Stefan Löfven - situationens retoriker
En kritisk retorikanalys av statsministerns tal till nationen med
anledning av coronapandemin
Simon Attefall och Ellinor Lagerberg
Kurs: Medie- och kommunikationsvetenskap C Uppsats 15 hp
Program: Medie- och kommunikationsvetenskapliga programmet
Examinator: Anders Svensson
Sammanfattning
Författare:
Titel och undertitel:
Språk: Antal sidor:
Simon Attefall och Ellinor Lagerberg
Stefan Löfven - situationens retoriker. En kritisk retorikanalys av statsministerns tal till nationen med anledning av
coronapandemin. Svenska
33
Studiens syfte är att studera hur Sveriges statsminister Stefan Löfvens tal till nationen den 22 mars 2020 fungerar som effektiv kommunikation under coronapandemin i Sverige. Dessutom kommer studien att undersöka hur bevismedlen ethos, logos och pathos används för att övertala. Analysmetoden som används är en kritisk retorikanalys som studerar talets språk och talar om hur det valda materialet förhåller sig i det avsedda sammanhanget. Forskning kring tal till nationen är ett outforskat område. I stället har majoriteten av forskningen fokuserat allmänt på hur retorik används i tal.
Resultatet av vår studie visar på att Stefan Löfvens tal till nationen till stor del var
mottagaranpassat och passande till den retoriska situationen. Dessutom använder Löfven sig av en blandning av ethos, logos och pathos i talet för att övertala publiken att lyssna på hans budskap. Då han gjorde detta lyckades han leverera ett starkt retoriskt tal, tack vare att han använde passande retoriska verktyg utifrån talets kontext och retoriska situation.
Sökord: kris, tal, retorik, krisretorik, pandemi, kriskommunikation, ethos, logos, pathos.
1. Inledning 4
2. Bakgrund 5
2.1. Coronavirusets upptakt i Sverige 5
2.2. Sveriges statsminister 5
2.3. Tal till nationen 6
3. Syfte och frågeställning 8
4. Tidigare forskning 9
4.1. Olof Palmes retorik i sitt tal till nationen 9
4.2. Två Amerikanska ledares effektiva retorik i offentliga tal 10
5. Teori 12 5.1. Retorik 12 5.2. Krisretorik 12 5.3. Ethos 14 5.4. Logos 14 5.5. Pathos 14
6. Material och metod 15
6.1. Material 15
6.2. Metod 16
6.2.1. Analysmetod 16
6.2.2. Kritik av analysmetod 19
7. Analys 21
7.1. Talets kontext och retoriska situation 21
7.2. Talets disposition 22
7.3. Talets argumentation 24
7.4. Talets stil 25
7.5. Talets framförande 28
7.6. Talets attityd 30
8. Slutsats och Diskussion 32
Referenser 37
Bilagor 42
Transkribering av Stefan Löfvens tal till nationen 42
1.
Inledning
Under hela 2020 hade det nya dödliga coronaviruset covid-19 världen i sitt grepp och världshälsoorganisationen WHO klassar situationen som en pandemi. Coronavirusets påverkan på det svenska samhället blev något nytt för många. En rad olika åtgärder infördes som begränsande människors sätt att leva och skapade fruktan hos medborgarna kring att de själva eller deras nära och kära skulle insjukna eller dö av viruset. Virusets framfart i Sverige gjorde att statsministern Stefan Löfven valde att hålla ett tal till nationen den 22 mars 2020. I en kris behöver mottagarna få den information som passar dem bäst för att de ska kunna bli övertygade. Att studera hur ett tal till nationen i en kris är anpassat efter mottagarnas
informationsbehov blir av den anledningen intressant att studera. Studien undersöker därför hur Stefan Löfven, utifrån hans tal till nationen den 22 mars 2020, använder sig av retorik för att kommunicera effektivt och hur bevismedlen ethos, logos och pathos används för att övertala mottagarna om sitt budskap. Undersökningen sker med hjälp av en kritisk
retorikanalys som fokuserar på talets språk och det verbala och icke-verbala framförandet. Hur Löfven använder retorik i samband med teorin om krisretorik och retorikens tre
2.
Bakgrund
2.1. Coronavirusets upptakt i Sverige
Covid-19 är ett coronavirus som först påträffades i december 2019 i Wuhan, Kina. Teorin är att viruset har förts över till människor via djur som befann sig på en livsmedelsmarknad (World Health Organization [WHO], 2020b). Viruset sprids främst via droppar i salivet som skapas när en person andas, hostar eller nyser och kan orsaka milda symtom som bland annat torrhosta, halsont och feber, såväl som allvarligare symtom, exempelvis bröstsmärtor och andningssvårigheter (WHO, 2020a).
Den 31 januari 2020 påträffades det första fallet av covid-19 i Sverige i staden Jönköping. Vid den tidpunkten bedömde folkhälsomyndigheten att risken för allmän smittspridning i Sverige var mycket låg även om enstaka fall var väntat (Folkhälsomyndigheten [FOHM], 2020b). Men i mars månad ökade smittspridningen kraftigt och världshälsoorganisationen WHO deklarerade covid-19 som en pandemi den 11 mars 2020. Det betydde med andra ord att sjukdomen redan fanns eller inom en snar framtid skulle komma att finnas i alla
världsdelar (WHO, 2020c). Sverige gick från 14 sjukdomsfall den 1 mars, till 4 835
registrerade sjukdomsfall den 31 mars, enligt Folkhälsomyndighetens statistik. Under samma tidsperiod gick antalet avlidna med viruset från 0 till 333 personer (FOHM, 2020a). Med anledning av att stora delar av det svenska samhället påverkats av coronapandemin valde Sveriges statsminister, Stefan Löfven, att tala till nationen den 22 mars 2020 (SVT, 2020a).
2.2. Sveriges statsminister
Sveriges statsminister är vid tiden för den här uppsatsen, hösten 2020, Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven. Han är också Sveriges regeringschef och myndighetschef för Regeringskansliet (Nationalencyklopedin [NE], 2020b). I de svenska valen röstar folket fram representanter till kommun, region och riksdag. Riksdagen röstar sedan fram statsministern som i sin tur bildar en regering (Regeringen, 2015). I sin roll som regeringschef för han fram den politik som han tycker är den rätta för landet och har dessutom makten att utse
myndighetschefer och ordinarie domare tillsammans med sin regering. Bland sina många uppgifter ingår även att med regeringen lägga fram nya lagar till riksdagen som i sin tur
påverka reformer. Reform är en förändring som förbereds under en lång tid och sedan genomförs. Med reform menar vi politisk reform som är ett lagförslag som politiker fattar beslut om i riksdagen (NE, 2020a).
2.3. Tal till nationen
I svensk kontext finns ingen vedertagen definition på vad som är ett tal till nationen. Det innebär att det kan finnas olika tolkningar av vad som klassas som just ett tal till nationen. Vanligaste tolkningen är dock att tal till nationen är när statsministern eller statschefen talar till folket i en krissituation. Tidningarna Dagens Nyheter och Expressen har skrivit att det hör till ovanligheterna att statsministrar håller tal till nationen i Sverige (Bolling et al., 2020; Eriksson, 2020). I Expressen står det att statsministrar tidigare har vänt sig till folket efter stora händelser och nämner endast två tidigare tillfällen, år 2003 och 1992. Första gången var när Carl Bildt höll tal på grund av att Lasermannen sköt människor till döds i Stockholm och Uppsala (Eriksson, 2020). Talet år 2003 hölls av Göran Persson gällandet mordet på
utrikesministern Anna Lindh (Expressen, 2007). Med anledning av coronapandemin har statsminister Stefan Löfven hållit två tal till nationen. Först ett tal den 22 mars (Regeringen, 2020a) och ännu ett den 22 november (Regeringen, 2020b).
Det finns däremot andra tolkningar av tal till nationen. Tidningen Dagens Nyheter skriver att SVT har sänt en serie med partiledartal som hölls inför valet 2018, som de kallade tal till nationen (Bolling et al., 2020). Vi som författare till den här studien har därför gjort en egen definition av vad tal till nationen är. Den är som följande: Tal till nationen kallas de tal som riktar sig till svenska medborgare och som hålls av statsministern under en kritisk situation i landet. Tal till nationen är tal som inte innehåller några partipolitiska yttranden eller åsikter, som sänds rikstäckande via public service, och som hålls separat från presskonferenser, val och svenska högtider. Vi har med andra ord tolkat tal till nationen som till stor del liknar den vanligaste tolkningen. Med vår definition har vi däremot hittat ett tal till som går att tolka som ett tal till nationen, nämligen Olof Palmes tal gällande oljekrisen 1973 som sändes via Sveriges radio. En analys av det talet kommer att presenteras i avsnittet tidigare forskning. Därför instämmer vi inte helt med Eriksson (2020) om att de tal till nationen som hållits i Sverige är de som nämndes i stycket ovan.
