Redaktören har ordet I DETTA NUMMER. Kära Sweor!

(1)

Redaktören har ordet

Kära Sweor!

Ett år med SWEA lider mot sitt slut och det har varit ett omväxlande år för många av oss. Jag vill så gärna tacka alla medlemmar för att vi kan "hålla igång" så som vi har gjort. Vi träffas, har trevligt, får vara med på spännande program och roliga fester. Till min stora glädje får jag så många bidrag till vår gemensamma medlemstidning, både texter och fotografier, flera Sweor har ställt upp på

intervjuer, och därför passar jag på att tacka er alla samt säger: "Fortsätt bara"!

Så vill jag önska er alla en riktigt GOD JUL samt ett GOTT NYTT ÅR 2020!

Väl mött hos SWEA Austria och följ med på så många aktiviteter som du kan!

Carina Kainz

Redaktör för SWEA Austria i Fokus

I DETTA NUMMER

1. Redaktören har ordet 2. SWEA Nätverksluncher 3. Frukostklubben

4. Salzburgresan 5. Fint besök 6.City walk i Wien

7. SWEA VM 2019 i Dubai 8. Svenska Kyrkans Julmarknad 9. Våra Sweor

10. Lucia

11. Ur böckernas värld



Redaktör: Carina Kainz

editor.swea.wien@gmail.com Ansvarig utgivare: Roma Bratt swea.wien.president@gmail.com

december 2019

Nummer 4 december 2019

(2)

www.austria.swea.org I austria@swea.org

SWEA nätverksluncher

OKTOBER

Oktober månads lunch intogs på den trevliga italienska restaurangen Al Caminetto på Krugerstraße. En lite kulen höstdag fick vi ta plats långt in i den mysiga restaurangen, vi fick faktiskt ett eget litet hörn, och kunde beställa in mat och dryck av hjärtans lust. Det

smakade mycket gott och vi var hänförda av den snabba och trevliga betjäningen. Alla var nöjda och vi kommer gärna tillbaka till detta trevliga ställe.

GÅSALUNCHEN

är en fin tradition hos Sweorna i Österrike och även i år gick den av stapeln på den

legendariska restaurangen Pfudl i Wiens första distrikt. Det var åtta Sweor och två gäster (kvinnliga!) som samlades för att inta lunchen, man kunde förutom gås också välja rätter från menyn. Alla var nöjda, gåsen var knaprig och fin och smakade mycket gott. Det var en

(3)

glad samling damer, tydligen, för man glömde bort att ta några fotografier och

"gåspennan" som var på resa, fick fråga sig fram...kanske rubriken skulle bli: Det ryktas på stan... Här passar vi på att säga tack till Gunilla Schorr som är fenomenal på att välja ut trevliga lunchställen för våra Sweor!

DECEMBER

För årets sista nätverkslunch fick vi jobba oss fram ordentligt, för först gällde det att forcera den enorma byggarbetsplatsen på Neuer Markt och sedan att hitta bord för nio Sweor, för det gick inte att förbeställa. Målet var Konditorei Oberlaa, även detta lite förflyttat, men dock på samma torg. Gunilla Schorr var tidigt där och vi fick ihop det till ett långbord. Vi åt

& drack gott och det var en speciell stämning av den kommande julen: en del stoltserade i rött, dagen till ära!

(4)

Frukostklubben

Frukostklubben har tagit en kort paus under hösten men nu tyckte vi att det var dags att få en liten pratstund och värma upp oss med kaffe och någonting till, innan Sweorna gick ut på stan i julrushen. Fem morgonpigga Sweor träffades på den nyöppnade „Vollpension“ (filial till den lokal som besöktes tidigare i fjärde distriktet) och tyckte väldigt mycket om stället.

Det ligger inrymt i Privatuniversität der Gemeinde Wien, d.v.s. Wiens f.d. konservatorium!

Inredningen är som ett vardagsrum hos någon gammal släkting och betjäningen var mer än förtjusande (se fotografierna)! Lika charmad blev betjäningen av Renata, som synes! Det var en lustig sammansättning av olika drycker och bröd eller kaffebröd och redaktören skrattade gott åt denna variant: Omas Spezial Tipp: Pensen-Melange 4,90€ (Wiener Melange mit Schlagobers und Eierlikör)! Tyvärr var det ingen som vågade sig på den varianten!

(5)

Salzburgresan

Så gav vi oss iväg...fem Sweor (Solveig Rittenschober, Siv Schaumberger, Maria Larsson,

(6)

Fint besök

Eva Jurkowitsch samt "den flitiga redaktören") samlades en tidig lördagmorgon på Westbahnhof för att stiga på tåget mot Salzburg. Vi satt högst uppe i det bekväma Westbahn-tåget och hade god utsikt över det vackra höstlandskapet och kunde konstatera att alptopparna var snöklädda! Resan gick snabbt i glada Sweors sällskap och snart hade vi nått resmålet. Vi tog en buss till Rathaus, en central plats, och möttes av Salzburg-Swean Helena Nilsson och hennes pigga hund Emma. Så anslöt sig Cissie Jerey till oss när vi vandrade på den första julmarknaden vid Sternhof och det fanns mycket att se och handla.

De olika stånden tillhandahöll trevliga, genuina ting i naturmaterial såsom tyg och trä m.m.

Vi gick igenom den pittoreska centrala delen av staden, från marknaden vid Kollegienkirche fram till den gigantiska julmarknaden på Domplatsen. Hela staden andades advent och jul.

