bör se tex-ten som en slutex-ten, mimetisk, i den bemärkelsen att den framställer en sluten fiktionsvärld. Den är ”snarare ’teologisk” (168) menar han. Detta därför att den ”på den icke-fiktiva nivån brottas med och söker svar på de frågor som antyds i Eugens utta-lande: ’en tro i en mera vidsträckt och hela livet om-fattande mening” (168). Med ”teologisk” menar Willén här en diskussion kring det vi sett honom anslå i inledningen som Lindgrens metod. Det re-sonemang han frilägger handlar om konstens upp-gift men inte som en snävt estetisk diskurs utan som en bredare diskussion med de etiska och religiösa förtecken som kan kopplas till Krings ord i Merabs skönhet. I detta kapitel får Willén tillfälle att föra en mer omfattande diskussion kring texten, vilket har gynnat hans framställning. Denna skulle dock ha vunnit om läsaren tidigt i analysen fått sig till buds ett mer omfattande referat av vad novellen faktiskt handlar om. Willén lyckas emellertid visa hur metoden har räckvidd längre in i Lindgrens för-fattarskap, vilket i sin tur styrker hans tes. Detta är enligt min mening det kapitel som ger läsaren den största behållningen.
Det sista kapitlet med titeln ’Epilog: Variatio-ner på fromhet’ är svårt att sammanfatta därför att det saknar ett egentligt tema. Framställningen är heller inte diskursiv, i meningen uppbyggd kring ett resonemang som förs vidare av argument och underbyggande någon form av tes. ’Tankar om x’ skulle kanske kunna var en karakteristik av fram-ställningens art. Vi får stifta bekantskap med Lind-grens tankar kring sin egen konst via referat. I ännu högre grad handlar det om Willéns uppfattning om vad Lindgrens konst egentligen handlar om. Vad denna söker ett svar på, heter det, ”den exis-tentiella frågan hur människan skall leva ett vär-digt liv med ’Den Stora Sekulariseringen’ som ut-maning, när den sekulariserade människan tende-rar att glömma, kanske till och med förtränga, den andra, den andliga sidan av inkarnationens under” (217). Berättelserna, heter det vidare, framställer ”olika slag av ’misstag’ som kan förvandla ett liv till något annat än ett värdigt sådant. Till det sekula-riserade livets konsekvenser hör en splittrad värld, en brist på sammanhang och mening. Den kan få som följd ett girigt gripande efter livet, som i själva verket bara sönderdelar det i fragment, vilket sker när man ger sig hän åt den sensuella njutningen utan ande” (217). Grundidén i dessa tankar, med
reservationen att jag kan ha feltolkat dem, är att Lindgren i sina berättelser ger exempel på synder (217f ) men också på fromma människor (218ff ) som håller upp ett alternativ. Deras fromhet, heter det, ”kommer från den andra sidan av inkarnatio-nens fenomen, den andliga” (216). Sannolikt vill avhandlingsförfattaren med dessa sidor om from-heten återknyta till sitt påstående i inledningska-pitlet, att de noveller han studerar ”på ett eller an-nat sätt söker demonstrera, som den enda hållbara existentiella attityden, en sorts enkel fromhet. Och med detta kommer dessa noveller att kunna ses som replik till den defaitism som präglar romanen som föregick Merabs skönhet, nämligen Ormens väg på hälleberget” (19). Något belägg för att denna sorts fromhet, vilken den nu är, skulle vara den enda ex-istentiella attityden (vad nu en existentiell attityd är) finns inte i analyserna lika lite som något reso-nemang över huvud taget om defaitismen i Ormens väg. Således har Willén med sin epilog om from-heten velat ärerädda densamma. Om detta har jag ingenting att säga.
En del av min roll som opponent och recensent av en avhandling är att bedöma huruvida det finns några felaktigheter vad gäller formalia, men låt mig börja med att säga något om form/språk. För det första tycker jag att Willén har en ledig stil som gör att avhandlingen är lätt att ta till sig. Ett van-ligt sätt för litteraturvetare att ta sig an en skönlit-terär text är att först åskådligöra texten genom ett referat av något slag, en exposition, och därefter särskilja partier som på något sätt stödjer den egna argumentationen. När Willén refererar handlingar gör han detta löpande det vill säga parallellt med tolkningarna. När vi på sidan 88 läser ”Låt oss nu se hur denna programnovell avslutas. Vilken frukt bar nattens möte mellan predikanten och Isabella?” eller på sidan 93 läser: ”Vad skall det bli av denna skröna?” ser vi typiska drag i den dramaturgi som insceneras med denna disposition. Man kan ställa frågan om denna modell, den spänningsskapande prolongeringen, är den bästa för att ge läsaren över-blick över resonemanget och om inte det struktu-rella får stå tillbaka för det seriella. Jag uppfattar det dock som att avhandlingsförfattaren vill att de element som tillhör berättandet skall kännas till-gängliga och kunna upplevas av läsaren. Själv för-nimmer jag det som störande endast i analysen av ’Brokiga blad’ där jag upplever att tillvägagångs-sättet gör resonemanget just svåröverskådligt. Ett annat tydligt stildrag i avhandlingen är att påstå-endesatser substitueras av frågesatser. ”Hur skulle
det vara om man lät berättelsen vindla kring ett sub-tema ’ordning’, den ordning som implicerar tro och trygghet, den känsla av tillförsikt trots allt som ger det perspektiv på tillvaron som innebär att den kan uthärdas? Varför inte ställa i relation till varandra tidens gång som representerande själva världsningen som skapats av Gud när han skilde den nade världen från kaos å ena sidan och ’nådens ord-ning’ som den analoga ritual som återbekräftar den goda ordningen å den andra? […] Skulle inte detta schema kunna visas igen när det nu i novellsamling-ens givna miljö finns tillgång till en aktör med de rätta mytiska attribut som krävs för att kunna ut-föra en sådan kamp?” (101). Lättare hade varit att läsa något utan inslag av pseudomajeutik, i stil med: ’Min tolkning av berättelsen tar i det följande fasta på dualismen mellan gudomlig ordning och kaos. Det är denna mytiska kamp jag menar att brott-ningen mellan predikanten och Lundgren illustre-rar.’ Detta är något jag tagit upp i min genomgång av analyserna. Jag tycker det är bättre med öppna kort: Fram med hypoteser vi har att förhålla oss till.
