Ett riggat spel för hjärter dam -En kvalitativ studie om kvinnors tillit och betydelsen av den offentliga debatten omrättsväsendets hantering av sexualbrott

Sociologi

Ett riggat spel för hjärter dam

En kvalitativ studie om kvinnors tillit och betydelsen av den offentliga debatten om rättsväsendets hantering av sexualbrott

Sociologi, kandidatkurs, 30 högskolepoäng Självständigt arbete, 15 hp

Vt 2021

Författare: Moa Forsberg och Olov Sundström Handledare: Erik Löfmarck

Sociology, Advanced course, 30 hp Essay, 15 hp, Spring 2021

Title: Ett riggat spel för hjärter dam

Author: Moa Forsberg and Olov Sundström

Abstract

How the Swedish criminal justice system deals with sexual crime has been a widely debated topic in recent years and the debate uses media as its main stage. State investigations have expressed concerns that the way the media portrays the criminal justice system in a negative way can affect women’s trust in the system. No dramatic effects on women’s trust have been recorded but surveys show that a high degree of young Swedish women experiences high levels of fear of sexual crime. This essay aims to examine if, and in what way the debate regarding how the Swedish criminal justice system handles sexual crime affects women’s trust in the system, as well as if the feelings of unsafety are present in women's trust towards the justice system. The aim is achieved by answering three main frames of questions; How do young women perceive the public debate regarding the Swedish criminal justice system’s handling of sexual crimes? What significance does the public debate have on young women’s feelings of trust in the justice system? What significance does the public debate have on young women’s feeling of unsafety? These questions are answered by utilising established theories of trust and norms, research about medias reporting of crime, research about the relationship between information and trust and feminist theory. Data was collected by conducting interviews with eight young Swedish women where elicitation was utilised using four articles debating how the Swedish justice system has handled sexual crime. By implementing the forementioned theories and research the answers were analysed with the following results: The public debate was deemed to affect the women’s trust in the Swedish justice system in a negative way, however a general trust in the system still remained with feelings of distrust and trust being able to coexist. The feeling of unsafety was present in the way all women regarded trusting in the justice system. This stemmed from a perceived conception of women being distrusted and questioned in the justice system and in society which created feelings of not feeling safe. The fact that trust is not measured in regard to specific types of crime can invite a feminist critique by hiding gendered feelings of unsafety. Keywords: Trust, unsaftey, women, criminal justice system, norms, sexual crime

senaste åren och debatten har en stor närvaro i media. Statliga utredningar har argumenterat för att det negativa sättet som media porträtterar rättsväsendet kan påverka kvinnors tillit för rättssystemet negativt. Ingen dramatisk effekt på kvinnors förtroende har registrerats, men undersökningar visar att en hög grad av unga svenska kvinnor upplever stor otrygghet i offentliga utrymmen. Denna uppsats syftar till att undersöka vilken betydelse den offentliga debatten har för unga kvinnors tillit till rättsväsendet i relation till hanteringen av sexualbrott samt vilken betydelse känslor av otrygghet har för tilliten. Detta undersöks genom tre frågeställningar: Hur uppfattar unga kvinnor den offentliga debatten om rättsväsendets hantering av sexualbrott? Vilken betydelse får debatten för unga kvinnors tillit till rättsväsendet? Vilken betydelse får debatten för unga kvinnors upplevda otrygghet? Dessa frågor besvaras med hjälp av etablerade teorier om tillit och normer, forskning om medierapportering om brott, forskning om förhållandet mellan information, kunskap och tillit samt feministisk teori. Empiriskt material samlades in genom intervjuer med åtta unga svenska kvinnor där elicitation användes i form utav fyra artiklar som diskuterade hur det svenska rättsväsendet hanterat sexualbrott. Genom att tillämpa de tidigare nämnda teorierna och forskningen analyserades svaren med följande resultat: Den offentliga debatten ansågs påverka kvinnornas tillit till det svenska rättsväsendet på ett negativt sätt, men ett allmänt förtroende för systemet kvarstod fortfarande då känslor av misstro och tillit kunde samexistera. Känslan av otrygghet var närvarande i sättet samtliga kvinnor förhöll sig till samt litade på rättsväsendet. Detta härrör från en uppfattning om att kvinnor misstros och ifrågasätts både i rättsväsendet och i samhället vilket skapade känslor av otrygghet. Att tillit inte mäts i relation till specifika typer av brott kan dölja könsrelaterade känslor av otrygghet som i förlängningen kan påverka kvinnors tillit.

Syfte 2

Frågeställning 2

Disposition 2

Teoretiska och empiriska utgångspunkter 2

Uppdelad och nyanserad tillit 3

Giddens och expertkunskap 4

Information, media och tillit 5

Bedömning av kvinnors trovärdighet 7

Normer och tillit 8

Kvinnors otrygghet och tillit 9

Metod 11 Deltagare 11 Material 11 Etiska överväganden 12 Studiens tillförlitlighet 13 Analysmetod 14 Analys 15

En uppdelad tillit och otrygghet 15

Information som grund för tillit 17

Expertkunskap och tillit 19

Normer, otrygghet och tillit till system 21

Otrygghet och rädsla som livsvillkor 23

Diskussion 25

Den offentliga debattens betydelse för tillit och otrygghet 25

Slutsats 27

Styrkor och begränsningar 27

Praktiska implikationer och framtida forskning 28

Referenslista Bilaga 1 Bilaga 2 Bilaga 3

Inledning

I samhället har rättsväsendets hantering av sexualbrott debatterats i decennier. Debatten tog särskild fart under “Metoo”-rörelsen hösten 2017, en rörelse som avslöjade en utbredd utsatthet och otrygghet bland kvinnor i yrkeslivet (Regeringen, u.å). Detta skapade en debatt om hur rättsväsendet arbetar med sexualbrott och bemöter kvinnors otrygghet. Media har kastat ljus över hur individuella sexualbrottsfall hanterats och även uppmärksammat att en stor mängd seuxalbrottsärenden läggs ner. Både Statens offentliga utredningar (SOU 2008:106) och Justitiedepartementet (Ju 2004:1) har varnat för att den typen av rapportering skapar en nidbild av ett rättsväsende som misstror kvinnor, vilket också riskerar att undergräva kvinnors tillit till rättsväsendet. Tidigare forskning har även visat att känslor av otrygghet och utsatthet kan skada tillit (Visser, Scholte & Scheepers, 2013). Det blir därför intressant att i denna studie undersöka vilken betydelse den offentliga debatten om rättsväsendets hantering av sexualbrott har för kvinnors tillit och hur detta förhåller sig till kvinnors känsla av otrygghet.

Kvinnors känsla av otrygghet beskrivs även av Maria Wendt Höjer (2002) som ett demokratiproblem och en form av bristande rättigheter. Detta genom att kvinnor nekas integritet till kropp och sexualitet, vilket hindrar dem från att delta i samhället på lika villkor som män. Statskontoret (2017) beskriver att tillit håller ihop samhället och dessutom är av särskild vikt för rättsväsendet, då konsekvenserna av en låg tillit till rättsväsendet innebär svårigheter att förebygga brott och att trygga samhället. Till rättsväsendet finns en hög tillit hos unga svenska kvinnor, där 50 procent har stor tillit till rättsväsendet jämfört med unga mäns 43 procent (Brottsförebyggande rådet, 2020). I kontrast till tilliten uppger 45 procent av unga svenska kvinnor att de känner sig otrygga när de vistas ute en sen kväll. I ljuset av tidigare forskning som pekar på ett problematiskt förhållande mellan otrygghet och tillit (Visser et al., 2013) kan unga svenska kvinnors otrygghet och upplevda utsatthet kombinerad med deras höga tillit till rättsväsendet uppfattas som en paradox. Givet denna paradox är det intressant att genom intervjuer undersöka hur unga svenska kvinnor förhåller sig till debatten om rättsväsendets hantering av sexualbrott och kvinnors otrygghet. Framförallt ämnar studien belysa hur närvarande debatten är kvinnornas relation och tillit till rättsväsendet men även vilken betydelse känslan av otrygghet har för tillitsförhållandet.

Syfte

Syftet med studien är att undersöka hur den offentliga debatten om rättsväsendets hantering av sexualbrott påverkar unga kvinnors tillit till rättsväsendet.

Frågeställning

1. Hur uppfattar unga kvinnor den offentliga debatten om rättsväsendets hantering av sexualbrott?

2. Vilken betydelse får debatten för unga kvinnors tillit till rättsväsendet? 3. Vilken betydelse får debatten för unga kvinnors upplevda otrygghet? Disposition

Studien inleds med en redogörelse för de teoretiska och empiriska utgångspunkterna som används i analysen. De berör studiens och ämnesområdets centrala beståndsdelar: Nyansen i tillitsbegreppet, tilliten mellan aktör och institution, hur media och information kan påverka tillit, normers påverkan på tillit, bilden av rättsväsendet som misstroende samt förhållningsättet mellan kvinnors otrygghet och tillit. Följande avsnitt redogör för studiens metod och en beskrivning av hur analysen genomförts med koder och tematisering. Därefter följer analysen, baserad på en uppdelning av fem centrala teman: Hur tillit och otrygghet delas upp, hur information agerar som grund för tillit, hur expertkunskap påverkar tillit, hur tillit och otrygghet påverkas av normer och det specifika sammanhanget och slutligen betydelsen av otrygghet för kvinnornas tillit. Slutligen presenteras studiens diskussion och slutsatser baserad på den föregående analysen. Diskussionen sammanför teman i ett bredare sammanhang. Avslutningsvis presenteras studiens slutsatser, styrkor och begränsningar samt praktiska implikationer för framtida forskning.