När vi började känna oss redo för mat&dryck, hade vi bokat plats på en trevlig restaurang, känd för god mat och stor gemytlighet. Här anslöt sig Bibbi Holzer och Lena Haraldsson och det var roligt att få lära känna ytterligare medlemmar ur SWEA Austrias Salzburg-avdelning.

Som "efterrätt" tågade vi i samlad tropp till Swedy, the Swedish Candyshop, för att få vårt lystmäte stillat. Glada Sweor med påsar i händerna återvände till tågstationen, dock inte utan att ha fått sig en "färdknäpp" på ännu en julmarknad. Varm dryck och för redaktörens del en god Orangenpunsch livade upp oss inför hemresan. Trötta i benen och i avsaknad av sittplatser, slog vi oss fnittrande ner i en busskur - perfekt ställe att ta en paus i!!!

Hemresan var lika rolig den, upplivade, som vi var!

Läs nedan Cissie Jereys lilla berättelse om besöket

I lördags kom det fint besök till oss i Salzburg.

Fem glada Sweor kom och vi möttes i gamla stan. Det blev lite julmarknader och ofantligt mycket folk. Passade på att kolla att den svenska godisaffären fanns kvar. Det gjorde den och vi lovade att gå tillbaka efter lunchen. Lunchen tog lite längre tid än väntat men till slut kom vi till GODIS! Det handlades och en del inhalerades. Med välfyllda påsar började vi att gå mot Mirabell där det finns en liten marknad. Jag tog avsked för att köra hem.

Tack snälla för att ni kom Välkomna tillbaka!

Cissie Jerey

(7)

City walk i Wien

En solig, men ganska blåsig, novemberdag begav sig en grupp Sweor till platsen framför Wiens Operahus, där vår guide och tillika Swea Kerstin Scharmüller började en spännande och lärorik rundvandring med oss. Redan på denna plats fanns det intressanta historier om Wiener Ringstraße, Palais Todesco och Hotel Sacher och människorna som hade levt i de nyuppförda husen och besökt ställena, d.v.s. den kejserliga familjen, aristokratin och de välbeställda borgerskapet. Vi fortsatte genom Burggarten, Schweizerhof i Hofburg, Josephsplatz med Augustinerkyrkan och fick en härlig beskrivning av allt. Vi gick in på en gård med Pawlatschen på Bräunerstraße 3, där den store österrikiske teatermannen Nestroy föddes, och som idag är sits för Nestroy-sällskapet! Vår ciceron berättade hur resande teatersällskap besökte staden, lade ut plankor på den stenbelagda gården och uppförde olika stycken för publiken, som stod ute på sina Pawlatschen (balkonger som går runt ingångsdörrarna och mest påminner om nutida loftgångar) och njöt och applåderade!

Efter en fortsatt promenad genom Wiens innersta delar, där vi fick titta på spännande affärslokalers utformning och entréer med fina trapphus, letade vi oss till ett Café för att värma upp oss. Även där är Kerstin en härlig källa, för hon visade oss upp till ett något dolt Café med underbar utsikt över Stephansdomen och det aldrig sinande folkvimlet! Tack för en härlig eftermiddag!

Så låter vi Kerstin Scharmüller berätta för oss om det berömda saltkaret, den s.k. Salieran och det nu nästan försvunna Königinkloster:

Saltkaret som är värt minst 50 Mio €

kan du se på Konsthistoriska Muséet i den sk Kunstkammer, sal XXIX. Det skapades på 1540-talet i Paris till den franske kungen. Och hur hamnade det i Wien? Jo, år 1570 var det dags för en annan fransk kung, Karl IX att gifta sig med habsburgskan Elisabeth.

(8)

Resan till Frankrike tog många veckor och innan Elisabeth passerade gränsen till sitt nya hemland och för första gången kunde träffa brudgummen, fick hon genomgå en vigsel med ställföreträdare. För säkerhets skull kan man säga. Det var Elisabeths onkel (Ferdinand av Tyrolen) som fick uppdraget att agera brudgum och som tack för hjälpen fick han det

spektakulära saltkaret som gåva. För spektakulärt är det, Cellinis saltkar eller La Saliera. Ett helt häpnadsväckande guldsmedsarbete, gjort av guldplattor och dekorerat med emalj.

Havsguden Neptun och jordgudinnan Tellus är huvudpersonerna. Och den lilla båten bredvid Neptun är – just det – själva saltkaret. 2003 stals La Saliera från muséet. Efter nästan tre år hittade man det nergrävt i en skog nära Zwettl, lyckligtvis utan större skråmor.

Tjuven dömdes till 5 års fängelse, men slapp ut efter drygt halva tiden.

Det nästan försvunna Königinklostret i Wien

Den 16-åriga kejsardottern Elisabeth, som gifte sig med den 20-årige franske kungen Karl IX år 1570 blev alltså fransk drottning. Redan efter fyra år var hon änkedrottning och fast besluten att aldrig gifta om sig. I stället återvände hon till Wien och bosatte sig i Stallburg, idag mest känt för Spanska Ridskolans stallar. Alldeles i närheten köpte hon flera stora tomter och grundade klostret Maria, Königin der Engel. I dagligt tal blev det Königinkloster och förmodligen tänkte man då lika mycket på den fromma Elisabeth som nu ägnade sig åt fattig och sjukvård. Dock återigen slog ödet till, Elisabeth dog 38 år gammal och begravdes i klosterkyrkan. Och knappt tvåhundra år senare upplöstes Elisabeths kloster av hennes släkting kejsar Joseph II. Så vad gör man nu? Jo det hölls auktion på området och en del av klosteranläggningen köptes av bankiren Johann von Fries, som snabbt rev ner sin del och i stället uppförde ett ståtligt palats. Det såldes till familjen Pallavicini, vars ättlingar

fortfarande bor där. Alltså Palais Pallavicini vid Josephsplatz, som de flesta känner till.

