Egenvårdens förutsättningar : Hinder och stöd vid diabetes mellitus typ 2

Egenvårdens förutsättningar

- hinder och stöd vid diabetes

mellitus typ 2

HUVUDOMRÅDE: Omvårdnad

FÖRFATTARE: Frida Gren & Amanda Hellstrand HANDLEDARE:Eva-Karin Hultgren

JÖNKÖPING 2018 Maj

Sammanfattning

Bakgrund: Diabetes mellitus typ 2 ökar globalt, den klassas som nästa epidemi.

Orsakerna till epidemin beror på flera komplexa faktorer, vilket kräver insatser från varje nivå i samhället. Tillvägagångssätt för egenvård av diabetes mellitus typ 2 är i form av kost- och motionsrekommendationer med stöd av sjuksköterska, vilket rekommenderas av nationella riktlinjer.

Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt var att beskriva erfarenheter av stöd vid

egenvård hos personer med diabetes mellitus typ 2.

Metod: En induktiv ansats användes med tio stycken kvalitativa artiklar och dessa

analyserades genom Fribergs analysmodell.

Resultat: Två huvudrubriker hittades; “Socialt stöd” samt “Hinder för stöd” och det

urskildes även fem underrubriker. Sjukdomens påverkan på livsbild och livsmiljö medförde att deltagare främst upplevde hinder för sin egenvård. Efterfrågan av adekvat stöd var framträdande.

Slutsats: Krav på personcentrerad vård och omformning av nuvarande

omvårdnadssystem för bättre uppmuntran och möjlighet till egenvård är primärt. Flera hinder för stöd identifierades och vidareutveckling av dessa anses vara högst relevanta.

Summary

Self-care conditions

-barriers and support in diabetes mellitus type 2. A literature review.

Background: Diabetes mellitus type 2 increases globally, it is classified as the next

epidemic. The causes of the epidemic depend on several complex factors, which requires efforts from every level of society. Procedures for self-care of diabetes mellitus type 2 is diet and exercise recommendations supported by nurse, which are recommended by national guidelines.

Aim: The aim of this literature review was to describe the experiences of support by

self-care of persons living with diabetes mellitus type 2.

Method: An inductive approach was used, ten qualitative articles were analysed by

Fribergs Analysis model.

Result: Two main headings were find; "Social support" and "Barriers to support".

There were also five subheadings. The impact of the disease on life and habitat was that participants experienced a barrier to self-care. Demand for adequate support was prominent.

Conclusion: Requirements for person-centered care and transformation of the

current nursing system for better encouragement and self-care are primary. Several barriers to support were identified and further development of these is considered to be highly relevant.

Innehållsförteckning

Inledning ... 1

Bakgrund ... 2

Diabetes mellitus typ 2 ... 2

Omvårdnad och hälsofrämjande omvårdnad ... 3

Teorin om egenvårdsbalans ... 3

Egenvård vid diabetes mellitus typ 2 ... 4

Sjuksköterskans roll ... 5

Syfte ... 6

Material och metod ... 6

Design ... 6

Urval och datainsamling ... 6

Dataanalys... 6 Etiska överväganden ... 7

Resultat ... 8

Att ändra etablerade vanor... 10

Att inte ha kunskap ... 10

Att påverkas emotionellt ... 11

Diskussion ... 13

Slutsatser ... 18

Referenser ... 19

Bilagor ...

1

Inledning

Diabetes mellitus har en prevalens på fyra till fem procent av Sveriges befolkning, av dessa är diabetes mellitus typ 2 främst förekommande (Jansson, 2015). World Health Organisation [WHO] (2016), hävdar att diabetes mellitus typ 2 är ett globalt växande problem och en hälsoutmaning. Tidigare har diabetes mellitus typ 2 endast

förekommit bland vuxna, men förekommer nu i allt lägre ålder (WHO, 2016).

Förekomsten av diabetes mellitus typ 2 har ökat i en sådan grad globalt sätt att den är klassad som en av nutidens epidemier och innebär en stor ekonomisk börda på det globala hälsovårdssystemet (Chen, Magliano & Zimmet, 2012; WHO, 2016). Orsaken till epidemin anses vara en komplex kombination av genetiska anlag som integrerar med olika samhällsfaktorer, som i sin tur avgörs av världens socioekonomi, beteende och miljö (Chen et al., 2012). De största riskfaktorerna för att utveckla diabetes mellitus typ 2 är övervikt, fetma, stillasittande livsstil och ohälsosamma kostvanor (Chen et al., 2012; WHO, 2016). Betydelsen av en hälsosam livsstil, speciellt

viktminskning och ökad fysisk aktivitet kan förhindra och fördröja diabetes mellitus typ 2. Dessa förändringar anses lika effektiva som läkemedelsbehandling (Gillies et al., 2007). Åtgärder gällande dessa riskfaktorer och den eskalerande epidemin kräver insatser från varje nivå i samhället, från forskare, vårdgivare, vårdpersonal och politiker, men framförallt medvetenheten hos den allmänna befolkningen (Chen et al., 2012).

På grund av den ökade prevalensen av diabetes mellitus typ 2 globalt sätt och dess efterföljande påverkan på samhället samt på individen, väcktes intresset för

genomförande av denna litteraturöversikt. Behovet av rätt åtgärder till de drabbade av sjukdomen är av relevans för omvårdnad, omvårdnadssystemet och

sjuksköterskans roll. Erfarenheter av stöd vid egenvård ansågs lämpligt att granska eftersom diabetes mellitus typ 2 kräver ett egenansvar för en optimal egenvård.

2

Bakgrund

Diabetesmellitus typ 2

Diabetes är ett samlingsnamn för flera olika diabetessjukdomar. Diabetes med namnet mellitus syftar på den typ av diabetes där kännetecknet och orsaken till sjukdomen är hyperglykemi. Hyperglykemi definieras vid fasteglukosvärde på >7 mmol/L (American Diabetes Association [ADA], 2014). Den vanligaste formen av diabetes mellitus är diabetes mellitus typ 2 (DMT2) med en förekomst på 90% (Chen et al., 2012; Nationella diabetesregistret, 2016). Det är en sjukdom som kännetecknas av nedsatt insulinproduktion och karaktäriseras av nedsatt insulinsekretion i blodet med insulinresistens (Hicks, 2010). Orsaken till DMT2 är bland annat hög ålder, ärftlighet, fetma, dålig kosthållning och fysisk inaktivitet (Blair, 2016). För att

diagnostisera diabetes mellitus mäts plasmaglukos för att undersöka graden av/eller uteslutning av hyperglykemi. Det kan diagnostiseras på tre olika sätt:

1. Typiska symtom på diabetes mellitus och ett plasmaglukos på >11.1 mmol/l.

2. Två fasteglukosvärden som visar > 7.0 mmol/l.

3. Oralt glukostoleransvärde (OGGT), 75 g glukos upplöst i vatten. Glukosvärdet

mäts innan intag av den upplösta vätskan samt två timmar efter intaget. Positivt värde: >11.1 mmol/l (ADA, 2014).

DMT2 utvecklas långsamt under flera månader, till och med under flera år, vilket leder till den vanligen sena debuten av sjukdomen. Symtomen är framförallt karaktäriserade av ökad törst och ökade urinmängder, men också trötthet,

viktminskning och försämrad syn förekommer (Blair, 2016; Hicks, 2010). DMT2 är en progressiv sjukdom och kan medföra en mängd komplikationer. Långvarig kronisk hyperglykemi kan leda till komplikationer som problem i ögon, njurar, lever, blodkärl och hjärta. Diabetesfot är en annan komplikation som uppkommer på grund av nedsatt blodcirkulation och nervskada orsakad av hyperglykemi. Detta innefattar sår, infektioner och vävnadsdöd i djupa vävnadslager. Även om komplikationer kan uppstå är det många personer som inte drabbas av dem. Dessa personer har i regel en god livsstil och en optimal blodglukosnivå (Blair, 2016). HbA1c är det mest väsentliga måttet i diabetesvården för att följa progress och behandling och visar personer med DMT2 glukoskontroll fyra till sex veckor bakåt i tiden. Ett högt HbA1c har starka kopplingar till utveckling av komplikationer (Statens Beredning för medicinsk

Utvärdering [SBU], 2009). Socialstyrelsen (2017) rekommenderar att en riktlinje för behandlingsmål bör vara ett HbA1c-värde under 52 mmol/mol och ett övre riktvärde på 70 mmol/mol.

Forskning visar att DMT2 kommer öka runt om i världen med upp till åtta procent år 2030 (Chen et al., 2012). Incidensen av diabetes i Sverige är dock lägre än ur ett globalt perspektiv, däremot anses den åldrande befolkningen öka förekomsten (Jansson, 2015). Hälsopromotion och prevention är viktigt, eftersom flera faktorer som bidrar till DMT2 går att förebygga och sjukdomen kan även reverseras med egenvård och vård (Blair, 2016; Lean et al., 2018). Adekvat stöd för

egenvårdsåtgärder är nödvändiga för att minska förekomsten, komplikationer från sjukdomen och belastningen på sjukvården (Chen et al., 2012).