Teoretiska och empiriska utgångspunkter

I följande avsnitt presenteras tidigare forskning gällande tillit, media, tillit och otrygghet, samt kvinnors otrygghet. Avsnittet berör även Anthony Giddens teori om tillit till

expertsystem samt teoretiska utgångspunkter gällande hur tillit är bundet till olika sammanhang och tillitsnormer.

Uppdelad och nyanserad tillit

Tillit är ett centralt del i studien och det är viktigt att redogöra för nyansen i begreppet. Varför aktörer känner tillit eller misstro bör inte förstås utifrån ståndpunkten att de tillhör två motsatta grupper. Att en aktör misstror medan en annan aktör känner tillit innebär inte att aktörerna har diametralt olika uppfattningar. Tidigare forskning visar hur tillit kan falla inom ett brett och nyanserat spektrum mellan fullständig misstro och fullständig tillit (Atwell, Leask, Meyer, Rokkas & Ward, 2017). Nyansen syns i den kunskap som mätningarna av svenska kvinnors tillit genererar. Mätningar utförda av Brottsförebyggnade rådet visar att svenska kvinnor har en generell tillit till rättsväsendets, men att den skiljer sig mellan olika instanser vilket visar att tilliten inte är enhetlig. Kvinnor hade störst tilli till polisen där 59 procent hade en hög tillit och lägst till åklagare där 42 procent hade hög tillit (Brottsförebyggande rådet, 2020).

Aktörer kan även känna att de inte har något annat val än att lita. Tidigare forskning visar att beroendet av en institution kan påverka sättet aktörer förhåller sig till samt litar på den. Forskningen visar även att aktörer kan uppleva en känsla av maktlöshet i beroendet av institutioner (Wynne, Waterton, Grove-White, 2007). Trots att aktören misstror kan denne ändå bete sig som om tilliten finns i brist på andra alternativ. En känsla av tillit eller misstro kan vara resultatet av blandade känslor, som vid en tidpunkt lutar åt ett specifikt håll och som i stunden kan komma till uttryck som en känsla av tillit eller misstro. Att känna tillit trots en underliggande misstänksamhet och osäkerhet i tillitsförhållandet benämner Morten Fredriksen som ”risk compartmentalisation” (Frederiksen, 2014). I sin tidigare forskning beskriver Fredriksen (2014) hur det skapas en sorts ”ficka” där misstänksamhet kan gro utan att leda till direkt misstro. Fickan existerar för att osäkerhet och ifrågasättande av institutionens motiv eller arbetssätt skulle försvåra interaktionerna och förhållandet till institutionen. Tillit faller på en skala mellan tro och misstro, där misstro kan finnas i en separat ficka och på så sätt samexistera med tillit.

Trots att det finns grund att skilja tillit mellan människor och tillit till institutioner pekar tidigare forskning på att de förhåller sig till varandra, då aktörer som litar på andra människor i regel har högre tillit till institutioner (Atwell et al., 2017). Tillitsförhållandet mellan aktör och institution präglas dock av en tydligare beroendeställning för aktören som placerar tilliten. Detta eftersom tillit i högre grad placeras i institutioner, eftersom dessa har befogenheter, kunskaper och resurser som aktören inte har tillgång till (Jackob, 2012).

både tillitsbegreppet och förhållandet mellan tillit och misstro rymmer stor nyans och variation samt blandade känslor. I relation till den aktuella studien möjliggör den tidigare forskningen en djupare förståelse av hur intervjupersonerna resonerar kring sin tillit och vilken betydelse en eventuell misstro har i förhållandet till tillit. Den tidigare forskningen redogör även för särskilda förutsättningar i tillitsförhållandet mellan aktör och instituion. Då tillitsförhållandet som undersöks i studien är det mellan intervjupersonerna och rättsväsendet som statlig institution kommer följande avsnitt redogöra för Anthony Giddens teoretiska perspektiv, som beskriver tillitsförhållandet mellan aktör och expertsystem.

Giddens och expertkunskap

Att undersöka tilliten till rättsväsendet innebär att undersöka tillit mellan aktör och institution. Anthony Giddens (1991, 1996) beskriver i sin teori hur tillit i det moderna samhället förändrats genom ett behov av att lita på system istället för specifika aktörer. Tilliten har lyfts ur en lokal kontext där den skapas i interaktioner mellan människor, för att istället placeras i expertsystem vilket Giddens kallar en av urbäddningsmekanismerna. Expertsystemen bygger på en etablerad expertkunskap som aktörer i samhället inte har och på så sätt måste ha tillit till. Tillit till sjukvårdssystemet och rättsväsendet, vilket är området för den aktuella studien, är exempel på tillit till expertsystem. Giddens (1991, 1996) menar att tilliten till en pilot och en läkare inte baseras på en personlig kontakt utan på en tillit till deras tillhörande expertsystem. I relation till rättsväsendet kompliceras dock tillit på ett sätt som skiljer den från tilliten till exempelvis en läkare eller pilot. En aktörs tillit till piloten och läkaren baseras på deras behärskande av expertkunskap. I rättsväsendet är tilliten inte bara kopplad till behärskandet av expertkunskap, utan är även sammanknuten med normer och föreställningar om rätt och fel. Med andra ord kan en aktör känna tillit till att en pilot eller läkare uppfyller sina roller oavsett om de uppfattas bära på skadliga värderingar, medan rättsväsendet har ytterligare en dimension av normer och värderingar som potentiellt kan påverka tilliten. (Giddens, 1996). Expertsystem är en del av vår vardag och sin tur svåra att helt bryta sig från. Giddens beskriver detta som ett “pragmatiskt accepterande” där aktörer förhandlar med sin tillit. Att aktören misstror ett specifikt system leder inte nödvändigtvis till en misstro till andra system. Beroendet som gör tillit nödvändig innebär att tillit och misstro till olika system kan samexistera (Giddens, 1991; jmf Wynne et al., 2017; Fredriksen, 2014).

Att aktörer inte besitter expertkunskapen som används inom ett system skapar förutsättningen för tillit men kan samtidigt skapa misstänksamhet. Giddens (1991) menar att

yrken som är centrerade kring användande av expertkunskap är mer benägna att betraktas med misstro, eftersom expertkunskapen kan uppfattas som en kunskapsbarriär som förhindrar insyn i systemet. Statens offentliga utredning (SOU 2008:106) visar även att aktörer med högre kunskap om domstolarnas roll och uppgifter har större tillit till dem.

Att använda Giddens teori om tillit till expertsystem möjliggör ett tolkande ramverk för tillitsförhållandet mellan intervjupersonerna och rättsväsendet som expertsystem. Giddens teoretiska utgångspunkt redogör även för vikten av aktörers beroendeställning till system vilket kan bidra till en pragmatisk acceptans av beorendeställningen och så även behovet av tillit. Giddens redogör även för en eventuell misstänksamhet som en konsekvens av systemets användning av expertkunskap. Inom studiens ämnesområde kan detta bidra med förståelse för hur betydande juridiken som expertkunskap är för intervjupersonernas tillit, vilket även kompletteras av kunskap från statens offentliga utredningar (SOU 2008:106). Slutligen redogör Giddens teori även för förhållandet mellan tillit och misstro i och med deras möjlighet att samexistera i olika system, vilket även styrks av tidigare forskningen inom tillitsområdet som visar på nyansen i tillit (Wynne et al., 2017; Fredriksen, 2014).

Det moderna samhället förutsätter tillit till expertsystem även om det inte finns konkreta erfarenheter av systemet. I brist på konkreta erfarenheter kommer tilliten till systemet i större grad påverkas av indirekta erfarenheter, som exempelvis den information som förmedlas via media.

Information, media och tillit

Enligt tidigare forskning påverkar medias rapportering och porträttering av brott och straff sättet aktörer i samhället bildar uppfattningar och åsikter inom området, vilket bidrar till den allmänna debatten (Kort-Butler & Habecker, 2017). Det finns ett behov för aktörer i samhället att förlita sig på medias information om brottslighet och rättsväsendets arbete eftersom de flesta inte har direkta erfarenheter av detta. Tidigare forskning av Ardévol-Abreu & Gil de Zúñiga (2017) pekar på att tillgängligheten av nyheter via sociala medier och smartphones ger aktörer större möjlighet att konsumera information, vilket bidrar till en trovärdighetskris för traditionell media. Liknande redogörs för i en studie angående klimatfrågor i Kina som visar hur information tillgänglig via sociala medier bidrar till en ökad rädsla hos allmänheten och en misstro mot institutioner (Liu, Jun Bi, Shen Qu & Wang, 2021). Ardévol-Abreu & Gil de Zúñiga (2017) visar även att tillit till nyheter i sociala medier

och journalistik som inte är kopplad till etablerade medieinstitutioner skapar en benägenhet att läsa den typen av media, men leder dock inte till minskad konsumtion av traditionell media i övrigt.