En viktigare del av klostret vid Dorothéergasse köptes av den lutherska församlingen, som just fått tillstånd att fritt utöva sin religion (Toleranzpatent). Då passade det ju väldigt bra att lutheranerna kunde överta klosterkyrkan. Men för att hålla sig till reglerna i

toleranspatentet fick det inte synas åt gatan att ”die Lutherische” utövade sin religion här.

Alltså var man tvungen att riva kyrkans tre torn och bygga upp ett vanligt bostadshus framför själva kyrkan. Än idag är den gamla klosterkyrkan vid Dorothéergasse den största lutherska kyrkan i Wien, som många känner till. Även det närliggande Pfarrhaus har sitt ursprung i klostret. Och inne i sakristian finns ett litet porträtt av Elisabeth,

änkedrottningen från Frankrike.

Kerstin Scharmüller

(9)

SWEA Världsmöte 2019 Dubai

Det har gått några dagar sen Tina och jag återvände från resan till Världsmötet och efterresan till Abu Dhabi, tillbaka till kylan, advent och julförbedelser. Värmen som vi kände när vi kom fram till Dubai det var inte bara de 27° i luften utan det varma välkomnadet vi fick av Sweorna i Förenade Arabemiraterna!! I hotellobbyn surrade det redan en del, dvs.

som alltid när vi Sweor träffas någonstans! En välfylld "goodie bag" väntade oss med med historisk och praktisk information, bok, silverarmband, doftflaska, solfjäder, vattenflaska m.m, allt förberett för oss 299 Sweor som deltog i Dubai! När vi kom in på vårt hotellrum och beskådade utsikten var det inte bara skyskrapor vi såg, utan blickade direkt på IKEA! Vi beslöt att där skall vi inte titta in! UAE = United Arab Emirates består av 7 delstater där Abu Dhabi är den största och utser därför Presidenten. I Dubai, näst största, sitter Vicepresidenten. UAE är ett mycket ungt land, grundades 1971 på Sheikh Zayeds initiativ, som ännu långt efter sin död kallas „landsfadern“. Rikedomen kom från oljeindustrin men numera hoppas man på att turismen skall säkra framtiden. Det lever ca 10 miljoner med mer än 200 nationaliteter i unionen, den största gruppen är från Indien med ca 30% endast ca 11% är UAE medborgare! UAE anses vara ett av de mest toleranta muslimska länder och vi fick en intressant inblick i livet där av de Sweor som delvis lever där sen flera år tillbaka.

De gav oss intrycket att man kan leva ett modernt och fritt liv om man respekterar kulturen, sederna och följer deras lagar. Klädkoden för Emiraterna själva är för kvinnorna utanför hemmet; svart hellång „Abaya“ och på huvudet bär man svart „Shayla“, lite olika bunden.

Männen bär vit lång „Kandura“ och en vit eller mönstrad huvudbonad beroende på var de kommer ifrån. UAE har utropat år 2019 till: The Year of Tolerance, bl.a vill man vara mer öppen för andra kulturer, skapa tillfällen till dialog m.m. Påven Franciscus besök i Abu Dhabi med gudstjänst inför 100000 deltagare var det första av detta slag.

(10)

Sightseeing i Dubai: Såg berömda „7star“ Burj Arab, Souk Madintat Jumeriah m.m och därefter blev det lite avkoppling vid hotellpoolen. Vi träffade flera Sweor från när och fjärran redan där och kvällen avslutades i hotellets bar med „Ladies night“! Vi hade nästa dag bokat en tur till „Gamla Dubai“. De flesta gamla byggnader revs för flera år sen och de har byggt upp kvarteren som de ursprungligen såg ut med identiskt byggmaterial. En kryddbasar, en guldbasar, med bl.a världens största guldring, en köprunda på en basar hann vi med. Historiska träbåtar, „Abra“, är kanalernas taxi. Turen avslutades med god lunch på „Queen Elisabeth 2“ det gamla kryssningsfartyget som ligger renoverat och ombyggt till hotell, restaurang och teater.

Kvällens Välkomstmiddag på Hotell Crown Plaza var en festlig tillställning under bar himmel vid vattnet med utsikt över Dubais imponerande skyline. Med Roma, Maria, Tina och mig var SWEA Austria representerad! Maria Svedenhov, SWEA Mellanösterns ordförande höll ett välkomsttal. SWEA Mellanöstern erbjöd ett fantastiskt utbud av utflykter och middagar: Golf i Emirates lyxiga Golf Club, Jumeriah Mosque och Etihad Museum, gamla och nya Dubai, Gold och Diamond Park, Souk Madinat, Kamelrace, Yachttur, Dubai Marina, Abu Dhabi med Grand Mosque och Louvren. Även två 4 dagars efterresor ; Abu Dhabi och Ras al Khaimah. Allt omsorgsfullt välorganiserat med transporter i bussar och mycket duktiga guider vid utflykterna. Tina och jag deltog även i en tur till Jumeriah Mosque och Etihad Museum. En Imam berättade om och visade ritualerna som ingår i Islam. Moskén är vackert byggd men relativt enkelt inredd för att inte distrahera de som kommer till bön! Muséet är byggt som en stor pappersark och skall symbolisera uppgörelsen, unionen av de 7 Sheiker som slöt fred med varandra och bildade de 7 Emiraten 1971. Vi hade även där en mycket bra guide med kinesiskt ursprung!