Olof Palmes tal sändes som tidigare nämnts via Sveriges Radio, som tillhör public service. De andra talen till nationen har sänts via Sveriges Television, SVT, som också är en del av public service (Strömberg & Nordenskiöld 2020). SVT och Sveriges Radio har i uppdrag att förhålla sig oberoende och självständigt (Sveriges television [SVT], 2020d; Sveriges Radio, 2020). Att tal till nationen är ovanligt beror enligt SVT på värnandet om det oberoendet och att de gärna vill att makthavare medverkar på sätt som tillåter ifrågasättande. Men genom tal till nationen tillåts statsministern tala direkt till publiken (SVT, 2020b).
3.
Syfte och frågeställning
Syftet med studien är att ta reda på hur statsministern Stefan Löfven i sitt tal till nationen angående coronapandemin, använder retorik för att kommunicera med publiken och övertala dem om sitt budskap. Studien kommer därför besvara följande frågeställningar:
● Hur använder statsministern retorik för att kommunicera effektivt?
● Hur använder statsministern retorikens bevismedel ethos, logos och pathos för att övertala mottagarna om sitt budskap?
4.
Tidigare forskning
Då tal till nationen inte har någon vedertagen definition, och tal till nationen är ovanligt i Sverige, finns ingen ordentlig forskning kring det området. Inför vår studie eftersökte vi därför forskning kring hur svenska statsministrar har använt retorik i andra tal gällande kriser men inga sådana referentgranskade vetenskapliga artiklar fanns. Däremot hittade vi en ogranskad rapport skriven av Helen Andersson, universitetslektor på Örebro universitet, som handlade om hur Olof Palme använde pausering i sitt tal om oljekrisen 1973. Då den
rapporten berör vårt valda problemområde har vi valt att inkludera den, men eftersom den var ogranskad har vi sökt vidare efter forskning om tal av personer med liknande position som statsministern och som hållits i liknande sammanhang för att förstå hur de använde sig av retorik. I vår sökning Två amerikanska presidenter har blivit väldigt uppmärksammade för deras användning av retorik i tal. Dessa är George W. Bush och Barack Obama. Dessa namn och ett flertal av deras tal studeras och analyseras i ett flertal olika forskningsartiklar och böcker. Vi har valt ut två av dessa studier som vi som författare anser är ordentligt utförda, har intressanta resonemang och vars slutsatser är av intresse för vår studie.
4.1. Olof Palmes retorik i sitt tal till nationen
Andersson (2004) har studerat hur Olof Palme adresserade nationen genom ett tal med anledning av oljekrisen som Sverige drabbades av under hösten 1973. I sin studie fokuserar hon på hur dåvarande statsministern Olof Palme talade till medborgarna. I studien nämner hon en rad faktor som är viktiga för en talare att känna till när han eller hon talar till nationen under en kris. Att kunna hantera medborgarnas oro genom att använda ethos och pathos är meriterande, men även förstå hur ordens betydelse kan vara aktuellt för en målgrupp, men inte för en annan målgrupp visar på att man förstår medborgarnas olikheter. I en kris när många människor är oroliga, är det viktigt att med sin röst kunna skapa förtroende, hopp och lugn.
I sin analys av Olof Palmes tal blir två aspekter tydliga för Andersson. Det ena är att Palmes syfte är att han vill lugna de oroliga medborgarna och ge dem hopp, samtidigt förstår han fortfarande allvarligheten i situationen. Den andra aspekten är att Palme vill att hans regering
framstår som handlingskraftig, att dem kan lösa de problem som uppstår och att befolkningen kan ha tilltro till regeringen (Andersson, 2004).
För att kunna nå ut med budskapet behövs en tydlig målgrupp. I Olof Palmes tal är Sveriges befolkning den tilltänkta målgruppen. Enligt Andersson kan vissa svårigheter uppstå med att hålla ett tal till alla medborgarna i ett land. Med en sådan bred publik krävs det tydlig
informationen. Palmes röst måste höras klart och tydligt och publiken måste först det budskap som Palme delar med sig av. Därför är det viktigt att ordvalen och tempot är rätt för talet. Att skapa trovärdighet går att skapa genom att anpassa de stycken som innehåller pathos genom att bland annat ha ett lämpat tonläge, tonfall och rytm. Dessutom är det viktigt det ethos som Palmes använder sig av i sitt tal inte blir för känslomässigt färgat, utan landar på en stabil nivå (Andersson, 2004).
4.2. Två amerikanska ledares effektiva retorik i offentliga tal
Irimies & Irimies (2017) har studerat hur Barack Obama gjorde sina tal inspirerande och effektiva. Studien kom fram till att Obama lyckades få publikens uppmärksamhet och empati genom att han interagerade med publiken, tog hänsyn till vilka sociala kategorier som den bestod av och fann en gemenskap med dem genom att försäkra dem om att deras problem också var hans eget problem. Han använde sig också av konkreta detaljer, antiteser och historia. Viktigast av allt var dock att han på ett tydligt och, utefter budskapet anpassat sätt, använde sig av icke-verbal kommunikation såsom kroppsspråk, gester, ögonkontakt och ansiktsuttryck.
Kuś (2020) har likt Irimies och Irimies studerat hur en politisk ledare använt sig av retorik och kommunikation i tal. I detta fall hur George W. Bush använde sig av retorik i sin kommunikation gällande terroristattackerna som inträffade i USA den 11 september 2001. När händelsen inträffade ställdes Bush inför några stora retoriska utmaningar, den första var att lugna medborgarna då en kris av den omfattningen inte tidigare förekommit i USA och risken för panik hos medborgarna var stor. Den andra utmaningen var att minska känslan av osäkerhet som uppstod då det under den tiden var brist på information om förövarna och som riskerade kaotiska reaktioner från allmänheten. Tredje och sista utmaningen var att lyckas få
medborgarnas tillit, då Bush var relativt ny i sin roll som president, endast hade sju års erfarenhet av ledarskap och inte hade någon uppmärksammad syn på internationell politik. Bush gjorde två kortare yttranden direkt efter händelsen, och höll sedan ett mer utvecklat tal på kvällen. Bush inledde det talet med en känslosam tillbakablick på dagens händelser och avbildar attackerna som ondska vilket ger talet en moralisk dimension. I mitten av talet levererade han en kort beskrivning av de initiativ som tagits av regeringen och försäkrade publiken om att myndigheter och samhällsviktiga organisationer gjorde allt de kunde för att hjälpa dem som led, utan att ge publiken tomma löften eller falskt hopp. Dessutom tackade han också amerikanska statsmän och världsledare för deras stöd. Bush använde sig till stor del av de retoriska beståndsdelarna ethos och pathos för att övertyga sin publik med känslor och måla upp sig som en del av folket, vilket visade sig vara effektivt i den typen av tal. Han använde ett bekant och enkelt språk och anpassade sin ton efter situationen och lät den vara seriös och värdig. Han använde sig av tankefigurer och stilfigurer som metaforer, antiteser och anaforer. Talen präglades av empati och genom talen försökte han att lyfta upp nationens styrka och sammanhållning för att ena folket. Bland annat uttryckte han sin starka tro om att landet slutligen skulle komma att ta sig ur situationen segrandes och visade att de inte stod ensamma. Han skapade en gemenskap med sin publik genom personlig karisma och hänsyn till sin publik.
Forskningen visar alltså att det är betydelsefullt för talets effektivitet att med hjälp av retorik skapa någon form av relation mellan talaren och publiken, och därmed bli en del av folket. För politiska och offentliga ledare är den viktigt att kunna behärska talets gåva och göra sina tal inspirerade och effektiva (Irimies & Irimies, 2017; Kuś, 2020).
Då det inte finns någon utvecklad forskning kring hur svenska statsministrar i sina tal till nationen ska uttrycka sig och använda sig av retorik för att i en samhällskris nå fram med sitt budskap på ett effektivt sätt, finner vi att vi har hittat en forskningslucka. Denna
forskningslucka är viktig att fylla då sådan forskning kan bidra med kunskap om hur offentliga ledare i Sverige framöver kan använda retorik för att lugna och övertala befolkningen i en liknande kris.
5.