3

Omvårdnad och hälsofrämjande omvårdnad

Omvårdnad har sitt primära synsätt utifrån humanismen, vilket innebär att all omvårdnad ska ges till varje person med samma grund, vara riktad mot personens grundläggande rättigheter, värderingar och vanor. Detta innebär ett holistiskt synsätt. Omvårdnad är sjuksköterskans ansvarsområde och specifika kompetensinriktning. Vilket innebär att sjuksköterskan ska inneha ett helhetsperspektiv gällande vårdsökande personers situation och utgå från hens behov (Svensk sjuksköterskeförening [SSF], 2017). Hälsa är omvårdnadens centrala målsättning (SSF, 2016). Begreppet hälsa kan ses utifrån två olika sorters perspektiv. I det ena perspektivet ses hälsa som motsats till sjukdom, detta ska enligt den medicinska vetenskapen diagnostiseras, botas och lindras och därmed återställa hälsa. Det andra perspektivet innehar ett filosofiskt synsätt där hälsa och ohälsa utgör mycket mer än bara frånvaro av sjukdom (Hofmann, 2005).

Hälsofrämjande omvårdnad grundar sig, liksom omvårdnad, på en humanistisk syn. Målet är att inte endast se sjukdom, utan även förstå personens livsvärld i samband med hälsa, sjukdom och lidande (Berg & Sarvimäki, 2003). Stöttepelarna i den hälsofrämjande omvårdnaden är dialog, delaktighet och jämlikhet. I ett fungerande möte ska tillit främjas, det är en förutsättning för att sjuksköterskan och personen ska våga ge varandra förtroende för att tillsammans hitta verktyg och vägar för att förbättra och stödja hälsa (Buchanan, 2006). Det är främst i vårdmötet som sjuksköterskan har sin hälsofrämjande roll. I hälsofrämjande omvårdnad fokuseras det på att försöka förstå vad som skapar och upprätthåller en persons hälsa, trots sjukdom, vilket sedan är grundläggande för fortsatta stödåtgärder och processer (SSF, 2009). Vid samtal om levnadsvanor utförs rådgivning som en ömsesidig dialog med en sjukdomsdrabbad person. Grunden till dialog är ett personcentrerat samtal där sjuksköterskan utgår från

personens egna förutsättningar (SSF, 2016). Hälsofrämjande omvårdnad förutsätter

att en person ska kunna ha en aktiv roll i sin vård genom att finna empowerment och därigenom få rätt stöd till egenvård. Empowerment betyder att alla människor har resurser och kapacitet att finna och inneha hälsa (Berg & Sarvimäki, 2003; SSF, 2009). För att främja ansvar för den egna hälsan hos personer presenteras Orems teori om egenvårdsbalans som beskriver och avhandlar den hälsofrämjande omvårdnadens betydelse och primära mål (SSF, 2009).

Teorin om egenvårdsbalans

Inom begreppet hälsa är det enligt Orem (2001) viktigt att personens hälsa ses som nödvändig och grundläggande. Denna uppfattning bör delas av personen och samhället i stort och ska inte endast tillskrivas hälso- och sjukvården. Definition av egenvård är enligt Orem de aktiviteter som personen själv kan göra, för att uppnå hälsa och välmående. Hypotesen i teorin är att personen själv är bestämmande och ansvarig vad gäller sin egenvård. Egenvården är något personen måste upprätthålla och/eller tillföra för att hitta/ha förutsättningar för att överleva, upprätthålla psykisk och fysisk funktionalitet, inneha personlig utveckling eller annat som är grundläggande för personen. Detta har utmynnat i teorin om egenvårdsbalans, där delteorier om egenvårdens förutsättningar och förslag till åtgärder behandlas och förklaras. Egenvårdsbalansteorin behandlar egenvård och omvårdnad utifrån tre olika delteorier; Teorin om egenvård, teorin om egenvårdsbrist och teorin om omvårdnadssystem (Orem, 2001).

4

Innebörden med teorin om egenvård är grundläggande för personen för att kunna upprätthålla vissa beståndsdelar och åtaganden för att bibehålla en god hälsa och ett gott liv. Detta innebär att varje person ska göras delaktig i sin vård så långt det är möjligt. Egenvård kan ses som ett inlärt beteende och som en medveten handling, vilket gör att egenvård och vad egenvård innebär lärs in via interaktion och kommunikation med olika sociala grupper. Åtgärder som gäller egenvård varierar efter kulturella och sociala erfarenheter och miljöer. Målsättningen är att genom personligt stöd uppmuntra personens egna förmåga att utveckla sin egenvård (Orem, 2001). Teorin om egenvårdsbrist handlar om den primära anledningen till varför personen kräver omvårdnad och är den delen där sjuksköterskan ska bistå och stödja med sin yrkeskompetens. Egenvårdsbrist kan ses som en obalans mellan personens egenvårdskapacitet och egenvårdskrav. Egenvårdskapacitet och egenvårdskrav är två grundläggande begrepp som definieras enligt sina relationer till varandra och utgör graden av egenvårdsbrist hos personen. Orem beskriver kapaciteten och förmågan till egenvård som en kraft som påverkas av olika faktorer som berör personens grundläggande miljöfaktorer och kroppsfärdigheter. De krav som förutsätter god egenvård beskrivs som en uppsättning av åtgärder och behov som ska utföras för eget stödjande av god egenvård (Orem, 2001).

Omvårdnadssystemet beskriver Orem (2001) som samspelet mellan vårdsökande person och sjuksköterska. Syftet med systemet är att sjuksköterskan ska kunna kompensera och stödja för personens egenvårdsbrist. Systemet består av tre delar; identifikation, planering och utvärdering. Identifikation är när sjuksköterskan fastställer den vårdsökande personens omvårdnadsbehov. Planering av omvårdnaden sker genom att sätta in de åtgärder personen har brist på, i samråd med denne. Sista delen består av en utvärdering där sjuksköterskan följer upp och utvärderar omvårdnaden tillsammans med personen (Orem, 2001).

Egenvård vid diabetes mellitus typ 2

Målet med egenvård vid DMT2 är att personen ska må bra trots sin sjukdom samt ha verktyg och kunskap som stöd för att kunna hantera och förebygga sjukdomen och dess komplikationer. Egenvård vid DMT2 kännetecknas av dagliga vidtagna

egenvårdsåtgärder, såsom balanserad kost, motion och eventuellt läkemedel för att uppnå en optimal blodglukosnivå (Funnell et al., 2012). Anpassning av kost är viktigt. Kostanpassning innebär ett minskat dagsenergiintag och rätt val av livsmedel, vilket resulterar i viktnedgång och stabilisering av blodglukosnivå, som förhindrar hypo- och hyperglykemi och som i sin tur minimerar risken för komplikationer (SBU, 2009; Socialstyrelsen 2017). Kostförändringar består i allmänhet av kost med begränsat fettinnehåll och minskad andel kolhydrater. Motion och minskat fettintag bidrar till flera gynnsamma faktorer avseende DMT2 (Mann et al., 2004), bland annat minskad risk för utveckling av hjärt- och kärlsjukdom (Soinio, Laakso, Lehto, Hakala &

Ronnemaa, 2003) och viktnedgång (Gillies et al., 2007; Mann et al., 2004). Om förändrade kost- och motionsvanor inte utgör fullgott stöd för stabilisering av blodglukosnivå används läkemedel för att sänka blodglukosnivån (Funnell, et al., 2012). Egenvård vid DMT2 präglas främst av den drabbade personens motivation, egna förmåga och självbedömning utefter förändringar avseende kost. Centrala åtgärder är att förbättra det autonoma stödet (Nouwen et al., 2011). Socialstyrelsen (2015) har utvärderat förbättringsområden för diabetesvården i Sverige. Bristande måluppfyllelse ses och en mer fördjupad och frekvent kontakt mellan patient och

5

sjukvård behövs. Däribland bör fokus på kulturanpassad behandling ges samt ökad åtkomst till gruppbaserad utbildning. Likväl höjd utbildningsnivå för vårdpersonal inom diabetesvården (Socialstyrelsen, 2015).

Enligt riktlinjer för diabetesvård fastslås det att egenvård i form av patientutbildning har en central och avgörande roll i den drabbade personens hälsa, däribland

utbildning avseende kost- och motionsförändringar (Robertson, 2012;

Socialstyrelsen, 2017). I arbetet med egenvård har sjuksköterskan en betydelsefull roll (Bartol, 2012).

Sjuksköterskans roll

Enligt hälso- och sjukvårdslagen (SFS 2017:30) och patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659) ska alla vårdsökande personer ges individuell anpassad information och möjlighet att välja behandlingsalternativ. Den anpassade informationen vid DMT2 ska innehålla relevanta uppgifter om och för personens tillstånd och vilka metoder för undersökning, vård och behandling som finns att tillgå. Genom detta tillvägagångssätt skapas förutsättningar för att personen ska kunna tillvarata sina egna intressen och kunna genomföra ett absolut ställningstagande till eventuell behandling eller åtgärd. Detta ger personen fullständig delaktighet i sin vård. Åtgärder och rådgivning ska anpassas utifrån personens tillstånd, behov av stöd, mognad och erfarenhet, kognitiva förmåga och utefter eventuella funktionsnedsättningar samt utifrån kulturell och språklig bakgrund (Chen & Li, 2009; Funnell et al., 2012; Socialstyrelsen, 2017).