VÄRLDSMÖTESDAGEN var mycket intressant av vara med på, första gången för min del.

Ett mycket omväxlande program: SWEA International med bl.a avgående ordförande

Christina Hallmert informerade oss allmänt och hennes efterföljare, Suzanne Southard från Arizona, fick vi också presenterad. Dubais Sweor, arrangörerna, presenterade sig.

Information om Sveriges deltagande i Världsutställningen Expo Dubai 2020. Föreläsning av

(11)

Maria Sundin Al Mansoori, en svenska som är gift med en Emirate och skildrade deras liv, bl.a firar de Jul & Ramadan ! Vår Ordförande Roma Bratt höll ett föredrag om „Ledarskap och förändringsarbete“. En av flera förändringar inom SWEA är den nya loggan. Vi fick bl.a tips och tekniker för ledning av förändingsarbete. Helena McCombie berättade om sina erfarenheter i San Francisco och inspirerade att skapa mer Swea Professional aktiviteter i avdelningarna runt om i världen. Prof. Dag Blank presenterade: Swenson Swedish

Imigration Reseach Center i Illinois som har övertagit samlade dokument från Swea i syfte att bevara och forska. Dokumentation av svensk immigration i nutid finns det inte annars i den utsträckningen. Det kommer att finnas en bilddokumentation av SWEA 40 års firande fick vi också höra och se lite av. Detta och mycket mer gav oss en fullspäckad dag!

Kaffepausen sponsrad av Elektrolux, en av de många sponsorer är värd att nämna, förutom allt gott serverades „SWEA-macarons“ !!

Tusen och en natt var temat för kvällens ökenmiddag med arabisk buffè, kamelridning, dans, henna tatuering m.m. Det blev ett speciellt minne. En falk presenterades, Emiraternas stolthet. Exotiska kläder och en del „bling bling“ prydde Sweorna. Den sista dagen i Dubai betydde möten för styrelsemedlemmar och vi andra upplevde staden på egen hand eller var med på utflykter.

Kvällens Galamiddag i Emirates Golf Club gick i det vita och guldets tecken. Vid vackra runda bord i den varma kvällen strålade vi Sweor ikapp med ljusspelen som svävade över oss. Bordsplaceringen gav oss, även denna kväll, möjlighet att knyta nya kontakter. En utsökt middag med tal, avsked, lite sång, lotteri, dans och mycket skratt och prat. Det var en riktigt festlig avslutning i Dubai! Vi tackar ALLA SWEOR i UAE som gjort en sån fantastisk insats och organiserat detta Världsmöte!

(12)

EFTERRESA till ABU DHABI

För Tina och mig fortsatte resan med buss , guide och 2 otroligt tålmodiga och glada Sweor;

Carolin Eriksson och Malou Ljungqvist. Vi anlände i Yas Island och gjorde en båttur till en av de många öarna i Abu Dhabi. Vi bodde på det enda hotellet i världen som ligger mitt på en Formel 1 bana, futuristisk design med arabiska inslag. Vi besökte den berömda Sheikh Zayed Grand Mosque, en mycket imponerande byggnad allt i vitt med påkostad inredning.

Där var vi informerade att klädseln för kvinnor är långa helst mörka kläder och täckta armar och huvud. Ett besök i Emirates Palace med Cappucino strödd med guld och god kaka var riktigt lyxigt. Den enda bevarade byggnaden från 1700-talet med museum var ett annat mål den dagen. „Afternoon tea“ på 74 våningen med underbar utsikt från Etihad Towers var imponerande. En ökenvandring med en norsk guide blev en fantastisk upplevelse, med hjälp av en vandringstav gick det lite lättare att komma framåt i sanddynerna. Den sista dagen besökte vi det berömda Louvre Abu Dhabi, ett museum som bara har namnet gemensamt med det i Paris. Svenska guiden Boel visade runt och gav oss en inblick i samlingarna av konst och historiska skatter. Sista kvällen i Dubai avslutades vid världens högsta byggnad Burj Khalifa 800 m och den berömda fontänen med musik! Tina och jag är mycket nöjda med resan i helhet och speciellt trevligt med den lilla gruppen, 40 personer på efterresan; lättare att lära känna varandra.

Igen påminda om att SWEA är den största svenska ideella organisationen utanför Sverige!

Det är ett fantastiskt nätverk som vi är medlemmar i!

Kerstin Olsson Hieblinger



(13)

Svenska Kyrkans Julmarknad

I år blev det premiär för att kalla den just marknad och inte basar, vilket var det tidigare namnet och nog blev det en marknad, allt! I vackra Sofiensäle på Marxergasse i tredje distriktet hade kyrkan och dess otaliga medhjälpare dragit in. Vid ingången hälsade präst och kyrkoråd på alla gästerna, en garderob fanns lämpligen till förvaring av kläder, och en trappa upp möttes vi av doftande julglögg! Jag kan lova att den är mycket god! I den stora salen fanns alla stånden uppradade, i främre delen närmast estraden fanns bord och stolar uppställda, men vid åsynen av alla människor, förstod vi att det blir ont om sittplatser.