Teori
5.1. Retorik
Retoriken har funnits sedan antika Grekland och har sedan dess utvecklats och tolkats på olika sätt (Kjeldsen, 2008). Ordet retorik kommer från det grekiska ordet rhetor som betyder “att tala” (Gabrielsen & Christiansen, 2010). Retorik analyserar förhållandet mellan
avsändare och texten och har en relation till hur text och kommunikation framförs (Gripsrud, 2011, s. 199). Många definitioner menar att retorik främst handlar om effektiv övertalning och att det som avgör om retorik är bra eller dålig är huruvida den lyckas med att övertala publiken. Andra definitioner menar att retorik är en form av etisk kommunikation och att den också ska bedömas utifrån etiska kriterier som hur god avsikt eller respekt för mottagarna som talaren har (Kjeldsen, 2008, s. 19–20). Retoriken används både som en teori och praktik och har en viktig roll inom kommunikation (Kjeldsen, 2008, s. 23). Det återfinns i all
användning av språket och all användning av kommunikation, vare sig den är visuell, monologisk eller dialogisk då den alltid har ett syfte att försöka få andra människor att acceptera eller förstå det som språkanvändaren själv anser eller förstår (Gripsrud, 2011, s. 202; Mral & Vigsø, 2013, s. 6).
5.2. Krisretorik
I kriser, som exempelvis en pandemi, har retoriken en viktig betydelse då den påverkar hur kriskommunikation utformas och framförs. När en kris har inträffat är effektiv
kriskommunikation avgörande för hur krisen utvecklas. Hur kommunikationen är utformad kan påverka hur förödande konsekvenserna blir, exempelvis hur kraftigt en organisations rykte försämras eller hur hårt ett samhälles ekonomi drabbas (Brataas, 2018). Om
kommunikationen är effektiv eller inte påverkas av den effekt som den har på publiken (Irimies & Irimies, 2017). Därför är det viktigt att kommunikationen är anpassad och strukturerad på ett sätt som mottagarna förstår så att de kan bli övertygade. Att använda retorikens verktyg och metoder är ett smart sätt att nå ut till publiken och övertyga dem om
budskapet, då retoriken kan erbjuda strukturer som underlättar mottagarnas uppfattning av kommunikationen, och därmed gör den effektiv (Mral & Vigsø, 2013). Det går alltså att säga att retoriken och huruvida den är mottagaranpassad påverkar om kommunikationen är
effektiv eller inte (Mral et al., 2016).
Krisretorik handlar alltså i stora drag om att använda retoriken som verktyg inom
kriskommunikation för att hjälpa till att skapa lyckade kommunikationsstrategier och nå ut med önskade budskap. Kriskommunikation handlar om hur man samordnar och delar med sig av information inom och mellan aktörer, organisationer, media och människor före, under och efter en kris med syfte att förbereda sig för en kris och därmed begränsa skadan eller i önskvärda fall förhindra skadan (Hugelius & Tapani, 2017; Sellnow & Seeger, 2013). För att lyckas samordna information och skapa samverkan i krissituationer krävs kommunikativa strategier som skapar trygghet hos befolkningen och tillit till samhällets institutioner och ledande aktörer. Krissituationer skapar osäkerhet och oro, och då är det upp till
beslutsfattarna och organisationerna att stilla den oron med hjälp av kommunikation som tar hänsyn till medborgarnas intressen och känslor (Mral & Vigsø, 2013, s. 8; Odén et al., 2016, s. 30). En kris kräver därför att kommunikationen är utformad på ett, för situationen
passande, och trovärdigt sätt så att informationen kan samordnas. Det är extra viktigt när det kommer till kommunikationen med medborgarna (Mral & Vigsø, 2013, s. 8). För att dessa kommunikationsstrategier ska vara lyckade behöver ansvariga politiker, beslutsfattande eller organisationer anpassa sin kommunikation så den passar problemet, situationen, mottagarna och mottagarnas förutsättningar. Detta görs då på bästa sätt genom användning av retorik, både verbal och icke-verbal (Mral & Vigsø, 2013, s. 9).
Skapandet av tillit, trovärdighet och förtroende, som behövs inom kriskommunikation, är en grundtanke inom retorikteorin och kallas för pistis. Men pistis är också namnet för retorikens klassiska bevismedel ethos, logos och pathos som Aristoteles myntade under antiken (Mral & Vigsø, 2013, s. 9). Ofta framträder dessa i textens eller talets argumentation, men kan också framträda genom symbolik och icke-verbal kommunikation. För att vara retoriskt
framgångsrik, etisk, och bygga förtroende hos publiken bör man ta hänsyn till alla tre
bevismedel (Mral & Vigsø, 2013, s. 9). De tre bevismedlen behöver inte vara tydligt åtskilda. Det finns samband mellan logos och pathos såväl som mellan pathos och ethos (Gripsrud, 2011, s. 214).
5.3. Ethos
Ethos handlar om hur talaren framställer sin identitet och undersöker om talaren avslöjar något om sin personlighet, bakgrund eller förhållande till ämnet eller om den framhäver några karaktärsdrag. Val av persona kan förse talaren med egenskaper för att göra publiken
välvilliga att ta emot informationen, för att hantera situationen och framstå som trovärdig. Hänvisar talaren till sin egen auktoritet i ämnet kallas det arete, uttrycker den sig som kunnig och trovärdig eller möjligtvis falsk och tvivelaktig så kallas det fronesis, skapar den en samhörighet och en vi-känsla med publiken använder den sig av eunoia (Mral et al., 2016).
5.4. Logos
Logos handlar om att använda fakta, logiska resonemang och hänvisa till mottagarens förnuft för att övertyga. För att logos ska användas effektivt behöver dock argumenten vara
anpassade efter publikens förutsättningar och kunskaper (Mral et al., 2016). Logos används främst i lärande, upplysande eller undervisande syfte (Kjeldsen, 2008, s. 36).
5.5. Pathos
Pathos syftar till att spela på känslor för att övertyga, både mottagarens och talarens egna (Mral et al., 2016, s. 53–57). Dessa känslor är ofta kraftigare känslor som vrede, glädje och sorg. Men en av de viktigare känslor att framkalla är medlidande (Gripsrud, 2011, s. 212). Talaren kan bland annat väcka känslor hos publiken genom att visa sina egna känslor, eller ibland genom att visa sin brist på känslor. Den kan också skapa bilder i mottagarens huvud genom att tala om scenarion som mottagaren fruktar, exempelvis döden, arbetslöshet eller kriminalitet (Mral et al., 2016, s. 56–57).
6.
Material och metod
6.1. Material
Materialet som kommer att analyseras är Sveriges statsminister Stefan Löfvens tal till nationen som sändes den 22 mars 2020 med anledning av coronapandemin. Talet var
förinspelat (Strömberg & Nordenskiöld, 2020) och sändes i SVT2, SVT Play, TV7 och på de större kvällstidningarnas hemsidor (SVT, 2020c). Analysen kommer att utgå från en färdig transkribering av statsministerns tal från regeringens hemsida, förutom under punkten framförande när vi i stället kommer att utgå från den video som sändes av talet på televisionen.
När det talas om tal till nationen i Sverige så syftar det vanligtvis till när statsministern håller tal vid kriser och katastrofer. Tal till nationen är i Sverige ovanligt (Eriksson, 2020) och när Löfven höll sitt första tal under coronapandemin den 22 mars, blev det väldigt
uppmärksammat (SVT, 2020c). När tal till nationen väl hålls läggs därför stor vikt vid retoriken och vad som sägs. Genom att använda Löfvens tal som det valda materialet i vår studie hoppas vi på att få klarhet i vad som anses vara viktigt att säga till sin befolkning i en sådan här samhällskris och jämföra det med tidigare forskning.
Av de två talen som statsministern höll med anledning av coronapandemin valde vi att analysera talet som sändes den 22 mars eftersom det var det första talet till nationen som sändes på 17 år. Det var det talet som fångade vårt intresse och som gav idén till uppsatsen. Arbetet av uppsatsen hade dessutom redan börjat när talet den 22 november sändes. Vi hade då inte möjlighet att ta det talet till hänsyn.
6.2. Metod
Vald analysmetod för studien är kritisk retorikanalys som används för att studera hur språk används i tal. Metoden är ifrågasättande och fokuserar på att se vilka ideologiska och etiska innebörder som kan finnas. Resultatet kan användas för att se konsekvenser i ett samhälle eller en grupp. Kritisk retorikanalys studerar även hur retoriska objekt framförs i en viss kontext. Kunskapsintresset som retoriken har är att förstå det övertygande i ett budskap, alltså vilka tecken och symboler som finns med för att övertyga i ett retoriskt sammanhang.
