Linköping Studies in Science and Technology. Dissertation No. 1465, 2013 Department of Computer and Information Science
Linköping University
2013
Det allmännas skadeståndsansvar vid underlåtenhet
En studie av Landskrona-domens effekter
Denna masteruppsats beskriver den så kallade Landskrona-domen från mars 2013. Den tar upp fallet med en 13-årig flicka, omhändertagen av Landskrona kommun, som anlade en brand med skador på cirka 60 miljoner kronor. Försäkringsbolagen stämde Landskrona kommun och tyckte att kommunen skulle betala hela beloppet på grund av att den hade ansvar för flickan. Högsta domstolen dömde till försäkringsbolagens fördel. I uppsatsen diskuteras utfallet i domen och konsekvensen för kommunerna, däribland att de bör vara uppmärksamma på hur de gör med sin dokumentationsskyldighet.
Uppsatsen är utsedd till Årets bästa kommunuppsats 2013/2014. Motiveringen är bland annat att uppsatsförfattaren skickligt beskriver och analyserar ett komplext fält.
Om författaren:
Victor Nilsson har läst till affärsjurist vid Linköpings universitet och arbetar i dagsläget på Skatteverket i Linköping.
Centrum för kommunstrategiska studier
Campus Norrköping
Linköpings universitet Telefon 011-36 30 00
Det allmännas skadeståndsansvar vid underlåtenhet
En studie av Landskrona-domens effekter
Centrum för kommunstrategiska studier
Det allmännas skadeståndsansvar vid underlåtenhet
En studie av Landskrona-domens effekter
Tort liability for negligence caused by government authorities
Victor Nilsson
Höstterminen 2013 & vårterminen 2014
Handledare: Anders Holm
Masteruppsats Affärsjuridiska programmet
Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling
Det allmännas skadeståndsansvar vid underlåtenhet En studie av Landskrona-domens effekter
Författare: Victor Nilsson Omslagsbild: iStock
Centrum för kommunstrategiska studier Rapport 2014:08
ISBN 978-91-7519-160-7
ISSN 1402-876X Linköpings universitet
Centrum för kommunstrategiska studier Campus Norrköping
601 74 Norrköping
Telefon 011-36 30 00 (växel) www.liu.se/cks
Innehåll
Förord 5 Sammanfattning 6 Förkortningar 7 1 Inledning 8 1.1 Problembakgrund 81.2 Problemformulering och syfte 9
1.3 Avgränsningar 9 1.4 Metod 10 1.5 Disposition 12 2 Skadestånd i allmänhet 13 2.1 Ansvarsgrund 13 2.2 Skadetyper 16 2.3 Ansvar för underlåtenhet 18 2.4 Skadeståndets funktioner 20
3 Det allmännas ansvar 23
3.1 Myndighetsutövning 24
3.2 Fel eller försummelse 25
3.3 Normskyddsläran och det allmännas ansvar 29
3.4 Bevisregler 30
4 Om allmänna handlingar 34
4.1 Det allmännas dokumentationsskyldighet 34
4.2 Det allmännas dokumentationsskyldighet enligt socialtjänstlagen 35
5 Rättspraxis 37
5.1 Landskrona-domen 37
6 Rättsekonomi 43
6.1 The economic man 43
6.2 Transaktionskostnader 45
6.3 Rättsekonomi och skadestånd 46
7 Analys 48
7.1 Inledning 48
7.2 Dokumentationsskyldighet 49
7.3 Beviskrav och bevisbörda 53
7.4 Underlåtenhetsansvar för det allmänna och i allmänhet 60
8 Slutsats 65 9 Källförteckning 67 9.1 Offentligt tryck 67 9.2 Litteraturförteckning 67 9.3 Internetkällor 69 9.4 Muntliga källor 69 9.5 Rättsfallsförteckning 70
Förord
Centrum för kommunstrategiska studier (CKS) arbetar med att stödja och bedriva kommunstrategiskt relevant forskning. Vi arbetar med att återföra nyvunnen kunskap till kommunerna och med att skapa möten mellan kom-munföreträdare och forskare. Som en del i vår verksamhet genomför vi varje år en uppsatstävling, där studenter vid Linköpings universitet uppmuntras att delta, och där det vinnande bidraget koras till “årets bästa kommunuppsats”. Tävlingen har pågått i många år, och det finns en stor ämnesbredd i de bidrag som vunnit.
Årets vinnare heter Victor Nilsson och han har tilldelats priset för sin uppsats Det allmännas skadeståndsansvar vid underlåtenhet. Uppsatsen är ett examensarbete från Affärsjuridiska programmet (Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling).
I denna uppsats beskrivs och diskuteras den så kallade Landskrona-domen från mars 2013. Domen handlar om en 13-årig flicka som i december 2002 anlade en brand som ödelade ett Åhlénsvaruhus i Landskrona. Vid tillfäl-let för branden var flickan omhändertagen enligt LVU av socialnämnden i Landskrona kommun, men tillfälligt placerad hos sin mor. I uppsatsen förklaras underlåtenhetsansvar, det allmännas ansvar och dokumentations- skyldighet utifrån författningar, rättspraxis, förarbeten och doktrin. Uppsatsen vittnar om författarens skicklighet att beskriva och analysera ett komplext fält.
Centrum för kommunstrategiska studier gratulerar pristagaren, och hop-pas att denna uppsats ska bidra till en fortsatt diskussion om den angelägna frågan om bedömningar av kommuners juridiska ansvar.
Brita Hermelin
Sammanfattning
I mars 2013 avkunnades den så kallade Landskrona-domen. Domen handlar om en 13-årig flicka som i december 2002 anlade en brand som ödelade ett Åhlénsvaruhus i Landskrona. Skadorna uppgick till cirka 60 miljoner kronor. Flickan kom från svåra hemförhållanden och hade en lång historik av place-ringar på olika vårdhem samt på barn- och ungdomspsykiatrin i Lund. Vid tillfället för branden var flickan omhändertagen enligt LVU av socialnämnden i Landskrona kommun, men tillfälligt placerad hos sin mor.
Försäkringsbolagen If Skadeförsäkring och Zurich stämde Landskrona kommun och yrkade ersättning motsvarande den försäkringsersättning bola-gen utgett med anledning av branden.
Högsta domstolen avgjorde domen till försäkringsbolagens fördel och ställer i domskälen frågorna kring underlåtenhetsansvar samt beviskrav och bevisbörda vid sådan typ av ansvar på sin spets. Högsta domstolen bjuder på en om-fattande genomgång av vad som gäller vid underlåtenhetsansvar, det allmän-nas ansvar samt det allmänallmän-nas dokumentationsskyldighet. Högsta domstolen skapar också en ny bevisregel. Bevisregeln tar formen av en presumtionsregel avseende skadeståndsansvar när en myndighet brustit i sin utredningsskyl-dighet och bristen beror på mynutredningsskyl-dighetens bristfälliga dokumentation.
I uppsatsen förklaras underlåtenhetsansvar, det allmännas ansvar och dokumentationsskyldighet utifrån författningar, rättspraxis, förarbeten och doktrin. Vidare ges en introduktion i rättsekonomi, då rättsekonomi delvis präglar uppsatsens analys.
I uppsatsens analys besvaras frågan om vilken betydelse Landskrona-domen får för ansvar vid passivitet från det allmänna. Som ett led i svaret på frågan diskuteras även kopplingen mellan myndigheters dokumentations- skyldighet och det allmännas ansvar, när de bevisregler som lanserades i domen blir tillämpliga samt huruvida utvecklingen som följer av Landskrona-domen är eftersträvansvärd.
Resultatet av uppsatsen visar på rimligheten i Högsta domstolens avgörande, men också vilka konsekvenser Landskrona-domen riskerar att få. Framförallt riskerar domen innebära konsekvenser avseende ett ökat dokumentationskrav och en risk för feltolkning av domens innehåll.