Enligt kompetensbeskrivningen för legitimerade sjuksköterskor (SSF, 2017) finns det sex kärnkompetenser som stöd i arbetet. En av dessa är personcentrerad vård. Den beskriver att sjuksköterskan ansvarar för att omvårdnaden sker i samråd med den drabbade personen och dess närstående, för att bibehålla integritet och värdighet. Vårdmötet utgår från personens berättelse och sjuksköterskan ska kunna bemöta personen på ett värdigt vis. Sjuksköterskan ska även identifiera vad hälsa betyder för personen och vad som ska göras för att kunna främja hälsa. Personen och dess närstående ska känna sig involverade i vården och tillsammans med sjuksköterskan sätta upp mål med vården. Dessutom ska sjuksköterskan värna om personens behov, dennes möjligheter och rättigheter för bibehållen god vård genom hela vårdprocessen (SSF, 2017).

Sjuksköterskan behöver ha en god förståelse för sjukdomen DMT2 för att kunna informera personer och hänvisa dem till rätt åtgärder och därmed förbättra och stödja vårdsökande personers mående och sjukdomsprocess (Hicks, 2010). Sjuksköterskor har en nyckelroll i utbildningen av egenvård och livsstilsförändring hos personer med DMT2. Genom motivation, stöd och utbildning kan sjuksköterskan hjälpa dem att förstå behovet av och fördelarna med god diabeteskontroll. Med ett personcentrerat perspektiv kan sjuksköterskan möta personens behov och anpassa omvårdnaden utefter dennes livsmiljö. Det primära är att motivera personer med DMT2 att vara aktiva i sin sjukdom och uppmuntra dem till eget engagemang (Bartol, 2012).

6

Syfte

Var att beskriva erfarenheter av stöd vid egenvård hos personer med diabetes mellitus typ 2.

Material och metod

En litteraturöversikt valdes till denna uppsats. En litteraturöversikt innebär att bilda en sammanfattande tolkning och/eller föreställning om och avseende kunskapen inom ett valt ämne. För kritisk granskning och för ökad förståelse av personers erfarenheter av stöd vid egenvård vid DMT2 har artiklar med kvalitativ metod valts ut, dessa artiklar har erfarenheter, upplevelser och behov som utgångspunkt (Friberg, 2017). Ansatsen var induktiv, detta innebär att försöka skapa en förutsättningslös syn på ett specifikt problem och utifrån det formulera en empirisk slutsats (Priebe & Landström, 2017). Den teoretiska referensramen i denna litteraturöversikt var Orems (2001) egenvårdsbalansteori och användes som ett hjälpverktyg för att svara på problemformuleringen och ge tyngd till litteraturöversiktens argument och fynd (Henricson, 2017a).

Urval och datainsamling

Artiklar hämtades från databaserna MedLine och CINAHL, dessa är inriktade på forskning inom omvårdnad (Friberg, 2017). Följande sökord användes: diab* mellitus type 2, self car*, support och qualitative. Sökorden trunkerades, vilket innebar att stammen av ett ord skrevs in i sökrutan och avslutades med ett trunkeringstecken, en asterisk: *. Boolesk söklogik användes också i sökningen. Booleska termer användes för att finna samband mellan sökorden (Östlundh, 2017). I denna litteraturöversikt användes endast termen AND. För fullständig redovisning av sökord och artikelsökning, se (Bilaga 1).

För att svara på syftet valdes artiklar ut med inklusion- och exklusionskriterier (Rosén, 2017). Inklusionskriterier: Artiklar från år 2013-2017, med engelskt språk och artiklar som granskats utifrån peer review. Endast kvalitativa artiklar

inkluderades. Exklusionskriterier: Artiklar med studier inkluderande barn och ungdomar under 18 år exkluderades, även artiklar utan abstract har uteslutits. Artiklar som svarade på syftet valdes ut och kvalitetsgranskades.

Kvalitetsgranskningen utgick utifrån Hälsohögskolan i Jönköpings protokoll för basala kvalitetskriterier för studier med kvalitativ metod, se (Bilaga 2).

Kvalitetsgranskningen redovisas genom en matris av resultatartiklarna, se (Bilaga 3).

Dataanalys

Analysen gjordes utefter bestämda steg i Fribergs (2017) trestegsmodell. Första delen, enligt Friberg, innebär att valda artiklar lästes flertalet gånger för förståelse av innehåll och klargörande av sammanhang. Andra delen bestod av att hitta likheter respektive skillnader. I den tredje avslutande delen gjordes en sammanställning av

7

relevanta fynd. Sortering skedde utefter fynd som svarade på syftet, dessa

sammanställdes på ett sätt som skapade specifika rubriker (Friberg, 2017). Efter kvalitetsgranskning fanns tolv stycken artiklar kvar. Dessa tolv lästes enskilt och ingående för en djupare förståelse. Sedan diskuterades artiklarna sinsemellan. Vid denna diskussion framkom det att två artiklar inte svarade mot syftet. Dessa två uteslöts och en sökmatris och en artikelmatris sammanställdes, se (Bilaga 1 & 3). Efter detta lästes artiklarna tillsammans och färgmarkerades och kategoriserades utefter Orems (2001) tre delteorier. Dessa sammanställdes sedan i tre olika dokument som representerade varje delteori: egenvård, egenvårdsbrist och

omvårdnadssystem. Dokumenten analyserades med induktiv ansats och skillnader och likheter hittades. Dessa bildade sedan huvudrubriker och underrubriker.

Etiska överväganden

Examensarbeten som genomförs på högskolor på grundnivå kräver ingen etisk prövning, däremot har artiklarna i resultatet kontrollerats utifrån om ett etiskt

övervägande har använts. För att en studie ska vara etisk granskad ska den utgå ifrån betydande och centrala frågor, ha en god vetenskaplig kvalité samt vara etiskt

genomförd (Kjellström, 2017). Genomförande av studie med god etisk ed i Sverige följer etikprövningslagen (2003:460) och dess övergripande syfte är att skydda den enskilda människan och respektera hens människovärde. Respekt för människor med DMT2 ska i synnerhet beaktas eftersom autonomin hotas för dem i samband med deras sjukdom. Detta kan försvåras av etiska principer om den drabbade motsätter sig behandling eller av andra skäl inte genomför optimala och ibland nödvändiga förändringar. Ur etiskt perspektiv och utifrån respekt för integriteten ska befogad och grundlig information ges så personen kan göra ett välgrundat beslut (Socialstyrelsen, 2017).Forskningsetiken och etiska principer är viktiga att upprätthålla samt vikten att undvika förförståelse. Med förförståelse menas att tidigare kunskap och

erfarenhet inom ämnet kan riskera att influera trovärdigheten i resultatet (Priebe & Landström, 2017).I denna litteraturöversikt utgår inte förförståelsen av personliga erfarenheter, endast har kontakt med DMT2 förekommit under arbete och

verksamhetsförlagda studier. Därigenom har det uppmärksammats att sjukdomen är mycket vanligt förekommande, därav intresset för att skriva detta arbete.

8

Resultat

Nedan beskrivs erfarenheter av stöd vid egenvård hos personer med DMT2 utifrån induktiv ansats. Likheter i artiklarna bildade två huvudrubriker med fem underrubriker som svarade mot syftet, se (Figur 1).

Figur 1. Presentation av huvud- och underrubriker i resultatet.

Socialt stöd

Olika former av socialt stöd framkom i analysen, främst socialt stöd från familj. Fynd av professionens stöd, vilket ingick som formellt socialt stöd, var en återkommande del i analysen. I denna rubrik framkom flera hinder.

Att få stöd av familj

I analysen framkom det att familjen är den största stödjande faktorn i egenvården (Black, Maitland, Hilbers & Orinuela, 2017; Booth, Lowis, Dean, Hunter & McKinley, 2013; Carolan, Holman & Ferrari, 2015; Crowe et al., 2017; Halkoaho, Kangasniemi, Niinimäki, & Pietilä, 2014; Laranjo et al., 2015; Rasmussen et al., 2016). Deltagare framhöll sina barn som ett stort stöd. Barnen till deltagarna ansågs som viktiga, de gav främst stöd i form av praktiska åtgärder som att skjutsa till möten och behandlingar samt att tolka vid vårdmöten (Black et al., 2017). Familjen sågs som en motivationoch denna motivation beskrevs som att undvika komplikationer för att leva längre för att finnas för sina nära och kära samt för att kunna närvara vid stora och viktiga livshändelser i sina barns liv, som till exempel bröllop (Carolan et al., 2015; Rasmussen et al., 2016). Det sociala stödet från familjen beskrevs med begrepp som uppmuntran, emotionellt stöd i form av lyssnande och förståelse samt som ett praktiskt stöd vid matlagning, inhandling och vardagliga rutiner kring mat och ätande (Black et al., 2017; Halkoaho et al., 2014). På grund av DMT2:s påverkan på det vardagliga livet är det enligt deltagarna oundvikligt att inte dela sin sjukdom med sina närmaste, att engagera familjen och andra i sin DMT2 ansågs vara övergripande positivt för att få stöd i sjukdomen (Black et al., 2017). Enligt Laranjo et al. (2015) kunde även familjen utgöra

9

ett negativt stöd. Familjen motarbetade den drabbades rekommenderade kostråd genom att vägra att äta maten som den drabbade lagat. Detta hindrade egenvården (Laranjo et al., 2015). Det fanns deltagare som helt saknade socialt stöd från familj, de fann istället stöd hos informella sociala grupper, till exempel via grannar eller föreningar (Black et al., 2017).