Dessutom används metoden för att se hur det valda materialet förhåller sig i det avsedda sammanhanget eller ett nytt sammanhang (Mral et al., 2016, s. 13–14).
6.2.1. Analysmetod
Mral et al. (2016) nämner tre olika metoder inom kritisk retorikanalys, vilka är textanalys, visuell analys och actio. Det valda materialet kommer att studeras med hjälp av textanalys. Textanalys fokuserar på att analysera text och språk, både i det talade och skrivna ordet och har som mål att undersöka uppbyggnaden av texter som är till för att övertyga, men även vilken funktion texterna har på samhället. I arbetet med textanalys finns det fem olika aspekter att använda sig av för att bryta ner objektet. De fem aspekterna är disposition, argumentation, stil, framförande och attitydyttringar (Mral et al., 2016, s. 44).
Alla dessa fem aspekter finner vi är relevanta för att analysera det valda materialet och besvara valda forskningsfrågor. Genom att bryta ner materialet i dessa fem aspekter kan vi utföra en grundlig och djupgående analys som kommer hjälpa oss att se hur Stefan Löfven framför sitt tal och vad det innehåller.
Dispositionen talar om hur statsministern har byggt upp sina tal. En bra disposition gör det möjligt för mottagarna att följa med i ett tal och förstå det. Vanligtvis består dispositionen i ett tal av exordium, narratio, propositio, argumentatio, conclusio, recapitulatio. Det innebär att det ska finnas en inledning som ska göra publiken uppmärksam, välvillig och mottaglig
och en bakgrund som ska sätta in publiken i ämnet. Den påverkas av talarens uppfattning av publiken, situationen och ämnet. Det ska också finnas en tes eller huvudtanke, argument, en sammanfattning och allra sist en repetition av de viktigaste argumenten samt en sista
uppmaning om att stödja tesen (Mral et al., 2016, s. 45).
Argumenten talar om vilka medel statsministern använder i talet för att övertyga publiken om sitt budskap. Argument är ofta uppbyggda av ett påstående som talar om vad talaren försöker övertyga om, en grund som bygger på fakta och bevis, och garant vilket är normer eller principer som talare och publik är överens om (Mral et al., 2016, s. 49). Ofta består argument av retorikens tre byggstenar, ethos, logos och pathos (Kjeldsen, 2008), som vi presenterat tidigare i punkt 5, teori. I analysen av talet kommer vi att undersöka vilka av dessa argumenttyper som statsministern använder sig av.
Stilen hjälper oss se hur statsministern smyckar sitt tal, skapar känslor och variation i talet. Vilken stil som språket har är betydande för uppfattningen av det retoriska budskapet. När vi tittar på stilen kommer vi enligt den kritiska retorikanalysen att undersöka om språket är korrekt, klart, uttrycksfullt, utsmyckat och passande för situationen, samt vilka stilfigurer som används. Stilfigurer används för att förtydliga och framhäva argument, väcka publikens känslor och för att skapa variation i texten eller talet. Stilfigurer delas ofta in i antingen troper eller ornament. Troper vrider och vänder på ord för att utveckla dess originella mening så de säga något annat eller mer än vad de bokstavliga orden lyckas göra, medan ornament är språkliga utsmyckningar där orden ofta byter plats eller bildar mönster, vilket ger talet rytm, variation och en tydlighet (Mral et al., 2016, s. 59–60).
Framförandet talar om hur den verbala kommunikationen kompletteras med hjälp av bland annat kroppsspråk, omgivning och uttal. Vi kommer att analysera framförandet genom att titta på statsministerns icke-verbala kommunikation och uttal eftersom de utgör de viktigaste formerna av kommunikation. En människa tolkar ett meddelande till störst del genom
kroppsspråk och därefter genom röstanvändning. De ord som meddelandet innehåller har minst betydelse för tolkningen (Irimies & Irimes, 2017, s. 124). Den icke-verbala
kommunikationen och uttalet påverkar alltså hur mottagaren uppfattar talaren och dess budskap, samt påverkar de talarens ethos, antingen negativt eller positivt (Mral et al., 2016, s. 66). Vid analys av den icke-verbala kommunikationen tittar man på talarens utseende såsom klädsel, frisyr och utsmyckning, såväl som kroppsspråk, scenens utformning, vilka
talarsituationen förmedlar oftast ett positivt ethos (Mral et al., 2016, s. 66). I televisionen och annan visuell kommunikation kan bakgrund och inredning användas för att skapa
trovärdighet och auktoritet (Gripsrud, 2011). När uttalet och rösten ska analyseras tittar man på om talaren har en tydlig röst och artikulerar, om röstanvändningen passar situationen och om tonläget är behagligt eller exempelvis personligt. Uttalet kan precis som stilfigurer dramatisera, variera eller förstärka texten (Mral et al., 2016, s. 67).
Attityd hjälper oss att se hur Löfven anpassar sitt sätt att kommunicera efter situationen som talet hålls i, och om det påverkar budskapet. Attityd kan yttras både genom ord som till exempel en generös användning av ordet vi för att visa välvillighet och vilja att skapa gemenskap, och icke-verbala signaler som exempelvis skratt, tystnad, kroppshållning och blickar. En attityd kan vara positiv, negativ eller osäker. I vår analys kommer vi därför bland annat att titta på vilken attityd som uttrycks och hur väl den stämmer överens med vad som sägs. Attitydyttringarna tar ofta form i olika attitydmarkörer som bland annat kan vara suckar, pauser eller betoningar i röstanvändningen, gester som visar på härskartekniker eller
tystnadsstrategier. Attitydmarkörer går inte att generalisera då varje text måste ses i sitt eget sammanhang. Man måste därför ta hänsyn till kontexten och den retoriska situationen som en text befinner sig i för att kunna tolka dess attityd (Mral et al., 2016, s. 68–69).
Attitydyttringar är komplicerade att avgöra då de kan påverkas av vilken attityd den som analyserar har till ämnet samt missuppfattas om kontexten inte tas till hänsyn. Det här innebär att attitydyttringar i många fall tolkas subjektivt och även motstridiga tolkningar bör
redovisas (Mral et al., 2016, s. 70).
Det allra första vi kommer göra är därför att fastställa talets kontext och retoriska situation, då det är en förutsättning för att kunna genomföra en kritisk retorikanalys (Mral et al., 2016, s. 30). Kontexten handlar om vilken genretillhörighet och situation som talet befinner sig i. Här behövs det kartläggas vem talaren, författaren och publiken är. Talet behöver befinna sig i passande tid och rum (Mral et al., 2016, s. 26–35). Talaren, publiken, platsen, tiden och ämnet är nyckelfaktorer när det kommer till att sätta ihop ett tal och alla dessa behöver ta hänsyn till den retoriska situationen. Olika situationer kräver alltså olika tal (Gabrielsen & Christiansen, 2010). En text behöver inte tillhöra en genre utan kan ha drag av flera. Generellt så finns det tre genrer inom den klassiska retoriken, politiska tal, ceremoniella tal och
juridiska tal. Politiska tal innebär att talaren förespråkar eller avråder från en viss handling och försöker övertyga om något i framtiden. Ceremoniella tal behandlar oftast nutiden och
har som främsta syfte att skapa gemenskap för att få publiken att sluta upp kring ideal, värderingar och åsikter. Juridiska tal har som mål att övertyga om hur saker som redan har inträffat ska bedömas (Mral et al., 2016, s. 28; Gripsrud, 2011, s. 205). Retoriska situationen kartläggs genom att titta på vad det är för påträngande problem som gör det nödvändigt för talaren att hålla tal, ifall talets budskap riktar sig till en retorisk publik, det vill säga några som kan påverka situationen och slutligen vilka retoriska villkor som finns. Dessa villkor kan vara fysiska omständigheter som påverkar hur effektivt budskapet når fram eller fakta som behöver tas hänsyn till. Talaren behöver även ta hänsyn till objektets doxa, det vill säga den kulturella tro eller de värderingar som texten knyter an till (Mral et al., 2016, s. 32–35). Den retoriska situationen är i grund och botten vad som avgör om ett tal anses vara lyckat eller inte eftersom situationen formar talet. Men samtidigt formar talet hur situationen ska förstås. Talets argument, stil, ordval, gester och attityder avgör hur mottagaren tolkar situationen (Gabrielsen & Christiansen, 2010).