Forskning visar även att nyheters inträde på sociala medier innebär att nyheter inte bara sprids av nyhetskällor utan även av andra sociala medier-användare. Aktörer blir även exponerade för nyheter de inte aktivt sökt efter. Vilken typ av nyheter som aktören ser på sina sociala medier påverkas av vilka nyheter denne visat intresse för tidigare (Weeks, Lane, Kim, Lee & Kwak, 2017). Peter Dahlgren (2018) beskriver i sin forskning hur den stora mängden information aktörer mottar används i ramverk för att tolka ny information. Ramverken består av tidigare personliga erfarenheter och förkunskap, men nya erfarenheter och ny kunskap kan modifiera ramarna som används. Aktörer har också en ökad medvetenhet kring att media kan vinkla information för att skapa olika narrativ, vilket kan bidra till aktörens misstänksamhet gentemot media. Andra studier har visat att media regelbundet porträtterar kvinnor som offer för brott genom att den större delen av rapporteringen skildrar kvinnliga brottsoffer (Callanan & Rosenberger, 2015). Den typen av rapportering kan påverka kvinnor i större utsträckning genom att återspegla stereotypen av kvinnan som sårbar. Media har ett särskilt fokus på att rapportera om brott där en kvinna utsätts för övergrepp av en främmande man. Att som kvinna identifiera sig med brottsoffret i den typen av rapportering kan skapa en känsla av otrygghet. Detaljer som ingår i rapporteringen om brottsoffret och dess erfarenheter beskrivs av forskning som betydande för en aktörs identifiering med brottsoffret (Visser et al., 2013).

Enligt Statens offentliga utredningar (SOU 2008:106) är media medborgares huvudsakliga källa för information om rättsväsendet och deras arbete. Utredningen varnar för att nyhetsrapporteringen inte redogör tillräckligt utförligt för de rättsliga argumenten i domsluten. Att media har rollen som huvudsaklig informationskälla styrks även av tidigare forskning inom området som visar att media bidrar till aktörer i samhällets uppfattningar om både förövare och rättsväsendets arbete (Kort-Butler & Habecker, 2017; Callanan & Rosenberger, 2015). Detta kan leda till missförstånd och skapa en bild av att rättsväsendet misstror kvinnor vilket kan påverka hur kvinnor förhåller sig till samt litar på rättsväsendet (Ju 2004:1). Den tidigare forskningen kan i studien bidra till en djupare förståelse för hur informationen intervjupersonerna samt deras förhållningssätt till media kan påverka tillit till rättsväsendet men även känslan av otrygghet.

Bedömning av kvinnors trovärdighet

Tidigare forskning har beskrivit rättsväsendet som ett system av misstro och särskilt ifrågasättande av kvinnors trovärdighet vid anmälan av sexualbrott. Tuerkheimer (2017) introducerar begreppet “diskontering av trovärdighet” för att beskriva hur misstro som ett dominerande juridiskt svar ifrågasätter rimligheten i kvinnans historia. Trovärdigheten hos brottsoffer och gärningsperson kan vara särskilt svåra att bedöma i seuxalbrott där ord ofta står mot ord. Andra studier visar att kvinnor löper större risk att bli utsatta för sexualbrott samt att sexualbrott är lägre prioriterade av rättsväsendet (Winfree & DeJong, 2015; Brottsförebyggande rådet, 2020). Den typen av brott tas på mindre allvar och är dessutom mindre benägna att följas upp. Polisens bedömningar av brottsoffrets moraliska karaktär och trovärdighet kan även påverka huruvida en förövare blir anhållen i ett sexualbrottsmål. Den moraliska karaktären kan bedömas utifrån brottsoffrets tidigare historia av exempelvis narkotika- eller alkoholmissbruk och tidigare brottsregister (Winfree & DeJong, 2015). En statlig utredning från Justitiedepartementet (Ju 2004:1) rörande anmälningsbenägenhet för sexualbrott menar att kvinnor överlag har en uppfattning om att rättsväsendet misstror och ifrågasätter kvinnor. Detta skapar en känsla av att en anmälan inte kommer att leda någon vart samt befäster bilden av ett misstroende rättsväsende, vilket skapar en misstro hos kvinnorna och framför allt en rädsla över att inte bli trodd. En friande dom eller nedlagt ärende kan upplevas som ett resultat av att kvinnan inte uppfattas som trovärdig (Tuerkheimer, 2017). Kunskapen om att en friande dom eller nedlagt ärende inte innebär att en misstänkt är oskyldig, eller att målsägande inte uppfattas som trovärdig beskrivs av Brottsförebyggande rådet (2019) som centralt för att bibehålla tilliten för den rättsliga processen.

Sammantaget visar den tidigare forskningen att upplevelsen av rättsväsendet som institution är misstroende gentemot kvinnor i sexualbrottsmål. Genom att kvinnor blir bedömda både utifrån trovärdigheten i sin historia och sin moraliska karaktär (Tuerkheimer, 2017; Winfree & DeJong, 2015). I studien kan den tidigare forskningen belysa vilken eventuell betydelse uppfattningar om misstro och ifrågasättande har för både kvinnors tillit till rättsväsendet men även deras känsla av otrygghet. Forskningen visar även hur tillit till rättsväsendet i relation till sexualbrott inbäddas i ett specifikt sammanhang som innehåller ifrågasättande.

Normer och tillit

Sammanhanget är en viktig komponent när tillit ska studeras. I sin forskning om vaccinmotståndare argumenterar Atwell et al. (2017) att sammanhanget för tillit inkluduerar socioekonomiska strukturer samt förståelse och kunskap om sjukvårdssystemet. I sin teori redogör Piotr Sztompka (1999) för tillit som en slags chansning att med olika grader av sannolikhet kunna förutse hur en annan aktör kommer att handla. Men likt forskningen från Atwell et al. (2017) menar Sztompka (1999) att förutsättningarna att beräkna sannolikheten i chansningen påverkas av de olika kulturella och moraliska sammanhangen för tilliten.

Enligt Bo Rothsteins teori (1998) kan tillit som skapas i samhället inte begränsas till aktörers vilja att bevara sina intressen, utan tillit påverkas också av att finnas i ett bredare samhälleligt sammanhang. I Sveriges fall menar Rothstein (1998) att det samhälleliga sammanhanget för tillit innehåller en tillitsnorm. Uppfattningen av staten som opartisk och rättvis bidrar till en hög tillit till både institutioner och andra aktörer. Tillitsnormen kan även stärkas genom upprepade samarbeten mellan medborgare som skapar förutsättningar för tillit att spridas i samhället (Putnam, 1994). I sin teori redogör Margaret Levi (1998) för att en tillitsnorm även kan uppmuntra till samarbeten som inte har uppenbara fördelar, men att samarbeten som inte visar sig fördelaktiga för de inblandade fortfarande kan avslutas trots att det finns en tillitsnorm och en generell tillit. Levi & Stoker (2000) menar att tillit är relationell genom att aktören gör sig sårbar inför en institution som potentiellt kan skada aktören. För att mildra känslan av sårbarhet kan institutionen uppvisa goda normer genom att inte bryta löften, visa omsorg för aktören och agera i deras intresse, vilket stärker tillitsnormen. I relation till rättsväsendet kan tillit baseras på en uppfattning att de upprätthåller samhällets delade värderingar och moraliska normer, vilket Sunshine & Tyler (2003) i sin tidigare forskning kallar en tillit rotad i moralisk solidaritet med institutionen.

Miroslav Popper (2013) beskriver i sin forskning hur moraliska normer knyter an till föreställningar om rätt och fel till skillnad från legala normer som formuleras av staten. Samstämmighet mellan legala och moraliska normer innebär att rättsväsendet straffar handlingar som samhället uppfattar som fel. Straffet av förövaren är därför symboliskt viktigt eftersom straffet av en förövare som uppfattas hota samhällsmoralen istället stärker den och även stärker tilliten (Tyler & Boeckmann, 1997). Tidigare forskning visar att en samstämmighet mellan moraliska och legala normer kan stärka tilliten genom att aktörer känner en moralisk solidaritet med rättsväsendet och uppfattar det som välvilligt och rättvist (Sunshine & Tyler, 2003; Rothstein, 1998; Levi & Stoker, 2000). Det kopplar även samman

värderingar, normer och attityder i samhället med rättsväsendets arbete. Ett exempel på detta kan argumenteras vara den nya sexualbrottslagstiftning som trädde i kraft år 2018 som “samtyckeslagen”. I en motion beskrivs lagens normerande kraft som ett verktyg för att motverka ett destruktivt manligt beteende och föreställningar om kvinnors kroppar som sexuellt tillgängliga (Motion 2016/17:1137). Den infördes med syfte att på samhällelig nivå förebygga sexualbrott genom att förändra attityder och värderingar i samhället (Regeringen, u.å.). I Sverige finns en utbredd rädsla bland unga kvinnor att utsättas för sexualbrott och otryggheten får vissa kvinnor att avstå från att vistas ute en sen kväll (Brottsförebyggande rådet, 2020).