Att få stöd av profession

Artiklarnas huvudfynd klargjorde att deltagare kräver olika sorters stöd i sin

egenvård (Booth et al., 2013; Carolan et al., 2015; Graffigna, Barello, Libreri & Bosio, 2014; Halkoaho et al., 2014; Kruse et al., 2013; Laranjo et al., 2015; Rasmussen et al., 2016). Sjuksköterskor hade en checklista som användes under vårdmötet och denna checklista avhandlade systematiskt olika diabetesrelaterade områden (Kruse et al., 2013). Det medicinska språket som användes i vårdmötet och i checklistan sågs som ett hinder för egenvården (Carolan et al., 2015; Crowe et al., 2017; Graffigna et al., 2014; Halkoaho et al., 2014; Kruse et al., 2013). Mätvärden som utvärderar

deltagarnas diabetes och sjukdomsprogress förklarades med medicinska termer, medan deltagarna tenderade att använda sig utav kroppsliga symtom som

mätinstrument. Detta blev svårt att associera till mätvärden, vilket innebar att kommunikationen mellan vårdpersonal och deltagare blev bristfällig (Carolan et al., 2015; Graffigna et al., 2014; Halkoaho et al., 2014; Kruse et al., 2013). Deltagare påtalade att de inte fick anvisningar om hur motion skulle utföras, utan bara att den skulle utföras, vilket ledde till att de inte utövade motion alls (Garaffigna et al., 2014; Laranjo et al.; 2015). Deltagare uppgav också att information borde anpassas utefter livsmiljö (Carolan et al., 2015; Rasmussen et al., 2016). Individanpassad behandling skulle enligt deltagarna ge bättre stöd i egenvården (Graffigna et al., 2014; Halkoaho et al., 2014). Deltagare efterfrågade även lämplig information anpassad till ålder, eftersom den mesta informationen var riktad till äldre personer (Rasmussen et al., 2016). Deltagare föreslog också direkta stödåtgärder som bör ges av vården, bland annat mer stöd vid diagnosen, mer effektiv och förbättrad kommunikation, bättre integrerad vård och teknisk utrustning. Vården önskades även vara mer tillgänglig och flexibel (Graffigna et al., 2014; Rasmussen et al., 2016). Deltagare efterfrågade också kontakt med andra med DMT2 för utbyte av erfarenheter (Rise, Pellerud, Rygg & Steinsbekk, 2013).

Informationsbrist och brist på förståelse i interaktion med vårdpersonal var något som uppmärksammades (Booth et al., 2013; Carolan et al., 2015; Crowe et al., 2017; Graffigna et al., 2014; Kruse et al., 2013; Laranjo et al., 2015).Det framgick att rekommendationer och riktlinjer var svåra att omsätta till det vardagliga livet, detta innebar att deltagare fick råd om egenvård som inte var användbara och tillämpbara (Carolan et al., 2015; Crowe et al., 2017; Graffigna et al., 2014; Kruse et al., 2013; Laranjo et al., 2015).Deltagare uppgav också att de kände sig oklara på vad som sagts under vårdmötet och upplevde det svårt att tolka informationen. Detta ledde till missuppfattningar och gjorde att deltagarna inte följde de anvisade

rekommendationerna (Booth et al., 2013; Graffigna et al., 2014).

Hinder för stöd

Analysfynden utgjordes övergripande av hinder. Dessa hinder för stöd utmynnande i nedanstående delrubriker, att ändra etablerade vanor, att inte ha kunskap och att

10

påverkas emotionellt. Tidigare etablerade vanor var ett återkommande hinder och upplevdes mycket svårt att förändra. Livsstilsförändringar krävde ny kunskap, vilket utmynnade i känslor som osäkerhet, motivationsbrist och nytt nödvändigt egenansvar. Denna förändring och påverkan på vardagen medförde emotionella hinder som därmed försvårade egenvården.

Att ändra etablerade vanor

I analysen framkom det att väletablerade vanor i vardagen var ett stort hinder för egenvård (Booth et al., 2013; Carolan et al., 2015; Laranjo et al., 2015; Rise et al., 2013). Arbetet orsakade också hinder för egenvården av DMT2, särskilt arbeten med obekväma arbetstider (Kruse et al., 2013). Svårigheten att ändra etablerade vanor i vardagen och att tillämpa egenvård upplevdes svårare när sjukdomen hade diagnostiserats under senare år (Booth et al., 2013). Ett av de främsta hindren för etablering av nya livsstilsförändringar var matvanor. Det var återkommande negativa åsikter om de nödvändiga kostförändringar deltagarna var tvungna att genomföra. Deltagare beskrev det som att de kände sig berövade på den tillfredsställelse tidigare kostvanor gett dem och det sociala samspelet mat medförde. Mat vid högtider, som exempelvis julmat, ansågs vara ett hinder för att etablera goda matvanor. Däribland genom att utsättas för mat som deltagarna inte får äta och svårigheten att återgå till vardagliga rekommendationer. Högtider i kombination med rekommenderade förändringar gav också deltagare sug efter specifik och förbjuden mat, vilket ofta resulterade i ett allt eller inget beteende gällande deras matintag. Dessa faktorer innebar även att viss mat sågs som förbjuden eller mer accepterad och ledde till osäkerhet och olämpliga matval. Sämre matval och sug ledde också till känslor av oro, frustration och depressiva tankar (Booth et al., 2013; Carolan et al., 2015; Laranjo et al., 2015). Likväl tappade deltagare motivationen att fullfölja livsstilsförändringar när de upplevde att de inte kunde koppla blodsockerhöjningar till deras kost, som de vid tillfället ansåg vara enligt riktlinjer. Det framkom även att deltagarnas familjemedlemmar var negativt inställda till nya kostvanor, vilket medförde att nya vanor var svåra att anamma (Laranjo et al., 2015).

Hinder för egenvård kunde också härledas till lathet, det var ett återkommande ord för att förklara brist på motivation och hinder för egenvården (Rasmussen et al., 2016). Motion var något som ansågs vara svårt att tillämpa som en vana, trots uppmuntran till detta. Bristen på motion försvarades av samsjuklighet, vilket försvårade fysisk aktivitet. Det påtalades också att motion inte tidigare hade utövats och därmed var svårt att implementera i vardagen och finna motivation till det (Booth et al., 2013; Laranjo et al., 2015).

Att inte ha kunskap

Brist på kunskap och förståelse var ett hinder för egenvården (Booth et al., 2013; Laranjo et al., 2015; Graffigna et al., 2014). Deltagare hade svårt att bearbeta och återberätta information de fått vid vårdmöten och kände sig förvirrade och osäkra. Brist på förståelse ledde till osäkerhet och missuppfattningar. Resultatet av dessa bristfaktorer bidrog till att deltagarna inte förstod och inte följde de riktlinjer och egenvårdsåtgärder de fått av vårdpersonal. Denna typ av kunskapsbrist medförde i sin tur en motivationsbrist (Booth et al., 2013; Graffigna et al., 2014). Motivationsbrist ansågs som ett hinder i egenvården (Booth et al., 2013; Laranjo et al., 2015; Rasmussen et al., 2016; Rise et al., 2013). Motivationsbrist berodde även på bristande självkontroll och sjukdomskontroll. Plötsliga blodsockerhöjningar beskrev deltagare som brist på

11

kontroll. Om inte höjning av blodsockret kunde kopplas till kosten förklarades det som stress och deltagare blev frustrerade, vilket även det resulterade i motivationsbrist (Laranjo et al., 2015).

Det framgick att deltagare hade svårt att omsätta rekommendationer, information och riktlinjer till det vardagliga livet. Deltagare hade svårt att relatera till råden och att omsätta teori till praktik. (Carolan et al., 2015; Crowe et al., 2017; Graffigna et al., 2014; Kruse et al., 2013; Laranjo et al., 2015). Deltagare önskade att få mer klar och tydlig information. Information upplevdes även som för omfattande och detta ledde till osäkerhet (Carolan et al., 2015; Crowe et al., 2017). Likväl blev deltagarna osäkra på medias information och råd gällande kost. Deltagare var bekymrade och förvirrade över bristen på rekommendationer av hälsosam mat från vårdpersonal och en parallell överrapportering av ohälsosam mat från media. Deltagare ansåg att det var mycket reklam om skräpmat och att samhället hade ett ansvar att främja vikten av bra kost (Carolan et al., 2015). I samband med denna osäkerhet ledde detta även till en kunskapsbrist gällande de riktlinjer som fanns, trots att deltagarna i regel hade en god insikt i vad som ansågs vara bra respektive dålig mat (Booth et al., 2013; Carolan et al., 2015; Laranjo et al., 2015). När väl deltagare ändrade matvanor upplevde de inte heller någon tillfredsställande förbättring, vilket gjorde att de valde att inte anamma förändringarna i sin livsstil. Frånvaro av förbättringar ledde ofta till att de inte följde eller höll de riktlinjer och behandlingar som rekommenderats dem (Booth et al., 2013). Det förekom också att deltagare med DMT2 inte alls var intresserade av att förändra sin livsstil och valde att inte göra detta. Dessa ansåg att någon annan var ansvarig för deras DMT2 och saknade därmed motivation (Rise et al., 2013). Deltagare ansåg även att de fått läkemedelsbehandling för sin DMT2 och därmed inte behövde ändra något i sin livsstil (Booth et al., 2013). Eget ansvar är en väsentlig stödfaktor för god egenvård enligt Carolan et al. (2015) och Crowe et al. (2017).