Förkortningar
BrB Brottsbalk (1962:700) BUP Barn- och ungdomspsykiatrin etc. Etcetera FB Föräldrabalk (1949:381) FL Förvaltningslag (1986:223) HD Högsta domstolen JT Juridisk Tidskrift Kap. Kapitlet
LSS Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade LVM Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
LVU Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga m.fl. Med flera
NJA Nytt juridiskt arkiv p. Punkt
RB Rättegångsbalk (1942:740) s Sida
SkL Skadeståndslag (1972:207)
SOFS Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd SoL Socialtjänstlag (2001:453)
st. Stycke
SvJT Svensk Juristtidning
TF Tryckfrihetsförordning (1949:105)
1 Inledning
1.1 Problembakgrund
Den 27 mars 2013 avkunnades den så kallade Landskrona-domen, NJA 2013 s 145, i Högsta domstolen, härefter HD. Nedan följer en redogörelse för do-men:
Den 3 december 2002 totalförstördes ett Åhlénsvarhus i Landskrona i södra Sverige. Det visade sig att branden var anlagd av en 13-årig flicka, Madelene, som anlagt branden i en Hemköpsbutik. Madelenes uppväxt präglades av dåliga hemförhållanden, båda hennes föräldrar led av alkoholism, detsamma gällde för mammans nya pojkvän. Våld i hemmet var ingen ovanlig företeelse. Efter upprepade anmälningar till socialnämnden beslutade länsrätten under sommaren år 2000 att Madelene skulle omhändertas enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, härefter benämnd LVU. Efter flertalet turer mellan olika behandlingshem, barnpsykiatri, jourfamiljehem och liknande placeringar i socialnämndens regi uppstod en situation där socialnämnden inte visste var Madelene skulle placeras. I väntan på en place-ring bestämde socialnämnden att Madelene skulle bo hemma tillsammans med sin mamma. I samband med beslutet tilldelades Madelene en stödperson som skulle träffa Madelene och mamman minst 2 timmar per dag. Drygt en vecka senare anlade Madelene branden i Hemköpsbutiken. Försäkringsbola-gen If Skadeförsäkring och Zurich stämde Landskrona kommun och yrkade ersättning motsvarande den försäkringsersättning bolagen utgett med anledn-ing av branden.1
HD beslutade att kommunen var skyldig att ersätta försäkringsbolagen för de kostnader bolagen haft i samband med reglering av branden. I domskälen ställer HD frågorna kring underlåtenhetsansvar samt beviskrav och bevis-börda vid sådan typ av ansvar på sin spets och konstaterar bland annat att: ”Huvudregeln är att utomstående inte har någon skyldighet att efter förmåga motverka förverkligandet av en fara. Särskilda omständigheter kan emellertid undantagsvis föranleda en sådan plikt.”2 HD utvecklar sedan i vilka fall sådant
undantag kan anses föreligga och konstaterar att förekomsten av en sådan plikt beror på ”[…]risken för farans förverkligande, de möjliga skadornas storlek samt problem med och kostnader för de skademotverkande åtgärder som står till buds.”3 Om beviskrav och bevisbörda konstaterade HD: ”När det som här
1 NJA 2013 s 145.
2 NJA 2013 s 145, p. 21 s 40. 3 NJA 2013 s 145, p. 21 s 40.
rör sig om en skyldighet att motverka förverkligandet av en föreliggande fara är situationen speciell, bland annat därför att många adekvat faremotverkande handlingar är tänkbara. Om det inte framgår att beslutsfattandet har gått till på det sätt som det borde, bör det beroende på omständigheterna kunna leda till en starkare eller svagare presumtion för att ett beslut som hade tillkom-mit i god ordning skulle ha lett till ett pliktenligt handlande i form av ett beslut om och ett genomförande av en tillräckligt faremotverkande handling. Om presumtionen inte motbevisas, närmast genom att det visas att det inte fanns någon möjlig och lämplig faremotverkande handling, blir följden av bristerna rörande beslutsfattandet att det ska anses ha varit möjligt att besluta om och genomföra en sådan handling.”4 Genom domskälen bjuder HD på
en genomgång av vad som gäller vid underlåtenhetsansvar, i synnerhet när ett sådant ansvar kan åläggas en organisation inom det allmänna, det vill säga stat eller kommun. HD skapar också en ny bevisregel avseende skadeståndsansvar när en myndighet brustit i sin utredningsskyldighet och dessa brister beror på myndighetens bristfälliga dokumentation.5 Se vidare beskrivning och analys
av domen under rubrik 5 och 7.
1.2 Problemformulering och syfte
Syftet med uppsatsen är att utreda vilka verkningar Landskrona-domen får för svenska myndigheters ansvar vid underlåtenhet. I uppsatsen utrönas vad som gäller vid underlåtenhetsansvar för myndigheter i allmänhet och kopplingen till myndigheters utrednings- och dokumentationsskyldighet i synnerhet. För att tydliggöra uppsatsens syfte har följande frågeställning formulerats: Vilken betydelse får Landskrona-domen för ansvar vid passivitet från det allmänna? För att kunna svara på huvudfrågan har även följande delfrågor formulerats:
• Hur ser kopplingen mellan myndigheters utrednings- och dokumenta-tionsskyldighet samt myndigheters skadeståndsansvar vid passivitet ut? • När blir de bevisbördes- och beviskravsregler som lanserades i domen
tillämpliga?
• Är utvecklingen på området eftersträvansvärd, eller bör kriterierna för underlåtenhetsansvar och bevisregler på området formuleras annorlunda?
1.3 Avgränsningar
För uppsatsen är det endast 3 kap. 2 § 1 p. i skadeståndslagen (1972:207), härefter SkL, om det allmännas ansvar för fel eller försummelse vid myn-dighetsutövning som är relevant. Således lämnas 3 kap. 2 § 2 p. om ansvar för kränkning och 3 kap. 3 § om fel eller försummelse vid lämnande av felaktig information utanför uppsatsen. Vidare lämnas ideellt skadestånd utanför upp-4 NJA 2013 s 1upp-45, p. 58, s. upp-45.
5 Andersson, Håkan (2013), Bristande tillsyn över riskbenägna personer – några reflektioner kring riskabla risk-, åtgärds-, proportionalitets-, integritets- och bevisproblem, InfoTorg Analys, 2013-04-17.
satsen, eftersom sådant skadestånd saknar relevans i sammanhanget.
1.4 Metod
Uppsatsen består av en beskrivande del och en analyserande del. Den beskri-vande delen präglas av det arbetssätt som följer av användandet av en tra-ditionell rättsdogmatisk metod. Rättsdogmatiken innebär att gällande rätt tolkas, systematiseras och analyseras ur ett de lege lata-perspektiv.6 Lagtext,
förarbeten, doktrin och rättspraxis tillhör de rättskällor som används. Av-seende lagtext ges störst utrymme åt skadeståndsrättsliga regler samt regler som berör handlingsplikt och dokumentationsskyldighet för det allmänna. De förarbeten som används är huvudsakligen sådana som föregått skadestånds-rättslig reglering samt lagar som rör dokumentationsskyldighet.
Den doktrin som finns på området är tillräcklig för att erbjuda en bred kunskap och samtidigt ge olika perspektiv. Inga specificerade urvalskriterier har använts, ty en så rik mängd doktrin handlar det inte om.
Artiklar från exempelvis Ny Juridik, InfoTorg och Svensk Juristtidning an-vänds i två olika syften. Dels för att föra fram olika författares synvinklar och inställning i de frågor som uppsatsen behandlar, dels för att det ännu saknas litteratur i form av avhandlingar och läroböcker som behandlar Landskrona-domen och en del av de specifika frågor som Landskrona-domen berör.
Rättspraxis används huvudsakligen i syfte att verklighetsförankra påståen-den i doktrin och förarbeten. Rättspraxis ger en god syn på hur rätten tillämpar lagar och bestämmelser i realiteten och används således både i den beskrivande delen av uppsatsen samt som stöd för de slutsatser som sedermera presenteras i analysen. Rättsfallen kommer att ges olika mycket plats och olika mycket tyngd beroende på vilken relevans de har för framställningen.
I den analyserande delen av uppsatsen strävar jag delvis efter att frångå den traditionella juridiska metoden och kombinera med att anlägga ett rätt-sekonomiskt perspektiv.7 Det rättsekonomiska perspektivet används för att
ge ytterligare en synvinkel på skadeståndsrätten och visa på ett alternativt tankesätt.
1.4.1 Källkritik
Det finns ett visst fokus på verk författade av Jan Hellner och Bertil Bengtsson avseende den skadeståndsrättsliga doktrinen. Detta fokus har sin naturliga förklaring i att nämnda författare är överlägset störst inom svensk doktrin på området och därför bör tillmätas stor betydelse. Vidare har jag konstaterat att Bertil Bengtsson är tämligen ensam om att ha gett ut verk med ett ut-talat fokus på det allmännas ansvar. Ett av dessa verk är förvisso utgivet före förändringen av regelverket men är fortfarande högst relevant vad gäller de 6 Peczenik, Aleksander (2005), Juridikens allmänna läror, Svensk Juristtidning
2005:249, s 250 f.
regler som inte har förändrats. Påståendet baseras på att ny doktrin hänvisar till Bengtssons äldre verk.
Som motvikt, och för att försöka ge en mer nyanserad bild, har också verk författade av bland annat Mårten Schultz använts. Dessa representerar ett modernare synsätt och bidrar till fler infallsvinklar.
Ett problem som uppkommit under arbetets gång är bristen på rättspraxis som berör uppsatsens specifika område. Det finns visserligen en hel del praxis avseende det allmännas ansvar, men utbudet är tunnare vad gäller underlåten-hetsansvar, framförallt underlåtenhet i kombination med det allmännas ans-var. Bristen på rättspraxis kan ses som både en fördel och nackdel. En större mängd rättspraxis hade kunnat fungera som en grund att stå på avseende de uttalanden som görs i min analys. Samtidigt hade en större mängd rättspraxis begränsat analysen.