Den teoretiska utgångspunkten i tillitsnormers betydelse för tillit samt hur tillit inbäddas i olika sammanhang bidrar med tolkande ramverk som kan användas för att belysa närvaron av tillitsnormer och sammanhang för intervjupersonernas tillit (Rothstein, 1998; Sztompka, 1999; Putnam, 1994). Sammanhangets relevans för tilliten stärks även av tidigare forskning (Atwell et al., 2017). Den teoretiska utgångspunkten redogör även för relevansen av tillitsförhållandet som relationellt, samt hur kommunicerande av goda normer och välvillighet kan lindra känslan av sårbarhet för en aktör som placerar tilliten (Levi, 1998; Levi & Stoker, 2000) Den tidigare forskningen bidrar med att visa hur moraliska normer och uppfattningar om rättvisa kan ha betydelse för aktörernas tillit till institutioner som exempelvis rättsväsendet, som fyller en viktig symbolisk funktion och även kopplar samman normer i samhället med rättsväsendets arbete (Sunshine & Tyler, 2003; Popper, 2013; Tyler & Boeckmann, 1997). Rättsväsendets symboliska och juridiska roll i att skydda medborgare innebär att tillitsförhållandet berör känslor av trygghet och otrygghet. Den påverkan otrygghet har på kvinnors livskvalité kan också innefatta en påverkan på kvinnors känsla av tillit i samhället.

Kvinnors otrygghet och tillit

Otrygghet upplevs inte enbart i specifika situationer utan kan upplevas i ett bredare samhälleligt sammanhang. Känslan av otrygghet ökar när aktörer känner en allmän misstro mot samhället och särskilt en misstro för polisen (Visser et al., 2013). Visser et al. (2013) beskriver i sin forskning en koppling mellan känslan av otrygghet och uppfattningen om hur mycket socialt skydd aktören upplever sig ha i samhället. Uppfattningen om socialt skydd innefattar även tillit till polisen. En låg tillit kan innebära att aktören känner sig skyddslös vilket i sin tur skapar otrygghet och kan bidra till ytterligare misstro. Att kvinnor upplever en

större grad av social och fysisk utsatthet kan leda till en känsla av större otrygghet i samhället. Den senaste nationella trygghetsundersökningen visar att 46 procent av unga kvinnor i åldersgruppen 20-24 år upplever en rädsla att utsättas för övergrepp. Av dessa upplever 10 procent att rädslan påverkar deras livskvalité genom att den begränsar deras möjlighet att vistas i offentliga miljöer (Brottsförebyggande rådet, 2020). Kvinnor upplever även konsekvenserna av att bli utsatta för brott som mer allvarliga än män (Visser et al., 2013; Krulichová, 2019). Jeong & Han (2020) menar i sin forskning att tillit till polisen påverkas av hur trygg aktören känner sig i samhället och rädslan att utsättas för brott. Även uppfattningar om orättvis behandling och diskriminering har visat sig skada tilliten till polisen. Sunshine & Tyler (2003) menar att tillit kan baseras på uppfattningen om att polisen bedriver sitt arbete effektivt och korrekt genom att skapa trygghet som en resurs.

Wendt Höjer (2002) beskriver rädsla och otrygghet som ett livsvillkor för kvinnor. Kvinnors rädsla att utsättas för våld och övergrepp utgör en central del i upprätthållandet av en ojämlik könsordning. Rädslan grundas i kvinnans vetskap och erfarenhet om att vara både kroppsligt och sexuellt sårbar (Eduards, 2007). Våld och övergrepp mot kvinnor påverkar även kvinnor som inte direkt blir utsatta genom tanken ”det kunde varit jag”. Kvinnors rädsla är närvarande i vardagliga aktiviteter där det uppfattas finnas risk att utsättas för hot och övergrepp. Forskning visar även att många kvinnor ser risktagandet i vardagliga aktiviteter som ett villkor för att delta i det sociala livet, vilket innebär att riskbedömningar och riskundvikande beteende blir en könsbestämd aktivitet (Chan & Rigakos, 2002; Wesely & Gaarder, 2004). Rädslan kan skapa en misstänksamhet gentemot män i egenskap av att de är just män, och på så sätt potentiellt kapabla till att begå övergrepp (Wendt Höjer, 2002). Detta står i kontrast till män som inte upplever samma misstänksamhet gentemot kvinnor eller tänker på liknande risker, eftersom de inte upplever sig lika sårbara för sexuellt våld (Yodanis, 2004; Listerborn, 2001).

Sammantaget visar tidigare forskning inom området att en känsla av otrygghet kan påverkas av en bristande tillit till rättsväsendet och dess instanser. Otryggheten grundar sig i att aktörer känner att de står utan skydd vilket även bidrar till en känsla av rädsla i deras vardag (Visser et al., 2013; Jeong & Han, 2020; Wendt Höjer, 2002). Detta har visat sig ha en påverkan på hur kvinnor oroar sig för att bli utsatta för sexuella övergrepp och på så sätt ändrar sitt beteende för att minimera den risken (Brottsförebyggande rådet, 2020; Chan & Rigakos, 2002; Wesely & Gaarder, 2004).

Metod

En kvalitativ forskningsmetod baserad på intervjuer har tillämpats för den aktuella studien. Den metodologiska utgångspunkten i studien har varit ur ett hermeneutiskt perspektiv för att få förståelse, förklara och analysera (Bryman, 2011, s. 32). Intervjuer används för att förstå hur aktörer uppfattar sin livsvärld både i form av otrygghet och upplevelser av sin relation med rättsväsendet (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, Towns, Wängnerud, 2017, s. 262). Genomförandet av intervjuer har skett via mötesplattformen “Zoom” på grund av det rådande tillståndet med corona pandemin. Ett induktivt tillvägagångssätt har använts då det insamlade empiriska materialet varit grundläggande för uppkomsten av det teoretiska ramverk som använts i analysen (Yin, 2013, s. 97).

Deltagare

De intervjupersoner som medverkade i studien var unga kvinnor i åldrarna 21-28 år. Valet av intervjupersoner har varit medvetet och skett genom ett avsiktligt urval. Urvalet har begränsats i form av målgrupp då studien endast intresserar sig för unga kvinnliga intervjupersoner (Yin, 2013, s. 93). Detta eftersom studien undersöker kvinnors perspektiv i förhållande till otrygghet, och brottsförebyggande rådets trygghetsundersökningar visar att otryggheten är störst i denna åldersgrupp (Brottsförebyggande rådet, 2020). Intervjupersonerna kontaktades via e-mail och facebook messenger. Avsikten att endast inkludera kvinnliga deltagare i studien har bidragit till relevant information för att besvara studiens frågeställningar (Yin, 2013, s. 93).

Material

Det empiriska materialet har samlats in genom semistrukturerade intervjuer vilket har utgjort grunden för analysen. Valet av semistrukturerade intervjuer hade ändamålet att skapa en förståelse för hur kvinnor upplever sin tillit till rättsväsendet, samt vilken betydelse den offentliga debatten har för tilliten och upplevda otryggheten. Med denna typ av intervju har intervjupersonerna med egna ord beskrivit sina upplevelser och känslor i relation till den pågående debatten om rättsväsendets hantering av sexualbrott (jmf Yin, 2013, s. 137-138). Det ger varje individuell intervjuperson möjligheten att tillsammans med författarna för studien styra samtalet, för att på så sätt fånga in nyanser och olika perspektiv inom studiens ämnesområde. Intervjufrågorna har formulerats på ett liknande sätt och inte avvikit från studiens ämnesområde (Bryman, 2011, s. 206).

Inför de semistrukturerade intervjuerna skapades en intervjuguide som användes för att rama in studiens ämne och problemområde. Inledningsvis utfördes två pilotintervjuer för att utforska ämnet och pröva intervjuguiden, dessa inkluderades även i analysen. Intervjuguiden strukturerades sedan upp efter fyra teman med tillhörande intervjufrågor (Bryman, 2011, s. 419) (Se bilaga 3). Intervjuguidens teman och innehåll knyter an till studiens frågeställningar. Frågorna har formulerats som lättförståeliga och inbjudit till långa svar från intervjupersonen (Esaiasson et al., 2017, s. 274-276). Det första temat bestod av bakgrundsfrågor om intervjupersonen, följt av det andra temat där elicitering användes genom att intervjupersonerna fick läsa fyra olika tidningsartiklar. Det tredje temat bestod av frågor om otrygghet och det sista temat bestod av frågor om tillit. Två av tidningsartiklarna som presenterades för intervjupersonerna ansågs porträttera rättsväsendets hantering av sexualbrott på ett negativt sätt, vilka var “Höll en stad i skräck - nu släpps serievåldtäktsmannen fri” (Jamshidi, 2019, 13 mars), och “SVT anmäls till granskningsnämnden efter kritiserad direktsändning” (Da Silva & Adelai, 2021, 24 mars). De sista två tidningsartiklarna ansågs porträttera rättsväsendets hantering av sexualbrott på ett mer positivt sätt, vilka var “Man friades efter att kvinna var “spänd” i rätten - nu ändras domen” (Pan, 2021, 19 februari), och “Ett år med samtyckeslagen - så har det underlättat för tjejjourerna” (Johansson, 2019, 7 juni). Syftet med att använda elicitering var att se hur intervjupersonerna resonerade utifrån artiklarnas innehåll och vilken betydelse de hade för tilliten till rättsväsendet och känslan av otrygghet.