Att påverkas emotionellt

DMT2 beskrevs som en börda och ett emotionellt hinder (Black et al., 2017; Crowe et al., 2017). Sjukdomen sågs som en frihetsberövning och som att vara en slav under sjukdomen, vilket utmynnade i en känsla av brist på kontroll (Graffigna et al., 2014; Rasmussen et al., 2016). Detta gav en osäkerhet i livet, deltagare beskrev denna osäkerhet som närvarande i nya miljöer kopplat till livsomställningar, som till exempel nytt arbete, studier eller flytt. Det uppkom därmed svårigheter när deltagarna försökte ändra sina egenvårdsrutiner för att anpassa till transitioner. De här förändringarna i livsmiljön ledde till förändringar i egenvården av DMT2 och hade en signifikant effekt på deras blodsockerkontroll samt deras psykologiska och sociala välmående (Rasmussen et al., 2016). Osäkerheten och fokus på annat triggade igång en emotionell respons och deltagarna kände skuld. Skuldkänslorna var framträdande när deltagarna hade haft stort fokus på annat i livet, som gjorde att egenvården inte prioriterades (Kruse et al., 2013; Rasmussen et al., 2016). Självständighet och självsäkerhet anses vara en viktig stödfaktor för egenvården och ökar också personens självförtroende (Black et al., 2017; Rise, et al., 2013). Självförtroende ger motivation till att uppnå och bibehålla hälsa och god självkänsla (Rasmussen et al., 2016; Rise et al., 2013).

Deltagare associerade sjukdomen som självförvållad, DMT2 är enligt dem klassad som en folkhälsosjukdom relaterat till fel livsstil och detta gjorde att deltagarna kände

12

skam. Deltagarna beskrev att de kände sig osäkra och rädda för andras åsikter och förutfattade meningar, vilket genererade en rädsla över att människor i omgivningen såg dem som lata och oansvariga (Crowe et al., 2017; Graffigna et al., 2014; Rasmussen et al., 2016). Denna rädsla medförde att deltagarna inte visade sin DMT2 för andra och upplevde det pinsamt att ta sitt insulin (Graffigna et al., 2014). Flera deltagare fick en chock när de fick sin diagnos, denna chock präglades av personernas egna förutfattade meningar gällande sjukdomen (Crowe et al., 2017; Graffigna et al., 2014; Rasmussen et al., 2016).

DMT2 är en somatisk sjukdom, trots detta beskrev deltagare störst påverkan på psyket. Vid diagnos förändrades deltagarnas självuppfattning och de tenderade att jämföra sig själva med innan och efter sjukdomen. Sjukdomen gav en känsla av bräcklighet och sårbarhet, vilket var svårt att acceptera. Flera identifierade och beskrev sig som sjuka diabetiker. Denna transition gav en omfattande psykologisk inverkan på deras självbild. Det var svårt att acceptera sjukdomen på ett psykologiskt och emotionellt plan (Graffigna et al., 2014). Det uppgavs också att diagnosen även medförde positiva känslor, eftersom att deltagare då kunde ändra sin livsstil till det bättre, de upplevde att de fick en andra chans (Rise et al., 2013). Attityden till DMT2 anses vara en stor bidragande faktor för hur deltagare ser på sin egenvård och vilka förutsättningar som finns för att uppnå god hälsa och välmående, att inneha en accepterande och positiv attityd var en viktig strategi för att hantera DMT2 (Halkoaho et al., 2014). Deltagare beskrev att efter acceptans av sjukdomen övergick de till att vilja äga sin sjukdom, vilket innebar att ha och känna autonomi och ha kontroll över sin egenvård (Carolan et al., 2015; Halkoaho et al., 2014).

13

Diskussion

Induktiv ansats användes med en teoretisk referensram i bakgrunden. Detta medförde en grund för en systematisk process, vilket gav en bra struktur att utgå ifrån, men som även gav en friare tolkning under analysarbetet (Henricson, 2017b). Deduktiv ansats var planerat i början men det frångicks, eftersom det ansågs att analysen och sedermera resultatet kunde få en mer trovärdig och bredare tolkning med induktiv ansats. Litteraturöversikt ansågs vara relevant gentemot arbetets syfte, eftersom det ger en samlad överblick över ett omfattande problem (Friberg, 2017). För djupare förståelse av ett sådant problem valdes artiklar med kvalitativ metod ut, detta ger en subjektiv bild av en persons erfarenheter och upplevelser (Segesten, 2017).

Artikelsökningarna skedde i databaserna MedLine och CINAHL, fler än en databas stärker evidensen (Henricson, 2017b) och ses som en styrka. Valet av sökord ansågs svara mot syftet och metoden, se (Bilaga 1). Frisökning av sökord gjordes med handledning av högskolans bibliotekarie, vilket föranledde till nyss redovisade sökord. Första sökningen gav dock en mycket stor mängd träffar. Istället för att inkludera andra eller fler synonymer till sökorden, för att minska sökresultatet, valdes det att istället begränsa årtalen från tio år till fem år. Detta anses tillföra arbetet ett mer aktuellt resultat eftersom vetenskap ständigt förändras och

uppdateras (Östlundh, 2017). För att även öka trovärdigheten i litteraturöversikten användes endast artiklar som var peer reviewed (Henricson, 2017b). Den slutgiltiga sökningen genererade i 157 artiklar, varav 26 kvalitetsgranskades, vilket senare resulterade i tolv artiklar. Två artiklar uteslöts under analysen eftersom de frångick litteraturöversiktens syfte. Ena artikeln utgick ifrån användning och administrering av läkemedel, vilket inte ansågs vara tillämpbart gentemot de andra artiklarna i arbetet. Den andra artikeln ansågs vara mer relevant till resultatdiskussionen och användes för att stärka slutsatser. Artikelsökning, läsning och kvalitetsgranskning gjordes gemensamt, vilket anses styrka arbetets bekräftelsebarhet (Henricson, 2017b).

Inget speciellt kön exkluderades i sökningen, detta för att spegla allas erfarenheter av stöd vid egenvård. Artiklarna hade tillsammans en jämn könsfördelning, totalt 114 män och 119 kvinnor, vilket är positivt med tanke på att ambitionen var att spegla allas erfarenheter, oavsett kön (Segesten, 2017). Däremot var de deltagande

sjuksköterskorna, som ingick i vissa artiklar, endast av kvinnligt kön. Detta ses dock som irrelevant eftersom att fokus var på de vårdsökande personernas erfarenheter av stöd vid egenvård. Dock inkluderades även dessa sjuksköterskors erfarenheter i resultatet och resultatdiskussionen för att få en klar blick för vad som ansågs som hinder vid egenvården i vårdmötet.

Den geografiska fördelningen i arbetets resultatartiklar är övervägande spridda, se (Bilaga 3), dock har fokus lagts på att inte använda minoritetsgrupper och länder som saknar etablerad sjukvård. Ingen artikel var genomförd i Sverige, vilket ses som en svaghet, eftersom sjukvårdssystem skiljer sig åt mellan olika länder (Henricson, 2017b). Däremot användes flera svenska artiklar i resultatdiskussionen för att kunna stärka överförbarheten och tillämpbarheten till svensk sjukvård.

14

Artikelanalys skedde utefter en bestämd trestegsmodell (Friberg, 2017). I

analyseringen av artiklarna fanns Orems (2001) delteorier i bakgrunden som stöd, vilket underlättade processen. Färgkodningar användes, en färg för varje delteori som gav en överblick av analysarbetet. Sammanställande av dessa delteorier utfördes, vilket gjorde att likheter och skillnader i artiklarna snabbt kunde utläsas. Sedan lämnades den teoretiska utgångspunkten för att skapa en friare analys och få mer utrymme till en bred tolkning. Detta gjordes genom att finna gemensamma begrepp i artiklarna som kategoriserades och samlades, för att sedan analysera de ännu en gång och därmed skapa huvudrubriker med tillhörande underrubriker (Friberg, 2017). De huvudrubriker som fastställdes var: socialt stöd och hinder för stöd. Dessa rubriker ansågs svara på syftet. Artiklarna bearbetades med samma analysmodell en gång till för att utesluta att något som kunde tillföras resultatet inte missades. Detta ändrade inte föregående analys, utan förstärkte fynden. Resultatdiskussionen är uppbyggd utefter fem steg enligt Henricson (2017a).