1.4.2 Tidigare uppsatser på området
Sedan tidigare finns det en del skrivet både vad avser underlåtenhet och det allmännas ansvar. Bland annat har Elisabeth Larsson vid Lunds Universitet skrivit en uppsats med titeln Det allmännas skadeståndsansvar vid myndighets-utövning år 2001. Uppsatsen tar emellertid inte sikte på underlåtenhetsansvar. Avseende underlåtenhet enligt skadeståndslagen finns inga tidigare upp-satser att finna. Tidigare författade uppupp-satser som berör underlåtenhet tar sikte på straffrättslig plikt att handla.
Min uppsats skiljer sig från vad som tidigare skrivits, dels genom att upp-satsen behandlar underlåtenhet ur ett skadeståndsrättsligt perspektiv och dels genom att uppsatsen behandlar den specifika kombinationen av underlåten-hetsansvar och det allmännas ansvar.
1.4.3 Tidigare artiklar på området
Håkan Andersson har skrivit en, i mitt tycke ganska spretig, analys av Land-skrona-domen vid namn Bristande tillsyn över riskbenägna personer - några reflektioner kring riskabla risk-, åtgärds-, proportionalitets-, integritets- och bevisproblem.8 Artikeln erbjuder mer av en sammanfattning av HD:s
ställ-ningstagarande i Landskrona-domen än en analys och behandlar domens prejudicerande verkan endast i korta ordalag.
Mårten Schultz har i sin artikel Några frågor i kommersiell skadeståndsrätt9
berört Landskrona-domen med fokus på bevisfrågan. Artikeln behandlar ett flertal rättsfall och deras sammanvägda inverkan på skadeståndsrätten.
Min uppsats skiljer sig och får en egen prägel jämfört med de två ovan nämnda artiklarna genom att omfatta en mer utförlig analys av fler potentiellt prejudicerande uttalanden av HD i Landskrona-domen.
8 Andersson (2013)
9 Schultz (2013), Några frågor i kommersiell skadeståndsrätt, Svensk Juristtidning 2013:1017.
1.5 Disposition
Uppsatsen är uppbyggd enligt traditionell uppsatsmodell, det vill säga upp-delad i tre delar bestående av inledning, referensram och analys. Totalt består uppsatsen av 8 kapitel vilka fördelats efter de ovanstående tre delarna enligt nedan:
Kapitel 1 utgör uppsatsens inledning. Här förklaras uppsatsens bakgrund, problemformulering och syfte, avgränsningar, metod och disposition. Syftet med denna del är att ge läsaren en förståelse för varför ämnet valts, vad som kan förväntas av uppsatsen och vad som kommer att lämnas utanför.
Efter inledningen följer referensramen som är uppdelad på 5 kapitel, kapitel 2 – 6. Kapitel 2 fungerar som en beskrivning av skadeståndsrätten i allmänhet och behandlar de traditionella skadeståndsrättsliga områdena ansvarsformer, oaktsamhet, adekvat kausalitet och skadeståndslagens syfte. Kapitel 3 behandlar också skadeståndsrätt men är inriktat på en specifik ans-varsform, det allmännas ansvar. I kapitel 3 behandlas samma områden som i kapitel 2 men anpassat till hur dessa områden ska förstås och tillämpas i fall som avser det allmännas ansvar. Kapitel 4 beskriver det allmännas dokumenta-tionsskyldighet, ett måste för att förstå uppsatsen kärna, Landskrona-domen. Domen är omfattande och av central roll, varför domen omfattande beskrivs i kapitel 5. I kapitel 5 ges också en kort sammanfattning av Prosolvia-domen. Slutligen följer kapitel 6 som är en introduktion i rättsekonomi.
Kapitel 7 utgör uppsatsens analys. I kapitlet presenteras mina egna tankar och min egen syn på vad som avhandlats i uppsatsen referensram. Kapitel 7 är för tydlighetens skull uppdelat i de olika ämnen som upp-satsen syftar till att behandla, det vill säga dokumentationsskyldighet, beviskrav och bevisbörda, underlåtenhetsansvar. Varje del avslutas med en sammanfattning som sedan vägts ihop till en slutsats i kapitel 8.
2 Skadestånd i allmänhet
I Sverige finns bestämmelserna om skadestånd huvudsakligen i skadeståndsla-gen. Lagen tar i första hand sikte på skadestånd vid utomobligatoriska förhål-landen enligt följande definition som går att finna i 1 kap. 1 § SkL:
”I denna lag meddelade bestämmelser om skadestånds tillämpas, om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden.”
Av ovan följer att i avtalsförhållanden regleras eventuella skadeståndsfrågor av avtalet, vilket är nödvändigt då lagen är dispositiv och avtalsparterna kan komma överens om förhållanden som vitt skiljer sig från vad som framkom-mer i lagen.10 Avsteg från nyss sagda görs när avtalsförhållandet inte inverkar
på skadeståndsskyldigheten.11
Skadeståndslagen tillkom år 1972 och har sedan dess justerats i ett par omgångar. Skadeståndsreglerna har ett reparativt syfte och tanken är att en person som blivit utsatt för skada ska försättas i samma ekonomiska sits som om skadan inte hade inträffat.12 Regler om vilka typer av skador som ersätts,
vid vilka situationer dessa skador är ersättningsbara samt vem som är den ersättningsskyldige återfinns i lagen. För att kunna tillgodogöra sig reglerna måste en förståelse för de skadeståndsrättsliga begreppen finnas, varför dem kommer att förklaras i följande avsnitt.
2.1 Ansvarsgrund
Med ansvarsgrund åsyftas formen på de bakomliggande händelser som ren-derar i skadeståndsskyldighet. Generellt ställer rättstillämpningen krav på minst culpa för att ansvar ska föreligga. Andra ansvarsgrunder kan vara strikt ansvar, underlåtenhet att handla, ett högre krav än culpa, till exempel uppsåt, och olika hybrider av ansvarsgrunder. Ett exempel på en sådan hybrid är casus mixtus cum culpa. Utöver kravet på ansvarsgrund måste handlingen, eller den underlåtna handlingen, ha ett samband med den inträffade skadan. Samban-det brukar benämnas adekvat kausalitet.
10 Se Bengtsson, Skadeståndslagen 1 kap. 1 §, lagkommentar not 2, (16 december 2013, Karnov Online).
11 Hellner Jan, Radetzki Marcus (2010), Skadeståndsrätt, s 25. 12 a.a. s 25.
2.1.1. Culpa-begreppet i allmänhet
I skadeståndslagen framgår kravet på culpa i bland annat 2 kap. 1 §, 3 kap 1 och 2 §§ genom formuleringarna ”Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar[…]” och ”[…]genom fel eller försummelse i tjänsten.” Ord som används synonymt och alla faller inom culpa-begreppet är: oaktsamhet, oförsiktighet, försumlighet, våda med flera. Culpa-begreppet har funnits under lång tid och utgör en av civilrättens mest grundläggande normer. Hur bedömningen om huruvida culpa förelegat vid en skadehändelse eller inte har förändrats över tid och frågan får olika svar beroende på vem som tillfrågas. Traditionellt sett torde en jämförelse av handlandet, eller underlåtenheten, med bonus pater familias vara den mest använda metoden. Den ungefärliga översättningen lyder en god familjefar. Metoden ger uttryck för en sedvaneregel – hur skulle en välaktad person handla i samma situation? Endast sedvana är inte nog för en fullständig bedömning, hänsyn måste också tas till författningar, rätts-praxis och handlingsföreskrifter.13 Om sedvana, författningar och föreskrifter
inte räcker för att bedöma huruvida culpa föreligger, kan ytterligare ledning hämtas i den så kallade fria bedömningen.14 På senare år har inspiration till
hur den fria bedömningen kan utföras hämtats från en amerikansk domare vid namn Learned Hand. Domare Hand har i ett mål där en redares ansvar skulle utredas för skador som uppkommit i samband med att en pråm slet sig argumenterat som följer:
”Since there are occasions when every vessel will break from her moorings, and since, if she does, she becomes a menace to those about her; the owner’s duty, as in other similar situations, to pro-vide against resulting injuries is a function of three variables: (1) The probability that she will break away; (2) the gravity of the resulting injury, if she does; (3) the burden of adequate precautions.”15
Fritt översatt och ryckt ur sitt sammanhang ger citatet ledning om att hänsyn vid en fri bedömning av ansvar ska tas till (1) Hur stor är risken för skada? (2) Hur omfattande blir den sannolika skadan? (3) Hur betungande är adekvata försiktighetsåtgärder? En sammanvägning av de tre faktorerna görs för att sedan bedöma om den handlande borde agerat annorlunda. Metoden har fått stor spridning i USA och går under beteckningen The Hand Rule.16 Även i
Sverige har metoden fått genomslag och rättsfall där domstolarna begagnar sig av den fria bedömningen blir allt vanligare. Enligt Hellner bör en fjärde faktor läggas till de övriga; vilka möjligheter hade den handlande att inse risken för skada?17
13 Hellner, Radetzki (2010), s. 127 ff. 14 a.a. s 133.
15 United States v. Carroll Towing Co., 159 F.2nd 169 (2nd Cir. 1947).
16 Jeonghyun, Kim (2013), Revisiting the Learned Hand Formula and Economic Analysis of Negligence, s 409.
2.1.2 Adekvat kausalitet
För att skadestånd ska aktualiseras krävs utöver kravet på culpa att den an-svarsgrundande handlingen har ett nära samband med skadan. Här talas ofta om att adekvat kausalitet måste föreligga. Kravet på kausalitet innebär att det måste finnas ett orsakssamband mellan skadan och handlingen och kravet på adekvans innebär att orsakssambandet måste vara av särskild kvalificerad art. För att utreda om kausalitet föreligger används ofta en metod där en bedöm-ning görs av om handlingen varit av nödvändig och/eller tillräcklig betingelse för skadan.18 Begreppen nödvändig och tillräcklig betingelse är inte alltid lätta
att förstå. I Nationalencyklopedin ges följande beskrivning:
nödvändig betingelse, nödvändigt villkor, anger en förutsättning som måste vara uppfylld för att något skall gälla eller ske, såsom att ha tillgång till syre för att kunna leva.