Caféet var välbesökt och Luciatågen kom med jämna mellanrum. Det fanns finurligt nog möjlighet att fördunkla salen, så det blev en effektfull entré även vid första framträdandet.

Åtskilliga småbord fanns utplacerade och Sweorna, liksom Svenska skolan och Svensk- Österrikiska föreningen deltog med information av respektive organisationer. Här några impressioner från Julmarknaden.

(14)

Våra Sweor

Intervju med Barbro Wagner

En vacker höstdag for jag till Hietzing för att besöka Swean Barbro Wagner och höra henne berätta om sitt omväxlande liv i flera länder i såväl Afrika som på den amerikanska kontinenten. Redan när jag trädde in i hennes bostad, blev jag varse många konstföremål och tavlor som vittnade om exotiska platser. „Det här kommer att bli spännande“, tänkte jag, och vi satt i flera timmar och Barbro berättade så fascinerande att tiden bara försvann.

(15)

Tilläggas skall att vi kom in på många „sidospår“, för vi upptäckte en hel del gemensamheter, såsom att våra makar kom från samma förbundsland, vi hade båda två döttrar och det mest otroliga: Barbro hade varit lärare och klassföreståndare i min forna skola, Adolf Fredriks musikklasser, under en tid när jag hade varit elev där, så vi hade ju

även andra elever och lärare som vi mindes väl!

Stockholm

Barbro är född och uppvuxen i Stockholm i en familj med tre döttrar. Eftersom hon var mellanbarnet och det var tio år åt varje håll, blev det ett speciellt syskonförhållande, eftersom en syster var för vuxen och en för liten för att kunna ha någonting gemensamt under uppväxten. Efter skolgång i Eriksdals grundskola och några år i flickskola, förklarade Barbro att hon ville flytta över till gymnasiet och sedan studera. Så ändrades planerna och Enskede gymnasium kom i fokus för hennes skolgång. Det var en mycket ambitiös elev som tog studenten med toppbetyg på latinlinjens helklassiska gren (åter något gemensamt, som vi fann!) och därefter blev det studier i historia, och om allting gått efter planerna, stod franska på listan. Det blev nu inte så, för en ung österrikisk student från Handelshögskolan i Wien kom in i hennes liv! Under tre somrar kom Helmut Wagner till Sverige på sitt sommarlov för att arbeta som diskare eller brödräknare - så gjorde många österrikiska studenter och jag känner till en och annan Swea som också är gift med „sin student“! Under sin tid på Stockholms universitet deltog Barbro flitigt i kårlivet och på Humanistiska studentklubben kunde hon leva ut sitt stora intresse för teater, vilket var grundlagt sedan

tidiga barnaår: Barbro spelade med i studentspexen!

Wien

När Helmut skulle återvända för att avsluta sina studier i Wien, följde Barbro med honom.

Planerna om att läsa franska ändrades och studier i tyska på Wiens universitet upptogs i stället. Barbro var inte alls främmande för språket, för hon hade varit på språkkurs i Zillertal under tidigare somrar. Omställningen var dock enorm, eftersom Wien fortfarande låg i skuggan av det andra världskriget, allting kändes grått och hopplöst omodernt. Att flytta ihop utan att vara gifta var inte ens att tänka på, utan Helmut behöll sitt studentrum i artonde distriktet och Barbro fick snällt flytta in i ett inackorderingsrum i Neuwaldegg. På den tiden fanns det dåligt med tvärförbindelser i staden, så när de unga tu ville träffas, fick de ta varsin spårvagnslinje in till Schottentor och där strålade de samman. Om pengarna räckte, kunde det få bli en kopp kaffe på något Café, annars blev det många långa promenader genom staden. En vacker dag tog pengarna slut, vad göra??? Studierna skrinlades för Barbros del men hon visste på råd. Hon tågade upp till Herzmansky på Mariahilfer Straße, flitigt påhejad av sin pojkvän och hans vänner, som tyckte att hon skulle

(16)

passa som mannekäng, lång och smal som hon var. Redan samma kväll fick hon gå som modell, kläderna hade i all hast få sys in och till hennes stora förvåning gick modevisningen av stapeln i Sankt Pölten! Hon deltog i åtskilliga uppvisningar och tyckte att det var roligt, ofta var det på biografer i Wien som visningarna ägde rum. Vid sidan av detta anmälde sig paret till att bli statister vid ett filmbolag, så vi kan beundra dem i t.ex. „Sisi, die junge Kaiserin“ och „Gefährdete Mädchen“ (1958) i mindre roller! Man ringde upp Barbro och inbjöd henne till att vara med vid Wiens första TV-inspelningen, och hon var en nymf i „Die schöne Galathée“, där huvudpersonerna var de berömda sångarna Renate Holm och Erich Kunz. Så blev hon uppmärksammad av en underklädes- och baddräktsfirma, „engagerad på fläcken“ och fick åka land och rike runt för att visa upp firmans modeller. En trevlig kvinnlig chef och bra betalt gjorde det hela till en positiv erfarenhet. När sedan Helmut Wagner var klar med sin examen och skulle se sig om efter ett arbete, blev det ändå Stockholm som drog.

Än en gång Stockholm…

Det unga paret flyttade in hos Barbros föräldrar för att kunna börja söka arbete och bostad.