För forskning inom omvårdnad finns inga absoluta sanningar och att vara medveten om detta är viktigt för att få ett trovärdigt och pålitligt resultat. Denna medvetenhet kan förklaras med ordet förförståelse, vilket betyder att värderingar och erfarenheter kan influera arbetet, beroende på vem författaren är. Insikten av förförståelse ska därför reflekteras och redovisas (Priebe & Landström, 2017). Dels görs detta i

bakgrunden och metoden, genom redovisande av förförståelse och kunskapssamling om det aktuella utgångsläget (Östlundh, 2017). Betydelsen av adekvat promotion och prevention är av stort intresse för problemformuleringen och hur detta i sin tur kan påverka sjuksköterskans förhållningssätt och arbetssätt samt även

omvårdnadssystemet i stort. Dessa tankar hade en nära anknytning till Orems (2001) teori om egenvårdsbalans, därav valet av nämnda teori som teoretisk referensram. Forskningsetik är uppbyggd av respekt för människan. Tilliten till forskning och studiers kvalitet ska grundas på värderingar och rättigheter (Kjellström, 2017). Protokoll för basala kvalitetskriterier för studier med kvalitativ metod, det så kallade kvalitetsgranskningsprotokollet, se (Bilaga 2), erhölls från högskolan i Jönköping. Detta protokoll innehöll ett kriterium om etiskt förhållningssätt och eftersom etiskt ställningstagande är viktigt ur synpunkt för människans rättigheter och därmed omvårdnadens centrala målsättning valdes det att exkludera artiklar utan detta kriterium. Detta styrker litteraturöversiktens trovärdighet.

Resultatdiskussion

Erfarenheter av stöd vid egenvård hos personer med DMT2 komprimerades till två huvudrubriker: socialt stöd och hinder för stöd. Resultatet visade att erfarenheter av egenvård hos personer med DMT2 ses som mångfacetterad, individuell och markerar personens fysiska, mentala och sociala hälsa i kombination med nuvarande livsmiljö och livsbild. Komplexiteten av egenvård har ett samband med personens

förutsättningar, som redovisats i resultatet med begreppen hinder och stöd, dessa kan sammankopplas med Orems (2001) begrepp: krav och kapacitet i delteorin egenvårdsbrist.

DMT2 likställs som en världsomfattande epidemi, vilket kräver stora insatser i samhället. Medvetenheten hos den allmänna befolkningen beskrivs som avgörande för att minska och hantera sjukdomen. Prevention anses vara betydande och av relevans för att omforma systemet för omvårdnad (Chen et al., 2012). Detta anses

15

vara primärt eftersom DMT2 kan reverseras med egenvård (Lean et al., 2017). Betydelsen av ökad kunskap och rätt utformad vård bör prioriteras, vilket skulle underlätta eget ansvar för egenvården och därigenom generera i en gynnsam preventiv vård. Därför ansågs identifiering av stöd vara av intresse för att svara på problemformuleringen.

Enligt resultatet identifierade deltagarna flera hinder i samband med vårdmötet. Upplägget under mötet, med en bestämd checklista i kombination med medicinska termer samt brist på förståelse i interaktion med vårdpersonal, uppkom det stora hinder för fungerande egenvård. Hinder i interaktionen mellan profession och deltagare uppmärksammades även i en studie gjord i Sverige. Denna studie

poängterar hur viktig interaktion är. Det betonades att professionen och deltagarna hade olika synsätt och perspektiv i vårdmötet (Boström et al., 2013), vilket är i linje med resultatet i litteraturöversikten. Likväl är slutsatsen av Boström et al. (2013) överensstämmande med resultatets efterfrågade åtgärder för gott stöd i egenvården, att professionen ska ge personcentrerad vård för att stärka egenvården, vilket

dessutom framgår i Phillips (2016) slutsats. Personcentrerad vård innebär att vårdsökande person blir uppmärksammad och förstådd, att denne har individuella behov, resurser, värderingar och förväntningar. Vården ska formas utefter personens perspektiv, vara ömsesidig och utgå från partnerskap (SSF, 2017). Kännedom om personens hinder och förutsättningar i dennes kontext möjliggör ett ömsesidigt gott samarbete och medför en personcentrerad hållning (Boström et al., 2013; Phillips, 2016; SSF, 2017). Uppmärksammande och identifiering av deltagarnas egna hinder medför ett personcentrerat synsätt och ger således verktyg för att stärka egenvården, enligt resultatet. Med personcentrerad vård innebär det att flera av resultatets

huvudfynd kan undvikas, eftersom flera faktorer tyder på ett samband mellan de hinder som identifierades. Kunskapsbrist ledde till motivationsbrist, vilket härleds till bristande självkontroll och sjukdomskontroll. Emotionell påverkan

sammankopplades med upplevelser som osäkerhet, skuld, skam, sårbarhet och förändrad självbild. Nyss nämnda emotionella begrepp leder till stora hinder för egenvården. Genom att stärka självförtroende och ge stöd samt att utbilda och motivera till livsstilsförändring har sjuksköterskan en avgörande roll för egenvården av DMT2 (Bartol, 2012). Betydelsen av sjuksköterskans roll styrks även av Foss et al. (2015). Sjuksköterskor behöver ha en god förståelse för sjukdomen DMT2 enligt Hicks (2010), ovanstående bekräftas även av Brobeck, Odencrants, Bergh och Hildingh (2014), de anser att sjuksköterskan ska vara ödmjuk och engagerad i

deltagarnas problem, vilket är i enlighet med personcentrerad vård (SSF, 2017), detta ska förbättra och stödja personens egenvård vid DMT2 (Bartol, 2012; Boström et al., 2013; Brobeck et al., 2014; Foss et al., 2015; Hicks, 2010; Phillips, 2016;

Socialstyrelsen, 2017).

Socialt stöd från familjen var en viktig del i egenvården av DMT2 enligt resultatet. Familjen påverkar vardagen både positivt och negativt, men främst som ett positivt emotionellt och praktiskt stöd, enligt Foss et al. (2015) och Vanstone et al. (2017). Brobeck et al. (2014) påvisar dock i sin studie att familjen hade orimligt höga

förväntningar och krav på deltagarna och var därmed ett negativt stöd. Deltagarna i nyss nämnda studie tyckte att det var bättre att få stöd av utomstående (Brobeck et al., 2014). Enligt Stopford, Winkley, & Ismail (2013) är informellt stöd främst positivt för personer med DMT2, dock kunde de se skillnader i kön. Män upplevde i regel mer positivt stöd från sin familj än kvinnor. Stopford et al. (2013) anser även att kliniska implikationer bör vara att utforska den drabbades informella nätverk om denne har

16

svårigheter med sin egenvård. Likväl anses det att uppmuntran till informellt stöd bör göras vilket skulle generera i en bättre egenvård. Vidare anser även författarna att informellt stöd är betydelsefullt i diabetesvården på grund av den ökade prevalensen och det nuvarande trycket på omvårdnadssystemet och behov av intervention

föreligger. Vilket är i linje med litteraturöversikten samt Chen et al. (2012),

Socialstyrelsen (2017) och WHO (2016). Tillgång till stöd för egenvården kan enligt resultatet utgöras av familj och andra informella grupper samt underlätta förändring av etablerade vanor.

Etablerade matvanor framkom som ett hinder för egenvård i resultatet. Mat anses vara kopplat med sociala tillställningar, vilket styrks av Vanstone et al (2017) och Ågård, Ranjbar & Strang (2016). Enligt resultatet är matens sociala betydelse ett hinder i egenvården för personer med DMT2 eftersom att de kan känna en känsla av utanförskap när de inte kan göra avsteg från sin rekommenderade kosthållning. Dessa emotionella negativa känslor ledde till depression, ensamhet, känsla av

stigmatisering och inverkan på den sociala rollen, vilket även bekräftas av Kato et al. (2016) och Vanstone et al. (2017). Det framgick i resultatet att viss mat kunde ge dålig självdisciplin och bidrog till att deltagare gjorde olämpliga matval, detta styrks även av Vanstone et al. (2017) och Ågård et al. (2016). Olämpliga matval berodde också delvis på kunskapsbrist (Vanstone et al., 2017), vilket bekräftas i resultatet. Matvanor kan enligt resultatet sammankopplas till flera hinder för egenvården, däribland minskat socialt samspel, känsla av utanförskap och även orsaken till DMT2. Fokus bör vara att implementera goda matvanor och underlätta för personer med DMT2 och dess familjer att anamma goda vanor.

Vanstone et al. (2017) betonade vikten av generell kunskap om DMT2 och upptäckte att deltagarna hade svårt att omsätta rekommendationer till vardagen, vilket även bekräftas av resultatet i litteraturöversikten. I resultatet framgick det att deltagare dock hade en god insikt och kunskap avseende kost, detta bekräftas även av Ågård et al. (2016). Liknande åsikter framkom gällande fysisk aktivitet, vilket även det

uppmärksammats av Ågård et al. (2016).

Resultatet indikerar att eget ansvar är av stor betydelse för att uppnå hälsa. Eget ansvar förutsätter att deltagaren tillbringar mycket tid, energi och känslor i sin DMT2, eftersom sjukdomen påverkar och förändrar allt som ingår i personens liv. Denna insikt och transition bör föranleda ett stort eget ansvar för sin hälsa och sjukdom. I resultatet framkom det även att deltagare inte ville eller kunde ta ansvar för sjukdomen, dessa bör få välgrundad och relevant information och stöd avseende DMT2. Hälsa är grundläggande för alla och eget bestämmande är viktigt ur detta perspektiv. Etiskt ställningstagande till detta val ska respekteras och stödjas för rätten till autonomi och adekvat vård.