tillräcklig betingelse, tillräckligt villkor, förutsättning, säg A, för att något annat, B, skall gälla eller ske, vilket innebär att om A är uppfyllt så gäller också B.19
Om handlingen varit av både nödvändig och tillräcklig betingelse föreligger kausalitet. Kausalitet anses även föreligga om handlingen är tillräcklig men inte nödvändig, det vill säga utan handlingen hade skadan inte inträffat men skadan hade kunnat inträffa även utan den specifika handlingen.20
Det finns andra modeller vid kausalitetsbedömningar. Schultz har i en artikel publicerad i Svensk Juristtidning presenterat en modell där begreppen nödvändig och tillräcklig betingelse skalats bort. Schultz menar att kausalitet kan bedömas utifrån tre frågor: Var handlingen eller underlåtenheten nöd-vändig för skadans inträffande? Denna fråga är densamma som måste ställas när betingelseläran används. Om svaret på första frågan är nej aktualiseras den andra frågan. Är handlingen eller underlåtenheten självständigt tillräcklig för skadans inträffande? Självständigt tillräcklig innebär att andra faktorer som kan ha påverkat skadeförloppet skalas bort. Här måste skiljas på händelser som är tillräckliga och händelser som skulle kunna vara tillräckliga för skadans inträffande. Är handlingen, trots att andra faktorer skalats bort, fortfarande tillräcklig för skadans inträffande ses handlingen som självständigt tillräcklig. Om svaret på den andra frågan är nej, ställs den tredje frågan. Finns det någon möjlig förklaring utifrån en orsakslag eller laglik kausal generalisering som kan koppla samman handlandet med skadan? Den tredje frågan tar sikte på handlingar som kan ha påverkat skadan även mycket litet.21
18 a.a. s 197.
19 Nationalencyklopedin på internet, 2014-12-28. 20 Hellner, Radetzki (2010), s 197.
Avseende kravet på adekvans innebär det som ovan nämnts att orsakssamban-det måste vara av kvalificerad art. Utgångspunkten är att skadan måste ligga i farans riktning för att kravet på adekvans ska anses vara uppnått. Alltför slumpmässiga utfall av en händelse ska inte leda till skadeståndsskyldighet. Tanken bakom kravet på adekvans är att skadestånd ska betalas av den som faktiskt vållat skada. Ett klassiskt exempel framställdes av en tysk filosof på 1800-talet och går ut på att en kusk med vagn och passagerare somnar un-der tiden de är ute och kör. Ekipaget hamnar på fel väg, varpå en blixt slår ner och skadar passageraren. Kusken har förvisso varit vårdslös, men dennes vårdslöshet har inte ökat risken för att passageraren skulle träffas av en blixt. Blixten kunde lika gärna skadat passageraren om ekipaget varit på rätt väg. Sambandet kan därför inte ses som adekvat. Om vagnen istället hamnar i diket och passageraren skadas uppstår en annan situation. Passagerarens skada ligger i farans riktning av kuskens vårdslöshet, varför kravet på adekvans är uppfyllt.22
En ytterligare begränsning i skadeståndsskyldigheten som kan sättas i samband med adekvansbedömningen är normskyddsläran. Läran innebär att endast skador som faller inom skyddsnormen ersätts.23 Följande situation
tjä-nar som ett gott exempel: En åkare kör med konstant övervikt i sina lastbilar. Mer gods kan tas om hand på färre körningar, vilket innebär en fördel jämte konkurrenterna. Konkurrenterna söker ersättning för de affärer de förlorat till åkaren och hävdar att denne bryter mot den lag som anger maxlasten för lastbilar. Enligt normskyddsläran skulle konkurrenterna inte få ersättning, eftersom lagen om maxlast finns till för att förhindra att överlastade lastbilar riskerar orsaka trafikskador och inte för att stävja otillbörlig konkurrens.24
2.2 Skadetyper
I skadeståndslagens bestämmelser går tre skadetyper att finna, personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. Reglerna för ersättning vid de olika skadetyperna ser olika ut och kommer att förklaras nedan. En fjärde skadetyp, som inte till sitt namn nämns i lagen, som fått större betydelse under senare år är ideellt skadestånd. Denna typ av skadestånd är inte relevant för uppsatsen, varför närmare förklaring inte kommer att ges.
2.2.1 Personskada och sakskada
I 2 kap. 1 § SkL framgår att den som vållar personskada eller sakskada ska ersätta skadan. Någon definition av begreppen står inte att finna. Begreppen är tillsynes enkla och i de flesta fall faller det sig naturligt huruvida en skada har uppstått på person eller sak. Frågan kan detta till trots vålla stort huvud-bry, framförallt när en skada rör sig i gränslandet mellan olika skadetyper. 22 Exemplet är återgivet av Hellner, Radetzki (2010), s 202-204.
23 Hellner, Radetzki (2010), s 211.
Begreppet personskada omfattar fysiska skador på människor såsom brutna ben, utslagna tänder, svullnader, blåmärken och liknande men till följd av en skadehändelse.25 Även psykiska men som depression, chock och psykiska
sjukdomstillstånd som utlöses till följd av en skadehändelse kan bedömas som personskada.26
I förarbetena till skadeståndslagen framgår att ”[…]till sakskada [är] att hänföra i första hand genom fysiska medel direkt tillfogad skada på fysiska föremål varmed avses såväl lösa saker som fast egendom med tillbehör.”27 Med
skada åsyftas både funktionsmässiga och rent estetiska skador. Även stöld och tillfällig förlust av föremål är att betrakta som sakskada.28 Ett exempel på det
sistnämnda är att när en bil blir stulen för att senare åter hamna i rätta händer, kan detta betraktas som en sakskada även om varken funktion eller estetik har försämrats. Avseende sakskador finns flertalet situationer när gränsdrag-ningsproblematik kan uppstå. Är till exempel statens kostnader i samband med rengöring av en vägbana efter nedskräpning (utsläpp av drivmedel) att betrakta som sakskada? HD har ansett det i NJA 2004 s 566, sakskada kan föreligga även när egendom försämrats genom att dess funktion tillfälligt ned-satts. Ytterligare ett intressant exempel, kanske mer på det teoretiska planet, är när supportrar stormar planen under en fotbollsmatch. Planstormning ren-derar oftast i sanktioner i form av böter från Svenska Fotbollsförbundet. Här skulle eventuellt argumentation kunna föras om att arenans funktion påverkas negativt i väsentlig grad vid tidpunkten för planstormningen och att matchar-rangörens nyttjanderätt till arenan även den försämrats i sådan grad att det är tal om en sakskada. Det ligger närmare tillhands att skadan skulle bedömas som en ren förmögenhetsskada, men exemplet påvisar den komplexitet som kan finnas kring gränsdragningen mellan olika skadetyper.29
2.2.2 Ansvar för ren förmögenhetsskada vid eget vållande
I 1 kap. 2 § SkL framkommer att ”Med ren förmögenhetsskada förstås i denna lag sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada.” Skador som den som blivit utsatt för bedrägeri och förskingring lider av är exempel på rena förmögenhetsskador. Vid person- eller sakskada är det inte ovanligt att den skadelidande även lider ekonomisk skada. Sådana skador utgör dock inte rena förmögenhetsskador, istället ska de ses som ekonomiska följdskador till person- eller sakskadan.30 Vid stöld av