Etiska överväganden

Under arbetets gång har studien tagit hänsyn till de forskningsetiska kraven. Enligt informationskravet skickades ett informationsbrev till samtliga deltagare och samma brev lästes upp i början på varje intervju. Informationsbrevet innehöll en presentation av studien och dess syfte. Det framgick även en motivation kring deltagarnas relevans för studien samt att deltagande var frivilligt och kunde avbrytas när som helst. Innan intervjun påbörjades samlades ett godkännande för deltagande in enligt samtyckeskravet. I enlighet med forskningsetiken ställdes inga direkta frågor om intervjupersonerna själva befunnit sig i en utsatt situation. En intervjuperson berättade dock på eget bevåg om ett brott hon utsatts för och har efter intervjun gett sitt samtycke till att incidenten inkluderades i det empiriska materialet. Vidare upplystes intervjupersonerna om vad svaren från intervjun skulle användas till samt att kontaktuppgifter i form av namn, ålder och e-postadresser hanteras med största

möjliga sekretess enligt konfidentialitetskravet (Vetenskapsrådet, u.å.). Personuppgifter samlades in i hänsyn till dataskyddsförordningen och General Data Protection Regulation [GDPR]. GDPR syftar till att skydda enskilda individers grundläggande rättigheter och friheter, särskilt rätten till skydd av personuppgifter (Datainspektionen, 2021). För att ytterligare följa detta har författarna för studien via Örebro Universitet (2021) registrerat en GDPR-blankett angående personuppgiftsbehandling. Informationsbrevet presenterade slutligen studiens förhållningssätt till nyttjandekravet, att allt insamlat material samt intervjupersonernas uppgifter endast var till avsikt att användas i studien och kasseras efter användning (Vetenskapsrådet, u.å.).

Studiens tillförlitlighet

Den aktuella studien tar inte ställning till huruvida rättsväsendets agerande är rätt eller fel. Syftet var att med hjälp av ingående svar från intervjupersonerna undersöka kvinnornas upplevelse av tillit och otrygghet i relation till rättsväsendet och den offentliga debatten (jmf Esaiasson et al., 2017, s. 268). Bedömning av studiens kvalitet har gjorts utifrån ett antal kriterier av tillförlitlighet eftersom det inom kvalitativa studier kan vara svårt att uttala sig om både reliabilitet och validitet (Bryman, 2011, s. 352-354). Ett av kriterierna för tillförlitlighet är studiens trovärdighet vilket motsvarar den interna validiteten. Trovärdighet innebär att det empiriska materialet har samlats in och tolkats i samstämmighet med den sociala verklighet som studien undersöker (Bryman, 2011, s. 354; Yin, 2013, s. 83). Det innebär även att slutsatser som dragits är välgrundade genom att det empiriska materialet bearbetats med relevanta teoretiska och empiriska utgångspunkter och en tillförlitlig metod. Viktigt för studien är även överförbarhet som motsvarar extern validitet och möjligheten att generalisera beskrivande eller förklarande slutsatser. Inom studien har generaliserbarhet i resultaten inte varit en strävan eftersom syftet var att få en djupare förståelse för ämnet genom intervjuer. Detta innebär en stor mängd empiriskt material vilket begränsar antal deltagare i studien. Därmed kan resultaten från studien inte generaliseras till en större population utan gäller endast för de aktörer som deltagit och studerats (jmf Bryman, 2011, s. 355; Yin, 2013, s. 84).

Ytterligare ett kriterium för trovärdigheten relaterar till studiens pålitlighet vilket motsvarar reliabilitet. Arbetet med den aktuella studien har utförts noggrant och i enlighet med de regler som finns etablerade inom forskning (Esaiasson et al., 2017, s. 59). Detta syftar till att ge en tydlig beskrivning av studiens ämnesområde samt presentera noggranna redogörelser för arbetet med analysprocessen samt hur studien kommit fram till resultat och

slutsatser. Forskningsprocessen har bedrivits i relation till studiens syfte och frågeställningar. För att visa på transparens har även studiens tillvägagångssätt och empiriska material redogjorts för på ett noggrant sätt. Eftersom resultaten i studien bygger på tolkning utifrån teori och tidigare forskning har citat från intervjupersonerna presenterats i analysen och bearbetats med studiens teoretiska och empiriska ramverk. Detta för att möjliggöra för utomstående att granska tolkningar som gjorts i analysen vilket bidrar till studien transparens (Bryman, 2011, s. 355; Yin, 2013, s. 31). Slutligen för att bedöma studiens tillförlitlighet är möjligheten till att styrka och konfirmera ett kriterium. Det innebär att ansvariga för den aktuella studien inte medvetet påverkats av personliga värderingar vid utförandet och slutsatserna i studien, i den mån detta är möjligt (Bryman, 2011, s. 355).

Analysmetod

Efter de semistrukturerade intervjuerna genomförts transkriberades det inspelade materialet av samtliga författare för studien och materialet agerade underlag för analysen. För att analysera det empiriska materialet användes en tematisk analysprocess i fem faser (Yin, 2013, s. 180). Valet att använda en tematisk analys i studien ansågs lämpligt då det möjliggjorde flexibilitet i analysprocessen (Braun & Clarke, 2006).

Analysprocessen påbörjades efter de två första pilotintervjuerna genomförts för att i ett tidigt skede hitta koder och teman lämpade för studien. Analysprocessen fortsatte löpande i samband med de resterande sex intervjuerna. I den första fasen sammanställdes det empiriska material som transkriberats vilket gav en helhetssyn över det som samtliga intervjupersoner berättat. Efter sammanställningen påbörjades den andra fasen vilket innebar demontering av det empiriska materialet. Materialet bröts ned i mindre delar för att kunna hitta meningar och fraser av betydelse för studiens frågeställningar. De meningar och fraser som hittades utsågs till meningsbärande enheter där koder identifierades, plockades ut och sorterades (jmf Yin, 2013, s. 184-189). Därefter remonterades det empiriska materialet vilket utgör den tredje fasen i analysprocessen. I denna fas sorterades koder som plockats ut på ett mer utförligt sätt för att hitta gemensamma nämnare. Utifrån sammansättningen av de koder som sorterats kunde dessa sedan kategoriseras och bilda teman. Demontering och remontering av det empiriska materialet har under analysprocessen skett upprepade gånger för att testa studiens koder och teman. Processen genomfördes även ett flertal gånger av båda författarna för studien och jämfördes sedan för att stärka interbedömarreliabiliteten (jmf Yin, 2013, s. 181, s. 192; Silverman, 2015, s. 87).

Sammantaget hittades fem meningsbärande enheter där koder utifrån varje enhet kunde plockas ut och ligga till grund för fem teman i analysavsnittet. En meningsbärande enhet som identifierades från det empiriska materialet var “Jag litar ju på rättssystemet alltid annars egentligen, förutom när det kommer till just sexualbrott”. Utifrån detta hittades sedan koderna “generell tillit”, “bristande tillit” och “samexistens” vilket resulterade i temat “En uppdelad tillit” som var analysens första tema. Ytterligare en meningsbärande enhet som identifierades var “Det spelar ingen roll om du möter någon som du känner eller möter någon som du inte känner, det går inte att lita på nån” där koderna “otrygg” och “rädsla” hittades. Detta resulterade sedan i det sista temat som var “Rädsla som livsvillkor”. Utifrån kategoriseringen av empirin strukturerades materialet på ett nytt och begripligt sätt. Den fjärde fasen utgjordes av att utifrån det omarbetade och strukturerade materialet tolka och analysera. Tolkningen i analysen har skett utifrån det teoretiska ramverk som redovisas i avsnittet teoretiska och empiriska utgångspunkter. I den femte och sista fasen har den tolkning som gjorts av det empiriska materialet agerat underlag för de slutsatser som presenterats i diskussionen (jmf Yin, 2013, s. 181).

Analys En uppdelad tillit och otrygghet

Brottsförebyggande rådet (2020) redogör för att kvinnors tillit till rättsväsendet och dess samtliga instanser är hög. Dock gäller statistiken tillit till rättsväsendet som helhet och redogör inte för tilliten till rättsväsendets förmåga att hantera olika typer av brott. Det empiriska materialet visar att intervjupersonerna resonerar olika kring tilliten till rättsväsendet som helhet och tilliten i relation till deras förmåga att hantera sexualbrott. När en intervjuperson får frågan om hennes tillit till rättsväsendet som helhet ser vi ett exempel på en generell tillit.