Orem (2001) beskriver att hälsa är grundläggande och denna uppfattning ska tilldelas personen och inte endast ansvaras av hälso- och sjukvården. Detta stämmer väl

överens om det Chen et al. (2012) beskriver, att medvetenheten hos den enskilde personen behöver uppmärksammas och implementeras, likväl betydelsen av prevention (Blair, 2016; Chen et al., 2012; Lean et al., 2017; Socialstyrelsen, 2017). Egenvård anses vara en central roll i vården av personer med DMT2 (Blair, 2016; SBU, 2009; Socialstyrelsen, 2017). Definition av egenvård är enligt Orem (2001) något personen själv måste ta ansvar för. Eget ansvar är, enligt resultatet, en central faktor för god egenvård. Förståelse för eget ansvar ger engagemang och motivation

17

att inneha god hälsa samt besitta en bra egenvårdsstrategi. Personen bör ha kunskap för att kunna balansera kost tillsammans med motion och eventuellt tillföra

läkemedel, så att blodglukosnivån hålls optimal. Utbildning är därigenom väsentligt för en god egenvård (Funnell et al,. 2012; Robertson, 2012; Socialstyrelsen, 2017) samt på grund av DMT2:s kroniska tillstånd (SBU, 2009). Enligt Orem (2001), SBU (2009), Socialstyrelsen (2017), Hälso- och Sjukvårdslagen (SFS 2017:30) och

Patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659), ska varje person göras fullt delaktig i sin egen vård. Enligt Bartol (2012) och SSF (2017) ska sjuksköterskan värna om personens behov och rättigheter samt utveckla ett ömsesidigt samarbete och utgå ifrån

personens unika livsbild. Detta ingår också i en av sjuksköterskans kärnkompetenser, personcentrerad vård (SSF, 2017). Personcentrerad vård efterfrågas och är en slutsats i flera av resultatartiklarna, likväl i Boström et al. (2013) och Phillips (2016) slutsats samt i litteraturöversiktens slutsats.

Egenvårdsbrist definieras som en oförmåga att tillgodose sin egenvård (Orem, 2001). Flera hinder framkom i resultatet, detta hade ett samband med personens inlärda beteende och medvetna handlingar som beskrevs i underrubriken att ändra vanor. Genom identifiering av personens hinder för egenvård, vilket framträtt i resultatet, ska sjuksköterska och omvårdnadssystem bistå med stöd, kunskap och kompetens (Bartol, 2012; Brobeck et al., 2014; Hicks, 2010; Orem, 2001). Teorin om

omvårdnadssystemet har som målsättning att genom personligt stöd uppmuntra personens egna förmåga att utveckla sin egenvård (Orem, 2001). Däremot

identifierades det flertalet hinder i professionens nuvarande omvårdnadssystem, vilket inte möjliggör fullgott stöd för personens egenvård. I resultatet framkom det en enighet av de hinder som identifierades i omvårdnadssystemet. Dessa ska kunna förbättras och utvecklas med personcentrerad vård.

18

Slutsatser

Artiklarnas huvudfynd klargjorde att olika individer kräver olika sorters stöd i egenvården. Den nuvarande utformningen av vården fokuserar främst på medicin, kost och motion, vilket inte är utformat utefter individuella behov och inte anpassar sig efter personens egna livsmiljö. Detta skapade hinder i interaktionen mellan professionen och den vårdsökande personen, eftersom perspektiven utgick ifrån olika synsätt. Därför bör personcentrerad vård implementeras i diabetesvården. Däremot behöver personer med DMT2 se sitt eget ansvar i sin hälsa, utan eget ansvar fyller inte personcentrerad vård sin funktion.

Kliniska implikationer

Tillämpning av mer egenvård och ökat ansvar hos den vårdsökande personen är av yttersta vikt för att kunna förhindra DMT2. Ansvar behöver tillskrivas den enskilde individen, detta genom identifikation av egen kapacitet och egna hinder samt bör personen ansvara för eget kunskapssökande och associationen av samband mellan eget välmående och sjukdom. Samhället i sig bär också ett stort ansvar, detta genom att underlätta åtkomsten till bra mat och rätt till adekvat information angående kost och motion. Dessutom är den sociala och samhälleliga acceptansen av felaktig kost och frånvaro av motion av yttersta vikt för att förändra befolkningens livsstil och därmed kunna minska förekomsten av DMT2. Detta kräver ett massivt preventionsarbete. Vidare anses omformning av omvårdnadssystem med gruppbaserad patientutbildning med särskild interaktionsutbildad personal vara nästa steg i interventionen av diabetesvården. Detta kräver ytterligare forskning och utveckling.

19

Referenser

*= Artiklar som ingår i resultatet

American Diabetes Association. (2014). Diagnosis and classification of diabetes mellitus. Diabetes care, 37(1), 81-90. doi:10.2337/dc14-S081

Bartol, T. (2012). Improving the treatment experience for patients with type 2 diabetes: Role of the nurse practitioner. Journal of the American Association of

Nurse Practitioners, 24(1), 270-276. doi:10.1111/j.1745-7599.2012.00722.x

Berg, G., & Sarvimäki, A. (2003). A holistic-existential approach to health promotion.

Scandinavian Journal of Caring Sciences, 17(4), 384-91. Hämtad från

https://doi.org/10.1046/j.0283-9318.2003.00240.x

*Black, S., Maitland, C., Hilbers, J., & Orinuela, K. (2017). Diabetes literacy and informal social support: A qualitative study of patients at a diabetes centre. Journal

of Clinical Nursing, 26(1-2), 248-257. doi:10.1111/jocn.13383

Blair, M. (2016). Diabetes Mellitus Review. Urologic Nursing, 36(1), 27-36. doi:10.7257/1053-816X.2016.36.1.27

*Booth, A., Lowis, C., Dean, M., Hunter, S., & McKinley, M. (2013). Diet and physical activity in the self-management of type 2 diabetes: Barriers and facilitators identified by patients and health professionals. Primary Health Care Research & Development,

14(3), 293-306. doi:10.1017/S1463423612000412

Boström, E., Isaksson, U., Lundman, B., Lehuluante, A., & Hörnsten. (2014). Patient -centred care in type 2 diabetes – an altered professional role for diabetes specialist nurses. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 28(4), 675-682.

doi:10.1111/scs.12092

Brobeck, E., Odencrants, S., Bergh, H., & Hildingh, C. (2014). Patients' experiences of lifestyle discussions based on motivational interviewing: A qualitative study. BMC

Nursing, 13(1). doi:10.1186/1472-6955-13-13

Buchanan, D. (2006). Perspective: A new ethic for health promotion: reflections on a philosophy of health education for the 21st century. Health Education & Behavior,

33(3), 290-304. doi:10.1177/1090198105276221

*Carolan, M., Holman, J., & Ferrari, M. (2015). Experiences of diabetes

self-management: A focus group study among Australians with type 2 diabetes. Journal

of Clinical Nursing, 24(7-8), 1011-1023. doi:10.1111/jocn.12724

Chen, Y. C., & Li, I. C. (2009). Effectiveness of interventions using empowerment concept for patients with chronic disease: a systematic review. JBI Database of

Systematic Reviews and Implementation Reports, 7(27), 1179-1233.

20

Chen, L., Magliano, D. J., & Zimmet, P. Z. (2012). The worldwide epidemiology of type 2 diabetes mellitus-present and future perspectives. Nature Reviews

Endocrinology, 8(4), 228-236. doi:10.1038/nrendo.2011.183

*Crowe, M., Whitehead, L., Bugge, C., Carlyle, D., Carter, J., & Maskill, V. (2017). Living with sub-optimal glycaemic control: The experiences of Type 2 diabetes diagnosis and education. Journal of Advanced Nursing, 73(3), 612-621.

doi:10.1111/jan.13145

Foss, C., Knutsen, I., Kennedy, A., Todorova, E., Wensing, M., Lionis, C., … Rogers, A. (2016). Connectivity, contest and the ties of self-management support for type 2 diabetes: A meta-synthesis of qualitative literature. Health & Social Care in the

Community, 24(6), 672-686. doi:10.1111/hsc.12272

Friberg, F. (2017). Att göra en litteraturöversikt. I Friberg, F (Red.), Dags för

uppsats. (3. uppl.). (s. 141-152). Lund: Studentlitteratur.

Funnell, M., Brown, T., Childs, B., Haas, L., Hosey, G., Jensen, B. . . . Weiss, M. (2012). National standards for diabetes self-management education. Diabetes Care,

35, 101-108. Hämtad från https://doi.org/10.2337/dc09-S087

Gillies, C., Abrams, K., Lambert, P., Cooper, N., Sutton, A., Hsu, R., & Khunti, K. (2007). Pharmacological and lifestyle interventions to prevent or delay type 2 diabetes in people with impaired glucose tolerance: Systematic review and meta-analysis. BMJ (Clinical Research Ed.), 334(7588), 299. Hämtad från

https://doi.org/10.1136/bmj.39063.689375.55

*Graffigna, G., Barello, S., Libreri, C., & Bosio, C. (2014). How to engage type-2 diabetic patients in their own health management: Implications for clinical practice.