Det sistnämnda var allt annat än lätt, för under slutet av femtiotalet rådde stor bostadsbrist i huvudstaden. Vad arbetet för Helmuts del beträffar, så blev det rena rama snurren med:

„Visst ska du kunna få arbete, bara du har ett uppehållstillstånd“, sade man på arbetsförmedlingen och vid dåvarande Utlänningskommissionen: „Bara du har ett arbete, så kan du få uppehållstillstånd“! Barbro fick i alla fall arbete som sekreterare åt en allergolog på Södersjukhuset, medan Helmut fick ett arbete som brevbärare. Barbro berättar:“ På kvällarna kom han hem med blodig högerhand, för ofta hade han fastnat i brevlådan, när han skulle sticka in posten! Han förundrades också över att hans utdelningssträcka gick kors och tvärs över Folkungagatan tills de kom på, att han hade tilldelats husen utan hiss på besagda gata“! Paret gav dock inte upp, utan arbetade träget på. Som extra inkomst fick de tantiemen från Helmuts härliga skämtteckningar, vilka Barbro lyckades sälja till olika förlag, bl.a. FIB Aktuellt!

De unga tu blev ett! De gifte sig vid en liten ceremoni i brudens föräldrahem. begåvades med två små döttrar och senare lyckades de få en liten etta med kokvrå i Tungelsta, utanför Stockholms gränser. Goda vänner erinrar sig än idag, hur det unga paret kom springande med barnvagnen till pendeltåget, bråttom, bråttom var det! Från pendeltåget blev emellertid Helmut varse en nybyggnation inte långt därifrån, insatsen till en trea

(17)

hade paret lyckats spara ihop, så de kunde snart flytta in i en nyproducerad bostad i Trångsund. Den unga hustrun fick anställning som lärare i Adolf Fredriks musikklasser, ett arbete hon trivdes utomordentligt med. Efter några år var hon dock tvungen att byta skola, för att komma närmare hemmet, men åren på Adolf Fredrik var mycket positiva, och det unga paret tog gemensamt med sig avgångsklassen på skolresa. Barbro visade så fina tackkort från „sin klass“ och i somras stötte hon ihop med en tidigare elev, som föll henne om halsen och grät av rörelse! (Se bilden ovan från skolresan! Hittad på Facebook, tagen och insatt av en tidigare elev!)

Under tiden hade herr Wagner rekryterats till Skandinaviska banken och när han sedan fick erbjudande om att bli assistent till österrikiska handelsrådet i Stockholm, nappade han på det förslaget efter att ha fått garantin om att kunna komma tillbaka till banken, om han skulle vilja det. Arbetet på Handelsdelegationen var emellertid så intressant, att han hörde sig för om möjligheten att själv kunna bli handelsråd i framtiden. Svaret blev att det krävdes den s.k. Kadettkursen, en ettårig utbildning hos Wirtschaftskammer i Wien. Efter sammanlagt sju år i Sverige styrdes kosan mot den österrikiska huvudstaden.

Åter en gång Wien… sedan ut i „den stora, vida världen“

Omställningen var inte helt lätt och både Barbro och döttrarna tyckte att det var tungt att komma till en liten omodern trea i staden. Det gick att ta sig igenom även det och Barbro arbetade med ett program för tyskundervisning vid svenska skolor. När maken hade blivit klar med sin utbildning, blev han utnämnd till assistent vid handelsdelegationen i Johannesburg i Syd-Afrika, så det blev att packa kappsäcken på nytt. Det var inte utan bävan som Barbro flyttade dit, det härskade fortfarande Apartheid-politik i landet och det fanns stora konflikter som jäste under ytan. Som andre man på delegationen var betalningen inte så god, de blev anvisade en liten lägenhet i Johannesburg, barnen sov på den inglasade balkongen och det var ofta mycket kallt. Trots detta trivdes den unga familjen bra, de lärde känna många intressanta människor och sydafrikanerna var trevliga och gästfria. Paret Wagner blev också medlemmar i en svensk förening, där de ofta deltog i härliga grillfester. Efter ett tag hittade de ett litet hus utanför staden, där de trivdes förträffligt. En trädgårdsmästare och en kvinnlig allt-i-allo understödde Barbro i arbetet men den unga hustrun insisterade på att ta hand om matlagningen vid representationstillfällena själv, vilket hon tyckte var roligt. Döttrarna fick var sin hund och de kunde båda bo hemma och bli skjutsade av Barbro till skolan.

En enda gång var familjen på hemsemester under dessa fyra år.

(18)

När sedan Helmut Wagner blev utnämnd till förste man för en delegation, blev det vid österrikiska handelskammaren i Lagos, Nigeria. Familjen var tvungna att resa till Wien för att byta pass, så att man inte såg på stämplarna att de hade bott i Syd-Afrika i fyra år! Det uppdagades ett annat problem, som skulle visa sig vara mycket större: i Lagos fanns ingen lämplig skola för den äldre dottern, som hade hunnit bli femton år, så till slut kom man fram till, att hon skulle få gå på en internatskola i Wien. Det var smärtsamt att behöva skiljas åt och faktum är, att det har gjort ont hos både mor och dotter i hela livet, ett öde som många diplomatfamiljer har fått brottas med genom åren! Väl inrättade i sitt nya hem, nära stranden i Lagos, blev familjen varse de stora skillnaderna som härskade i landet, De hygieniska förhållandena var inte de bästa, man måste vänja sig vid smutsen och stanken.