25 Hellner, Radetzki (2010), s 105.
26 Se Strömbäck, Skadeståndslagen 5 kap. 1 §, lagkommentar not 92, (16 december 2013, Karnov Online).
27 Prop. 1972:5 s 579.
28 Hellner, Radetzki (2010), s 105.
29 Holm Anders (2012), Ekonomiska skador orsakade av supportrar vid idrottsevenemang.
30 Se Bengtsson, Skadeståndslagen 1 kap. 2 §, lagkommentar not 4, (16 december 2013, Karnov Online).
kontanter har den skadelidande visserligen lidit en ekonomisk skada, men av propositionen till SkL följer att sådan stöld är att beteckna som sakskada.31
Av 2 kap. 2 § SkL framgår att ren förmögenhetsskada ska vara vållad genom brott för att vara ersättningsgill. Med brott avses sådan handling eller underlåtenhet som renderar i straff enligt brottsbalken (1962:700), hädanefter BrB, eller annan författning. Trots regelns utformning finns inget hinder för att skadestånd döms ut för ren förmögenhetsskada utan att brott begåtts.32
Åtskilliga exempel på när sådant skadestånd dömts ut med grund i culpa-regeln finns att finna i rättspraxis. I det så kallade Konefallet (NJA 1987 s 692) där frågan gällde om skadeståndsskyldighet mot annan än uppdragsgivaren kan uppstå för en värderingsman som lämnat felaktig värdering avseende fast egendom. HD konstaterade att det enligt förarbetena till SkL ankommer på rättstillämpningen att utvidga rätten till ersättning för ren förmögenhetsskada när brott inte föreligger. Vidare såg HD det ofrånkomligt att annan än upp-dragsgivaren fäster vikt vid ett värderingsintyg av en fastighet och att skada som uppstår därav inte ska bäras av skadelidande när intygsgivaren förfarit vårdslöst. HD skapar således ett culpaansvar för ren förmögenhetsskada för värderingsmän i liknande situationer. För fler liknande fall se till exempel Max och Frasses i NJA 2005 s 608 där skadestånd utgick för ren förmögen-hetsskada vid kvalificerat otillbörligt handlande i avtalsförhållanden och NJA 1980 s 383 där skadestånd utgick för vårdslöst förfarande i samband med bouppteckning.
2.2.3 Ansvar för ren förmögenhetsskada vid annans vållande
Reglerna avseende ren förmögenhetsskada vid annans vållande brukar kallas för principalansvar och återfinns i 3 kap. 1 § SkL och behandlar ansvaret för den som har arbetstagare i sin tjänst. Reglerna avseende person- och sakskada innebär ett arbetsgivaransvar för skador på samma grund som beskrivits ovan, culpa krävs för att ansvar ska aktualiseras. Även avseende ren förmögen-hetsskada är förutsättningarna desamma som vid ansvar för eget vållande. Det vill säga, det krävs att brott förekommit eller att någon av de situationer som utvecklats i rättspraxis föreligger. Den rättspraxis som åsyftas är den där ansvar för förmögenhetsskada grundas på culpa.33
2.3 Ansvar för underlåtenhet
Underlåtenhetsansvar är omdebatterat i den skadeståndsrättsliga litteraturen och har under lång tid betraktats som ett problemfyllt område, framförallt i samband med bedömningen av eventuella skadeståndsanspråk. Debatten har 31 Prop. 1972:5 s 580.
32 Se Bengtsson, Skadeståndslagen 2 kap. 2 §, lagkommentar not 11 & 12, (16 december 2013, Karnov Online).
33 Se Bengtsson, Skadeståndslagen 3 kap. 1 §, lagkommentar not 36 - 38, (16 december 2013, Karnov Online).
präglats av en ovilja att öppna upp för ett utvidgat underlåtenhetsansvar efter-som ett utvidgat ansvar anses ingripa i den personliga friheten. Samtidigt har argument framförts för orimligheten i att inte kunna ställa krav på att skador förebyggs eller förhindras.34
Som huvudregel gäller att en positiv handling krävs för skadeståndsansvar. Underlåtenhet att handla föranleder skadeståndsansvar endast undantagsvis. En hel del undantag från huvudregeln går emellertid att finna. Skadestånd för oaktsam underlåtenhet att handla kan utgå när en handlingsplikt finns föreskriven i lag.35 Exempel på handlingsplikt som är föreskriven i lag är 2 kap.
8 § i vägtrafikförordningen (1998:1276) om åligganden vid trafikolyckor. Lagen föreskriver en skyldighet att för trafikanter, som på något sätt haft del i olycka, kvarstanna på olycksplatsen och efter förmåga hjälpa skadade och ar-beta för att begränsa skadeverkningarna av olyckan. Vidare finns en skyldighet att vid inte obetydliga olyckor underrätta polis. Ansvar för underlåtenhet kan också grundas på situationer där någon till exempel skapat en fara, har om-vårdnaden av personer eller tillsynen över djur, och vid uthyrning av lokal eller anläggning.36 Avseende skapande av fara är utgångspunkten att
underlåten-heten hänger ihop med en tidigare handling, det vill säga om ett handlande medför en fara, kan ansvar inte undvikas genom hänvisning till att det inte finns en plikt att undanröja faran.37 Schultz argumenterar för att ansvar för
underlåtenhet delvis kan ses som en formuleringsfråga och menar att varje fall av underlåtenhet kan omformuleras som en aktiv handling. Schultz använder sig bland annat av följande exempel: en badvakt sover i sitt vakttorn när ett barn blir medvetslöst och drunknar i den pool badvakten skulle ha uppsikt över. I en sådan situation skulle argumentation för skadeståndsskyldighet kunna föras på två sätt. Antingen argumenteras för att badvakten underlät att ingripa och därför ska hållas ansvarig, eller så förs en argumentation om posi-tiv handling istället, badvakten bröt mot sina föreskrifter och har därför agerat vårdslöst. Skillnaden i hur badvaktens agerande (eller passivitet) beskrivs får egentligen samma innebörd, men i ett rättssystem där huvudregeln är att endast positiva handlingar, om än med flertalet undantag, kan föranleda skadestånd ter det sig mer lockande att lägga fram argumentationen enligt det andra exemplet.38
2.3.1 Underlåtenhet, kausalitet och culpa
Precis som vid bedömningen av skadeståndsansvar till följd av en positiv han-dling, måste vid underlåtenhet en bedömning av culpa, oaktsamhet, göras. 34 Schultz Mårten (2007), Kausalitet: Studier i skadeståndsrättslig argumentation, s 513
och 555.
35 Hellner, Radetzki (2010), s 110.
36 Bengtsson Bertil, Strömbäck Erland (2011), Skadeståndslagen: En kommentar, 4:e upplagan, s 52.
37 Schultz (2007), s 518. 38 a.a. s 520 – 522.
Culpabedömning av underlåtenhet torde i de flesta fall inte vålla några större problem. Brott mot en handlingsplikt föreskriven i lag innebär per automatik att culpös underlåtenhet kan konstateras.39 Culpös underlåtenhet leder dock
inte per automatik till skadestånd, här måste en diskussion föras om den förbisedda handlingspliktens syfte. Skadestånd torde utgå i de fall handling-splikten är avsedd att skydda den skadelidandes intresse.40 Vid situationer där
någon skapat en fara för att sedan underlåta att undanröja faran bedöms oftast hela händelseförloppet som en enhet. Om den positiva handlingen vid en sådan bedömning är att anse som oaktsam, torde den underlåtna handlingen i de flesta fall också vara att betrakta som oaktsam.41
Avseende frågan om kausalitet mellan den underlåtna handlingen och skadan framgår av rättspraxis att domstolarna i underlåtenhetsfall vanligen inte berör kausalitetsfrågan eftersom domstolarna anser att kausalitetsfrågor inte utgör ett hinder för underlåtenhetsansvar. Schultz är av en annan åsikt och menar att en kausalitetsbedömning likt den som sker vid positiva hand-lingar även kan användas vid underlåtenhet. Om bedömningen utgår från betingelsemodellerna, där ju kausaliteten beror på om och hur en handling lett fram till skadan, skulle en handling rakt av kunna bytas ut mot en under-låtenhet.42
2.4 Skadeståndets funktioner
Den svenska skadeståndsrätten kan sägas ha två huvudfunktioner; att avhålla medborgare från att begå handlingar som förorsakar skada samt att kompen-sera den skadelidande43 På ett allmänt plan kan det tyckas att reglerna är
rim-liga, kanske till och med självklara, och att någon ytterligare förklaring egent-ligen inte behövs. Vid läsning av rättspraxis och skadeståndsrättslig litteratur räcker emellertid en sådan förklaring inte alltid till. För att kunna förstå och analysera skadeståndsrätten på ett djupare plan är det en förutsättning att det finns en förståelse för begrepp som reparation, prevention, pulverisering och kostnadsplacering.