6.2.2. Kritik av analysmetod
Inom den kritiska retorikanalysen finns det utrymme för tolkning då den studerar retoriska objekt och språk. Språkliga verkningsmedel som inom den klassiska retoriken är en viktig del, består av tecken och teckenstrukturer och kan därför påminna om semiotikens förståelse av språk och teckens denotativa och konnotativa innehåll. Då teckens uttryck är beroende av kontext är teckensystem i rörelse och det går inte att fastställa en giltig betydelse. Det innebär att tecken inom retoriken, precis som inom semiotiken, är öppna för tolkning. Inom retoriken går det inte att uppnå absolut säkerhet, utan endast en sannolikhet (Gripsrud, 2011, s. 203– 205). Tolkningar är en del av att vara människa och tolkningar sker därför hela tiden, oftast omedvetet (Gripsrud, 2011). Det är viktigt att den som tolkar är medveten om att ens egen inställning samt sociala och kulturella position påverkar hur tolkningen görs (Gripsrud, 2011, s. 238). Då går det att medvetet försöka distansera sig och byta ut sina perspektiv och
vardagliga koder mot exempelvis samhällsvetenskapliga koder. Men det är också viktigt att komma ihåg att människan inte helt kan befria sig från sina kulturella och sociala
förutsättningar (Gripsrud, 2011, s. 134).
resultat även om vi ämnar distansera oss från våra kulturella och sociala meningar och tolka materialet utifrån den kritiska retorikanalysens tillvägagångssätt och vårt teoretiska ramverk. Den valda metoden är användbar för att analysera språk och se hur retoriska objekt framförs. Den är en passande metod att använda för att analysera och ifrågasätta innehållet i vårt material. Den är dock inte användbar när det kommer till att studera relationen mellan texten och mottagarna eftersom retoriken analyserar förhållandet mellan avsändare och texten (Gripsrud, 2011). Metoden kommer alltså endast kunna användas för att tala om hur texten visar på konsekvenser i samhället i teorin, och inte i praktiken. Vi kan exempelvis inte svara på Löfvens egentliga avsikter med talet, men vi kan svara på hur talet uttrycker dem. Vi kan inte heller svara på hur mottagarna uppfattar talet, utan endast hur dem enligt den retoriska teorin uppfattar talet.
7.
Analys
7.1. Talets kontext och retoriska situation
För att säkerställa kontexten ska vi först avgöra vem talaren, författaren och publiken är. Talaren är Sveriges statsminister Stefan Löfven. Vem som är författaren till talet går inte att säkerställa då det inte framgår vem som är Löfvens talskrivare för det här talet eller om han överhuvudtaget har någon. Att den informationen inte går att finna, kan bero på att
talskrivaren inte vill att folket ska tro att den lägger orden i mun på talaren. Så var fallet för Anders Thor, Löfvens före detta talskrivare, som inte ville ta åt sig äran (Gunnarsson & Thulin, 2017, s. 28–29). Enligt medieföretaget Dagens Opinion (2020) har Löfven vid tiden av talet en talskrivare vid namn Linnea Swedenmark. Men om hon varit inblandad i
skrivandet av statsministerns tal till nationen den 22 mars går inte att säga. Publiken är det svenska folket, det vill säga nationen, vilket också framgår tydligt i talets inledning. Talet har en blandad genretillhörighet som tydligt går att se i talet. Det tillhör delvis de politiska talens genre men talet tillhör också genren ceremoniella tal. Löfven talar om att befolkningen ska ta eget ansvar och avråder exempelvis från att gå till jobbet med symptom eller att hälsa på äldre närstående. Därtill talar han om att regeringen framöver kan komma att ta ingripande beslut, men han talar också om att uppoffringar och åtgärder behöver ske redan i nuläget och att samhället möter krisen med en gemensam styrka. Löfven vill att
befolkningen tillsammans ska komma överens om att begränsa sina liv och sociala kontakter för att hela Sverige ska ta sig ur krisen.
När Löfven håller talet är det en ökad smittspridning av covid-19 i Sverige och för att kunna bromsa den så behöver befolkningen hjälpa till och följa myndigheternas restriktioner. Löfven behöver då uppmana till det. För att tydligt se den retoriska situationen behöver det tas hänsyn till vilka som är de tänkta och faktiska mottagarna. Eftersom talet är ett tal till nationen är de tänkta mottagarna invånarna i nationen. Då talet sändes via SVT (SVT, 2020a) som hela Sveriges befolkning har tillgång till via public service-avgiften (SVT, 2020d) så kunde medborgarna i hela Sverige ta del av talet. Den tänkta publiken är därför den faktiska publiken. Löfven talade därför till den publik han tänkt nå. Då mottagarna har möjlighet att
påverka nuvarande situation genom att följa myndigheternas restriktioner är de en retorisk publik.
Det går även att se en del retoriska villkor som uppfylls i talet och som gör att budskapet nås ut mer effektivt. Eftersom talet sändes via Sveriges television och andra medier, har
statsministern möjlighet att sprida sitt budskap till en bred massa vilket kan ses som ett retoriskt villkor. Människor har behov såsom hälsa, trygghet, sociala behov,
självförverkligande och uppskattning. Dessa behov värderas av människorna i olika grad (Maslow, 1987). Löfven tar hänsyn till de behoven och därav värderingar som publiken har i sitt tal och uppfyller även de villkoren. I talet knyter Löfven ann till människans förmåga att hjälpa sina medmänniskor och visa medmänsklighet. Ett samhälle bygger på gemenskap och vi är socialt beroende av varandra för att må bra (Maslow, 1987). Det går alltså att anta att medmänskligheten i det här fallet är talets doxa, eftersom det är en grundläggande värdering som verkar självklar inom det sociala fältet (Gripsrud, 2011, s. 102).
7.2. Talets disposition
Talets exordium, inledning, vill fånga åhörarnas uppmärksamhet, och göra de receptiva för budskapet (Mral et al, 2016, s. 45). Löfven fångar medborgarnas intresse när han redan i början av sitt tal visar vilka han vänder sig mot: “Ikväll vill jag vända mig direkt till er, det svenska folket. Det nya coronaviruset prövar vårt land, vårt samhälle och oss som
medmänniskor. Nu behöver varje person förbereda sig mentalt på vad som väntar.” (Regeringen, 2020a, rad 1). Om mottagarna då identifierar sig som en del av det svenska folket och en del av samhället blir de positivt inställda till att lyssna och ta emot det som han har att säga. Enligt teorin är det därför möjligt att Löfven har en inledning där han lyckas med att göra publiken uppmärksam och välvillig att ta in budskapet.
Löfvens tal innehåller även narratio, en bakgrund till det som talet handlar om, vilket i det här fallet är coronavirusets påverkan på Sverige. I inledningen nämner han att coronaviruset prövar landet och därefter säger han “Vi har en allmän smittspridning i Sverige.
Liv, hälsa och jobb är hotade.” (Regeringen, 2020a, rad 4). Genom att göra det sätter han in publiken i ämnet och ger en inblick i vad som hänt och varför talet hålls, och han ger även en påminnelse av det aktuella problemet vilket kännetecknar ett bra narratio (Mral et al, 2016, s.
46). Bakgrunden innehåller dock inga detaljer eller exempel på vad coronaviruset är eller hur det prövar landet. Det skulle kunna bero på att Löfven uppfattar publiken som kunnig och uppdaterad i ämnet då bakgrunden påverkas av talarens uppfattning av publiken, situationen och ämnet (Mral et al., 2016, s. 46). Men det skulle också kunna bero på att Löfven inte finner det nödvändigt att ta upp en detaljerad bakgrund då han önskar att talets fokus ska ligga någon annanstans, eller att en detaljerad bakgrund så tidigt in i talet skulle kunna trötta ut lyssnarna.
Löfvens tal präglas av en tydlig huvudtanke, propositio, vilken är att försöka få det svenska folket att ta ansvar och följa de allmänna råden som myndigheterna har infört. Det framgår bland annat genom att han säger “Jag vet att läget kan kännas tufft. Men att följa
myndigheternas råd är varje persons plikt. Också din – och min.” (Regeringen, 2020a, rad 47). Vid första anblick av talet går det också att se att talet innehåller argument, argumentatio, och att de består av en blandning av de tre retoriska byggstenarna ethos, logos och pathos. Enligt Mral et al. (2016) kan argument vara utformade både som direkta påståenden, men de kan också vara mindre direkta och ta form i frågor, citat eller berättelser. Hur argumenten ser ut i det här fallet analyseras längre ner under punkt 7.3.