Ganska svår grej att sätta sig in i tänker jag, det är ju lätt att säga att man har en tillit till myndigheter överlag, då skulle jag säga att man litar på att det går rätt till om man själv skulle sättas i den situationen. Så jag skulle säga att jag ändå har en hög tillit till rättsväsendet som det är i stort [...] (IP7)

Intervjupersonen har inte kunskap om rättsväsendets samtliga delar men uttrycker ändå tillit till rättsväsendet som helhet. Att intervjupersonen kopplar samman tillit till myndigheter överlag med tillit till rättsväsendet kan ses som ett exempel på hur tillitsnormen bidrar till en generell tillit (Rothstien, 1998; Putnam, 1994; Levi, 1998). Intervjupersonen litar även på att hennes ärende med rättsväsendet skulle hanteras på rätt sätt. I linje med Jeong & Han (2020) kan intervjupersonens generella tillit baseras på en förväntan om att bli bra bemött, att en potentiell anmälan tas på allvar och att arbetet bedrivs på ett korrekt sätt. Den generella tilliten intervjupersonerna har för rättsväsendet varierar då vissa av intervjupersonerna har en högre tillit i stort än andra. Däremot har samtliga intervjupersoner en tillit till rättsväsendet i sin helhet. Men i relation till rättsväsendets hantering av sexualbrott resonerar vissa intervjupersoner annorlunda och förväntar sig inte att bli bra bemötta eller att ärendet skulle hanteras korrekt:

Så att, jag litar ju på rättssystemet alltid annars egentligen förutom när det kommer till just sexualbrott. För då vet jag faktiskt inte ens själv om jag skulle anmäla, för att jag inte litar på dem, eller litar på det. (IP1)

Intervjupersonen har en generell tillit till rättsväsendet som helhet men en bristande tillit till deras förmåga att hantera sexualbrott. Detta är ett exempel på hur en generell tillit kan finnas men fortfarande innehålla misstro och osäkerhet. För intervjupersonen ovan varierar tilliten beroende på typen av brott rättsväsendet förväntas hantera. Hon beskriver en osäkerhet inför att anmäla ett sexualbrott om hon själv skulle bli utsatt. I enlighet med Jeong & Han (2020) visar detta hur en förväntan att rättsväsendets arbete inte hanteras på rätt sätt skadar intervjupersonens tillit till rättsväsendet, och i intervjupersonens fall skapade detta även en känsla av otrygghet (jmf Sunshine & Tyler, 2003). Att intervjupersonen i citatet ovan inte har tillit till rättsväsendets förmåga att hantera sexualbrott och dessutom upplever en otrygghet i sin relation till rättsväsendets hantering av sexualbrott leder inte att hon misstror rättsväsendet som system. Detta visar hur ett pragmatiskt accepterande inte bara innebär att misstro och tillit till olika system kan samexistera, utan att misstro och tillit kan samexistera inom samma system även i närvaron av otrygghet (jmf Giddens, 1991). Tillit och misstro bör inte heller ses som ömsesidigt uteslutande varandra. Det ligger även i linje med beskrivningen om tillit som en skala och inte en dikotomi mellan total tillit eller total misstro (jmf Levi & Stoker, 2000; Atwell et al., 2017).

[...] Så tror jag att jag kommer känna tillit till att dom människorna som jag kommer ha runt mig kommer försöka göra sitt bästa, och göra det som är bäst i den situationen. Men sen ska man ju inte bara heller lita blint på allt och alla, utan man måste ju gå på sin egen magkänsla också. Men om jag inte litar på dom vem ska jag lita på då? Bara mig själv? [...] (IP3)

Intervjupersonen beskriver en tillit till att rättsväsendet kommer göra sitt bästa, men tillägger att hon inte kan lita blint på allt och alla. Hon beskriver även att hon inte har något annat val än att känna tillit till rättsväsendet, eftersom att alternativet är att enbart lita på sig själv. Känslan av maktlöshet och av att vara i en beroendeställning till rättsväsendet kan leda till att intervjupersonen känner tillit i brist på andra alternativ. Kombinationen av känslan av maktlöshet och uppfattningen om att befinna sig i en beroendeställning uppgavs även skapa en känsla av otrygghet (Wynne et al., 2007; Jackob, 2012). Att tilliten kvarstår trots misstro och otrygghet kan ses som ett exempel på det Fredriksen (2014) kallar för risk compartmentalisation. Otrygghet och misstänksamhet kan existera i en egen ficka och på så sätt samexistera med tilliten till rättsväsendet som helhet. Tilliten intervjupersonerna har till rättsväsendet grundar sig i deras erfarenheter och den kunskap som erfarenheter skapar. Erfarenheter kan utgöras av konkreta möten med rättsväsendet. Den huvudsakliga källan av information kommer däremot från indirekta erfarenheter, vilket främst är information som förmedlas via media (SOU 2008:106).

Information som grund för tillit

Samtliga intervjupersoner berättar att media är deras huvudsakliga källa för information om rättsväsendets hantering av sexualbrott. Majoriteten av intervjupersonerna beskriver även att närvaron av denna rapportering är stark i deras vardag. Rapporteringen upplevs som överhängande negativ och samtliga intervjupersoner uppger att det skadar deras tillit till rättsväsendet och bidrar till en känsla av otrygghet. Närvaron av information som rör rättsväsendets hantering av sexualbrott upplevs också som påträngande av flera intervjupersoner; “Det här är ju någonting som alltid dyker upp i mitt instagramflöde och på facebook. Där man kanske inte alltid är ute efter nyhetsinformation. Så kommer det här ändå upp för det diskuteras liksom sånt här i media” (IP2). Citatet visar hur intervjupersonen ofrivilligt utsätts för information eftersom nyheter inte bara publiceras på nyhetsplattformar utan även delas av användare på sociala medier (Weeks et al., 2017). Ett flertal av intervjupersonerna uppger även att debatten engagerar dem vilket resulterar i att de aktivt söker mer information om ämnet (jmf Weeks et al., 2017; Dahlgren, 2018). Det finns även en

misstänksamhet gentemot mer traditionell rapportering. Det leder till att intervjupersonerna bedömer informationens trovärdighet, där en stor del av det som gör informationen trovärdig är källan informationen kommer från. Artiklar från etablerade nyhetskanaler sågs med misstänksamhet. Vid frågan om huruvida intervjupersonen litar på kvällspressens rapportering kring kvinnors utsatthet samt rättsväsendets hantering av sexualbrott ges följande svar:

Nja det gör jag nog inte riktigt, alltså jag kanske inte riktigt litar på, jo men det gör jag på ett visst sätt för att det är ändå de faktiska händelser. Sen så tycker jag liksom som med all rapportering att man kan välja hur man vinklar det. [...] Jamen allting är vinklat, på ett eller annat sätt, man behöver ha med det i tanken när man läser det. (IP8)

Intervjupersonens svar visar hur tilliten till media är nyanserad. Hon menar att media inte hittar på brott, men att de har makt att få saker att framstå på vissa sätt. En uppfattning om att rapportering vinklas till kvinnans nackdel återfinns hos flertal intervjupersoner. De upplever att sättet traditionell media rapporterar om sexualbrott är problematisk, eftersom sexualbrott i media ofta centreras kring kvinnliga brottsoffer. Vissa intervjupersoner upplever att detta förstärker bilden av kvinnan som sårbart offer och att detta är något media gör medvetet (jmf Callanan & Rosenberger, 2015; Kort-Butler & Habecker, 2017). Misstänksamheten mot traditionell media leder till att vissa intervjupersoner söker alternativa källor för information inom ämnesområdet. Informationen används sedan för att tolka medias rapportering.

Om media bara rapporterade om fall där det gick bra, eller för målsägandes vinning eller i mitt fall att personen faktiskt blev dömd, så hade jag inte heller litat på det för jag vet att mörkertalet är så pass mycket större. Jag vet ju inte om det är rapporteringen i sig som gör att jag inte tror på rättsväsendet utan det är ju rättsväsendets egna agerande. (IP2)

Intervjupersonen upplever sig ha egen kunskap om hur rättsväsendet bedriver sitt arbete, kunskap som inte enbart baseras på vad som rapporteras i media. Detta kan ses som ett exempel på hur större tillgänglighet av information leder till att traditionell media och institutioner betraktas med större misstro (jmf Liu et al., 2021, Ardévol-Abreu & Gil de Zúñiga, 2017). Intervjupersonen i citatet ovan har en tidigare erfarenhet i form av en nedlagd anmälan. Erfarenheten har påverkat ramverket intervjupersonen använder för att tolka ny information likt processen som beskrivs av Dahlgren (2018). Intervjupersonen använder

tidigare kunskap om mörkertal för att tolka medierapporteringen om rättsväsendets hantering av sexualbrott vilket kan skapa en misstro. Det visar hur kunskap från tidigare erfarenheter används som ramverk för att tolka ny information som i sin tur kan påverka tilliten (Dahlgren 2018).