Den yngre dottern, som hade kunnat följa med föräldrarna, berättade om sin äventyrliga skolväg. Skolbussens chaufför steg ur vid en bro, föll på knä och bad till Allah, sedan körde han i vildaste fart vidare! Carter-Bridge, som var brons namn, döptes om av dottern till

„Kacka-Bridge“ för där uträttade männen i lokalbefolkningen sina behov! Trots alla motsättningar i landet, bl.a. med olika stammar och religioner (kristna och muhammedaner), lyckades man etablera bra kontakter och kunna öka exporten väsentligt!

Mycket efterfrågade var de vackra spetstygerna från Vorarlberg, vilka nigerianska damer använde till sina tjusiga klänningar och huvudbonader. Även herrarna hade fått smak för finessen och använde gärna spetsar till sina kläder! Egentligen skulle tiden i Nigeria ha gällt en fyraårsperiod, men den blev förlängd till fem år. När den yngre dottern sedan behövde högre skolundervisning, valde hon att bo hos sina farföräldrar i Österrike och besöka ett närliggande gymnasium. En obehaglig upplevelse hade dock Barbro under det sista året i Lagos: på vägen hem blev hon stoppad i bilen av fyra inhemska män som hotade henne och ville välta fordonet. När sedan tre av dem gav sig av för att hämta vapen, lyckades hon starta bilen, den kvarvarande förövaren blev rädd och hoppade åt sidan, så det gick vägen denna gång. Hemma kunde hon inte ens ringa sin make, för telefonen fungerade inte, men han hade känt på sig att någonting var galet… Det kändes skönt att lämna landet, där elektricitet, avlopp, förbindelser med yttervärlden inte alltid fungerade så bra.

Spännande och innehållsrikt var uppdraget alla gånger och i Barbros hem blev jag så förtjust i denna vackra batikbild från Nigeria!

(19)

Den sydamerikanska kontinenten väntar

Innan nästa utnämning som handelsråd i Mexiko, där Wagners bodde i sju år mellan åren 1978-85, fick samtliga resa till Tropikinstitutet i Hamburg för en noggrann undersökning - någonting som sker efter uppdrag i olika afrikanska länder. När de sedan anlände till Mexiko lärde sig Barbro spanska och lyckades hitta ett boende, som de trivdes med under de sju åren. För Österreichische Wirtschaftskammers räkning hittade de ett hus med en underbart vacker trädgård i stadsdelen Polanco, Mexico City. Det var ett paradis! Många kontakter knöts via golfklubben, denna tid var mycket positiv. Man fick ta emot åtskilliga delegationer och på ledigheten gjordes det gärna resor till olika platser i landet. Barbro uppskattade den fantastiskt vackra naturen, vänliga människor, härlig musik och en allmänt färgrik tillvaro. Hon har aldrig känt rädsla i Mexiko.

Efter Mexiko gick färden tillbaka till WIen. Man gjorde i ordning lägenheten, kunde träffa gamla vänner och bygga upp nya vänskaper. Barbro och Helmut lärde även känna flera svenskar i Wien som de umgicks med. Den yngsta dottern blev dock kvar i Mexiko! Efter studier vid universitetet i San Diego, Kalifornien, skrev hon sin doktorsavhandling om den katolska kyrkans inflytande på revolutionen i Mexiko. Hon träffade sin blivande make och de är nu sedan många år bosatta i Mexico City. Den äldre dottern, som har studerat juridik, är bosatt i Niederösterreich och har arbetat som personalchef hos ORF.

Så blev det ett nytt utlandsuppdrag, denna gång i Chile. Det var under den tiden, då Pinochet-regimen föll, kanske inte ett helt lätt uppdrag. Däremot var deras sista flytt mycket lyckad: som karriärtopp utnämndes Helmut till handelsråd i Washington. Det var en mycket rolig och intressant tid under Clintons regeringsperiod och till Barbros stora förvåning blev hennes make ackrediterad till Pentagon, en mycket spännande detalj! Under åren i Washington blev det medlemskap i SWEA för Barbros del och hon berättade, att hon

faktiskt har känt till SWEA under många år.

Hur ter sig livet för en medföljande? Jo, man förväntades att ställa upp och vara värdinna, etablera kontakter gjorde de båda och just inom handelskammaren var det oerhört viktigt att ha bra kontakt med lokalbefolkning och ett gott fungerande nätverk. För den medföljande var det aldrig tal om någon form av lön eller pensionspunkter, utan det var att ordna och ställa efter bästa förmåga. För att inte bli helt isolerad under tiden när maken var på kontoret, började Barbro redan i Syd-Afrika att spela golf och har gjort det sedan dess.

Många fina brickor och pokaler i vitrinskåpen vittnar om hennes talang.

(20)

Faktaruta

Efter pensioneringen valde paret Wagner att införskaffa ett hus i Mexiko, söder om huvudstaden Mexico City, där yngsta dottern med make har sitt hem. Man ville tillbringa vintrarna där, somrarna i sommarstugan på Ingarö och där emellan vara i Wien. För sju år sedan grep ödet in i deras liv: en svår bilolycka i Mexiko ändade Barbros makes liv och hon själv blev svårt skadad. Det är fortfarande en stor sorg att ha förlorat sin make men med disciplin och positiv inställning lyckas hon få livet att fungera och efter planerna genomför hon samma planerade resor, dock ensam. Äldsta dottern bor i Niederösterreich, så ofta tas bilen dit någon helg. Här i Wien besöker hon gärna SWEA och Svenska kyrkan och har fått en trevlig bekantskapskrets. Trots saknaden efter Helmut har Barbro Wagner funnit sig till rätta i sin „nya“ tillvaro och vi är så glada att få ha henne som Swea! Hennes motto lyder:„Man måste acceptera allt som man inte kan ändra på, då får man möjligheten att gå vidare i livet“!