Det avslutande i dispositionen är sammanfattningen, conclusio. Mral et al. (2016) menar att sammanfattningen bör innehålla en repetition av de viktigaste argumenten, vilket heter recapitulatio. Vad som är statsministerns viktigaste argument går att diskutera. Men Löfven nämner behovet av att ta ansvar sju gånger i talet och att visa medmänsklighet och vara en bra medmänniska fem gånger. Den frekventa upprepningen av dessa ord i sina argument tyder på att dessa kan vara de viktigaste argumenten. I slutet av talet säger statsministern: “Jag är säker på att alla i Sverige kommer ta just sitt ansvar göra ditt yttersta för att säkra andras hälsa, hjälpa varandra och därför kunna se tillbaka på den här krisen och vara stolt över just din roll, dina insatser för dina medmänniskor, för vårt samhälle och för Sverige.” (Regeringen, 2020a, rad 57). Om de viktigaste argumenten är att ta ansvar och visa
medmänsklighet så skulle det i så fall innebära att statsministern lyckas med recapitulatio i sin sammanfattning. Löfven gör också en diskret uppmaning om att stödja huvudtanken i sin avslutning. Han nämner visserligen inget om att följa myndigheternas råd men han talar om att han har förtroende för att folket kommer agera på ett sätt som gör att de i framtiden är stolta över deras insatser. Genom att statsministern upprepar sig lyckas budskapen ta sig
igenom publikens mentala brus och mottagarna kan enklare förstå och komma ihåg dem (Minamyer, 2008).
7.3. Talets argumentation
I talet syns ett tydligt ethos från statsministern. Han använder sig av flertalet ethosargument och majoriteten av dem handlar om att skapa en vi-känsla och en samhörighet med publiken, vilket inom retoriken kallas för eunoia (Mral et al., 2016, s. 77). Löfven trycker
återkommande att det enda sättet att bekämpa pandemin är att göra det som ett enat och starkt samhälle. Ett tydligt exempel från hans tal där det går att se den samhörighet och styrka som Löfven vill måla upp lyder: “Men du ska också veta att vi som samhälle möter denna kris med hela vår samlade styrka.” (Regeringen, 2020a, rad 26). Vid några tillfällen hänvisar statsministern till sin egen auktoritet i ämnet vilket i retoriken kallas för arete (Mral et al., 2016, s. 37). Han säger bland annat “Jag som statsminister, den regering jag leder, kommer fatta varje beslut som krävs för att skydda så många människors liv, hälsa och jobb som det bara går.” (Regeringen, 2020a, rad 16). På så sätt förtydligar han sin roll vilket kan göra att han upplevs som överordnad. Vidare talar han om vad målet med regeringens arbete är och bygger sedan på det genom att säga att han vill att publiken ska vara beredda på att fler ingripande beslut kan komma. Genom att göra det framhäver han sitt förhållande till ämnet och uttrycker sig som kunnig och trovärdig, vilket inom retoriken kallas för fronesis (Mral et al., 2016, s. 37).
Stefan Löfven använder sig av några logosargument där han främst använder sig av argument som hänvisar till mottagarens förnuft. På så sätt går det att anta att han hoppas på att få mottagarna att inse att det är förnuftigt att ta ansvar och hjälpa till med att minska
smittspridningen, då han tror att det är det som kommer göra att samhället tar sig ut ur denna pandemi, att färre människor hamnar på sjukhus och att färre människor mister sina liv. Ett tydligt exempel på det är när statsministern säger “Ingen av oss får chansa. Ingen av oss får gå till jobbet med symptom.” (Regeringen, 2020a, rad 35). Här trycker statsministern på hur viktigt ens egna ansvar och förnuft är, och att en persons val kan avgöra om en annan person blir sjuk och blir en eventuell belastning på sjukvården. Men Löfven använder också
logosargument som bygger på fakta för att stärka argumentationen (Mral et al., 2016, s. 38– 39). Det gör han dock endast någon enstaka gång. Det argumentet lyder: “I Sverige har allmänna sammankomster för fler än 500 personer förbjudits och gymnasie- och
universitetsutbildningar bedrivs nu på distans.” (Regeringen, 2020a, rad 18). Här ger statsministern publiken exempel på en åtgärd som regeringen har tagit.
Löfven använder sig till störst del av pathosargument i talet, bland annat genom att han skapar bilder i mottagarnas huvuden om vad de fruktar. Han säger “Fler kommer att bli sjuka, fler kommer tvingas säga ett sista farväl till en älskad.” (Regeringen, 2020a, rad 6). Löfven visar också sina egna känslor genom att tala om att han förstår mottagarnas oro över att förlora sina jobb eller bli sjuka, och att han förstår att publiken tycker det är påfrestande att begränsa sina liv. Han nämner även att regeringen, som han leder, vill lindra konsekvenserna för sjukvården, företag och de som arbetar. Genom att han gör det väcker han hoppfulla känslor hos publiken som hjälper honom att övertyga dem. Men statsministern spelar även på publikens naturliga känslor. Människor har behov av att känna gemenskap och skapa
självförverkligande genom att hjälpa andra (Maslow, 1987). Löfven utnyttjar det i sina argument, bland annat genom att tala om hur varje person har ett ansvar att förhindra smittspridning och hjälpa dem i riskgrupper, även om man själv tillhör en riskgrupp, och genom att nämna att alla har en plikt att hjälpa till, även statsministern själv. För att stärka de känslorna och viljan hos publiken att ta sitt ansvar, talar han om att myndigheter och
människor med viktiga yrken sliter för att hålla uppe Sverige, vilket kan få publiken att känna sympati med dem, och tänka att även de kan göra sin del. Han avslutar genom att säga att han är stolt över dem som visar solidaritet och hjälper sina medmänniskor, och att de som gör det ska vara stolta över sig själva (Regeringen, 2020a). Många av pathosargumenten är dock blandade med ethos. Det går även att se att pathos uttrycks i logosargumenten då Löfven spelar på mottagarnas förnuft vilket även då innebär att han spelar på publikens känslor.
7.4. Talets stil
Stilen i talet är något förenklad. Det går att se när man ställer talet mot kontexten, eftersom stilen är beroende av den (Mral et al., 2016, s. 58). I analysen av kontexten, punkt 7.1, kom vi fram till att talet tillhör genrer som kännetecknas av att talaren försöker avråda eller uppmana publiken om något och få dem att sluta upp kring värderingar. Det fastställdes även att publiken är hela det svenska folket. Att stilen är en aning förenklad kan bero på att det svenska folket är en stor publik med olika kunskaper, och att Löfven behöver nå ut med sitt
enkla meningar som “Och vi som är vuxna behöver nu vara just vuxna. Inte sprida panik eller rykten. Ingen människa står ensam inför denna kris, men varje person har ett tungt ansvar. Varenda en. Jag vet att kraven som ställs är stora. Men det är enbart så vi kan hålla nere smittspridningen.” (Regeringen, 2020a, rad 41). Orden och meningarna är också enkla att förstå och påminner mer om det vardagsspråk vi tänker att en vanlig person normalt skulle använda, än det språk vi föreställer oss att en statsminister använder. Det tyder på att
statsministern har förståelse för att tal behöver innehålla korta meningar och ett enkelt språk om mottagarna snabbt ska kunna avkoda budskapet (Gabrielsen & Christiansen, 2010). Men språket är fortfarande klart, korrekt och formellt. Exempelvis använder han ordet enbart som är mer korrekt och formellt, i stället för bara som är mer talspråkligt och informellt. Det passar den allvarliga situationen som talet befinner sig i, men tar även hänsyn till den stora variationen på publiken som talet riktar sig till.
I punkt 7.3 kom vi fram till att statsministern använder sig av mycket pathos i talet där han visar sina egna känslor och även spelar på publikens känslor. I och med att han gör det och använder dramatiserande ord och fraser som säga ett sista farväl och “Det kommer några få, avgörande stunder i livet då du måste göra uppoffringar…” (Regeringen, 2020a, rad 29) så är talet uttrycksfullt. Statsministern förhåller sig klart och konkret i talet då han är tydlig med att budskapet är att övertyga befolkningen att hjälpa till med att stoppa smittspridningen. Han är tydlig med vem talet är riktat till, varför det hålls, vad konsekvenserna blir och vad han förväntar sig från befolkningen. Han förklarar med ett tydligt språk att fler kommer att bli sjuka, och att det därför är nödvändigt att begränsa sina liv och sociala kontakter för att försöka förhindra det. Löfven är även ärlig och öppen mot publiken om vad krisen innebär. Bland annat talar han om att fler åtgärder, utöver förbudet mot allmänna sammankomster för fler än 500 personer, kan komma att fattas. Här är han ärlig med att tiden framöver kommer bli påfrestande för publiken och att deras liv kan komma att begränsas mer och att
förändringarna kan ske med kort varsel.