2.4.1 Reparation
Med reparation avses kompensationen för den skadelidande. Av proposi-tionen till skadeståndslagen framgår att den reparativa funkproposi-tionen ska vara hundraprocentig, den skadelidande ska ges full ersättning förutsatt att det inte finns någon grund för jämkning.44 I skadeståndslagens 5 kap. finns reglerna
om skadeståndets bestämmande och i 5 kap. 1 § SkL framgår att ersättning 39 Prop. 1972:5 s 21. 40 Hellner, Radetzki (2010), s 111 41 a.a. s 115. 42 Schultz (2007), s 513 ff. 43 Prop. 1972:5 s 5. 44 a.a. s 75.
vid personskada ska lämnas för sjukvårdskostnader, inkomstförlust samt sveda och värk. Vid sakskada lämnas ersättning för sakens värde eller reparation av saken, andra kostnader till följd av skadan samt eventuell inkomstförlust, 5 kap. 7 § SkL. Det är lätt att se skäligheten i varför sådan kompensation läm-nas. Hellner menar dock att den reparativa funktionen kan ses på ett högre plan. Funktionen finns till för att säkerställa en viss trygghet i samhället i och med medborgarnas vetskap om att skador orsakade av andra föranleder ersättningsskyldighet.45
2.4.2 Prevention
En, förmodad, kanske viktigare funktion än den reparativa har skadestånds-lagen genom sina preventiva effekter. I motiven till skadeståndsskadestånds-lagen formu-leras följande:
”Tanken är dels att vetskapen om att ett visst handlingssätt medför ersättningsskyldighet, om det leder till att annan lider skada, i det enskilda fallet avhåller individen från att handla i strid med den skadeståndsrättsliga handlingsnormen.”46
De skadeståndsrättsliga reglerna är inte ensamma om att bygga på tanken om prevention. Även straffrättsliga regler och allmänna försiktighetsnormer byg-ger på samma grund. Många gånbyg-ger kan de olika rättsområdena kombineras för att få bättre effekt. Ett exempel är vid misshandel som enligt 3 kap. 5 § BrB, kan ge fängelsestraff och föranleda skadeståndsskyldighet för person-skada i enlighet med 2 kap. 1 § SkL. I propositionen diskuteras effekten av prevention på ett flertal ställen av olika instanser. Den generella uppfattningen verkar vara att den preventiva effekten som kommer av skadeståndslagen är ringa, istället är det uppfostran, utbildning, opinionsbildning och straffrätts-lig reglering som står för en mer omfattande preventiv effekt.47 Hellner och
Radetzki konstaterar att effekten av prevention är mycket osäker och näst intill omöjlig att mäta och dem diskuterar prevention uppdelat i en rad olika varianter. Utöver vad som ovan nämnts diskuteras preventionens verkan vid principalansvar, där arbetsgivare nödgas vara mer noggranna vid rekrytering, instruktioner och i sitt ledarskap för att undvika skadeståndsskyldighet föran-ledd av arbetstagarnas handlingar. Vidare diskuteras ekonomisk prevention i form av ett exempel där unga män väljer att inte köpa motorcykel eftersom kostnaden för försäkring är väldigt hög. Här får preventionen effekt innan möjligheten till skada har uppstått.48 Avseende det allmännas ansvar nämner
Bengtsson att skadeståndsskyldigheten är ett effektivt medel för att komma åt brister i den offentliga förvaltningen. Enskilda tjänstemäns fel, småfel från 45 Hellner, Radetzki (2010), s 39-40.
46 Prop. 1972:5 s 80. 47 Prop. 1972:5 s 81 – 94.
befattningshavare, bristande organisation och fel vars ursprung inte går att finna som var för sig inte skulle vara tillräckligt för att utdöma straff, går att komma åt genom att det allmänna riskerar skadeståndsskyldighet.49
2.4.3. Pulverisering och kostnadsplacering
I Sverige är skadestånd intimt förknippat med försäkringar och sociala sky-ddsnät av olika slag. Korrelationen mellan dessa områden brukar kallas för den svenska modellen. Den svenska modellen bygger på utbredda försäkringsmöj-ligheter och försäkringar som följer av till exempel lag och kollektivavtal. Med försäkringsmöjligheter i detta sammanhang åsyftas framförallt ansvars-försäkringar, där ett försäkringsbolag går in och betalar skadestånd i utbyte mot en fastslagen premie och självrisk. Exempel på försäkringar som följer av lag är trafikförsäkringen, vilken är ett tvång för motordrivna fordon i enlighet med trafikskadelagen (1975:1410) och den allmänna sjukförsäkringen enligt lagen (1947:1) om allmän sjukförsäkring. Av många kollektivavtal följer krav på försäkringar avseende till exempel pension och sjuklön som överstiger den lagstadgade ersättningen.
Genom den svenska modellen åstadkoms pulverisering; hellre att kost-nader i samband med skador drabbar ett kollektiv, än att den skadelidande riskerar stå utan ersättning. Sammantaget innebär den svenska modellen att Sveriges medborgare har ett högt socialt skyddsnät. Modellen måste diskuteras i relation till syftet bakom skadeståndslagen. Avseende reparativ verkan bidrar modellen till att fler kan få ersättning för skador och minskar risken för att en skadelidande som tillerkänts rätt till ersättning ändå blir utan sådan ersättning då den ersättningsskyldige saknar medel. Gällande preventiva effekter skulle det kunna tänkas att modellen hämmar. Om kollektivet står risken och kost-naden när jag begår ett brott eller medverkar till skada, varför ska jag då undvika sådana handlingar? Hellner för emellertid ett resonemang om att det åtminstone inte finns några bevis på att modellen påverkar negativt avseende prevention.50
Kostnadsplacering handlar om, vilket ordet ger vid handen, vem som ska ta kostnaden för en skada. När skadestånd döms ut innebär det en omplace-ring av kostnaden från den skadelidande eller dennes försäkomplace-ringsbolag till den ersättningsskyldige eller dennes försäkringsbolag. Om kostnaden för en skada stannar hos den skadelidandes försäkringsbolag har ingen omplacering av kostnaden skett, eftersom den skadelidande har betalat premier och självrisk till försäkringsbolaget. Här är det istället tal om pulverisering. Om skadestånd döms ut och den ersättningsskyldige har en ansvarsförsäkring sker både en omplacering av kostnaden och pulverisering, det är försäkringskollektivet som får ta kostnaden. Begreppen kostnadsplacering och pulverisering är sålunda intimt förknippade.51
49 Bengtsson (2001) s 24-25.
3 Det allmännas ansvar
År 1972 trädde skadeståndslagen i kraft. I skadeståndslagen infördes bestäm-melser om det allmännas ansvar, vilka skilde sig markant från tidigare gäl-lande rättsläge. Före skadeståndslagens ikraftträdande fanns ett ansvar för den enskilda tjänstemannen, om denne brast i sin tjänsteutövning kunde skadelidande endast vända sig med ersättningsanspråk direkt mot honom. För att ersättning skulle aktualiseras förutsattes att tjänstemannen gjort sig skyldig till tjänstefel och på den grunden ådragit sig skadeståndsansvar. I och med skadeståndslagens ikraftträdande infördes ett ansvar för det allmänna som motsvarar principalansvaret för enskilda arbetsgivare. Till det allmännas ansvar lades också ett ansvar för rena förmögenhetsskador, utan krav på brott. Ansvaret sträckte sig sålunda längre än ansvaret för enskilda arbetsgivare. Från lagstiftarens sida förväntades de nya reglerna leda till många och kostsamma anspråk på ersättning. Därför tillkom även en rad undantagsregler, vars syfte var att minska ner antalet fall där ersättning skulle aktualiseras samt att bereda möjlighet för jämkning av skadestånden. Undantagsreglerna kom emeller-tid att utstå en hel del kritik, eftersom det ansågs att möjligheterna att utfå skadestånd från det allmänna var alldeles för begränsade. Kritiken och en rad uppmärksammade rättsfall ledde sedermera till att lagreglerna gjordes om.52
1 januari år 1990 trädde de förändrade reglerna om det allmännas ansvar i kraft. Förändringen bestod huvudsakligen i att regeln i dåvarande 3 kap. 3 § togs bort. Regeln möjliggjorde att det allmänna kunde hållas ansvarslösa vid fel eller försummelse om handlandet trots fel eller försummelse uppnått en godtagbar standard. Vidare gjordes en mindre förändring i 3 kap. 7 § som reglerade möjligheterna att föra talan mot de högsta statsmakterna och dö-mande instanser.53 År 2001 skedde ytterligare förändring i reglerna kring det
allmännas ansvar. Vid tidpunkten hade nya regler om kränkningsersättning införts i skadeståndslagen, varför 3 kap. 2 § anpassades för att omfatta även sådan ersättning. I övrigt var förändringarna huvudsakligen kosmetiska och ämnade att göra reglerna klarare.54
Den centrala bestämmelsen avseende det allmännas ansvar, som det ser ut idag, regleras i följande paragraf i skadeståndslagens tredje kapitel:
3 kap. 2 §
Staten eller en kommun skall ersätta
• Personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom 52 Bengtsson Bertil (2001), Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, s 11- 14. 53 Prop. 1989/90:42 s 1 och 4.
fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars full-görande staten eller kommunen svarar, och
• skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning.