Den information och erfarenhet intervjupersonerna har om rättsväsendet utgör en del av förutsättningarna för deras tillit. Det faktum att deras kunskap om rättsväsendet är ofullständig skapar behovet av tillit. Juridik kan ses som ett komplicerat område som i hög grad baseras på tillämpning av expertkunskap. Intervjupersonernas upplevelse av sin egen förståelse för rättsväsendets arbete varierade, men samtliga menade att juridik var för komplicerat för att vara fullt tillgängligt för dem.

Expertkunskap och tillit

Kunskapen om rättsväsendet, de lagar som styr och hur en rättsprocess går till beskrivs av intervjupersonerna som svårtillgänglig. Det finns dock en grundläggande förståelse kring rättsväsendet hos samtliga intervjupersoner, men kunskapen mellan intervjupersonerna varierar. Vissa menar att deras kunskap om rättsväsendet är tillräcklig för att förstå det som rapporteras i media, medan vissa menar att deras kunskap är medelhög.

Min syster studerar juridik just nu. Jag skulle vilja säga att det är vissa delar där hon har nämnt någonting om att; “ja men den här grejen är jättesvår att få igenom liksom” för att hon har läst mycket om det. Men det är en del där man tänker; ”men vadå det här är ju jätterimligt, för det här är fel och det måste jag kunna gå till domstol med det” Men hon va så här; ”nej alltså det är jättesvårt att få igenom det” (IP6)

Intervjupersonen i citatet ovan beskriver att något hon uppfattar som en brott bör kunna prövas i domstol, men får veta av sin juridikstuderande syster att det är ett väldigt svårt brott att få någon dömd för. Intervjupersonen uppger att detta skadar hennes tillit till rättsväsendet. I relation till rättsväsendet är graden av kunskap om systemet något som kan påverka tilliten på olika sätt (Atwell et al., 2017; Sztompka, 1999). Intervjupersonen i citatet ovan får kunskap om systemets begränsningar och egenskaper som separeras från enskilda aktörer inom systemet. Citatet ovan kan ses i likhet med hur Giddens (1991) beskriver att tillit placeras i system och inte i andra aktörer. Tilliten är i detta fall urbäddad från en enskild aktör och placeras istället i rättsväsendet som ett expertsystem (Giddens, 1996). Detta leder till att intervjupersonen känner en misstro gentemot systemet och att hon ser aktörer som delvis

frånskilda från det. Detta uppgavs också skapa en känsla av otrygghet genom att systemets begränsning upplevs försämra dess förmåga att skydda kvinnor. I kontrast till förhållningssättet mellan högre kunskap om rättsväsendets arbete och högre grad av tillit till rättsväsendet visar det empiriska materialet exempel på det motsatta (jmf SOU 2008:106). En högre grad av kunskap om rättsväsendets arbete skapar en medvetenhet om vad som upplevs som begränsningar inom systemet, vilket uppges skada tilliten (jmf Giddens, 1993). Trots att många av intervjupersonerna upplever en misstro gentemot aktörer inom rättsväsendet finns det även uppfattningar om goda aktörer i ett motarbetande system. ”Jag tror att tanken är god, men att de inte har rätt förutsättningar och att det är de som är problemet” (IP1). I kontrast till misstro gentemot aktörer inom systemet beskriver intervjupersonen en misstro till systemet då hon menar att det motarbetar goda viljor. Intervjupersonen beskriver att den goda vilja hon hänvisar till är en vilja att hjälpa och skydda kvinnor vilket systemet motarbetar. Detta bidrog både till en skadad tillit men även till en känsla av otrygghet hos intervjupersonen. En bristande tillit kan alltså inte reduceras till antingen en brist på tillit till specifika aktörer inom systemet eller en misstro gentemot systemet som helhet, utan består av varierande grader av båda.

[...] Det är liksom som att de bara släcker bränder. Och jag förstår inte, eller jag har ju läst flera artiklar att risken är väldigt hög för att han ska få ett återfall och så är ändå beslutet taget att han får gå tidigt. Asså logiken, jag fattar inte? (IP4)

Intervjupersonen beskriver rättsväsendets arbete som ineffektivt genom att likna det med att enbart släcka bränder. Hon har läst ett flertal artiklar som handlar om villkorlig frigivning för dömda våldtäktsmän och menar att hon inte förstår logiken eller resonemanget bakom rättsväsendets beslut. Att rättsväsendets olika processer är komplicerade och kretsar kring tillämpning av juridik som expertkunskap kan skapa en misstänksamhet hos aktörer som inte besitter den kunskap som används inom expertsystemet (Giddens, 1996). Tillfrågad om hur artiklar om rättsväsendets arbete påverkar tilliten svarar intervjupersonen på följande sätt; “Nej, jag tycker det påverkar mycket negativt, och nu har ju detta lyfts upp så mycket, så man är ju mer medveten om vad som egentligen pågår bakom kulisserna, när någonting sånt där har hänt” (IP4). Intervjupersonen menar att media nu börjat avslöja vad som egentligen händer bakom rättsväsendets stängda dörrar och att hon får insyn bakom kulissen genom att läsa artiklar. Intervjupersonen beskriver även hur uppfattningen om att systemet döljer sina arbetssätt skapar en känsla av otrygghet. Detta är ett exempel på hur uppfattningen om en

kunskapströskel kan påverka både tilliten negativt samt bidra till otrygghet genom att expertkunskapen upplevs förhindra insyn i systemet (Giddens, 1996). Samtliga intervjupersoner upplever att villkorlig frigivning av våldtäktsmän är något som särskilt skadar deras tillit till rättsväsendet samt skapar en känsla av otrygghet.

Normer, otrygghet och tillit till system

Många intervjupersoner beskriver att en känsla av otrygghet påverkar deras tillit till rättsväsendet. “I mina ögon, eller så jag ser på rättsväsendet så prioriteras mannens liv över kvinnans. Och den uppfattningen har jag haft ganska länge” (IP2). Intervjupersonen beskriver att hennes låga tillit grundar sig i uppfattningen att rättsväsendet missgynnar kvinnor, eftersom rättsväsendet uppfattas systematiskt ta mannens parti och inte skydda kvinnan (jmf Visser, et al., 2013). Att kvinnor upplever sig socialt utsatta i samhället kan spegla kvinnors brist på trygghet och tillit genom att de inte upplever sig ha det skydd från rättsväsendet som de kan tänkas förvänta sig (Yodanis, 2004; Wesely & Gaarder, 2004; Visser, et al., 2013).

[...] Sen är min upplevelse, eftersom man hellre friar än fäller upplever jag det som att rättsväsendet per ”default” tycker att mannen är mer trovärdig än kvinnan, för att det är mannen som blir utgångspunkten överallt. Så jag känner att man måste bevisa sig så mycket mer när mannen bara säger ”nej men jag upplevde det inte så”. (IP2)

Intervjupersonen i citatet ovan beskriver att det är svårare för kvinnor att framstå som trovärdiga rättsliga sammanhang. Tilliten skadas eftersom intervjupersonerna upplever att rättsväsendets arbete präglas av en orättvis behandling av kvinnor, vilket leder till att rättsväsendet inte uppfattas som opartiskt och rättvist (jmf Rothstein, 2018). Indirekta erfarenheter som baseras på information i media och debatten bidrar till uppfattningen att samarbete med rättsväsendet gällande sexualbrott inte är fördelaktigt för kvinnor (jmf Levi, 1998). Samtliga intervjupersoner har en föreställning om att rättsväsendet misstror kvinnor som anmäler sexualbrott. “[...] Alltså att man misstror offret, det är ju återkommande, eller genomgående liksom med alla artiklarna och de känner jag ju igen” (IP1). Samma intervjuperson fortsätter.

Och som sagt, det är just det här med ord mot ord, hela den grejen. Jag har inte ens ett svar på hur man kan ändra det men något måste ju göras, och någonting säger mig att hade det varit

en omvänd situation. Hade det varit män som hade den här problematiken så hade det tagits på mycket större allvar. Då hade det inte fått vara såhär liksom. (IP1)

Frasen ord mot ord är återkommande bland samtliga intervjupersoner och är betydande för den otrygghet kvinnor upplever i relation till rättsväsendet. Intervjupersonen i citatet ovan beskriver att trovärdigheten ifrågasätts eftersom brottsoffret är en kvinna. Att majoriteten av de som utsätts för sexualbrott är kvinnor i en situation där ord står mot ord, innebär att det framförallt är kvinnor som utsätts för det Tuerkheimer (2017) kallar för diskontering av trovärdighet. I linje med detta beskriver samtliga intervjupersoner att de uppfattar bedömningen av trovärdighet som en central aspekt i rättsväsendets hantering av sexualbrott, vilket i sin tur leder till en uppfattning om att kvinnor ofta blir misstrodda. Diskontering av trovärdighet är något som intervjupersonerna inte enbart begränsar till rättsväsendet utan något som förekommer på en samhällelig nivå:

Det är klart att det försvårar domen om det finns en genomsyrande tankekraft i samhället att typ; ”Nu hittar hon på eller nu överdriver hon lite” eller sådana saker. Det blir ju inte positivt i en rättsprocess. Men det handlar ju om normerna och alla de här diskussionerna och allting som behöver ske på alla nivåer.(IP6)

Som citatet visar kretsar diskussionen om tillit till rättsväsendet regelbundet kring hur skadliga normer i samhällets alla nivåer reflekteras i rättsväsendet. Det kan argumenteras skapa en misstänksamhet gentemot rättsväsendet som knyter an till det intervjupersonerna uppfattar som den rådande normen i samhället. Skadliga könsnormer bidrar till en ökad otrygghet både i rättsliga sammanhang och i den offentliga miljön. Denna uppfattning hos intervjupersonerna förstärks av rapporteringen och debatten samt bidrar till att dessa miljöer uppfattas som otrygga för kvinnor, vilket kan skada den generella tilliten i och med rädslan att utsättas för brott samt att ifrågasättas av rättsväsendet (Listerborn, 2001; Wesely & Gaarder, 2004).