Det går inte se att talet innehåller några stilfigurer i form av troper, men däremot innehåller flera olika typer av ornament och därför är talet väldigt utsmyckat. Den främsta stilfiguren som framgår i talet är anafor, som Löfven använder sig av vid omkring åtta tillfällen i talet. En anafor innebär en upprepning av samma ord i början på flera satser (Mral et al., 2016, s. 64) och ett exempel från talet är “Som hjälper era grannar att handla, som stödköper en lunch
ringer henne och småpratar varje dag.” (Regeringen, 2020a, rad 50). Den frekventa användningen av anaforer hjälper Löfven att smycka texten så att den framhäver känslor (Mral et al., 2016, s. 64). I talet så används även ett exempel på anadiplosis, där ett ord
avslutar en mening och sedan används igen i början på nästa mening (Mral et al., 2016, s. 64). Löfven använder sig av anadiplosis så här: “Jag vet att många är oroliga. Oroliga för hur vårt
samhälle ska klara av det.” (Regeringen, 2020a, rad 9). Ett annat ornament som används är antites. Det används för att skapa en tydlig motsats mellan två ord och kan användas för att skapa en förstärkning i talet (Mral et al., 2016, s. 64) Antitesen framgår genom att Löfven säger “Våra myndigheter sliter dag och natt.” (Regeringen, 2020a, rad 14).
De sista två ornamenten som används i talet är ellips och polysyndeton. Ellipserna ser vi genom att Löfven har uteslutit vissa konjunktioner. När konjunktionerna avlägsnat kallas det asyndeton som är en form av ellips. Ett av exemplen på asyndeton i talet är “Jag vill att ni ska vara förberedda på att fler ingripande beslut kan komma, ibland med kort varsel, ibland som stör vardagslivet än mer.” (Regeringen, 2020a, rad 20) där ordet och har tagits bort efter ordet varsel för att ge texten ett bättre flyt.
När han använder sig av polysyndeton lägger han i stället till en konjunktion så att det han beskriver upplevs mer omfångsrikt (Mral et al., 2016, s. 65). Löfven säger då ”Personal inom vården, skolan och många, många andra människor med viktiga yrken håller uppe vårt
land.” (Regeringen, 2020a, rad 14).
Enligt (Mral et al., 2016) är en balanserad användning av stilfigurer något som ska försöka uppnås i text och tal. För många stilfigurer skapar ett överlastat intryck, medan allt för få stilfigurer kan ge texten ett tråkigt intryck. Men vad som är en balanserad mängd stilfigurer avgörs av talets kontext. Med utgångspunkt i den allvarliga kontexten som statsministerns tal utspelar sig i så bör talet inte bli överöst med olika stilfigurer, men samtidigt är det viktigt att talet fortfarande blir intressant och rytmiskt för att få publiken att lyssna på hela talet. I en allvarlig kontext kan användningen av ett fåtal stilfigurer vara ett medvetet stilgrepp (Mral et al, 2016, s. 61). Då statsministern använder ett fåtal ornament men inga troper går det att säga att han använder en lämplig och balanserad mängd stilfigurer. Det går dock att uppfatta den generösa användningen av anaforer i talet, som att de överanvänds och tråkar ut talet. Men det går även att uppleva anaforerna som att de skapar en rytm i talet.
Löfvens användning av ornament i talet hjälper honom att variera sin språkanvändning och han bör därför enklare kunna behålla publikens intresse. Eftersom stilfigurer hjälper talaren att väcka känslor hos publiken (Mral et al., 2016, s. 59) bör de hjälpa till att framhäva hans argument ännu mer.
7.5. Talets framförande
Statsministern pratar lugnt och sansat, men har en allvarlig ton genom hela talet. Han fångar publiken tidigt med att betona ord som riktas till den enskilda människan i publiken, till exempel ordet dig vilket gör att publiken känner att han riktar sig till varje enskild individ. Statsministern talar tydligt och klart, hans språk är vardagligt med tydlig artikulation. Detta ger han goda möjligheter att nå ut till publiken (Mral et al., 2016, s. 66). Det finns en dialekt hos statsministern som gör att vissa ord blir mer talspråkliga än andra, men inget som blir ett störningsmoment under talets gång. I sitt tal betonar statsministern många olika ord för att ge tyngd och kraft i sitt tal, både ord som han uppfattar som viktiga, men också de retoriska stilfigurerna vilket gör att de framhävs. Statsministerns ethos förstärks genom att han har ett tydligt uttal, klart språk och ett vardagligt språk. Med sin lugna och sansade, men också allvarliga ton skapar han en välvillig persona (Mral et al., 2016, s. 69). Han kompletterar tonen med ett vardagligt språk vilket gör att den breda massan förstår budskapet och kan känna en tillhörighet med statsministern, samt uppleva att de är på samma nivå. I sitt verbala agerande uttrycks det inget som upplevs skulle kunna sänka statsministerns ethos, exempelvis att han mumlar, harklar sig eller lägger till öh-ljud. Sådana tal-ovanor skulle kunna uppfattas som negativa, eller bli ett störningsmoment för publiken och skulle sänka statsministerns ethos (Mral et al., 2016, s. 66–68).
När vi undersöker Löfvens utseende ser vi att han har på sig en svart kavaj, vit skjorta och en mörkviolett slips vilket är en strikt och formell klädsel (Gripsrud, 2011, s. 217). Den svarta färgen på kavajen kan associeras med negativitet, men kan även associeras med styrka. Den vita färgen på skjortan kan symbolisera renhet och oskyldighet. Statsministerns mörkvioletta slips, som påminner om lila för det icke tränade ögat, blir en blandning av den röda
stimuleringen och det blåa lugnet. Lila kan associeras med elegans och värdighet (Nugraha., 2019). Färgerna på Löfvens kläder stärker alltså också statsministerns ethos då färgernas betydelser hjälper honom att framstå som ännu mer trovärdig och auktoritär.
Det korta håret ligger kammat åt höger på huvudet vilket kompletterar hans formella utseende. Han har på sig en guldfärgad ring på sitt vänstra ringfinger som symboliserar äktenskap och stärker hans ethos då den visar en egenskap hos honom, att han är kärleksfull, som kan göra publiken välvillig att ta emot det han säger. På så sätt visar han ett val av persona (Mral et al., 2016, s. 69). Han har också på sig en guldig klocka med ett vitt ur och svart läderarmband. På kavajen sitter en brosch med motivet av den svenska flaggan. Hans formella klädsel, kammade hår och klocka såväl som den svenska flaggan på kavajen gör att han framstår som trovärdig och auktoritär. Det professionella och trovärdiga utseendet gör publiken välvilliga att ta emot informationen som delas. På så sätt stärks även statsministerns ethos (Mral et al., 2016, s. 66).
Löfven sitter ner under talet och är för det mesta stilla. Händerna har han synligt vilandes på ett svart blänkande bord framför sig och han har ena handen knuten och den andra handen vilandes över den. Löfven är rak i ryggen vilket kan associeras med disciplin, auktoritet och kontroll. Han sitter en aning framåtlutad vilket tyder på att han har önskan om att övertyga om något och att känna en intimitet med publiken (Hansen & Machin, 2013, s. 179). När han talar och betonar något han säger så nickar han huvudet svagt framåt eller åt sidan. När han ibland blinkar så upplevs han göra det medvetet då han gör det långsamt och när han betonar ord. Ibland rör han en aning på sina fingrar eller lyfter sina händer en aning från bordet. När han vid ett tillfälle säger att han vet att mottagarna är oroliga så lyfter han på ögonbrynen. Löfven har hela tiden ögonkontakt med kameran och därmed med publiken vilket innebär att han uppmärksammar mottagarna och begär något av dem (Hansen & Machin, 2013, s. 182). Kroppsspråket talar för att statsministern är säker och har kontroll. Den raka ryggen,
framåtlutningen, de synliga händerna, lugna blickarna, nickarna och den konstanta
ögonkontakten tyder på att statsministern har en auktoritär roll och är självsäker, vilket även det stärker hans trovärdighet och ethos. Däremot framstår fingrarnas rörelser som ett tecken på osäkerhet. Statsministern ser inte ut att vara medveten om de små gesterna och sådana små omedvetna rörelser kan vara ett tecken på nervositet (Mral et al., 2016, s. 67), vilket i stället försämrar Löfvens trovärdighet och ethos. Att Löfven för det mesta sitter stilla och har sina händer ihop kan tyda på att Löfven vill förmedla att situationen är allvarlig och vill lägga publikens fokus på det han säger. Men de få och svaga rörelserna och det faktum att han exempelvis inte gestikulerar kan istället upplevas som brist på engagemang och leda till att publiken tappar intresset.