Det som jag nu tagit fasta på när det gäller fram-ställningssätt – en närhet till det berättande, träder fram också i andra språkliga former. Willén ger sig själv en viss licentia poetica och inleder inte sällan meningar med samordnande konjunktioner, såsom ’och’ och ’men’, ord som väl mig veterligen tjänar syftet att man inte skall behöva inleda en ny me-ning. Någon gång inleds också ett helt nytt stycke med dessa konjunktioner. Dock, om detta finns det säkerligen olika uppfattningar bland språkvår-dare, så jag reducerar det till en randanmärkning.
Vidare: Sidhänvisningar har inte fått en konse-kvent form – om samma sida följer på föregående i de parentetiska hänvisningarna upprepas någon gång sidnumret (200) och någon annan gång an-vänds beteckningen ibid (93), inom parentes. Bru-ket av ’så’ har tilltagit i mina studenters texter som ett utfyllnadsord med talspråksprägel. Willén är inte helt obesmittad: ”Men i sitt berusade tillstånd så snubblade hon…” (115). ”För trots att budskapet i dialogen är seriöst så löper ju varje replik genom talröret …” (100). Bisatsordföljden är något som all-mänt tycks genomgå en förändring: ”Men så måste det vara, därför att Ordet kan inte göras manifest utan att ha tagit plats i en kropp” (86). Vad säger våra språkvårdare om detta? Vid en citatgransk-ning finner jag inga fel förutom på sidan 66 där arvsynden felstavats (vilket ordet inte är i origina-let). Gamla och Nya Testamentet skall skrivas med versalt ’T’ vilket inte alltid görs (59) (jfr 60)
Her-mann Krings stavas på ett sätt i citatet, det riktiga och på ett annat sätt i avhandlingstexten (39) och på ett tredje sätt i fotnoten på samma sida. Om fot-noterna i allmänhet vill jag säga att jag finner dem informativa – i dessa finns gott om relevanta och rimligt dimensionerade, intressanta kommentarer. Jag vill också uttrycka mig positivt om avhandling-ens forskningsgenomgång som jag finner balanse-rad, utförlig och läsbar. Ansatsen är kumulativ i den meningen att Marcus reflekterar över och bygger vidare på iakttagelser andra forskare gjort, till ex-empel Anders Perssons studier i Lindgrens kort-prosa och predikotraditionen.
Det har kanske framkommit att jag i vissa stycken ställer mig kritisk till Willéns sätt att tolka in skön-litterära texter i en predikotradition eller för den delen i ett predikantparadigm. Ansatsen tenderar att föra in skönlitteraturens ofta dialogiska och pa-radoxala uttryck i en ideologisk och normerande uttydning. Där avhandlingsförfattaren ser texten som ett instrument för ”den enda hållbara existen-tiella attityden” (19) ser jag flera vägval i texten – och, inte minst, en tvekande öppenhet i de stu-derade texterna som sträcker sig bortom prediko-formen. Willén nämner vid något tillfälle Michail Bakhtin – och avhandlingsförfattarens framställ-ning skulle inte ha blivit lidande om det dialogiska elementet i Lindgrens text fått ett större spelrum. Detta element sammanfaller för övrigt väl med den kristna grundhållning han ser framträda i kortbe-rättelserna. Jag tänker på ödmjukheten inför med-människan och den motröst Bakhtin uttolkar som ett grunddrag i Dostojevskijs poetik. Läsaren av avhandlingen förväntar sig efter att ha läst inled-ningen också att få reda på hur den ’ikoniska me-toden’ skall te sig i Lindgrens noveller men ett mer genomgripande resonemang kring detta element saknas i analysdelen. Detsamma gäller fromheten, som dyker upp någon gång men inte förs in i tolk-ningarna på ett tydligt sätt. Avhandlingen har dock utan någon som helst tvekan bidragit till att vidga förståelsen av Lindgrens författarskap. När Willén lägger det normerande åt sidan visar han att hög narratologisk medvetenhet ger goda resultat också avseende själva tolkningen av skönlitterär text. Det grundkoncept, ’metoden’, han gör bruk av är mycket klokt uttänkt som analysinstrument och med detta lyckas han avtäcka nya dimensioner av Lindgrens text och tilltal som vi definitivt inte vill vara utan.