3.1 Myndighetsutövning
Myndighetsutövning är ett begrepp som inte klart definieras i lag. I förar-betena till 1990 års förändringar i reglerna om det allmännas ansvar framgår följande: ”Begreppet ”myndighetsutövning” avser, enligt den definition som brukar användas, beslut och åtgärder från det allmännas sida som är ett ut-tryck för samhällets rätt att utöva makt över medborgarna.”55 Exempel på
sådana beslut och åtgärder som nämns i citatet kan vara statens befogenheter att bestämma om förmåner, rättigheter, skyldigheter, disciplinpåföljder etc.56
I propositionen till skadeståndslagen nämns ett par exempel på konkreta situationer som utgör myndighetsutövning. Bland annat nämns polisiära åt-gärder, tvångsvård, beslut inom skolväsendet, utfärdande av id-handlingar, kontrollverksamhet av läkemedelsdistribution, hissar, bilar livsmedel etc.57
Även verksamhet som bedrivs av privata rättssubjekt som givits rätten att fatta beslut som rör samhällets medborgare utgör myndighetsutövning. Beslut och åtgärder i sådana verksamheter brukar benämnas delegerad myndighetsutöv-ning. Exempel på sådan delegerad myndighetsutövning är den obligatoriska bilbesiktningen.58 Kort sagt finns det massor av situationer som kan utgöra
myndighetsutövning. Mer intressant blir kanske därför att ta upp exempel på situationer som inte utgör myndighetsutövning och ett antal gränsfall. Generellt kan sägas att myndigheters serviceverksamhet som inte innefat-tar beslutsfattande för medborgarna inte utgör myndighetsutövning. Större delen av sjukvården, åtminstone frivillig sådan, och skolverksamheten är ytterligare exempel. Inte heller kontrakts- och affärsförhållanden med det allmänna anses normalt utgöra myndighetsutövning. I rättspraxis finns ett par gränsfall att finna. I NJA 1985 s 696 ansågs ett felaktigt förhandsbesked om rätt till föräldrapenning utgöra myndighetsutövning då beslutet ansågs ha ett nära samband med den beslutsfattande verksamheten som försäkringskas-san bedriver och som normalt utgör myndighetsutövning. I NJA 1987 s 535 blev resultatet däremot det omvända. Konsumentverket lämnade missvisande uppgifter i pressmeddelande om resultatet av ett test av lackskyddsmedel. HD ansåg att pressmeddelandet inte utgjorde myndighetsutövning eftersom det inte medfört några rättsverkningar för näringsidkare som tillverkat och 55 1989/90:42 s 3.
56 3 § i gamla förvaltningslagen (1971:290) räknar upp dessa som exempel på vad som kan utgöra myndighetsutövning.
57 Prop. 1972:5 s 499.
58 Se Bengtsson, Skadeståndslagen 3 kap. 2 §, lagkommentar not 48, (20 december 2013, Karnov Online).
salufört lackskyddsmedlet. Vidare kunde inte konsumenttestet och pressmed-delandet anses ha haft ett sådant nära samband med ”[…]verkets utövande av maktbefogenheter gentemot producenter och andra näringsidkare[…]” att det kunde vara tal om myndighetsutövning.
3.1.1 Myndighetsutövning inom socialtjänsten för barn och unga
Socialtjänstens uppgift handlar till stor del om att trygga att personer med ekonomiska eller personliga svårigheter bereds stöd och hjälp i vardagen. Av 1 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453), härefter SoL, framgår att socialtjänsten ska på demokratins och solidaritetens grund främja människors ekonomiska och sociala trygghet. Vidare framgår att verksamheten ska inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Av beskrivningen av socialtjänstens uppgifter följer att verksamheten delvis kan ges karaktären av service. Ändå torde en hel del av socialtjänstens åtgärder ses som myndighet-sutövning, vilket medför att 3 kap. 2 § SkL om det allmännas ansvar kan vara tillämplig.59 Som ovan förklarats innebär myndighetsutövning samhällets
maktutövande mot medborgarna. Av 2 § LVU följer att socialtjänsten kan besluta om beredande av vård för barn. Av 11 § LVU följer att socialtjänsten ska besluta om hur vården ska gå till och var barnet ska vistas under vårdtiden. Sådan vård måste vara att betrakta som myndighetsutövning då beslutet in-nebär maktutövning mot både föräldrar och barn. Vidare har socialtjänsten enligt 6 § LVU rätt att under vissa omständigheter omedelbart omhänderta barn för att i ett senare skede besluta om vård. Ett sådant omhändertagande är också ett, otvetydigt, exempel på en åtgärd som innebär myndighetsutövning. Även beslut som tas efter att barnet omhändertagits utgör myndighetsutöv-ning. Sådana beslut kan till exempel röra sig om vart barnet ska placeras, beslut om barnets personliga förhållanden och beslut om fortsatt vård.60 Utöver de
självklara fallen av myndighetsutövning finns en del gränsfall. Bengtsson me-nar att socialtjänstens utredande verksamhet kan utgöra myndighetsutövning i SkL:s mening. Det avgörande är om utredningen syftar till att mynna ut i ett beslut. Även vid så kallad maskerad myndighetsutövning kan bestämmelserna i 3 kap. 2 § SkL tillämpas. Maskerad myndighetsutövning innebär ett från myndighet uttryckligt eller underförstått hot om tvångsåtgärder, med syfte att få den som hotas att rätta sig efter myndighetens vilja.61
3.2 Fel eller försummelse
Som framgår av 3 kap. 2 § SkL ska skada som vållas genom fel eller försum-melse ersättas. Begreppet fel eller försumförsum-melse ger således uttryck för den vål-landebedömning som ska ske innan skadestånd kan aktualiseras. Begreppet återfinns bland annat i 3 kap. 1 § SkL om principalansvar. Likt skadestånd-59 Bengtsson Bertil (1976), Skadestånd vid myndighetsutövning I, s 154.
60 Bengtsson (1976), s 155. 61 a.a. s 80 och 156.
slagens 2 kapitel grundas ansvaret på culpa, men i 2 kapitlet används istället uttrycket ”uppsåtligen eller av vårdslöshet”.62 Bytet av begrepp markerar en
skillnad i hur vållandebedömningen ska göras, vilket framgår av motiven till skadeståndslagen där det framhålls att vållandebegreppen varit föremål för ingående diskussioner.63 Förvisso används begreppen fel eller försummelse på
fler ställen, men ansvarsbedömningen kan ändå skilja sig från den bedömn-ing som sker vid privata rättssubjekts ansvar. Vid det allmännas ansvar ska vållandebedömningen väsentligen vara objektiv i den mening att eventuella ursäkter som den enskilda tjänstemannen kan åberopa ska ges en underordnad betydelse.64 Det allmänna kan med andra ord åläggas ansvar även om den
en-skilde tjänstemannen, i en prövning av dennes personlige skadeståndsansvar, skulle gå fri.65 Reglerna om det allmännas ansvar tar även sikte på anonyma
och kumulerade fel. Anonyma fel är sådana där ingen enskild tjänsteman kan pekas ut som den som begått ett fel, istället beskylls kollektivet. Vid anonyma fel tas alltså fasta på att ett fel faktiskt begåtts inom myndigheten, inte vem som begått felet. Med kumulerade fel åsyftas situationer där flera befattning-shavare begått mindre fel som i sig inte är tillräckliga för ansvar men som tillsammans anses utgöra bristande aktsamhet.66 Även vid situationer där olika
myndigheter gemensamt bidragit till ett kumulerat fel kan det allmänna anses ansvarigt. I NJA 1987 s 954 hade köparen av en fastighet, av kronofogd-emyndigheten såld på exekutiv auktion, tillfogats skada då beskrivningen av fastigheten varit bristfällig. Felaktigheterna i den av kronofogdemyndigheten lämnade beskrivningen berodde på felaktiga uppgifter som lämnats av bygg-nadsnämnden. Om detta ansåg HD att: ”[…]sådana fel från en annan of-fentlig myndighets sida kan inte frita staten från ansvar gentemot den enskilde för oriktig myndighetsutövning i en verksamhet för vilken staten svarar.”67
3.2.1 Exempel på vållandebedömning vid det allmännas ansvar 3.2.1.1 Felskrivning, felräkning eller liknande fel.
Om en handling upprättad av myndighet får ett väsentligen felaktigt innehåll som går att hänföra till felskrivning ansvarar det allmänna för eventuell skada som följer därav. En förutsättning är att felet begåtts av oaktsamhet. Mindre fel är vanligen inte att se som oaktsamt begångna, till exempel ett felstavat namn eller en felaktig siffra i ett personnummer. Vid bedömningen måste hänsyn tas till var uppgifterna ska presenteras och vilka rättsverkningar och andra följder felaktigheten kan leda till. Avseende felräkningar måste skiljas på om uträkningen är utförd av myndigheten eller av part. För att ansvar alls 62 Se Bengtsson, Skadeståndslagen 3 kap. 1 §, lagkommentar not 36, (20 december
2013, Karnov Online). 63 Prop. 1972:5 s 496 – 497. 64 Bengtsson (2001), s 57. 65 Prop. 1972:5 s 497. 66 Hellner, Radetzki (2010), s 160. 67 NJA 1987 s 954, s 964.