Det empiriska materialet visar även att sättet rättsväsendet straffar förövare förhåller sig till intervjupersonernas syn på normer i samhället samt att ett glapp mellan straff och normer kan påverka både känslan av otrygghet och tillit.

Min uppfattning är att om man mördar någon; då ska man sitta inne på livstid. Då kommer ju inte det svenska rättssystemet att uppfylla den förväntningen jag har på vad en mord dom ger. Så det är klart tillit till rättssystemet kommer att bli lägre. (IP7)

Intervjupersonen i citatet ovan beskriver hur tilliten till rättsväsendet försvagas då hennes uppfattning om vad straffet för mord bör vara inte överensstämmer med straffet enligt svensk lag. En annan intervjuperson beskriver sin känsla kring straffen för specifikt sexualbrott: “Man blir besviken ofta. Det är få gånger man känner att så här; okej men bra den här personen har fått straffet den förtjänar” (IP6). Intervjupersonen menar att rättsväsendet inte straffar personer dömda för sexualbrott tillräckligt hårt och att detta påverkar hennes tillit negativt. Detta visar hur den del av tillit som grundar sig i upplevelsen att rättsväsendets straff ligger i linje med moraliska normer i samhället brister (Popper, 2013). En majoritet av intervjupersonerna upplever även att andelen friande domar och nedlagda fall är höga vilket kan påverka både deras känsla av tillit och trygghet negativt (Tyler & Boeckmann, 1997). Samtliga intervjupersoner beskriver att låga straff innebär att farliga brottslingar snabbt släpps ut i allmänheten igen vilket leder till en ökad otrygghet för kvinnor. Det innebär att deras utvärdering av rättsväsendets förmåga att bedriva sitt arbete effektivt och korrekt kan sammankopplas med en utvärdering av rättsväsendets normer (Sunshine & Tyler, 2003). Vilket i sin tur kan påverka tilliten genom att intervjupersonerna upplever att bristen på samstämmighet mellan moraliska och legala normer begränsar rättsväsendets förmåga att skapa ett tryggt samhälle för kvinnor. Intervjupersonerna menar att rättsväsendet har en betydande roll i att skapa ett tryggt samhälle.

Otrygghet och rädsla som livsvillkor

I studien är en känsla av otrygghet återkommande bland samtliga intervjupersoner. Att känna sig rädd och otrygg i samhället är något som i det empiriska materialet uppfattas vara kvinnligt. Otryggheten kopplas till sättet intervjupersonerna identifierar sig med brottsoffer och brott som porträtteras i media, genom att det innehåller kontextspecifika saker så som omständigheterna kring vart ett brott skedde och hur det gick till (jmf Visser et al., 2013; Krulichová, 2019). Att förövarna i rapporteringen är män och att brottsoffer är kvinnor skapade även en misstänksamhet gentemot män och förstärkte känslan av otrygghet (jmf Callanan & Rosenberger, 2015; Yodanis, 2004). Detta skapar en rädsla för att gå ensam på kvällen och en rädsla för att själv bli sexuellt utsatt. En av intervjupersonerna beskriver sin rädsla på följande vis:

Eh, rädd. Jag diskuterade om detta häromdagen att jag tycker att det är så sjukt, och det sjuka är ju med att varje gång, om jag möter en främmande man liksom på andra sidan gatan så är man ju alltid, så tänker man alltid det värsta, jamen så att man ska va beredd på något sätt. Och det är ju det som är så sjukt hur man på något sätt har accepterat att det är såhär. (IP4)

Rädslan att gå ut ensam på kvällen grundar sig i upplevelsen av en ständig risk att utsättas för övergrepp och våld. Intervjupersonen menar att detta är något kvinnor måste acceptera och på så sätt leva med. Wendt Höjer (2002) beskriver att kvinnors känsla av otrygghet i samhället leder till de tar till strategier och beteenden likt det intervjupersonen beskriver. Intervjupersonen går över till andra sidan av gatan i ett möte med en främmande man, eftersom att hon som kvinna känner att hon måste vara uppmärksam på sin omgivning och ser mannen som ett potentiellt hot. Den rädsla och känsla av otrygghet som intervjupersonerna menar att de ständigt har skapar ett riskundvikande beteende. Detta genom ett försök att undvika situationer där deras handlingar är potentiellt risktagande (Chan & Rigakos, 2002; Wesely & Gaarder 2004). Otryggheten kan även grunda sig i en brist på tillit hos intervjupersonerna, en av intervjupersonerna menar att:

Det spelar ingen roll om du möter någon som du känner eller möter någon som du inte känner, det går inte att lita på nån. Sannolikheten är inte jättestor, men bara att risken alltid finns gör att man känner sig otrygg. (IP8)

Citatet ovan kan ses som ett exempel på hur den könade otryggheten får negativa konsekvenser för intervjupersonens generella tillit. Sättet tilliten skadas präglas av en könad otrygghet där känslan av ett överhängande hot från män kan påverka den generella tilliten (jmf Wendt Höjer, 2002). Samma intervjuperson fortsätter “Män bör börja ta ansvar för varandra, för att kvinnor ska inte behöva förändra sitt beteende” (IP8). Det visar hur otryggheten intervjupersonen känner har en tydlig könsnormativ dimension i och med att män ska ta ansvar för kvinnors otrygghet. Detta kan liknas med det som Wendt Höjer (2002) menar är ett demokratiproblem, att kvinnor både i hemmet och i offentligheten nekas integritet till både kropp och sexualitet av mannen.

Diskussion

Den offentliga debattens betydelse för tillit och otrygghet

Det empiriska materialet visar att samtliga intervjupersoner förhåller sig till den offentliga debatten när rättsväsendets hantering av sexualbrott diskuteras. Debatten utgör en betydande del av intervjupersonernas informationsunderlag om rättsväsendets arbete, men agerar också som en ständig påminnelse om kvinnors otrygghet i samhället. En debatt och en rapportering om ett sexualbrottsfall innehåller både en beskrivning av ett sexualbrott och information om rättsväsendets arbete med sexualbrott. Detta leder till att påminnelsen om kvinnors otrygghet förstärks av både beskrivningen av brottet men även informationen om att rättsväsendet uppfattas missgynna kvinnor i de rättsliga processerna. Det framställer även en bild av att rättsväsendets arbete påverkas av skadliga könsnormer. Detta bidrar till att samtliga intervjupersoner beskriver att bilden den offentliga debatten förmedlar av rättsväsendet är negativt och skapar en uppfattning om ett system som inte är kapabelt att skydda kvinnor. Att media inte redogör tillräckligt för den rättsliga argumentationen i sin rapportering om rättsväsendets hantering av sexualbrott kan argumenteras bidra till att informationen skapar en negativ bild av rättsväsendet (jmf SOU 2008:106).

Det som intervjupersonerna identifierar sig särskilt starkt med i den offentliga debatten är narrativet att kvinnors upplevelser i rättsliga sammanhang ifrågasätts och framförallt identifierar de sig med känslan av otrygghet detta skapar. Den diskontering av trovärdighet som Turkheimer (2017) beskriver som det dominerande juridiska svaret i sexualbrottsmål upplevs dock inte enbart förmedlas av debatten. Diskontering av trovärdighet beskrivs inte enbart vara begränsat till rättssalen utan beskrivs även vara närvarande i kvinnornas vardag. Kvinnornas egna erfarenheter kring otrygghet bekräftas och känns igen i debatten kring rättsväsendets hantering av sexualbrott. Tillsammans med kvinnornas egna erfarenheter av könad otrygghet bidrar debatten till de förutsättningar och underlag som tillsammans skapar ett sammanhang för intervjupersonernas tillit till rättsväsendet i relation till sexualbrott. Det sammanhang för tillit som debatten bidrar till i relation till specifikt sexualbrott inkluderar otrygghet, vilket innebär att otrygghet på så sätt blir inbyggt i intervjupersonernas resonemang kring sin tillit till rättsväsendet i detta område. Det empiriska materialet visar i enlighet med både teori och tidigare forskning att tillit bör undersökas och förstås inom sitt specifika sammanhang (jmf Sztompka, 1999; Atwell, 2017).