Löfven sitter i ett till synes gammaldags rum. Bakom honom syns en vit, dekorerad öppen spis och på den står en vit blomkruka med en växt i. Löfven är placerad centralt i rummet och på varsin sida av honom finns dörrar utsmyckade med stuckatur och vägglister. Bakgrunden är suddig för att statsministern ska vara i fokus. På höger sida om Löfven syns en stor svensk flagga. På kavajen sitter en liten mikrofon, som ofta inom tv-produktion kallas mygga. Det går inte att se men det går att anta att det finns en teleprompter i rummet då Löfven ser ut att kolla in i kameran, fast ögonen rör sig en aning från sida till sida, utan att han glömmer bort sitt tal. Den suddiga, utsmyckade bakgrunden, mikrofonen och telepromptern hjälper till att framhäva Löfven och det han har att säga, och hjälper till att förhindra störande moment. Den stora svenska flaggan stärker auktoriteten. Rummet och de fysiska arrangemangen kring statsministern hjälper till att öka hans trovärdighet och stärker hans ethos (Mral et al., 2016; Gripsrud, 2011).
7.6. Talets attityd
I det verbala och icke-verbala framförandet går det att se attitydyttringar från statsministern. Attityder kan vara positiva eller negativa, men hur de upplevs beror på vilken kontext som talet befinner sig i och hur de tolkas (Mral et al., 2016, s. 68). I det verbala framförandet finns det positiva inställningar gentemot objektet, det vill säga publiken. Statsministerns lugna, sansade och allvarliga ton som han använder i talet visar att han vill tala på ett pedagogiskt sätt vilket kan tyda på att han har en positiv attityd då han vill att publiken ska förstå honom. Tonläget och det vardagliga språket han använder i kombination med att han använder uttryck som jag förstår tyder också på att han är förstående för publikens känslor (Mral et al., 2016, s. 68). Det kan bero på att Löfven som svensk medborgare själv är drabbad av krisen och kan känna en viss empati. Med empati menas förmåga att uppfatta och uppleva en annan persons situation och känslor (Gripsrud, 2011, s. 34). Det går även att finna en attityd av välvillighet och en vilja att skapa gemenskap i talet genom att Löfven använder orden vi och vårt ett flertal gånger (Mral et al., 2016, s. 68–69). Det går också att se att attityderna tar form i markörer i det verbala framförandet, vilka visar sig i statsministerns varierande
röstanvändning och betoningar som skapar engagemang.
Löfven är allvarlig i sitt tal vilket också uttrycks genom attitydmarkörer i de icke-verbala signalerna. Talet innehåller inga skratt eller leenden, inga fundersamma blickar eller suckar. I
stället har han blicken fastnålad i kameran, är rakryggad och gör pauser mellan sina
meningar. Då kontexten klargjordes tidigare i analysen och det framkom att Löfven ber folket göra uppoffringar och följa myndigheternas råd under den här allvarliga krisen, tolkas dessa markörer som ett tecken på allvar och inte som exempelvis nonchalans. De stämmer överens med de seriösa yttranden som görs i talet. Pauserna kan i det här fallet tolkas som en markör för att samla publikens uppmärksamhet och visa att det som sägs är viktigt och behöver tas in. De är ett sätt att ge publiken en chans att greppa och bearbeta informationen, även om de möjligtvis skulle kunna tolkas som en härskarteknik då den raka blicken, kroppshållningen och bristen på andra icke-verbala signaler uttrycker auktoritet. Markörerna stärker den allvarliga attityden i talet och får statsministern att verka säker.
8.
Slutsats och Diskussion
I analysen har vi kommit fram till att talet utspelar sig i en allvarlig kontext, där det är en ökad smittspridning av covid-19 i Sverige. Talaren är Stefan Löfven, men inte som
privatperson utan i sin roll som statsminister, vilket är passande då det är statsministern som leder regeringen och som under krisen har det största ansvaret att hantera den. Hans tänkta publik var det svenska folket och genom sitt val av kanal så lyckades han nå dem. Och då det synliga budskapet i talet var att det svenska folket kan hjälpa till att stoppa smittspridningen om de tar ansvar och agerar enligt myndigheternas råd, talar han till en retorisk publik. Det fastställdes även att talet har en blandad genretillhörighet och tillhör ceremoniella tal såväl som politiska tal. Analysen kom även fram till att de retoriska villkoren som statsministern behövde ta hänsyn till i talet är människors behov och värderingar, och att talets doxa är medmänsklighet. Den retoriska situationen har alltså fastslagits. Då talet berör en kris behöver kommunikationen dels vara utformad så den passar problemet, situationen, mottagarna och mottagarnas förutsättningar, för att budskapet ska gå fram, dels skapa trygghet hos befolkningen och tillit till samhällets institutioner och ledande aktörer (Mral & Vigsø, 2013, s. 8). Huruvida talet lyckas med detta är vad som kommer att diskuteras i detta avsnitt.
I Löfvens tal till nationen tar han i sin kommunikation hänsyn till mottagarna, deras
förutsättningar och situationen på flera sätt. Till att börja med förhåller sig statsministern till en tydlig disposition som gör det lätt för mottagarna att hänga med i talet. På så sätt
strukturerar han kommunikationen på ett sätt som gör att mottagarnas uppfattning av den kan underlättas, och därav blir det lättare för publiken att förstå honom, samtidigt som det då blir enklare för honom att övertyga publiken (Mral & Vigsø, 2013). Han har en inledning där han nämner vem han riktar sig mot och vad problemet är, en kort bakgrund till vad talet handlar om och en tydlig huvudtanke som återkommer på flera ställen i talet. Löfvens tal innehåller även argument som används genom hela talet för att försöka övertala publiken. Argumenten som används är direkta påståenden och är inte dolda i frågor och citat, vilket gör dem tydliga att urskilja. Mot slutet av talet gör Löfven en sammanfattning där han upprepar några av de argument som han använder flitigt i talet och som upplevs vara de viktigaste argumenten, och uppmanar publiken att agera på ett sätt som gör dem stolta. Den här upprepningen gör det
enklare för mottagarna att förstå och komma ihåg dem, och Löfvens budskap lyckas då komma fram (Minamyer, 2008).
När det kommer till språk och stil så levererar statsministern ett tal som är kort, enkelt och konkret. Talet är omkring fem minuter långt vilket är relativt kort när man jämför det med andra politiska tal eller tal av samma karaktär. Att talet är enkelt går att se i det vardagliga språket som han använder sig av, de korta meningarna, och även genom att han inte använder sig av svåra termer och begrepp som bara en del av publiken kan förstå. Exempelvis säger han hålla nere smittspridningen i stället för mer komplexa begrepp som plana ut kurvan eller minska reproduktionstalet och han håller sig borta från att gå in på områden där det krävs en särskild ämneskunskap hos mottagaren för att förstå. Men talet är även konkret då
statsministern, som tidigare nämnt i punkt 7.4, är tydlig med varför talet hålls, vad han förväntar sig från mottagarna och sin tanke om att införa fler begränsande åtgärder. Han är även konkret när det kommer till att ge förslag på vad svenska folket kan ta till för åtgärder för att klara krisen, exempelvis inte gå till jobbet med symtom, begränsa sociala kontakter och undvika att hälsa på äldre. Statsministern är dock inte så konkret när han talar om att införa fler åtgärder eftersom han inte ger exempel på vilka åtgärder staten kommer införa. Men det kan bero på att det synliga syftet med talet är att ena nationen och skapa
gemensamma regler, och att detaljer om statens åtgärder kanske hade hindrat talet från att uppnå syftet. I talet nämner Löfven också att ansvaret att hjälpa till med att stoppa
spridningen gäller alla, oavsett om man är fattig, rik, ung eller gammal, vilket tyder på att han också tar hänsyn till att människor är olika och har olika behov (Maslow, 1987).
Språket och stilen som Löfven använder är förutom mottagaranpassade, också passande till den retoriska situationen och problemet. Krisen som Sverige befinner sig i, och det budskap som statsministern vill förmedla, innebär att Löfven måste nå ut till så många människor som möjligt, och att de måste förstå att krisen är allvarlig. Att språket är enkelt och vardagligt men ändå konkret och korrekt, tillåter att den breda massan kan uppfatta vad som sägs, men ändå förstå att det är ett politiskt tal som betonar något av vikt. Även statsministerns val av stilfigurer skulle man kunna påstå är passande för talets situation och för mottagarna. I analysen kom vi fram till att statsministern inte använder några troper i talet. En möjlig anledning till det är att troper innebär vridningar på ord så att deras bokstavliga mening byts ut eller utvecklas (Mral et al., 2016, s. 59–60) och att det hade kunnat leda till att publiken