ska aktualiseras måste först avgöras om myndigheten har någon skyldighet att kontrollera riktigheten av inlämnade uppgifter.68
3.2.1.2 Fel i beslut som tagits efter bedömning
Svenska myndigheter tar i många olika fall beslut baserade på en bedöm- ning som utgår från en kontroll av faktiska omständigheter. Exempel på en sådan situation är en kommuns kontroll inför beviljande av bygglov. En sådan kontroll utgör många gånger en skönsmässig bedömning, kontrollanten gör sin bedömning utifrån uppskattning utan att känna till alla fakta. Utgångs-punkten är att ansvar aktualiseras i de fall när kontrollen brustit i förhål-lande till vad som kan förväntas av en sådan kontroll och sålunda lett till en felaktig bedömning.69 Vid en helt skönsmässig bedömning ter sig kravet på
bedömningen ganska lågt. I motiven till SkL framgår att det endast är vid grava och mycket påtagliga felbedömningar som skadestånd aktualiseras.70
Myndigheterna ges således en betydande felmarginal. Ett beslut som grundar sig på en skönsmässig bedömning torde sällan vara möjlig att förutspå varför det enligt Bengtsson är svårt att argumentera för att en myndighet borde ha dömt annorlunda med hänvisning till vad allmänheten kan förvänta sig.71
3.2.1.3 Åsidosättande av författningsföreskrift
Skyldigheten att tillämpa författningsföreskrifter, sålunda även det allmän-nas ansvar när åsidosättande av en författning sker, anses sträng. Bengtsson hävdar att oavsett om förbiseendet varit medvetet eller berott på ett misstag inte föranleder någon skillnad i ansvaret. Även om misstaget ur tjänsteman-nens synpunkt är ursäktligt, till exempel vid nya författningar som ännu inte kommit till tjänstemannens kännedom, får det allmänna bära ansvaret då allmänheten ska kunna räkna med att myndigheterna tar hänsyn till och följer Sveriges lag.72
3.2.1.4 Felaktig rättstillämpning
Det allmännas ansvar för felaktig rättstillämpning är ett svårutrett område. Utgången i mål vid domstol kan många gånger te sig olika beroende på små variationer i omständigheterna även om samma lagrum och rättskällor har använts. Vad som är att anse som felaktigt är i högsta grad subjektivt. Enligt Hellner och Radetzki tyder rättspraxis på att det är i huvudsak klara mis-stag och inte beslut som på hållbara grunder kan motiveras som föranleder skadeståndsskyldighet.73 I motiven till skadeståndslagen diskuteras frågan.
68 Bengtsson (2001), s 72. 69 Hellner, Radetzki (2010), s 454. 70 Prop. 1972:5 s 518 och 1989/90:42 s 16. 71 Bengtsson (2001), s 85. 72 a.a. s 74. 73 Hellner, Radetzki (2010), s 451.
Departementschefen har däri anfört att det endast är i undantagsfall som rättstillämpningen torde vara så uppenbart oriktig att det överhuvudtaget kan talas om fel eller försummelse. Vidare anför departementschefen att det visserligen inte kan ”[…]kräva[s] absolut ofelbarhet när det gäller myn-digheternas lagtolkning, men man kan göra anspråk på en grad av omsorg som inte underskrider culparegelns nivå.”74 Bengtsson menar att domstolen
vid sin bedömning av om avsteget från gällande rätt är skadeståndsgrundande måste ta ställning till två olika frågor. Den första frågan är vilka avvikelser från gällande rätt allmänheten ska behöva finns sig i utan rätt till skadestånd. Om svaret på den första frågan innebär att avvikelsen inte är acceptabel blir följdfrågan om avvikelsen kan betraktas som culpös. En direkt avvikelse från lagen är odiskutabelt att anse som en avvikelse som inte är acceptabel. Osäkert blir det däremot när avvikelsen istället beror på att uttalanden i förarbeten eller rättsliga principer som inte framgår av lag inte beaktats. Här måste en diskussion om rättskällornas auktoritet och om myndigheternas, ibland väl motiverade, möjligheter att avvika från rättspraxis och rättsgrundsatser dis-kuteras.75
3.2.1.5 Underlåtenhet
Även underlåtenhet kan leda till ansvar för det allmänna, något som blev hög-aktuellt i och med Landskronadomen (se närmare under avsnitt 5). Exempel på andra liknande situationer när sådant ansvar kan aktualiseras är när polis, kriminal- eller mentalvård inte vidtagit åtgärder i hanteringen av en person som sedan skadar sig själv eller någon annan. I allmänhet torde underlåtenhet att fatta beslut och vidta åtgärder som skulle inneburit myndighetsutövning kunna angripas med hjälp av 3 kap. 2 § SkL.76 I propositionen till SkL
fram-förs följande exempel på när ansvar för underlåtenhet kan aktualiseras: oför-svarligt dröjsmål i samband med beslut eller åtgärder, förseningar vid hand- läggning, försummelse att utföra författningsenlig kontroll eller inspektion samt underlåtenhet att ingripa vid brister upptäckta vid företagen kontroll.77
Enligt Bengtsson måste särskilt beaktas att ansvar på denna grund förutsätter att den underlåtna handlingen, om den utförts, utgör myndighetsutövning. Som exempel nämns att myndigheters ansvar att underhålla fastigheter i risk-fritt skick, sandning och underhåll av vägar och gator och andra skyldigheter som åvilar vilken fastighetsägare som helst bör bedömas enligt 3 kap. 1 § SkL, om principalansvar för arbetsgivare.78 I många av de, under avsnitt 3.2.1,
beskrivna situationerna ovan görs en ansvarsbedömning utifrån vad allmän-heten kan förvänta sig av myndigheternas agerande. Metoden lämpar sig inte lika bra i fall som här är aktuellt då eventuella skador är svårbedömda och svåra 74 Prop. 1972:5 s 518.
75 Bengtsson (2001), s 76. 76 Bengtsson (1976), s 78. 77 Prop. 1972:5 s 500. 78 Bengtsson (1976), s 78 f.
att förutse.79 I bedömningen måste vägas in myndighetens möjlighet att inse
skada. För ansvar torde det handla om en konkret skaderisk som myndigheten kunnat inse eller att myndigheten insett risken och begärt skyddsåtgärder som sedan inte genomförts. Vidare måste hänsyn tas till möjliga skyddsåtgärders art. En bedömning måste således göras av hur ingripande en skyddsåtgärd skulle vara. Som exempel kan nämnas åtgärder som går emot den (eventuella) skadelidandes vilja i situationer när den skadelidande själv åsamkat skadan.80
3.3 Normskyddsläran och det allmännas ansvar
Användandet av normskyddsläran kan ses som ett komplement till ade-kvansläran, som ett sätt att antingen utvidga eller begränsa ansvaret. Kleine-man menar att i förhållande till en situation där alla skador ersätts, kan normsskyddsläran begränsa ansvaret genom att de skador som ligger utanför den aktuella handlingsnormens skyddsintresse faller bort. Vidare hävdar Kleineman att normskyddsläran kan användas till att vidga ansvaret och att ersättning för rena förmögenhetsskador kan utgå enligt 2 kap. 4 § SkL även utan att brott förekommit. Avseende det allmännas ansvar diskuterades lärans relevans flitigt fram till år 1991 då NJA 1991 s 138 avgjordes i HD.81
I rättsfallet yrkade part ersättning för kostnader som uppstod i samband med att hans husvagn havererat. Husvagnen var nyligen godkänd vid obligatorisk kontrollbesiktning trots omfattande sprickbildning på en dragbalk, något som besiktningsmannen borde ha upptäckt. HD kom fram till att staten är skyldig att ersätta skadan efter att i domskälen ha konstaterat att ”[…]genom bolagets fel eller försummelse och som avsett en för trafiksäkerheten vital del av husvag-nen har alltså drabbat ett sådant intresse som skyddas av den handlingsnorm bolaget har åsidosatt.”82 I domskälen fördes också en principiell diskussion
om lärans användbarhet, vari HD konstaterade att läran främst är tillämplig när det gäller ren förmögenhetsskada. Vidare menar HD att vid person- eller sakskada får läran sällan aktualitet eftersom culparegelns handlingsnormer antas ge skydd mot skador som uppkommer när normer överträds.
I huvudsak används läran i begränsande syfte och då kanske framförallt som en begränsning av kretsen av ersättningsberättigade. Bengtsson menar att läran är värdefull för det allmänna då den bidrar till att endast någorlunda beräkneliga och typiska skador ersätts, men att lärans egentliga roll är oklar.83
I ett betänkande vars syfte var att se över det allmännas skadeståndsansvar övervägdes att i skadeståndslagen införa en bestämmelse om hur principen om skyddat intresse ska användas i frågor som rör skadeståndsskyldighet för 79 Bengtsson (2001), s 91 f.
80 Bengtsson (1976), s 293 och 297.
81 Kleineman, Jan, De offentliga rättssubjektens skadeståndsansvar – offentligrättslig reglering med privaträttslig metod, Juridisk Tidskrift 1991/92:62 s. 82 ff.
82 NJA 1991 s 138.