Lite fakta om Österrikiska handelskammaren (Österreichische Wirtschaftskammer, WKÖ):

1849 inrättades Wiener Handelskammer som sedermera lade grunden för utbyggnaden av handelskammare i såväl förbundsländerna som för österrikiska staten. Den nuvarande organisationen etablerades 1946. Den är uppdelad i sju avdelningar: Handel och hantverk, industri, allmän handel, bank- och försäkringsväsende, transport och trafik, turism och fritidsverksamhet samt information och konsultverksamhet. Området för uppgifterna sträcker sig från att ta tillvara på politiska intressen inom social verksamhet

(Sozialpartnerschaft) till representation och understöd för den österrikiska utrikeshandeln i hela världen och det finns 110 centras för detta. Man organiserar även rådgivande- ,

service- och utbildningstjänster för sina c:a 528.000 aktiva medlemmar.

2018 gjorde samtliga handelskammarorganisationerna en vinst på drygt en miljard Euro!



(21)

Lucia

På självaste Luciadagen var det dags för vår traditionella Luciafest. Ett trettiotal Sweor träffades hemma hos Eva Jurkowitsch för att fira Lucia med sång, mat och dryck samt trevlig samvaro. Samtidigt är Lucia den sista gången vi träffas för året, innan alla helger infinner sig. „Natten går tunga fjät…“ börjar den kända sången och det var precis vad jag tänkte vid åsynen av flera Sweor med olika bandage runt fötter och ben! Som tur är, går vi framåt mot ljusare tider och bandagen gjorde absolut ingen inverkan på det glam och den glädje som spreds under kvällen. Eva hade dukat upp till buffé i sitt kök, där Sweorna fick ta för sig av alla läckerheter som bjöds. Det är så kul med SWEA för det blir att smaka på olika rätter från olika landsändar. T.ex. hade jag endast läst om grönkål, aldrig smakat på den, så det blev en god överraskning. Knytkalas är alltid spännande! Dryckerna stod på bordet och alla de c:a trettio Sweorna hittade en plats att slå sig ner på. Hos Astrid Lindgren hade detta nog kallats „det stora tabberaset“ och det var en nöjd och glad skara damer som lämnade det vackra, julsmyckade hemmet på „lätta fjät“. Tack alla för denna härliga afton!

(22)

Ur böckernas värld

Att SWEA Austria har två bokklubbar för närvarande, har vi berättat i tidgare utgåvor av FOKUS Austria. Att våra Sweor är intresserade av skönlitteratur på svenska, råder det heller inget tvivel om. Därför vill vi gärna ta upp några böcker, som är aktuella eller kommer att läsas snart. Ett och annat litet tips, kanske, inför julen eller vårt årsmöte i slutet av januari, då vi brukar tillhandahålla en hel del böcker till det facila priset av 1 Euro! I båda bokklubbarna har man läst Kenneth Hermele: En shtetl i Stockholm. Jag fick låna den och hängav mig åt en intressant läsning om hur en judisk familj med ortodoxa traditioner levde i Stockholm på femtio- och sextiotalet.

Mycket läsvärd, så håll utkik på bokbordet härnäst! När vi härförledes träffades till Frukost på „Vollpension“, frågade jag Kerstin Nowotny vad som blir aktuellt därefter. Här kommer hennes förslag till böcker på svenska:

Lena Einhorn: Geniet från Breslau - en mästerlig historisk roman. Håkan Nesser: De vänsterhäntas förening - skriven av den realistiska kriminalromanens mästare. Beata Arnborg: Krig, kvinnor och Gud - en biografi om den svenska journalisten Barbro Alving, (Bang) även känd som „Kärringen mot Strömmen“! Så vill SWEA Austria lämna en rekommendation om att läsa boken av Edmund de Waal: Der Hase mit den Bernsteinaugen eller om ni föredrar att läsa den på svenska Haren med bärnstensögon, för vi ämnar göra ett besök på den aktuella utställningen på Judiska Muséet „Die Ephrussis. Eine Zeitreise.“

under mars månad. Utställningen handlar om den välkända familjen Ephrussi, som ursprungligen kom från Odessa, men slog sig ner i Wien, etablerade sig som bankirer och byggde ett ståtligt palats på Ringstraße, snett emot universitetet. Det är en spännande utställning som ger inblick i dåtidens borgerliga värld. Delar av den ärvda Netsukesamlingen (Netsuke är japanska elfenbensminiatyrer, helt underbara figurer, där just haren med bärnstensögon finns med), vilken Edmund de Waal ärvde efter sin morbrors död, finns att beskåda. Genom detta arv påbörjades en forskning i familjens bakgrund och släkthistoria, vilken ledde fram till boken, som delvis håller sig till historien, men vissa delar är något fiktiva. Författaren är egentligen keramiker, därför fick just han ärva netsukefigurerna. Vi hoppas på stor anslutning till detta programinslag!

(23)

Avslutningsvis...

Redaktören tackar alla Sweor för det gångna året och vill passa på att önska er och era familjer ett riktigt Gott Nytt År!