BMC Public Health, 14, 648. doi:10.1186/1471-2458-14-648

*Halkoaho, A., Kangasniemi, M., Niinimäki, S., & Pietilä, A. (2014). Type 2 diabetes patients’ perceptions about counselling elicited by interview: Is it time for a more health-oriented approach? European Diabetes Nursing, 11(1), 13-18.

doi:10.1002/edn.240

Henricson, M. (2017a). Diskussion. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och

metod – Från idé till examination inom omvårdnad (s.411-420). Lund:

Studentlitteratur.

Henricson, M. (2017b). Forskningsprocessen. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig

teori och metod – Från idé till examination inom omvårdnad (s.43-56). Lund:

Studentlitteratur.

Hicks, D. (2010). Self-management skills for people with type 2 diabetes. Nursing

Standard, 25(6), 48-56. Hämtad från

https://search.proquest.com/openview/4e7edec1d0b55a70580dfb670a85151f/1?pq-origsite=gscholar&cbl=30130

21

Hofmann, B. (2005). Simplified models of the relationship between health and disease. Theoretical Medicine and Bioethics, 26(5), 355-377. doi:10.1007/s11017-005-7914-8

Jansson, S., Fall, K., Brus, O., Magnuson, A., Wändell, P., Östgren, C., & Rolandsson, O. (2015). Prevalence and incidence of diabetes mellitus: A nationwide population-based pharmaco-epidemiological study in Sweden. Diabetic Medicine, 32(10), 1319-1328. doi:10.1111/dme.12716

Kato, A., Fujimaki, Y., Fujimori, S., Izumida, Y., Suzuki, R., Ureki, K., … Hashimoto, H. (2016). A qualitative study on the impact of internalized stigma on type 2 diabetes selfmanagement. Patient Education and Counseling, 99(7), 1233–1239.

doi:10.1016/j.pec.2016.02.002

Kjellström, S. (2017). Forskningsetik. I M., Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och

metod; från idé till examination inom omvårdnad. (s. 57-80). Lund:

Studentlitteratur.

*Kruse, R., Olsberg, J., Shigaki, C., Parker Oliver, D., Vetter-Smith, M., Day, T., & Lemaster, J. (2013). Communication during patient-provider encounters regarding diabetes self-management. Family Medicine, 45(7), 475-83. Hämtad från

https://www.stfm.org/fmhub/fm2013/July/Robin475.pdf

*Laranjo, L., Neves, A., Costa, A., Ribeiro, R., Couto, L., & S, A. (2015). Facilitators, barriers and expectations in the self-management of type 2 diabetes a qualitative study from Portugal. European Journal of General Practice, 21(2), 103-110. doi:10.3109/13814788.2014.1000855

Lean, M., Leslie,W., Barnes, A., Brosnahan, N., Thom, G.,, McCombie, L, . . . Taylor, R. (2018). Primary care-led weight management for remission of type 2 diabetes (DiRECT): An open-label, cluster-randomised trial. The Lancet, 391(10120), 541-551. doi:10.1016/S0140-6736(17)33102-1

Mann, J., De Leeuw, I., Hermansen, K., Karamanos, B., Karlström, B., Katsilambros, N., . . . Vessby, B. (2004). Evidence-based nutritional approaches to the treatment and prevention of diabetes mellitus. Nutrition, Metabolism and Cardiovascular

Diseases, 14(6), 373-394. doi:10.1016/S0939-4753(04)80028-0

Nouwen, A., Ford, T., Balan, A., Twisk, J., Ruggiero, L., White, D., & Kazak, A. (2011). Longitudinal motivational predictors of dietary self-care and diabetes control in adults with newly diagnosed type 2 diabetes mellitus. Health Psychology, 30(6), 771-779. doi:10.1037/a0024500

Orem, D. (2001). Nursing. Concepts of Practice. St Louis: Mosby.

Phillips, A. (2016). Improving self-management of type 1 and type 2 diabetes.

Nursing Standard, 30(19), 52-8. doi:10.7748/ns.30.19.52.s44

Priebe, G., & Landström, C. (2017). Den vetenskapliga kunskapens möjligheter och begränsningar – Grundläggande vetenskapsteori. I M. Henricson (Red.),

22

Vetenskaplig teori och metod – Från idé till examination inom omvårdnad

(s.25-42). Lund: Studentlitteratur.

*Rasmussen, B., Terkildsen Maindal, H., Livingston, P., Dunning, T., & Lorentzen, V. (2016). Psychosocial factors impacting on life transitions among young adults with type 2 diabetes: An Australian – Danish qualitative study. Scandinavian Journal of

Caring Sciences, 30(2), 320-329. doi:10.1111/scs.12248

*Rise, M., Pellerud, A., Rygg, L., & Steinsbekk, A. (2013). Making and maintaining lifestyle changes after participating in group based type 2 diabetes self-management educations: a qualitative study. PLoS ONE, 8(5), E64009.

doi:10.1371/journal.pone.0064009

Robertson, C. (2012). The role of the nurse practitioner in the diagnosis and early management of type 2 diabetes. Journal of the American Academy of Nurse

Practitioners, 24, 225-233. doi:10.1111/j.1745-7599.2012.00719.x

Rosén, M. (2017). Systematisk litteraturöversikt. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig

teori och metod - från idé till examination inom omvårdnad (s. 375-390). Lund:

Studentlitteratur AB.

Segesten, K. (2017). Att välja ämne och modell för sitt examensarbete. I Friberg, F (Red.), Dags för uppsats. (3. uppl.). (s. 103-108). Lund: Studentlitteratur.

SFS 2003:460. Lag om etikprövning av forskning som avser människor. Hämtad från https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2003460-om-etikprovning-av-forskning-som_sfs-2003-460 SFS 2010:659. Patientsäkerhetslagen. Hämtad från https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/patientsakerhetslag-2010659_sfs-2010-659

SFS 2017:30. Hälso-och sjukvårdslagen. Hämtad från

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/halso--och-sjukvardslag_sfs-2017-30

Socialstyrelsen. (2015). Nationella riktlinjer – Utvärdering 2015. Diabetesvård. Indikatorer och underlag för bedömningar. Hämtad 28 maj, från

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19697/2015-2-6.pdf Socialstyrelsen. (2017). Nationella riktlinjer för diabetesvård. Stöd för styrning och

ledning. Hämtad 18 januari, 2018, från

https://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/20633/2017-5-31.pdf

Soinio, M., Laakso, M., Lehto, S., Hakala, P., & Ronnemaa, T. (2003). Dietary fat predicts coronary heart disease events in subjects with type 2 diabetes. Diabetes

Care, 26(3), 619-624. doi:10.2337/diacare.26.3.619

Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering. (2009). Patientutbildning vid diabetes

23

http://www.sbu.se/contentassets/cea67d2c011443a4a914556566fb08d0/patientutbi ldning_vid_diabetes_fulltext.pdf

Stopford, R., Winkley, K., & Ismail, K. (2013). Social support and glycemic control in type 2 diabetes: A systematic review of observational studies. Patient Education and

Counseling, 93(3), 549-558. doi:10.1016/j.pec.2013.08.016

Svensk sjuksköterskeförening. (2009). Strategi för sjuksköterskans hälsofrämjande

arbete. Hämtad 18 januari, 2018 från

https://www.swenurse.se/globalassets/01- svensk-sjukskoterskeforening/publikationer-svensk-

sjukskoterskeforening/halsoframjande-arbete-publikationer/strategi.for.sjukskoterskans.halsoframjande.arbete.pdf

Svensk sjuksköterskeförening. (2016). Hälsofrämjande omvårdnad. Hämtad 18 januari, 2018, från https://www.swenurse.se/Levnadsvanor/Halsoframjande-omvardnad

Svensk sjuksköterskeförening. (2017). Kompetensbeskrivning för legitimerad

sjuksköterska. Hämtad 17 januari, 2018, från

https://www.swenurse.se/globalassets/01-svensk- sjukskoterskeforening/publikationer-svensk-

sjukskoterskeforening/kompetensbeskrivningar-publikationer/kompetensbeskrivning-legitimerad-sjukskoterska-2017-for-webb.pdf Vanstone, M., Rewegan, A., Brundisini, F., Giacomini, M., Kandasamy, S., & DeJean, D. (2017). Diet modification challenges faced by marginalized and nonmarginalized adults with type 2 diabetes: A systematic review and qualitative meta-synthesis.

Chronic Illness, 13(3), 217-235. doi:10.1177/1742395316675024

World Health Organisation. (2016). Global report on diabetes. World Health Organization. Hämtad 17 januari, 2018, från http://www.who.int/diabetes/global-report/en/

Ågård, A., Ranjbar, V., & Strang, S. (2016). Diabetes in the shadow of daily life: Factors that make diabetes a marginal problem. Practical Diabetes, 33(2), 49-53. doi:10.1002/pdi.2000

Östlundh, L. (2017). Informationssökning. I Friberg, F (Red.), Dags för uppsats. (3. uppl.). (s.59-82). Lund: Studentlitteratur.